Tobias Egge från Imperial State Electric
Nån skrev i en kommentar häromsistens varför kompgitarrister och deras jobb så sällan lyfts fram i media. Bilden man har är väl kanske att det oftast är sologitarrister och frontfigurer som hamnar i fokus. Det fick mig att fundera över vad jag själv gör här på bloggen, om jag bidrar till detta? Det visade sig när jag funderade på det att ett av de mer intressanta områdena faktiskt är "rythm guitar" och att det inte alls ska ses som nån slags lägre status gentemot strålkastarbadande ekvilibrtister. Dessa gitarrister som skapar grunden och tryggheten bakom ett bands identitet
2011 – In Concert!
2012 – Pop War
2013 – Reptile Brain Music
Bandet består idag av:
Nicke Andersson: sång, gitarr
Tobias Egge: körsång, gitarr
Dolf de Borst: körsång, bas
Tomas Eriksson: trummor
Det är ingen hemlighet att bandets gitarrister är grundade i Kiss och Ace Frehley på alla möjliga sätt. Bara det att i princip alla gitarrer de äger har DiMarzio Super Distortions kan man koppla till vurmen för Ace Frehley. En inspiration som ligger där under ytan och som ständigt gör sig påmind.En sak med just Tobias Egge, som kanske inte heller är nån hemlighet, är att han är vansinnigt förstjust i japanska gitarrer. Han plockar fram gitarr på gitarr, mestadels Burny och Grecco och han har ett par riktigt fina SGs.
Imperial State Electric är ett utpräglat livebend som lägger mycket energi på att låta autentiskt med rötter i 70-talet på olika sätt. Alla de gånger jag hört dem live har ljudet varit väldigt bra och samtalet startar där, i hur man får till det där ljudet som för en tillbaka till rock ´n rollens rötter men ändå får en egen identitet.
Kör ni in ear?
Vad kör ni på för förstärkare?
Hur har du dukat ditt bord?
Så det är det som gör det ”middiga”?
När man börjar spela så fokuserar man ofta på mycket gain?
Vilka supergitarrister finns det från vår tid idag?
Man undrar om vi nått gränsen för vad man kan göra med en gitarr, måste det till en ny uppfinning som leder till något annat?
Nej det tror jag faktiskt aldrig vi kommer göra. Jag vet att många gör det idag, Nicke var till exempel på turné med Winnerbäck för ett tag sen, och alla hade in ear utan han. Det är inte riktigt vår grej det där.
Många menar ju att det blir bättre ljud ut mot publik?
Ja men det beror nog på hur komplicerad ljudbild man har. Jag tycker lite att folk som är extremt noga med sitt ljud ofta ställer till det för de övriga i bandet.
Hur då?
Jo men om du har världens fläskigaste 70-talsljud, med mycket bas och botten, så ska ändå trummor, elbas och andra gitarrer in i det där .Det kan stöka till det ganska mycket. Jag kör faktiskt väldigt ”middit”, och vi har faktiskt inte speciellt mycket alls i vårat gitarrljud och vi vill inte ha speciellt mycket toppighet heller.
Det förvånar nog många, vad är det ni söker då?
Det är nån slags sån där helig ”mid” vi söker, nästan lite näsig så där, enklare och snyggare.
Är det också för att gitarrerna ska skära igenom bättre?
Ja det är ju det det gör, lite som det där du hittar när du har en wha wha, som Michael Schenker är så känd för, men många andra också förstås.
Vi kör faktiskt på varsin klon av Plexi 50, Ceriatone från Malaysia, Kuala Lumpur. Vi hittade dem på nätet och tyckte att det lät så bra så vi chansade och köpte två. Det är handlödda kloner på Plexi 50, men låter egentligen bättre tycker jag och är ju dessutom etydligt billigare.
Han låter mig testa förstärkaren med en SG (Burny) och den låter mycket riktigt som en Plexi ska, men mitt intryck är att den är om möjligt ännu mer dynamisk och reagerar väldigt distinkt på anslag och tydlig strängseparation. Det låter som mycket gain men det är det inte, det är som att det inte riktigt behövs. Stor botten, varm och fantastiskt välutvecklad.
Han låter mig testa förstärkaren med en SG (Burny) och den låter mycket riktigt som en Plexi ska, men mitt intryck är att den är om möjligt ännu mer dynamisk och reagerar väldigt distinkt på anslag och tydlig strängseparation. Det låter som mycket gain men det är det inte, det är som att det inte riktigt behövs. Stor botten, varm och fantastiskt välutvecklad.
Kör du några pedaler i den för att få den mer ”näsig”?
Ingen Tube Screamer om det är det du menar...
Han reser sig och plockar fram sitt pedalcase, inte särskilt stort men behändigt.
Hela grundljudet är en specialgjord Treble Booster som heter Imperial Reptile av Magnetic Effects, du vet han Christian Livingstone i Datsuns. Han är fantastisk, han håller i stort sätt bara på med effecter nuförtiden.
Det är en Imperial Signature alltså?
Jo på sätt och vis är det så. Man kan säga att det är hela mitt ljud egentligen. Den har jag oftast på fullt faktiskt och sen är det en Memory Man som tillför nåt slags "slap echo" eller vad man ska säga, en liten svans så det bara blir lite fylligare. Knappt så att det märsk men det är där. Det började egentligen med att jag byggde en egen treble booster, en klassisk Dallas Rangemaster, och det var då jag insåg att ”shit” det är ju det här jag vill ha. Det är ju lite samma grund idé som en Tube Screamer, men du får mycket mer dynamik.
Det är en Imperial Signature alltså?
Jo på sätt och vis är det så. Man kan säga att det är hela mitt ljud egentligen. Den har jag oftast på fullt faktiskt och sen är det en Memory Man som tillför nåt slags "slap echo" eller vad man ska säga, en liten svans så det bara blir lite fylligare. Knappt så att det märsk men det är där. Det började egentligen med att jag byggde en egen treble booster, en klassisk Dallas Rangemaster, och det var då jag insåg att ”shit” det är ju det här jag vill ha. Det är ju lite samma grund idé som en Tube Screamer, men du får mycket mer dynamik.
Ja jag tycker det i alla fall. Det var nån kille på Youtbe som ”viste” hur Ace Frehley fick sitt ljud, man skulle dra på på 10an där och 6an på den och den osv på förstärkaren och sånt. Vi snackade såklart mycket om det där en period. Men sånt stämmer ju inte, hur skulle den killen i så fall veta att det finns en perfect setting? Oftast är det ju istället så, har vi lärt oss med åren, att när man kommer till ett ställe så börjar man med allt på noll på förstärkaren och jobbar sig upp till det grundljud som passar just den aktuella lokalen. Det är olika varje gång liksom.
Ni kör i princip enbart DiMarzio Super Distortions i era gitarrer?
Ja det har blivit så och vi är faktiskt sponsrade av DiMarzio också för att vi just använder dem i Imperial. De utnyttjar rörförstärkare på ett otroligt bra sätt och är en riktigt klassiker från 70-talet. Den hjälper till så att "midden" blir tydlig och sen har de ju också en hög output. Underskattad mick faktiskt.
Ja det har blivit så och vi är faktiskt sponsrade av DiMarzio också för att vi just använder dem i Imperial. De utnyttjar rörförstärkare på ett otroligt bra sätt och är en riktigt klassiker från 70-talet. Den hjälper till så att "midden" blir tydlig och sen har de ju också en hög output. Underskattad mick faktiskt.
Är du petig med gitarrljudet?
Nej det är jag faktiskt inte, Nicke är till exempel mycket mer ljudnörd än mig. Han håller på mycket mer med sitt ljud innan han är nöjd. Han flyttar om hela tiden på sitt pedalbord, det ser aldrig likadant ut. Han experimenterar lite fram och tillbaka, på nån låt har han en lessliepedal och lite sånt där.
Men ni är inte pedalorienterade överlag?
Nej vi kör inte så mycket effekter, det är rätt cleant faktiskt och på senaste plattan har vi dessutom mindre gain. Kan man få ett gitarrljud med mindre gain och ändå få bra sustain och få det att låta fett så är det ju så klart mycket bättre.
Ja jo det är ju väldigt förlåtande med mycket dist, man kan ju gömma sig lite som gitarrist. För Nicke är ju det här med gitarrljud en holy grail. Förr fanns det ju färre effekter och man var mer beroende av hur man spelade, dvs att man skapade sin ton för hand så att säga. Det är ju svårt att fånga andras ljud med pedaler, man kan komma nära men så måste man ju ändå göra slutjobbet själv. Gitarrister var nog också lite mer lekfulla förr i världen. Idag är nästan allt serverat tyvärr, man behöver liksom inte kämpa med det på samma sätt längre. På gott och ont.
Det här med att kompgitarrister alltid hamnar i bakgrunden....
Jag vet inte, jag tror inte det riktigt är ett så stort problem. Kolla Malcolm Young till exempel. Jag vet att det är han som är hjärnan bakom AC/DC och att han i princip legat bakom allt som AC/DC gjort, men att konceptet bygger på att han står där bakom och att Angus hoppar omkring och tar fokus. Han lär dessutom kunna spela allt Angus kan. Men man får ju se nu hur det går nu när han slutat, men som jag fattat det så är den nya killen kompmässigt exakt likadan.
Du spelar en del solon också...
Ja det gör jag men Nicke gör det mesta, och det har jag inga som helst problem med.
Det här med att kompgitarrister alltid hamnar i bakgrunden....
Jag vet inte, jag tror inte det riktigt är ett så stort problem. Kolla Malcolm Young till exempel. Jag vet att det är han som är hjärnan bakom AC/DC och att han i princip legat bakom allt som AC/DC gjort, men att konceptet bygger på att han står där bakom och att Angus hoppar omkring och tar fokus. Han lär dessutom kunna spela allt Angus kan. Men man får ju se nu hur det går nu när han slutat, men som jag fattat det så är den nya killen kompmässigt exakt likadan.
Du spelar en del solon också...
Ja det gör jag men Nicke gör det mesta, och det har jag inga som helst problem med.
Vilka supergitarrister finns det från vår tid idag?
När man tänker på supergitarrister idag så är de förhållandevis väldigt få som kommer får vår tid.
Ja jag har faktiskt svårt att tänka mig att det kommer finnas många gitarrister från vår tid som blir historiskt banbrytande och odödliga. Det flesta kommer från 60,70 0ch 80 talet. Dom där som man tänker ”vilken fantastisk ton alltså”.
Kan du nämna någon förebild förutom Ace Frehley?
En lite bortglömd gitarrist som jag gillar mycket är Buck Dharma i Blue Öyster Cult, och särskilt det han gjorde på Blue Öyster Cults klassiska album "Secret Treaties". Han är en helt fantastisk gitarrist och dessutom är bandet i sig mycket mer än "(Dont Fear) The Reeper". Kolla upp honom är mitt tips.Kan du nämna någon förebild förutom Ace Frehley?
Man undrar om vi nått gränsen för vad man kan göra med en gitarr, måste det till en ny uppfinning som leder till något annat?
Jag tycker det verkar som att de flesta oftare tittar tillbaka än försöker utveckla något nytt. Back to basics liksom, men det är intressanta tankar, men sen är det ju ändå den breda publiken som kommer avgöra tror jag. Men visst kan tekniska uppfinningar göra att man utvecklar nya speltekniker, så är det ju.
Jag såg en ny pedal som kommit som gjorde att man kunde låta som en hammondorgel…
Ja men kan man inte bara skaffa en orgel då…ha ha ha…
Ja eller har man blivit gammal?
Jo men det är ju lika fjantigt som att ha en Keytar och spela trummor, det hela går ju till slut till överdrift kan jag tycka...
Tack för att du tog dig med Gitarrzombien...
Tack själv, det är alltid kul att snacka gitarr....
Stay Zombied
//Gitarrzombien
Tack för att du tog dig med Gitarrzombien...
Tack själv, det är alltid kul att snacka gitarr....
Stay Zombied
//Gitarrzombien
Kommentarer
Skicka en kommentar