måndag 28 juli 2014

Bigsby, ett svaj som håller i alla väder och ESP Eclipse...

Svaj har fascinerat mången gitarrist genom åren, men också frustrerat. Få samtalsämnen är väl så frekventa som just de om svaj skulle jag vilja säga. De flesta som ägt en Strata vet hur en del av dessa svaj är svåra att hantera, och de som oframgångsrikt testat Floyd Rose ska vi kanske inte alls nämna. Men svaj är också väldigt populärt i många stugor och spelstilar därute, och de som behrärskar dem får dem att ljuda fantastiskt.

De första svajet, Vibrola,  kom redan 1935 och uppfanns av Doc Kauffman. Det kom i några olika versioner och satt främst på Epiphone och Rickenbucker. Vibrola höll på ordentligt fram till början av 50-talet då Bigsby mer eller mindre tog över. John Lennon bytte bland annat eftersom Vibrola hade problem med att just hålla stämningen.

Paul Bigsby sägs ha haft sina första system, Bigsby Vibrato Tailpiece, igång i slutet av 40-talet och blev väl det första riktigt spridda svajet rent kommersiellt.

Bigsby hanteras genom en fjäderförsedd "arm" som opererar en cylinder som strängarna sitter fast i och som vrids så strängarna spänns eller slackas. Den här fjädern är lite av nyckeln eftersom den måste vara väldigt stark, de första kom från motorn på en Harley Davidsons. Svajjet kom på många märken och som lite dyrare tillval, men framförallt monterades det i efterhand.


Loonie Mack monterade ett på sin 58 Korina Flying V, ett tilltag som kanske förvånar en del med tanke på att de finns så av den gitarren. Men jag tycker det ser coolt ut :)

Bigsby har fått en liten come back den senaste tiden och hittas faktiskt på en hel del gitarrer numera, och inte bara archtops som var vanligast tidigare.  Det som gör Bigsby populärt är förmodligen utseendet i kombination med dess pålitlighet, det tycks hålla i de flesta väder som svaj betraktat.

Bigsby kommer förmonterat på de flesta märken idag: Gibson, Fender, ESP, Gretch, Guild etc..


Bigsby på en ESP Eclipse
När jag var nere i Göteborg senast så testade jag en ESP Eclipse med Bigsby monterat, Eclipse I-CTM Vibrato . Det var monterat på fabrik och alltså inte efteråt. Man kan ju för all del fundera över syftet med ett vintage svaj från 40-50-talet på en modern metalyxa? Visseligen sitter det inte EMG-mickar på den utan Duncan Humbuckers med lite mer classig ljud i. Den ser märkligt cool ut så jag sätter mig och testar det fullt ut. Eclipse är i originalutformning en gitarr med hög kvalitet som
håller stämningen perfekt, därför kunde jag koncentrera mig på att se efter om Bigsby höll måttet på den punkten.













Lite basfakta om gitarrer
Kropp: Mahogny
Hals: Mahogny, Thin U Neck
Halsfäste: Set Neck
Scale: 24,75
Band: 22 XJ
Mickar: Seymour Duncan SH-4 och SH-1
Stämmisar: Gotoh Magnum

Ska man säga något i övrigt om denna gitarr, förutom Bigsbyt då, så är det spelbarheten. Eclipse är riktigt välbyggda instrument till en rimlig peng. Det är faktiskt en fröjd att spela på dessa.

Efter en stunds spelande, både mjukt och lite tuffare, men utan att använda svajjet kollar jag stämningen. Inga problem. Så börjar jag testa svajjet. Det är ganska trögt, eller kanske ska man instället säga att det ger "lite motstånd". Bigsby är inget svaj  du utmanar Steve Vai med precis, det är mer ett svaj för försiktigt vibrato med influenser från 60-talets orkestrar. Det är följsamt och skönt att hantera. Det känns genuint, och att det just känns gillar jag. Musik ska kännas, det ska liksom kännas att man spelar utan att det hindrar.

På halsmicken med låg gain, närapå rent, får du väldigt sköna vibbar. Plötsligt börjar ESP Eclipse låta vintage bluesy och riktigt skönt, och jag fattar nu hela grejen med att klämma på ett Bigsby på en metalgitarr. Det finns naturligtvis stora möjligheter här för en metalhead som vill skapa lite retrosound i olika partier och för en bluesgitarrist att pröva lite tuffare grejer. Det blir som att tvä världar möts i tid och rum.

Motståndet gör att det inte flippar ur utan du kan verkligen kontrollera hela processen. Svajjet går att trycka nedåt och uppåt men i begränsad omfattning. Många menar att det inte går uppåt men det går visst, om än lite. Kanske varierar det på olika Bigsby-varianter vad vet jag?

Är man van vid Floyd Rose förmåga att gå i botten så strängarna hänger lösa eller uppåt så det vrålar så är det bra att tänka att Bigsby är ett annat sätt att spela på. Här handlar det mer   om att färga tonen med "vibrato".

Utseendemässigt skulle jag vilja säga att det ser mäktigt ut och går på nåt sätt helt i linje med gitarrens övriga utseende.  Hela gitarren kliver liksom 50 år bak i tiden, utan att för den skulle förlora sina andra värden.

Bigsby är ett robust svaj, minst sagt, och det är delvis det som gör att det håller stämningen så bra som den gör. Jag måste gasa rejält för att det ska börja svika, så pass hårt spel att det inte är rimligt en naturlig spelsituation. Det betyder att det helskinnat passerar "GitarrZombitestet".

Det går att installera Bigsby på i princip alla gitarrer och det är inte hopplöst svårt, man kan göra det själv. Det är olika typer av stall för olika typer av gitarrer och grad av ingrepp varierar. Priserna varierar mellan 1000 kr upp till 2500 kr beroende på gitarrtyp plus montering om man inte gör det själv.

Slutomdöme
Bigsby är ett bra och pålitligt svaj, och snyggt är det också. Om man gillar retrosignalen i det. Gör man inte det och vill ha mer spejsat svaj bör man välja Kahler eller Floyd Rose istället.

Betyg:
5 Zombies (5)







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar