torsdag 11 september 2014

Recension låt för låt av Slash kommande skiva "World on Fire".

Den 15e september släpps  plattan "World On Fire" med Slash feat. Myles Kennedy & The Conspirators. Slash är tillbaka med en bländande uppvisning i "oldshool rock guitar playing". Jag har följt Slash noga sedan 1987 och "Appetite for Destruction", en av rockhistoriens mest inflytelserika skivor, och genom hela kaoset med Guns ´n Roses via Snakepit och Velvet Revolver till soloprojektet som såg världen 2010. Och min reflektion är att Slash bara blir bättre och bättre för varje grej han gör.

Foto: Gitarrzombien 2010
Den första skivan med Slash som soloartist var mer av ett startprojekt i mina öron. Ett bra gitarrspel förstås, men också en hel hop med sångare, många av dem lite märkliga kan tyckas. Men som experiment fungerade det bra, även om jag kan tycka att plattan är ganska spretig och ojämn. Jag saknade bland annat helheten och identiteten i projektet.

Jag såg dem i Gävle på Get Away Rock samma år som plattan kom, med Myles Kennedy på sång, och där föll det hela på plats. Som liveband fungerade det otroligt bra och man såg hur de trivdes med varandra. Ett halvår senare såg jag dem igen, i Los Angeles, och bara på det halvåret hade det utvecklats till ett riktigt tight liveband.

Foto: Gitarrzombien 2012
Den andra skivan, "Apocalyptic Love" 2012, som var fortsättningen på samarbetet med Myles Kennedy, visade prov på ytterligare utvecklingsvilja och stabilitet. Bandet började "sätta sig" på allvar och både Todd Kerns och Brent Fitz verkade ha funnit sina roller. Jag såg dem även denna turné, den här gången i Hultsfred.

Den nya skivan "World On Fire", som nu ligger uppe på Spotify,  finns i fysisk form från den 15 september. Plattan tar ytterligare ett steg i såväl musikalisk utveckling, mognad och bandkänsla. De låter nu ännu mer som en enhet. Jag läste nånstans att Slash ofta får frågor om han ser det som ett soloprojekt eller ett "band". Jag kan förstå att frågan ställs, särskilt nu eftersom de verkar hittat ännu mer bandidentitet. De är tighta och ruskigt samspelta och man hör att de har roligt. Det låter också mer "live in studio" och "old school" om själva soundet. Plattan är inspelad i NRG Recording studios i North Hollywood och producenten Michael Elvis Baskettes tanken har också varit att fånga det genuina rockvibben med analoga rullbandspelare etc.

Myles Kennedy: lead vocals, rhythm guitar
Slash: lead & rhythm guitars
Todd Kerns: bass, backing vocals
Brent Fitz: drums, percussion

Utrustning som Slash använt vid inspelningen: 
Gibson Les Paul Standard 1959 replica, Gibson Les Paul Goldtop 1957, Gibson Explorer, Gibson Les Paul Junior (slide) (30 Years To Life), Gibson Joe Perry Les Paul, Gibson ES-135 (Wicked Stone / Stone Blind / Beneath The Savage Sun), Gibson ES-175, Gibson Les Paul 12 strings 1990 (rhythm) (The Dissident), Gibson SG 12 strings 2013 (rhythm), Fender Bass 6-strings 1965 (rhythm) (Dirty Girl), Marshall JCM 800 2203 S.I.R. stock #34 modded by Frank Levi (for distorted sounds),  Marshall JCM 800 2203 modded by Dave Friedman (for distorted sounds), Marshall JMP 1959 Super Lead (for distorted sounds), HiWatt Custom 100 Orange OR100

RECENSION
Här kommer en liten recension eller kanske bättre beskrivet  "reflektion" runt låtarna. Jag vill understryka att detta inte gör anspråk på att vara någon objektiv beskrivning, utan strikt utefter mina preferenser, det är mina tankar med utgångspunkt i gitarrspelet.

Och jag har lyssnat lagligt, om nu nån undrar....

World on Fire
Inleds med ett riffigt intro med nästan "given koklocka". Gitarrljudet är klassiskt #34 i mina öron. En klassisk Slash-dänga med Myles i sitt ässe. Bra refräng på markeringar och riffet gifter sig åter med versen. Bra driv och det svänger som bara den. Solot är också ett klassiskt rock n rollsolo som avslutas med nått slags ACDC riff med sång och sen är det igång igen.

Shadow Life
Inleds med ett lugnt plock med sång av Myles och övergår i ett typiskt Slash riff melodiskt, träffsäkert och snyggt. Versen känns väldigt tight och spännande och gitarrljudet känns fetare, mer gain. Refrängen är återigen Myles Kennedysisk och melodisk. Solot är ett "vandrarsolo" genom hela greppbrädan och innehåller en hel del Slash-routines.

Automatic Overdrive
Inledningen låter mer åt indiepophållet men byter plötsligt karaktär och vi är tillbaks i kända marker. Mycket melodiskt riff igen, så som vi brukar känna igen Slash. Ett annat gainat ljud här än i förra låten. Lite mer mid och treble. En driven rocklåt i upptempo. Myles och Slash idé att låta sångmelodin understödjas av minst lika melodiska refrängkomp är riktigt spännande. Solot är rakt igenom rock ´n roll med kända gamla ikoniska liks och sköna vibraton. Bra driv, säkerligen en live-låt. Till och med en "höjning" på slutet, som om det vore en Eurovision-hit.

Wicked Stone
Återigen ett drivit komp med flera typer av gitarrljud, ska bli intressant att höra detta live. I sin uppbyggnad ganska enkel låt men med ett performance av bandet som är makalöst. I mitten kommer ett lugnt parti men snygga halvrena licks som leker lite i bakgrund. Solot är riktigt coolt och består av två delar. Inledningen är inte klassiskt Slash och snarare Joe Perry eller nåt men sen övergår det i något väldigt livemässigt och väldigt rockish. Grym låt med många ingredienser, och slutet är bara helt magiskt spel av Slash.

30 years to life
Inleds med ett trumkomp a la Paradise City med med slide och sen ett melodiskt "twin guitar" part, egentligen en ganska enkel rockig låt rakt upp och ned. Bra men lite förutsägbar. Roligt med de bakomliggande slidegrejerna som lirats på en Les Paul Junior. Refrängen är catchy. Solot med koklockan i bakgrunden är riktigt bra. Låten har många släktdrag med Paradise City i sin uppbyggnad. Kanske en avslutande live-låt om det tröttnat på den gamla dängan?

Bent To Fly
En ballad med mycket fokus runt Myles, med fina harmonier på akustisk gitarr. Refrängen med gainade gitarrer lyfter det hela och solot är en uppvisning i hur man spelar "bluesy neck-pickup" och vibratot är bara helt fantastiskt. Bra där Saul!

Stone Blind
Lugn inledning som successivt trappas upp med trummor till ett återigen klassigt Slashigt roffande, med #34 soundet. Det låter mycket "live i studio" tycker jag. Om man blundar känns det som man skulle kunna vara på en spelning med extremt bra ljud. Låten som sådan är inget märkvärdigt men de gör det så bra. Det lugna partiet i mitten övertygar, det låter riktigt spännande. Solot är annorlunda och kul med en del rockabillyassociationer men också bländande fingerfärdighet, inget lämnas åt slumpen. Återigen: Vilken teknik och känsla han har i vibratot.

Too Far Gone
Plattans kanske mest spännande intro, som visar att detta band verkligen är vältrimmat. Varenda markering sitter vansinnigt perfekt utan att kännas "digitalt". Det svänger och det låter som en låt som snickrats ganska snabbt i ren inspiration. Refrängen bryter bra mot bryggor, verser etc. Solot innehåller flera intressanta passager och nästan som att det bitvis baseras på en idé om att låta som en sångröst. Snyggt.

Beneath The Savage Sun
Om föra låtens intro var spännande är detta om möjligt ännu mer spännande och variationsrikt. Början låter som hämtad från nån 70-talistplatta för att i nästa ögonblick förvandlas till en mer heavy metalinspirerad brygga till att slutligen hamna tillbaks i det mystiska versgunget baserat på enbart markeringar. Hela låten känns experimentlusta och här finns mycket att lyssna efter som gitarrist. Att Slash är en extremt bra kompgitarrist framför tydligt, och solot består inledningsvis av nåt slags shreding-del för att sedan övergå i bländade melodier. Efter solot kommer ett plockparti som är väldigt fint. Jag skulle vilja säga att låten präglas av "crossover" mellan olika stilar.

Withered Delilah
Fantastiskt intro med vibbar från "classic rock" men som samtidigt känns modernt och fräscht. En gitarrslinga med snygg koklocka. Myles sång är även i denna låt helt klockren och den trallvänliga refrängen understöds av ett briljant riff. Det korta Solot följer på en slinga ur refrängen, klockrent smart skulle jag vilja säga.

Battleground
Ytterligare en balladliknande historia, men lugna partier. Även här finns mycket matnyttigt att hämta vad gäller gitarrspel i den lugnare skolan. Snygga rena slingor med pyttelite wha och chorus. Myles visar också upp sitt röstomfång som imponerar. Solot är väldigt snyggt och följer harmonierna och påminner bitvis om solospelet på "Use Your Illusion" och även gitarrljudet som sådant känns som annorlunda och väldigt Guns-retro.  I slutet faller sången ut i ett brilliant lallande som märkligt nog passar in. Gissar att detta också blir en livelåt. Soloslingan på slutet är helt annorlunda än huvudsolot och det avslutas i en slags "Beatles känsla": Plattans mer spännande och oväntade spår helt klart.

Dirty Girl
Inleds med trummor och på det följer ett klassikt rockigt riffande. Förmodligen är detta det spår som kommer de flesta förbi, även om det innehåller en del spännande partier. Särskilt intressant är solot som är ganska avgainat och avskalat till ett plockkomp. I partiet efter solot ligger han och drar en hel del sköna stödlicks och dessa bör man lyssna noga på, för här kommer nämligen en annan sida av Slash fram.

Iris Of The Storm
Låten börjar med slinga som kanske inte går till Sweet child historien men ändå är fin och den övergår i ett plock med vers. Slingan återkommer i refrängen och det roliga är att det låter som han sen "rullar av" till rent efter den gainade slingan och övergår till rent plock. Solot är ett wha-solo som vi är vana vid vid det här laget. Solot mot slutet är utan wha och inte mycket säga om, melodiskt och stilfullt. Mycket bra!

Avalon
Ösig trallvänlig rocklåt med "stampa takten känsla". Inledningsriffet engagerar verkligen och det återkommer till refrängen. En sannolik live-låt och en låt som folk kommer dricka öl till i olika barer över världen. Solot är skojfriskt röjande över stock och sten. Personligen tycker jag inte detta är en av plattans vassaste knivar.

The Dissident
The Dissident inleds med en raspig LP med en "redneck" som spelar akustiskt och sjunger om en traktor.  Märklig inledning. Inte heller denna låt tillhör de starkaste. Jag skulle säga att den är något av en susa fågel i samlingen. Den skulle lika gärna vara en låt från programmet Idol, det är i alla fall inte alls Slashigt. Inte fören solot startar blir det intressant, och det med besked. Fantastiskt. Du är förlåten Slash, förlåt mig...

Safari Inn
En tung instrumental låt med inledande inlag av psychodelia och progg. Groovy, funky och fantastiskt gitarrspel. Låter går sedan även i ett parti som känns som mer classic rock. Gitarrspelet kretsar kring whabaserade slingor och hejdlöst improviserande och man kan nästan se en halvböjd Slash i studion framför sig. Känns bra det där, skulle vilja höra det live på nån klubb.

The Unholy
Inleds med barn som leker nånstans, akustisk gitarr och sång. Fina harmonier och spännande melodier i sången. Versen övergår i ett lika lugnt med tuffare parti med refräng för att sedan återigen lugna sig. Återigen en låt med experimentlusta och mycket att lyssna efter som gitarrist.

Som helhet en mycket bra platta med Slash "back in the saddle" och redo för turné igen. Man får hoppas att det blir en tur till Sverige också, men ännu så länge ser man inga tecken på det tyvärr.

Betyg:
6 Zombies (5)






1 kommentar:

  1. Skivan blir bättre för varje gång man lyssnar på den. Vore fan om man missade den hemliga sverigespelningen som det ryktas om!

    SvaraRadera