måndag 31 mars 2014

Ebow -En cool spelteknik

För nåt år sen kom en polare, Holger Thorsin, hem till mig viftandes med en Ebow. En superball grej som uppfanns 1969 av Greg Heet, men som jag aldrig hade sett förut. Jag vet inte varför jag aldrig upptäckt den, men det säger väl något om min förmåga att "egentligen" ha koll på, och följa med, inom mitt intresseområde gitarr. Genant...

I prylen, som är batteridriven, sitter magneter som skapar ett elektromagnetiskt fält som får strängen att vibrera och skapa övertoner som fångas upp av micken. Resultatet blir en närmast oändligt lång ton som på minner om sustain. Du ändrar karaktär genom att flytta runt den på strängarna, och givetvis spela på gitarrhalsen som vanligt.

Gitarrister som använt Ebow genom åren är till exempel Eddie Van Halen och U2s The Edge.

Det var faktiskt inte helt lätt att lära sig hantera den utan problem, men polaren spann loss som en katt med den med sin SG. Det är svårt att förklara hur det låter, men kolla in detta klippet med den som kanske hanterat Ebow allra bäst genom åren, nämligen Phil Keaggy. Ge klippet lite tid och du kommer märka potentialen i denna lilla "gadget".



Phil Keaggy är annars mest känd som en grym "finger-picking" gitarrist, av många ansedd som helt unik. Han är väl värd att kolla in rent rent generellt.  Själv funderar jag allvarligt på att köpa en Ebow och lära mig hantera den, som en kul grej.



söndag 30 mars 2014

BOSS ME-80 är gjord för oss enkla människor

Jag har alltid tyckt att det varit roligt med effekter. Det är nåt speciellt med en massa stompboxes ihopsatta i en lång kedja på golvet, eller hur? Man kan leka länge med ljud och hitta en hel massa spännande och/eller konstiga kombinationer. Samtidigt riskerar man förstås att hamna i ett ljudgytter som blir dött och opersonligt platt, och gränserna är hårfina.  För mig har detta med vilka märken man använder inte så stor betydelse utan jag försöker värdera hur de låter, men jag ska inte sticka under stol med att de vansinnigt skoj att leka och testa nya grejer.

I början av 90-talet hade jag en multieffekt av märket Ibanez. Det var en PUE5, som bara tillverkades mellan 1989-1992, och som hade Compressor, Dist, Delay och Chorus. Jag minns att jag slet ut den i replokalen och på spelningar, och det var inte alls konstigt för  den lät riktigt bra och det som låter bra använder man mycket. Ibanez hade stoppat i liknande kretsar som fanns i deras storsäljande pedaler och paketerat det hela i en praktisk form. Den var "snorenkel" att använda, lät bra, och lätt packa. Det enda dåliga med den var väl att den såg ut som hämtad ur en "Kalle Anka tidning" eller nåt sånt. Väldigt ful,men det kunde man stå ut med.

De moderna gitarrprocessorerna som Line6 POD osv bygger ju på samma idé fast de har så klart vuxit vad gäller tekniska möjligheter, kvalitet, design och bredd i användningsområden. Tyvärr har ju det ju dykt upp en liten, och inte obetydlig, bieffekt med denna digitala utveckling. Nämligen att det är en fördel att ha gått KTHs ingenjörskurser för att kunna förstå allt. För mig som är en "enkel människa" har det inneburit 100-tals timmar av försök att mästra dessa teknologiska monster. När man väl knäcker koden så är det riktigt roligt, ett tag... Jag har dem liggandes här hemma, i ett skåp och när jag använder dem utnyttjar nog max 2% av dess möjligheter. Det är lite som Microsoft Office program.

Förstärkarsimuleringarna är många gånger bra, men jag använder dem sällan eftersom jag trots allt tycker riktiga förstärkare låter bättre. Men för de som inte har tillgång till det är det givetvis helt fantastiskt. Det som intresserar mig mest med dem är effekterna som lätt blir till en spännande lekpark.

BOSS ME-80 Multiple Effects
För ett tag sedan kom det ut en ny multiprocessor på marknaden från BOSS (Roland), och det verkar som om utvecklarna på Roland faktiskt har tänkt på mig den här gången. BOSS ME-80 är en lite vassare ME-70. Till att börja med så har den stompbox-rattar som appelerar till gamla gubbar som mig, som inte riktigt vant sig helt vid programmerings-strukturer. Nu vet jag att jag låter som en idiot och bakåtsträvare här, men det är jag faktiskt inte. Jag bara faller till föga för enkelheten när den hamnar under nosen på mig.

Det inte det att jag inte kan, men min ADHD-gen gör att jag tappar koncentrationen när jag tvingas läsa manualer och trycka på knappar i konstiga led. BOSS ME-80 kräver inga manualer och du har tillgång till bra effekter för en rimlig peng "just like that". Plugga in och kör. Bra för gitarrister "i behov av särskilt stöd".

Hur låter den då? 
Även om det ser ut som det är stomboxar på rad så är det ändå lite mer komplicerat än så, men allt finns där, organiserat smart och intuitivt.

I den första avdelningen PREAMP kan du skruva in olika typer av "grundförstärkare". AC, Clean, Tweed, Crunch, Combo, Lead, Drive, Stack och Metal. Här kan du förstås ställa in Bass, Middle, Treble och Volume för alla "förstärkare". Jag tycker de fungerar ok men inte mer. Det är inte den här prylens största bidrag till världen, men som sagt, det går att hitta bra sound. Men jag skulle nog säga att Line 6 är överlägsna på just detta område.

Nästa och betydligt roligare område är  "Comp/FX1"där du rattar in Wha, Compressor, Octave och den typen av effekter. Slow Gear heter en som skapar fördröjning i volymsignalen och som är kul. Lite som auto-volume. AC-Sim, den akustiska simuleringen, är kul och låter ganska bra, med tanke på att det är en elgitarr. En skojig grej är att du kan få en humbucker att låta som en single-coil och tvärt om. Kanske praktiskt för den som inte orkar byta gitarr.

Nästa är avdelningen "OD/DS" som har olika typer av overdrive/dist som  Boost, Overdrive, Distortion, Blues, Turbo OD, T-scream, Turbo DS, Metal DS, Core, Fuzz och Fuzz Octave.
Med lite rattande hittade jag bra high-gain och bluesiga ljud.

EQ/FX2 är som det låter en möjlighet att ställa in mer EQ, så om du inte kör enhetens förstärkare utan bara använder den som effekt så kan du ställas lite EQ här. I övrigt så är detta en ytterligare uppsättning effekter som Phaser, Tremolo, Boost, Delay och Chorus, vilket gör kombinationsmöjligheterna lite större.

Snett under till vänster hittar du "MOD" med Chorus, Vibrato, Flanger, Phaser, Harmonist, Rotary, Pitch Shifter m.fl. och de låter också bra. Många av dessa effekter låter i princip lika bra som deras farmödrar boxarna hos BOSS.

På avdelningen DELAY har de samlat de vanliga Analog, Tape, Modulate, Reverse, Chorus-Derlay och en Loop m.fl. Även dessa låter i mina öron som de ska.

Wha-Wha pedalen, som deafult är volympedal, fungerar helt ok men jag rekommenderar en riktigt wha-wha.  Däremot går den att ha till en del mer eller mindre underliga och kul grejer. En grej sticker ut är Freeze. Med den kan du ta ett ackord och frysa det till närapå en synthmatta och spela solo bakom. Jäkligt kul måste jag säga, även om användningsområdena live är begränsade för de flesta.

Den sista effektavdelningen är REVERB och BOSS ger dig egentligen alla de reverb du behöver: Room, Hall och Spring. Men här brister det lite, det låter lite artificiellt. Reverb är svårt att få till digitalt och det låter ofta metalliskt, men å andra sidan så finns det de som just gillar digitala reverb bättre så det är egentligen en fråga om tycke och smak. Dessa fungerar för de flesta tror jag, och dessutom kan man ju lägga till sin egen stompbox.

Som på de flesta "effect-processors" idag går det att spara favoritkombinationer i egna banker och det finns även patches att ladda ned från BOSS hemsida med förintsällda ljud i "banken" från kända gitarrister, bland annat GUS-G från Firewind och Ozzy Osbourne. Här några av hans ljud...


När man köper ME-80 medföljer det inte med strömsladd, utan 6 batterier. Inte heller skickar de med USB-sladd till datorn. Riktigt jäkla uselt faktiskt, dessutom helt ologiskt eftersom de saluför idén att ladda ned patchar ganska hårt. Det är för dåligt Roland! Ännu värre eftersom man inte informerade om detta i butiken där jag köpte den, och det skvallrar om dåligt samarbete med återförsäljare.

Självklart kan du koppla in hörlurar, köra den direkt in i datorn för inspelning eller koppla in den i förstärkaren/mixerbordet rakt in.

Summa summarum kan man säga att BOSS ME-80 är en bra och billig multieffekt om man bortser från förstärkarsimuleringarna som bara är ok, men det spelar egentligen mindre roll om du är ute efter effekterna. Extra plus är att den är mycket enkel att använda, att effekterna faktiskt låter bra och att det inte krävs manual för att komma igång. Kan jag rekommendera den? Ja om du vill ha en praktisk enhet med de vanligaste effekterna. Nej om det är förstärkarsimulering av högsta klass du söker, då ska du leta någon annanstans. Priset är som 3-4 pedaler, 300 dollar och helt ok skulle jag säga.

Betyg:
4,11 Zombies (5)

fredag 28 mars 2014

Bra grej när du "mickar" förstärkaren

Idag fick jag tag i en riktigt smart grej för mickning av stärkaren. Istället för ett stativ som är i vägen på golvet så kan man fästa hela arrangemanget direkt i tex 4x12an eller runt combon.  

Amp Clamp heter den och fästs direkt i kabinettet tex från sidan och sen kan man vinkla micken som man vill. Den fästs väldigt enkelt med en fjäderbaserad lösning som håller allt hårt på plats, till skillnad från golvstativ som tenderar att flytta på sig.
Lätt att packa ihop och micksladden kan dras bakom på en snyggt sätt.


torsdag 27 mars 2014

Intervju med Clas Yngström, Sky High

Första gången jag hörde Sky High var på radio runt 1979. Jag tror var luciarock på P3 och ett av banden spelade blues-boogie-woogie-rock med ett gung och gitarrspel som jag fastnade för direkt. Om jag minns rätt, eller om jag fantiserat ihop det efteråt det vet jag inte, så spelade de bland annat "Vodoo Chile" och en bunt andra låtar av Jimi Hendrix. Jag kommer ihåg att jag lirade sönder kassetten jag spelade in det på. Så sjukt bra var det.

I dag hade jag förmånen att få prata med Clas Yngström på telefon och samtalet handlade förstås en hel del om det här med gitarrer, sound och drivkrafter etc. Så håll till godo, gott folk, här har ni en pinfärsk intervju med Sveriges i särklass bästa och mest rutinerade bluesgitarrist.

Hur kom det sig att du började spela gitarr, minns du ögonblicket?
- Jag var tidigt rent allmänt musikintersserad, min bror säger att jag lärde mig sköta grammofonen innan jag kunde gå. I slutet av 50 talet lyssnade jag mycket på Elvis, Tommy Steele och Little Richard var också en favorit. Min farbror som hette Bo kom ofta på besök och en jul hade han med sig en julklapp. 

Han var lite finurlig den här Bo och han gav mig en singel med The Shadows med låten Apache och jag fångades direkt av av gitarrljudet. Det var som att det gitarrsoundet talade till mej, till och med mer än morsan. Det var fruktansvärt bra. Jag blev helt hooked på elgitarr från det ögonblicket.


Din första elgitarr, vad var det för en?
- Jag sparade flera år till en egen elgitarr jag nosat upp, ett japanbygge. Jag fick sen en Kent av farsan, med svaj så klart. Sen kom Beatles och Stones och plötsligt så var Shadows passé. Den nya tuffare rocken tog helt över och centrum för allt var England. Jag låtsades vara extremt språkintresserad och tjatade mig till en termin på pojkskola i England av farsan, men i själva verket ville jag bara komma åt källan till all ny musik. Den engelska popscenen kretsade mycket runt Carnaby Street, och där hamnade jag bl.a.

Vad var det du mötte i England som ung Dalmas?
Dea allra största var  när jag och såg The Who med Pete Townshend på gitarr och hörde honom spela på sin nya specialtillverkade Marshallrigg med 8x12or och det var en riktigt ögonöppnare för mig. Själv hade jag en Framus akustisk 12a med De Armond pick-up monterad i ljudhålet som jag körde i en radioapparat. 

Vad hände sen?
Den riktigt stora grejen som sen dök upp var ju naturligtvis Eric Clapton, som hade skapat sig en unik ton bl.a. genom att byta ut den tunna E strängen, som på den tiden INTE var så tunn – normalt var 0.13 tum. Sedan flyttade han ned resten av setet och slängde den tjocka E-strängen. På så vis fick han ett mycket mjukare och bändvänligare set och med ospunnen G-sträng! jag hängde på direkt och sen ville alla ha med mig i sina band. Mitt första bluesriff var f.ö. öppningsriffet i John Lee Hookers klassiker ”Dimples”. 
Claptons användande av sin 1962 Marshall 2x12´combo, baserad på JTM45, förändrade hela synen på gitarrsound kan man säga. Han "crankade" alltid upp den fullt vilket gjorde att den fick fantastisk distortion.

Så vilken blev din första Marshall?
- Jag köpte min första Marshall efter att jag hört Jimi Hendrix från Woodstock och det var en 100 wattare från 1969 som egentligen lät alldeles för högt, det fanns ju ingen mastervolym på den tiden. Så ville man ha den där fina distorsionen så fick man köra fullt hela tiden. Så jag gjorde så att jag körde en Grundig rörbandspelare som förförstärkare och den fungerade då som en booster. Det blev en mer jämn dist och inte bara det spruckna övertstyrda samtidigt som jag inte behövde köra så vansinnigt högt.

Nästan all innovation bygger på egna kreativa fixlösningar i gitarrvärlden, är det då inte konstigt att verkar som om gitarrbranschen är världens mest konservativa bransch?
- Jo det stämmer ju paradoxalt nog. 

Du lär ha testat Stevie Ray Vaughns gitarrer i New Orleans 1988, kan du berätta något om dem? 
- De var bra gitarrer, helt klart, men inte unika på något sätt. Han körde också väldigt tjocka strängar, 0.11-0.50. På någon körde han nedstämt en halv och nån annan nedstämd till D med 0.13-0.60 eller nåt sånt. Riktigt tjocka, som naturligtvis gav ett mer fylligt sound. 

Hur är ditt förhållande till nya prylar?
- Trummisen Ulf Åhman lärde mig en viktig sak om det här med jakten på ny utrustning och nya ljud, det som jag kallar gitarristsjukan. Han sa en gång till mig att "det inte spelar nån roll vad du köper för grejer, gitarrer, effekter och förstärkare, det låter ändå alltid precis  lika jävligt". Jag har kommit fram till att allt sitter i fingrarna och i en blandning av kött och det själ. Jag kan spela på en 900 kronors kinakopia om tryter. Men man köper ju ändå och testar nya grejer hela tiden, det bidrar ju till inspiration också.

Vad spelar du på idag, jag såg en udda gitarr för några år sen på ett gig?
- Det menar nog en signaturmodell av märket Eagle som en kompis gjorde till mig i mahogny och lönn med P90 mickar, och den låter riktigt bra.  De salufördes på Jam ett tag, jag vet inte hur det är nu. Annars kör jag mest på stratocastergitarrer, en och annan Tele och en gammal Les Paul Jr från -58. Min senaste lilla älskling är en specialtillverkad Hagström Viking, den påminner om en Gibson ES-335 men har ett mycket vackrare ljud – dessutom är den ju ruskigt snygg!

Hur många gitarrer har du?
- Jag tror det var 38 stycken när vi räknade igenom dem sist. 

Vilken är din favoritgitarr?
- Min gamla Stratocaster, en 63a, som jag haft sen 1978.

Finns det supergitarrer?
- Nej det finns det nog inte, inte generellt sett i alla fall. Jag ställde upp på ett blindtest en gång i en tidning med attityden att "jag kan lätt avgöra bra gitarrer från dåliga". Det gick inte alls bra, jag hade faktiskt inte en siffra rätt. Den "sämsta"jag plockade ut var en 25 000 kronors American Fender Stratocaster och den som gillade mest var en Japan Squire. De dyra Fender och Gibson som idag säljs i butik ger ingen som helst garanti för att de skulle vara så mycket bättre än en kopia från Asien, det är faktisk så idag. En kompis till mig som bygger violiner säger att ett bra tonträ bland annat måste torka i 30 år för att det ska vara hög klass på instrumentet, vilket ju indikerar att en gitarr som håller i 30 år snarare bara blir bättre vad gäller känsla och ton. Sen är det ju individuellt med vad man gillar. 
Yngve Malmsten, som jag känner rätt väl, spelar på Stratocasters som är optimalt byggda för honom med bland annat 0.08 - 0.46 strängar som är helt omöjliga för mig att spela på. Han ville byta till sig en Strata 57a mot två av hans bevisligen bra och mycket åtråvärda specialgitarrer. Jag sa åt han att det går ju för fan inte att spela på dina gitarrer, så det blev inget. Yngve är en väldigt ödmjuk och dedikerad gitarrist, han kör sin grej oavsett vad som händer runt omkring honom, jag gillar det hos honom. 

Är ödmjukhet viktigt?
- Absolut är det så.

Du kör ju en hel del wha-wha, vad använder mer för effekter?
- Jag kör ganska basic oldschool, i princip det som Hendrix använde i Woodstock. En Octaver, en Fuzz och en Flanger, oftast genom en Marshall Superbass som Tommy Folkesson moddat om efter hur jag ville ha den. Jag åkte ned till honom och vi gjorde det på plats. Tommy skällde ut mig och sa att det här borde du gjort för 10 år sen!;-.)

Plektrum eller silvermynt?
- Jag har en gammal vän som spelade i bandet Motvind för i världen och han spelade med mynt, från början för att lugga folk på pengar när han var gatumusikant. "Jag har tappat mitt plektrum, har du en spänn" typ. Men faktum är att anslaget blir tuffare med mynt och det blir ett annat sound. Billy Gibbons kör ju med mynt. Jag själv kör mest med fingrarna i kombination med plektrum. Med fingrarna får jag mer kontakt med gitarren, det har bara blivit så, och plektrum för tyngre riff.

Hur får man till det ultimata blues-soundet, det är så klart väldigt individuellt, men finns det några bra tips?
- Det går inte att svara på eftersom det just är en smaksak, men man behöver ju ett bra grundljud. En väg kan vara en halvakustisk med humbuckers eller P90 i mellanläge i en gammal Fenderstärk – Twin, Super Reverb eller Deluxe eller ”The Holy Grail”: en Bassman 59á. Vill man ha ett tuffare ljud kan man köra Clapton-tricket – Gibson humbucker, stalläge, in i lagom stor (! )Marshallcombo. Men jag har slutat leta, jag är relativt ”botad”. Vid ett tillfälle brann min Marshall upp innan ett gig och bartendern pekade på en gammal japansk transistoriserad baskombo! som låg under scenen. Jag spelade genom den och ingen tycktes bry sig, snarare tyckte de att det var coolt att det lät så bra.

Sky High har ju spelat över hela världen praktiskt taget, men hjärtat tycks klappa för Dalarna? Vad är det i den Dalska själen som passar så bra med rock -och folkmusik?
- Ja vi har spelat i alla världsdelar, utom Australien faktiskt. Jag är ju från Dalarna och vi har en stark musiktradition här. vi har alltid spelat i min familj. Men det är nog lite av en myt att det just är Dalarna som det kommer så mycket musik ifrån. Det kommer musik från hela Sverige, det är ju en global företeelse snarare. Men vi svenskar är ju rätt traditionsbundna och har kanske tidigt insett vikten av musikundervisning. Jag har kört en del utbildning själv på musikhögskolor etc. 

Det är inte jättemånga svenska musiker som spelat för 300 000 i publiken? 
- Nej det är vi nog som svenskar rätt ensamma om, vi spelade på något som hette Rock Summer (som i väckarklocka) 1988 i Tallin innan muren föll. Det gjordes en filminspelning om det där som döptes om till Glasnost Rock. En fantastisk festival och dagen innan körde Sky High för 150 000 personer och vi var bara glada för att det inte blev kravaller eller våldsamheter. Dagen efter spelade jag tillsammans med några andra musiker "Roll over Beethoven" som avslutning på hela festivalen - för 300 000pers.  


Vad gör Sky High just nu?  
- Vi håller på att spela in ny platta faktiskt, jag hoppas den blir klar till hösten. Vi spelar in i en analog studio med den kanske mest klassiska triosättningen med Arne Blomqvist & Marcus Källström. Sen i sommar spelar vi som vi brukar på Blidösund, en ångbåt i Stockholm, i Juli. 

Vad blir det för platta?
- Ja det blir väl tung blues och boogie, bland annat håller vi på med en låt som heter "stone and gravel" med ett tungt riff och som handlar om manliga problem, bland annat att hitta kärleken.


Om du skulle ge ett tips till alla gitarrister som läser detta, vad skulle du säga är det viktigaste för att utveckla sitt spel? 
- Man ska ge sig på och pröva sånt som leder i en i en riktning åt vartåt man vill nå brukar jag säga. Inte bara sitta och köra sina räkor utan istället försöka utmana sig själv lite. Men det allra viktigaste är att hitta och behålla spelglädjen, spela med musiker som är bättre än du själv. Sånt sporrar en att utvecklas. Ödmjukhet är en viktig grej, och att det är kul.

Tack för att du tog dig tid att prata med Gitarrzomien.
- Tack själv, det var trevligt. Mycket bra initiativ föresten. 

onsdag 26 mars 2014

Jakten på "ton" del 2: Overdrive och Distortion

Här hemma finns det nu två nyinköpta boxar, som både genererar overdrive och distortion. Skillnaden mellan en overdrive-och en distortionpedal är egentligen främst en smaksak, båda är ju "skitiga" så att säga.  Det skitiga ljudet handlar enkelt uttryckt om förvrängning av ett annars ren och fin ljudvåg där topparna i amplitud vänder symmetriskt och mjukt. Det första distade gitarrljudet kom ifrån en sprucken olycksdrabbad förstärkare som trillad ned från ett biltak som efter olyckan överstyrde signalen och genererade ett skitigt ljud. 

Folk gillade ljudet och man började aktivt tillverka förstärkare där man med hög signal överstyrde rören i slutsteget så ljudvågens toppar deformerades, och det är precis det som overdrive- och distpedaler också ägnar sig åt, fast på olika sätt.

Jag hittade en relativt enkel beskrivning av skillnaderna i hur ljudet förvrängs när det gäller overdrive och distortion, själv tycker jag att det är rätt knepigt annars att förklara det hela.

An "overdrive" boosts the signal so that it overdrives the front end of an amp. Some find the sound of a tube amp presented with too hot (i.e., above design spec) a signal to be appealing. A "distortion pedal" modulates the input signal with a square wave in one way or another, simulating the signal processing that occurs when too hot a signal hits the output tubes of an amplifier. In practice, they all do more or less the same thing, it's just that "distortion pedals" do more of it.

Utan att gå för djupt i det, ni får gärna lägga till i kommentarer, så ger overdrive (OD) en mjukt komprimerad ljudtopp, den trycks liksom ihop lite, det kallas för "soft clipping". Distortion-pedalen däremot handlar om hard clipping, och gör om ljudtoppen till mer platåliknande.

Jag frågade Tommy Folkesson om skillnaderna: "Mjuk och hård klippning ger lite olika karaktär. Detta märks mest precis när man gainar så hårt att ljudet övergår från clean till dist. Då kan man höra skillnad på hård klippning och mjuk. Den hårda ger en skur av övertoner och det fräser till i anslaget. Den mjuk kommer gradvis och ger bara lite skit i ljudet först. Mjuk passar bluesiga sound och hård passar higain-sound typ metal.
Nu är inte detta hela sanningen, utan det har också mycket med filtrering och återkoppling av signal att göra. Så man kan få en hardclip att låta ganska mjukt i övergången mellan clean/dist också."

Resultaten liknar alltså varandra, men vissa skillnader i processen finns. Overdrive-pedalen påverkar förstärkaren att själv generera  "soft-clipping" (överstyrning) så att distortion uppstår medan dist-pedalen skickar in en redan "klippt signal". Dessutom är det bara delvis sant eftersom en maxad overdrive-pedal i sig själv också genererar genererar distortion som kickas in i förstärkaren. Verkar det rörigt, ja och det är det också.

Tommy Folkesson förklarar vidare:

Det påstås också på många ställen att rören ger en mjuk klippning och det stämmer i preampen, men i slutsteget är den som regel väldigt hård och kapar signalen brutalt. Så vad som är rördist kontra transistordist är det ingen som har bra grepp om egentligen. Den stora skillnaden mellan rör och transistorer är att arbetspunkten driver omkring mer i en rörkoppling, medan den är väldigt fast och statisk i en transistordito. 

Det ska helst vara fotbollsmatch inne i stärkaren, brukar jag säga! Spänningarna som driver rören, ska inte ligga fast utan åka omkring en hel del beroende på signalen som kommer. Det blir mer liv och variation i ett rörljud p g a det!

Idag är skillnaderna mellan OD och dist mindre än förr och det kan vara svårt att dra en tydlig generell skiljelinje, det är istället bättre att pröva sig fram och skita i skillnaderna. Bra ljud är bra. Men visst finns de skillnader, mest i vad man gillar.

Overdrive brukar ge ett lite mindre förvrängt "skitigt ljud", allt från en överstyrd nyansfärgning av det rena ljudet, crunchy eller som en överstyrd rörförstäekare. Oftast en varm "dist". Det brukar vara poppis bland exempelvis bluesentuseaster och classic vintage rock. Det betyder inte att det inte fungerar i hårdrock eller metall, men då ofta i kombination nån form av boost eller annan effekt. Två klassiker är Ibanez TS9 eller Boss OD. Det finns precis hur många andra som helst.

Distpedalen brukar vanligtvis ge lite vräkigare, vassare och mer metallisk överstyrning med mer "mid" och passar classic rock och i synnerhet metal och hard core. Även här finns en uppsjö av märken och modeller, det gäller att prova många och sortera ut de skillnader som avgör att resultatet blir det ljud som du spelar bättre med. Gillar du ljudet, så inspireras du och det är då magin uppstår.

En klassiker här är BOSS DS-1, som de flesta rockgitarrister stått på i ett eller annat sammanhang.

En annan klassiker är BOSS Heavy Metal Hm-2 som använts flitigt bland black metal gitarrister och andra för en fyllig, mäktig och tät dist. Här har ni ett film-klipp.



Folkessons Raptor
Raptor, av Tommy Folkesson, är en distpedal som fungerar på lite liknande sätt som Tommys moddar, enligt honom själv. Jag måste säga att det stämmer väl in på min erfarenhet, den påminner i vissa lägen rätt mycket om high-gain i min moddade Marshall JCM2000. Samtidigt är det lite förvirrande eftersom du också kan skapa riktigt varm och rörig ton, lite som en klassisk overdrive. Förklaringen är enkel: Raptorn skapar ganska mjuk klippning på den positiva sidan av signalen, lite hårdare på den negativa, filtrering, återkoppling, dvs alltihop. Best of both worlds helt enkelt.

Det intressanta med Raptor är att den skapar en rejäl botten och och att ljudbilden lyfts fram på ett snyggt och tydligt sätt. En liten omkopplare gör att du kan välja mellan "normal" och "fat", och till skillnad från många andra med liknande idé ger Raptor stort utslag. Fat ger en varmare och fylligare gain. En annan omkopplare låter dig välja normalläge eller bright och den fungerar precis som det låter och här kan du laborera mycket med din förstärkares EQ. Med gainratten kan du skapa spräckta crunchiga AC/DC ljud till mer metalgain, även om det inte är där den gör sitt bästa jobb. Det finns så klart en volymratt också. En del recensioner kallkar den overdrive, men Tommy själv betecknar den distortion pedal. Jag hittade ett lite smakprov på 11 min för den som vill höra.


Jag gillar den mycket på grund av dess bredd från blues till riktigt feta classic-rock sounds och att det är sjukt enkelt att ratta den.  En annan imponerande grej är den tydliga strängseparationen. Med rätt kraftig gain hör man ändå alla delar i tex ett mer eller mindre öppet ackord, och det är fantastiskt. Det blir framförallt ett schysst resultat med en Les Paul som har mickar med låg output, tex Seymore Duncan Alnico 2. Med aktiva EMG tycker jag den tappar lite bredd, även om det är marginellt i sammanhanget, säkert också mer en smaksak än vetenskaplig vederhäftighet.

När jag kör den med en rörförstärkare med bra botten i det rena ljudet låter den väldigt mycket bättre än när jag testar den i en bra transistorförstärkare. Inte alls förvånande givetvis, eftersom ett bra grundljud alltid sätter lägsta nivån som en pedal bygger vidare på.

Betyg:
5 Zombies (5)


Mesa Throttle Box
För ett tag sen kom Mesa ut med en serie boxar av hög mycket kvalitet och Throttle Box distortion pedal levererar dist i den högaktaniga ligan. En massiv midorienterad gain som helt klart lämpar sig för den hårdare skolan, även om du även med denna kan ratta fram bra bluesljud också. Men det är i high-gain sfären den verkar jobba absolut bäst. Den påminner en hel del om det du får fram i ur Mesas Dual Rectifier, men självfallet inte fullt ut. Den ersätter inte The Mighty Recti. Kör du den på ren kanal i en bra rörstärkare blir det dock mycket likt. Bra för den som ibland behöver Recti-sound men inte tycker en eller två låtar motiverar ett hål i plånboken på 20 000 kr. Jag köpte samtidigt en Mesa Tone Burst (samma serie) och med den i kombination med Throttle så händer det verkligen grejer. Den öppnade upp sig helt fantastiskt och formligen hoppar ur elementen med boxhandskar i högsta hugg. Jag fastnade två timmar utan att kunna slita mig. En mångsidig pjäs som förmodligen håller hur länge som helst. Kolla in detta film-klipp som ger en liten hint.


Betyg:
5 Zombies (5)

Hittar ni fel i texten ovan eller om jag förklarat något på ett knasigt sätt så kommentera gärna så justerar jag i texten.






tisdag 25 mars 2014

Att stämma en gitarr med ett Floyd Rose

Ibland hör jag kommentarer som att "Floyd Rose är ju helt värdelöst och helt omöjligt att stämma". Jag förstår att det upplevs knepigt, men när Floyd väl är stämt och "fastlåst" håller den å andra sidan stämningen extremt väl, i princip oavsett vad du gör med gitarren. Själv har jag flera gitarrer med Floyd Rose och det har sina poänger, men också en del svagheter och begränsningar. 

Floyd Rose, killen med hockeyfrillan här till vänster, var bara 16 år när han såg Hendrix och Blackmore pressa det mesta ur sina strator. Han imponerades av hur de mer eller mindre brutalt använde svajet, men när han prövade själv fustrerades han över att gitarren ständigt stämde ur sig.

Efter år av experimenterande med bland annat superlim, han limmade faktiskt fast strängarna i sadeln, och borrande i en klassisk -57 Stratocaster så hittade han 1976 formeln och starten till det innovativa dubbelt låsbara svajsystemet "Floyd Rose". Ett sinnrikt system som kallas "flytande stall" eftersom det rider på en horisontell pivå och får strängarna, som är låsta i båda ändarna, att spännas eller "slappas".

Han har mer än någon annan innovatör förändrat gitarrbranschen, en bransch som normalt sett inte är direkt välkänd för att ta emot tekniska innovationer. Om Gibson bara ändrar på en stämskruvs utseende så rasar en hel värld i gråt och tandagnisslan. Skulle världen i övrigt vara som gitarrkulturen så skulle vi förmodligen vara kvar i häst och vagn.


När Floyd Rose klev in på banan med sin revolutionerande patenterade lösning utvecklade den nya vågen av hårdrocksgitarrister helt nya spelstilar. I synnerhet de från Amerikanska västkusten, som var först med att plocka upp det. Neil Schon, Eddie Van halen, Brad Gillis, Joe Satriani, Steve Vai m.fl.

Att stämma ett Floyd Rose är egentligen i grunden inte mer komplicerat än en vanlig hard-tail gitarr, det tar bara lite längre tid och kräver betydligt fler svordomar. Men det finns några tips på vägen, här kommer mina högst personligt präglade erfarenheter. Finns fler tips så kommentera gärna nedan....

1. Innan du byter strängarna så sätt gärna finljusteringsrattarna i "högt läge", erfarenheten jag har är att du behöver det spelrummet när strängarna är på plats och låsta. I synnerhet gäller det de tunnare strängarna, det är oftast de du behöver "höja", dvs skruva inåt, i slutskedet. De tjockare strängarna behöver justeras i något mindre grad i slutet, om det överhuvudtaget är nödvändigt. Sätt de tre tunna strängarnas skruvar något högre och de tre tjockaste i "mittemellan", det brukar vara en bra start. Men vi kommer till det när vi passerat de övriga momenten.

2. Lås upp sadellåset med rätt sexkantsnyckel, alltså de som håller strängarna i låst läge. Det var det som Floyd experimenterade med i början när han "limmade fast dem".

3. Byt en sträng i taget. Tar du av alla strängar så lossnar hela det flytande stallet som hålls på plats av strängarna.

4. När alla strängar är bytta och på plats, stäm gitarren som vanligt. Det du kommer uppleva sjukt jävla jobbigt är att den stämmer om sig medan du stämmer den. Eftersom Floyd Rose är ett flytande stall så påverkar alla strängarna varandra. Höjer du den tunna e-strängen så påverkar det exempelvis låga e-strängen, den blir lägre. Därför känns det kanske otacksamt och som att det är nåt fel på alltihop, men det är det inte. Ge inte upp. Börja med låga e och arbeta dig metodiskt igenom varje sträng ned till tunna e-strängen och börja sen om igen och igen och igen. (Det är ungefär här många säljer sin gitarr och hatar Floyd Rose i evighet). För varje "varv"så kommer du märka att stallet och gitarren successivt sätter sig och till slut stämmer den. Under hela processen är det bra om du töjer strängarna så den den sätter sig ordentligt (se tidigare inlägg).

5. När gitarren stämmer perfekt låser du sadellåset. Dra åt ordentligt men inte så du blir blå, då kan du paja skruven...

6. Nu kommer den förmodligen att stämma lite illa i alla fall, eftersom du i låsningsmomnentet påverkat varje sträng som trycks ihop en aning av låsningsplupparna, och du behöver nu justera stämningen med finjusteringsskruvarna nere på stallet, de som du förberedde genom att låta vara ganska "höga".

Det hela är väldigt tålamodsprövande, men när det är klart stämmer den fantastiskt i princip vad du än gör med den.

Byter du till tjockare strängar behöver du justera fjändrarna under stallet, de som fungerar som svajets motkraft. Detsamma om du sätter på tunnare strängar. Stallets bas ska nämligen ligga helt i nivå med gitarrkroppen för att du ska kunna svaja optimalt upp och ned. Om den tilltar nedåt så släpper du på fjädrarna och tilltar den uppåt så dra åt dem. Smart är att låsa upp sadellåset innan.

Om du hör ett knäppande i uppe vid sadeln då du svajar är det ett tecken på att stallåsningen är för dåligt fastskruvat. Det du här är hårdvaran som rör sig när svajet påverkar spänningen.
Vänd på gitarren och lå fast det med för det avsedd sexkantsnyckel.
Det tog ett tag innan jag själv fattade detta och jag vet inte hur länge jag svor över det där eviga knäppandet.
Det är överhuvudtaget viktigt att skruvar generellt sätt är väl åtdragna.


Nackdelarna med Floyd Rose
Nackdelarna med ett Floyd Rose är inte helt otriviala, man stämmer inte helt lätt ned en gitarr med Floyd. Det kräver rätt mycket arbete och detsamma gäller när man vill byta till tjockare strängar. Svajet måste alltid justeras.

En del upplever att tonen och sustainen påverkas eftersom strängens kontakt med träet i gitarren begränsas. Men det är helt en fråga om smaksak, det finns nämligen de som hävdar att tonen blir bättre. Jag skulle nog säga att det mer beror på andra saker. En del gillar inte att Floyd Rose begränsar handlovsdämpning, men även här är det faktiskt en smaksak och spelstilsrelaterat.

Man kan låsa hela stallet så att det blir hard-tail, dvs i princip steloperera det så det inte längre fungerar som svaj. Det man då vinner är ändå att gitarren håller stämningen. Samtidigt kan man ju fråga sig varför? Är man noga med sitt gitarrköp så får man ju ändå en gitarr som håller stämning.

För er som orkat er igenom denna monstertext får som belöning en liten lektion i hur man kan använda ett Floyd Rose i ett sammanhang + lite andra tekniker ;)

söndag 23 mars 2014

Burny Les Paul FLC-55 Joe Perry signature (MIJ)

Att köpa gitarr från Japan kan vara vanskligt, i synnerhet när det gäller Burny Les Pauls. Men genom att läsa på ordentligt, granska bilder och kolla upp olika forum på nätet kan man förbättra sina odds. Framförallt är det viktigt att kolla upp "säljaren" och försöka avgöra om personen eller "firman" verkar seriös, vilket inte är så lätt. Det fina med att köpa från Japan är att du trots tullavgifter kan hitta riktigt prisvärda objekt, många gånger kan du få en gitarr i "10 000 kr klassen" för runt 3000 kr. 

Om det är värt risken? På det svarar jag "kanske", det finns gott om historier om riktiga skräckmisstag. Ett bra råd är att inte köpa uppenbara kopior på kända märken, de är oavsett vad som står beskrivet nämligen oftast tillverkade i Kina. Även om Kina idag, generellt sett, tillverkar gitarrer av högre kvalitet än för 10 år sen så är "kopia-marknaden" ett riktigt träsk. Visst kan du hitta bra objekt, men om du jämför med tex en Gibson original är det överhuvudtaget inte jämförbart. Att du blir besviken är snarare en garanti.

Den här gången gick det bra. Jag beställde en Burny Joe Perry signaturs "made in Japan (MIJ), dels för att jag läst mycket gott om den och dels för att den är sjukt snygg, plus att priset var riktigt bra.

I annonsen stod det att det var en 1990´s Burny FLC-55 Joe Perry med GOTOH VH-1 mickar. Att det står 1990´s är viktigt eftersom de flesta som säljer Burny-gitarrer påstår att de är från tidigt 80-tal, och det är ju helt omöjligt eftersom Gibsons Les Paul Studio Joe Perry lanserades först 1996. Det sa mig att säljaren i alla fall inte uppenbart försökt ljuga.


Dessa gitarrer tillverkades i Fujigen mellan 1996 och 2004. De senare hade annorlunda specs och enligt uppgift dramatiskt blandad kvalitet. Burny hade under denna period börjat tappa i kvalitet, något som de annars varit kända för. Hur som helst så är den som landat här av hög klass, skulle gissa att den är tidigt i serien, men det kan man förstås aldrig veta till hundra procent. Den kom omsorgsfullt inslagen i kartong och leveransen gick förvånande snabbt från klick till dörr.

Lite specs i orginalutförande (från nätet):

Neck........................Mahogany, 628mm-Scale, Set-Neck
Fingerboard:............Rosewood, 22F, 400R.
Body.........................Hard Maple 15mm + Mahogany 45mm
Pickup......................VP-200 × 2
Control.....................2Volume, 2Tone, 3Way Toggle-SW.
Bridge......................Tune O Machic & Stop Tailpiece
Colour......................See Through Black
Weight:.....................4,3 kg

Det är vanskligt med specs eftersom den inte finns med i någon katalog, i alla fall ingen som jag hittat. Men det finns inget som pekar på att spexen ovan inte skulle stämma, tvärt om.

Kroppen är av Maple och Mahogny och ger en bra sustain. Grundtonen känns också fyllig och varm. En del dings förekommer men är ifyllda på ett ok sett. Färgen är see through black och man kan skönja brunt under den svarta genomskinliga lacken.

Svarta klassiska Tophat Controls som båda rullar som smör, inte alls plastigt. Tonkontrollen ger också tydligt utslag. Trevägsswitchen kärvade lite och behövde smörjas med kontaktspray, men sen fungerade den friktionsfritt.

All mekanik är svart, och stallet är av Modern Tune-O-Matic style, vilket jag gillar eftersom det skapar fin kontakt med träet den sitter i.

Halsen är av Mahogny och greppbrädan av Rosewood. Den ser fin ut och banden är fina och inte alls nötta. Ihop med kroppen är riktigt välbalanserad och halsens profil gör den extremt lättspelad, även vid relativt låg stränghöjd utan strängrassel.

Halsen annorlunda än de två Burny Custom Les Paul som jag också skaffat mig nyligen (återkommer till dem senare). På det hela taget är den här lättare och känns lite mer följsam jämfört med en vanlig Les Paul, utan att tappa "tyngd".

I orginalspecen står det att det ska vara mickar av typen VP-200, som jag faktiskt inte vet något om alls.  I en del forum kan man hitta uppgifter om att den från fabrik kom med mickarna VH-500N och VH-500B istället för VP-200. VH-500 vet jag har högre output än original VH-1 som Burny är mest kända för. Orginal VH-1 kom i mitten av 80-talet, var guldfärgade i botten och hade låg output.

Ett viktigt skäl till att jag köpte just den här var att det satt GOTOH VH-1 i både hals och stall. GOTOH VH-1 är egentligen VH-4 som av någon anledning brandats om. De har en hög output, och tonen är varm, bred och lite mer attack än i VH-1 original, som jag har i en av mina andra Burnys Custom från 89/90.

GOTOH VH-1 är alltså inte är original, eller så gavs de helt enkelt ut i olika versioner, men ag hittar inget om det på nätet. Därför tror jag att de är monterade i efterhand, men man kan aldrig vara säker när det gäller begagnade gitarrer och i synnerhet inte Burnys.

Plektrumskyddet och dragstångsskyddet på huvudet är i pärlemor, vilket är en kvalitetsfråga i mina ögon men också en rätt säker signal om "japanbygge". Dragstångsskyddets form är också det viktigt för att avgöra japanbygge, den mer bullformade "klockan" utan vinge är en indikation på att den kan vara "kopierad" i Kina eller tillverkad på 2000-talet. Är det dessutom fråga om vit plast, och inte pärlemor, är det en också signal om kinesiskt. På en del står det "Super Grade" på huvudet, dock ska man veta att det inte är en Super Grade det är frågan här utan en "Studio". Att notera i sammanhanget är att Fernandes/Burny var i förändring på 90-talet och att mycket skumt inträffade i omställningen. Stämskruvarna är svarta Gotoh original som har det där kvalitetsmotståndet  och de håller också stämningen helt perfekt. Några ytdings finns på huvudet.

Spelbarheten är viktig naturligtvis och här pratar vi om en gitarr som i klassen 10 000 kr, helt klart. Den går inte att jämföra med en Epiphone eller någon annan mer lågbudgetprofilerad pryl. Den känns lite som ESP Eclipse om man ska lägga någon referenspunkt. Jämfört med en Gibson "Studio" håller den utmärkt i kvalitet. Det känns som att spela över bomull efter att jag justerat den efter min egen standard, ganska låg stränghöjd och endast en liten böj framåt, knappt märkbar. Halsen och greppbrädan är helt i symmetri och harmoni med varandra. Strängarna som satt på var skräp men med nya strängar sken den upp ännu mer.

Det enda jag saknar är kanske bindnings, men det har ju inget med spelbarheten att göra. Tyvärr inget case heller...

Betyg:
4,5 Zombies (5)

lördag 22 mars 2014

Gitarrkabeln, en viktig länk mellan gitarr och förstärkare

Under många år hade jag rätt dålig koll på vad som påverkar ljudkvalitet i gitarren. Jag tror att det handlade om förnekelse i kombination med direkt okunskap. Jag brydde mig inte särtskilt mycket, jag var mer intreserad av att spela. Med tiden insåg jag att en kritisk faktor när det gäller att få bra ljud i en gitarr handlar om att ta bort prylar som skapar brum eller missfärgar ljudet eller som kapar signalen från gitarren. En del i det är gitarrkabeln. Inte så att om du byter kablar så byter du sound, men en högkvalitativ sladd bevarar ditt fina gitarrljud.

Först måste jag gardera mig med att säga att när det gäller kablar så finns många teorier och uppfattningar om vad som är avgörande. Det jag beskriver här nedan är ett sätt att tänka som gäller mig och mina erfarenheter. Gällande märken och så vidare är det hela ännu mer komplicerat, det handlar mycket om tycke och smak. Se detta som grundläggande guidance, inte sanningar i den meningen. Och lyssna dig fram, det som slåter bra är också bra. För dig.

Jag minns en gång på 80-talet då jag i replokalen fick in ett radioprogram i gitarren, jävligt irriterande. Jag fick förklarat för mig att det hade med "kabeln" att göra, att en bra kabel är välisolerad sa man. Jag skaffade en kabel med bättre kvalitet och vips så var radion borta. Därefter blev jag manisk med att köpa dyra kablar, tills jag insåg att "bra kablar "och "sinnesjukt bra kablar" bara handlar om branding och prisnivå. Bra kablar låter bra och billigt skit låter skit helt enkelt. Kablar på runt 600-1000 kr räcker för att vara hyfsat säker, och varför lägga mycket pengar på gitarr och stärkare och sen paja allt med billiga kablar?

Det hela är egentligen rätt enkelt. Viktigast är att kabeln har stabila kontakter, god skärmning, låg kapacitans och att sladden inte är på tok för lång.

Skärmning
Skärmning handlar om kabelninnanmätet där signaldelen måste vara tätt isolerad med tex en strumpa, oftast av koppar. Ju tätare ju bättre isolering. Den isolerar signaldelen och minskar brum och att den blir en radioantenn. När en kabel viks många gånger påverkas skärmningsförmågan eftersom skyddet blir separarerat och du kan få brum i gitarren. Bra robusta kablar håller givetvis längre.

Kapacitans
Låg kapacitans är det man eftersträvar eftersom hög kapacitans filterar "diskanten" i signalen. Vill du ha en krångligare förklaring så läs här http://sv.wikipedia.org/wiki/Kapacitans

Kontakter
Dåliga kontakter påverkar ljudet eftersom signalen transporetras från ett medium till ett annat. En del hävdar att guld-plätterade kontakter är bättre men "guldet" påverkar ljudet mycket lite, det finns dock olika uppfattningar här och det är förstås helt individuellt. Den stora poängen är att guld inte oxiderar som i andra lösningar påverkar ljudet över tid till det sämre om oxideringen blir stor. Guld är samtidigt mjukt så kontakterna slits snabbare än andra. Smaken är som baken skulle jag säga när det gäller guld. Är det viktigt med guld, nej inte särskilt.

Generellt kan man säga att en sämre och därmed billigare konstruerad kontakt ger sämre signalöverföring med reducerad ljudupplevelse som resultat. Dessutom är det i kontakten (pluggen) som mekaniskt slitage är som störst när du rör dig med gitarren, dvs den den kan börja glappa och knastra. Bra kvalitetssladdar håller bättre i det avseendet.

Längd
Längden på kabeln kan vara viktig eftersom extremt långa kablar innebär att signalen succesivt tappar både diskant och bas, ljudet blir plattare och man kan uppleva mindre dynamik. Kör man 3-6 meter är det inga större problem, till och med längre.  Men om din kedja med sladdar och många effekter blir avsevärt mycket längre så tappar du signal. Svårt att säga vid hur många meter, men låt oss säga 15-20 meter. Det finns dock lösningar för att förstärka signalen, olika boxar till exempel.

Med aktiva mickar eller andra med hög output så tappar du mindre signal eftersom signalen i sig är starkare. Har man mickar med låg output är det något känsligare vad gäller kabelns längd. Det finns också en teknisk relation mellan kabeln längd och kapacitans, ju längre kablar ju högre kapacistans och därmed mindre diskant och bas. Långa kablar i kombination med dålig skärmning är förstås ännu sämre.

Men som sagt, det finns lika många skillda meningar om resultatet i ljudkvalitet som det finns gitarrister.


torsdag 20 mars 2014

Förvaring av elgitarr

Jag fick en fråga häromdagen angående hur man bör förvara sin gitarr. Personen hade köpt en förhållandevis dyr gitarr, och kanske blir man extra försiktig då. Min egen erfarenheter är att om man följer några få grundregler så behöver man inte oroa sig särskilt mycket. 

Förvaring i hardcase
Den i särklass bästa förvaringen, men kanske inte den roligaste. Har man dessutom ett fuktskydd i caset är man helt hemma. Caset skyddar på ett bra sätt gitarren från solljus, fukt och häftiga värmeomslag. Transporterar du gitarren kortare sträckor, särskilt vintertid, är det absolut bäst att använda hardcase, men väl fodrade softcase funkar det också. Det billigaste, som följer med vid gitarrköp i butik, ska man nog undvika i möjligaste mån.
Ett fodrat kvalitetscase är att föredra, även om de är lite dyrare, det är en bra försäkring mot oväntade konsekvenser.

Gitarrställ
Gitarrställ fungerar naturligtvis bra det också så länge man undviker direkt solljus, varma lampor eller element som står för nära. Gitarrer mår inte bra av växlande temperaturer, tex om du förvarar den i utomhus i garaget och tar in den i värmen ofta. Jämn temperatur bör eftersträvas. Uttorkande miljöer kan göra gitarren helt obrukbar. När det gäller luftfuktighet är det knepigt för oss i Sverige, vintertid har vi låg luftfuktighet och sommartid generellt sett ganska hög. En gitarr mår bäst i lagom fuktighet, omkring 50% är optimalt +- 10. Köp en fuktighetsmätare om du vill vara säker, men gör ingen vetenskap av det. Det ger dig bara ångest. Har du en dåligt isolerad bostad bör du vara försiktig. En gitarrshals kan behöva justeras över året på grund av att träet rör sig. Mindre luftfuktighet, under 40% kan inträffa hos oss men det behöver inte vara farligt, är du osäker lägg den i caset. Värre är det med extremt hög fuktighet som tex över 60-70%, men det är rätt ovanligt i Sverige. Men hög luftfuktighet är det i särklass sämsta. För de allra flesta av oss är dock detta inte ett problem, men ett vakande öga och medvetenhet kan vara bra.

Hänga
Hänga är både snyggt och praktiskt. Undvik dock att gitarrern hänga den med direktkontakt mot väggen, och i synnerhet på fuktiga stenväggar. De flesta gitarrupphängningsgrejerna är utmärkta och låter gitarren komma ut från väggen. Annars gäller samma regler som ovan.





Kommentarer från läsare på Facebook:
Wictor Nilsson: "Ett tips när man har sån där hängare är att vara HELT säker på att den skruvats i en regel och inte bara sitter i gipsen...." 

Robert Andersson:  Har hört att det är noga med gummit i hängare/stativ, typ att vissa gummityper påverkar speciellt cellulosa lack, har du info om det? 
Svar: Jag använder alltid gummiklädd upphängning, men aldrig märkt att det påverkar lacken. Men hårdare material sliter gissningsvis. Om någon som läder detta har mer ondo så kommentera gärna.

Bengan Hagman angående ställ och hängare som reagerar med Nitrolack:
"Har inte råkat ut för det själv, fast det är rätt naturligt eftersom jag inte använder den typen av hängare
. Här är en länk till ett ställ som inte rekommenderas. http://www.thomann.de/se/millenium_gitarrenstaender.htm "






tisdag 18 mars 2014

Gibson Melody Maker Explorer - en bra riffgitarr

Igår landade en USA-tillverkad Gibson Melody Maker Explorer i min ägo. Jag bytte den mot en HPD Telecaster, alltså hopplockad av delar.  Det visade sig att det var en riktig riffgitarr som landat, med endast en Symour Duncan HB-103 pickup och volymratt. Thats it och inga krusiduller.

Det är inte någon exklusiv historia, det måste man vara ärlig med. Men helhetsintrycket när man går loss på den är ändå kvalitet om än i lightform. Det hela är lite dubbelt eftersom den känns väldigt välgjord, trots att den är strippad i de flesta avseenden och därmed tillgänglig för allas plånbok. Känns jäkligt kul med en billig och riktigt bra gitarr. Melody Maker som brand betraktat var från början en billig studentprodukt från 59/60-talet, men som nu återkommit i begränsad upplaga och i olika varianter.

Längst ut på halsen sitter inte det för Explorer annars så klassiska hockeyklubbshuvud utan "The Spear", vilket ger den en lite annorlunda touch. Gitarrern är också något mindre än vanliga Explorers, och därför bekväm för småttingar som jag.

Kroppen är av Maple men halsen är Mahogny och fasad i Melody Makers speciella form, vilket märks i spelbarhet. Den väldigt lätthanterad.
Greppbrädan, med 22 band, är tillverkad av Baked Maple. Ett träslag som ersatte Rosewood när Gibson fick problem med illegalt importerat trä som beslagtogs och tillgången ströps. Det inhemska Maple blev lösningen, och det var inte något dåligt val alls. Baked Maple anses göra gitarren rik på ton, skärpa och sustain. Den är också hyfsat lik Rosewoods mörka utseende och är en konsekvens av att den värmebandlas, därav beteckningen "baked". Baked Maple används av många andra märken, bl.a Fender och Suher,  och är inte något lågpristrä, även om det är billigare än Rosewood eller Ebenholts som anses mer exotiska. Indian Rosewood är dessutom utrotningshotad.

Seymour Duncan HB-103 är en keramisk high-output mick med grym attack. Rent ljud funkar ok men gainar du på ändrar den beteende och formligen kastar ut en pushig ton rakt in i kaklet. Upptäckte att jag stod och punk-riffade på automatik så fort jag kopplade in den i min träningsstäkare. Avrullning fungerar inte så bra alls, det av helt avrullat eller högsta som gäller. Inga kompromisser. Jag gillar det på nåt sätt. Charming! Jag har en Melody Maker "Joan Jett" också och det är samma känsla med den, dock är den lite mer påkostad överlag.

Stallet är även det lite klent kan jag tycka, en "wrap aoround the tailpiece" med sämre möjligheter att intonera med endast  två skruvar som flyttar hela stallet. Nu är mitt exemplar bra intonerad så jag borde inte gnälla. Det verkar i alla fall som det förmedlar bra kontakt med träet för det som genereras är en bra "ton".

Stämskruvarna är i vekaste laget men gitarren håller trots det stämningen bra och det är ändå huvudsaken. Jag antar att de ska kännas "vintage", men istället känns de lite barnsliga om jag ska vara ärlig. Jag skulle föredra bättre kvalitet här faktiskt, som Gibson egna Groovers till exempel. Det går ju som tur är att byta.

En trist grej är att Gibsonloggan sitter på dragstångsplattan, vilket gör att det känns billigt och inte alls "Gibson", men det är väl just det handlar om. Att göra en bra men billig gitarr, så kompromisser är så klart nödvändiga.

Betyget hade blivit högre med ett bättre stall och mer påkostade stämmisar, men det är trots det en spelmässigt mycket bra "riffgura" för high-gain entusiaster.

Dom går på Blocket för runt 3000 kr, vilket är rena kapet.

Betyg
3,5 Zombies (5)


söndag 16 mars 2014

Jakten på "ton" del 1: Botten

Vill man ha en riktigt fin gitarrton så gäller det att lära sig lite om vad "ton" är,  hur den uppstår och vad som påverkar. Jakten på den där tonen är som ett gift, men blir liksom aldrig klar eller nöjd. Oftast har jagat olika gitarristers  utrustning och genom det försökt att hitta en så snarlik "ton", och jag är naturligtvis inte ensam om den strategin. Jag vill bara inleda med att säga att jag inte alls gör anspråk på att veta en massa här utan redovisar bara hur jag tänker kring begreppet "ton", kanske har någon annan därute nytta av det. 

Huvudproblemet med tonjakten är att det inte går att få till det exakt så som tex Slash, Zakk Wylde, Dimebag, Orianthi eller Stevie Ray Vaughn får sina gitarrer att låta. Likheter går att hitta, det handlar bara om att hitta rätt prylar att köpa. Det man däremot inte lika lätt kan återskapa, och defenitivt inte kan köpa,  är det unika som sitter i dessa giganters händer och hjärna. Alla gitarrister influeras dock av någon och plockar upp nyttigheter och tar dem i sin egen riktning.  Att tillåta sig inspireras är att ta sig vidare.


Risken med den här jakten är förstås att man utvecklas mot en blåkopia bland tusen andra.
Därför har jag så sakteliga släppt det perspektivet, även om tonknarkandet finns där inne i mig. En gång toneaholic alltid toneaholic. Men numera försöker jag istället hitta det ljud som jag personligen gillar och har nytta av utifrån hur jag faktiskt spelar. Det roliga med det sökandet är att man måste prova många olika förstärkare, gitarrer, mickar, effekter etc. Det tar aldrig slut, vilket ju är en dröm för alla sorts missbrukare. Jag har också räknat ut att jag aldrig kommer bli nöjd, och det är jätteskönt. Gitarrspelande är ju något som i väldigt hög grad finns i "nuet" och som aldrig strävar mot att bli klart. Det är i stunden som magin sitter. Dessutom kommer det alltid finnas nya grejer att tweeka, köpa eller uppfinna kopplat till sitt gitarrspel. "Vilken upptäckt", tänker du och ler sarkastiskt i mjugg. Men så är det, jag lär och är nyfiken, därför trivs jag.

Mina senaste intresseområden är det här med "botten", "gain" och "clean". Ett ständigt återkommande tema de senaste 30 åren, ha ha ha. Först och främst, innan vi går vidare: Det finns inga regler. Det som låter bra är bra. Punkt! Men lite guidlines kan inte skada.

Botten
"Botten" handlar om flera saker. För det första tillgången till en förstärkare som kan skapa bra förutsättningar för pushet man söker. Det där ljudet man upplever som att det "känns". Riktiga rörförstärkare skapar fina förutsättningar för det jämfört med transistor, även om det finns klara undantag. Men stock-amps från fabrik är oftast bara "good-enough" ihopsatta i dagens produktionssystem och varierar därför i kvalitet mellan individer. Att lämna in den till någon bra "moddare" är därför en god idé om man vill få ut det man vill, jag har tidigare nämnt Tommy Folkesson. Det finns fler. Val av högtalare är också en viktig del, Celestion Greenbacks eller V30 är populära i sammanhanget. Högtalare med sämre kvalitet kan spoliera hela arbetet med att skapa ton och "botten".

Det andra är gitarren i sig och hur väl den får strängen att vibrera, och inte minst hur länge den sjunger. Ett bra "häng" eller sustain är något många gitarrister fångas av. Träet i gitarrens kropp och hals är avgörande för gitarrens sustain, men också mekaniken som tex stall, sadel etc spelar stor roll. Stallet är tex det som skapar strängens kontakt med gitarrens trä och tvärt om. Vibrationerna från träet hjälper strängen att svänga och dessutom spelar val av trä roll för färgen på tonen. Mahogny ger en varm ton med lång sustain. Självklara val hos Les Pauls. Ovanpå kroppen, ytskiktet, består ofta av en top, ett ytlager trä som främst är till för att göra gitarren snygg men olika val av top ger också i kombination med gitarrkroppen variation i ljud. Gamla Les Pauls har ofta "one-piece Mahogany" utan top. I dem blir sustainen och värmen i tonen väldigt påtaglig. Att tänka på är att om stränghöjden är "för låg" tappar din gitarr sustain. Söker man istället "Twang-ljud" med mycket distinkta singel-coil ljudbilder hittar man det i Fenders Statans täslag som oftast är Al, Ask eller poppel i varierande kvalitet. "Prova dig fram" är svaret man kan ge, smak är individuellt. Det finns mycket mer att säga om det här men jag stannar där för enkelhetens skull.

Det tredje är gitarrens mickar, som måste lira ihop med din förstärkare. Hög output, tex aktiva EMG kan förlänga upplevelsen av gitarrens sustain eftersom den förstärker strängens vibrationer, i synnerhet när stränger klingar ut. Mickar med hög output lämpar sig för hårdare musik och ger lite mörkare, fylligare ljud med tydlig sustain. En mick med låg output ger mer diskant och snabbare attack. Återigen symboliserar skillnaderna mellan Les Pauls humbucker och Fender Stratocasters single-coil skillnaderna. Men blandningar är förståss lika vanliga, tex en Fender med humbucker och hög output. Prova dig fram med olika gitarrer med olika mickar.  En bra mick du läser om i en annons behöver inte alls uppträda som texten säger, det beror på vilken gitarr, träslag och förstärkaren den har att samarbeta med. Lyssna och känn efter om det är "din ton". Skit i vad andra säger, men ta andras tips på allvar. Tips och råd är viktiga för att komma vidare i sökandet, men det är du som bestämmer vad som funkar.

För "heavy metal heads" är det en självklarhet med "scooped mids" (mid=0) på förstärkaren, eftersom det trycker ihop ljudet och gör det väldigt tight. Det är bra för "down strokes" tuggande, lyssna på James Hetfield i Metallica. Ett annat tips när det gäller metal är att välja en gitarr för ändamålet. Skit i svajet, det tar död på lite av det tighta du söker, hard-tail stall (fasta) "sjunger inte så mycket". ESP/Ltd, Jackson, Schecter, Ibanez är väldigt populära. Dels är de relativt sett är väldigt prisvärda och ofta riktigt bra gitarrer. Välj bort de billigaste, och gå på mellannivån. Så klart ska det vara aktiva pickups som exempelvis EMG eller Seymore Duncan Blackouts, det finns så klart fler. Det är hög output som gäller. Men, som sagt, det finns inga regler. Det som låter bra är bra. Testa dig fram.

En sak att tänka på när man kör extremt mycket distortion är det faktum att botten faktiskt försvinner lite. Det beror på att topparna i ljudet klipps av och därmed omfånget. Extremt mycket dist = plattare ljud. Det som är lite förrädiskt med det är att ju mer dist man har ju bättre tror man att man spelar. Det är en hörvilla skulle jag vilja säga. En bra gitarrist behöver inte alls "överdrivet" med gain, utan kompenserar med skicklig spelteknik. Å andra sidan kan man effektivt "gömma" bristande spelteknik med våldsamma mängder gain. En insikt som varit väldigt irriterande och jobbig för mig själv ha ha ha....

Fortsättning följer om ämnena "gain" och "clean" längre fram.

Kommentera gärna om jag missuppfattat något i min beskrivning ovan eller om något bör förtydligas. Jag gör inget anspråk på att veta allt.

/Gitarrzombien





lördag 15 mars 2014

Intervju med Hempo Hildén om det här med gitarrister

Häromdagen satt jag och funderade över om jag skulle ta och intervjua personligheter kopplat till gitarrvärlden för min blogg. Mina tankar föll in i perspektivet hur andra instrumentalister ser på gitarrister, till exempel trummisar. Jag kontaktade Hempo Hildén, jag tänkte att han kanske ställer upp på en intervju.  Sveriges mest meriterade trummis alla kategorier. Hempo har spelat med storheter som John Norum, Janne Schaffer, Albert Lee, Glenn Hughes, Trash, Leather Nun, Monica Törnell, Sky High,  Don Dokken, Lasse Wellander, Niclas Höglind, Dave Meniketti (Y&T), mfl. 

Listan med folk han lirat med kan faktiskt göras ännu längre och jag blev lite nyfiken på vad han har att säga om samarbeten med gitarrister. Det blev ett spännande snack över Facebook.


Hempo har ett gammalt Ludwig-set, reissue från 5o-talet
Hempo Hildén med Ludwig
Vad skulle du säga gör en bra gitarrist "bra" utifrån en trummis perspektiv? 
 - Lyhördheten, och att kunna hitta den ultimata slingan eller ackordsföljden till en låtidé. Som tillexempel när vi gjorde "Vintersaga" med Monika Törnell och hon sjöng melodin och Janne Schaffer lekte fram lite skumma passande licks. Viktig egenskap hos en gitarrist att fånga in det där lilla extra där och då. Som kuriosa har jag faktiskt skrivit kompriffet och det är den gitarrlinga som ligger med i verserna och mellanspelen. Inget revolutionerande på nåt sätt, men det passar bra. Påminner lite om "Flesh for Fantasy" med Billy Idol 

 Är det vanligt att trummisar är med skriver guitar-parts? 
 - Det händer, när jag spelade med John Norum så var jag med och skrev en del licks, till exempel några grejer på låten Night Buzz på plattan "Face The Truth". 



Annars är ju gitarrister lite speciella att ha och göra med, tänker jag, som bara vill göra sina egna grejer jämt? 
 - Ja så är det. Jag har ju väldigt stor erfarenhet av olika personligheter när det gäller känsliga och i många fall egotrippade gitarrmanglare. Jag tillhör nog dom trummisar som begriper bas och gitarr rätt bra och deras utövares olika egenheter. Jag jobbade ju med Pugh Rogerfeldt i nästan fem år och såg många gitarrister passera i revy. Lärorikt. 
Hempo Hildén spelar trummor
Hempo Hildén

 Vilket är det värsta minnet du har av egotrippade gitarrister? 
 - Well ha ha. Det finns många minnen men ett tar nog priset. Jag var inte med själv just när det hände, jag stod vid sidan. Men det var när en känd klassisk svensk hårdrocksgitarrist drämde sin "Fender scalloped Strat"  i huvudet på en monitortekniker under ett soundcheck på Hovet i Stockholm med orden "You are fired". Jag har nog klarat mig rätt bra tror jag, ha ha.

Vilka gitarrister lyssnar helst på själv? 
- Oj det var en svår fråga, Jag har ju ett förflutet i Jazzrockgruppen Splash Från 70-talet och på den tiden var det ju mycket fusiongitarrer. Annars väljer jag nog Frank Zappa, John McLaughlin och Al di Miola. Men samtidigt såna som Hank Marvin (Shadows) eller Elvis olika gitarrsnubbar som Scotty Moore osv. På låten Little Sister kan man säga att riffspelet föddes på ett lekfullt sätt. Dessutom var det den första hiten med elbas faktiskt.  Sen hör du också dom feta trummorna och där trummisen fillar med golvpukan. Grymt.

Låter som Scotty var med och satte en licks-standard? 
 - ja absolut 


På skivan medverkar Hempo Hildén
Jag är lite nyfiken på skivan Face The Truth med John Norum, det är ju en klassiker vad gäller mycket, inte bara gitarrspelet. Det var ett bra gäng det där? 
-  Ja helt klart. På "Face..." satte vi trummorna på bara 3 dagar i studion. 

 Låter som extremt kort tid, med tanke på resultatet? 
- Vi hade en skicklig ljudtekniker som heter Wyn Davis på Total Access Studios Redondo Beach i L.A. Peter Baltes (Accept) lirade bas och det märktes att han inte var van vid Norums och min hastighet när vi testade och ändrade grejer hela tiden för att hitta goa beats och combos. Men det gick bra.

Nån särskild upplevelse från själva inspelningen?
- Under en låt vi spelade in som heter "Counting on your love" och som vi gjorde vi på morgonen dag två sa Wyn till mig hörlurarna: Well Hempo, lets run trough the song so we can discuss details after that ok? Ok sa jag i virvelmicken. Tilläggas bör är att trumrummet på "Total Access" är en del av ett garage som ligger vägg i vägg, ombyggt för akustiken givetvis, och som har tre videokameror så han ser mig från tre håll men jag ser inte honom. Anyway, vi körde igenom låten och efteråt var det helt tyst i lurarna, lite onödigt länge tyckte jag, som ju är lite otålig av mig. Så jag ropade in i virvelmicken igen;

"Well and what now?" 
"That was pretty good Hempo, lets go on to the next song." 
"What? Did you record that?"
"Well ya know we always record here ha ha"  

First take alltså?
 - Yepp, det är den enda tagningen som finns på den låten och soundet var ju inställlt sen dagen innan så...det var bara att köra.


Titelspårets riff är ett av mina favoriter all time, särskilt drivet bakom som lyfter hela riffet. Hur kom det till? 
 - John och jag jammade mycket själva på den tiden och vi kom snabbt rätt djupt i vårt samarbete. Vi gjorde lite demos på stuffet innan i CBS lilla studio i Stockholm. Du vet John jobbade ju också med Dokken under denna period så det var ett jäkla pusslande och flygande hit och dit för att få ihop det.  

Ni lirar extremt tight ihop? 
 - Ja vi hittar varann bra.

Är det ovanligt? 
 - Nae, både och kanske. Vi umgicks ju rätt mycket privat vid den tiden, så det blev naturligt liksom. Jag fick tag i en piratinspelad DVD från Japanturnén vi gjorde -97 och där sitter det nästan ännu bättre, fast live då. 

Varför splittrades denna klassiska sättning? Det kändes som att det fanns mer i den bandkemin? 
 - Ja dels så hade Glenn rätt stora probs just då, med droger och sån skit. Sen hade John kvar ett år på Dokken-kontraktet osv, men vi var ett bra combo live, visst är det så. 

Det är väl inte för sent än väl, du och John menar jag? Det känns som det fanns mycket mer kvar i ert samarbete?
 - Ja absolut. Men jag inte pratat med John på ett tag nu, dom kör ju på med Europe, för övrigt Sveriges lätt bästa band rent musikaliskt. Jag snackade däremot med Levén när han fyllde 50 för ett tag sen. Levén, jag och Mic Michaeli kompade ju en hel del för Glenn Hughes under 93-94. Men man vet ju aldrig med "Jonta" (Norum) plötsligt så ringer han. 

 Är John impulsiv? 
 - Ja han kan vara impulsiv, men inte på nåt jobbigt sätt. 

Som avslutning, vad har du själv på gång numera? 
 - Well just nu så ligger jag lågt i några veckor till eftersom jag har opererat min rygg på specialistkliniken i Strängnäs. Jag har numera 4 titanskruvar inombords ha ha. Verkligen Heavy Metal och under säkerhetskontrollerna på flygplatserna tjuter det järnet kan jag säga. Men bortsett från det så jobbar jag bland annat med ett svenskt projekt som heter Paul Melén Band, gitarristen Niclas Höglind i det projektet är ett geni. Jag kan uppdatera dig lite sen när vi har hunnit spela in lite. 

 Annars då? 
 - Annars frilansar jag och har gjort lite av varje. Robert Wells, Nanne Grönwall, Baltinoore. Jag är ju inte med på senaste Baltimoore pga ryggen, men dom tre albumen innan var jag med på. Men i stort så ligger jag i hårdträning med en PT och sjukgymnast 

Tack för pratstunden. Har du nåt avslutande tips till alla nördiga gitarrister därute? 
- Ja försök att svänga lte och lira inte så jävla fort hela tiden ha ha. Less is more sometimes. 

Lite som Scotty Moore på Elvis tid? 
 - Precis