lördag 7 juni 2014

Fender Stratocaster med Floyd + EMG

Jag har sedan jag första gången hörde skivan "Made in Japan" med Deep Purple haft en fascination för strator. Jag har köpt många genom åren, men de har sällan fått stanna. Jag vet inte varför riktigt. De är ofta superköna att spela på med rätt mickkombination och förstärkare. Jag har bara ägnat mig åt mellanprisnivå, och det är kanske är det som är förklaringen. Det är ju ofta så att det är i detaljerna en gitarr kliver upp i spelkänsla och helhetsintryck.

Den enda Stratocaster som fått vara kvar är en MIM (Made in Mexico) som jag hittade på Blocket förra året, den får med stor sannolikhet vara kvar. Jag letade efter en riktig bra rockare med svaj, bra distmick och bra halsmick. Den jag fastnade för var en med Floyd Rose och EMG-mickar i både stall och hals. Jag tror jag betalade 5000 kr eller något åt det hållet med medföljande case.

När gitarren kom och jag öppnade paketet möttes jag av en doft som kändes lite märklig. När jag sedan öppnade caset så slog doften emot ännu mer, som käftsmäll. Parfym!
Jag kontaktade säljaren och frågade varför gitarren och caset stank. Han svarade att han glömt säga att han tappat en flaska Lagerfeldt i caset. Jag tror han sålde den för att han helt enkelt inte stod ut med stanken.

Caset gick omedelbart till soprummet och det tog 6 månader innan gitarren luftat ur sig.


Fender Stratocaster Standard HSS w Locking Tremolo

Till att börja med är detta egentligen en helt vanlig Stratocaster tillverkad i Mexico, ett tillverkningsland som många i princip hatar. Det sägs att Mexicanarna har stora kvalitetsbrister, och i grunden håller jag med kritikerna. Många av de gitarrer jag stött på från Mexico är inte så gedigna, medan vissa serier från Mexico är riktigt bra. De som inte är så bra brister i ton och spelkänsla samt att de känns lite "plastic". Men det finns å andra sidan väldigt livfulla och "svarande" instrument.

Jag tror faktiskt att det handlar om något mer logiskt annat än att Mexico generellt är "bad quality", utan att det mer handlar om urvalet av råmaterial, mickar och hardware. Hur kan det annars vara så att en del Mexare är riktigt bra gitarrer i grunden? Det förefaller inte vara en naturlag, utan mer om att American made är ett starkare brand i sig och att de naturligtvis lägger de bästa träpartierna till sina US fabriker. Det hela grundar sig i de stora tillverkarnas förmåga att hitta produkter för olika köpstarka köpare. Det handlar om business i första hand.

Om du byter ut mickar och hardware på en spelmässigt i övrigt bra Mexare så får du en uppgradering väldigt nära en Americano. Sannolikt håller inte finsmakarna med alls här, men det är en annan historia. Själv är jag mer intresserad av gitarrer som är lättspelade och som låter bra än var den är tillverkad. Sen är det utan tvekan så att det är skillnader mellan Mexican made och American made, annars hade det inte skilt sig så mycket i pris som det gör. Man ska dock komma ihåg att Squire som tillverkas i China är ytterligare ett steg lägre ned på kvalitetskartan. Och det märker man snabbt om man lägger en eftermiddag på att besöka gitarrbutiker och prövar sig igenom allt man kommer åt.

Nåväl. Den här är tillverkad 2013 och är efter lite moddande en riktig player.

Specs
Arctic White
Year: 2013
Modelnummer: 1144700580
Kropp: Al
Hals: Lönn med 21 jumbo frets
Greppbräda: Rosewood med white dots
Mickar: EMG 81 + Standard Single Coil Strat + EMG S
Stämskruvar: Standard Cast/sealed
Radius: 241 mm
Nut: 41 mm
Stall: Floyd Rose Special

Killen jag köpte den av bytte halsmick och stallmick till EMG, förutom att han dränkte den i 80-talsparfym. Det betyder mer tryck i stallmicken och att hallsmicken, som påminner om en standard single coil i grundtonen, är lite av en "bluesy tone on fire". Mer sustain  och lite mer djup. Dessutom är den lite känsligare i högre registren. Mellan micken är urkopplad, men det gör inte mig något alls, eftersom jag inte är i behov av den.

Efter lite justerande av Floydstallet så hittar jag riktigt bra stränghöjd och den lirar utomordentligt bra för mina behov. Lättspelad och i princip tyst som döden själv, vilket med vanliga Fender stock pickups kan vara ett helvette. Single coil har ju ibland en tendens att surra en hel del.

Ljudmässigt får du en bra början till Richie Blackmoore eller Iron Maiden tones, men även helt fantastiskt bluessound a la Jimmi Hendrix. Den svarar absolut bäst upp mot rörförstärkare men med transistor blir det å andra sidan lite plattare.

En bra grej med nyare Stratocaster är att de lämnat idén med att ha dragstångsjusteringen nere vid halsmicken. En idé som finns kvar i vissa serier och som gör att man måste montera av plektrumskyddet för att räta halsen.

I Sverige är klimatet sådant att man kan behöva justera halsen ofta. Här sitter den uppe i huvudet, vilket förenklar processen avsevärt.

Huvudet är det lilla huvudet.

Det "lilla huvudet" satt på alla tidiga Stratocasters och byttes ut 1965 mot det stora "70-talshuvudet". Det har ingen betydelse funktionsmässigt, och var helt och hållet en fråga om exponering av "Fender logo". 1965 köpte CBS Fender och gjorde huvudena större:

“The rationale was simple, the new design allowed a bigger decal.”
Richard Smith in Fender: The Sound Heard ’Round the World. “

Många gillade det stora huvudet medan andra ansåg att det stora huvudet störda balansen i utseendet. Det stora huvudet, som är signal om vintage, var på strator mellan 1965-1981 då det lilla kom tillbaka. Det intressanta är att "logon" från 70´s headstock behöll sitt utseende på de nya. En mix helt enkelt. Detta gäller inte reissues av tex -62 Stratocasters.

Slutomdöme
Vill du chansa och inte lägga ned 15 000 kr på en American made Stratocaster så kan du med fördel köpa en Mexare och byta ut hardware och kanske hamna på en totalsumma runt 10 000 kr. Men kom ihåg att testa gitarren först, eftersom det tveklöst är så att vissa individer inte riktigt håller måttet pga variation på råmaterial vid tillverkning.

Betyg:
4 Zombies (5)






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar