tisdag 12 augusti 2014

Dregen och Erik Almström - rapport från Getaway Rock Festival

Dregen sätter ett spännande fokus på gitarr redan innan han och det fenomenala bandet sätter en enda fot på scenen. Man fattar liksom bara av rekvisitan att här kommer ett band med rötterna i klassisk och röjig gitarrbaserad rock´n roll. För det är det som Dregen är, en rockstjärna i fullblodsvalör. 

På scenen står några ikoniska förstärkare, en gammal Marshall JMP och Fender Super Sonic, som alla lutar på ett sätt som är tänkt att rama in det som komma skall. Och det känns lite spännande får jag erkänna. 

In kommer bandet, vänder ryggen till publiken och de räknar in. Det låter stort, skitigt och mer pushigt än vad jag förväntade mig. Det första jag slås av är gitarrsounden som är klockrena från start. Om förstärkarna är moddade har jag svårt att avgöra från fotodiket, men oj vad det låter bra. Gitarrerna kommer fram ordentligt, samlat och distinkt utan att helt ta över allting annat. 

Dregens gitarrer för eftermiddagen är samtliga Gibson ES-335 och han lär ha sagt nånstans att han löser problemen med rundgång genom att pula i t-shirts i hålrummet, något som fler gjort genom åren i och för sig. Men alla som haft en ES-335 och dragit på ordentligt med gain och volym vet vad det hela handlar om. De har oftast en fantastisk ton i gitarren men är lika ofta svåra att tygla. 

Dregen är en underskattad och fantastiskt skicklig genregitarrist med ett driv och uppfinningsrikedom som anstår en person vars hela identitet svettas rock´n roll. Han kanske inte direkt shreddar men det han gör det gör han med besked och mycket ärligt. 

Han har också något viktigt, åtminstone viktigt live. Han kan poserna som gör honom intressant att se på, han är visuellt i harmoni mellan sin pondus och attityd i musiken. Han bjuder konstant på sig själv och far omkring som en vilde utan att han tappar det ur ett gitarrperspektiv, han är kontrollerad och han är proffsig. 

Gitarristen Dregen hade med sig hade jag först svårt att placera, det hade gått mig helt förbi att före detta Bullet-gitarristen Erik Almström klivit på. Erik som har sin musikaliska bakgrund i rivig tempofylld rak hårdrock och mycket erfaren. 

Om Dregen är en kompetent gitarrist som gör det han gör bra så är det just där Dregen stoppar som Erik tar över. En grym gitarrist, det vet vi sen tiden i Bullet. Han är stabil och levererar riktigt fina solon och fills i låt efter låt, och poserna är det sannerligen inget fel på här heller. 

Hans vita Les Paul med, skulle jag gissa, original 57or i kombination men den Marshall JMP han kör låter klockrent ihop. Kompljudet är stundtals crunchigt och skönt slitet och bitvis mer "overdriven", gissar att han kör en boost, särskilt i solopartier där det hela lyfts fram en bra bit. 

Han har ett härligt häng och han är mycket flyhänt utan att det grumlar och blir patetiskt. Lugnt metodiskt och snarare "less is more" än "kolla vad jag kan".  


Bandet river av en timme med låtar mestadels från Dregens soloplatta, där det starkaste korten för mig blir Gig Pig, Mojo´s Gone och Flat Tyre On A Muddy Road. 

Det hela avslutas med Backyard Babies, lite onödigt eftersom Dregen står för sig själv live. Låtarna låter bra mycket bättre live än på skiva.

Det ryktas ju att Backyard Babies återförening, det vill vi ju se. För Backyard Babies står för sig själva de också. 

Bra där Dregen, och bra där Erik !

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar