torsdag 29 september 2016

Gitarrzombien Podcast 28 - Mikael Strömqvist

I programmet möter vi gitarristen Mikael Strömqvist i det hårdast turnerande bandet i Sverige, nämligen dansbandet Donnez. Vi prövar våra fördomar och lär oss vad "sjögräset" och "vandrande pinnar" har med chicken-pickin, pedalbord och handbender att göra.




Gäst: Mikael Strömqvist, Donnez
Sidekick: Marcus "the one and only" Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


fredag 23 september 2016

Gitarrzombien 27 Fender Bassbreaker m.m

Vi gästas ännu en gång av Christian Alsing från Fender Scandinavia, inom ramen för vårt kunskapssamarbete. Denna gång pratar vi förstärkare genom historien, och dessutom djupdyker vi i vattnen kring Fender nya serie "Bassbreaker". En förstärkare som mer eller mindre är en homage till "The Brittish sound". Vi grattar även Avatarium till det fina priset som delades ut på Metal Hammer Awards förra veckan. 




Gäst: Christian Alsing, Fender Scandinavia
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson


lördag 17 september 2016

Förstärkare som "tar pedaler bra" & Fender Hot Rod Deville ML

För en tid sedan var jag på jakt efter en förstärkare som var extra bra på att "ta pedaler". Ett uttryck som naturligtvis kan verka märkligt, men saken är den att alla förstärkare inte klarar det lika bra. Det handlar bland annat om frekvensomfång och grundkaraktär.

Tveklöst är det så att en del förstärkare tar emot pedaler bättre än andra och det är naturligtvis bra för dem som bygger stora delar av sitt sound på enbart effektpedaler men kanske inte så intressant för den som baserar sitt sound på en särskild förstärkarkaraktär som i sig utgör en betydande del av den totala "tonen". MEN tänk på att hela kedjan mellan din hjärna, gitarren, pedalerna, stärkaren och inte minst högtalaren spelar stor roll.

Man kan förändra en förstärkares sound helt och hållet genom att bara byta högtalarelement. Jag tror också att den del i kedjan som den vanliga gitarristen laborerar med allra minst är just högtalaren, den delen som faktiskt är närmast lyssnarens öron. Mer om detta i en kommande artikel.

Pedalförstärkaren, givet att du har din förstärkare som plattform för pedaler, bör ha ett ganska neutralt "sound", vara kontrollerad i hela tonregistret och inte fladdra iväg nånstans och färga pedalerna på ett oönskat vis. Detta gäller främst de pedaler som förvränger/överstyr/distar, och kanske inte så mycket modellerande pedaler även om det spelar roll där också. Det är därför du kanske ibland upplever att vissa distpedaler låter annorlunda i olika förstärkare, och i vissa låter de bättre i än andra. Det kan ha med din personliga smak att göra men lika ofta så spelar valet av förstärkare och högtalare stor roll för pedalbordets återgivning.

Bor du i lägenhet och mest spelar "neighbour friendly" kan man stanna där, men så fort du flyttar in i replokal med ett band eller live med ansenligt stark volym kommer en ytterligare parameter in i bilden, nämligen betydelsen av headroom.

Headroom
Att det finns gott om "headroom" i förstärkaren är också viktigt. Headroom tycker många är lite svårt att förstå vad det är, men det är ganska enkelt. Headroom handlar om hur mycket volymregister man har innan rören börjar dista, alltså hur starkt du kan spela med rent fint ljud utan att det "spricker upp" eller förändras, och det märker du tydligt om du drar på ordentligt. I det här fallet vill man inte att slutrören ska dista och påverka pedalerna och därför bör man hitta en förstärkare som "spricker upp sent", eller enkelt utryckt som har "mycket headroom".

Vill man tvärtom ha hederlig rördist istället för pedaler väljer man med fördel en förstärkare som spricker upp tidig, och kanske väljer man då hellre en 50w topp än en 100 w. Bäst är ju om du har två kanaler, en clean och en lead och ser till att förstärkaren har en effects-lopp som du kör delays och reverbs i etc.

Headroom kan skilja sig mycket mellan förstärkare överlag och har med förstärkartyp, byggkvalitet och med vilken typ av rör man har att göra med.

Att hitta en sådan förstärkare kräver både tid och pengar. De bästa pedalförstärkarna hittar man i boutique-landskapet, oftast handgjorda och därför lite dyrare. Eller klassiska vintage-förstärkare, som inte heller är så billiga.

Headroom, och andra egenskaper, handlar mycket om byggkvalitet. Olsson Amps och Mad Professor är svenska skapelser som "tar pedaler" bra. Hiwatt 200 är en klassisk förstärkare som ofta kommer upp i sammanhanget.  De relativt nya märket Victory har också klivit in på arenan för schyssta pedalförstärkare.


Det finns många andra naturligtvis, och det gäller att vara noggrann i butiken och inte vara rädd för att spela starkt och testa "headroom". En del förstärkare låter nämligen väldigt bra på låg volym men så fort du drar på visar den helt andra egenskaper.

Fender Hot Rod Deville ML 2x12

Daniel Kordelius på Deluxe Music i Stockholm visade mig för ett tag sedan en Fender Hot Rod Deville ML 2x12. En förstärkare som utvecklats i samarbete  med Michael Landau (inspired by series), just för att köra pedaler genom.
Hot Rod Deville ML är byggd utifrån kusinen Hot Rod Deville III, men är i grunden en helt annan förstärkare.

Förstärkaren levererar enbart rent ljud, har en kanal men två volyminställningar att växla mellan, allt styrs med en enkel footswitch. Det gör att den skiljer sig dramatiskt från Hot Rod Deville III som har ytterligare två "drivekanaler". Högtalarna (2x12) är av typen Celestion V-type istället för G12-80 i Hot Rod Deville III.  Grundljudet är stort, väldigt "Fendrigt" och med en strata kan du ratta in verkligt fina rena ljudbilder bara med hjälp av EQn. Det finns även ett reverb, som låter riktigt bra. Den är också väldigt stark, de 60 watt den levererar räcker för alla situationer du möter, oavsett du sitter hemma eller spelar på arenaliknande tillställningar.

Den låter som en Fender förstärkare förväntas göra, men framförallt fungerar den utmärkt med pedaler. Bäst låter den med en strata, men det är nog mer att det sitter en förväntning kring det. När jag kopplar in en Les Paul och PRS låter det också fint, annorlunda men fint.

Jag tycker ofta att förstärkaren är den svagaste länken när man kör overdrives/distpedaler eller  "fuzzar". Med Hot Rod Debile ML känns det verkligen bra. Det blir tydligt också när jag testar många olika pedaler flera förstärkare jag har hemma, Hot Rod Debile ML sticker ut. Inte bara för att den låter så bra, återger pedaler så fint utan också för att den med tanke på kvalitet inte kostar skjortan, strax under 10 000 kr.

Det är lätt att förlora sig i ett mustigt rent ljud kryddat med lite reverb och delay, för att ögonblicket senare kräma på med en overdrive man gillar. Den enda nersidan är kanske vikten, den väger en hel del, med det struntar man i när man kopplar in den.

Betyg:
4,8 Zombies (5)



tisdag 13 september 2016

Gibson SG Original 2013 - Trogen orginalet

Många är vi som gillar gitarrer med koppling till de gamla originalen, men vi inser samtidigt att vi inte riktigt har plånbok för att gå hela vägen. Vi får nöja oss med det näst bästa, reissues.  Riktigt fint tillverkade reissues ger vibbar från den där gyllene eran utan att vi behöver pantsätta arvegodset och betala hundratusentals kronor. 

Reissues kan dessvärre inte göra anspråk på att vara "exakta", både tillverkningsteknik och tillgång på tonträ som användes när det begav sig är ett minne blott. Däremot kan man komma hyfsat nära har det visat sig genom åren, det finns gott om exempel.


Under många år har många undrat och diskuterat varför Gibson inte släppt orginaltrogna reissues av tidiga SGs i mellanprisläge, alltså utanför Custom Shop. Tittar man bakåt i katalogen hittar man naturligtvis många reissues, men de flesta är "baserade på" eller "inspired by". Det betyder att man, av olika skäl, gjort små förändringar eller anpassningar. Ett vanligt skäl till dessa ändringar är spelkomfort, den moderna gitarristen vill tex ha det mer lättspelat eller moderna features pakerat i vintage-look. Andra vill hellre se så tidstrogna instrument som möjligt.

SGns historia är kantad av ändringar som ofta gjordes parallellt och alla tidiga är kan ses som transitions när det gäller specs. Det finns inga tydliga gränser mellan år, allt går in i varandra.

2013 gav Gibson överraskade ut två modeller som troligtvis hade till uppgift att göra upp med den här kritiken. Den ena med namnet 1961 Les Paul Tribute 2013 och den andre med namnet SG Original 2013 och priserna låg på mellan 1600 - 1800 dollar. Bland annat hittade man saker som att huvudet hade "ursprungsstorlek", att hornen var lite mer spetsiga och vinklade annorlunda samt att gitarrens "bevels" (de unika fasningarna) återigen var djupa som på 60-talet. SGs blev ju bland annat kända för sina fina djupa bevels, som i mångt och mycket är det som ger gitarren sitt unika karakteristiska utseende förutom "hornen" som sådana. Med form och design kom också ett väldigt speciellt sound som många gitarrister tyckt mycket om, eftersom de skilde sig från tex Les Paul.

Kanske handlar detta om detaljer för de flesta men det finns intressanta perspektiv här att förstå. Likt många andra märken förändrades elgitarrers utseende, framförallt under 70-80-90-talen, och ofta "little by little" på grund av produktionstekniska men främst kostnadsmässiga skäl. Ändringar gjordes för att sänka produktionskostnad och därmed öka vinstmarginal per sålt exemplar. Förmodligen sökte man även hitta nya försäljningsargument, särskilt på 80-talet, och bli mer moderna i sin approach.

Vintage-trendens intåg gjorde sedan att intresset för "äldre instrument" ökade och det i sin tur öppnade nya affärsmöjligheter för tillverkarna. Tricket man verkar använt sig av är att hela tiden göra "inspired by" istället för 100% knockoff så man sedan kunde göra ytterligare "inspired by" och sälja konceptet ytterligare en gång till de som ständigt ville åt de gamla originalens känsla. Intelligent affärsmodell får man ändå tillstå, och samtidigt var det troligtvis ett led i mytbyggandet kring de gamla anfäderna från i detta fall 60-talets början.

1961 Les Paul Tribute fick ett Sideways Tremolo, vilket satt monterade på 1961/1962 versionerna. Idén var att man styrde tremolot med rörelser i sidled. De var dock i princip värdelösa och stämde allt som oftast ur sig. Därför valde man att på 1961 Les Paul Tribute designa om det från grunden tills det fungerade bättre. På bilden till höger ser du ett skäl till att det inte fungerade, nämligen fjädrarna som helt enkelt inte tålde användning. Hela konstruktionen var dessutom konstigt komplicerad i sig. Snygg och futuristisk design men helt obrukbar. Sideways fasades ut så sent som under 1963.

SG Original fick istället ett Maestro Vibrola Lyre Tremolo, som i slutet av 1962 ersatte Sideways i vissa SGs. Ett betydligt enklare tremolo rent konstruktionsmässigt men som trots allt fungerade och som inte stämde ur sig på långa vägar så ofta och mycket som Sideways. Därför kan vi utgå ifrån att SG Original är "reissues" av 1963 års modell, förmodligen som komplement till 1961 Les Paul Tribute. De båda berättar en historia om de allra första SGs, nästan. En renodlad 1960 års modell återstår vad jag kan se. De absolut första eden som gjordes sent 1960 innan launch 1961. Gitarrerna med de extremt tunna halsarna och halsinfästningarna. Så tunna att det knappt finns nån hel kvar idag. Hur många som tillverkades tvista de lärde om.

Hur tidstrogna?
Exakt går inte att säga, det beror på vilken modell man jämför med.  Den enda gemensamma avvikelsen, vid sidan av elektroniken, hos båda reissue-modellerna från 2013 jämfört med dess anfäder är att det sitter ett Nashville Tune-O-Matic istället för ett ABR1, vilket inte har någon som helst praktisk betydelse i min värld. Vissa menar dock att Nashville är "lättare" att justera och andra vill hävda att ABR1 är bättre rent tonmässigt. Nashville är något större och sitter på de flesta gitarrer, även Custom Shop. ABR1 sitter numera bara på "Historic" om jag inte har helt fel. Ni får gärna rätta mig.


Bakgrunden till att jag skaffade mig en SG Original var att jag reste till Umeå 2014 för att besöka Guitar The Museum. Har ni inte besökt detta museum så måste ni absolut göra en höstresa dit, en större källa till historisk kunskap finns inte. 

I samband med besöket testade jag en 1961 Les Paul Tribute 2013 i en av stans butiker, och gitarren kändes väldigt spännande och gedigen. Tyvärr svarade butiken inte på de mail jag senare skickade om ett eventuellt köp. Märkligt i sig.

Två år senare såg jag en annons på en SG Original 2013 och började genast googla på den och ganska snabbt bestämde jag mig för att köpa. Detta trots att jag precis införskaffat en SG Standard 120th Anniversary som jag är väldigt nöjd med. Men eftersom jag sålt av en del grejer så kände jag att min nyfikenhet kunde få bli för stor.


När gitarren väl anlände hemma så visade det sig vara ett bra beslut och ett helt annat "djur" än en vanlig "standard".

Gibson SG Original spec:
Heritage Cherry Finish
Mahogany Kropp
Mahogany Hals
Rosewood greppbräda
Slim SG Neck Profile
24-3/4" skallängd
12" radie
22 band
Bandstavar Jumbo (PLEAK) (fret-end-binding)
'57 Classic Humbuckers
Två Volume och två Tone Controls
3-vägsswitch
Tune-O-Matic Bridge (Nashville)
Lyre Vibrato Tailpiece (Maestro)
Det "större huvudet"
Vintage-Style Tuners
Chrome Hardware


En alldeles utmärkt spelande gitarr. Om det är exemplaret jag haft tur med vet jag inte, men med tanke på vad som skrivits i olika forum om den så tror jag att Gibson faktiskt lyckats med konsistensen i denna serie. Klädd i en vacker Heritage Cherry med handsprayad nitrolack och det lika vackra svajet gav den ett bombastiskt intryck från första ögonkast. Ett fint hantverk rakt igenom och inga misstag som jag kunde se. Det större huvudet oroade en smula, men balansen fungerade. Ingen neck-dive. En ganska fet rundad hals får man ändå säga, med tanke på att SGs annars är kända för sina smala runda halsar, som satt på de tidiga från 61-62. Det är klart att om du jämför med en Les Paul så är den smal, men ändå inte för smal. Halsen salufördes som "The Fastest Neck in the World" när den kom.

Att SG Original har fret-end-binding (nibs) är bara bra tycker jag, undercut-over-binding hade varit för modernt för denna gitarr. De flesta nya Gibsons från 2014 och framåt har annars undercut-fret-over-binding, en lösning där bandstaven helt enkelt lägger sig fint fasad över bindingen. Gibson anger att syftet är att ge gitarrister mer spelyta och mer frihet med undercut fret-over-binding och visst får man lite mer bendspace även om det är marginellt och det hela är väl mer en konstruktionsfilosofisk fråga.

Fret-end-binding (nibs) är avsevärt mycket snyggare, tycker jag, men spelmässigt känner jag ingen skillnad alls. Båda lösningarna känns gedigna. Dock ska man komma ihåg att det finns kritik, och att fret-end-binding (nibs) är något som Gibson tidigare hållt högt och som särskiljt dem från kopiorna från Asien.

Ljudmässigt
Förutom att dessa gitarrer är fint originaltrogna så låter de dessutom väldigt bra i mina öron, faktiskt vida överstigande de flesta "modernt byggda SGs". Det är faktiskt så att man hajar till. Kanske har man hittat ett osedvanligt bra parti mahogny som tonmässigt fungerar bra med formen som sådan och med hårdvaran? Jag vet inte, den bara låter bra helt enkelt.

Mickarna, 57 Classic, ger ett mäktigt intryck också i denna gitarr, precis som i 120th Anniversary. 490R och 498T är som jag tidigare skrivit inga dåliga mickar, och sitter i de flesta modernare Standards. 57orna är dock lite mer vintage träiga, eller organiska och lite fetare.

Jag tror inte att Maestro svajet påverkar tonen, i alla fall inte till det bättre, men det fungerar väldigt bra till lättare vibratofärgningar. Det är ju också det spelet som var poppis typ 1963, lite "mystremolo" helt enkelt.

Slutfundering
Återigen börjar jag faktiskt ifrågasätta de återkommande diskussionerna om Gibsons allt sämre kvalitet. Visst finns det, och har funnits, en del att anmärka på genom åren, men min erfarenhet på senare år är att den kritiken är en smula överdriven. Alternativet är att Gibson de senaste åren faktiskt skärp till sig, undantaget alla misstag 2015, välj själv.

På Blocket ligger nu en Gibson SG från 1965  för 85 000 kr samt en från 1964 för 115 000 kr. Vill man nu inte lägga så mycket pengar så är "Gibson SG Original 2013" ett riktigt bra alternativ och kan fås för mellan 10 000-15 000 kr begagnat. Det är mycket pengar för många det också och då kan man med fördel välja en 120th Anniversary istället, även det ett mycket fint instrument.

2016 instrumenten har jag för närvarande ingen erfarenhet av.

Betyg:
5 Zombies (5)




lördag 3 september 2016

Gibson SG Standard 120th Anniversary (2014) och begreppet "Keepers"

Häromdagen landade en ny Gibson SG i huset, och jag tror det är den sjätte i ordningen. De flesta har varit ok instrument, samtliga begagnade, men inga "keepers". Keepers för mig är gitarrer som helt enkelt får stanna kvar. Det finns många skäl till att gitarrer får gå, men tillskruvat kan man säga att de helt enkelt inte skapar en så stark relation som en riktig "keeper" gör. Detta känner sannolikt många av er redan till.

Vad är det rent konkret som skapar en "keeper"? Ja det är kanske svårare att förklara. Det handlar sällan om en enskild pickup eller någon annan detalj utan mer om något subtilt som att den "korresponderar" med mig och mitt sätt att spela. Det har heller ingenting med pris att göra, men min erfarenhet är att att dyrare mer noggrant tillverkade instrument ökar sannolikheten att nå statusen "Keeper". Gitarrer är väldigt personliga och det är ofta svårt att säga att en särskild modell "är på det här eller det andra viset". Givetvis är modelltyp viktigt, vissa föredrar strats, andra single-cuts, men varje modell eller t.o.m. årgång kan trots allt innehålla exemplar som skiljer sig avsevärt. Enda sättet att vara säker är alltså att testa många individer, eller hoppas på en ren och skär lottoträff.

Träinstrument är ju som bekant oftast tillverkade i organiskt material. Gemensamt för organiska material är att de som individer uppförs olika   beroende på vilka träbitar som valts och i vilka miljöer de vistas i och inte minst hur de kommunicerar med tex metalldelarna etc.

Däremot kan man säga att val av specifikationer mellan modeller har tydligare "sanningar" kring vad som kan uppfattas som bra eller dåligt, men även här spelar den personliga smaken stor roll, om inte störst. Ett typexempel är Fenders svaj kontra Floyd Rose.

Lägg sedan på rastret kring musikstil och hur gitarren låter i kombination med övriga delar i kedjan mellan dina händer och öron och det hela blir nästintill omöjligt att förklara eller beskriva, men det skapar å andra sidan den magi som gör detta med gitarrer så otroligt intressant.

Gitarrer är som människor,

"there are good people and freakin assholes in every culture"

Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo det jag och många av er kommit fram till är att en "keeper"  inte alls behöver hänga samman med hur dyr gitarren är. Det handlar om vilka du väljer att "hänga med" i ditt musicerande. Ungefär som vilka vänner du väljer att vara i närheten av. En gör dig till en bättre person medan andra gör dig till en sämre person, oftast märker man det efter ett tag.

Jag har haft gitarrer som när de köpts spelar väldigt bra men som efter en tid "blivit sämre". Om det är för är att den defakto förändrats eller om det är jag som inte helt riktigt kommit vidare i relationen ska jag låta vara osagt. Många gånger är ju gitarrer beroende av att man spelar mycket på dem. Flera Custom Shop instrument jag ägt har jag sålt, inte för att det varit dåliga instrument, men de har inte fått den speltid de förstjänat. En "keeper" däremot spelas ofta och håller sig kvar länge, det är väl det man kan konstatera.

Nu har jag köpt en Gibson SG -61 Standard 120th Anniversary. En gitarr många kanske skulle säga är ett medelmåttigt instrument från 2014. "En ytterligare jubileumsmodell", det tar liksom aldrig slut när det gäller försäljningsargumenten på säljavdelningen.

Den kallades "Standard" när den kom men var ju naturligtvis allt annat än standard eftersom den hade Min-Etune monterat på baksidan av huvudet. En stämrobot som för många inte bara var avskyvärt ful utan som framförallt inte fungerade särskilt bra. Vidare hade man begåvat modellen med ett anniversary inlay på band 12. Både dessa features minskade naturligtvis attraktionen på gitarren, vem vill ha ett jubileums-inlay egentligen? Och för att inte tala om Min-Etune, föregångaren till den robot som sedan dök upp ett år senare på 2015 serien. Som tur var kunde man eftermontera vanliga stämskruvar, vilket den tidigare ägaren till min gjort. Plötsligt blir gitarren sig själv igen...

När jag köpte den resonerade jag som så att eftersom folk gapade överallt om att "kvalitén hos Gibson nu nått lågvatten" så borde jag kunna hitta en billig 61 reissue och har jag tur spelar den bra. Det var en player jag sökte och valet föll på den här. Den är dock inte så trogen de första SGs som tillverkades, vilket ofta drar till sig kritik av puritister. Huvudets storlek är tex mindre jämfört med en tidig 60-talare.

Men bortsett från Min-Etune och jubileumsinlayet håller sig specarna ändå tillräckligt nära det vi brukar förvänta oss av en SG Standard -61, tex det lilla plektrumskyddet.

I gitarren sitter det 57 Classic pickups. De är lite annorlunda än de 490R och 498T som sitter i många modernare SG Standard. Ljudet blir stort, varmt och mulligt i min Marshall och det låter mycket  classic rock. 490R och 498T är inga dåliga mickar alls, de passar high-gain ypperligt men är lite klen på rent, 57orna är lite fetare. Mickar kan vara svårt, man måste på något vis veta vad man är ute efter och först försöka hitta en gitarr som lyfter den mick man gillar, eller omvänt. Nu råkar denna gitarr som helhet  matcha Classic 57 väldigt väl, och ha dessutom begåvats med coil split, vilket gör gitarren lite mer mångsidig. Det fanns inte på de tidiga 60´s.

Slim Tapper hals med 22 band. En nyhet på denna modell var också Black TekToid grafit översadel, som lättare ska låta strängen glida i skåran och därmed minska risken för urstämning. Många tycker den är ful, men jag är pragmatisk här, och tycker stämning går före. Men visst, det ser inte alls "vintage" ut.

Förra ägaren bytte också trussrod-cover, eftersom det stod ETune ingraverat på den. Kanske den mest idiotiska idén efter den härdsmälta som kom året efter när man firade nästa jubileum, nämligen Les Pauls 100-årsdag, och graverade in det i huvet på de flesta gitarrer. ETune trossrod-luckan kan man ju som tur är snabbt byta ut utan att göra åverkan på gitarren.

Låter jag gnällig? Ja kanske, men i själva verket är det här en helt fantastik gitarr.

Som instrument betraktat skulle jag säga att det här pratet om sämre kvalité hos Gibson inte alls visar sig här, och är förmodligen är det hela överdrivet. 

Den här gitarren är riktigt bra. I alla fall om man tar bort Min-Etune. Kvalitén i övrigt är tveklöst hög, inte minst när man tänker på priset. Idag kan du hitta en motsvarande för mellan 10 000 - 12000 kr ny, en bit lägre än den billigaste Les Paul Standard. Dock utan case, troligtvis en konsekvens av den allt hårdnande konkurrensen på gitarrmarknaden.

Hur som helst är det en fantastisk fin Heritage Cherry finish, fina bindings på halsen, rattarna sitter rakt, greppbrädans Rosewood är hyfsat mörk m.m.

Framförallt så låter den hur stort som helst och halsen är utan anmärkning. Rent spelmässigt är det en av de bästa gitarrer jag har och definitivt en "Keeper".

Caset är ett brunt standard med rosa innanmäte, jag gillar de bruna casen, de bryter av fint.

Om kvalitén skiljer sig för att den är en 120th Anniversary håller jag för osannolikt. Jag tror snarare de lyckats med detta exemplar helt enkelt, och säkert finns många därute. Jag tror också att de lyckas med de flesta exemplar faktiskt om jag ska vara ärlig, men det är det där med att om man misslyckas ibland och kanske till och med ofta så skapar det problem med missnöjda kunder. Det är ingen tvekan om att man gjort en del misstag i modern tid, och jag försöker inte tona ned det. Idag får de missnöjda kunderna stor åsiktsspridning på nätet, något som inte fanns i samma utsträckning för 20 år sedan.  Jag är också rätt säker på att 2016 gitarrerna är bättre än på länge, särskilt i jämförelse med 2015. Efter regn kommer solsken heter det ju.

Jag har redan börjat kalla den här för "ankan", eftersom den är lite som den "fula ankungen" som växte upp till en vacker svan. Står man ut med de fula inlayet på 12e band och byter ut Min-Tune så är detta ett mycket bra köp.

Runt 8000 kr begagnad och modellen har tyvärr slutat att tillverkas. Men det finns ju andra...

Betyg:
4,5 Zombies (5)



måndag 22 augusti 2016

Gitarrzombien Podcast 26 med Lasse Johansson från Candlemass

Gitarrzombien gästas av Lasse Johansson från ikoniska och EP-aktuella Candlemass. Vi pratar om bland annat om Lasses vurm för SGs, hans signatur från Framus, refräng-böjen, en ny smart noise-gate samt favoritbandet Mountain.




Gäst: Lasse Johansson Candlemass
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium m.m
Programledare: Fredrik Svensson

Vidare kan vi avslöja ett samarbete mellan Gitarrzombien och grymma Maria Vikhammar från grannlandet Norge. Gitarrzombien och Maria har börjat göra seristrippar och har har planer på en seriebok om gitarrkultur och de konstigheter vi faktiskt ägnar oss åt emellanåt. Maria är även gitarrist, gitarrtech och djupt involverad i den norska gitarrfestivalen Larvik Guitar Festival. En festival som är ett måste för alla "hardcore" gitarrentusiaster.

Här kommer ett smakprov på våra serier:








fredag 12 augusti 2016

Gitarrzombien Podcast 25 om pedalbord och switchsystem

Den här gången gästas Marcus och jag av Göran Elmquist som hjälper oss gå till botten med bland annat Voodoo Lab, och andra leverantörers, switchsystem och fördelen med s.k "rig building". 


Gäst: Göran Elmquist, Sound Of Silence
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Soen m.m
Programledare: Fredrik Svensson

Mer om Sound Of Silence HÄR