torsdag 25 maj 2017

FUZZFACE "Band of Gypsys"

Det finns många exempel från rockhistorien där fuzzen spelat avgörande roll för episka riff, trasiga melodier och oförglömliga låtar. Jimi Hendrix och Leslie West är några i högen av stilikoner som lyft fuzzen till den position den har haft sedan 60-talet och fram till våra dagar. 

Själv har jag aldrig riktigt fångats av Fuzz här  i min egen lilla bubbla, förmodligen har jag inte hittat rätt fuzz i kombination men rätt gitarr och förstärkare. Jag har alltid när jag entusiastiskt taggad tagit hem en fuzz landat i att jag tycker de är alldeles för vasst och kantigt för min smak, dessutom har jag alltid tyckt att det saknats fettma. Tills nu. Det är också ett exempel på hur smal man kan bli i huvudet och hur lång tid det faktiskt kan ta att öppna sinnena igen när de rostat ihop. "Fuzz aficionados" tycker nog att jag genom åren missat hela grejen och att det finns massor bra pedaler därute, och det är säkerligen helt sant.

Utbudet av Fuzz- pedaler är närmast oöverskådlig och lägger man sen till det utbud som handlar om hemtillverkade dito så blir man helt matt.

Några av de pedaler som ständigt återkommer i diskussionen ända sen 60-talet är Tone Bender och FUZZFACE. Båda är kopierade genom historien i otaliga versioner, vilket visat sig vara ganska svårt. Kravet på komponenter tycks, som i alla sammanhang, vara helt avgörande. I detta fall gamla germanium-transistorer av typen NKT275. Dessa användes i de första serierna, men de byttes sedan ut mot silicon-transistorer av skäl som hade att göra med att germanium grejerna defakto var så olika mellan exemplar så pedalerna också lät annorlunda (konsistens). Silicon var mer helt enkelt mer konsistenta.

För ett tag var nere i Ghost Ward Studios och såg en liten rund röd pedal, FUZZFACE Band of Gypsys. David Castillo, som är en pålitlig prick, sa att den lät grymt. Det handlar om en nyutgåva i miniformat som Dunlop konstruerat med fokus på hur Hendrix sound lät på aktuell platta. Varför man valt den som utgångspunkt har sina skäl, ett det låter grymt, Men faktiskt också för att han bytte till pedaler med silikon transistorer, vilket ger ett annat sound.

Väl nere på Deluxe Music i Stockholm pratade jag med Peter Rooth som gav samma omdöme och efter att han kopplat in den och lät mig höra hur den lät blev jag övertygad och slog till. Drygt 1800 kr på Deluxe och även på 4Sound.

Väl hemma testade jag den på en massa olika sätt i olika förstärkare men fastnade i att den uppträder allra bäst i pressad Marshall. Hänget är där, värmen och den eftertraktade trasigheten utan att göra ont.

Hemligheten ligger i noga utvalda germanium transistorer. Plötsligt så gillar jag nu FUZZ och siktar på att försöka hitta en Tone Bender också. Nedan finns ett litet hastigt klipp som ger dig en hyfsad bild av hur Band of Gypsies kan låta. Full full (garn) och nära halv volym genom en Marshall YJM Plexi med fullt blås, spelat med en Strata 1968, i stallet sitter en 1965 pickup.




Betyg:
5 Zombies (5)

tisdag 23 maj 2017

Gibson Les Paul Standard 2017 - Mångfald

När Chris Andersen, produktspecialist på Gibson, kom förbi i samband med att vi skulle göra ett podcastavsnitt på temat Gibson så hade han med sig två Les Paul 2017 för att visa upp. Det var en Standard och en Traditional, båda bra exemplar och enligt Chris i princip nyss uppackade ur kartong. Det roliga är att om man är ute efter "vanlig Les Paul" med 2 pickuper, en trevägsswitch, 2 volym- och 2 tonkontroller , dvs det som i produktvärlden brukar kallas "standard", så är det en Traditional man är ute efter. Jag återkommer till detta. 

 2017 serien består av 2 huvudspår:

Traditional (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

High Performance (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

Det finns naturligtvis all anledning att ägna denna mångfald en liten tanke, för det är verkligen mångfald det handlar om här. Om valmöjligheten 2015 kändes som noll så är den 2017 raka motsatsen och omfattar i princip 12 modeller och 14 olika färgval, alla finns dock inte i varje modell, men ändå.

Färgerna är Honey Burst, Blueberry Burst, Heritage Cherry Burst, Bourbon Burst, Antique Burst, Gold Top, Green Ocean Burst, Black Cherry Burst, Ebony, Wine Red, Faded Honey, Satin Gold, Worn Brown, Worn Cherry.

Lägg sen på nästa lager av variation, nämligen den som omfattar musikaliska och tekniska features som split-pickups etc, olika pickupval, vanliga stämmisar eller G-Force, bredare eller vanlig greppbräda, vanlig sadel eller Zero-Fret, weigh relief eller inte. Dessa skillnader delar Gibson in Traditional (T) eller High Performance (HP).

Det är det lätt att förstå att Gibson 2017 strategiskt valt att erbjuda en Les Paul för alla smaker och plånböcker.

Skillnaden i stort mellan Traditional (T) och High Performance (HP) spåren är att HP har Zero-Fret (Titan numera), improved G-Force autotuning, bredare greppbräda och ett aluminium case, i princip samma som 2015 serien.

Chris hade med sig en "Traditional Traditional" och en "Traditional Standard", alltså två gitarrer ur "traditional spåret". Båda bra gitarrer men jag fastnade direkt för Standard, och det av lite olika personliga smakskäl. Någon annan skulle så klart gjort andra val.

Dels har den en halsprofil jag inte alls kunde känna igen. Det visade sig att den var asymmetrisk, vilket betyder att den har en avfasning i höjd med de tunnare strängarna och därför ligger betydligt bättre och ergonomiskt i handflatan. Smart eftersom hela idén utgår från hur en handflata ser ut och uppträder i samband med gitarrspel. Det låter kanske som en detalj, men faktum är att det gör stor skillnad. Inte nödvändigtvis "bättre" än någon av mina andra Les Pauler, men annorlunda och väldigt bekvämt.

Det andra skäl till att jag fastnade för Traditional Standard är splitbara mickar, fasvändning av halsmick (Peter Green) och Pure Bypass.

Mickarna i sig är Burstbucker Pro med Alnico V magneter och är egentligen av modernare variant av Burstbucker (1, 2, 3) med lite mer high end och lite mer bett. Något som jag tycker märks väldigt väl, utomordentligt vid "riffande", men å andra sidan finns möjligheten att via split och fasvändning gå från väldigt vintage till väldigt modernt.

Att kunna ändra ljudkaraktär genom att
splitta humbucker till single-coil ger förstås en ytterligare färg i paletten och genom att labba med volym och tonkontrollrna kan man verkligen få gitarren att ändra uttryck för olika typer av musik.

Fasvändningen av halsmicken genom att ställa 3-vägsswitchen i mitten och dra ut ena tonkontrollen ger ytterligare en karaktär, ett tydligt mid-honk som jag gillar skarpt. Peter Green vände medvetet eller omedvetet sin mick bakvänt och det är därifrån det kommer.

Pure Bypass innebär att du exempelvis vid kompspel kan ha volymen på stallmicken avrullat till typ 7 och när du ska spela ett soloparti så drar du ut tonkontrollen och "förbikopplar stallmicken från all elektronik" och får därmed fullt ställ in i förstärkaren. När du trycker in den igen hamnar du tillbaka till exakt samma volym som innan. Smart på många sätt faktiskt.

Anser man att detta med Pure Bypass, Coilsplit och Fasvändning etc är för krångligt kan istället välja Traditional T och få det som det var på den gamla goda tiden, med två volym- och två tonrattar.

En annan detalj, som som för en del inte spelar någon som helst roll är flektrumskyddet. Många har tagit bort plektrumskyddet på sin Les Paul för att det störde den fina toppen, och nu kommer plekskyddet omonterat (ligger i caset) och på trevägsswitchen har man bogserat bort den runda plattan som sa: "Rythm" och "Lead". Det hela gör gitarren lite mer plain och i princip hela toppen syns utan störande moment. Eller så tänker man att det är synd, eftersom de detaljerna är en stor del av utseendet, och i så fall är det väldigt lätt åtgärdat tänker jag: "Sätt din det igen).

Stämmisarna är låsbara Grovers som bidrar till stabilitet och att gitarren håller stämning.

Slutomdöme
Pure Bypass, coil-split och fasvändningen gör Traditional Standard till en modern mångfaldsgitarr utan like utan att tappa vare sig magi och arv från svunna tider. Halsen passar mig utomordentligt bra, det blir lite annorlunda än en vanlig Gibsonhals men å andra sidan känns det mer ergonomiskt utifrån hur handen är skapt. Intressant också att man inte längta kan säga att en Les Paul är en gitarr med ett antal featurs, Les Paul är numera ett samlingsnamn på en typ av gitarr många skepnader. Jag tycker om det tänket....

Stay Zombied

Betyg:
5 Zombies (5)

"Vill du veta mer så lyssna på podcasten med Chris Andersen"



måndag 22 maj 2017

Gitarrzombien Podcast "Fender Talk Show", Urban Cone och Andras Novak

Vi åker till Göteborg och FUZZ Guitarshow och gör Fender Talk Show tillsammans med grymma popbandet Urban Cone och pratar gitarrens plats i musiken. 
Dessutom gör vi återbesök hos gitarrbyggaren Andras Novak.


torsdag 11 maj 2017

Gitarrzombien Podcast - Blade Guitars och Gary Levinson

Gitarrzombien Podcast träffar Ulf Lindsten och pratar Blade Guitars 30th anniversary samt intervjuar fysikern och gitarrbyggaren Gary Levinson som uppfunnit två intressanta features, VSC och Falcon tremolo. 




Gäst: Ulf Lindsten
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Doomsday Kingdom & Son
Ptogramledare: Fredrik Svensson


måndag 10 april 2017

Gitarrzombien Podcast med Chris Andersen Gibson

Vi träffar produktspecialisten för Gibson, Chris Andersen, och pratar Gibsons historia, det verkliga skälet till att SG bytte namn från Les Paul, Gibson 2017, Custom Shop och får inblick i Marcus Jidells förberedelser för turné med Soen samt det senaste projektet Doomsday Kingdom




Gäst: Chris Andersen, Gibson
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


fredag 7 april 2017

Fender American Professional Stratocaster 2017

För några månader sedan landade en Fender Stratocaster American Professional i stugan där jag bor. Jag var väldigt nyfiken efter första bekantskapen i januari på NAMM2017. Redan då kände jag att den här gitarren har grejer som gör den till en klassisk strata men för "vår tid". Den ser fortfarande ut som en klassisk Stratocaster men som "under huven" har en del moderna attribut, som sannolikt kommer att möta de behov som passar unga, hungriga, moderna gitarrister och kanske också en hel del erfarna lirare som behöver ett pålitligt instrument.

Fender American Professional Sonic Grey RW
American Professional ersätter American Standard. Jag tycker inte det är något konstigt, en standard har ju genom åren haft ganska olika specar och faktum är att det nu rensas upp i utbudet på ett fräscht och smart sätt. Ser man till de amerikanska stratorna finns nu två modeller: Professional och Elite, thats it. Samtidigt tar man sikte på att hänga kvar i arvet men fokusera på nutid och framtid. Jag tror det kan vara lagom "förändring på en gång" för gitarrister generellt.

Många tycker att nya gitarrer ofta är svåra att förhålla sig till. Testar man gitarrer tex i butik jämför man oftast mentalt med något inspelat instrument man har hemma och älskar. Och det är just detta som kan ställa till det. Man jämför äpplen med päron och samtidigt är det svårt att komma runt naturligtvis. Men genom att testa många gitarrer så fort man får möjlighet så övar man upp sin näsa för vad som känns bra och mindre bra. Jag återkommer till detta längre ned.

Det är flera saker som sticker ut i nya Professional skulle jag vilja påstå.

1. Halsen Deep C skiljer sig från tex från storebrorsan/syrran Elite och är tunnare vid headstock och tjockare vid "kroppen". Något mellanting av C och U kanske man kan säga. Hur som helst känns det bra med lite mer att hålla när man bänder upp över 12 band.

Halsens finish är "satin", vilket gör den skön i handen och förmodligen är det även bra för de som svettas mycket.

2. Banden kallas Narrow Tall frets och är höga som Jumbo men lite smalare och det är faktiskt de populäraste valet av bandstavar på Custom Shop. Man tycks ha lyssnat på medvetna kunders önskemål. Narrow Tall är lätta att bända med tycker jag och intonerar också väldigt fint.

3. Pickups V-Mod. Här har man blandat olika typer av magneter utifrån var de sitter (neck, middle, bridge) och vilka strängar pickupen ska fånga. Låter det konstigt? Egentligen inte.

I Bridgeposition sitter det Alnico 5 rakt av, som ger det där extra stora trycket man behöver så nära stallklackarna.

I Middle sitter det Alnico 2 (E, A, D) och Alnico 5 (G, B, E). Alnico 2 är mer "middig" och Alnico 5 hjälper de tunnare strängarna en liten bit till på vägen.

I hals sitter Alnico 2 (E,A,D) och Alnico 3 (G, B, E) för att få den där mulliga halsfläsket. Alnico 3 är lite varmare och i kombo med Alnico 2 som ger bassträngarna mer mid så känns det som att balansen blir väl avvägd.

4. Treble Bleed. För de som inte gillar att "tonen" ändrar karaktär när man rullar av volym på gitarren  finns en treble bleed som bibehåller "high ends" och förhindrar "muddighet" när du rullar av. Det är inte alla som gillar den idén såklart och då kan man ju bypassoperera bort den. Men det ger gitarren en särskild karaktär, bra på rent ljud förstås.

5. Bensadel. Givetvis en bra grej och som påverkar tonen, mer organiskt än plast eller liknande och därmed mer levande.

När jag packat upp den började jag genast "spela in den". En gitarr behöver 100-tals timmar, kanske 1000-tals, för att sätta sig och bli en naturlig del i ditt uttryck som gitarrist. Undertiden får man justera gitarren efter hur det känns, ett många gånger tålamodsprövande arbete men också fantastiskt roligt. En setup från fabrik är oftast bra gjord, dock inte alltid och framförallt inte inom alla märken.  Frakten över sjön i ett kallt flygplan etc gör att träet rör sig, i synnerhet när gitarren väl är framme och luftfuktigheten ändras igen.

Så be därför alltid butiken göra en bra grundsetup och lär dig sen själv justera trussrod och stall etc. Du kommer förmodligen få anledning att justera den, många gånger, så att lära sig justera sin gitarr är en lönsam affär. Det är helt onödigt att betala 500-600 till nån servicefirma varje gång halsen behöver justeras etc. Nån gång ibland kan det förstås vara bra att låta någon serva igenom det hela, men mycket klarar du naturligtvis av själv, gitarrer är inte "rocket science" när det kommer till justering, även om det kan låta så ibland. Grundservice görs på både Deluxe Music i Stockholm och 4Sound på lite olika ställen ute i landet, och de har kompetent personal för detta, och använd deras kompetens fullt ut när du köper ett instrument. En American Professional Stratocaster kostar runt 16 500 kr idag och då vill man ju ha det hela fint från början. För den här gitarren håller väldigt hög kvalitet när den är anpassad efter dig.

Den kändes väldigt skön från allra första början faktiskt och jag har nu spelat på den varje dag i två månader. Detta är en riktigt arbetshäst, känns gedigen, tålig i lack och håller sig stämd. Pickupperna levererar kristallklart strataljud med rikt frekvensomfång, och med rätt settings på stärkaren ger det dig en lite gladare vardag och kanske en annorlunda feeling än din tio gamla Standard. Inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda.

Du som turnerar mycket och inte vill släpa omkring på dina vintage-instrument kan vara helt trygg med att denna gitarr gör jobbet. Hur kan jag då påstå det här? Jo jag har lärt mig en sak genom åren:

Gitarrer jag frekvent "spontanplockarupp" är instrument som korresponderar med mig och är således bra gitarrer.

 Gitarrer jag aldrig plockar fram, eller väldigt sällan, kan jag lika gärna sälja faktiskt. Jag har en del väldigt fina instrument som förmodligen har en musiker därute som den passar bättre för.

Den kommer i samma case som Elite, ett robust men lätt plastcase som känns som de kommer hålla bra och ge gott skydd. De gamla tweedcasen är snygga men väger ju en del.

Jag gillar American Professional och kommer ha sin plats bland mina andra strator helt klart.
Vill man kliva upp ett snäpp i kvalitet från tex Mexico-stratorna så är detta ett bra alternativ.
Priset 16500 kronor känns fair tycker jag och de finns på lager hos din lokala pusher, Deluxe Music eller 4Sound till exempel. In och testa och känn i helgen vettja.

Stay Zombied



lördag 1 april 2017

Gitarrzombien Podcast - Pelle Holmberg

Vi gästas av ingen mindre än Pelle Holmberg, en av de klarast lysande stjärnorna på Jazz/Fusion/Blues himlen idag. Vi pratar inspiration, teknik, känsla, high gain- och low gainpedaler GIT, Scott Henderson, Steve Lukather och lyssnar på när Pelle exemplifierar hur man skalmässigt kliver över i olika tonarter graciöst som puman Baghera i Djungelboken. 




Gäst: Pelle Holmberg
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson