söndag 16 mars 2014

Jakten på "ton" del 1: Botten

Vill man ha en riktigt fin gitarrton så gäller det att lära sig lite om vad "ton" är,  hur den uppstår och vad som påverkar. Jakten på den där tonen är som ett gift, men blir liksom aldrig klar eller nöjd. Oftast har jagat olika gitarristers  utrustning och genom det försökt att hitta en så snarlik "ton", och jag är naturligtvis inte ensam om den strategin. Jag vill bara inleda med att säga att jag inte alls gör anspråk på att veta en massa här utan redovisar bara hur jag tänker kring begreppet "ton", kanske har någon annan därute nytta av det. 

Huvudproblemet med tonjakten är att det inte går att få till det exakt så som tex Slash, Zakk Wylde, Dimebag, Orianthi eller Stevie Ray Vaughn får sina gitarrer att låta. Likheter går att hitta, det handlar bara om att hitta rätt prylar att köpa. Det man däremot inte lika lätt kan återskapa, och defenitivt inte kan köpa,  är det unika som sitter i dessa giganters händer och hjärna. Alla gitarrister influeras dock av någon och plockar upp nyttigheter och tar dem i sin egen riktning.  Att tillåta sig inspireras är att ta sig vidare.


Risken med den här jakten är förstås att man utvecklas mot en blåkopia bland tusen andra.
Därför har jag så sakteliga släppt det perspektivet, även om tonknarkandet finns där inne i mig. En gång toneaholic alltid toneaholic. Men numera försöker jag istället hitta det ljud som jag personligen gillar och har nytta av utifrån hur jag faktiskt spelar. Det roliga med det sökandet är att man måste prova många olika förstärkare, gitarrer, mickar, effekter etc. Det tar aldrig slut, vilket ju är en dröm för alla sorts missbrukare. Jag har också räknat ut att jag aldrig kommer bli nöjd, och det är jätteskönt. Gitarrspelande är ju något som i väldigt hög grad finns i "nuet" och som aldrig strävar mot att bli klart. Det är i stunden som magin sitter. Dessutom kommer det alltid finnas nya grejer att tweeka, köpa eller uppfinna kopplat till sitt gitarrspel. "Vilken upptäckt", tänker du och ler sarkastiskt i mjugg. Men så är det, jag lär och är nyfiken, därför trivs jag.

Mina senaste intresseområden är det här med "botten", "gain" och "clean". Ett ständigt återkommande tema de senaste 30 åren, ha ha ha. Först och främst, innan vi går vidare: Det finns inga regler. Det som låter bra är bra. Punkt! Men lite guidlines kan inte skada.

Botten
"Botten" handlar om flera saker. För det första tillgången till en förstärkare som kan skapa bra förutsättningar för pushet man söker. Det där ljudet man upplever som att det "känns". Riktiga rörförstärkare skapar fina förutsättningar för det jämfört med transistor, även om det finns klara undantag. Men stock-amps från fabrik är oftast bara "good-enough" ihopsatta i dagens produktionssystem och varierar därför i kvalitet mellan individer. Att lämna in den till någon bra "moddare" är därför en god idé om man vill få ut det man vill, jag har tidigare nämnt Tommy Folkesson. Det finns fler. Val av högtalare är också en viktig del, Celestion Greenbacks eller V30 är populära i sammanhanget. Högtalare med sämre kvalitet kan spoliera hela arbetet med att skapa ton och "botten".

Det andra är gitarren i sig och hur väl den får strängen att vibrera, och inte minst hur länge den sjunger. Ett bra "häng" eller sustain är något många gitarrister fångas av. Träet i gitarrens kropp och hals är avgörande för gitarrens sustain, men också mekaniken som tex stall, sadel etc spelar stor roll. Stallet är tex det som skapar strängens kontakt med gitarrens trä och tvärt om. Vibrationerna från träet hjälper strängen att svänga och dessutom spelar val av trä roll för färgen på tonen. Mahogny ger en varm ton med lång sustain. Självklara val hos Les Pauls. Ovanpå kroppen, ytskiktet, består ofta av en top, ett ytlager trä som främst är till för att göra gitarren snygg men olika val av top ger också i kombination med gitarrkroppen variation i ljud. Gamla Les Pauls har ofta "one-piece Mahogany" utan top. I dem blir sustainen och värmen i tonen väldigt påtaglig. Att tänka på är att om stränghöjden är "för låg" tappar din gitarr sustain. Söker man istället "Twang-ljud" med mycket distinkta singel-coil ljudbilder hittar man det i Fenders Statans täslag som oftast är Al, Ask eller poppel i varierande kvalitet. "Prova dig fram" är svaret man kan ge, smak är individuellt. Det finns mycket mer att säga om det här men jag stannar där för enkelhetens skull.

Det tredje är gitarrens mickar, som måste lira ihop med din förstärkare. Hög output, tex aktiva EMG kan förlänga upplevelsen av gitarrens sustain eftersom den förstärker strängens vibrationer, i synnerhet när stränger klingar ut. Mickar med hög output lämpar sig för hårdare musik och ger lite mörkare, fylligare ljud med tydlig sustain. En mick med låg output ger mer diskant och snabbare attack. Återigen symboliserar skillnaderna mellan Les Pauls humbucker och Fender Stratocasters single-coil skillnaderna. Men blandningar är förståss lika vanliga, tex en Fender med humbucker och hög output. Prova dig fram med olika gitarrer med olika mickar.  En bra mick du läser om i en annons behöver inte alls uppträda som texten säger, det beror på vilken gitarr, träslag och förstärkaren den har att samarbeta med. Lyssna och känn efter om det är "din ton". Skit i vad andra säger, men ta andras tips på allvar. Tips och råd är viktiga för att komma vidare i sökandet, men det är du som bestämmer vad som funkar.

För "heavy metal heads" är det en självklarhet med "scooped mids" (mid=0) på förstärkaren, eftersom det trycker ihop ljudet och gör det väldigt tight. Det är bra för "down strokes" tuggande, lyssna på James Hetfield i Metallica. Ett annat tips när det gäller metal är att välja en gitarr för ändamålet. Skit i svajet, det tar död på lite av det tighta du söker, hard-tail stall (fasta) "sjunger inte så mycket". ESP/Ltd, Jackson, Schecter, Ibanez är väldigt populära. Dels är de relativt sett är väldigt prisvärda och ofta riktigt bra gitarrer. Välj bort de billigaste, och gå på mellannivån. Så klart ska det vara aktiva pickups som exempelvis EMG eller Seymore Duncan Blackouts, det finns så klart fler. Det är hög output som gäller. Men, som sagt, det finns inga regler. Det som låter bra är bra. Testa dig fram.

En sak att tänka på när man kör extremt mycket distortion är det faktum att botten faktiskt försvinner lite. Det beror på att topparna i ljudet klipps av och därmed omfånget. Extremt mycket dist = plattare ljud. Det som är lite förrädiskt med det är att ju mer dist man har ju bättre tror man att man spelar. Det är en hörvilla skulle jag vilja säga. En bra gitarrist behöver inte alls "överdrivet" med gain, utan kompenserar med skicklig spelteknik. Å andra sidan kan man effektivt "gömma" bristande spelteknik med våldsamma mängder gain. En insikt som varit väldigt irriterande och jobbig för mig själv ha ha ha....

Fortsättning följer om ämnena "gain" och "clean" längre fram.

Kommentera gärna om jag missuppfattat något i min beskrivning ovan eller om något bör förtydligas. Jag gör inget anspråk på att veta allt.

/Gitarrzombien





1 kommentar:

  1. Cool det du skriver om mycket dist. Jag har funderat på om jag behövde mer dist. Jag har en Folkesson moddad VC50. Men nu när jag läste det du skrev så insåg jag att jag egentligen redan visste det du skrev. Tack för påminnelsen. Mycket trevlig blogg. Kepp up the good work...

    SvaraRadera