fredag 30 maj 2014

Randall RG13 pedalförstärkare för metal á la Dimebag

Häromdagen fick jag hem mitt senaste blocketkap, en Randall RG13. En "mobil" förstärkare av typen "solid state" på 1 watt som kan driva en 4x12a, fungera som pedal och eller "lina" direkt till mixerbordet eller datorn. Man kan säga att den är full av möjligheter på den punkten. Man ska också vara medveten om att detta är bara för metalheads och synnerhet om man gillar Panteras Dimebag Darrell fullständigt brutalt attackerande dist. Och dist har den så till den grad att hälften faktiskt hade räckt och blivit över.

När det gäller den här typen av metalsound så är det något av det brutalare jag hört på länge faktiskt, särskilt ur en sån liten låda. Men lite rattande så får du till det där tighta moderna metalliska soundet som bland annat blev ett signum för Dimebag, ingen tvekan om det.

Den som kan sin Dimebag känner ju till att han använde en gammal Randall 100W på både Comboys From Hell och The Great Southern Trendkill. Visserligen ofta med en flanger, Furman Parametic EQ och förmodligen en del andra effekter. Andra förstärkare han använde var Randall Warheads och Krank Amp. Det är svårt att inte nämna Dimebag som en de mer inflytelserika metalgitarristerna i vår tid, även om det förstås finns fler. Många är vi som avgudat denna helt och hållet innovativa instrumentalist och riffmaskin. Inte minst sökte vi det säregna ljudet i gitarren eller snarare "tonen", som ju inte går att köpa sig till.
Hur som helst så får man till ett väldigt likt ljud i RG13.


Randall RG13
Den innehåller 3 kanaler, 1 ren och 2 gain. Det rena ljudet är inte särskilt väl utvecklat men det fungerar. Det två övriga är snarlika, kanal 3 har lite mer gain. Alla kanaler har reglage för volym och gain men delar samma EQ vilket dramatiskt minskar mångsidigheten. Det finns också bassboost och midscoop, och båda är mycket effektiva. De tightar till det hela ytterligare.

Vidare finns en Loop/Boost, man väljer vilket på baksidan. Boosten gör att du, som det låter, kan ha högre output på solos etc och Loop är förstås för effekter.


På sidan sitter ett XLR uttag för mixer/dator och ett teleuttag om du ska köra den som "pedal".

På baksidan finns urtag för  "effects-loop" och ett 9v uttag för andra effekter, vilket är en smart lösning. Dessutom finns en högtalarutgång för 8 ohms högtalare. Och 1 watt är ibland imponerande mycket, det låter mycket.

Det enda som är lite surt, och det kommer kanske med den utstuderat kraftiga gainen, är att den brusar väldigt med vissa typer mickar och särskilt passiva. Den brusar i sig en del men det blir värre med vissa mickar. Med min LTD bestyckad med EMGs brusar den mindre, men jag rekommenderar ändå en noise-gate i loopen. Med noise-gate en tystnar den avsevärt och din tokmärktiga dist kommer till sin fulla rätt.

Den väger 1,7 kg ungefär och det är ju avsevärt mycket smidigare än en topp om man nu ska gigga. Och med mångfalden i utgångar gör ditt möte med ljudtekniker till en baggis.

Slutomdöme
Det är en prisvärd väg till en metaldist extravaganza, men det är också där resan slutar. Att kalla den mångsidig vore att ljuga. Men nu är det just metalldist det handlar om så det är inga problem, och inte ljudmässigt heller. Riktigt fet dist utlovas. Brusandet sänker däremot betyget en smula och även att inte alla kanaler har EQ.

Priset ligger på ca 2300 inklusive frakt, eller på blocket för runt en 1000-lapp.

Betyg:
4,0 Zombies (5)


torsdag 29 maj 2014

Gitarrzombien spelar en snutt på Sweden Rock och intervjuar Joakim JJ Marsh

Nästa torsdag ska Gitarrzombien åka ner på Sweden Rock och spela "Schools Out" med ingen mindre än Ryan Roxie, gitarristen i Alice Coopers band. Jag reggade mig på kampanjen "Live Your Dream" som PlayAlong kör med Roxie, och kan man tänka sig att jag blev av de som vann. Kul grej. Så nu ska jag och ytterligare några vinnare till få spela en kort snutt med Roxie 77. 

Det är lite extra roligt med just låten "Schools Out" eftersom jag dagtid faktiskt jobbar med skolutveckling och specifikt med att göra svensk skola mer relevant och engagerande för både unga och vuxna i skolan.

Tillställningen sker 5 juni kl 15.30 på 4soundscenen.

Ska försöka passa på att göra lite intervjuer på plats också. Inget bokat ännu.

Däremot ska jag trräffa Joakim JJ Marsh idag för en intervju. En gitarrist jag följt sedan mitten av 90-talet och som bland annat både skrivit och spelat med Glenn Hughes. Det känns riktigt stort faktiskt. Hans groovy spelstil och djupa känsla i spelet har fått mig att häpna både en och två gånger.

Stau Tuned Folks





onsdag 28 maj 2014

Edwards E-SG-100LT2 "Prisvärt kvalitetsbygge från China/Japan"

Jag har under en längre tid letat i musikaffärer och scannat internet efter en passande SG-gitarr. Jag gillar utseendet och det faktum att det oftast är ganska lätta gitarrer med en den där speciella tonen som stått förebild för gitarrister inom många genres. Min första elgitarr var en Sigma SG, som jag fortfarande har kvar. En 70-talare från Japan.  Den var spelmässigt ganska bra, där och då, men idag känns den både risig och stelbent. Det är mer affektionsvärdet som gör att den för vara kvar. Jag har också haft några andra SG modeller genom åren, men de har liksom aldrig riktigt passat in.

Det jag sökte nu var en bekväm individ med hög spelbarhet och som inte var alltför dyr. Den skulle också vara svart med lilla plektrumskyddet. Ganska knepiga krav på ett sätt eftersom prisvärda gitarrer nästan alltid har nåt som inte känns helt bra.

Gibson SG Special
Det första jag letade var förstås Gibsons, och det finns ganska gott om dem på både Vend.se och Blocket. Jag testade modellerna "Special", "Faded" och "Standard", med kvalitet i stigande ordning kan man säga. Tyvärr föll ingen mig riktigt i smaken.

I butiker har man oftast, av någon anledning jag inte begriper, gitarrer som inte är justerade, vilket är mycket märkligt kan jag tycka. Vem vill lägga 10 000 kr på något som känns skit och låter ostämt? Vid ett tillfälle frågade jag om jag fick justera den själv på plats, men det fick jag förstås inte. Hen fattade helt enkelt inte, kanske spelade hen inte alls gitarr? Har man det minsta lilla intresse för gitarrer så känner man ju direkt om den inte fungerar. Poängteras bör att detta resonemang inte handlar om custom shop guitars eller "vintage-gitarrer" utan utbudet av nya "stock-guitars". Plus det faktum att väl justerade Gibson SG Standards inte på något sätt är dåliga gitarrer. Men de jag ramlade över i butikerna passade inte alls min behov. Kanske är jag kräsen, jag vet inte?

Jag följde därför en hel del diskussioner i olika forum på nätet och upptäckte att ganska många faktiskt föredrar ett märke som heter Edwards, som gör kopior på Gibson SGs med en närmast kirurgisk precision. Edwards är egentligen ett brand under ESP koncernen. Faktum är att de numera är erkända för sina Gibson-kloner, kanske till och med mer än sina andra nytillverkade modeller. Problemet är att de inte finns i lager här i Europa eftersom dessa produktlinjer framförallt är gjorda för den Japanska marknaden. Edwards gitarrer tillverkas idag i nordöstra delen Kina av ett ESP-företag med namnet Heilongjiang ESP Electronic Audio Co. Träet kommer rån Ryssland enligt flera källor på olika forum. När tillverkningen förlades i Kina är oklart, men någon gång i början av 200-talet.

ESP-fabriken i Kina
Skälet till detta är som ofta i biznizsammanhang kostnader. Billigare arbetskraft och billigare lokaler än i Japan, och det som gjorde det möjligt var ett handelsavtal mellan Kina, Japan och Ryssland som gjorde det fördelaktigt att köpa och sälja mellan länderna. Tillverkningen sker under strikt övervakning av Japanska designingenjörer från ESP. När gitarrerna är klara och ihopsatta skickas  de till Japan för "the final touch", och det är här alla finjusteringar görs. Fabriken heter Saitama och ligger norr om Tokyo. De har helt enkelt valt att inte lägga det slutliga kvalitetsarbetet i låglöneländet för att kompetensen inte finns. Förmodligen är detta svaret på hur de kan hålla så hög kvalitet i den känsliga delen av processen, men ändå hitta attraktiva prisnivåer.

Jag skulle faktiskt gissa att detta är en strategi som gäller flera "nya" japantillverkade varumärken. På den Japanska hemsidan Rakuten kan man köpa dem direkt från slutfabriken i Japan till mycket bra priser. Man får dock lägga på frakt och tull. Men även med de påslagen är de mycket billigare än en exempelvis Gibson SG Standard här hemma i butik. Så jag slog till, väl medveten om riskerna med att köpa en gitarr som man inte provat. Men med grundlig research i forum kan man få ned riskprocenten ganska bra.


Edwards E-SG-100LT2

Kropp: Mahogany
Hals: Mahogany
Greppbräda: Rosewood, 22 frets w / White Binding
Radius: 305 R
Scale: 628 mm
Sadel: Bone (43 mm)
Inlay: Pearloid Dish
Halsfäste: Set-neck
Stämskruvar: GOTOH SD90-SL
Stall: Old Type Tune-Matic & GE101Z GOTOH
Pickups: (Neck) Seymour Duncan SH-1n (Bridge) Seymour Duncan SH-4 
Mekanik: Nickel CONTROLS: 3 way-switch, 2 vol, 2tone,
Färg: Black

Direkt ur kartongen är den perfekt justerad och intonerad. Det är imponerande tycker jag, men samtidigt precis det man betalar för. Mekaniken med Tune-O-Matic och stämskruvar från  GOTOH känns stabilt och stämningen håller perfekt, även efter ganska rå behandling.

Halsen är väldigt skönt formad och bindingen ser blekgulaktig ut och ger den en vintagekänsla. Greppbrädan av Rosewood är lättspelad, som de flesta Rosewood. Gitarren känns faktiskt mer välgjord än en Gibson SG Standard, sorry guys. Mycket tror jag faktiskt i och för sig sig beror på att de just justerat gitarren noga och att de man ofta möter från Gibson i butik inte är det. Men bortsett från det så är detta en gitarr av mycket hög kvalitet, det känns när omgående när man spelar på den. Materialmässigt är det inget att påpeka på, allt känns solitt.

Gitarren har, likt andra SGs en förvånande stark sustain med tanke på att den är betydligt lättare än exempelvis Les Pauls.

Mickarna är mellanheta humbuckers kan man säga. 59´Seymour Duncan SH-1 i halsen som av en del är betraktade som "fattigmans" PAFs i vissa kretsar. Visst de har något lägre output, men jag måste ändå säga att de är varma, omfångsrika och förhållandevis pushiga.
I stallet sitter SH-4 som har betydligt högre output och uppför sig elegant på high-gain, de kallas också för "hot-roded humbuckers".

Stallmicken ger klassisk AC/DC karaktär i en Marshall om man vill det, men den fungerar också väldigt bra i tighta metalsammanhang, exempelvis Rectifier eller Peavey 6505.

Slutomdöme
Detta är en mycket bra SG för både nybörjaren som för den mer erfarna gitarristen och söker man än prisvärd gitarr med hög kvalitet och kan tänka sig avstå från "Gibson" på huvudet så rekommenderar denna å det varmaste.

Betyg:
5 Zombies (5)




måndag 26 maj 2014

Rörsimulerad stärkare: Blackstar ID:60 Head

Förstärkare av typen "solid state" som simulerar förstärkare och olika högtalarlådor etc är ju inte ovanligt, jag ha haft ett par stycker genom åren. De som fixat de bästa sett ur ett sammantaget perspektiv är Line6 sklulle jag säga, även om Marshalls JMD faktiskt gör ett bra jobb inom sin egen lilla genre att modulera fram klassiska Marshalls från 60-tal och framåt till idag. Men den senaste serien från Blackstar tillför faktiskt ytterligare ett intressant område, nämligen digital rör-simulering.

De hävdar själva att tekniken inte ska klassas som modulering utan att det handlar om digital simulering. Skillnaden kan verka hårfin, men här handlar det om att återskapa rörens karaktär och inte enskilda förstärkartyper. I princip väljer man först typ av grundljud, så kallade "voices", Det finns 6 klassiska voices från rent ljud till OD2. Sen kan man förändra det grundljudet genom att köra det mellan olika rörtyper. Det är väldigt spännande faktiskt, eftersom man i rörvärlden inte direkt byter dem mellan två låtar.

Och det är imponerande skillnader som uppstår när man bara byter från off-läge till det att simuleringarnagå igång. Det första man märker är att volymen ökar när du lämnar "solid state mode" och går över till TVP, True Valve Power. Precis som i verkligheten faktiskt där rör-watt låter starkare än samma transister-watt.




"Rören" man har att välja på är de klassiska EL84, 6V6, EL34, KT66, 6L6 och KT88.

De olika "rörsimuleringarna" återskapar dess karakteristika på ett förbluffande bra sätt.

Dessutom kan du förändra ljudet med Blackstars ISF, Infinite Shape Feature, så förstärkaren antingen är mer "Brittish" eller "American" eller varför inte mitt i mellan. TPV i kombination med ISF, Resonance, Presence och vanliga EQn ger närmast oändliga möjligheter.

Det finns också 4 Delays, 4 Module Effects och 4 Reverb och du kan förprogrammera dina favoritljud i 128 banker och det finns möjlighet till MIDI-kopplad footswitch (tillval). Effektsektionen är ganska intuitiv och du lär dig snabbt hur de funkar och effekterna i sig är helt ok faktiskt, särskilt delayerna.

Jag har kört min topp i en gammal Crate 4x12a, vilket fungerar väldigt bra. Vill man köra den rakt in i mixern eller i datorn finns "speaker emulated output". Också USB finns så klart så att du kan ladda ned och uppdatera "patshes" på Blackstars web.

Den verklige rör-nörden skulle nog aldrig erkänna det men det här låter faktiskt riktigt bra. Om du älskar rörförstärkare och ska skaffa en fullrigg så skaffar du förmodligen inte en sån här. Men om du gillar att leka och testa i inspelningssammanhang eller om du spelar i ett band där det krävs extrem bredd i ljudvariation är detta ett mycket bra alternativ.

Man får väldigt mycket förstärkare till en rimlig peng i denna förstärkare som finns i flera combo-varianter och "heads". Toppen går ny på ca 3500 kr.

Här finns en bra demo:



Betyg:
5 Zombies (5)

söndag 25 maj 2014

Vilka gitarrister jag ska intervjua? Hjälp mig...

Den i särklass mest lästa intervjun på Gitarrzombien är den med Mia Coldheart från Crucified Barbara. Nu planerar jag att få tag i fler intressanta gitarrister i Sverige för spännande och intressanta intervjuer. Jag vill ta chansen att ställa de där frågorna om var kärleken till gitarrer tar sin utgångspunkt, favoritgitarrer, förstärkare, effekter, tips till läsare, galna historier och sånt jag är nyfiken på.

Gitarrzombien Live
Efter intervjun med Mia funderade jag på vilka andra jag borde intervjua. Sen kom jag på att det vore MER intressant att de som läser Gitarrzombien själva berättar vilka de vill att jag intervjuar. Om både jag och ni som läser delar nyfikenhet så borde resultatet bli som bäst. Sedan starten har bloggen nu passerat 20 000 läsningar och drygt 2200 följare på Facebook, vilket är högt över förväntningen när jag startade för 2 månader sedan.

Ni kan tipsa på Gitarrzombiens Facebook eller direkt här i bloggen (kommentarsfältet) om vilka ni är nyfikna på så ska jag göra mitt yttersta för att få tag i så många som möjligt. Det kan vara etablerade gitarrister eller "upcomming rookies", det spelar ingen roll. Det som är intressant är intressant :)

Det kan naturligtvis också vara gitarrbyggare eller andra som utvecklar gitarrbranschen.

Om ni dessutom kan tipsa om var jag kan få tag i "hen" så kan ni skicka "direct mess" på Facebook.

Hjälp mig förstå vad ni gillar för musik
För att underlätta mitt planerande så skulle jag samtidigt vilja veta vilka musikstilar som mina läsare är intresserade av, jag misstänker att intresseområdet är ganska brett.

Fyll i här, du kan välja FLERA alternativ.


Vilken/vilka musikstilar intresserar dig mest?
  
pollcode.com free polls 


fredag 23 maj 2014

Peavey 6505 ett riktigt monster

I höstas köpte jag en Peavey 6505 top på 120 watt. Jag måste säga att det är ett riktigt monster, som främst är lämpad till metal. Vist kan man ratta in skön crunch och rent ljud också men det är bastant high-gain den svarar upp allra mest på. 

I bakvattnet på hårmetallens död och trashmetalens peakande runt 1990 tog Grungen över alltmer i stugorna. Metalgenren behövde putsa på sitt sound. Få anande att det var tillverkaren Peavey som skulle utmana framförallt Marshall om en ny modernare metalgeneration. Även Mesa Dual Rectifier kom att hamna i händelserna centrum i samma veva, så man var inte ensamma om denna utveckling.

Marshall togs till en början helt på sängen, och har väl inte riktigt hämtat sig än riktigt, även om flera bra undantag finns.
Som förstärkartillverkare hade Peavey stor framgång med sin serie "Bandit" på 80-talet men nådde aldrig riktigt ända fram. 1991 när 5150 kom så kopplades namnet märkligt nog till Eddie Van Halen. Van halen kom 1986 med plattan 5150 och där spelade han på moddade Marshalls och Rockman effektrack för att få det där chorusdominerade soundet. Ett sound som inte alls talade det språk som Peavey nu utvecklade. 5150 är beteckning på kriminella personer med "mental disorder" på amerikanskt polisspråk, men 5150 var långt ifrån en mental störning skulle det visa sig.


De första modellerna bar namnet "Block Letter Models" och hade "EVH" printat på högra sidan av chassit, men det togs ganska snabbt bort och ersattes med Eddies autograf och benämndes sen bara "signature models". Block Letters är för övrigt mycket åtråvärda på andrahandsmarknaden numera. Hur inblandad Eddie var i själva utvecklingen är svårare att hitta information om, eller om han bara var med i marknadsföringensfasen som sponsrad musiker. Däremot använde han dem på plattan OU812 senare, men soundet var också där långt från det som förstärkaren 5150 sen skulle förknippas med.


Med 5150 fick Peavey till ett banbrytande sätt att se på modern high-gain faktiskt. Machine Head, med Robert Flynn i spetsen, tog till sig på studs efter att ha lånat in en till inspelningen av klassiska plattan "Burn My Eyes".

De flesta moderna band inom modern metal som Job For A Cowboy, The Black Dahlia Murder, Black Tide, All That Remains, August Burns Red, och Whitechapel tog också till sig 5150. Senare bytte den av upphovsrättsliga skäl namn till 6505 då Eddie bröt med Peavey och tog med sin namnet till annan business. 6505 var en i det närmaste exakt kopia på 5150, även om hardcore fans hävdar att 5150 så klart är bättre. Jag har inte lagt märke till någon dramatisk skillnad faktiskt.


Peavey 6505
När jag första gången satte igång den här hemma så höll jag på att svimma faktiskt. Den har mer gain och botten än i de flesta förstärkare i samma genrer, och en alldeles egen karaktär. Det som är utmärkande för 6505 är att disten är kraftig, varm, tät och med en punsch som sparkar dig rätt i mellangärdet om du har en bra 4x12a. Baff bara. Med en EMG-bestyckad gitarr får du med lätthet in samma touch som Metallica. Adderar du till lite phaser, chorus och delay och sänker gainen en smula och kopplar in en mer stratalik gitarr med humbuckers så uppenbarar sig faktiskt Eddie Van Halens mer moderna grundton. Ganska imponerande ytterligheter skulle jag vilja säga.



Den tar också effektpedaler mycket bra. En sak att tänka på i det sammanhanget är att den dras med en del brus, särskilt om du kopplar in t.ex. en TS9 för att lyfta fram tonen lite, så du gör klokt i att köpa en noise-gate som du kör både i loopen och i kedjan. Jag kör en BOSS NS-2, den fungerar utmärkt. Det blir helt magiskt knäpptyst.

120 watt
2 kanaler, Lead och Rythm
EQ för varje kanal (Low, Mid, High)
Försteg: 5 st 12AX7
Slusteg: 4 st SL6
Output: 4,8 och 16 ohm
Resonence
Presence
Input: High och Normal
Effects Lopp
Footswitch
Vikt: 21 kg

Spelar du metal bör du absolut testa denna sköning, men lirar du nåt annat ska du nog söka sig mot mer mångsidiga förstärkare, även om du kan kan ratta in bra bra crunch-ljud också. Detta är helt klart ett metalmonster i den kraftigare skolan.

Den är också ett riktigt as att bära omkring på med sin 21 kg, men det är det väl värt kan jag säga. De jobbiga lyften betalar sig i powered tight gain, verkligen.

Dom är ganska billiga idag, du hittar en mellan 4000-6000 kr i bra skick. Det finns också en billigare combo med 2x12a på 60 watt.

Betyg om du spelar Metal:
5 Zombies (5)

Betyg om du spelar Blues:
2 Zombies (5)



torsdag 22 maj 2014

Boost ´n Buff vs MXR GT OD

I veckan skaffade jag mig en boost, MI Audio Boost n Buff. Jag vill få lite mer tryck i min Marshall JCM800 (1989), som i sig har en magnifik grundton. Jag hade läst att den för det mesta fått bra omdömen. Men varför komplicera till det med pedaler tänker ni, om grundtonen redan är bra? Jo jag kände att jag i samband med solospel vill ge den lite hjälp att visa mig vad den går för, utan att det sabbar tonen. 

Med en boost förstärker man alltså signalen från gitarren in till, i detta fall, en förstärkare men en redan schysst gain. (Läs mer om förstärkaren här). Man kan också boosta en distpedal om man lägger den innan eller efter i kedjan, en smaksak.

I det här fallet vill jag absolut inte att den missfärgar grundtonen i förstärkaren och därmed försämrar helheten, utan snarare gör den befintliga gainen fylligare, starkare och lite tightare.

MI Audio Boost ´n Buff

Jag köpte en Boost n Buff som är en kombinerad boost och buffer, med en switch och ett reglage för mängden boost. Den är mycket enkel att använda, plug and play.

35+db i boost (signalförstärkning)
Class A Single transistor
Buffer i bypass mode
9V eller 18V

Ställd lågt förstärker den i häraden 15db och högt mer än 15db. Jag kan väl säga att jag är inte helt övernöjd med den i min JCM800. Den tillför på tok för mycket diskant av nån anledning och eftersom det inte finns nåt tonreglage så får jag genast problem. Den gör min gainade Marsahall till nåt annat och det var inte alls det jag var ute efter. Det märkliga är att när jag använder den i min Marshall JMD 50w, också rör, så uppträder den helt annorlunda, och till det bättre. Det här är en bra boost, använd på rätt sätt och i rätt sammanhang. Men med min JCM800 kom den inte till sin rätt.

Betyg:
3 Zombies (5)

Istället så letade jag fram min MXR GT OD och upptäckte att den på ett mycket bättre sätt kan användas för att boosta min JCM800. Men eftersom jag egentligen inte vill ha mer gain så var det inte första valet.


MXR GT OD
Detta är ju egentligen en overdrive som namnet antyder, och den ger en varm fyllig dist när den används som overdrive "stand alone". Om jag har en förstärkare med lite klen gain så kan jag dra upp gainen på pedalen som komplement och forma en rund, fin och tight gain.

Tre kontroller: Output, Gain och Tone.

När jag använder den som boost istället minimerar jag helt enkelt gainen och låter outputen öka insignalen. Då tightar den till det lite utan att förstöra förstärkarens egna gain och omfång, plus att den ökar volymen en aning om jag ställer den på kl 12. Inte lika mycket i volymökning som Boost n Buff faktiskt, men det spelar mig ingen roll just nu. Däremot så brusar den lite väl mycket i min smak, men det kan jag faktiskt leva med. Jag har ju en noise gate.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

Slutsats
Det blir återigen uppenbart för mig att det är svårt att generalisera när det gäller pedaler, eftersom man har en unik förstärkare med ett unikt sound i att utgå ifrån. Antingen en som behöver förbättras eller som i detta fall låta den blomma ut ännu mer. Det är också ganska intressant att man för att bilda sig en uppfattning om en pedal bör prova den i den förstärkare man avser använda den i. Förmodligen är det detta som gör att folk kan ha så otroligt olika uppfattningar om just pedaler, för somliga är de fantastiska och för andra kanske bara ok eller helt kass. Kanske inte så konstigt, när man tänker efter. Det är ju inte bara gitarren man använder eller förstärkaren som spelar roll utan även personlig smak.

Det ger mig lugn i själen att veta att det finns så mycket att utforska därute.

Men vad föredrar ni själva i detta sammanhang, delta i min undersökning så ser vi vad som gäller därute.
Vilket föredrar ni, boost eller overdrive för att "boosta"?
Overdrive
Boost
free poll

Crank it friends!

/Gitarrzombien


onsdag 21 maj 2014

Buffer vs True Bypass

Tidigare har jag försökt ge lite grunder kring effektpedaler och i samband med det fladdrade jag bara igenom problemet med pedaler som dränerar ur tonen på vägen till förstärkare. De som upplever att somliga pedaler tuggar i sig lite av tonen, även när den avslagen, drabbas ofta av stor frustration. Så jag tänkte lyfta lösningarna "Buffering" och "True Bypass". 

Det behöver inte bara vara enskilda pedaler som tuggar i sig tonen utan det kan också handla om att många pedaler i "kedjan" i sig tuggar lite ton var för sig och många pedaler blir mycket signaltapp.

Vanligtvis så är moderna pedaler utrustade med "True Bypass" vilket betyder att när pedalen av "av" så kringgår signalen elektroniken i pedalen och signalen blir mer eller mindre oförstörd. I en pedal utan "True bypass" kan signalens högre frekvensområden förvinna och det gör tonen trist och lite muddy eller intetsägande.

"True Bypass" förbättrar inte tonen, utan har du en lång kabel som suger ton har du liksom. Detta är också ett av de vanligare missförstånden. Den minimerar ytterliga tontapp.

Det finns även pedaler där signalen går genom elektroniken även när den är avstängd, kallas "hardware bypass", som i sak inte är bypass i egentlig mening. Har du lång kabel som suger ton så kan du addera på lite ytterligare tontapp.

Buffers eller pedaler med Buffering har till uppgift att återskapa så mycket som möjligt av orginalsignalen från gitarren, tex efter en pedal som suger mycket ton eller i en lång kedja av pedaler eller om du har en lång kabel. En pedal med buffering fungerar ofta både i på- och avläge.
En grej med buffers, och det är viktigt att komma ihåg, är att vintage fuzzes inte gillar varandra, eller snarare fuzzen gillar inte buffers. Det kan också gälla andra vintagepedaler.

Vad som är bästa valet mellan buffers och "True Bypass" debatterar gitarrister ständigt. Om den diskussionen ens är relevant är det ingen som funderar särskilt mycket på. Konflikten liknar den oändligt ofruktbara debatten om Mac vs PC.

Det enda man kan säga är att det som fungerar bra är också är bra, och det baseras på tycke och smak, om man nu inte vill göra det hela till en akademisk freak-diskussion. Det vi kan vara överens om är att långa kablar och många pedaler påverkar tonen negativt och lösningar som tar bort det problemet är av godo. Och faktum är att jag själv inte upplevt "tone-sucking" som ett oöverstigligt berg precis.

Skälet till att jag inte haft jättestora problem med detta är förmodligen för att en hel del BOSS-pedaler faktiskt har inbygd buffering, även när de inte är på. Jag har alltså haft buffering i kedjan utan att veta om det och därför inte haft anledning att dyka djupare i det. Många har tex upptäckt att BOSS TU-1, deras tuner, förbättrar tonen. Även de nyare modellerna är tjusad för detta.

Vad använder du helst för pedaler?
  
pollcode.com free polls 

Det kan ändå vara nyttigt att sätta sig in i detta om man söker den definitiva tonen, och det bästa tipset är:

Använd DINA öron och inte andras...

måndag 19 maj 2014

Strängar

En underskattad detalj är valet av strängar, faktum är att många nöjer sig med att köpa lågpris. Det har jag också gjort periodvis, men det har med åren visat sig att det både är kostsamt och negativt inverkande på både känsla och ton. Strängar är ju givetvis något helt subjektivt och det är väldigt svårt att vara generell i vad som är mindre bra, bra och mycket bra eller kanske till och med "det bästa valet". Men det finns faktiskt några saker att tänka på bortom vad strängfabrikanterna basunerar ut.

Den lägst hängande frukten här är förstås strängtjocklek. Somliga hävdar att sologitarrister oftast föredrag tunnare strängare eftersom de gör det lättare att spela snabbt. Jag tycker själv inte alls att det är så avgörande som folk får det att låta. Tunnare strängar har oftast mindre sustain, och det vill du ju ha som sologitarrist. De är förvisso lite lättare att bända med men framförallt tappar du lite i tonens omfång när du kör med extremt tunna strängar. Vanliga strängset i handeln är 008-032, 009-042, 010-046. Dessa är pretty much standard och vanligast på nya gitarrer är 009-042. Ofta tyvärr lågpris strängar så man gör klokt i att stränga om en ny gitarr innan man provar den hemma.

Metalgängen gillar tjockare strängar för att kunna stämma ner gitarrerna ordentligt, tunnare strängar blir nämligen på tok för sladdriga. De föredrar gärna 013-056 eller ännu tjockare för maximal sustain och faktiskt också för starkare volym. Ju hårdare anslag du har ju tjockare strängar är en allmän regel. Ju tjockare strängar ju svårare att bända men å andra sidan kan du harva på som fan i de lägre registren. En sak man bör tänka på med tjockare strängar om du kör med Floyd Rose eller liknande är att det i allmänhet inte är gjort för tjocka strängar. Det blir svårare att hålla stämning, vilket är asirriterande. De flesta som spelar tyngre musik avstår helt från Floyd, bland annat av det skälet. Har du Floyd Rose så kan du läsa om det här.

En annan sak att tänka på när man byter strängar till tjockare eller tunnare är att gitarrern måste intoneras om och alt justeras i halsen. Det beror på att tex tjockare strängar skapar ökad dragkraft i gitarren och drar till sig halsen. Dels kan halsen bli lite för konkav och dels så påverkar avståndet mellan stall och sadel, som påverkar gitarrens förmåga att stämma rätt över banden. Läs mer om intonering här. Och här kan du läsa om hur du justerar halsen.

De flesta strängar av gjorda av stål och nickellegeringar och dessa ger en klar stark ton medan helt förnicklade ger en dovare ton.
Detaljer kanske men det kan vara värt att veta beroende på vad musik man vill spela.

De tre tjockare är vanligtvis lindade, för ökad sustain och för att överföra ljud direkt från dina fingrar. Det finns lite olika tekniker för detta men samtliga tjänar samma syften.

Rena och nya strängar låter definitivt bäst, det är inget tvivel om den saken. Eddie Van Halen tog av sina strängar i början och koka dem med jämna mellanrum. Det funkar faktiskt, och tar bort smuts och fett som kommer från fingrarna (se bild till vänster).

De flesta köper nog nytt. Har jag spelat länge med ett strängset och byter till nya är det inte helt ovanligt att jag upplever det som så stor skillnad att hela gitarren blir som ny och det är tydligt lättare att spela. Hur ofta man bör byta strängar är omöjligt svara på på. Ungefär lika svårt som att svara på frågan "hur långt är ett snöre". Det beror ju på hur mycket du spelar, om du tvättar händerna, kvalitet på strängarna i sig och hur mycket ljudnörd du är.


Att välja märken är som att gå till Pizzerian faktiskt, det finns hur mycket som helst och allt är pizza "at the end of the day". D’Addario, Ernie Ball, Elixir, Martin, Dean Markley, Fender, GHS är några och det hela handlar om tycke och smak. En del är avsedda för svaj och andra för hårdare mangling eller finlir. Prata med din lokala musikaffär för djupare info om detta. De flesta etablerade märken är idag pålitliga, och det mesta handlar om personlig smak här.

Jag har alltid undrat vad folk i allmänhet föredrar för märken. Bidra gärna nedan till att skingra dimman.

Vilket strängmärke använder du helst?
  
pollcode.com free polls 

Dock tycker jag att man bör lägga en extra slant på lite mer "kvalitet" och inte köpa det billigaste på hyllan. De billigare håller i allmänhet sämre och slits onödigt fort. Det lönar sig att gå upp några hack.

Om du har egna tips på temat "val av strängar" så kommentera gärna i kommentarsfältet eller på Facebook...

söndag 18 maj 2014

Myt 3: 100 watts förstärkare låter starkare än 50 watts

Många som börjar spela elgitarr, särskilt  i den hårdare skolan, halkar ganska snabbt in i myten kring antalet watt i förstärkaren. När jag började spela 1979 så drömde jag om en 100 watts Marshall, för det skulle vara "högt som fan".  Min kompis hade en JCM900 100 watt med 4x12a och det var högt som fan, så högt att han fick skruva ner i replokalen. Trummorna försvann helt. 

Eftersom jag inte hade råd med rörförstärkare så köpte jag en Marshall Mosfet 100w, en transistorvariant som var lite billigare. Den var kanske inte så bra tonmässigt, men 100 watt var det. Och det var bara det som gällde. Andra vi kände köpte 50 wattare, vilket fick oss att driva med dem och inte sällan skratta bakom ryggen på dem. De hävdade att de i stort sett inte var någon skillnad volymmässigt, men vi skrattade vidare åt dessa förtappade själar.

Saken är nu den att jag nu lärt mig att antalet watt inte alls har så stor betydelse för volym. 100 w betyder inte dubbelt så starkt. Faktum är att om du har en upplevd ljudvolym av en 50 wattare så måste du tiodubbla mängden watts om du ska uppfatta "dubbla" volymen. I praktiken är skillnaden volymmässigt mellan en 100 watts Marshall jämfört med en 50 wattare på full volym bara marginell. Starkare ja men som sagt marginell i sammanhanget.

Viktigare för upplevd volym är faktiskt antalet högtalarelement, dess effektivitet och storlek. Jänför en 2x10 med en 4x12 med samma förstärkare så märker du skillnaden tydligt. Blackstar HT5 bytte från en 10" till en 12" och de flesta upplever starkare volym i den med 12". Volymen vi upplever är beroende av hur mycket högtalarna lyckas trycka ljudvågor i luften som örat upplever, än antalet watt i förstärkaren.

Jag har en Marshall som jag kan ställa på 1 watt upp 5 watt. Skillnaden borde vara 5 ggr med volym och gain i botten, men det är det inte alls. 1 watt låter faktiskt inte särskilt långt ifrån 5 watt.

Jag har också en annan där jag kan ställa från 1 watt upp till 100 watt, och genom att leka runt med det så märker jag intressanta saker.

Jämför jag min JCM2000 100 watts med min JCM800 50 Watt. Resultatet samma sak. Båda ger outhärdlig ljudnivå i en lägenhet.

Läs gärna denna utmärkta artikel på temat:
http://www.thegearpage.net/board/showthread.php?t=470811

Nu gäller detta resonemang enbart volym och inte karaktär på ljudet. Om du blåser fullt på en 100 wattare i replokalem kommer förmodligen dina medmusikanter tycka att du överdriver och att du hörs alldeles för mycket. De kommer inte alls förstå dig när du säger att det krävs att du maximerar dina rör för att den ton som motsvarar dina krav inställer sig. Skaffa då istället en likadan förstärkare med betydligt lägre watt och använd fler högtalare.

Eller köp en "powerscalinglösning" som gör att du kan köra städaren full men begränsa outputen till högtalaren. En del säger att de påverkar tonen lite grann men det är ju så med alla kompromisser. Å andra sidan kan du ta bort den när du spelar i stora venues. Att annat alternativ är att modda din förstärkare med någon form av powerscaling, de enkla är inte särskilt dyra. Är du lite händig sägs det att man kan göra det själv. Riktiga hard care tube-amp nerds skulle förstås aldrig göra något sådant.

Jag är medveten om att detta område är lite som att gå på glödande kol och att det finns de som som kommer hävda att jag har helt fel. Men så handlar ju detta om personliga preferenser och erfarenheter.

Min poäng här är att istället för att fokusera på hur många watts en förstärkare har så är det bättre, och många gånger billigare, att fokusera på kvalitet i ton. Kan hända landar du i att 100 watt är din grej. I så fall: Gott så :)



lördag 17 maj 2014

MXR Slash Octave Fuzz SF01

För ett tag sen köpte jag en MXR Slash Octave Fuzz SF01, en kombinerad Fuzz och Octaver som kan blandas till riktigt flummigt psycho-sound. Man bör komma ihåg att det just är en "octave fuzz" även om du kan stänga av fuzzdelen och bara köra octaver, men det är just som octave fuzz den gör sitt bästa jobb. Det går att få ut helt galna ljud i denna pedal.

"Octaver pedals" tar ursprungstonen och lägger till en syntetisk ton antingen en oktav nedanför eller ovanför. Octave-down påminner mer om en syntheziser-ton, medan octave-up ger en mer "dubbad" karaktär.

Den mest omtalade octaver genom alla år är den som Jimi Hendrix använde på bland annat "Purple Haze" och "Fire". Den gjordes av Roger Mayer 1967 och hette "Octavia". Jimi körde sin Octavia efter sin fuzz och wha så att den förädlade både fuzzen och wha whan. Jimmie kunde dessutom köra både en och två fuzzes efter varandra.  Förmodligen är det nånstans här idén skapas att kombinera fuzz och octaver i en pedal under namnet Tychobrae Octavia, också den av Roger Mayer.

Andra klassiska OctaveFuzzes som Blue Box kombinerade också Fuzz med Octaver och det är väl snarast det som intresserar mig mest, även om det funkar fint också att "blanda" clean octaver med förstärkarens distortion. Slash har använt Blue Box i framförallt Velvet Revolver men också på senaste soloplattan. Slingorna i Guns N Roses "Paradise City" är däremot dubbade och inte octaver. Men nu har han och MXR alltså tagit fram en egen OctaveFuzz.

MXR Slash Octave Fuzz SF01 är väldigt snygg i sin ljudbild när man väl får till det, men den kräver en del rattande. Den fungerar mycket bra med förstärkarens rena kanal men också för att färga distkanalen. Det är dock på clean channel i kombo med Fuzzen den hittar hem ordentligt. Egentligen är det tre olika pedaler i en, men det tar en stund innan man lär sig hur den fungerar.

Switchen "On" aktiverar pedalen och switchen "Up" sätter i Fuzz i "octave up" som regleras med ratten med samma namn.


Sub Octave justerar octave-down och ratten ställer volymen för densamma precis som Octave Up. Här kan du blanda både up och down på ett spännande sätt.

När du sen trycker in "sub in to fuzz" så börjar den ge ifrån sig helt fantastiskt 70-tals ljud som påminner om en spruckenhet som skär i öronen. Med en Stratocaster med single-coil får du vintage-Hendrix och med en Humbuckers blir det såklart fylligare och lite mer modernt om man uttrycker sig så.

Lite knepigt med volymratten är det dock eftersom den kräver fullt blås om du vill köra octave utan fuzz för optimalt sound men kör du igång sun in to fuzz så ökar outputen dramatiskt så du bör sänka volymen på pedalen innan.  Lite konstig lösning kan man tycka, därför dras det av lite på betyget. Men om jag rekommenderar den? Absolut... Really Zombieish...

Betyg
4,5 Zombies (5)



fredag 16 maj 2014

Myt 2: "Eddie Van Halen uppfann finger-taping"

Eddie Van Halen var faktiskt inte först med finger taping, även om han förknippas med att ha tagit tekniken mot nya höjder som omistlig gitarrvirtuos. De som var de egentliga upphovsmännen var Harry DeArmond och Jimmie Webster.

Jag minns första gången jag hörde Eddie Van Halens "Eruption". Hakan föll till golvet och som jag lyssnade, tränade, härmade, blev besviken, kämpade och slet. Jag minns att jag tänkte "hur fan kom han på det där"? Och som i så många andra kreativa sammanhang så finns förklaringar. Ingen kommer på något helt själv. Alla nya uppfinningar består av att man tar något som redan finns och adderar till något annat som också redan finns. Det är också så definitionen av kreativa idéer och processer ser ut. Så det Eddie gjorde var att ta något som redan fanns och som inspirerade honom att förädla det ytterligare, och sannolikt var det Jimmie Webster han hörde.

Jimmie Webster spelade in låtar med sitt unika "touch method for electric and amplified spannish guitar" redan 1958 och gav några år innan ut en instruktionsbok i ämnet. Det finns en del dokumenterat från hans inspelningar där man tydligt hör hur de första stegen i den moderna utvecklingen av hammer on och pulloffs tog sin form. Även om det inte alls låter som man är van vid, utan mer experimenterande, så ska man komma ihåg att det görs i en tid då gitarrsound övrigt lät betydligt enklare.

Lyssna på exemplet nedan.

 

Men det var inte heller Jimmie Webster som var den riktiga pionjären på området, utan det var Harry DeArmond. Killen som uppfann den första gitarrmicken 1930. DeArmond hade långt tidigare börjat experimentera med finger taping och det var från honom Webster fick iden från början.

Bakgrunden till Harry DeArmonds idéer var att han ville visa hur bra hans gitarrmickar fungerade, eller snarare hur raffinerade och känsliga de var att fånga gitarrsträngens vibrationer. DeArmond spelade dessutom ibland på två gitarrer samtidigt, så även Steve Vais "double neck heart" har sin förlaga hos DeArmond.

För att ytterligare bredda beskrivningen av innovatören DeArmond så var han också konstruktören bakom den allra första effektpedalen. "Model 800 Trem Trol" kom redan 1948 och blev startskottet för en hel industri. Trem Trol var en väldigt tidig version av tremolo. Signalen gick genom en behållare med kvicksilver med en elektrod i botten som skakades med en elliptisk spinnmotor. Vips! Tremolon var född. Bo Diddley och många andra efter honom använde denna effekt som senare blev en riktigt "trendsetter" i popindustrin.

Även om nu inte Eddie Van Halen uppfann finger taping är han ofrånkomligt gitarristen som förändrade en hel gitarrvärld när han visade hur man verkligen utnyttjar den. Eruption (Van Halen 1) är ännu i dag det gitarrstycke som gitarrister världen över försöker lära sig bemästra.

Skälet är ganska enkelt egentligen eftersom det innehåller allt från storartad känsla och bländande teknik paketerat i ett alldeles eget sound, "The Brown Sound".

torsdag 15 maj 2014

Myt 1 kring gitarrspelande

Myter är spännande tycker jag. Jag ska ägna några inlägg åt detta framöver. Den första är "Det är viktigt att hela tiden träna sina fingrar för att bli bättre gitarrist". Det "mytiga" i detta är inte att det inte skulle kunna stämma, utan att vi har en förmåga att tro att det går att göra det på smarta och enkla sätt. 

Att vara stark och rörlig i handen är naturligtvis viktigt om du vill utveckla ditt gitarrspel. Det handlar tex om spännvidd mellan fingrarna, dvs att dina fingrar når så många band som möjligt. Men samtidigt måste du vara stark i fingrarna så att när du stretchar långt också orkar trycka ned strängarna ordentligt.  För detta krävs mycket träning, som ofta är både jobbigt, rätt trist och tidskrävande. Härom råder det ingen tvekan.

När jag började fick jag lära mig att hela tiden sitta och "trumma" med fingrarna på bordet när jag satt och kollade på film, åt frukost eller åkte buss. Jag lärde mig också olika stretchövningar som ibland gjorde att mina händer blev helt utmattade, bland annat minns jag något med en tändsticksask som redskap. Det var sånt som gick tunt i kretsen av gitarrister på min hemort Linköping under 80-talet. Vi som ville bli lika bra som förebilderna "Ralle" och "Mange Jarl", två killar som inte bara såg ut som fullblodsgitarrister utan som också var det. Vi stod ofta och dreglade vid scenkanten när de lirade och försökte sno åt oss liks med nåt slags önsketänkande om att det finns genvägar. Men de hade långa fingrar dessa snubbar och så stretchade de hela dagarna, det var i alla fall vad ryktet sa. Det var därför jag trummat med fingrarna på bordet sen dess.

När jag nu tänker efter så är det förstås sannolikt så att man genom att bygga upp musklerna i händerna också får ökade fysiska möjligheter att spela svåra grejer. Men om det stämmer att dessa övningar ger resultat? Jag tror dessvärre just den tekniken inte hjälper särskilt mycket.

Jag köpte ett träningsredskap som låg framme i en musikaffär för ett tag sen. En sån där fin fingertränare som är väldigt opraktisk att använda, ni har säkert sett dem? Det gäller att trycka ned "tangenterna" som är fästa i fjädrar med ett visst motstånd. Jag satt en kväll och nötte men tröttnade snabbt.

Så hittade jag en annan mystisk sak där du sätter på små "leder" på fingrarna som på nåt sätt ska stärka dina muskler.
Jag tycker det ser helt sjukt ut faktiskt och inget jag kastar mig efter kreditkortet för direkt. Det ser inte bara galet obekvämt ut, jag har några vanliga döskalleringar som jag oftast tar av eftersom de är i vägen när jag spelar.

Nej jag tror att jag faktiskt gått på myten om detta med att träna fingrarna i syftet att bli bättre på att lira.

Sanningen tror jag ligger närmare än så. Bästa sättet att bli bättre på gitarr är förmodligen att träna på gitarren. Öva svåra skalor där du tvingas tänja på gränsen för hur många band du orkar spänna över. Det ligger nära till hands att jämföra med skolan faktiskt, där man tror att bästa sättet att lära barn fungera i samhället är att stänga samhället ute och träna i diverse obegripliga simulerade upplägg, när de flesta vet att man lär sig bäst när saker är relevant och inte minst verkligt.

Att spela gitarr är relevant, högst verkligt och fantastiskt roligt. Att träna gitarr utan gitarr är inte så relevant kan jag tycka, och jävligt tråkigt.

Jag läste boken om Yngwie Malsteens, av Anders Tegnér. Yngwie satt med gitarren hela dagarna och övade skalor, sov med den och det första han gjorde när han klev upp var att börja öva. Det ligger nåt oerhört viktigt i den historien. Det var naturligtvis det "Ralle" och "Mange Jarl" också gjorde. De levde med det de älskade mest av allt i livet, medan vi andra "loosers" sökte genvägar.

Fast å andra sidan finns säkert många som hävdar motsatsen, att dessa träningsredskap faktiskt gjort dem till bättre gitarrister. Bra i så fall. Det som fungerar det fungerar nämligen. Men jag håller mig till gitarren. Min Varigrip är till salu om nån vill köpa, eller ni kan faktiskt få den...

Betyg:
-1 Zombies (5)

onsdag 14 maj 2014

Gibson Flying V 1991 och "Flying V grundkunskaper"

Igår fick jag fatt i en Gibson Flying V från 1991. Jag har sökt ett V från Gibson ett bra tag nu, men de flesta som kommit i min väg har antingen varit på tok för dyra eller alldeles för dålig kvalitet. Som ni kanske vet så Gibson Flying V var när den kom ansedd som ett skämt. Ett pretentiöst futuristiskt experiment där tankarna gick till en rymdraket med strängar snarare än gitarr. 


Ted McCarty lanserade idén 1957. 1958 när de första Flying V Korina skeppades så såldes 98 exemplar, sedan stängde man tillverkningen, en stor besvikelse naturligtvis. Den totalfloppade, precis som syster "Explorer", som bara sålde 36 exemplar. Tanken med den var att visa marknaden att man inte var ett traditionellt företag. Att man hade visioner. Visioner som var 25 år före sin tid skulle det visa sig. Och dessutom visioner man sedan var mer än försiktig med, och är det något man sällan förknippar Gibson med, med vissa undantag, så är det just innovation och mönsterbrytande.

Det dröjde 11 år innan man vågade pröva igen men den utskrattade formen. De flesta som var ute tidigt i den hårdare blues och rockssvängen har någon kört den Flying V, och främst den som lanserades 1967, som från början hade ett svaj och ett spetsigt huvud. Eller så har de kört någon ur den den första reissue kom redan 1969, där huvudet var lite rundare och bortplockat svaj. På grund av det illa fungerande varumärket som Flying V utvecklade vid första lansering så var de inte heller nu så värst populära för den breda massan. Ännu långt in på 70-talet, även om försöljningen tog lite fart i och med att Hendrix och Johny Winter använde den, så var de faktiskt ganska billiga på andrahandsmarknaden.

Numera är den inte bara accepterad, utan tvärtom mycket åtråvärd och det har den hårdrocksvågen på 80-talet att tacka för. Den som etablerade den i den hårdare genren var tveklöst Michael Schenker, men också Judas Priest, Scorpions, Randy Rhoads och senare Kirk Hammett i Metallica. Alla har har de så klart dragit sitt strå till stacken  i återupprättandet av denna coola skapelse.

Albert King som spelade Vs lär ha sagt att "det var de enda gitarrerna jag hade råd med eftersom ingen ville ha dem". Och lite så var det, de fattiga rockarna hade dessa inom räckhåll för plånboken.

En andra svärm reissues kom 74-83 och 1989 kom en tredje batch reissues, det är ur den mitt exemplar kommer. Fortfarande hög kvalitet och rimliga i pris även om de så klart numera klättrat upp i den något högre prisklassen. 

Ingen regel utan undantag dock, år 2000 gavs det ut en liten upplaga historiskt exakta reissues med svaj och humbuckers med kåpor. Betydligt dyrare och mer betraktade som samlarobjekt idag.


67 resissue "Faded"
Den finns en förvillande lik reissue med beteckningen "Faded", som riktade sig mot instegsmarknaden. Den kom första gången 2002. En udda fågel som förvirrar mer än den tillför faktiskt. Finishen tycker jag är i det närmaste ointressant, det känns billigt och spelmässigt ospännande. Det är väl inga större fel på den egentligen, men de  har vissa kompromisser, eller brister om man så vill, som faktiskt gör den mindre intressant som instrument. Men detta ska ses som att just är "instegsserier" för de som vill upp ett hack från den allra första julklappen. Man märker dock tydligt  skillnad jämfört med "Standard". Det första är att den känns mer eller mindre vek och allmänt tunn i både ljud och gestaltning.

Det som bland annat skiljer den mot en "standard" är att den är "chambered", dvs urgröpt, för viktens skull. Något en del gillar också när det gäller Les Paul Faded. Men i fallet Les Pauls så finns ju ett argument eftersom dessa väger betydligt mer. Här fattar jag det inte då V inte alls är en tung gitarr i grunden, och tyvärr påverkar det också tonen en hel del. Men å andra sidan är detta med ton en smaksak, det finns de som gillar Faded just av det skälet. I övrigt är det samma specs, bortsett från att de är mer eller mindre obehandlade i träet istället för lackad i "glossy".

Att lacka en gitarr tar, vad jag förstått,  ytterligare en produktionsdag, och gitarren blir därför lite dyrare. I jakten på att sänka kostnader så justerar man också sällan gitarrerna ordentligt, intoneringen brister och man hittar konstiga stränghöjder titt som tätt. Inget som inte går att rätta till på egen hand naturligtvis, men irriterande detaljer eftersom de ändå kostar en del pengar om man inte vill göra det själv. Värre är att elektroniken och lödningsarbetet många gånger kan vara slarvigt utfört. På "Faded" är greppbrädan gjord av Baked Maple, som är något billigare trä att värmebehandla än Rosewood. Spelmässigt är det svårt att avgöra om Baked Maple är sämre eller inte, jag skulle säga att nära på omöjligt att avgöra i blindtest, även om färgnyansen skiljer.

"Faded" är av ovan angivna skäl betydligt billigare i butik. En ny kostar 889 dollar (listpris Gibson) medan en "standard" går ut för ca 1200 dollar.  I butik i Sverige har jag sett "Faded" gå på mellan 5700 - 7500 kr. Standard har jag inte sett på länge i butik faktiskt faktiskt, kanske har de utgått tillfälligt.


67 reissue "Standard"
Den jag köpt är alltså en 1991 reissue på 67an. Originalet kom egentligen kom redan 1966 men bara i ett fåtal just det året. Den stora batchen såldes 1967, så därför fick den heta 67. Mitt exemplar är alltså ur den tredje reissues-serien som kom 1989 och framåt. Det verkar som om reissues skiljer sig mellan årgångar, ju tidigare de är tillverkade ju bättre hantverk och ju bättre är de spelmässigt. Det är som att Gibson vissa år tullar på kvalitet eller så är det träpartiernas kvalitet som skiljer sig. Detta gäller egentligen alla modeller och på sikt riskerar de därför att tappa trovärdighet. De butiksnya Vs jag testat känns "tafatta" och svårspelade. Jag testade också ett svindyrt V i en butik härom veckan som i princip var så dålig att jag ställde den ifrån mig direkt. En gitarr för över 20 000 kr kräver att känslan motsvarar förväntningarna. Jag tror att det just är detta med kvalitetsbrister som gjort att Flying V uppfattas olika genom alla år.


Men den jag plockade upp igår var i ett väldigt fint skick, en ding på huvudet och lite skavanker här och där. Man får räkna med det eftersom dom där vingarna har en förmåga att slå i saker i ens väg.

Specs 1991
Mahogany Body
Mahogany Neck
Tune-O-Matic stall
496R pickup (stall)
500T pickup (hals)
2 volymrattar och en ton
3 vägsswitch
60-hals med slim-tappered contour
Rosewood greppbräda
Svart med vitt plektrumskydd

Att notera är att nyare "reissues" från 2012 och framåt har träslaget Granadillo i greppbrädan, som anses vara i klass med Indian Rosewood. Detta beror på att Rosewood numera är utrotningshotat och att tillgången därför är begränsad. Granadillo verkar inte alls vara ett sämre träval än Rosewood, tvärtom visar diskussionerna på olika forum. Det verkar vara ett bra substitut när det gäller träets tonegenskaper. Granadillo är stenhårt och ger en hård ton i anslaget enligt vad som sägs.

Spelbarhet
Mitt exemplar, med Rosewood, spelar bra och den slimmade halsen möter upp fantastiskt fint. Som med många Vs kan man med fördel gå upp i strängtjocklek, särskilt om man upplever dem alltför lättspelade.

Det är inget rassel i strängarna, halsen rak och det är är bra tryck i mickarna. Stallmicken har en riktigt bra gain och stallmicken, som också den är rätt kraftig, återger ett runt och fint bluezy sololjud.

Caset till min 91a är original och fint slitet med klassisk rosa vadering inuti, det gör att det känns påkostat och lyxigt.

Jag gillar särskilt tyget man lägger över gitarren innan man stänger locket. Även om du har locket öppet så skyddas gitarren från direkt solljus, vilket är en fördel.

Det är en grandios känsla att lägga ner gitarren i ett riktigt fint case, som tar hand om den mellan giggen eller repen.

Verdict
Jag kan verkligen rekommendera Gibson Flying V reissues -67, gärna de tidiga från 90-talet. Undvik "Faded" och framförallt provspela dem, eftersom de skiljer sig ganska mycket mellan individer och årgångar.

Beggade Gibson Flying V reissues går på mellan 8000-12000 på blocket, i synnerhet de som är från tidigt 90-tal eller ännu hellre tidigt 80-tal. En nyare reissue, typ 2005, kan man nog få för runt 5000-6000 spänn skulle jag tro.

Betyget blir högt på denna 67- reissue från 1991, men det säger å andra sidan inget om Vs generellt. Det säger bara att denna från 1991 är bra. Min personliga reflektion är att man ska vara försiktig med de nyare, de är helt enkelt sämre.

Betyg:
5 Zombies (5)

Tack till Nysse Nyström för inspiration och faktatillskott i detta inlägg.





tisdag 13 maj 2014

Klassikern BOSS DS-1

För några veckor sedan köpte jag en BOSS DS-1, en klassiker i distsammanhang. DS användes av de flesta på den tiden och är fortfarande en ruggigt populär pedal. Det är faktiskt så att den fått stå som mall för många efterföljare. Jag hade en sån någon gång på 80-talet men sålde den av någon anledning.

BOSS är ett varumärke under Roland, som bland annat också gör förstärkare med varierande kvalitet. Man hade en som hette Roland Jazz Chorus, en poppis förstärkare sen 70- och 80-tal. Bland det första man lanserade var faktiskt en FUZZ-pedal Roland-AF100 1972, så de var tidigt ute i effektsammanhang.

Många har nog dykt på deras synthar också, särskilt under 80-talet men även nuförtiden. En mer känd i alla stugor var Juno-serien.



BOSS DS-1
DS-1 har alltid varir en flitigt debatterad distpedal som förutom hyllningar också ofta fått kritik för att vara tunn i konturen, men jag tycker faktiskt i många stycken fått ett oförtjänt rykte. Det handlar förstås om vad man vill ha en dist till och vad det är man söker. DS-1 användes av många gitarrister men de som kanske gjort sig mer kända är Kurt Cobain, John Frusciante, Gary Moore, Joe Satriani, Mike Stern och Steve Vai som alla var tidigt ute med den "oranga killer". Naturligtvis är det gitarrister från en svunnen tid och man måste förstås se det här utifrån den tid då den kom. Den både lät bra och hade en prislapp i mellanläge ända sedan den kom ut 1978 och det var nog mycket därför den spred sig så mycket.


Pedalen är väldigt enkel och har tre rattar:
Tone, Level och Dist.

Tonkontrollen ger tydliga utslag och det finns en tydlig brightness i den utan att trycka undan det lågfrekventa alltför mycket.

När det gäller disten så hittar man en rejält skitig gain när du drar den i botten, men redan vid kl 12 får du en tight schysst kompdist som räcker mycket långt. Det jag gillar med den är att den adderar till riktigt fin kompression när du gasar den över kl 15 och det är riktigt effektfullt.

Du kan förstås använda den till att leverera hela disten på förstärkarens rena kanal eller för att färga din förstärkares egen gain, den fungerar bra till båda. Vill du ha mer crunch ska du nog välja OD-1 i samma serie.

Som med alla pedaler bör du tänka på att mycket handlar om att ha en stärkare med bra grundljud och som "tar pedaler bra". Men har du en förstärkare som du är hyfsat nöjd med så kan DS-1 deffinitivt vara din "killer-app" för schysst sololjud. Givetvis spelar dina mickar och din gitarr i dom här sammanhangen också stor roll. Grejen med DS-1 är att den fungerar bra för både single-coil och humbuckers (passiva som aktiva), strator eller Les Pauls. Många gånger glömmer jag att testa pedaler med olika gitarrer i butiker och då märker man inte pedalens svaga punkter. Det kan vara ett värdefullt tips för den som letar en bra pedal.
'
Moddad DS-1
Åter till kritiken när det gäller DS-1, det vill säga att många menar att grundljudet är tillräckligt fylligt utan tunn i output. En annan kritik är att den genererar en hel del brus, vilket kan åtgärdas med en noise-gate. Det man kan göra åt bruset och outputen, och det som många faktiskt också gör, är att "modda om" den. Det finns många modifieringar att göra om man är händig och kan löda. Utan att gå in på vad du ser på bilden till vänster, nämligen DS-1s kretskor,  så är det miljön som väntar dig om du går i tankarna på att modda din DS-1.

Enklast kanske ändå är att köpa en färdigmoddad på Blocket eller e-Bay.

Under tiden då Gary Moore spelade in den fantastiska plattan "Corridors of Power" så körde han DS-1, här finns en gammal film där han demonstrerar sina nya pedaler. Han verkar vara sponsrad :D


Hur som helst så är DS-1 en klassisk väl fungerande distpedal att använda i olika syften. De är relativt billiga, de nya går på runt 500-600 spänn i butik och beggat runt 300.

Betyg:
4,8 Zombies (5)

måndag 12 maj 2014

Nalle Påhlsson Therion och Gretsch G613MY

Nalle Påhlsson hämtar upp mig i regnet utanför mitt hus med sin bil och vi åker hem till hans lägenhet för att prata gitarrer, gitarrister, nya soloprojektet och förstås Therion, som han spelat bas med de senaste 7 åren. Therion ska snart ut på turné i Sydamerika och i veckan startar repetitionerna. Vi lyckas ändå hitta en tid att ses.

Nalle har varit med länge nu. Han har lirat med och producerat Niclas Wahlgren, turnerat med Pugh Rogerfeldt, lagt bas på Easy Actions andra platta "That Makes One", varit medlem i Treat, spelat med Brian Robertson på hans soloplatta 2011, kompgitarrist i AB/CD och numera då fast medlem som basist i Therion.

Han känner allt och alla i musikbranschen, även om det "uppväxande släktet håller på att ta över mer och mer". "Helt naturligt", säger han när vi kliver ur bilen på väg mot lägenheten för intervjun.

Vi kliver in i ett rum fyllt av KISS-prylar från golv till tak, ett regelrätt kommande KISS-mausoleum skulle man kunna säga, eller en KISS-shop kanske? Där finns 100-tals dockor, planscher, muggar, en yxbas och till och med ett par Gene-monsterskor.

Utöver det hänger det basar och gitarrer på väggarna om vartannat och det är ingen tvekan om att Nalle lever för sin musik och sina instrument. Han är mest känd som basist, men det som kanske inte är så känt är att Nalle är en riktigt tight kompgitarrist.

Hur började du lira från första början egentligen?
- Jag började faktiskt spela gitarr, på brorsans gamla Bjärton, när jag var ung grabb. Sen blev det bas, eftersom det egentligen passade min personlighet bättre, säger Nalle.

I rummet finns även en hemmastudio med en Hughes & Kettner rörförstärkare stående på golvet som line-kopplats rakt in i datorn via simulerade högtalare i en annan dator. Här spelar han ständigt in nya idéer till olika projekt.

- Det blir hur bra gitarrljud som helst. Jag är ingen prylnörd på det viset, det som låter bra är bra, säger han och lägger in en prilla

I hemmastudion snickrar han just nu låtar till egna soloprojektet, en platta med melodisk rättfram hårdrock med influenser från 70- och 80-tal. På plattan spelar många av hans polare,  bland annat Ian Haughland från Europe på trummor. På gitarrsidan hittar vi Pontus Norgren Hammerfall, Stefan Bergström Skintrade, Fredrik Åkesson Opeth och förhoppningsvis kommer också Kee Marcello och Christian Vidal ex Therion att lägga några spår.

- Det vore kul om jag även fick med John Norum, men vi får se.

Jag får höra ett solo som Kristian Niemann lagt, och det låter riktigt spännande.

Det låter som det kommer bli lite av en gitarrplatta?
- Ja det kan man faktiskt säga. Rak framåt gitarrbaserad rock, helt olikt Therion. Jag spelar kompgitarr men också en del Ace Frehley-licks som jag är rätt stolt över faktiskt. 

Om du skulle beskriva plattans musikaliska inriktning?
Inspirationen kommer från sånt jag vuxit upp med, du vet Kansas, Foreighner, Journey blandat med tuffare AC/DC kan man säga. 

Är det mer du än Therion?
- Ja det är det men samtidigt är Therion ett fantastiskt band att spela med. Visst är det en del konstiga saker ibland men också musikaliskt väldigt vågat och spännande. Senaste plattan är ju till exempel en coverplatta på gamla franska låtar blandat med operasång. I början var jag väldigt skeptisk men efterhand fattade jag vad Christofer (Johnsson) ville med den nya plattan. Therion har alltid bytt spår med jämna mellanrum. 

Hela grejen med Nalles intresse för enkel och samtidigt mer komplicerad musik blir begriplig när jag ser att Nalle satt upp en gammal biljett från en konsert med Frank Zappa 1974 på kylskåpet.

Vilka är dina favoritgitarrister?
- Jag gillar egentligen komgitarrer mer än det där fladdret faktiskt. Att stå längst bak vid trummorna och bara fläska på och bygga plattformen år sologitarristen, det är min grej. Jag gillar Rick Parfitt och Malcolm Young men också Mick Jones. Sen måste jag ju säga Ace Frehley på 70-talet innan han söp sönder sig. Men framförallt gillar jag Malcolm Young. Mer rockkomp än så blir det inte.

Man förstår att det inte är en tillfällighet att det ligger en Gretsch Malcolm Young signature på sängen.

Hur kom det sig att du köpte Gretschen?
- Det var för 10 år sen. Jag visste att det fanns en begagnad tillgänglig men jag tyckte den var alldeles för dyr så jag kunde inte köpa den. Men sen fyllde jag 40 och fick lite pengar i födelsedagspresent av mina föräldrar, så jag köpte jag den i alla fall. Jag har den i bandet AB/CD som spelar AC/DC-tributes. 

Gitarren är nedstrippad och det känns att den är gjord för tjocka strängar, nu sitter det 011 på men Young kör 014 sägs det. Den är dessutom väldigt lätt eftersom den är ordentligt "chambered" (urgröpt inuti), och därför mycket lätthanterad. Micken är en singel FilterTron med två rattar, en för volym och en för ton, som sitter mycket praktiskt placerade. Volymen längst fram och tonen bak.

Det handlar om en riktigt riffsprakande gitarr detta och man kan enkelt föreställa sig att en som Malcolm Young har den som sin absoluta favorit. Från början är det en Gretsch Jet Firebird. Man kan se den på Ballbreaker live in Sidney från 1996 (finns på YouTube), men där med lite annorlunda bestyckning än den signature som sen gavs ut med namnet G613MY. Bokstäverna MY står så klart för Malcolm Young. Signaturen finns i två varianter, en enmickad och en med två FilterTron-mickar.

Längst uppe vid sadeln ser det lite udda ut, liksom som ett "extraband". Det kallas Zero Fret och har samma funktion som sadeln, nämligen att säkerställa att avståndet är rätt i höjd i förhållande till de övriga baneden, och det är därför lite högre än övriga band. En sadel behövs i alla fall, bland annat för att avståndet mellan strängarna blir korrekt. Somliga upplever zero-fret begränsande eller att det blir rassel när bandet slits, men på Nalles är det dock inga problem. Eftersom zero-fret är i metall så påverkar det tonen också, den blir lite hårdare än med vanlig sadel med tex ben eller plast.

Gitarren är väldigt lättspelad och har en förvånande tight botten, framförallt med tanke på att den är så lätt och det låter en hel del AC/DC om den. Halsen och kroppen är i Mahogny, greppbrädan i Ebenholtz. 24,6 scale och 22 band, badass six-saddle wraparound stall och die-cast stämmisar. Riffar du "For those about to rock" så känner du absolut igen den där karakteristiska Malcolm-attacken.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

Du har inte funderat över att köra mer gitarr?
- Det kan faktiskt hända att jag kommer spela kompgitarrer på Therions nästa platta. Christofer hörde några av mina inspelningar och frågade vem det var som lirade kompgurorna. "Det är jag" sa jag naturligtvis. Sen ville han att jag skulle komma ut till honom och lira gitarr på några demos. Efter det sa han "Varför har du inte talat om för mej att du är den bästa kompgitarristen i bandet?".  Sen sa han att jag förmodligen kommer lägga en del på den nya plattan.

Nu väntar turné i Sydamerika, hur känns det?
- Ja vi kommer påbörja repetitionerna nu och sen sticker vi dit och är inte hemma igen fören i juni till Sweden Rock. Therion är hur stora som helst i Bolivia och Brasilien, så stora att vi tas emot på flygplatsen med banderoller och sånt. Helt bizzart faktiskt. Men förstås roligt.

Lycka till då, och vi kan följa dina äventyr på din blogg på Rocknytt.net va?
- Ja precis, jag bloggar från hela turnén. 

Tack för att du tog dig tid till Gitarrzombien.
- Tack själv.