tisdag 17 juni 2014

Gibson Flying V Gothic

Min "fäbless" för Flying V fortsätter oförtrutet och den här gången gäller det en Gibson Flying V Gothic som landat från Los Angeles. En exakt likadan som Mia Coldheart från Crucified Barbara har. En "dark guitar", tyngre än de flesta Vs skulle jag vilja påstå. Det tog dock en stund att hitta en i ok skick och till rätt pris. 

I samband med detta blev det bekräftat för mig att det är stor skillnad mellan att köpa en gitarr från USA jämfört med från Japan. Japanerna skickar direkt utan väntan, medan amerikanarna har en tendens att ta lång tid på sig. Väldigt lång.  Nu var det lite helger i vägen, men tendensen är tydlig. Japanska företag har större kundfokus, det är i alla fall min erfarenhet. Jag kan ha fel, som alltid.

Gibson Flying V Gothic (1998-2001)
Kropp: Mahogny
Hals: Mahogny, rundad
Greppbräda: Ebenholtz 22 band
Sadel: Grafit
Stämskruvar: "Black Grover Oiled"
Inlays: Star-Moon 12:e band
Mick stall: 500T (Super Ceramic)
Mick hals: 496R (Hot Ceramic)
Finnish: Satin + svart plektrumskydd
Rattar: Vol+Vol+Tone (3 i rad som -58an)
Switch: 3-way
Hardware: Black Chrome
Tillverkningsdata: 14e juli 2001 i Nashville Plant Tennessee, nr 282

Flying V Gothic tillverkades mellan 98-01. Det intressanta med den här, till skillnad från övriga i Gothic-serien, är att det experimenterats lite mer i formgivningen. Inspiration har hämtats från -67 års- och och -58 års klassiska modeller. Bland annat så sitter rattarna i rad och output-jacket ute på nedre vingen. Rattarnas placering tycker jag är betydligt enklare att hantera då de är mer lättåtkomliga. På -67 modellen sitter de i en triangel strax under stallet. Det är givetvis en vanesak men jag tycker det här är en klart smartare lösning. I övrigt påminner den mycket om -67an (reissue).

Kroppen känns dock lite tjockare än -67an, vilket ger en ruggigt bra sustain och mycket botten i tonen. Överhuvudtaget känns den mer robust.

Halsen är lite speciell, och jag förstår att Mia Coldheart kärat ned sig i den, för den är extremt skön i handen. Rundad men med en liten aning tillplattning mot handen. Det är också enkel tillgång till 22a bandet, men det gäller ju förstås de flesta V-gitarrer.

Balansen är också fin, ingen tendens till näck-dive överhuvudtaget, och den hänger fint runt halsen.

Greppbrädan är av Ebenholtz och därför riktigt hård och ger en lite extra klang i tonen. Det påstås att Ebenholtz också ger lite snabbare action. Jag vet inte riktigt om det är en naturlag direkt, men den känns i alla fall lättspelad. Den saknar inlays, förutom på 12e band där Gothic-seriens signum sitter, the moon-star-inlay.

Det sägs lite varstans att mickarna som sitter på gitarren har medelhög output men sanningen är en annan, de är bland Gibsons starkaste någonsin. Jag gillar hög output eftersom det blir mer tryck i framförallt riffandet, men även i solospelet då gitarrens sustain kommer till sin absoluta rätt.

Gibson 500T, som också kallas "Super Ceramic", tar för sig ordentligt nere vid stallet. Den har lite mer virad tråd i sig än andra och blir på det viset mer känslig, distinkt och tydlig.

496R kallas för "Hot Ceramic" och ger en bred omfångsrik karaktär med bra sustain, också denna med hög output. Men rullar du av volymen så får du en stor fet bluesy ton. En annan grej är att du får relativt hög strängseparation med dessa mickar, dvs väl definierade toner.

Kanske att det rena ljudet inte är i premiumklass, men gainat finns inget att klaga på. Flying V Gothic är därför som gjord för tuffare musik och den låter verkligen maffigt. Jämfört med SG Gothic, som har liknande mickar (490R och 490T), är det klasskillnad även om den också sköter sig bra tonmässigt.

500T och 496R, ska tilläggas, har fått en del kritik genom åren, egentligen ända sedan de kom ut 1971. Det mesta bygger på att de är bra på det mesta men inte bäst på något. Min erfarenhet är att det ofta beror på vilken gitarr de sitter och vilken förstärkare man kör den i än just pickupens karaktär. En annan faktor är ju, som i alla sammanhang, att det individuella örat uppfattar olika nyanser och smaken om vad som låter bäst ju högst subjektiv.

Huvudet är det som på -67an med Gibsonloggan i silver på dragstångsplattan. Stämskruvarna, Black Grover Oiled, är väldigt bastanta och det känns att de oiled, det är som att skruva i smör.

På baksidan av huvudet sitter samma bild på Orville Gibson själv som på de andra i Gothic-serien. Märklig liten detalj enligt mitt tycke...

Grafitsadeln varken knäpper eller är störande för stämningen som håller sig perfekt. Den kom med de svarta V- caset med den klarröda vadderingen. Oklart om det är original eftersom de flesta andra kommer med det rosa innanmätet och bruna caset.

Det kom en med beteckningen Gothic II en bit in på 2000-talet också, men med EMG och utan star-moon inlay. Inte lika cool ;)

Gitarren är faktiskt Tracii Guns gamla, den gamla sleazerockaren från LA Guns. Den finns med på Brides of Destructions video till "Shut The Fuck Up", lite skoj kuriosa kanske. Videon visas i slutet av inlägget....

Slutomdöme
Det här en riktigt riktigt bra Flying V med ett coolt ovanligt utseende och kul annorlunda lösningar. Den låter bra, särskilt på high-gain. Den passar väl egentligen både estetiskt och ljudmässigt bäst för rock-genren men ljudmässigt kan den fungera i de flesta musikstilar skulle jag hävda.
Om jag rekommenderar den? Ja om du är noggrann med att förundersöka objekten, många jag hittat ser för jäkla smashade och dingiga ut tyvärr. Priset då: Lite olika faktiskt, från 6000 kr - 12000 kr beroende på skick och om allt är original. Många har bytta mickar på dem tyvärr, not so cool...
Pruta.

Betyg:
6 Zombies (5)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar