tisdag 30 december 2014

Gitarrzombien växlar upp inför 2015

Så här på näst sista dagen på året kan det finnas anledning att summera 2014 och se in i 2015s kristallkula. Gitarrzombien startade som ett test i mars och har sedan dess utvecklats till att bli en gitarrblog med ständigt tillströmmande läsare och käcka hejjarop från er läsare. Jag är överväldigad av den spridning som bloggen fått och det är är uppenbart att det finns behov det som jag skriver om. Antalet lästa artiklar närmar sig nu mäktiga 150 000. Det stärker mig i känslan av detta måste fortsätta.

Det jag skrivit om är enbart sådant som jag själv finner intressant eller som jag är nyfiken på.

"Nyfikenhet är min drivkraft och gitarrljud min passion" 

Många tips kommer in på vad man skulle vilja läsa om, men av praktiska skäl har det varit svårt att möta alla önskningar. Enligt den undersökning jag gjort är det främst följande saker som de närmare 1000 respondenterna valde att nämna. De är angivna i icke inbördes ordning:
  • Test av förstärkare
  • Test av effekter
  • Test av gitarrer
  • Trendspaning & Innovativa prylar
  • Intervjuer med gitarrister
  • Rig Rundowns
  • Spelteknik, ton och ljudteori
Detta ska jag försöka möta under 2015, i princip på samma premisser som 2014.

Mer film och Rig Rundowns
Det som däremot är uppenbart är att formatet kan utvecklas, inte minst videodelarna. Det textbaserade reportagen och intervjuerna kommer ha fortsatt starkt fokus, men videoinslagen kommer bli mer genomtänkta och med högre kvalitet. Bland annat så har jag under våren experimenterat med ljudet och framförallt med att få gitarrljuden så autentiska som möjligt, och det har visat sig vara svårare än jag först trott. Jag har därför nu de senaste veckorna investerat i en hel del utrustning för att öka kvaliteten i både film, ljudåtergivning och staging. Jag ber att få återkomma om detta. Jag kommer också fortsätta med Rig Rundowns med spännande gitarrister, både svenska och internationell stjärnor och tester naturligtvis. Men också perspektiv om gitarrkultur och den där återkommande passionen människor har för sina instrument.

Fortsatt oberoende
Jag kommer fortsätta att vara oberoende och inte låta mig påverkas av branschen i den meningen att jag fortsättningsvis inte kommer skriva eller rapportera om sådant jag inte själv finner intressant eller tycker är viktigt. Därför kommer man inte kunna "köpa sig" exponering genom annonser eller dolda annonser och dylikt. Däremot kommer jag försöka hitta ett format för någon form av sponsring. Min första inriktning och idé var att bara skriva om sådant jag köpt, eller i undantagsfall lånat. Jag har tyckt att det varit en viktig grej, även om det är dyrt i den meningen att andrahandsmarknaden numera är så långt ner botten den kan komma. Det har inneburit att jag förlorar pengar på varje pryl jag köpt och sen försökt sälja. Därför måste jag hitta någon form av upplägg som gör att det i alla fall går med jämt skägg.

Sponsring i någon form kommer att vara tydlig, men jag kommer som sagt inte att skriva om grejer jag inte själv kan stå för.

Samarbeten
Jag kommer att bygga ett antal intressanta samarbeten framöver, dels som kunskapsresurs men också för att samarbeten oft genererar nya idéer och spännande upptåg. Jag kommer successivt att presentera samarbetspartners här på bloggen och på Facebook. Några är redan i planeringsskede men jag kommer att aktivt söka fler.

Gästbloggare & Krönikörer
Jag kommer också att öppna upp för olika gästinlägg framöver, eller krönikor är nog vad jag tänker mig. Några av de samarbeten jag nämnde tidigare kommer förmodligen bli någon form av krönikör.

Hack Your Tone
Dessutom kommer jag tillsammans med några redan klara samarbetspartners att dra igång "Hack Your Tone", en mötesplats för gitarrister på olika nivåer, amatörer som proffs. Jag tror mötesplatser där man kan dela kunskap och inspireras av varandra är viktiga.

Hjälp mig att sprida till fler
Syftet med Gitarrzombien är ju att sprida kunskap och inspirera gitarrister på olika nivåer. Så därför har jag stort behov av att få ännu mer spridning och att fler följer mig. Ni kan hjälpa mig genom att dela inläggen på Facebook till er egen sida och/eller till personer ni känner skulle ha nytta av innehållet jag producerar. Jag skulle uppskatta det mycket.

Än en gång tack för i år och jag ser fram emot 2015 och det finns mycket på gång kan jag avslöja.

Stay Zombied

Gitarrzombien

lördag 27 december 2014

JOYO JF-09 Tremolo -En billig pedal med hög ljudkvalitet (Videoklipp)

Det kinesiska företaget JOYO har en hel flod av pedaler, minipedaler och andra musiktillbehör i sitt utbud. De definierar sig själva som ett företag som "fokuserar på produktion av digitala musikorienterade verktyg". Det är ett ett spännande företag man kan ha nytta av att bevaka, men anses förmodligen av de flesta som "just another clone-company". Och visst är det så att de gör billigare kloner, men de visar också på tendenser att vilja kliva ur det och mer gå mot att bli ett innovativt företag. 

Det är inte alls ovanligt för kinesiska företag att spänna bågen så hårt de kan och samtidigt blicka framåt mot innovativt världsherravälde. Poängen är att många av dem kommer att lyckas om man ser det ut ett globalt utvecklingsperspektiv. Att de börjar göra kloner i samarbete med andra inom musikindustrin är ett smart och snabbt sätt att lära sig grunderna och sedan när tiden är mogen gå på det innovativa spåret. Att rynka på näsan inför dessa aktörer är både klumpigt och obegåvat, för de har redan bra grejer till låga priser. De har insett att konkurrensmedlem kunskap och låga produktionskostnader är en väg in på marknaden.

JOYO JF-09 Tremolo är till exempel en sådan produkt. Man har helt enkelt tagit utgångspunkt i de gamla vintage rörförstärkarna där det satt Tremolo i och försökt efterlikna och förbättra.

Tremolo, till skillnad från Vibrato, jobbar med variation i ljudvolym (amplitude) vilket betyder att effekten är att höja och sänka volymen och har funnits i förstärkare sen 50-talet. Vibrato varierar pitch som ni kanske vet. Hur som helst är Tremolo en klassisk och väldigt användbar effekt som kastar rena eller småcrunchade ljud tillbaks i vintageläge.

Faktum är att JF-09 är ett riktigt bra Tremolo, från knappt märkbar svepande rate (speed) till snabbt och även stor spännvidd vad "intensity". Bra effekter tycker jag ska ligga i bakgrunden och stärka gitarrspelet utan att ta över. Det är den här pedalen enastående bra på, den lyfter helheten och ger det där gamla hederliga vintagesoundet om du inte överdriver inställningarna.
Dessutom äter den inte nämnvärt med ton, i alla fall inte med mina mått mätt.

- True Bypass
- Byggd som en stridsvagn
- 9v batteri eller eliminator
- Lampa som indikerar "rate"

Jag har gjort en lite demo här som ger en hint om hur den låter. I klippet är den kopplad i loopen på en Marshall JVMJS på rena kanalen orange mode och gitarren är en Jeff beck Stratocaster. Det ligger en reverb där också, ett TC Electronics "Hall of fame".


27 dollar på Amazon och på Blocket kan man hitta dem för 200-300 spänn.

Det enda negativa är väl valet av symbol, en sjukt ful hund som antagligen ska vrida tankarna åt en hund som skäller olika starkt? Kanske att man skulle vilja ha ett tap tempo för att enkelt ändra mellan låtar, om man nu ska vara petig, men samtidigt förlorar man ju lite vintage feeling...

Betyg:
4,5 Zombies (5)


onsdag 24 december 2014

Bill Kelliher Rig Rundown 2014

Jag hade häromsistens turen att få intervjua Bill Kelliher från bandet Mastodon innan deras gig i Stockholm och förutom en pratstund om "Tone Chasing" så passade jag också på att göra en Rig Rundown, dvs en filmad genomgång av Bills live-grejer. Vill du läsa intervjun hittar du den här. 

Annars kan du njuta av "The Bill Kelliher Rig Rundown 2014" här, håll till godo och ha nu en riktigt God Jul.



Stay Zombied

tisdag 23 december 2014

Bill Kelliher från Mastodon om "Tone Chasing"...

En av de mest intressanta progmetalbanden idag är tveklöst de hyllade Mastodon. Bandet var i Stockholm för några dagar sedan och jag hade den stora ynnesten att se dem nere på "Klubben" vid Fryshuset. Mastodon är faktiskt ett av mina favoritband när det kommer till gitarrister i metalgenren. Gitarrspelet är både "balanserat komplicerat" och dessutom vackert sammansatta hela vägen. Lägg därtill att de fyra bandmedlemmarna är precis så tighta  live som de är på sina stidioalbum. 

Jag fick en också pratstund med Bill Kelliher i samband med soundcheck och dessutom möjligheten att göra en Rig Rundown, mer om det sen. Bill är känd för att vara väldigt noga sin ton, man kan samla dessa gitarrister för "tone chasers", och jag frågade honom förstås hur detta nördiga intresse startade.
Foto: Gitarrzombien

Hur började det hela, jag menar när du blev en "tone chaser"?
En bra fråga faktiskt. Jag kan inte tala för alla, men, vad man än gör i livet så försöker man ju alltid göra det bästa av det man gör och utefter situationen. Jag har alltid varit intresserad av att hålla på med musikinspelning och när jag hör en gitarrist som låter cool på skiva så jag vill genast fånga personens ton eller ljud. Det är där mitt "missbruk" faktiskt börjar, jag är liksom helt uppslukad av att hitta "den där tonen", du vet den där som skär igenom och låter jävligt bra hela tiden helt enkelt.

Foto: Gitarrzombien
Vilken gitarrist var den första att fånga ditt intresse?
Det hela började med Eddie Van Halen, och han är än i dag en fenomenal gitarrist. En klar ton med inte alltför mycket distortion. Just det lite gain är ju lite roligt eftersom när man börjar spela elgitarr så försöker man samla på sig så många distboxar som möjligt, och det är inte vad det här med "att söka tonen" handlar om alls inser man senare.

Vilka förstärkare  började du med?
Jag började med Peavey Butcher och VTM60 från 80-talet, fantastiska stärkare. De var i princip som en JCM800 men betydligt billigare. Jag hade också en Chandler Tube Driver, den stora gula saken, för bara lite extra overdrive på toppen. Saken är den att jag efter 20 år i den branschen såg en VTM för ett tag sen på Craigslist och köpte en av ren nyfikenhet för att höra hur det låter i dag och hur tekniken har utvecklats. Jag blev faktiskt förvånad över att de fortfarande låter fantastiskt bra.

Vad lärde du dig av det?
Det slog mig att jag hade min "egna ton" redan från början och att jag ändå fortfarande jagar den hela tiden plus att jag faktiskt är tillbaka på samma plats där jag en gång började.

Foto: Gitarrzombien
Men du är en Marshall-kille?
Ja, jag har kört Marshalls länge och de har alltid låtit bra, men nu har jag faktiskt delvis bytt. Efter att jag hörde Jerry Cantrell från Alice in Chains gitarrljud på nära håll blev jag helt enkelt tvungen. Vi turnerade ihop och när jag kväll efter kväll hörde hans gitarr blev jag närmast chockad över hur bra det lät över tid.

Vad var det med hans gitarrljud?
Jag stod varje kväll på baksidan av scenen  och kunde höra hans gitarr från den isocab han körde genom och det var så kristallklart att man hörde alla enskilda toner separerade från varandra. Jag frågade honom "vad fan du spelar igenom"? Vad det nu än var så ville jag skaffa det han hade. Han berättade att det var en Friedman "Marsha", en Marshall-klon i grunden, och en isocab med Celestion Creambacks. Han lät mig låna en som jag använda på resten av turnén.

Foto: Gitarrzombien
Var det något mer du snappade upp?
Yeah. Hans gitarrtekniker hade ett par gitarrmickar som heter Motor Pickup som Cantrell använde och jag bad honom installera dem i min gitarr och det lät fantastiskt. Ett par år senare köpte jag en Friedman Head som jag använder när vi turnerar i USA, de är för tunga att flytta fram och tillbaka till Europa tyvärr.

Vad är det bästa med Friedman?
Jag har två, en av modifierad Jerry Cantrell signatur och en HBE. Grejen är att du inte behöver så mycket gain med den, och den har mycket mellanregister. Jag är dock fortfarande på jakt och jag har miljontals distortion pedaler men samtidigt gillar jag "mindre av allt", helst ska gitarren gå rätt in i förstärkaren och inget mer. När man börjar lägga kedjor av allt möjligt framför, trådlöst och grejer hit och dit så blir du till slut förvirrad och du missar de saker du faktiskt jagar i tonen, den liksom försvinner i allt. Jag vill att det ska "skära igenom" och få mig att låta på det det sätt jag vill att det ska hela tiden.

På den europeiska delen av turnén använder du Marshalls?
Ja, JCM800 2203, en reissue och ett original från 2003 eller något sånt och om något går sönder använder jag en Blackstar för backup.

Du har Creambacks 65 watt i din isocab?
Ja men jag är inte killen som lätt kan förklara hur saker låter, jag vet när det låter bra. De påminner om Vintage 30 som jag har i mina lådor på scenen, för scenljud mest, kanske lite mer aggressiva.
När jag växte upp hade jag alltid 20 watts högtalare för att högtalarna skulle hjälpa till att spricka upp och bidra till gain men jag upptäckte att de verkar ha kortare liv eftersom jag kör mina förstärkare extremt hårt. Så jag hittade Celestion 65 watt Creambacks som låter riktigt bra, något mellanting 75 och 20 wattare och när jag drar på ordentligt så håller de.

Foto: Gitarrzombien
Du har en signatur Gibson Les Paul ...
Ja, en Gibson Les Paul "Halcyon" med mina egna designade mickar från Lace med namnet "Dissonant Aggressor". En fantastisk gitarr med mahognykropp, guld och svart burst, mahognyhals och rosewood greppbräda. På den här turnén har jag också en vinröd -82 Les Paul Custom och vit 1977 Les Paul Custom.

Hur är det effekter då?
Jag har lämnat effektepedaler och använder en Fractal AxeFX II och en MFC 101 istället. Jag använder fortfarande vanliga förstärkare så jag är bara halvvägs in i den moderna tidsepoken, jag kör inga förstärkarsimuleringar i min Fractal, bara effekter.

Hur ser din gitarrtekniker på att du hela tiden ändrar dina grejer?
Ha ha ha... Han är en lite frustrerad ibland men jag är faktiskt till stora delar min egen tech. Han vet hur man ställer in saker men jag vill lägga sista handen vid allt själv för att vara nöjd. För jag vet hur det låter när det låter bra, han håller i princip gitarrerna fräscha och stämda. Jag vill alltid problemlösa själv och jag är verkligen "anal" när det gäller mitt ljud och mina grejer, du skulle hata att arbete för mig ...

Jag vet inte det jag ....
Ha ha...

Jag ser fram emot att showen och att höra dig spela igen ...
Det ska bli kul att möta svenska fans igen...

Tack för att Gitarrzombien fick möjlighet att prata med dig ...
Tack, det var kul att prata om "tone chasing" ...

Här kommer Bill Kelliher Rig Rundown:

 

tisdag 16 december 2014

Minipedaler från Mooer...

Marknaden med effektpedaler i miniformat och blivit väldigt stor de senaste åren. Det verkar som att idén med små och i alla fall förhållandevis billiga pedaler attraherar många därute. Gemensamt för dess minipedaler är att de är mindre rent fysikt men de har även färre möjligheter naturligtvis. Att kalla dem "instegspedaler" är nog ingen dum idé, för kvaliteten varierar högs betänkligt. 

Vist finns det en hel del bra minipedaler, jag har tidigare skrivit om TC Electronics mini-lopper, men samtidigt finns det många som låter både dött och meningslöst, precis som med de fullstora pedalerna alltså. Det man kan säga att ju mer pengar du lägger ju bättre låter det, i allmänhet. Den andra sidan av ytterligheten här är handtillverkade boutiquepedaler eller de extremt högkvalitativa pedalerna från bl.a Strymon som blir allt mer populära. 

Samtidigt är kanske liknelsen med "instegspedaler" inte helt rättvisande. Ett pedalbord med 5 små pedaler i ena handen och gitarren i den andra blir naturligtvis behändigt om man ofta är på väg till replokalen. Så jag gissar att många använder dem på på rep eller hemma för att slippa asa runt på ett större mer professionellt bord. 

Men som sagt, det man betalar för speglar många gånger det som kommer ut ljudmässigt. Inte alltid dock, det gäller att se upp.

Jag köpte att litet bord med just 5 pedaler från Mooer för att ta reda på om minipedaler kan ersätta större pedaler, helt eller delvis. 

Jag valde:
Mooer Baby Tuner
Mooer Solo
Mooer Flex Boost
Mooer Noise Killer
Mooer Reecho

Jag köpte också en liten praktisk väska som är lätt att bära med sig, men frågan är hur länge den håller. En praktisk sak är att väskan innehåller möjligheter för strömförsörjning åt de 5 pedalerna.

Jag testade pedalerna i olika inbördes ordning under testet, som genomfördes med en Fender Stratocaster Jeff Beck och en Burny Les Paul som pluggades in i min Marshall JVM Joe Satriani. Jag testar dem också i några andra förstärkare, med varierat resultat. Det är tydligt att dessa pedaler har lägre kvalitet än sina fullstora systrar och bröder och att de är väldigt beroende av en förstärkare som verkligen klarar av att "ta pedaler bra". 

Mooer Solo
Mooer har över 20 olika distpedaler och jag undrar faktiskt lite varför? Det är som att gå in på en pizzeria faktiskt, alla ser olika ut men innehållet är detsamma: Pizza. Den lilla blåa distpedalen med namnet Solo för tankarna till att den är tänkt som nån slags gitarrsologain eller nåt liknande. Den har tre olika karaktärer: Natural, Tight och Classic. Det finns en gainratt, en volymratt och en tonratt. 

Tyvärr är den ganska intetsägande och du får verkligen lägga ner mycket tid på att ratta in den för att få till ett hyfsad ljud överhuvudtaget och slutresultatet är ändå väldigt frissig om man uttrycker sig så. Skillnaderna mellan de olika typerna av gain är otydlig och närmast meningslös. Inget jag rekommenderar någon faktiskt.
549 kr
Betyg: 1 Zombie (5)

Mooer Flex Boost
Den gula boosten funderar men är inget som direkt lyfter, den påverkar "Mooer Solo" högst marginellt och som cleanboost fungerar den inte alls.  Rattarna är Bass, Treble, Volym och Gain och även den här bör du lägga en del tid på att ratta innan den levererar ett resultat som inte irriterar. 

Vist förstärker den signalen till förstärkaren, men jag skulle ändå säga att den blir lite av en besvikelse eftersom jag den dödar en hel del ton faktiskt. Men vist, den kan säkert fungera i vissa sammanhang.
649 kronor
Betyg: 2 Zombies (5)

Mooer Baby Tuner
Stämapparaten är däremot klockren och det lilla formatet gör att den inte tar så stor plats på ett riktigt bord. Thumbs up! Trots att den är liten så är symbolerna i displayen stora och tydliga. Inget att klaga på här faktiskt. Till skillnad från de andra känns det som att de lagt en del energi på att designa den här. Den sticker ut i samlingen och jag gillar den.
450 kr
Betyg: 4 Zombies (5)

Mooer Noise Killer
Detta är en noise-gate i det lilla formatet och den stänger faktiskt av rätt så mycket skit i signalkedjan.  Den har två olika gates, en "soft" och en "hard" som fungerar som det låter. "Hard" stänger av allt rakt av ganska direkt, och borde passa metallgänget eftersom den ger en snabb tystnad vid chuck chucka downstrokes och "Soft" stänger av lite mjukare, nästan så den tonar ut. En bra pedal som fyller sin funktion, och hade fått högre betyg om den inte åt så mycket ton som den gör. Men den gör sitt jobb och blir ändå godkänd.
649 kr
Betyg: 3 Zombies (5)

Mooer Reecho
Ett mini-delay som är riktigt bra trots sin storlek. Den har tre olika delays: "Analog", "Real Echo" och "Tape Echo". Pedalen är den av de 5 pedalerna som jag fastnar mest för, förutom Baby Tunder då. Den fungerar lika bra i "kedjan" som i effekt-loopen och de olika delaysen fyller sin funktion på ett utmärkt sätt. Vist, den låter inte som ett dyrare TC Electronics Flashback eller nåt annat med mer kvalitet, men som nybörjardelay eller rep-delay är det helt kart ett alternativ.
699 kr
Betyg: 4 Zombies (5)

Slutord
Jag ska nog inte vara alltför tuff i min slutbedömning. Om man är medveten om att dessa pedaler generellt sett inte möter den kvalitet som syskonen en trappa upp i butiken gör så kan dessa mini-pedaler ändå vara intressanta. Men jag rekommenderar den som är nyfiken att testa pedalerna först i butiken, för priset som de ligger på speglar inte fullt ut vad man får. Reecho och Baby Tuner gör det helt klart men de andra inte alls. Så om ni nu ska hjälpa tomten på traven i jul, när ni köper er egen julklapp, så var lite smart och prova dem först.

Stay Zombied

//Gitarrzombien




fredag 12 december 2014

Marshall JVM410 Joe Satriani - En av Marshalls bästa någonsin

För ett tag sedan gjorde jag en "rig rundown" med Fredrik Åkesson i Opeth. Jag fick då upp ögonen för Marsahlls senaste 100 wattare JVM410, Joe Satriani model. Jag skulle säga att det är den bästa förstärkaren Marshall tillverkat på flera decenier. Trilla nu inte i fällan att dra parallellen till den första JVM förstärkaren, för det här är något helt annat.

Kanske har det med att erfarenheter nu börjar samla ihop sig på Marshalls utvecklingsavdelning, att mer ansträngningar har krävts från marknaden i "digitala tider" eller att man äntligen börjat titta på vad alla "moddare" gjort sen urminnes tider, nämligen lyssnat på gitarrister. De flesta stora gitarrister har kört på moddade Marshalls sen urminnes tider och det känns som att fokus nu växlat spår till att återigen ta kundens perspoektiv.Det som man var så bra på fram till 1973.

Hur som helst så är det ett samarbete mellan Santiago, Marshalls utvecklare, och Joe Satriani. Fall nu inte i nästa uppenbara fälla, nämligen att dra slutsatsen att det är en förstärkare som enbart replikerar Joe Satrianis ton. Det kan den säkert göra, men samarbetet handlar om berydligt viktigare saker än så. Man har lyssnat på Satriani och utvecklat en förstärkare som möter många gitarristers krav på en modern förstärkare som samtidigt inte tar död på det annars så missbrukade arvet Marshall.

Frontpanelen skrämmer nog många vintage-puritister med sina 28 rattar, men den är verkligen inte komplicerad. Att det är så många rattar beror på att att varje kanal har sina egna EQs etc, vilket gör förstärkaren väldigt "versitil" om man utrycker sig svengelskt.

Rören som sitter i är 4 EL34 och 5 EC83 som levererar exakt det man förväntar sig, och lite till faktiskt.



4 kanaler
Förstärkaren har 4 kanaler: Clean, Crunch och två identiska OD kanaler. Varje kanal har egna noise-gates, som ersatt reverbet från den första JVMen. Dessa noise-gates är riktigt bra och som Fredrik Åkesson påpekade så är de "musikaliska" och äter inte ton som många andra. Särskilt bra är detta när man har mycket gain eller pedaler som bråkar. Tonen blir tight och helt tyst. Gillar man det inte så stänger man bara av det.

Green, Orange & Red mode
Vidare så har alla kanalerna 3 modes: Green, Orange och Red. Det betyder att förstärkaren egentligen har 12 kanaler, som kan styras från pedalbordet (foot-swich). Green är utgångsläget och de andra ger varje kanal lite mer av goda.

Det finns också stycken olika master volume med resonance och precense, något som är väldigt praktiskt.

Clean
Utgångspunkten har varit det allmänt erkänt fina rena ljudet i Marshall Anniversary 6100 och den är verkligen makalöst bra redan på Green mode, dessutom tar den "distortion pedals" på ett utmärkt sätt. I Orange mode ökar grundgainen en smula utan spricka upp och i Red mode spricker det upp på ett lysande sätt utan att ta över. Dessutom kan du med en hyfsat bra gitarr använda avrullning med mycket bra resultat. Det hela landar i ett utomordenligt bra verktyg för alla som behöver ett rent ljud med variation. Denna variation i rena ljud gör det mycket enkelt att dra nytta av olika typer av gitarrer som alla kräver sitt sound för att komma till sin rätt. Det tar humbuckers lika bra som single-coils. Allt styrs från medföljande foot-switch.

Crunch
I Green mode låter det som en JTM Plexi och i Orange som en JCM800. Red mode förvandlar den till en hot-rodded JCM800. Detta är förstärkarens mest spännande kanal tycker jag. Orange mode med gainen på kl 2-3 borde passa alla classic rockers och med rätt effekter växer den brutalt.
Att kunna variera olika rör-crunch på detta viset är bara en fröjd för örat och addera sedan till avrullningen som även här fungerar lysande. Med en bra gitarr kan du med volympotten dra ner till i det närmaste helt cleant ljud. Brilliant.

OD 1 och 2
Dessa kanaler är identiska, vilket jag tycker är en genialisk idé. Inte sällan önskar man i high-gain sammanhang samma grundljud men kanske lite justeringar för olika typer av låtar. Och istället för att lägga till en 4:e high-gain-karraktär, vilket inte behövs, så jobbar man med att ge gitarristen möjligheten att variera sitt ljud inom kärnområdet och sin egen "ton". Kanske vill man ha lite mer gain i OD 2 eller lite annan annan EQ, sjukt smart utifrån något slags tänk kring tonkonsistens. Dessutom så har Marshall, äntligen får man väl säga, hittat ett riktigt bra metalljud, som borde attrahera till och med de mest moderna headsen. Det finns mer gain än man behöver, och faktum är att det låter bäst då du inte utnyttjar hela dess kapacitet.

Mid Shift
En ytterligare bra feature är Mid Shift, som middar till det om man så önskar, i samtliga kanaler. En funktion som kommit till för att Sammy Hagars sång bättre ska skära igenom i Chickenfoot, men som gör att du kan trycka ihop tonen en del om du så önskar. Den gör att att metalsound blir riktigt fina i Chucka-Chucka downstrokes.

Effekt-loop
En ytterligare mycket fin egenskap är effekt-loopen som tar effekter på ett ovanligt bra sätt. Jag har nog aldrig upplevt en så bra effekt-loop förut och pedaler uppträder flawless jämfört med andra.

Att det inte finns något reverb i den kan tyckas märkligt men med tanke på den extremt väl fungerande effekt-loopen så spelar det ingen roll. Reverb som plockas i förstärkare är i allmänhet inte av särskilt hög kvalitet, så jag tycker det är bra att man hoppat över det och lagt krut andra saker. Grejen är att ett medelmåttigt reverb faktiskt låter ruskigt bra i denna förstärkare vars styrka sitter i grundljudet.

Jag har spelat in en kort demo för de som vill få en hint om hur det kan låta. Jag har valt Cles Orange mode med lite effkter, Crunch Orange mode och Lead i Red mode. Jag har kortat ned klippet till att enbart fokusera på hur den låter, så läs gärna klart hela artikeln innan du lyssnar.




Summering
Detta är den bästa Marshall på oerhört länge och det stora med den är:

1. Grundljuden i kanalerna, som är klockrena, och särskilt Crunch i Orange mode
2. Effekt-loopen, något av det bästa jag hört
3. Mångsidigheten som gör att du i princip inte behöver någon annan förstärkare

Variationen i de ljud du kan få fram och hur enkelt du kan växla mellan dem är faktiskt helt fantastisk. Från glimmrande rena ljud till kaxiga krispiga Plexi-Crunch och mäktig high-gain gör att den passar till i princip alla musikgenres. En ytterligare fin gest från Marshall är att detta tonmoster inte kostar bortåt 30 000 kr, som den borde vara värd. 14 950 kr ink moms på Deluxe Music i Stockholm tycker jag är billigt. Visst är det mycket pengar så här inför jul, men i sammanhanget "förstärkare med hög kvalitet" är det ett alternativ om man betänker vad man faktiskt får.

En kioskvältare.... Lätt !

Betyg:
5.0 Zombies (5.0)


torsdag 11 december 2014

TC Electronics Flashback x 4 - En monstervariant av den vanliga Flashback

Efter att jag blev överraskat glad och euforisk över TC Electronics Hall of Fame, reverbet jag skrev om häromdagen, tog jag mig an en till. Jag ville ha ett riktigt bra delay att testa i min nya förstärkare, som har en ruskigt bra effekt-loop. Jag fastnade för Flashback X4, som jag hittade på Deluxe Music i Stockholm. Det rör sig alltså om den större varianten med fler möjligheter än den ursprungliga mycket populära Flashback. 

Det är flera saker som är riktigt bra med Flashback X4, inte bara det att man ofta vill ha tillgång till flera olika delay-typer för rent eller skitigt till exempel.

Grundidén är samma som den lilla Flashback men det är 4 ggr så stor, 3 stycken presets och tap-tempo + en looper. En looper som tar 40 sekunder, vilket är tillräckligt bra för att öva men också för att använda live på kreativa sätt förstås.

16 olika typer av delay med allt från analog, analog w/mod, space, tape, tube, slap, reverse, lofi, ping pong, 2290, 2290 w/mod, dynamic och 4 platser för TonePrints. De som ingår i pedalen från början låter riktigt bra, även för den kräsne.

Du kan köra den i Mono eller Stereo, precis som de flesta andra på marknaden.

Det finns även en input för en expression pedal, som tex kan styra delayen efter önskemål, dvs Delay Time, Feedback eller Delay Level. Givetvis finns också Midi och USB.

TonePrints är nedladdningsbara patchar via dator eller en App för exempelvis iPhone. Det du gör är att du letar upp ett schysst delay i Appen och spelar upp det framför gitarrmicken och vips sparas det i vald TonePrint-plats. Busenkelt och precis samma som gäller för exempelvis Hall of Fame.

I princip har du tillgång till precis vilken typ av delay du vill och du kan ställa parametrarna och sen spara dem på tre platser. Du kan justera Delay Time (tid mellan ekona), Feedback (antal) och Delay level (hur starkt).

Tap Tempo är ju praktiskt om du vill ställa Delay Time för den låt du för närvarande spelar, väldigt enkelt.

Om du kör den med Hall of Fame kan jag garantera dig två pedaler som lirar fantastiskt ihop.

Priset speglar vad man får tycker, och landar på 1950 kr. Lite billigare än sina kompisar men ändå en slant som kräver att man får prioritera bort något annat, men det är det faktiskt värt.


Betyg:
5 Zombies (5)

Stay Zombied...

//Gitarrzombien

tisdag 9 december 2014

Gitarrzombien vill lära sig mer om Er därute....Ge mig 1 minut....

Jag har märkt att mina läsare kommer från olika bakgrunder när det gäller intresset för gitarrer. En del spelar i band eller som soloartister för sitt bröd på bordet, andra har spelat i band tidigare men lagt av och nu tagit upp intresset igen, somliga spelar som avkoppling hemma och en del kanske precis fått upp ögonen för detta våldsamt spännande område, och kanske framförallt då sökandet efter "den där perfekta tonen". Den jakten som får oss uppträda som Zombies i andra ögon...

Oavsett var man befinner sig på sin musikaliska resa så har vi alla samma intresse i grunden, må hända olika utgångspunkter, preferenser, tycke och smak men det är mer som förenar än skiljer oss åt.

Eftersom jag är nyfiken på hur ni har det med erat spelande, och för att jag vill lära känna mina läsares behov lite mer tänkte jag göra en liten undersökning med två frågor till dig, helt anonymt förstås. Den första handlar om ifall du spelar själv hemma eller om du spelar i band etc. Den andra om vad du är mest intresserad av när det gäller området gitarrer. En ganska öppen fråga, du kan svara som du vill, men gärna kortfattat.

Jag har valt att göra undersökningen i Mentimeter, ett gratisverktyg som presenterar resultat på ett enkelt sätt sen, ungefär som på bilden till höger här. Det vore skitschysst om du kunde ge mig den minut det tar för att låta mig förstå vad Du är mest intresserad av.

Det du gör är följande: Klicka på den här länken govote.at och fyll i siffrorna 74 13 85
Därefter svarar du på de två frågorna. Klart och sen kan du återgå till dina skalövningar!

Tack på förhand

//Gitarrzombien

måndag 8 december 2014

TC Electronics Hall of Fame Reverb - Bra reverb med ball känsla av Star Trek

Jag har några bra förstärkare med både bra gain och bra rent ljud, men som tyvärr saknar inbyggt reverb. Ingen förlust egentligen eftersom reverb sällan är något moderna förstärkarutvecklare lägger ned särskilt mycket energi på. Man får gå bakåt i tiden för att hitta epoker när detta var en viktig feature fullt integrerad med förstärkaren, VOXAC30 och gamla Fender-stärkare är kanske de mest välkända men det finns fler. Icke för ty finns många helt utan eller med direkt dåliga kompromisser. 

Som tur är finns en hel hop med schyssta digitala reverb som låter bra och som dessutom innehåller variationer och varianter så det blir över, eller så här: "som möter olika behov". Ibland vill man ha ett stort mäktigt "church" och ibland ett lite mer kompakt "room" eller kanske ett vintage "spring". Reverb kan vara så mycket mer än bara "rymdklang".

Foto: Gitarrzombien
En sådan pedal är TC Electronics Hall of Fame Reverb som jag var nere och köpte på Deluxe Music i Stockholm efter att jag sålt av lite prylar. Hall of Fame är en pedal i normal storlek med i princip allt man behöver, och lite till faktiskt. Återkommer till det.

Reverbtyper:
Room, Hall, Spring, Plate, Church, Mod, Lofi, Tile, Amb, Gate, TonePrint

Rattar:
Decay: Hur länge reverbet ska låta
Tone: Som det låter, påverkar karaktären i "ton"
Level: Hur högt 
Ratt för val av Reverb

Switch: Pre Delay 27 ms (short)  eller 78 ms (long)
Den går att köra i antingen i Mono eller Stereo, på batteri eller 9v adapter. Dessutom en brilliant lösning för att öppna och byta batteri, det eleganta gamla mynttricket från 80-talet lallar in i sammanhanget. 

Den här typen av pedal behöver, som de flesta andra, en förstärkare med bra grundljud. Inte alls för att de inte fungerar annars men de kommer mer till sin rätt av förklarliga skäl. Dessutom är det bra om du har en förstärkare men en bra effect-loop, det är ju där du med bäst resultat förlägger dina modellerande effekter. Förstärkaren är A och O i de flesta sammanhang, så även här. 

Jag gillar den här pedalen väldigt mycket, den låter bra och framförallt fastnar jag i "church" och "hall" som rätt inställd ger ett betydligt bredare rent ljud. Även spring och plate håller en hög kvalitet.  När jag kombinerar den med delay och lite chorus blir det möjligen väl mycket 80-tal men fullständigt fängslande. Genom att labbs med pre delay switchen kan du hitta flera rikedomar, även om de mest gör skillnad i mer extrema setups. 

TonePrint
Men det ännu mer intressanta med Hall of Fame  är  det de kallar "TonePrint". Det är nämligen så att du kan ladda ned en App till telefonen där det finns fler "reverb" som du kan "beema" över till din pedal via gitarrens mickar. Du spelar upp "reverbet" med din telefon och håller den 5 sek i närheten av micken och din pedal programmeras automatiskt och lägger sig på "TonePrint". 

Jag minns ett tillfälle för inte så hemskt länge sen då jag faktiskt önskade att man kunde ladda en bra pedal med ytterligare bra grejer. Och jag tror TC Electronics hittat något här som inte bara skapar mervärden för kunden utan i sitt upplägg också skapar ny marknad som kanske också skapar intäkter till artister? Det är de ju långt ifrån ensamma om att utveckla, men paketeringen här med mobila inslag är ett sällsynt smart trick för alla inblandade. 

Tycker du att det låter väl mycket "Star Trek" över hela grejen och lite för maxat futuristiskt så kan du koppla in den i datorn och göra egna varianter i en nedladdningsbar programvara. 

Om du skiter i allt vad Internet och datorer heter så har du ändå en bra reverb-pedal. 

Med tanke på den uppsjö av boutique-pedaler som ju ger oss ett närmast oöverskådligt utbud så blir denna paketering en bra lösning och addera sen till att du kan lägga till ännu mer mer så blir det ett bra val. Det finns flera tillverkare med samma eller liknande hög ljudkvalitet men prislappen, runt 1295 kr, är relativt modest sett utifrån vad man faktiskt får. Visst är det en del pengar, men det är väl värt att spara några månader istället för att köpa nåt för halva priset som begränsar. Begagnat hittar man dem för runt 700-800 kr. 

Three Stars and a Wish
* Mycket fin ljudkvalitet i de inbyggda reverben
* App-lösningen för att addera till custom-reverbs, "Beem it up Scotty"
* Star3: Robust, gedigen och lagom stor
Wish: Fler lagringsmöjligheter för "TonePrint" vore en cool sak....

Betyg:
5 Zombies (5)

lördag 6 december 2014

Boss Turbo Distortion - En begränsande distbox...om du inte har en bra förstärkare....

Ännu en "distortion pedal" har hittat hit. En Boss med det förpliktigande namnet Turbo Distortion, vilket för tankarna till "mer gain" än andra distboxar. Om sanningen ska fram så är valet av namn i det här fallet inte särskilt smart, det skruvar upp förväntningarna i onödan.

Den är som de flesta "distortion pedals", eller egentligen som alla pedaler, helt beroende på vilken förstärkare den körs i. Det som gör det viktigt här är ju att att de flesta som letar distpedaler, särskilt i början av sina gitarrkarriärer, söker en konsistent dist som uppträder ungefär likadant i olika förstärkare. Det finns pedaler som klarar det mer eller mindre ok, helt klart, men inte den här..

Grundkaraktären, om du kör den på rena kanalen i din förstärkare, är ganska metallisk och diskantig. Det gör att den i vissa förstärkare får detta framhävt så pass mycket att det låter riktigt illa faktiskt.

Men i rätt förstärkare fungerar det trots allt bra, och särskilt då i en varm rörförstärkare med mycket bredd och mid. Det är helt och hållet smaksak och vill man nu ha en lite vassare och kantigare dist så är det å andra sidan helt rätt val. Jag kan tänka mig att det fungerar ypperligt i punk eller grunge, men för blues eller metal blir det en aning skevt. Den kombination som fungerar bäst här hemma är rena kanalen på en Marshall med rör och adderar jag till lite delay och chorus så är den plötsligt riktigt ok. Byter jag till min Blackstar HT5, som är en bra förstärkare i sig själv, så blir det en helt annan pedal. Kantigheten är tydlig. Blackstar HT5s rena kanal tycks inte kunna hantera den. Och det är detta som blir lite risky för den som letar en bra dist. Det är sällan ens egen förstärkare står i musikaffären så man kan testa och YouTube-klippen är bara helt gräsligt som guide i detta fallet.

Grundtipset här är ganska enkelt:
"Skaffa en förstärkare som har ett riktigt bra grundljud, ingen pedal i världen kan förbättra det förstärkaren brister i". 

Om du använder den som boost till en redan bra förstärkargain ökar dess användningsnytta, men det var ju kanske inte i huvudsak de byggde den?

Boss Turbo Distortion har sina fördelar och nackdelar beroende på hur man ser det, men begränsningarna väger över för de flesta skulle jag tro. Jag tycker nog att en dist ska vara mer "versitile" än så...

Betyg:
2 Zombies (5)






torsdag 4 december 2014

Ringo Franco -"Vi för ett artistiskt krig"

"Vi för ett artistiskt krig"
Conny Bloom

För en tid sedan var jag och såg Ringo Franco, en på ett sätt oväntad konstellation med Pappa Dee (sång) och Conny Bloom (gitarr), Surjo Benigh (bas) och Hubbe8Ball (trummor). Men föreställningar förutsäger sällan verkligheten som bekant och är man öppen för experimenterande gränsöverskridande gitarrock som dessutom svänger ordentligt så är det här rena julafton skulle jag vilja säga. Som det här gänget svänger och levererar....


Jag träffar de båda några veckor efteråt för att få lite mer förklarat runt bandet som sådant och hur det kom sig att de började bygga band ihop.

Ska man se Ringo Franco som ett band, eller som ett projekt?
Conny: Band tycker jag.
Dee: Ja helt klart ett band.

Är folk förvånade över att ni börjat spela ihop?
Dee: Ja fast det sitter nog mer i folks hjärnor. Jag själv har kanske mest gjort andra grejer som reggae och soul och sånt men jag är ju faktiskt uppvuxen med nåt annat också.
Conny: Och vice versa, det går liksom åt båda hållen. Och dessutom är det där genrefokuset inte är så intressant längre, jag lyssnar på balkanmusik, reggae och allt möjligt. Bra grejer är bra.

Så hur möts reggae och riffrock?
Dee: Rythm n blues och swingblues på 50-talet USA kommer det till Jamaica och utvecklades till det som blev "ska" och sen till reagge, så det är helt klart så¨att de båda kommer från samma rötter. Det är jättetydligt för mig idag, förr såg jag det inte så alls. Då ville jag, som alla ungdomar, tillhöra en "stil" och det etablerade rocksverige hade liksom en issue med reggae. Det var liksom så det var då. Idag har jag reviderat det mesta faktiskt och kan se mer vidgat på det.
Conny: Ja jag känner igen det där också. När vi startade Electric Boys sjöng de flesta på svenska i Sverige faktiskt. Det fanns artister som Orup och Ubangi och så vidare och vi trodde ju inte nånstans att vi skulle funka. Men sen visade det sig att vi kom i helt rätt tidpunkt när rocken behövdes igen. Vi kände oss mer amerikanske än svenska och att vi måste dra dit fort som fan.
Dee: Jag minns det där när ni kom, det var sväng och det var groove och inte alls som det gamla trötta rocksverige stod för.

Det låter som ni båda kommer ur ett underdog-perspektiv?
Conny: Ja jag tror det. jag minns när min första soloplatta kom och inte hade bandet med mig. Jag kände mig så himla ensam i det. Jag tog med Dregen på inspelningen för jag kände att jag måste göra i alla fall nåt med nån som är "rock" som jag liksom. Jag vet inte, Sverige är ett jävla popland....

Hur gick det till att ni började jamma?
Dee: Det började som en embryo genom att jag gjorde några låtar med en kille jag känner. Vi bodde tillsammans i Los Angeles och gjorde låtar som var lite ruffiga och aggressiva och så. Sen flyttade jag hem från Los Angeles och vår trummis, Hubbe8Ball, spelade upp grejer för Conny och så sågs vi faktiskt här första gången och gick sen direkt hem och började skriva låtar.
Conny: Och sen ringde jag Surjo Benigh och berättade att vi hade ett band på gång och han hängde på helt enkelt.

Så kemin bara infann sig?
Dee: Energin finns där naturligt och det hela känns väldigt enkelt. Däremot är det svårare att förklara för andra hur vår musik låter. Det liknar inget annat, men samtidigt så självklart för alla när de hör låtarna. Hårda gitarrriff är som reagge-basgångar och det kan jag toasta på så egentligen är det hela perfekt för mig. Refrängerna är i princip rena rockreffränger.
Conny: Ja eller popmelodier nästan, kan man säga. Det "enkla" som går snabbt är oftast det som blir bra.
Dee: Hårda riff och catchiga refränger...

Vad betyder den här cross-over grejen för ert samarbete?
Conny: Vi skriver låtar så jävla fort tillsammans, det är en grej. Lika konstigt som folk tycker att vi lirar ihop i samma band lika enkelt är det att skriva låtar ihop. Det är mer självklart när vi gör det än i nåt annat band jag varit med i. Vi spelade in EPn på 5 dagar, och på 5 dagar får man knappt ned en låt med Electric Boys.
Dee: Samtidigt har vi låtit det här växa fram och försöka ge det den tid det behöver, vi har ingen brådska.

Ingen av er har väl egentligen några problem med att skriva låtar?
Conny: Jo jag har det tycker jag, men det är väl mest att jag hela tiden försöker förvåna sig själv och är ganska självkritisk.
Dee: Mitt problem är väl mest att jag egentligen är lat, men när jag väl sätter mig brukar det komma ganska snabbt.

Ni kommer båda från "sväng"...
Dee: Vi älskar ju groovig musik, "Sly and The Family Stone" och "The Wailers" och när det gäller hårdrock Aerosmith och Led Zeppelin.
Conny: Det är ju lite självklart kanske att det ska svänga men man hör trots allt rätt mycket nuförtiden som inte svänger.

Hur många gig har ni gjort nu?
Dee: 6-7 stycken, och efter nyår är det tänkt att bli liter mer kontinuitet i det hela, bland annat Spanien-turné. Det blir roligare och roligare för varje gång vi kör.


Har något skivbolag visat intresse?
Conny: Absolut, men vi har som sagt ingen brådska. Vi har dessutom precis börjat och har bara släppt två låtar och två videos. Vi ska mixa EPn nu som släpps snart så vi har mycket på gång.
Dee: Vi har tio låtar inspelade och 7-8 till så vi har gott om material känns det som.
Conny: Hör nåt bolag, som har nåt vettigt att komma med, av sig så är vi så klart öppna för att snacka...
Dee: Samtidigt är det nya tider och vi är väl lite skeptiska till hela skivbolagsgrejen. Det är en experimentell period nu då allt håller på att formas om till något annat, vi får se vilka vägar vi kommer ta.

När kommer EPn ut?
Conny: Den ska mixas klart i November.

Jobbar ni med någon speciell teknik för att bygga soundet?
Dee: Mixerkillen Jonathan Sandberg, som är lite av vår femte bandmedlem, har en reggae-dub grej som vi använder lite här och var.

Hur har du tänkt utifrån gitarrsoundet i Ringo Franco jämfört med Electric Boys?
Conny: De första låtarna är ganska rakt på gitarrmässigt, klassisk rock n rollgitarr liksom.

Det är mindre gain än i Electric Boys, är det medvetet?
Att det är mer dist i Electric Boys beror mest på att vi har en Les Paul där också. Annars gillar ju jag när det är mer classic. På EPn som kommer är det nog lite fetare skulle jag säga, för jag kör lite andra grejer där.

Vad är det?
Dee: Ett sätt att använda echo för bas och trummor och ibland sång.
Conny: Vi hade det på gigget sist också.
Dee: Det är egentligen en flummig 70-talspryl där man med hemgjorda echoutrustningar kunde skapa som en flummig echo-symfoni i remixer av låtar.




Jag måste avsluta med att fråga om bandnamnet?
Dee: Det låter bra ihop, "Ringo" och "Franco". Kanske att vi ska vara försiktiga i Spanien men just Franco? Att vi har en Kalaschnikov i logon har inget med krig att göra.
Conny: Vi ser oss som musikaliska gerillasoldater som för ett "artistiskt krig".

Tack för att ni tog er tid att träffa Gitarrzombien
Conny:Tack själv...
Dee: Kul...







lördag 29 november 2014

Deluxe Music, en butik med 30 år på nacken + test av PRS Archon 100 watt

Jag har varit på besök i ytterligare en gitarraffär, och den här gången Deluxe Music vid Fridhemsplan i Stockholm. Butiken har funnits i snart 30 år och är därmed en av de mer erfarna spelare på banan. Det är också en butik som de flesta talar gott om, och det beror förmodligen på utbudet i kombination med ett välkomnande bemötande och ett genuint intresse och kunnande när det gäller gitarrer, effekter och förstärkare.

Butiken ägs av EM Nordic som har verksamhet i alla nordiska länder som namnet skvallrar om. Det är en stor butik, en av Sveriges största, och de har de flesta av de kända märkena plus ett antal mindre boutique-mässiga specialgrejer. 

Jag får en round up av Daniel Kordelius som jobbar med gitarrelaterade frågor och han visar mig hur butiken är uppbyggd och vad som just nu finns tillgängligt. Man kan lugnt säga att det finns en hel del längs väggarna som man kan dregla över faktiskt. Bland annat en PRS förstärkare, Archon, som jag återkommer till lite längre ned i artikeln.

Det visar sig ganska snabbt under samtalet med Daniel att han är extremt detaljinsatt i allt vad Fender håller på med och om skillnader mellan olika modeller, och det är inspirerande att prata med honom. 

Det som är spännande med Deluxe Music är att man har ett påfallande stort utbud inom kategorien "Custom Shop", både Fender och Gibson naturligtvis men också PRS, Gretch, Hagström, och Music Man. Det är nog den butik i Sverige som har störst sortiment vad gäller Custom Shop i butik. Butiken fungerar också som ett lager för webbutiken och därför kan man leverera snabbt.

Det hänger klasar med instrument i premiumklass på väggarna och man kan ägna många timmar åt att botanisera bland dessa dyrgripar. De får också in lite vintage då och då men det är egentligen inte deras grej, det finns andra som kan det bättre, som "Halkan" säger Daniel klädsamt ödmjukt. 

Customgrejerna hänger nära disken så att man kan ha uppsikt över dem och allt kameraövervakas, men de är inte fastlåsta som hos många av konkurrenterna. Man tror inte på att låsa fast grejerna, kunderna ska kunna känna på dem och jag tycker det är en väldigt bra förhållningssätt eftersom det ger en signal om att kundernas nyfikenhet är en tillgång. Även om grejer ibland stjäls så har de noggrann koll på grejerna via fotorutiner och alla instrument som "försvunnit" har kommit tillbaks.

Jag gillar detta med Deluxe, eftersom det ger butiken en annan atmosfär än det där med att man ska känna sig osäker på om man "får testa" etc. En butiks stora fördel för kunden är ju just att man kan möta objekten i fysisk form och inte bara på en bild på nätet. 

Även om andrahandsmarknaden störtdykt de senaste åren så jobbar ändå med inbyten eftersom det gynnar både dem själva och kunden.  

Man har även ett omfattande sortiment för de som inte kan lägga 30-40 tegelstenar på en gitarr, Ibanez, Fender, Gibson, PRS m.fl. Det enda jag ser som uppenbart saknas är ESP, men Daniel berättar att man är på gång att börja ta in det märket nu också, och det kommer såklart gillas av alla "metal heads". 

Man har också en avdelning med Fenders nya idé om skyltning där man tydligen tydligt vill separera modellerna Stratocasters, Telecasters och "Alternatives", dvs Mustang, Jaguar osv. En minst lika imponerande vägg som Custom-delen må jag säga. 

På förstärkarsidan finns lite allt möjligt, mycket reissues av klassiska Marshall- och Fenderförstärkare, men också nya VOX, Peavey, Mesa och ännu mer intressant förstås svenska Olsson, som Daniel själv lovordar.

Förstärkarutbudet är omfattande och det finns också begagnat om man föredrar det. Vad sägs om Opeths förstärkararsenal som blev över när de lämnade Laney och gick till Marshall. Passa på vettja. 

Jag hittar också ett ex av min första förstärkare som jag köpte 1982, en Music Man 210 i väldigt gott skick från 70-talet. Jag blev lite sugen faktiskt, men jag lyckades dock lägga band på mig den här gången. Jag kan inte fatta att jag bytte den mot en Peavey Bandit 1986...

På effektpedalsidan har man laddat med sådant som alltid har stor efterfrågan, som MXR, Dunlop, Ibanez, Boss, TC Electronics och Electro Harmonix, men även en hel del intressanta boutiquepedaler som omåttligt populära Strymon i klassen över 3000 kr. Du hittar det mesta du behöver.

Givetvis finns också en uppsjö av Mad Professor, Björn Juuls skapelser. Boutique-pedaler är område som blir allt större, men Deluxe tar oftast in från grossist av praktiska skäl istället för att köpa in direkt från småtillverkarna. 

Vi avslutade med att göra ett test av PRS nya förstärkare Archon.

Archon är en ny och inte så spridd high-gain förstärkare och som namnet antyder har mycket spännande under huven, Archon är för övrigt grekiska och betyder "Lord" eller "Ruler". Man kan välja om man vill ha 6LS eller EL34-rör när man beställer och det intressanta med den är att den har en av de fetaste bottnar jag har har hört. 

Jag tycker själv att PRS lyckats bra med att få till en förstärkare som både levererar ett extremt bra rent ljud och samtidigt en ordentligt kraftfull gain, och är det saturation man vill åt så har den här det och lite till. Hela bygget håller den robusta kvalitet som man kan förvänta sig av företag som PRS, som ju är välkänt för just sin kvalitet. 

Jag bad Daniel göra ett improviserat snabbtest för att ge er läsare åtminstone ett lite hum om vad det hela handlar om.



PRS Archon är en imponerande förstärkare och kan höras på bland annat Black Stone Cherry´s senaste platta.

Avslutningsvis vad gäller Deluxe Music så kan man säga att det är en välkomnande butik i Stockholm som jag kan rekommendera er att hänga i framöver. 

Stay Zombied!

//Gitarrzombien



torsdag 27 november 2014

MXR Zakk Wylde Berzerker Overdrive pedal, från Blues till riktigt High-Gain....

Jag kan nog aldrig få nog av att testa pedaler för gain, det är som en drog. Den senaste i raden som dansat in här är en MXR Berzerker Overdrive. Att det är en signaturpedal för Zakk Wylde är kanske inte direkt någon nyhet, han har ju en hel serie prylar med sitt namn på. Zakk är känd för sitt obrutna och trägna experimenterande med sin ton, och den här pedalen gör också ett enastående arbete, om den används på rätt sätt alltså. Problemet är väl möjligen att det är svårt att definiera vad som är rätt sätt...

 Kollar man runt på olika forum upptäcker man att många missuppfattar Berzerker i tron att den i sig själv ger ifrån sig Zakk´s ton. Sorry Zombies, tror ni det lär ni bli besvikna. Men det är ju lite så marketing fungerar, den sätter bilder hos kunden som kanske inte alltid är till varumärkets fördel i det långa perspektivet.

Berzerker är en overdrive som är utvecklad för att lägga en extra form och en ytterligare täthet i en redan bra gainstruktur. Zakk själv är själv noga med att påpeka att han själv använder den just med det syftet, för att få mer av den grundton han har att jobba med.

Och det är ju ändå där man måste börja, med en bra förstärkare. Missar man det så missar man helheten och riskerar att gå på nitar. Men har man väl en schysst gain så presterar den där extra "sustainen" som du kanske behöver för soloräkor och eller extra maffiga licks.

Det är alltså ingen mening med att köra den på ren kanal, om man nu inte är ute efter just overdriven clean förstås. För det kan man göra med gott resultat, det är i grunden en välbalanserad overdrive och får tex min VOXAC15 att ge ifrån sig nya fina bluesnyanser, om man är sparsam med gainen. Och grundregeln allt fler talar om nuförtiden är att rulla av gainen till ett minimum, inte mer än man behöver och låta händer och det musikaliska hjärtat göra jobbet.

Men här handlar det om något annat, nämligen fet och riktigt omfattande gain, och vill man ha något åt det fetare hållet så ska tonen överstyras innan den når förstärkarens pre-gain där den förvrids ännu mer till ett åskmullrande screaming monster men utan att bli muddig och intetsägande. Och ser man det på det viset blir Berzerker extra intressant i sammanhanget. När jag kör den i en ordentlig Marshall kommer den till sin stora rätt, det är ju ändå nånstans där han själv har sin hemvist.

Som med de flesta grejer omåttligt high-gain så tenderar den att brusa, och det är tyvärr svårt att komma ifrån. Man får vara snabb på volympotten  ;)

1200 kr kan låta mycket, men jag skulle säga att det är väl investerade slantar om man letar ultra-gainlösningar.


måndag 24 november 2014

Gitarrzombien "Rig Rundown": Fredrik Åkesson (Opeth)

Då är det dags för den första "Rig Rundown" som  utlovats. Först ut är Fredrik Åkesson från Opeth. Den spelades in på Münchenbryggeriet i Stockholm den 15 November 2014 under soundcheck. Fredrik går igenom den rig han för närvarande kör på, vilken utgår från två huvudatribut, nämligen PRS gitarrer och Marshall JVM 410HJS, en förstärkare som jag återkommer till i ett test lite längre fram.

Fredrik Åkesson är inte bara en väldigt skicklig gitarrist, han är också extremt noga med sitt ljud. Det blir tydligt när man hör honom spela live, varenda liten detalj är perfekt och han kan sin rig utan och innan.

Själva riggen  är designad av Göran "LEO" Elmquist på Sound Of Silence. Det intressant att se hur Fredrik och Göran tillsammans skapat ett avancerat men kontrollerbart system för att kanalisera Fredriks mycket variationsrika spel och samtidigt kunnat säkra tonalitet, dvs att ton inte går förlorad på vägen. Egentligen exakt samma utmaningar som vilken gitarrist som helst står inför varje dag, med långa kablar och signaltapp. Ett arbete som aldrig tar slut givetvis. Ni som kan er Opeth kan notera en del nya grejer som har tillkommit på senare tid. Förutom JVM Joe Satriani har en  Box of Doom och Piezo för akustiskt ljud funnit sin plats i riggen.

Följ med Fredrik runt sin rig anno 2014 och passa också på att njuta av några helt grymma solopartier inspelade under soundcheck på Münchenbryggeriet 15/11 2014.

Enough said! Håll till godo alla Zombies:


Det blir fler "Rig Rundown" framöver och jag återkommer som sagt med ett test av Marshall JVM 410HJS, en förstärkare som inte är helt oväsentlig i sammanhanget. Inte alls likadan som den första JVM, även om de ser identiska ut. Den står här och frustar likt en stingslig häst, och det finns mycket att säga om denna mycket "versitila" förstärkare.

Tack till Fredrik Åkesson och Darren Edwards för att jag fick möjlighet att göra denna "Rig Rundown".

//Gitarrzombien

lördag 22 november 2014

Marshall, en historisk överblick: "Inledningen"

Jag tänkte vi skulle ge oss hän en smula runt Jim Marshall och hans skapelse vad gäller förstärkare, och inte bara göra nedslag här och där som jag brukar. Marshall, tillsammans med Fender, bär ju på en historia som påverkat i stort allt som finns idag när det gäller att få elgitarrer att låta så som vill. Kanske förstår man mer av sin samtid med lite insikt om historien, vad vet jag? Det är onekligen intressant att dyka in i denna snårighet och mytomspunna område. Det finns naturligt mycket mer att säga om Marshall än det jag presenterar här, en del har jag medvetet utelämnat för att inte röra till det, men som en första historisk "overview" är nog detta i alla fall en början. 

Den första butiken startades 1962 och sålde från början blåsinstrument och trummor, som faktiskt var Jims första instrument. Det var egentligen efter att gitarrister kom in i butiken och tjatade på dem att ta in gitarrer och förstärkare som han beslöt sig för att ge det hela en chans. Alltså en klassisk efterfrågegrej för en talangfull affärsman och inte minst passionerad musiker. En kombination som man tydligt kan se är en gemensamhet för de som lyckas i den här delen av musikbranschen. När riskkapitalet och drivkraften att enbart tjäna pengar sätter musikintresset i andra rummet brukar resultatet förr eller senare utebli vad gäller impact på musikhistorien och dessutom usla affärer. Många gitarrister har varit och är extremt kräsna och de i "frontkanten" sätter stor prägel på vad vanliga döda köper. Detta såg Jim ganska tidigt och är en delförklaring till varför Marshall är ett av de starkaste varumärkena.

Denna lyhördhet för musikers behov landade i att de helt enkelt byggde "number one", eller mer känd som MK I, som var en närapå exakt kopia av Fender Bassman. "Number one"  blev föregångaren till JTM45, som stod för Jim & Terry Marshall.

Redan första dagen de ställde ut "number one" i skyltfönstret beställdes över 20 ex. Skälet var enkelt, Fender Bassman var betydligt dyrare i England. De första som tillverkades var "heads" med högtalare som tillval. Först 1964 erbjöd man "combo". De första årens förstärkare hade aluminium panels. Rören var antingen 6L6, 5881 men oftast KT66. 6L6 var mer vanligt i amerikanske stärkare och KT66 gav ett något aggressivare sound, vilket uppskattades. Anledningen till bytet var mer av tillgänglighetsskäl.

Hela perioden präglades av Jims modifieringar och därför finns ganska stora variationer i både utseende och ljud. Dessa är nu lite av en våt dröm för samlare, av förklarliga skäl.

Från 1965 blev det Plexiglas "panels" och 1965 kom de första 100 watts Marshall, baserade på JTM. Också detta var på grund av lyhördhet för vad gitarrister ville ha, särskilt Pete Townshend och John Entwhistle som krävde starkare ljud förstärkarna, eftersom publiken skrek så högt. Denna förmåga att lyssna på behoven blev en tradition som följde Jim Marshall under hela sin tid på marknaden, ja i alla fall när det gäller "high end series". JTM45 blev JTM50 och sen JTM45-100 och till slut JMP 50 (Head och Combo) och JMP 100 (enbart Head). JMP betydde "Jim Marshalls Products.  Man fortsatte med rören 6L6, 5881 eller KT66, men så småningom började man av kostnadsskäl också använda EL34 och några andra mer ovanliga idag. Det var också i denna period som Eric Clapton började använda en JTM som senare kom att kallas "Bluesbreaker", eftersom han spelade i John Mayall´s Blues Breaker. Kombinationen med Claptons Les Paul blev en riktigt killer i fråga om stilbildande sound.

De byggdes också en 8x12 cab som naturligtvis var omöjlig att flytta runt, och lösningen blev att såga itu den och vips så var Marshall "Stack" ett faktum och året var 1968. Till höger en 40th anniversary JTM45-100 som den såg ut när det hela begav sig.

1969 avbröts "plexi front panels" och ersattes av "guld aluminium", och de blev kända som "Metal Panel Plexi", men insidan var i stort sett samma som de tidigare.

JMP 50 och JMP 100 hade föresten olika lösningar för "bias" och låter därför lite olika, det lite mer gain i JMP 100. Modell 1959 och 1959T var de som satte tonen för Hendrix, Cream, Zeppelin och Deep Purple.

Modellnumren är lite mystiska skulle jag vilja säga, för det rör sig inte alls om årtal. Det finns ingen riktig förklaring till dem, i alla fall inte de tidiga serierna. Men en förklaring ska vara numret de fick Rose Morris försäljningkatalog. Ibland har det "mystiska" mer rationella förklaringar än man kan tro. Modell 1959, skulle då helt enkelt ha varit artikel ettusenniohundrafemtionio i katalogen när den kom ut. Senare kom mer begripliga modelnummer, Silver Jubilee tex. Den släpptes i samband med Marshall 25 år som företag och Jims 50 årsdag, 2550....

Här följer en komplett lista över modellnummer tillverkade mellan 1962-1973

1958                2x10 Combo: 18watt, 20 watt
1959                Super Lead, JTM 100, JMP 100
1959T              Tremolo Super Lead: JTM 100, JMP 100
1968                Super P.A.: JTM 100, JMP 100
1974                1x12 or 2x12 Combo: 18watt, 20 watt
1985                P.A.: JTM 45, JMP 50
1986                Bass: JTM 45, JMP 50
1987                Lead: JTM 45, JMP 50                                    
1987T              Lead, Tremolo: JTM 45, JMP 50
1989                Organ: JTM 45, JMP 50
1961                4x10 Combo: JTM 45, JMP 50
1962                2x12 Combo: JTM 45, JMP 50 “Blues Breaker”
1992                Super Bass: JTM 100, JMP 100
1992T              Tremolo Super Bass: JTM 100, JMP 100
2061                20 watt Lead/Bass Head 100

Efter 1973 lämnades metoden "hand wired", eller "point to point", och man började delvis använda "förtryckta kretskort", och därmed var ett era avslutad eller kanske man ska säga "början på en annan"? Det beror på hur man ser det. Man gjorde det av produktionstekniska skäl, men också en nödvändigt för att möta den ökande efterfrågan och samtidigt sänka personalkostnader. Man får komma ihåg att de första förstärkarna tillverkades i butikens bakre regioner, av entusiastiska entreprenörer. Nu hade man ett växande storföretag på gång och var så klart tvungna att ta höjd för det. Men det blev en modifiering många menar påverkade tonen i förstärkarna, och det är nog alla överens om att det gjorde. Men det är så utveckling är tänker jag. Vissa blir sura och andra hittar nya värden.


//Gitarrzombien








torsdag 20 november 2014

Lundgren Vintage 60 set och detta med "lödskräck"...

I veckan köpte jag ett sett Lundgrens Vintage 60 till en strata, av shitty karaktär. Jag har aldrig bytt mickar själv tidigare eftersom jag fått lödskräck sedan högstadiet. Jag vet att jag sänker min trovärdighet nu men det skiter jag i. Jag har insett att det kan vara ett ganska stort problem för andra, eftersom det blir ganska dyrt i längden att leja ut vartenda pilljobb. Och sen är det en pinsamhetskänsla i det som kanske är svårare än annat att "outa" för en gitarrist än man tror.

Det visade sig vara ett genidrag att köpa ett set fina mickar, för motivationen och modet kom med på köpet liksom. Suget efter att få den där hopplösa stratans tunna intetsägande ljud att växa tog helt enkelt över.

Alla som jag talat med om detta har bara skakat på huvudet och inte riktigt förstått vad jag säger och "att löda är den enklaste sak i världen". Jo det stämmer ju inser jag nu, men inte för den som inte kan och som fått lödskräck från åk 7 under tekniktimmarna, som man dessutom av förklarliga skäl skolkade ifrån.

Många påstår att det kvittar vilken lödkolv man använder. FEL! Tidigare försök med kolvar från 99 kr visar sig vara för dåliga. Skälet är helt enkelt att de måste generera tillräckligt med värme och samtidigt inte bränna känsliga komponenter. Så nu köpte jag en lödstation med reglerbar värme, runt 500 spänn. Det finns säkert lödconnoisseurer som hävdar det ena och det andra här men "let´s face it", sladdarna ska bara på grejerna för oss vanliga gitarrister.

Det jag aldrig riktigt fattat med lödningen var hur viktigt det är att båda objekten är tillräckligt varma. Nu skrattar säkert många av er i mjugg åt min obildade insikt, men ni som inte gör det läser nog ned ökat intresse gissar jag. Men om du sätter lödpennan mot båda objekten och räknar till 10 så kan du sen enkelt tillföra lödtennet som breder ut sig av "kapilärkraften" i de håligheter som finns i närheten. Om jag bara lärt mig detta 1982!!!! Fy fan vad kul jag kunde haft....känns som att livet får ny mening nu.

Sen är det bra att ha kontakt med någon som inte skrattar ut dig när du ställer dumma frågor. Jag frågade Halkan på Halkans Rockhouse hur man byter mickar på en strata.

Han tittade först oförstående på mig, säkert 20 sekunder, och förklarade sen väldigt pedagogiskt och vänligt att det var det enklaste i hela världen och ritade upp en skiss på ett papper. En lapp väl värd att spara.

Varje mick har två sladdar, en till volympotten och den andra till switchen på där för avsedd plats. På en vanlig enkel 5-switch är det de 3 kontakterna till höger eller vänster beroende på hur man ser det.

Resultatet blev att jag fick dit dem utan problem, skruvade ihop gitarren och pluggade in den. Det fungerade och det lät betydligt bättre än med de som satt på från början. De levererar ett riktigt schysst vintagesound med både tryck och tydlig topp. I den sitter Alnico 5 magneter och den  är handvirad med 0.063 mm koppartråd. Stallmicken är lite "hottare" än övriga och de funkar mycket bra till både rent bluesigt ljud men också för distat ljud. Dessutom svarar de riktigt bra på tonkontrollen.

Nu har jag blivit av med min lödskräck och fått min strata att låta fantastiskt mycket bättre. Nästa projekt blir att beställa hem en kropp och hals och sen leta upp delar för att bygga min egen "Guitar Zombie Guitar".

"Med en schysst lödkolv och en rulle lödtenn kommer man långt här i världen". 

//Gitarrzombien



måndag 17 november 2014

Opeths nya låtar imponerar live...

Opeths sista spelning på turnén genomfördes på Münchenbryggeriet i Stockholm och pekade tungt på två områden. Dels att de nya låtarna från Pale Communion låter ännu bättre live än på skiva och att de kommer att skriva in sig i rockhistorien som ett av världens bästa liveband. Opeths musikaliska resa leder sina fans på ständigt nya spännande vägar, och alltid lika oförusägbara. Just nu rör de sig i riktningen progressive rock men har ännu inte släppt death metal helt och på riktigt.

Foto: Gitarrzombien
Ur ett gitarrperspektiv är det helt och hållet en uppvisning i variation och gitarrljuden är en resa i sig. Det i de stundom komplicerade turerna, stämningsfulla partierna, takskiftena och mördande hårda kräver förstås genomtänkta gitarrljud som håller fram de båda gitarristernas olika styrkor.


De två första låtarna "Eternal Rains Will Come" och "Cust of Eternety" sätter en fantastisk fin ton på hela tillställningen och att därpå dänga in "Bleak" känns som fulländat öppningserbjudande för en oinvigd, om det nu var några sånna på plats.

Foto: Gitarrzombien
Mikael Åkerfeldts sinnrikt melodiska och oftast långsamma spel, byggt på ren känsla, är närmast ett skolexempel i "longtones" och "vibrato".

Flera gånger under spelningen kom jag på mig själv tänka på att de tre övriga i bandet spelar en avgörande roll för helheten. Martin Mendez på bas har ett fantastiskt tight samarbete med Martin Axenrot och Joakim Svalberg på Keyboard leker lekfullt som bara han kan där bakom alltihop. Det svänger och sitter rakt in i kaklet. Hatten av för alla i bandet förstås, men främst för de som oftast jobbar i skymundan.

Faktum är att mycket av de mest komplicerade partierna får mig att länka ihop det med Frank Zappas bästa stunder. Åkerfeldt påstår själv att han aldrig lyssnat särskilt mycket på Zappa, men tänk om man någon gång kunde få höra Opeth köra någon av de mer spännande Zappa låtarna.... jag säger bara om. Jag är helt säker på att bandet nailar det hur lätt som helst, och dessutom skulle de förmodligen sätta sin egen prägel på det.

Foto: Gitarrzombien
Fredrik Åkessons lite tuffare attityd i spelet är en annan historia. Bländande komp och ett solospel som kan uppmärksammas betydligt oftare och mer. Efter att ha hört honom live nu flera gånger står det klart att han är så mycket mer än bara "metalgitarrist".

Han behärskar det mesta skulle jag vilja säga och han växlar snabbt från mördande hårt till magnifikt känslomässigt nyanserat spel. Han utnyttjar sin uppsättning ljud som det vore insidan av sin jackficka och solot på "Cusp of Eternity" är en fröjd för örat.

Foto: Gitarrzombien
Innan gigget hade jag möjligheten att träffa Fredrik Åkesson under soundcheck då vi filmade en Rig Rundown, som publiceras här senare senare.

Han berättade bland annat om deras nya lösning för det akustiska ljudet, nämligen genom piezo tremolo bridge.
Gitarrerna har två output jacks, dels det vanliga såklart men också ett piezo som hämtar tonen direkt från stallet och som sedan processas till akustiskt ljud. Med en enkel switch kan de byta från mördande gain till vackert akustiskt. Det går även att ställa switchen i mitten och blenda in akustiskt bakom det vanliga mickljudet. Resultatet är bländande fint och de akustiska ljudet "skär igenom" precis där det ska och det låter förbluffande autentiskt.

Jag återkommer med "The Rig Rundown" och mer om Fredriks ljud, som är en riktigt spännande historia. Det kan jag försäkra er.

Det bättre jag sett på länge for i huvudet på vägen hem....

Betyg:
5 Zombies (5)