Maja Linn i Heavy Tiger, en gitarrist med tokdriv...
Heavy Tiger är ett av svensk musikindustris nyas exportband, och man fattar varför när man hör dem spela. Tight, ösigt, ärligt och så galet mycket attityd att hälften förmodligen räckt till och blivit över för att få de flesta att hajja till. Redan på platta låter det ösigt och Maja Linn's gitarrspel är både aggressivt och hungrigt och hon levererar i vartenda riff hon tar.
Heavy Tiger består av Maja Linn (gitarr), Sara Frendin (bas) och Astrid Carsbring och har spelat som band i fyra år och är ett erfaret band på randen till att booma ordentligt om ni frågar mig.
Plattan som släpptes i februari, Saigon Kiss (High Roller Records), innehåller rock n roll med attityd och driv med rötter i rock, punk och hårdrock. Majas gitarrsolon känns på riktigt och accentuerar på något vis deras rötter, det är mycket "Chuck Licks" och presenteras precis som de ska. Det är ingen tvekan om att hon är en trygg och bra gitarrist, med ett mycket fint anslag "to die for".
Plattan har flera starka spår. Saigon Kiss, Chintatown, Alive och Little Sister ångar av fräschhet och de inledande frasen "When the going gets tough the tuff get going" i låten Girls Got Balls sätter ribban för bandet och den resa de nu gett sig ut på. Att de jämförs med Runaways är nog mer ett uttryck för folks bristande fantasi och småaktiga fyrkantighet, Heavy Tiger har hittat sin egna klassiska stil och går "all in" på hela konceptet.
Jag hade egentligen tänkt träffa dem redan i augusti på Getaway Rock men vi fick inte riktigt till det så jag fick åka hem med oförrättat verk. Det hela grämde mig för jag hade väldigt gärna velat sett dem live. Nu fick jag möjlighet att lyssna på dom i repan istället och redan på tunnelbanan ut till Solna är jag sjukt pepp. Maja tar emot mig i ute i Solna där de har sin replokal, en liten skrubb på Black Sheep, Solna Stads satsning för unga som vill spela i band. De är egentligen för gamla för att repa där men de har fått en lokal eftersom de är bra förebilder för ungdomar.
Maja kommer inrusade, stressad från jobbet, och frågar om jag vill ha kaffe. Vi sätter oss i ett litet rum och börjar genast prata gitarrer.
Hur började du spela gitarr?
Jag spelade först klassisk gitarr. Min första gitarr var en gammal Levin, och det är faktiskt den jag skriver alla låtar på.
Men sen skaffade du en elgitarr...
Ja jag började i rockskola, det var i kommunal musikskolans regi. Och då var det nån som tyckte att jag inte kunde hålla på och spela klassisk gitarr. Så då blev det en Squire Strata, men det här är min första riktiga om man säger så.
Melody Maker "Joan Jett", en riktig riffmaskin...
Ja jag har haft den i 6 år tror jag, och jag minns inte riktigt hur det gick till när vi köpte den men jag kände att jag behövde nåt bättre än den där Squiren och jag tycker den är helt rym
Finns det nån koppling till Joan Jett?
Folk verkar tro det har jag märkt, jag får ofta höra att jag ser ut som henne. Och det blev ännu mer så när vi började spela i röda dräkter, men det finns faktiskt ingen koppling, även om jag också tycker hon är "stenhård".
Det är en jäkligt lättspelad gitarr, jag har en likadan...
Jaha har du? Ja den är väldigt lätt och låter precis som jag vill att en gitarr ska uppföra sig.
Det där slitna ovanför där vid ena hornet har du slitit det själv?
Ha ha ha ja. Jag spelar ju jävligt aggressivt för att få det där drivet jag söker, faktiskt så hårt att jag ofta börjar blöda på händerna och helt skavd på underarmen.
Hur ofta repar ni?
Vi repar tre gånger i veckan och sen har vi rätt mycket gigg. Jag tycker att repa är sjukt underskattat, det är det roligaste jag vet. Jag tycker många band faktiskt skulle behöva repa mer, det märks helt klart när ett band har repat för lite.
Är det du som skriver alla låtar?
Ja, eller det brukar börja hos mig i alla fall. Sen sätter vi ihop allt tillsammans i repan. Det brukar starta med nåt riff eller så där som jag plinkar fram på min nylonsträngade gitarr. När väl grunden finns där så går det asfort att repa in, just för att vi repar så mycket. Även covers brukar gå snabbt, vi kör några nu faktiskt. Riff Raff, Livin Lovin Maid och Guilty of Love bland annat. Igår började vi repa Highway Star med Purple som vi ska göra på nästa turné.
Vi går ner i repan och hälsar på de övriga och hon visar sina grejer.
Vad kör du på för förstärkare?
Jag kör på en Orange Dual Terror, jag tycker den har bra tryck, har fet värme och en enkel att ställa in. Jag klarar inte av förstärkare med 1000 rattar och som ändå låter skit, som typ nyare Marshall. Ibland när vi måste köra på lånegrejer så funkar en gammal Marshall bra, men allra bäst funkar Orange för mig. Speciellt till min Melody Maker gitarr som ju på ett sätt är lite tunn tonen. Jag har en gammal JTM combo också, som pappa och jag köpte billigt av en gammal tant, men den är lite klen i botten för min gitarr tycker jag.
Pedalbordet då, vad har du på det?
Jag har ett gammalt skrivmaskins-case faktiskt som jag har mina pedaler i. Jag har dessutom ganska lite pedaler. En chromatic tuner förstås, en Hot Cake Overdrive, en gammal Ross Phaser från 80-talet och en Cry Baby för solo. Jag tycker det ska vara så cleant som möjligt från effekter.
Hur mycket övar du?
Inte mycket alls faktiskt, vi repar ju så mycket och det händer aldrig att sätter mig hemma och övar typ skalor eller så, jag kan dessutom bara pentan. Jag kanske borde öva mer faktiskt, men jag tycker inte det är så jävla roligt. Inte ens bnär vi spelar covers så brukar jag ta ut grejerna exakt, vad för man ut av det liksom. Vi lägger hellre tillgrejer så de låter Heavy Tyger om dem istället. Och taut solon skulle jag aldrig i livet göra.
Skriver du solopartier?
Nej och jag har överhuvudtaget lite variation i mina solon.
Behövs det?
Nej inte alls, om det låter bra och lyfter låten så räcker det.... Folk i gitarrsvängen är lite för nördiga tycker jag, det blir liksom ointressant om man spelart för perfekt eller för rätt. Det är som att de glömmer bort känslan och attityden, det är ändå den som är viktigast. Många spelar över sin förmåga och ska ha med massa coola och svåra grejer och så. Det måste funka live tycker jag och det är det vi främst är och ska vara, ett liveband.
Hur lång är turnén i Spanien?
16 spelningar och drar vi till Tokyo för två gigg och sen Vietnam.
Vietnam, det var ju intressant?
Ja haha. Det började med skivan vi släppte i februari heter "Saigon Kiss" så vi tyckte det skulle vara grymt och spela där.
Hur går plattan?
Bra, men vi har inte fått några riktiga försäljningssiifor än. Den har blivit väl mottagen och vi säljer mycket plattor på spelningarna. Den finns ju på vinyl också, den finns i tre färger.
Det går ju galet bra just nu, vad har ni för bokningsbolag?
Vi har haft MTA men ska byta nu, det är inte riktigt bestämt vad det är men det är många som är intresserade. Vi har precis fått ett nytt management också.
Vad var det som gjorde att det lyfte för er?
Ja alltså vi hade ett bokningsbolag i Finland och de kontaktade oss efter att ha sett ett YouTube-klipp och frågade om vi ville "förbanda" Flaming Sideburns på Tavastia Club, och Heavy Tiger är ju en av deras låtar och sen dessa har vi jobbat med dem och så har det rullat på.
Tack för att du tog dig tidd att träffa Gitarrzombien...
Tack själv, det var coolt...
Innan jag lämnar Black Sheep, låter de mig lyssna på några låtar när de repar. Det låter tight och vältrimmat, precis som på skiva. Det blir ännu tydligare för mig att de menar allvar med sin satsning och jag hänger kvar hela 4 låtar och måste tvinga mig själv att gå och inte störa dem mer i sina repetitioner.
Jag går hemåt i höstmörkret och nynnar "When the going gets tough the tough get going"....
Plattan som släpptes i februari, Saigon Kiss (High Roller Records), innehåller rock n roll med attityd och driv med rötter i rock, punk och hårdrock. Majas gitarrsolon känns på riktigt och accentuerar på något vis deras rötter, det är mycket "Chuck Licks" och presenteras precis som de ska. Det är ingen tvekan om att hon är en trygg och bra gitarrist, med ett mycket fint anslag "to die for".
Plattan har flera starka spår. Saigon Kiss, Chintatown, Alive och Little Sister ångar av fräschhet och de inledande frasen "When the going gets tough the tuff get going" i låten Girls Got Balls sätter ribban för bandet och den resa de nu gett sig ut på. Att de jämförs med Runaways är nog mer ett uttryck för folks bristande fantasi och småaktiga fyrkantighet, Heavy Tiger har hittat sin egna klassiska stil och går "all in" på hela konceptet.
Jag hade egentligen tänkt träffa dem redan i augusti på Getaway Rock men vi fick inte riktigt till det så jag fick åka hem med oförrättat verk. Det hela grämde mig för jag hade väldigt gärna velat sett dem live. Nu fick jag möjlighet att lyssna på dom i repan istället och redan på tunnelbanan ut till Solna är jag sjukt pepp. Maja tar emot mig i ute i Solna där de har sin replokal, en liten skrubb på Black Sheep, Solna Stads satsning för unga som vill spela i band. De är egentligen för gamla för att repa där men de har fått en lokal eftersom de är bra förebilder för ungdomar.
Maja kommer inrusade, stressad från jobbet, och frågar om jag vill ha kaffe. Vi sätter oss i ett litet rum och börjar genast prata gitarrer.
Hur började du spela gitarr?
Jag spelade först klassisk gitarr. Min första gitarr var en gammal Levin, och det är faktiskt den jag skriver alla låtar på.
Men sen skaffade du en elgitarr...Ja jag började i rockskola, det var i kommunal musikskolans regi. Och då var det nån som tyckte att jag inte kunde hålla på och spela klassisk gitarr. Så då blev det en Squire Strata, men det här är min första riktiga om man säger så.
Melody Maker "Joan Jett", en riktig riffmaskin...
Ja jag har haft den i 6 år tror jag, och jag minns inte riktigt hur det gick till när vi köpte den men jag kände att jag behövde nåt bättre än den där Squiren och jag tycker den är helt rym
Finns det nån koppling till Joan Jett?
Folk verkar tro det har jag märkt, jag får ofta höra att jag ser ut som henne. Och det blev ännu mer så när vi började spela i röda dräkter, men det finns faktiskt ingen koppling, även om jag också tycker hon är "stenhård".
Jaha har du? Ja den är väldigt lätt och låter precis som jag vill att en gitarr ska uppföra sig.
Det där slitna ovanför där vid ena hornet har du slitit det själv?
Ha ha ha ja. Jag spelar ju jävligt aggressivt för att få det där drivet jag söker, faktiskt så hårt att jag ofta börjar blöda på händerna och helt skavd på underarmen.
Hur ofta repar ni?
Vi repar tre gånger i veckan och sen har vi rätt mycket gigg. Jag tycker att repa är sjukt underskattat, det är det roligaste jag vet. Jag tycker många band faktiskt skulle behöva repa mer, det märks helt klart när ett band har repat för lite.
Ja, eller det brukar börja hos mig i alla fall. Sen sätter vi ihop allt tillsammans i repan. Det brukar starta med nåt riff eller så där som jag plinkar fram på min nylonsträngade gitarr. När väl grunden finns där så går det asfort att repa in, just för att vi repar så mycket. Även covers brukar gå snabbt, vi kör några nu faktiskt. Riff Raff, Livin Lovin Maid och Guilty of Love bland annat. Igår började vi repa Highway Star med Purple som vi ska göra på nästa turné.
Vi går ner i repan och hälsar på de övriga och hon visar sina grejer.
Jag kör på en Orange Dual Terror, jag tycker den har bra tryck, har fet värme och en enkel att ställa in. Jag klarar inte av förstärkare med 1000 rattar och som ändå låter skit, som typ nyare Marshall. Ibland när vi måste köra på lånegrejer så funkar en gammal Marshall bra, men allra bäst funkar Orange för mig. Speciellt till min Melody Maker gitarr som ju på ett sätt är lite tunn tonen. Jag har en gammal JTM combo också, som pappa och jag köpte billigt av en gammal tant, men den är lite klen i botten för min gitarr tycker jag.
Jag har ett gammalt skrivmaskins-case faktiskt som jag har mina pedaler i. Jag har dessutom ganska lite pedaler. En chromatic tuner förstås, en Hot Cake Overdrive, en gammal Ross Phaser från 80-talet och en Cry Baby för solo. Jag tycker det ska vara så cleant som möjligt från effekter.
Hur mycket övar du?
Inte mycket alls faktiskt, vi repar ju så mycket och det händer aldrig att sätter mig hemma och övar typ skalor eller så, jag kan dessutom bara pentan. Jag kanske borde öva mer faktiskt, men jag tycker inte det är så jävla roligt. Inte ens bnär vi spelar covers så brukar jag ta ut grejerna exakt, vad för man ut av det liksom. Vi lägger hellre tillgrejer så de låter Heavy Tyger om dem istället. Och taut solon skulle jag aldrig i livet göra.
Skriver du solopartier?
Nej och jag har överhuvudtaget lite variation i mina solon.
Nej inte alls, om det låter bra och lyfter låten så räcker det.... Folk i gitarrsvängen är lite för nördiga tycker jag, det blir liksom ointressant om man spelart för perfekt eller för rätt. Det är som att de glömmer bort känslan och attityden, det är ändå den som är viktigast. Många spelar över sin förmåga och ska ha med massa coola och svåra grejer och så. Det måste funka live tycker jag och det är det vi främst är och ska vara, ett liveband.
16 spelningar och drar vi till Tokyo för två gigg och sen Vietnam.
Vietnam, det var ju intressant?
Ja haha. Det började med skivan vi släppte i februari heter "Saigon Kiss" så vi tyckte det skulle vara grymt och spela där.
Hur går plattan?
Bra, men vi har inte fått några riktiga försäljningssiifor än. Den har blivit väl mottagen och vi säljer mycket plattor på spelningarna. Den finns ju på vinyl också, den finns i tre färger.
Det går ju galet bra just nu, vad har ni för bokningsbolag?
Vi har haft MTA men ska byta nu, det är inte riktigt bestämt vad det är men det är många som är intresserade. Vi har precis fått ett nytt management också.
Vad var det som gjorde att det lyfte för er?
Ja alltså vi hade ett bokningsbolag i Finland och de kontaktade oss efter att ha sett ett YouTube-klipp och frågade om vi ville "förbanda" Flaming Sideburns på Tavastia Club, och Heavy Tiger är ju en av deras låtar och sen dessa har vi jobbat med dem och så har det rullat på.
Tack för att du tog dig tidd att träffa Gitarrzombien...
Tack själv, det var coolt...
Innan jag lämnar Black Sheep, låter de mig lyssna på några låtar när de repar. Det låter tight och vältrimmat, precis som på skiva. Det blir ännu tydligare för mig att de menar allvar med sin satsning och jag hänger kvar hela 4 låtar och måste tvinga mig själv att gå och inte störa dem mer i sina repetitioner.
Jag går hemåt i höstmörkret och nynnar "When the going gets tough the tough get going"....
Kommentarer
Skicka en kommentar