tisdag 29 april 2014

Mia Coldheart från Crucified Barbara

I stretandet med att intervjua personer som kan inspirera er läsare, och framförallt stilla min egen nyfikenhet, så har vi denna gång kommit fram till en gitarrist som har både kraft och energi så det räcker och blir över,  nämligen Crucified Barbaras Mia Coldheart. Jag såg bandet 2005 precis efter att de släppt sin första platta, "In Distortion We Trust".  Jag minns att jag tänkte att mer ruffigt och metallrockigt än så här kan det knappast bli. Jag har följt bandet sen dess,  både musiken och attityden imponerar.  I dagarna släppte de också singeln "To Kill A Man".

Crucified Barbara startade redan 1998 och har sina pulserande rötter i både punk, grunge och metal. Just nu har de varit på miniturné i Sydamerika men jag tog ändå chansen att fråga Mia om jag kunde få ställa några nördiga frågor runt gitarrer. Hon tackade till min stora glädje ja. Skälet till att jag frågade är att jag är genuint nyfiken på var hennes tunga riffande och fiffiga solospel tagit sin utgångspunkt? Vad hon kör på för grejer och hur det hela startade.


Crucified Barbara startade som punkband om jag förstått det rätt, vad var det som gjorde att ni började överhuvudtaget? 
Vi började alla spela på varsitt håll i 13-14 års åldern, inspirerade av band som Nirvana och Hole.
Crucified Barbara bildades 2 år innan jag kom med, och de andra träffades av olika tillfälligheter, på fritidsgårdar och i plugget och började spela ihop. Jag kände till dem, de var de stenhårda punkbrudarna från stan.

Jag kom från förorten och hade för stora hårdrockstshirts och en Squire Strata som min dåvarande pojkvän hade monterat in en Yngwie Malmsteen-mick i födelsedagspresent. Den lät rätt fräsigt. De sökte en till gitarrist och jag letade band, och vi möttes på en fest och började snacka om det.

Hur var det att träffa punkbrudarna från stan?
Jag tyckte de såg så übercoola och arga ut så jag vågade bara prata med dåvarande sångerskan. Men vi testade att repa ihop och sen var jag liksom bara med. När vi refererar till vår punkiga era så är det mest att soundet och musiken var enkelt och aggressivt, menvi var aldrig något renodlat punkband.

Var kom de tidiga influenserna ifrån?
Det var ganska hårt och tungt redan från början, och eftersom alla utom jag kom från grunge och punk så var det lite på ”3-ackordsnivå” och sen utvecklades det vartefter. Jag ville mest spela metal och thrash och bandet hade en mycket ”punkigare” och melodiösare sida som jag hade lämnat bakom mig.

Bra mix där?
Ja vi hittade snabbt ett sätt att kombinera dessa sidor, jag har blivit mycket mer rock’n’roll än vad jag var från början. Nu anses vi ju av vissa vara mer av ett metalband, men vi är samtidigt lite tillbaka på den där 3-ackordsnivån” igen, men lite mer slipat.

Hur har ditt gitarrspel utvecklats sen start, vad finns nu som inte fanns då? 
När jag började spela gitarr så blev jag helt frälst och övade otroligt mycket. Jag satt kväll efter kväll och spelade in riff på kassettband och skrev låtar, och övade på solon. I ettan på gymnasiet ställde jag mig helt orädd på scen och spelade The Final countdown med solo och allt för treorna på avslutningen. Jag fick inte till det perfekt men jag var väldigt målmedveten och såg inte direkt att något stod i vägen för att bli gitarrhjälte.

Inte helt okomplicerat att kliva in på ett grabbdominerat territorium?
Nej. Jag blev jag ihop med en väldigt kontrollerande kille som var svartsjuk både på att jag spelade i band och att jag spelade bättre gitarr än honom. Sakta men säkert så knäckte han mig psykiskt, jag tappade lusten till precis allting i livet och slutade därmed också att spela gitarr under ca 2 år.

Hur kom du tillbaks till din motivation?
När jag träffade Crucified Barbara så hade jag lyckats bryta mig fri och fått tillbaka livsgnistan och viljan att spela gitarr igen. I början var jag en väldigt ambitiös gitarrist som ville spela snabbt och mycket. Jag övade jämt och älskade att sitta och putsa på gitarren, men efter mitt 2 år långa apatiska avbrott när jag började igen så spelade jag inte alls lika ”bra” längre. Det det där drivet att öva och spela snabbast fanns inte kvar, men däremot spelade jag med större glädje och med mer energi. Så även om jag sörjer att jag la av mitt i när jag var som ”bäst” och var på gång som tonåring så ångrar jag det inte eftersom jag hittade ett nytt och "roligare" sätt att spela. Jag uppskattade spelandet än mer när jag hittade ett nytt band att spela i.

Sen tog du över sångmicken?
Ja, när jag blev sångerska i bandet så hade jag en liten kris några år eftersom jag kände att gitarren helt plötsligt kom i andra hand. Jag blev förnärmad när någon kallade mig sångerska istället för gitarrist. Jag kände att det blev en kompromiss med sång och gitarr live. Jag tänkte ett tag att jag skiter i gitarren helt om jag ändå ska spela som en slafspadda när jag sjunger.

Jobbig process?
Ja men nu har jag växt in i det mer, och jag har fått en bättre sångteknik. Jag har också hittat en förstärkare som jag känner mig trygg och bra med och jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli någon gitarrhjälte och även om jag ibland spelar som en slafspadda så tänker jag att "det är såhär jag är" och jag tycker att det funkar rätt bra trots allt.

Du spelar med extremt mycket energi.
Det som har växt fram och är skillnaden från förr är att jag spelar mycket mer med hela kroppen nu för tiden. Jag lägger väldigt mycket känsla i mitt spel, inte nödvändigtvis snyggt, snarare aggressivt.

Vad är du söker efter när det gäller ”guitar tone”? 
Jag vill ha jävligt mycket dist utan att det börjar surra och låta geting, det ska vara smetigt och rivigt och samtidigt ha ett gött tugg och sen vill jag att det ska komma fram lite strängar så det är en hårfin balans att hitta det perfekta ljudet. Det blir inte lättare av att jag blir sur och ger upp lite för fort när det ska ställas ljud på t.ex. korta festival changeovers, men då brukar Klara Force komma till undsättning och hjälpa mig ratta fram något, tack och lov. Jag vill att det hänger lite när man spelar, att gitarren svarar och sjunger med.

Hur ser din live-rig ut? 
Jag har en Mesa Boogie Rectifier 100w och 2 st 4x12 Rectifier cabinets. På gig som vi inte har möjlighet att ta med vår egen backline och får hålla tillgodo med andra märken och modeller så känner jag mig lite vilsen.

Det blir aldrig detsamma det där, man vill ju ha "sitt eget" ljud?
Ja så klart. På de flesta låneförstärkarna brukar jag behöva använda leadkanalen som kompljud för att kompdisten inte har det ”krämet” jag vill ha, och då har jag alltså ingen solokanal vilket blir en extremt tråkig kompromiss. Och  när det väl finns en lead gain kanal så har de ofta gemensam EQ också, vilket är skit. Eller så får man något superkomplicerat digitalt monster som inte funkar för att de glömt ta med footswitch eller så börjar det sändas radio ur cabinettet.

Ha ha ha...
Ja, allt sånt där man kan råka ut för. Men när jag får välja är det alltså en Rectifier som gäller.

Pedaler?
Pedalbordet vill jag hålla så enkelt som möjligt. Jag har en Boss stagetuner, en Boss delaypedal och en Dunlop Cry Baby 95Q. Sen har jag också en handbygd Ego-Boostpedal som jag använder ibland när psyket kräver.

Alla har vi våra EgoBoosts...
Ja...

Din Rectifier, är det en fabriksmodell eller moddad? 
Fabriksmodell. Jag har dock fortfarande kvar min första förstärkare, en JCM 800, som är Folkessonmoddad. Den har fått stå och damma i ett hörn i många år nu men den är faktiskt med lite här och där på senaste skivan, den lät jävligt bra i studion.


Vilken är din favoritgitarr?
Min Gibson Gothic Flying V ’01 är alltid med. Den är jag. Jag köpte den 2004 och sen dess har den varit min enda gitarr på scen. Har gjort några försök med gitarrbyten ibland, har ett par fina andra gitarrer, en SG och en Les Paul som heter Fasa. De är jättekul att spela på men det känns aldrig riktigt helt hundra förrän jag tar på mig V:t.

En gång V alltid V, känner igen det där...
Ja, den är så stabil, behöver knappt stämmas ens efter en flygning över Atlanten. Den har go sustain och så hänger den väldigt välbalanserat. Jag spelar lite knackigare solon på den om jag jämför med de gånger jag provat Klaras Explorer, men det hjälps inte, jag och V:t sitter ihop. En gång på en tysk festival hade jag SG:n endast för att V:et var på service hemma, då fick jag mail från en massa fans som frågade var min gitarr var. Så den har ju verkligen blitt ett signum, inte bara för mig själv tydligen.

Jag har länge letat efter en Gibson V Gothic, kan man få testa den?
Absolut kan du få prova V:t nån gång när det passar! Det är inte många som spelat på den, men min gitarrmeck gillar den som fan, han brukar alltid berömma den när den är inne på 1000-milaservice.



Under era turneér, som ju börjar bli imponerande omfattande, vilka gitarrister har du mött och inspirerats av? 
Ja det har blivit en del turnéer och man träffar mycket folk. Jag blir sällan impad, men när Phil Campbell från Motörhead kom upp på scen och spelade hela Killed By Death med oss på ett avslutningsgig i London inför 3000 i publiken hade jag gåshud medan jag sjöng. Det lät så jävla mäktigt och var sjukt kul. Det är väldigt inspirerande att höra t.ex honom spela live, det är så jävla högt, skitigt och snyggt på samma gång. Men de som inspirerar mig överlag är de som har något eget, en utstrålning, eller bara är sköna personer som inspirerar till att gå sin egen väg och inte titta så mycket och bekymra sig över hur och vad andra gör och tycker hela tiden.

Vilket är ditt i särklass värsta gitarr-gig-minne? 
Vi skulle spela på Italiens största metal festival Gods of Metal 2006 och det var nästan 12 000 pers i publiken och alla var skitpeppade på vårt gig. Vi gick ut när introt gick igång men hade inte fattat hur gigantisk scenen var så vi fick börja med att springa för att hinna fram tills låten skulle börja. Mitt i låten kommer Klara fram till mig och skriker att jag ska sluta spela. Jag fortsätter spela men drar ner volymen, så hon fortsätter att vifta åt mig att sluta spela, och jag försöker visa att jag dragit ner volymen samtidigt som jag försöker sjunga. När låten är slut så förstår jag att det är problem med stämningen, men eftersom det är strålande sol och mitt på dagen så kan ingen av oss se något på stämapparaterna, displayen syns inte i direkt solljus. Så vi springer hela vägen tillbaka med gitarrerna och kastar dem på vår gitarrtekniker som går iväg och stämmer dem. Så får vi tillbaka gitarrerna men det låter fortfarande apa ihop. Eftersom scenen är så stor så står vi utspridda så långt ifrån varandra att vi varken kan höra varandras förstärkare på scenen eller kommunicera särskilt bra heller. Vi försöker oss på en låt till men det är bara ett jäkla inferno.

Vad hände sen?
Under "In Distortion we trust" så är det helt plötsligt bara jag och Nicki som spelar medan de andra är bakom och försöker stämma. Den dittills så peppade publiken står mest och undrar vad som försigår, varför vi bara springer fram och tillbaka över scenen. Det var som en jävla mardröm där man springer och springer men aldrig kommer fram. Skillnaden var att det här var på riktigt, i 30 långa minuter. Det som hade hänt var att Ida hade kollat på stämningen på basen och sett att den var stämd i fel tonart av vår gitarrtech, så hon hade stämt den ”rätt”. Men han hade ju konsekvent nog stämt alla våra instrument fel, så när Idas bas var "rätt" så var våra gitarrer ett helt tonsteg ner. Och när vi sprang och bad honom stämma igen så stämde han ner till samma fel tonart igen.

Hur är det möjligt?
Troligtvis hade han solsting. Idag hade vi nog hanterat situationen lite proffsigare och inte så panikartat men vi var ganska oerfarna då och dessutom satte vi för mycket tillit till vår gitarrtech. Det blev inte många fler gig med honom efter det, kanske främst för att han inte kunde klämma ur sig ett endaste litet försök till ursäkt efteråt.

Har du nåt tips till alla som kämpar för att bli bättre som gitarrist? 
Tänk aldrig att det är försent. Jag tyckte att jag började spela för sent fast jag började när jag var 14, och det där låg över mig hela tiden. Jag tyckte jämt att jag borde vara bättre för min ålder.
Hade jag inte tänkt så mycket på det så hade jag varit bättre idag tror jag.

Nåt mer?
Sen skulle jag också vilja ge samma tips som vår första producent Mankan Sedenberg gav till mig; spela med fire. När vi spelade in första skivan så tyckte han att jag spelade mesigt, att det inte fanns någon glöd. Egentligen var jag ju bara ängslig för att spela fel så det blev väl lite försiktigt kanske. Till slut så rotade han fram ett paket med en fryst färdigrätt, som måste varit av någon stark variant för den hade en eld på paketet, och den rev han ut och tejpade upp på mixerbordet där jag satt och spelade. Spela med fire sa han. Och jag spelade tills fingrarna blödde. Och det gör jag sen dess. Inget fjös, energin ska flöda och musklerna ska jobba, flisor av naglar kött, ben och strängar ska flyga! Det blir så mycket roligare att spela gitarr om man tar i lite.

Jag såg er på Sweden Rock 2005, blir det några festivaler i Sverige i sommar? 
Vi har mest utlandsfestivaler men vi har några gig i Sverige också, i skrivande stund har jag inte bekräftade datum men det kommer. Vi släpper nya skivan i höst så vi kommer vara väl uppvärmda till nästa års festivalsommar i alla fall.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid.
Tack själv.


måndag 28 april 2014

Mitt Floyd Rose "sjunger fult"

Jag fick ett mail häromsistens, från Peter Karlsson, med en fråga om vad man gör när "mitt Floyd Rose eftersjunger". När jag skaffade min första yxa med Floyd Rose så hade jag samma problem, och det var och är extremt störande. Särskilt när man spelar utan effekter och man behövde göra plötsliga stop så "ringer" stallet en kort stund efteråt. Ett ganska vanligt problem med alla svajsystem, och i synnerhet många Floyd Rose "licensed".

Det enkla svaret på det hela är att försöka dämpa det på olika sätt. Oftast är skälet att fjädrarna i svajsystemet vibrerar för mycket och tas upp av mickarna. Det är väldigt störande att de inte åtgärdar sådant på fabrik kan jag tycka, för även på svindyra gitarrer som kostar upp mot 25 000 kr förekommer detta mer tillåtet skulle jag vilja säga.

Ett sätt, och kanske det enklaste att börja med, är att öppna bakluckan och lägga i lite bummulstyg. Ta gärna och slakta ett lakan och ta fram lagom med tyg och tejpa fast det. Det går också bra med skumgummimadrass. Inte så mycket att det dödar fjädrarna helt och hållet, de fyller ju en funktion också, utan bara så att det ligger an lite lagom och hindrar dem att "sjunka". Testa dig fram.
 På bilden till vänster en Ibanez Jem7VWH med åtgärden utförd, jag hade tydligen valt en bit gammal gardin.

Det kan också ha att göra med att skruvar sitter löst eller att det inte är rätt justerat, se tidigare inlägg.

Gitarrzombien


söndag 27 april 2014

Jackson Demmelition för "Machine Heads"

För drygt ett år sedan hade jag en återkommande period då jag lyssnade mycket på Machine Head. Ett fantastiskt metalband med rötterna i Oakland California. Bandet startade 1991 och från 2002 spelar Phil Demmel gitarr i bandet. Demmel är en riktigt bra och mångsidig gitarrist om man bara ger honom lite uppmärksamhet och lyssningstid. Lyssna till exempel på Imperium från Through Ashes of Empires. 

Demmel är en av Jacksons "Artister". Tidigt i sin karriär körde han på Randy Rhoads modellerna men kom senare att pröva andra typer Vs, framförallt King V som kom med med de mer symmetriska hornen jämfört med RR.

För några år sedan kom Phils egen signaturgitarr ut, Jackson Demmelition King V. En gitarr som skiljde sig lite från andra King Vs genom att ha två extra små "baby devil horns" baktill.

Jag tyckte den var ursnygg. Jag tror man gillar den eller hatar den från första stund faktiskt.

Eftersom pro-varianten var ganska dyr när den släpptes och budgetvarianten (PDX) hade "bolt-on-neck" (skruvad hals) så kände jag att det inte riktigt var aktuellt för att leta. Jag tycker att bolt-ons låter betydligt sämre, vilket inte är så konstigt eftersom vibrationerna inte löper lika fritt genom träet. En del skulle säga att det är nonsens, men jag har fått för mig det i alla fall. Bolt-ons är mycket enklare i produktionsapparaten och blir därför ofta rejält mycket billigare.

Neck-set (limmad) eller ännu hellre neck-through (one-piece) har också enklare åtkomst i de högre banden eftersom du slipper klacken som halsen i en bolt-on skruvas i. Klacken är ofta i vägen, men det skulle förstås aldrig en Fender-finsmkare hålla med. I Neck-Set är kontakten mellan hals och kropp mer tight dikt an och vibrationerna (tonen) löper bättre i övergången.

Till slut bestämde jag mig för att försöka hitta en i alla fall och efter ett tag dök det upp en signerad Jackson Demmelition PDX-2 King V på Blocket. Killen som sålde den berättade att ägaren innan hade vunnit den på Jacksons hemsida. Jag minns inte vad jag betalade men priset var ok så jag beställde den.

Döm av min förvåning när jag öppnade kartongen, halsen var Neck-Set! Jag visste inte att de uppgraderat PDX och att det främst rörde sig om halsinfästningen. Det som skiljer PDX-2 från PRO är passiva EMG HZ istället för aktiva EMGs (81/60) och Basswood istället för Al i kroppen. Annars är det i princip samma gitarr.


Specs i sammandrag:
Kropp: Basswood
Finnish: Svart Gloss
Hals: Maple Neck Through Body (Speed neck)
Halsfäste: Neck Set
Scale: 25,5
Binding: Silvervit
Greppbräda: Ebenholtz med pärlemor sharkfin inlays
Band: 24 Jumbo
Stall: Floyd Rose Special
Rattar: 2 Volym
Switch: 3 vägs
Mickar: EMG HZ Humbuckers
Stämmisar: Jackson Die-Cast

Omdöme
Det här är en metalyxa, det är ingen tvekan om det. Den är som gjord för feta riff och vräkigt solospel och mycket lättspelad. Det är också lätt att få låg stränghöjd utan razzel om man gillar det. Det sitter 009-042 strängar på vid leverans, men du kan utan problem gå upp till 010 med enkelhet, 012 kan bli tufft då Floyds brukar krångla med tjockare strängar tyvärr. Floydet fungerar helt perfekt och det sjunger dessutom minimalt.

Tonen är tight och minkarna, EMG HZ, ger en hög output. Dessa mickar anses vara budgetvarianter till EMG 81/85 etc men de är faktiskt egna mickar med egen karaktär. Många metalheads går från aktiva till passiva mickar för ytterligare tightness och spelbarhet. Man menar att aktiva är lite för mycket. PDX-2 har två volymrattar och ingen ratt för ton. Det blir allt vanligare att moderna gitarrer skippar grejer som de flesta gitarrister i målgruppen inte använder.

Med min Paevey 6505 och Marshall med vintagehögtalare fungerar den som allra bäst, man får det här maffiga chunkiga metaltugget som är så karrakteristiskt för inte bara Machine Head utan hela den moderna metalscenen.

En annan positiv sak är att den är välbalanserad när den hänger över axeln och inte det minsta tendens till neck-dive, vilket tyvärr kan vara fallet med Vs.

Kroppen är av Basswood, som är ett förhållandevis billigt trä och lätt att bearbeta i fabrik.  Basswood påminner mycket om Al i tonen. Al som annars anses ha mer "richness in tone". Tonen i PDX-2 håller väldigt hög kvalitet och det är mycket enkelt att få feta övertoner, vilket det handlar om för mig i just detta sammanhanget.

På den första PDXn satt ett "Floyd Rose licensed" och halsen var skruvad, så PDX-2 med Set Neck och Floyd Rose Special får hela gitarren att kliva upp ett snäpp i kvalitet. Detta är en bra gitarr, det är ingen tvekan om det och den är lättspelad och bekväm.

Mitt exemplar är signerat av Phil Demmel själv, vilket gör den extra kul och värdefull för "Machine Heads". Att den dessutom numera, som grädde på moset, också är signerad av sångaren och gitarristen Robb Flynn gör den ännu mer intressant som unikt exemplar.

Den är väldigt ovanlig på Blocket, men på eBay finns några. Och begagnade är de prisvärda, du kan säkert hitta dem för runt 4000-5000 kr. Sett ur ett instrumentperspektiv så är det ett bra pris för en riktigt bra gitarr i de prislägena.

De kom utan case, vilket får köpas till. Jacksons King V case kostar 1700 kr, vilket kan låta som mycket pengar men det är ett bra och väl skyddande case.

KÖP

Betyg:
5 Zombies (5)




Och här en rolig reklamfilm för Demmelition PDX-2 :)








lördag 26 april 2014

Gibson min-ETune, en nymodighet eller flopp?

Idag gick jag förbi 4Sound för att kolla lite och blev lite intresserad av en Gibson SG Standard som hängde där. En helt ok gitarr, men det var egentligen inte den i sig som fångade mitt intresse. Istället var det den svarta boxen som satt monterad bakom på huvudet som jag blev nyfiken på, Gibsons nya min-ETune. En "robot tuner" som det heter och tanken är att det ska göra livet lättare för gitarristen.

Systemet känner av vibrationerna i träet och stämmer gitarren automatiskt. I övrigt är gitarren en helt vanlig Gibson Standard SG. Det ser lite corny ut med en robot som applicerats på en gitarr som i övrigt andas 60-tal, men från framsidan ser man ingenting.

Boxen har lysdioder som indikerar hur väl gitarren stämmer och en en liten manöverpanel där du väljer vilken stämning du vill ha. Den drivs på batteri. 12 förinställda typstämningar har man att välja på och det enda man behöver göra är att köra en "strum" och så stämmer den av sig själv. Det är inte svårare än så i teorin.

Däremot fick vi med demoexet trixa lite några gånger med enskilda strängar, men det funkar.

Förmodligen lär man sig med tiden hur man ska använda den, men redan efter någon minut så kan hantera det hjälpligt. Jag filmade en snutt som ni kan se här, inte pro-shot direkt utan mer diskbänksrealistiskt. Man hör tydligt hur roboten arbetar med sitt rispiga ljud.

video


Frågan som inställer sig är förstås varför denna nymodiga uppfinning, och för vem? Daniel Noring som jobbar i butiken och som lirar bas i God Mother, berättar att de sålt några olika gitarrer och att kunderna verkar nöjda. Vi funderade tillsammans och kunde konstatera att det måste röra sig om en liten del av målgruppen som attraheras an min-etune och jag tänker att det måste vara de som behöver "stämma om" ofta och inte vill ha med sig 7-8 gitarrer på gig. Fair enough liksom.

Han berättar också att man kan ta bort systemet och ersätta med vanliga stämskruvar om man tröttnar och att det idag sitter på 5 Les Pauls och 3 SGs. Min-Etune finns inte monterad på premiummodeller, vilket indikerar att man inte tror att "hardcore Gibson users" kommer att nappa på det, vilket går helt i linje med mina tidigare inlägg om konservativ bransch.

Den går också att köpa separat och enkelt installera på din egen Gibson, men tänk då på att välja rätt version efter din gitarrtyp.

Kommer jag köpa en gitarr med denna feature?
Helt ärligt så tror jag inte det, det känns liksom lite krystat. Men kanske om jag mycket snart kommer att spela i nåt slags coverband med låtar som kräver att jag har gitarrer stämda på flera olika sätt så kan det förstås vara ett alternativ.  Det är en kul leksak, helt klart. Men det stör lite med en grunka fastskruvad på huvudet, det kommer man inte ifrån. Gibson själva har fler argument, tex att man tjänar in studiotid, och därmed pengar, på att stämma gitarren snabbare. Ehhhh?

Betyg
3,5 Zombies (5)

fredag 25 april 2014

Vintage Ibanez SM9 -En klassisk 80-talare

1988 hade en kompis till mig en galet kraftfull distortionpedal från Ibanez klassiska 9-serie, som tog TS9 vidare en bit. Disten var utomordentligt mycket kraftigare, detsamma gällde även botten. Tyvärr så stängde Ibanez produktionen av den, förmodligen för att TS9 var starkare på marknaden. Den används även idag med olika syften av allt från bluesgitarrister till metal, och var lite enklare att använda SM9 som hade fler rattar och lite annorlunda "diskontur". 

Jag köpte den av min kompis på 90-talet, men tyvärr var den rätt illa åtgången och saknade baklucka och glappade en hel del, så den blev liggande. Jag sålde den för ett tag sen. Så dök det upp en hel och fin på Vend.se häromveckan och den satte jag tänderna i direkt. Främst för att jag var nyfiken på hur den står sig idag bland alla 100-tals overdrives och distpedaler som öses över oss med jämna mellanrum.

Distpedaler klipper ju tonen så att ljudvågen får ett utseende mer likt en platå jämfört med overdrives som enbart slipar av toppen och du får då en mer kraftig överstyrning som är vräkigare, men också lite plattare som konsekvens. Detta försöker SM9 kompensera genom att tillföra både botten och mer punsch med några ytterligare parametrar.

Den finns också i ett annat brand, nämligen Maxon. Maxon var de som faktiskt tillverkade SM9 och alla andra Ibanez pedaler i 9-serien, kanske fler jag vet inte. Maxon lämnade samarbetet 2002 och gör sen dess egna varianter av TS9 och SM9, som väl egentligen bör betraktas som "original" eftersom de använder ursprungschipet. De Ibanez TS9 som görs tillverkas alltså inte av Maxon. Ibanez SM9 görs inte längre, däremot gör Maxon en SM9Pro+ Super Distortion. Den har jag dock inte testat.

Några av er har kanske redan testat att köra två TS9 efter varandra och då få ökad gain och ännu mer tube-likt. Faktum är att det funkar riktigt bra. Jag misstänker att tanken med SM9 var lite åt det hållet, det vill säga peta in mer gain och addera några andra värden på samma gång. Det som gjorde att TS9 fick sin karakteristik var att det sitter ett JRC 4558D chip i den och i SM9 sitter två, så jämförelsen med två TS9 efter varandra är inte så långt från vad det hela handlar om.

Somliga skriver i olika forum att en bra grej med SM9 är att dess förmåga att ge rörförstärkare en mer solid-state karaktär, men det förstår jag faktiskt inte alls. Sen är det klart att man har olika öron här som i många andra sammanhang.

Test
När jag testat den har jag kört den mellan gitarr och förstärkarens inputjack, jag upplever att distboxar inte går bäst där och inte i effektloopen. Kanske är det en smaksak, jag vet inte.

Rattar
Level -justerar volym
Edge: justerar toppen tror jag
Drive: justerar mångden gain
Attack: justerar attacken
Punch: justerar trycket framåt i stärkaren (botten)

Dessa fem rattar skapar närmast oändliga möjligheter och det är förmodligen det som också är dess brist, eftersom det kräver en del finlir för att hitta just det ljud som passar ditt spel.

Det är också tydligt när jag provar den i olika förstärkare att den uppträder helt olika beroende på vad grundljudet ställer för förutsättningar. Det är kanske inte så konstigt, men det är viktigt att tänka på.
Därför är tips på "settings" närmast meningslöst i en mening. Med en Peavey 6505 fungerar den lite sämre än med en Bugera 333XL, och bäst tycker jag att den fungerar den med en Marshall av typen JCM800 eller JCM2000. Också med en Mesa kan du få fram stor variation, utan att tonen faller ihop i onyanserad dist. Jag provade den också med en Blackstar HT-5 med förhållandevis gott resultat. Jag drar också slutsatsen, efter att ha provat flera förstärkare, att val av högtalare förmodligen också spelar stor roll och att den är mer känslig för vad för grejer man kör den i än TS9.
Val av gitarr spelar också stor roll, jag tycker att passiva låg-output verkar mer lämpliga än aktiva hög-output. Allt beroende på vad det är du söker förstås.

Men det finns trots allt några grundläggande tips. Tex att inte dra på för mycket "Attack" och "Edge", eftersom det blir lite väl hårt fräsande då, värmen liksom drar sin kos. Du får mer botten om du håller igen på dem. Sänker du "Drive" ner till hälften så uppträder den faktiskt mycket likt TS9 och du får en bluesig möjlighetiserande crunch.

SM9 fungerar så klart också väldigt bra till att vässa din ordinarie gain i förstärkaren. Men var försiktig, det går lätt överstyr och du tappar dynamik. Sätter du dessutom en TS9 framför den och sänker gainen så kan du lyfta fram tonen, precis samma teknik som många metallare gör för att tex lyfta tonen sin Peavey 6505.

Sammanfattningsvis kan man säga att SM9 levererar ett grundljud som ligger nära rörsound i sig själv och med lite rattande får man fram antingen ett karrakteristiskt "Brittish Sound" men även något som eventuellt går mot "American Sound". Den är inget för moderna metal heads, trots namnet "Super Metal", den låter mer som modern vintage hårdrock med rörkaraktär.  Den kräver en hel del kärlek och finlir med de 5 rattarna och därför är tålamod en bra förmåga att ha med sig.

De finns att få tag på då och då på Blocket för runt en 1000-lapp men också på e-Bay.

Betyg:
4 Zombies (5)





onsdag 23 april 2014

Intervju med gitarristen Tommy Denander

Tommy Denander är en Sveriges internationellt sett mest anlitade studiomusiker och har faktiskt spelat med de flesta av betydelse. Vad sägs om Alice Cooper, Michael Jackson, BB King, David Coverdale, Steve Vai, Michael Schenker, Santana, Tokyo Hotel, Yngwie Malmsteen, Backstreet Boys, Jimmy Page. 

Listan musiker han spelat med genom åren kan göras oändligt lång. Lägg därtill drösvis med filmmusik och tv-serier så börjar du ana att detta inte handlar om en dussinmusiker. Däremot är han kanske inte så välkänd i varje replokal här i Sverige. Jag har följt Tommy på avstånd i flera år och har alltid varit nyfiken på hans mångfacetterade lyra och förmåga att nosa upp olika genrer och musikstilar som musiker. 

Jag lyckades fånga honom en stund, nyss hemkommen från Los Angeles,  för lite frågor om hur det hela började. Om hans "signature guitars", val av förstärkare och det kanske allra viktigaste, nämligen den stora passionen för det han gör. 


Du är ju en av sveriges mer kända och etablerade gitarrister och dessutom en välmeriterad producent som medverkat på över 2200 plattor, hur gick det till egentligen?
Helt sjukt nog är jag över 2600 skivor nu, och jag har slutat räkna exakt men håller ganska bra koll och det är en väldigt bisarr siffra.

När började du spela gitarr?

Jag började spela gitarr och piano när jag var 5 år tack vare min mamma Inga och min farbror Henry som spelade för husbehov. Mina föräldrar trodde nog att jag skulle plinka lite och sen tröttna men 1975 när jag var 7 år  så såg jag en affisch med KISS och blev frälst för livet, både som KISS-fan men även som musiker.

Vad var det för känsla?
Det bara small till i hela kroppen och jag bara visste att detta måste jag göra så jag lyckades jobba ihop pengar till min första elgitarr och fick en liten förstärkare i julklapp och sen dess har detta varit mitt liv från morgon till sena kväll.

Hur mycket övade du som liten?
Jag spelade varje minut jag kunde och började med lokala band redan vid 9 år och gjorde mina första gig redan då. Runt 11-12 började jag spela på kompisars demos och när jag var 14 fick vi skivkontrakt med Polygram/Vertigo (Universal idag) med vårt band ATC och jag spelade in min första skiva. 

Bra start? 
Ja skivan och bandet fick en hel del media och just jag stack ut väldigt tydligt i recensioner och intervjuer vilket jag utnyttjade för att få in en fot redan då som studiomusiker vilket var det jag egentligen ville bli och sen rullade det bara på här hemma. 1987, när jag var 19 år, flyttade jag till Los Angeles där jag bodde 5 år och kom in med dom riktigt stora namnen vilket sen la grunden för min karriär.

Du har ju spelat med en imponerande skara gitarrister som Zakk Wylde, Jeff Beck, Eddie Van Halen, Steve Morse, Steve Vai, Michael Schenker, Micke Moody, Slash, Dough Aldrich och listan kan göras galet mycket längre än så. Med vem och vad har du lärt dig det som varit mest värdefullt för din egen spelstil?
Ja det är en enormt lång lista musiker av hög nivå jag spelat med på skivor, live eller bara jammat med privat. Jag är ju studiomusiker och visste tidigt att det var rätt väg för mig eftersom jag gillar all typ av musik och tycker om att spela dom flesta stilarna. Den första stora idolen var givetvis Ace Frehley i KISS och sen Eddie Van Halen men efter det blev det en underbar blandning av Mark Knopfler, Michael Landau, Larry Carlton, Dann Huff, Steve Stevens och många fler, släng alla dessa kryddor i en stor gryta och koka länge...det är jag.

Du har ju också en egen VGS signaturgitarr med både ”Evertune” och ”True Temperament”.
Ja vilken drömgitarr det är alltså, och det är enormt smickrande att gitarrister som Tommy Emanuell, Brad Paisley, Alan Holdsworth, Nuno Bettencourt och många fler tycker mycket om den. Plus att killarna i Saxon spelar på den, vilket är riktigt coolt, och stora producenter som Mutt Lange diggar den :)

Kan du berätta lite om vad det var du sökte när ni tog fram den?
Jag började jobba med VGS för ca 5 år sen och blev snabbt kär i dessa otroligt fint byggda gitarrer och ganska tidigt började vi prata om en signaturmodell. Jag hade samlat på mig så otroligt mycket idéer om den perfekta gitarren för mig genom åren så det tog mindre än en timma för mig och VGS chefdesigner, Thomas Neuhierl, att hitta exakt rätt. Den första modellen var svart med flammig lönntopp, vanliga band och Schaller Floyd Rose.

Hur togs den emot?
Den fick väldigt fina recensioner i många av de stora gitarrtidningarna och sålda väldigt bra men sen kom jag i kontakt med Svenska True Temperment och Amerikanska Evertune under samma period och det var min idé att sätta ihop båda systemen på en gitarr och då skapa den tveklöst mest perfekta gitarr som funnits. Absolut perfekt intonation på hela halsen och den stämmer aldrig ur sig vad man än gör, samtidigt som det ortfarande är en helt vanlig gitarr. Det är bara 2 genialiska lösningar på de jobbigaste problemen en gitarrist har.

Nån favorit bland dem?
Min röda modell med True Temperment och Evertune har sålt väldigt många exemplar världen runt och fortsätter att sälja bra plus att den varit på omslaget till en 12-13 riktigt stora gitarrtidningar och även Guitar Player Magazine gjorde en fin feature om mig. Jag var ute efter en gitarr som för mig var 100% perfekt och efter att ha spelat på denna modell jorden runt under 2 1/2 år och testat den på alla sätt som går har jag verkligen funnit perfektionen.

Finns den i fler versioner?
Vi har precis släppt en väldigt vacker 3e modell nu som heter Honey Burst och är mer vintage i en sagolik sunburt-färg, flammig lönn, passiva DiMarzio (dom 2 första modellerna har aktiva EMG), ett icke låsbart Schaller stall och True Temperment-hals. Den släpptes på Frankfurtmässan för en månad sen och 10 ex såldes redan på plats.

Både Evertune och True Temperature är ju ganska tydliga innovationer, och som många nya grejer i gitarrvärlden så möts ju innovationer av närapå omedelbar kritik. Vad är det, tror du, som gör att att gitarrister är så konservativa?
Jag har själv varit så där envist jäkla korkad och av någon väldigt konstig anledning skeptisk mot nya uppfinningar men kommer aldrig någonsin att göra om det misstaget igen.
Gitarren är en väldigt gammal uppfinning som varit full av halvbra lösningar som gitarrister i alla år kämpat med att försöka fixa på bästa sätt och nu finns det makalösa uppfinningar som gör instrumentet enormt mycket bättre så man måste ju vara korkad om man inte ger det åtminstone en chans.

Det verkar vara så svårt för en del?
Man spelar ju fortfarande på gitarren på precis samma sätt, enda skillnaden är att det som bara stör och gör spelandet tråkigt nu är botat! Jag stämmer min gitarr en gång när jag byter strängar och sen går det 6-8 veckor i studion där jag spelar flera timmar nästan varje dag innan jag byter och innan det rör jag inte stämmningen :) 

Byter du strängar så sällan?
På turne byter jag efter 2-3 gig för man vill inte spela av strängar live men jag tog t.ex med gitarren till Japan på en turné, bytta strängar innan jag åkte och repade en hel dag när vi kom fram, gjorde lång soundcheck första dagen och sen 3 gig innan jag bytte strängar, gjorde de sista giggen och flög sen hela vägen hem och gick direkt in i studion med Mutt Lange, utan att stämma!

Vad kör du i övrigt på för grejer, är du digital eller en "true tuber”?
Nu spelar jag bara på Kemper och folk har väldigt svårt att tro på att jag inte gjort vissa jobb med en rörtopp men den låter så äkta att det inte går att höra eller känna skillnaden.

Det där vill man ju knappt höra dig säga, ha ha, så du kör inga rör alls?
Jag har fortfarande mina Laboga-toppar kvar men dom står mest bara i studion...dock har jag märkt att jag låter väldigt mycket som mig oavsett vad jag spelar på så tonen sitter verkligen i fingrarna.

Du pratar ofta om passionens betydelse för framgång, hur startade din passion därute i Åkerberga?
Utan genuin passion för det man gör kan man inte bli bra på riktigt, du kan inte skapa konst utan passion och hjärta för det är ju känslor vi fångar och förmedlar...inte ettor och nollor med sikte på pengar. Min passion föddes jag med och sen har jag tagit väldigt väl hand om den genom hela livet med att leva med fokus, drogfritt och väldigt lite alkohol.

Vem gav dig dessa perspektiv?
Min farmor sa till mig när jag var liten "om dina drömmar inte skrämmer dig är dom inte stora nog" och så har jag levt mitt liv, jag siktar alltid högre än de flesta andra ens vågar tänka och sen ger jag mig fan på att göra verklighet av dessa drömmar vilket har fungerat väldigt bra :)

Ja det verkar så, finns det nån mer anlitad studiogitarrist?
Jag är en av de mest inspelade gitarristerna i världen och har ofta mer jobb än eliten i LA, dom är mina nära vänner så jag vet hur deras arbete ser ut, men jag föddes inte i Los Angeles och växte inte upp mitt i smeten av oändliga jobb under 70 och 80-talet, jag växte upp i en liten håla norr om Stockholm så min väg till drömmarna har varit 100 gånger svårare.

Vad har du för projekt igång för tillfället?
Jag har alltid ganska mycket gitarrsessions i studion men turnérar en del ute i världen med kända namn som Bobby Kimball, Bill Champlin, Eric Martin, Joe Lynn Turner, Jimi Jamison och Graham Bonnet. Mitt största fokus dock ligger i att vara med och driva Sveriges äldsta och största musikstudio samt även deras skivbolag på X-Level, jag är A&R för bolaget så jag letar hela tiden efter nya artister att signa och jag skriver och producerar väldigt mycket också så det råder ingen brist på jobb haha.

Tack för att du tog dig tid för Gitarrzombien.
Tack själv.

måndag 21 april 2014

Marshall JCM800 "2205" och PPIMV

Det finns naturligtvis väldigt många bra Marshalls, alla lämpade för olika typer av musikstilar och framförallt individuell smak. Därför är rubriken på ett sätt felaktig, men jag kommer snart till vad jag menar med "Holy Grail". I jakten på tonen kan man inte komma ifrån det faktum att den aldrig tar slut eller går över, som jag tidigare nämnt nån gång tror jag. Det finns alltid någonting att undersöka, testa eller gräva ned sig i. En sån här sak är den ständigt återkommande diskussionen om vilken av Marshalls utgåvor av JCM800 som är den bästa. 

Det är en svår fråga att besvara tycker jag, om det överhuvudtaget går. Det enkla svaret, men inte alltid det man vill ha, är att det är bäst att "pröva sig fram". Jag köpte en JCM900 på 90-talet i tron om att de av naturliga skäl skulle vara en ännu bättre JCM800, som jag bara hört några avlägsna kompisar använda. Några av dem hade riktigt väljudande JCM800. 

Besvikelsen blev stor när jag upptäckte att min 900 lät värre än "skräp". Dålig botten, skränig spretig dist och allmänt oskön på alla möjliga sätt. Jag minns att jag sålde den direkt. Jag läste också mängder av inlägg på nätet under slutet av 90-talet som signalerade att inom familjen JCM800 så finns det olika uppfattningar, en del hyllar och en del andra dissar helt. Sen dess har JCM spökat i mitt medvetande både en och två gånger, tills jag köpte en moddad JCM2000 (Folkesson), som låter fantastiskt. Men någon JCM800 har det aldrig blivit, förmodligen satte sig ett hjärnspöke i huvudet och jag har kallat dem överskattade "pudelrockförstärekare"....

Men så häromsistens bestämde jag mig för att söka rätt på åtminstone en del svar kring JCM800 och dess delade meningar. Jag tänkte att det måste ju finnas logiska förklaringar till att en del älskar dem. 

Bakgrunden
Föregångaren var JMP, efterträdaren till Plexi, som bytte utseende men som i princip var samma förstärkare. Högljudda monster som skapade distortion med både preamp och slutsteg, det gjorde att du var tvungen att gasa den på högsta för att få ut det du ville. Det är i princip dessa du hör  på de flesta hårdrocksplattor från tidigt 70-tal. De var handvirade och lödda i varje enskild del men -73 byttes tekniken mot kretskort (PCB). Diskussioner pågår fortfarande om hur det påverkade tonen och vilka som är bäst. Svaret är väl att det finns bra och mindre bra versioner av båda kan man säga. 

1976 kom JMP med ny version med mastervolume, vilket gjorde att man kunde ha hög gain på lägre volym, rent tekniskt överstyrdes förförstärkrens rör och slutsteget reglerades med mastervolymen. De kom i två versioner.
2203 som var en 100W  1 kanal
2204 som var en 50W 1 kanal

Det var dessa JMPs som sedan utgjorde grunden för JCM800 som kom 1981, några med och några utan mastervolume. 

I princip identiska förstärkare som JMP men med lite annorlunda front, valvet togs bort och panelen gick istället från kant till kant. Till att börja med var till och med modellnumren samma, dvs 2203 och 2204. Både JMP och JCM800 såldes parallellt en tid. Det som skilde JCM800 (81-83) från JMP var att man utvecklade gainen till att vara lite mer aggressiv, förmodligen pga av efterfrågan från kunderna som intresserade sig mer och mer för hårdare rock.

Runt 1985 gjorde man vissa justeringar för att sänka kostnader. Den stora skillnaden var att potentiometrar och inputjacks monterades direkt på kretskortet istället för att de kopplades med kablar, vilket förenklade produktionen en hel del. I 2203 justerades powersuplydelen och filtreringen en smula, också det av kostnadsskäl, men inte på 2204 som behöll den gamla fram till 1986. Här har vi en del av förklaringen till olika uppfattningar skulle jag gissa. Inputjacks ändrades också från "vertikal" till "horizontal", så de är lätta att känna igen.

Så, 1982 nånstans, kom två utvecklade varianter, med två switchbara kanaler

2210 som var en 100W med 2 kanaler
2205 som var en 50W med 2 kanaler

De två kanalerna, en ren och distortion, växlades med en footswitch och hade varsin separat EQ. Dessutom la man till en effektloop och reverb, som var Marshalls första. Det som gjorde dessa väldigt poppis, förutom 2 kanaler, var att gainen ökades ytterligare lite till. Tyvärr läckte den rena kanalen på de första varianterna och distkanalen saknade enligt vissa användare en del botten och punsch, men till dess fördel talade att tonen fortfarande var betydligt mer gainig på det stora hela. Det passade framförallt den nya form av heavy metal som växt fram under början 80-talet. I princip alla körde på JCM800, och inte sällan så moddades de om av flinka entreprenörer.

Sen hände någonting med modellen 2205 från 1987 fram till 1990 då de slutade tillverkas och ersattes av JCM900. De återfick mer botten och punsch och räknas idag som de allra bästa i serien JCM800, särskilt de från 1989. Vad som skedde har jag svårt att reda ut, men gitarrister som Michael Schenker och John Norum har förälskat sig i dem. Schenker har använt den sen de kom ut och vägrar köra på nåt annat. Norum köpte 1997, enligt FUZZ Magazine, två stycken av Schenker från -89 med KT88 rör istället för original EL34.

Det var en sådan jag hämtade i Eskilstuna idag, en Marshall JCM800 1989 med KT88.

JCM800 2205 1989
Det här är alltså en 50 watts förstärkare med mastervolume och 2 kanaler, en ren och en distad. EQn består av Bass, Mid och Treble. Förutom det finns också Presence såklart.

Det sitter även ett reverb i den som regleras från fronten via en egen ratt.

Bakom hittar vi effektloopen med in och ut och två uttag för högtalare, 4 och 8ohm.

Detta ex är moddad på flera sätt, dels en PPIMV, som är förkortning av Post-Phase-Inverter-Master-Volume. Den gör att du kan köra full ös på allt men sänka utbjudet. I praktiken gör detta att du kan dra nytta av förstärkarens bästa fördelar av att köras "hot" men inte behöva stå ut med 100% av volymen, 50 watt producerar trots allt en hel del volym. Bakom sitter en extra ratt som du kan dra ned om du behöver och sen blåsa 100% på både mastern och volymen. Det fungerar funktionsmässigt som en HotPlate. Om du kör PPIMV på högsta läge är alltihop "over ruled" och den förlorar sin funktion, stärkaren uppträder då som orginal. Några andra moddar finns också, som sänker bruset till exempel, som gör den mycket tyst. JCM800 har rent generellt sett mycket brus och brum annars.

Det viktiga här att veta är att JCM800 jobbar som allra bäst med "rätt" högtalare, vilket i och för sig gäller alla förstärkare. En bra grej är därför att börja med de högtalare de är optimerade för, sen kan man laborera med andra. Risken är annars att du testar en bra förstärkare med fel element och därför inte ger förstärkaren den chans den behöver för att övertyga dig. I detta fall körde jag en Marshall JCM900 4x12, efter att först ha testat med en Mesa Boogie 4x12 med V30. Skillnaden var som natt och dag, märkligt nog. Jag skulle annars välja V30 varje dag i veckan. Marshallådan innehåller G12T-75 element, samma som andra batchen av JCM800, den första kom med G1265 som folk inte alls gillade.

Hur som helst så ger kombinationen G12T-75 en valbalanserad high gain som påminner om det man hört mycket av på 80-talet, vilket inte alls är särskilt konstigt. Var och varannan gitarrist körde ju på en. Du kan diala in Randy Rhoads, tidiga Zakk Wylde, Michael Schenker, Ratt, Whitesnake på ett kick helt utan effekter.
Genom att utnyttja PPIMVn och gasa mastern och volymen fullt ut , tills det tar stopp, så är det en fröjd att höra hur botten och finfin gain kliver rakt in i rummet framför dig precis som de ska. Detta utan att PPIMV nivån är på riktigt låg utvolym.

Det rena ljudet då? Nja detta är inte Marshalls bästa förstärkare för rent ljud, men det är ju inte heller dess syfte. Här gäller high-gain från morgon till kväll. Vist kan du ratta fram ett ok rent ljud men det är inte här styrkan sitter, vill man basera sitt sound på rent ljud så väljer man med fördel en annan förstärkare. Det är ur det perspektivet det här ska läsas.

Om du istället utnyttjar PPIMVn med den "rena kanalen" och ställer den lite lägre samtidigt som du låter mastervolume gå cranked up och rena kanalens volym på typ hälften så dyker ljudet av en klassisk JTM45 upp. Det är faktiskt riktigt ordentligt coolt att kunna växla mellan screaming high-gain och plötsligt byta kanal till en JTM45 och få late 60s bluescrunch som Eric Clapton eller Pete Townsends väderkvarnsrock. Extatiskt i sig själv.


Denna JCM800 (2205 -89) levererar ett fantastiskt bra grundljud med ordentlig gain, botten och punch. Lägger du till effekter och kombinerar med G12T-75 element så har du en ikonisk förstärkare. Det är inte undra på att John Norum gillar den, den saken är klar.

Man kan gott kalla "2205" en "Hardrocking Holy Grail", för det är precis vad det är.

Betyg:
5 Zombies (5)





lördag 19 april 2014

Guitars The Museum i Umeå & test av Joe Bonamassa Bartlett

Jag besökte idag "Guitars The Museum" i Umeå och träffade en av "tvillingarna" som samlat gitarrer i över 40 år och som nu ställer ut sin samling mitt i Umeå. Alla ni gitarrnördar som läser denna blogg känner ju förstås redan till det här eftersom deras arbete spritt sig långt utanför de vanliga kretsarna, men alla kanske inte har varit där. Här följer en första summering av vad man får se och höra om vid ett besök på museet. 

För det första så är detta crème de la crème när det gäller gitarrnörderi, det ska man vara väldigt klar över. Det är som att jämföra med Louvrens Mona Lisa, och kanske till och med ännu mer unikt. Jag var där 1,5 timma och det är på tok för kort tid. Ca 300 gitarrer visas upp, och ingen är nån dussingitarr direkt. Jag missade tyvärr den guidade turen. Mikael Ådhén, som med sin tvillingbror Samuel äger samlingen, hade vänligheten att visa inledningen på ett lite skönt oförberett påskaktigt sätt.

Jag fullständigt förhäxas av tvillingarnas passion och intresse för gitarrer, det är imponerande att bara träffa dem. Visst de är trevliga och glada killar, men herregud vilken samlad kunskap de besitter. Hatten av för deras arbete och stora ödmjukhet att låta oss vanliga nördar få ta del av deras livsverk.  Det är ett träget samlande, bytande, köpande och säljande genom åren som saknar motsvarighet i något annat sammanhang jag hört talas om. De flesta har nog svårt att förstå hur enastående märkvärdigt det här faktiskt är men du hittar ingen motsvarighet någon annanstans på jorden.

Det första rummet man kliver in i är verkligen något i hästväg när det gäller vintagegitarrer, många av dem går inte ens att hitta någon annanstans. Vad sägs om en av de 98 st original av Gibson Flying V, vars produktion plötsligt avbröts för att ingen ville ha dem. Fantastiskt vacker och med åren patinerad. Eller Explorern som bara gjordes i 36 ex, innan produktionen lades ned,  för att sedan återupptas igen många år senare när folk började gilla dem.

Man vill så gärna prova gitarrerna, helst varenda än, men förmodligen just på grund av det så sitter de bakom glasrutor. Och det är nog tur. Men fy vad det kliade i fingrarna.

Tänk att få "riffa" denna fantastiska 1960 Gibson Les Paul Sunburst, som kostade 19 vintage Stratocasters i inbyte för att komma åt. Det gjordes drygt 1600 st av dessa "holy grails" mellan 1958-1960. En gitarr som i princip alla Gibson Heads vill åt, men som få tidigare ens skulle kunna att få se annat än på bild.

Det är ett fantastiskt instrument som satte fart på rockgitarristernas utveckling och blev standard för många gitarrister. Eric Clapton förändrade på riktigt gitarrhistorien när han spelade på en sån här, en -58a, i John Mayalls Bluesbreakers. Lyssna på den plattan så förstår ni.
För Fender-freaksen finns också mängder med spännande versioner av Stratocasters som tittade ut i världen första gången så tidigt som 1954 och som än idag i princip ser likadan ut.

Här underst en 63a Fiesta Red, som enligt uppgift är otroligt resonant och samtidigt lätt till vikten. Och kolla in slitningen, "to die fore".  På öppna marknaden går de för runt 28 000 dollar.  Ovanför hänger en 65a och över den fin 62a.

Även olika varianter av Telecasters finns att beskåda. Och går man den guidade turen får man också varje unik gitarrs historia berättad för sig, bara det är ett skäl för mig att åka tillbaka många gånger om känner jag.

Gillar man Gibson Firebirds kan man lägga nån timma på att njuta av en hel vägg som innehåller allt väsentligt på temat. Gretch likaså, till exempel Johny Thunders halvaukustiska Gretch som enligt utsago har en otroligt fin ton. En gitarr som blev stilikon för Rockabillyn.

Det är inte bara gitarrernas historia som presenteras på "Guitars The Museum", också gitarrförstärkarna har sin plats. Sällan har jag skådat så många av de förstärkare som satt standard för gitarrindustrins framväxt på ett och samma ställe. Man får fan feber, när man tänker på det. Allt från de första Marshall och Fender till Hiwatts och Vox finns att vila ögonen på, till och med en uråldrig gammal Gibson. Här en Marshall Plexi som blev stilbildande genom Clapton, Hendrix och i stort sett varenda kotte som riffade lite tyngre. Just den här är ett mycket vackert slitet exemplar. Plexis finns att få tag i, också från denna tid, till närapå rimliga priser och de låter fantastiskt.


Joe Bonamassa Bartlett
När vi skulle gå berättade Mikael Ådhén att de hade John Bonamassas specialdesignade Bartlettgitarr i skrubben intill disken färdig för leverans. En gitarr som designats av "mellanbrodern" Magnus Melkersson, en av deras polare från Umeå som de känt sen 70-talet. Bartlett är en "boutique tillverkare" från Canada som enbart sysslar med små upplagor till verkliga finsmakare. Vi pratar riktiga kvalitetsgitarrer här.

Det visade sig vara en patinerad men nypoducerad Gold Top i 50s style. Ådhén for in i skrubben och kom ut med alstret så jag fick testa. En alldeles gudomlig gitarr med en väldigt lättspelad hals. Fantastiskt patinerad i lack och i mekanik. Det är en lite annorlunda cutaway som på ett utmärkt sätt låter tankarna gå till 50-talet. Orginalramarna för mickarna kostar 12000 dollar styck men de har hittat ett sätt att återskapa exakt samma crèmefärg av exakt samma material. En dröm.

Det är detaljerna som många gånger avgör. Dessutom en helt egen form på halsens inlays, som för ovanlighetens skull inte signalerar dålig kopia utan en helt egen högkvalitativ design. Det märks att Melkersson är erkänd designer och formgivare i botten. Gitarren är din för 100 000 kr. Den dyraste gitarr jag spelat på, men oj vad den sjöng.

Sammantaget kan man säga att besöket var en upplevelse utöver det vanliga för en gitarrintresserad yngling.
Om ni nu ska planera att åka till Umeå eller bara passera förbi i sommar så missa inte att besöka detta grymma museum. Är det bara ett museum ni ska besöka innan ni sätter näsan i vädret så är det här tipset No.1.

Jag ska försöka få till en lite mer fokuserad intervju framöver med bröderna Ådhén, om de vill förstås.

http://www.guitarsthemuseum.com


torsdag 17 april 2014

Micka förstärkaren "utan ljud" med AxeTrak Pro

För ett halvår sedan beställde jag en AxeTrak Pro, den nya generationen "isolation cabinet". Det är en smart lösning om man vill micka sin förstärkare och tycker att det blir lite väl högt i tex lägenheten med en SM57:a framför högtalaren. Problemet är att om du ska köra in det i datorn för inspelning så blir det liksom i princip omöjligt att vara i rummet och samtidigt höra dig själv och vad du spelar in, även om du har lurar.

Alternativet jag provat två ggr är line-out på förstärkaren, men resultatet har alltid varit riktigt värdelöst. Det blir liksom aldrig bra, eftersom man som gitarrist söker det där varma i tonen som en högtalare ger. Man provar bara en gång.

AxeTrak löser det här riktigt bra genom att isolera högtalaren och låta micken och konen vara där inpackad i ljudisolerande material. Då kan du maxa stärkaren och få ut den där råtonen ur din rörförstärkare du behöver för din inspelning eller rakt in mixern om du spelar live.

Kuben är handgjord rakt igenom med särskilt framtagna högtalare och mickar. Själva kuben är gjord av Baltic Birch Plywood och kädd i nån slags grå filtmaterial, ser lite vintage cool ut. Den väger drygt 9,5 kg så den är ganska enkel att ta med sig om man behöver, i alla fall jämfört med en 4x12a.

På framsidan finns 1 input jack för högtalarkabeln, 8 ohm är det som gäller. När du köper den kan du beställa med 4, 8 eller 16 ohm, eller alla. Jag minns inte vad jags beställde men jag kör i alla fall 8 ohm. Du har även en "fuse" på framsidan, där du kan sätta i en ny om du blåser den. Det medföljer 2 st extra, som verkar vara standard att köpa i butik.

En XLR får mick-kabeln som du sen kör till mixern eller via ljudkort till datorn. Kör du Mac kan jag rekommendera Apogee Duo.

Det finns också två andra knappar som låter dig sätta på och av två ljudfilter, en röd och grön. Det är egentligen en bas boost och treble boost, som ger ytterligare möjlighet att kontrollera ljudet.

I de tidigaste versionerna använde de SM57an som mick men det visade sig att det inte räckte riktigt så numera sitter en helt specialdesignad, en Modified Dynamic Cardioid, som ska optimera upptagningen. Micken kan också flyttas inne i kuben "utifrån", dvs ställan antingen rakt mot konen, optimalt för rena ljud, eller en bit vid sidan för high gain om du exempelvis vill ha lite mjukare ljudbild.



Inne i kuben sitter en 6" "Raptor" högtalare, det är AxeTracks egen. Det är inte så mycket att säga om den, den gör sitt jobb i lugn och ro där inne. På sidan sitter ett handreglage där du kan ställa micken i förhållande till högtalarkonen, som jag beskrev ovan. Det var något som användare var irriterade på i första versionerna, dvs att micken då var mer fast rakt på konen. Vi vet ju att myckens placering ändrar ljudets karaktär ganska mycket, och det finns många meningar om det där.

Till vad?
Användningsområdena är så klart många, inte bara inspelningssituationer. Spelar du live så behöver du inte micka din högtalare. Har du flera högtalar-outputs kör du din vanliga på scen för dig själv och dessutom en rakt in i AxeTrak till mixerbordet. Full kontroll kan man säga.

Man kan förmodligen också, om "batteristen" kör digitala trummor, köra in allt i mixern och repa i lurar med din Mesa Boogie på högsta volym "doin what it should". Jag vet inte, men möjligheten finns förstås.

Hur låter det då?
Det låter helt magiskt förstås, med rätt inställningar på förstärkaren och ett bra ljudkort rakt in i Logic eller nåt annat så har du din rörförstärkare precis som den ska låta "mickad". Det hörs inte ett ljud, även om du gasar din Marshall på 10an. Man ska komma ihåg, och det är svårt när man sitter där, att det är analogt hela vägen. Det känns lite "som att det något som inte stämmer", eftersom man är van vid byxfladder.

Och vill du köra din kedja av effekter så visst blir det bra, men ska du spela in så kanske man ska lägga effekterna efteråt. Men möjligheten finns givetvis.

Nu har jag inte rattat så mycket ännu, men eftersom det var i stort sett plug n play så kickade jag bara in den och körde. Jag provade att flytta micken och resultatet var slående. Det fina är ju just att du slipper ljudet i rummet och kan koncentrera dig på det som spelas in direkt. Helt grymt.

Priset var 459 dollars + moms och tull. Helt klart värt pengarna, att vänta 6 månader kändes dock rätt kass.

Betyg
6,5 Zombies (5)



onsdag 16 april 2014

Jackson Soloist SLSMG

Jag bytte till mig en Jackson Soloist SLSMG för en tid sedan. Jackson och framförallt Charvel var märken man bara kunde döda för i början av 80-talet. I pudelrockens glittriga färgglada tidevarv fanns det väldigt åtråvärda objekt som hängde och retades i gitarrbutikerna, och de hängde där ganska lång tid innan de såldes. De flesta av oss hade inte råd, bara de som lyckades spara ihop stålar eller hade rika föräldrar hade cash till en Charvel/Jackson. 

Historien om Jackson startade i något så underligt som en feg strategi. Entreprenören Grover Jackson köpte in sig Charvel Guitars Repair på 70-talet vars verksamhet från början koncentrerade sig på att göra lyxiga och högkvalitativa "strator" under namnet Charvel.

Tidigt 1980 kontaktade Randy Rhoads Charvel och ville ha en specialanpassad V-gitarr som passade hans tämligen taniga kropp. Det hela landade i Jackson Concorde. De två hornen bröt tradition genom att vara osymmetriska och det hela såg väldigt konstigt ut tyckte man. Man vågade helt enkelt inte "branda" den med "Charvel", eftersom den såg så konstig och löjeväckande ut och att man bedömde att den inte alls passade i in sortimentet med stratamodellerna. Det hela skulle uppfattas som ett skämt, sa man.

Istället satte Grover, som var en man som inte gav sig så lätt, dit sitt eget namn Jackson på huvudet. Så på grund av i grunden ren feghet, så fick världen ett nytt gitarrbrand som tidigt klassades som högkvalitativa "american made". Framförallt fann dessa vänner inom hårdrocken och i synnerhet numera i den tyngre skolan.

Under 1990-talet var även Jackson tvungna att öppna upp för budgetgitarrer tillverkade i Asien för att inte gå under i den hårda konkurrensen. I början av 2000-talet köptes faktiskt Charvel/Jackson upp av Fender och tillverkningen sker nu mestadels i Corona CA, med vissa undantag. De billigaste gitarrerna i deras serier bör man se upp med, men det gäller ju alla märken. I mellanprisklassen hittar man riktigt fina instrument och kliver man upp mot de högra prisnivåerna är kvaliteten mycket hög.


Jackson Soloist SLSMG (Japan)
Super-Lightweight-Soloist är en ultralätt gitarr med snabb hals men ändå bra sustain och kraftig ton.  En gammal Concorde är ju lite av ett mästerverk på alla plan, och svår att slå när det gäller spelbart, men det känns som att Jackson verkligen har förvaltat arvet i väsentliga delar också i dessa nutida byggen. Detta gäller i synnerhet  SLSMG, som är väldigt mycket gitarr för pengarna.

SLSMG var en instegsmodell när den kom i början 2000-talet och den mest prisvänliga i sin kategori. Du kan hitta en beggad för dryga 3000-4000 kronor på Blocket eller ebay. Priset brukar ju många gånger, inte alltid så klart, skvallra om en gitarr håller hög klass eller inte. När den kom ut låg den på runt 8000-9000 kr, alltså i mellanskiktet. Det är ett fint hantverk med delar som satts ihop med ett genomtänkt kvalitetstänk i botten. Samtliga SLSMG tillverkas i Japan, vilket ytterligare signalerar kvalitet.


Fram till 2006 kom de laddade med passiva EMG Hz - H3 och efter det fram till nu med aktiva EMG 81/85. På min sitter passiva EMG Hz som i och för sig håller måttet, men det är klart att aktiva ger en lite högre output och därmed lite mer skjuts. Och det är det denna gitarr sysslar med, hårt och brutalt bottensök i den mörkare delen av ljudbilden. Den fungerar väldigt bra om man vill köra nedstämt.

Det som får mig att reagera allra mest är att det är en mycket lätt gitarr, den väger inte mer än dryga 2 kg !

Kroppen som är gjord av solid Mahogny, som gröpts ur för att minska vikten, och finishen är satin black. En finish som är svår att hålla fri från tumavtryck osv men det är en riktig "mean killer" när den är avtorkad. På kroppen sitter en master volym och en tonratt + en trevägs-switch som ställer mickarna i hals, hals/stall och stall. En bra grej är att det är ruskigt bra avrullning på volymratten. Från full gain rullar du av mot närapå rent ljud faktiskt. Lite beroende av vilken förstärkare du använder givetvis, men ändå.

Makaniken är Tune-O-Matic JT390 med "string through body" och stämskruvarna, die-cast tuners, är riktigt följsamma och håller stämningen mer än perfekt.

Halsen i Mahogny är helt fantastisk och påminner om en Ibanez Wizard neck fast lite rundare, och den är ursnabb. Den är en fröjd att spela på den, allt känns lättare när man spelar på en riktigt bra hals. Den är något bredare upp mot 12 band jämfört med vid sadeln.

Greppbrädan är gjord i ebenholtz med 24 jumbo frets med MOTO piraya tänder som inlays. Den har bra åtkomst kring de övre banden, vilket är bra för solisterna i klubben. Huvudet är lite annorlunda än Jackson normala, och ger ett lite mer modernt intryck. Själv gillar jag det här utseendet mer än den traditionella och mer vanligare "hockey-klubban".

Slutomdöme
SLSMG är som sagt en mycket lättspelad gitarr, den låter bra ljudmässigt och är som sagt väldigt lätt. Somliga drar öronen åt sig lite när det gäller lätta gitarrer, men det finns undantag och detta är ett av dem. Den har en tightness och botten som förbluffar även den kräsne. Även det rena ljudet blir väldigt fylligt, och du kan säkert få urgrymma jazz-tones ur den också, just pga av dess förmåga att få tight rent ljud. Stämmer man ner den, som det nästan känns som att den är gjord för, uppstår inget rassel alls. Gör du det så hittar du en maffig bred gain som klarar det mesta i metalgenren, och det är här den hör hemma. Det som förvånar mig är att inte fler i metal-svängen upptäckt den. Den enda jag känner till är Chris Broderick i Megadeth.

Köpläge...om man vill ha en billig och bra gitarr som låter bra och som inte sliter på ryggen.

Betyg:
4,8 Zombies (5)