fredag 29 augusti 2014

Intervju med Fredrik Åkesson från Opeth

När jag träffade Mikael Åkerfeldt, sångare och gitarrist i Opeth, under Getaway Rock Festival i Gävle, så dök plötsligt Fredrik Åkesson från samma band upp och ville vara med. Tyvärr var tiden knapp så vi bestämde oss för att försöka hitta en stund i Stockholm några veckor senare istället. Det blev ett samtal om det mesta kring spelteknik, förstärkare och gitarrer. 

Fredrik hade också med sig sin signaturgitarr, en PRS SE modell. Det visade sig vara en prisvärd och mycket lättspelad gitarr med extra djup "cut away" jämfört med andra PRS.

Vårt samtal startade i nya skivan och det faktum att Opeth tagit ytterligare ett steg in i riktningen progressive rock där jag tycker Åkessons gitarr kliver fram ännu mer än förra plattan. Ett nyanserat och mäktigt spel med stor känsla och teknik.

Jag gillar särskilt solot i Cusp of Eternaty?
Kul att höra. Jag körde lite som Jeff Beck där, lite som en synth jobbar, att man fångar upp tonen lite med svajet liksom.

Är det solot skrivet eller improviserat? 
Från början, under demostadiet, så var det ett helt improviserat solo. Sen brukar jag lyssna på demoinspelningarna noga och avgöra om jag ska göra om alltihop, man försöker ju alltid toppa sig själv. Men ibland vill man lära sig det improviserade och sen pimpla upp det ännu mer. Men från början var det bara liksom "jag kör nånting", men slutresultatet tycker jag blev bättre än det på demon. Jag gillar soundet.

Solot på Moon Above Sun Below då?
Det solot spenderade jag ganska mycket tid med faktiskt då jag skrev det. För mig varierar det ganska mycket, ibland vill jag skriva grejer och inland bara rinner det ut och blir bra. Men  jag tror att jag i grunden är en improvisationsgitarrist. Man kanske hittar nåt tema eller några melodistolpar och sen adderar man till lite runs och grejer runtomkring det.

Övar du mycket?
Ja jag sitter mycket hemma och improviserar. Jag köpte bland annat den där pedalen Ditto Looper X2. Jag tycker det är ett utmärkt verktyg att träna med, särskilt som man också kan exportera filerna och spara dem efteråt. Jag brukar också öva mycket på låtar där det finns improvisationlämpliga solopartier, jag spelar då in kompet och försöker experimentera med olika skalor och "blends". Vi har ju bland annat en del partier där det inte lätt kan urskiljas varken dur eller moll som du vet.  Där finns mycket utrymme att sola runt med tex harmonisk moll eller något annat intressant. Det är kul att blanda grejer.

Det är ju mycket det Opeth handlar om tänker jag, att bryta det förutsägbara?
Precis, jag försöker få till mitt gitarrspel så att det blandas och experimenteras mycket.

Det gillar ju kanske inte de som tycker ni är på väg i en alltför progressiv riktning?
Nej, det är alltid några som klagar. Men vi är lite lyckligt lottade att faktiskt kunna experimentera lite mer än vad andra band kan göra, vi är lite modigare kan jag tycka. Men vi har ändå behållt en stor del av metalfansen, de kanske har utvecklats med oss också förhoppningsvis. Vi vill ju inte återupprepa oss själva hela tiden utan göra något nytt, för oss är det viktigt. Vi älskar ju fortfarande att spela det mer extrema metalgrejerna, så det handlar inte om att vi lämnat det. Micke har själv sagt att det inte är omöjligt att det kommer en sån skiva till, fast på ett annorlunda sätt, nån gång i framtiden.
Just live så vill vi att oldshool-sidan också ska bli nöjda förstås.

Ni har inte kört något av det nya live än?
Nej vi ska börja repa nu och diskutera setlist, det kommer med lite gammalt coolt också skulle jag tro. Av det nya vill jag gärna ha med Cuspy Of Eternaty och Moon Above Sun Below.

När ni fördelar gitarrpartier du och Mikael, vem tar vad?
På senaste skivan har Micke skrivit alla låtar, så han har delegerat ut solon. Han brukar säga till mig "kan du komma ner till demostudion, jag har ett solo för dig här". Ofta låter han mig improvisera nånting och då blir det vad det blir. Ibland kan han också säga att "jag vill att det ska vara lite åt det det eller det hållet". Vi har ett bra samarbete.

Med de mesta rena gör Mikael?
Ja men på Voice of Treason finns en del Al Di Meola fills en bit in i låten och det är jag som gör dom. Och ingången till River är också jag. Innan vi går in i studio lär jag mig alla rena plock och sånt, jag vill gärna känna att jag har kontroll över alla partier så att jag kan spela dem om det behövs, även om jag inte alls kommer att göra det. Man gör ju samtidigt grundjobbet innan man ska spela live också,. Ibland, live, så släpper Mikael gitarren och koncentrerar sig på sången och då spelar jag de partierna istället.

Solon då, hur fördelar ni dem?
På skivan nu så spelar Mikael nästan alla lugna elgitarrsolon, resten tar jag. Förutom på River, i mitten där vi kör lite av en duell. Micke börjar och sen är det jag och sen fortsätter det så.

Era stilar skiljer sig åt och det märks att ni kompletterar varandra bra?
Vi har ju lite samma influenser och så där men men vi har lite olika ingångar trots allt.

Hur började ditt intresse för gitarr?
Mitt intresse startade med Ace Frehley och Angus Young, och de fick upp mitt intresse för hårdrock och sånt, det var nog hela deras utseende och attityd tror jag. Sen när jag började träna lite mer så var det Richie Blackmore, Uli Roth, Michael Schenker och Frank Marino. Och när Yngve Malmsteen kom med första plattan Rising Force så var det ju en rätt stor grej.

Det var då jag insåg att jag blir nog ingen gitarrhjälte...
Ha ha ha jasså? Ja det var extremt när han dök upp. Jag kommer ihåg att man läste i tidningarna att han övade 8 timmar om dagen och alltså var jag då tvungen att öva 12 timmar om jag skulle ha en liten chans att bli lika bra. Sen var det ju Eddie Van Halen också, Racer X, Vinnie Moore och Tony MacAlpine. Allt det där tyckte man ju var intressant och även lite fusionkillar som Allan Holdsworth, Shawn Lane och Al Di Meola också.

Stor bredd?
Ja, jag var ganska besatt av att det måste vara ett bra gitarrsolo annars orkade jag inte lyssna. Det liksom handlade mest om gitarrsolon då, oavsett genre faktiskt.

Vilka gitarrister inspirerar dig idag, vilka lyssnar du på?
Det är inte så många faktiskt, det var mer när man var yngre. Jag sitter mest och spelar själv. Det är inte så att jag analyserar andra gitarrister så mycket nuförtiden. Däremot om jag känner mig oinspirerad så brukar jag YouTuba en del. Kolla upp lite licks från folk och så där. Men då brukar jag tänka på att inte kopiera det jag hör utan att försöka utveckla nåt eget av det istället, det tycker jag är viktigt. Om det är ett arpeggio t.ex. så tycker jag det är roligare att lägga till moment, en återupprepning till exempel.

Om vi pratar gitarrer, vilken var din första bekantskap?
Jag köpte en Ibanez Les Paul kopia faktiskt, en sunburst, en sån som Ace Frehley hade.

En tremickad
Nej det var en tvåmickad. Jag gillar inte tremickade för den i mitten är i vägen för plektrummet och jag kan inte gräva ned strängen så mycket som jag vill. Så det var den först, men jag hade ingen förstärkare. Jag brukade spela genom hemstereon. Genom ett litet glapp i ingången för sladden så uppstod ibland en extrem dist faktiskt.

Hur länge körde du så?
Nej inte så länge. Sen när vi började repa blev det en Marshall 20 watts combo. Men med en trummis hördes det ju knappt, även om man "crankade" den fullt. Det fans inte heller lika mycket high-gain i stärkarna på den tiden som det finns nu, så då fick man leta efter mickar med extremt hög output istället. Idag gillar jag inte det, utan vill jag ha mer gain så får jag det ur stärken istället. Men då var det coolt med "invaders" minns jag, som jag tycker låter alldeles för mycket idag.

Kör du låg output nu?
Nej jag kan nog säga att jag kör standard eller neutralt eller vad man säger, vanliga humbuckers. Jag gillar när man hör strängarna tydligt.

Vad hade du får distbox då?
Man hade inte råd med det, utan det kom senare. Jag gick inte gymnasiet utan började jobba direkt efter 9an för att kunna köpa min första Marshall stack.

Vad blev det? JCM800?
Ja det blev en Marshall JCM800 combo först, den tvåkanaliga, som har lite mer gain i sig. De där stärkarna låter fortfarande väldigt bra.

Har du den kvar?
Nej tyvärr, men jag har en JCM800 top tvåkanalig som jag kört mycket på genom åren.

Vad kör du på idag live?
Idag kör jag Marshall JVM Joe Satriani som jag tycker låter väldigt bra. De där som har den där noise gaten i sig också, som fungerar rent musikaliskt. Många "noise gates" dödar ju tonen när man tex sänker volymen på gitarren. De liksom klipper tonen när man inte vill. Men i JVMs lösning kan man fortfarande få feed-back och sånna schyssta grejer.

Vad kör du får lådor?
1960BV Marshall lådor med 30 watts vintage.

Hmm...den måste jag testa...
Ja men testa då Satrianin snarare än den vanliga JVMen, det är nämligen två helt olika stärkare inuti. Satrianin är lite varmare tycker jag. Mindre spretig och tightare lågbotten. Satriani testade den 2 år på turné innan de gav ut den och den är väldigt mångsidig. Just mångsidigheten är viktig för mig eftersom jag behöver många olika ljud i Opeth. Ibland behöver jag ett gubbrockljud, ibland ett metal och ibland ett bra rent ljud.

Det är 4 kanaler med 3 modes på varje, är allt footswitchable?
Ja de är möjligt att midistyra allihop, och loopen också, så det går att göra rätt mycket. Jag har byggt ett system tillsammans med Göran Elmquist på Sound of Silence. Han byggde ett system där tanken var att inte ha några audiosladdar upp till audiobordet, man tappar mycket kärna där och måste använda buffrar och sånt. Så jag har alla analoga boxar i racket och styr dem ett Voodo Lab switchinsystem med 8 loopar så jag kan ha allt jag behöver. Målet med allt sånt här är ju att inte tappa ton, att det ska vara så man bara kopplar rakt in i förstärkarn. Göran är riktigt bra på att bygga väl fungerande lösningar åt folk, så det blir full kräm och inget brus.

Du den här gitarren här, en PRS, berätta..
Det är min signatur, och den är en SE modell som görs i Sydkorea. Att få en egen signatur är ju lite av en pojkdröm som går i uppfyllelse.

Sydkorea blir allt bättre på hantverket...
Ja absolut. Om du jämför med PRS tillverkade i Maryland så är det ganska så stor prisskillnad. Den här kan du hitta för 7000 kr jämfört 30 000 kr. Det är en "singel cut" och en ganska basic "kött och potatisgitarr" får man väl lov att säga. Jag gillar att det är wraparound tailpiece. Man kan ha lite tjockare strängar och så blir det lite mer slinky när man bänder. En annan grej jag fick igenom var att cutawayen blev nästan 2 cm djupare så man får lättare åtkomst till de högre banden. Vintage tonkontroller tycker jag är snyggt. Ebenholtz greppbräda, jumbofrets. Ja lite så...

Den är väldigt lättspelad...
Kul att höra...den har ju en mellantjock hals, inte baseball och inte för tunn, sen är det ju "short scale" så man får lättare med "stretches" och sånt.

Väldigt fin i lacken...
Ja lacken är faktiskt unik på den här gitarren, den var en amerikan som kom på att den skulle heta "Forntida Brun", det tyckte han lät lite nordiskt så där ha ha. Men den blev väldigt fin, jag ville ha nåt mörkt men ändå inte svart. Quilted Maple Veneer heter lacken.

Använder du den här live?
Jag det gör jag, sen har jag några Marylands också. Men jag tycker det är kul att den är så prisvärd till den kvalitén. Jag ville att en ung kille eller tjej som just börjat spela ska kunna skaffa en bra gitarr att börja med. Det är viktigt att gitarren i sig själv är inspirerande, särskilt när man just börjat att spela.

Grattis till en fin lättspelad signatur.
Roligt att höra...

Tack för att du tog dig tid till att träffa Gitarrzombien.
Tack själv, det var kul. Jag träffas gärna igen så du kan testa riggen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar