söndag 29 juni 2014

Ibanez Iron Label RGIR27E, bra "instegssjua"

Sjusträngat är faktiskt riktigt spännande, inte bara för metalheads. Det finns många användningsområden också inom rock, blues och andra genres. Det är en spännande utmaning att kliva upp från 6 till 7 strängar. Många drar sig nog för att ge sig in i den sjusträngade världen, bra instrument kostar ju normalt en hel del i detta segment. Men det behöver det inte alltid göra. 2013 kom Ibanez ut med en serie prisvärda metal-gitarrer under namnet Iron Label, en bra instegsgitarr för den som vill prova en sträng till. 

Eftersom jag tidigare haft en Shecter Omen från 2005, som jag inte alls kom överens med, så tänkte jag först att detta med 7-strängat kanske inte riktigt var min grej. Men så tog jag mod till mig och beställde en Iron Label för att se om det kunde vara något.

Iron Label är en utpräglad "shred machine" som visar en hel del verkligt fina sidor. Om Schecter Omen var en budgetyxa med svårspelad hals så är det här något helt annat. Det är en kvalitetsgitarr i jämförelse, och det märks också på specsen.

Kropp: RG, Basswood
Färg: Svart, Cosmo Black Hardware
Binding: White
Hals: Nitro Wizard-7
Scale: 25,5"
Greppbräda: Rosewood
Band: 24 Jumbo
Stämskruvar: Standard Ibanez RG
Inlays: Inga
Stall: Edge Zero II (Floyd Rose)
Pickups: EMG 707 (hals och stall)
Rattar: Volym och en 5-way switch
Övrigt: Kill Switch + 9v batteri

Visst är det så att 7-strängat kräver lite invänjning, helt klart. I alla fall för mig som präglats på 6 strängar i princip hela livet. Till en början famlar jag på ren automatik och spelar mest fel eftersom ryggmärgen är inställd på 6 strängar medan fingrarna och hjärnan möter 7. Men efter ett antal timmar upptäcker man att det är förhållandevis enkelt att "lära om".

Svaret på varför jag fastnade mer för Iron Label och inte alls Schecter Omen ligger i Ibanezens hals. En tunn lättspelad wizzard neck som gör allt i "seven string life" enklare. Fingrarna flyger formligen fram, verkligt imponerande. Man glömmer nästan att det är en extra sträng, även om man naturligtvis stundom fuckar upp det då och då och trasslar till det. Greppbrädan är en hel del bredare, men det är en vanesak.

Vidare sitter Ibanez egenutvecklade låsbara svajsystem Edge Zero II på gitarren. licensierat av Floyd Rose. Det är ett intressant svaj, helt utvecklat för 7-strängat.

Det är lättare att hålla det stämt än andra Floyds jag har och har haft, och faktum är att detta stall är en killer i sammanhanget. Stabilt och pålitligt. Man kan dock höra en liten "klangning" bakom, så ett tips är att dämpa fjädrarna. Läs om hur du gör här.

Mickarna är aktiva EMG 707 och de har varit med sedan 2001. De utvecklades för att komma åt uppfattningen att mickarna tidigare var otydliga och lite grumliga, i synnerhet på låga B-strängen. Lösningen blev magneterna Alnico V som pga sin höga output och karrakteristiska low end är perfekta för 7-strängat. Mulliga är ett understatement.

Poängen med 7-strängat är ju att man vill ha det där fylliga, feta ljudet, och EMG 707 fungerar bra med rätt stärkare, allra bäst i Mesa Rectifier, Peavey 6505 (5150) och andra typer av modern high-gainförstärkare. Det är i dem som de kommer till sin absoluta rätt, även om det fungerar fint med andra också. Men de kräver att bli utmanade.

Tydligen finns också varianter av Iron Label med passiva Seymour Duncan,  men jag vet inte alls hur de låter i sammanhanget.

Slutomdöme
RGIR27E är en bra 7a för dig som inte vill lägga en förmögenhet men ändå söker kvalitet i både spelbarhet och ton.  Den är också väldigt clean och snygg, inte helt oväsentligt. Iron Label är en gitarr jag inte har någon ambition att byta ut. En bättre 7a som komplement för dryga 5000-6000 spänn hittar man nog inte.

Betyg:
4,5 Zombies (5)




fredag 27 juni 2014

Pykmax -Ett nytt sätt att spela med plektrum

Häromdagen uppmärksammade en läsare mig på Pykmax, ett nytt plektrummärke, eller kanske på sätt och vis en ny form av plektrum. Tanken är att utveckla en produkt som tillför plektrumspelande gitarrister flera värden.

Jag beställde en direkt för att kolla upp vad det handlar om. Jag är en rätt nycken person, och ibland ger den nyfikenheten goda erfarenheter.

Priset är en aning högt tänker jag, runt 200 kr inklusive frakt, men det stoppade inte min nyfikenhet, efter 3 dagar kom det ett paket.

Genom att applicera ett handtag till plektrumet försöker man erbjuda ett stabilare spelsätt för framförallt nybörjare, även om man påstår att målgruppen också omfattar pros.

Jag tycker tanken är god, för jag tror att plektrumteknik många gånger är en tröskel som gör att många nybörjare slutar. Stödet som Pykmax erbjuder är förmodligen riktigt bra. Nu är jag inte nybörjare och minns inte riktigt hur det var när jag började men det känns faktiskt rätt tänkt. Det känns som att de tittat en del på hur man håller en penna och det gör att greppningen faktiskt inte känns det minsta konstig. Greppdelen, som är gjord i trä, känns också väl konstruerad och påkostad. Kanske hade jag valt andra färger.

Själva plektrumdelen känns som ett helt vanligt plektrum, men lite väl "mjuk och slät" för min smak, men å andra sidan behövs ju inget "greppande" ytskikt. De säljs i tre tjocklekar: 0,6 mm. 0,88 mm och 1,0 mm.

Här kan ni se och höra hur den fungerar i handen på en spännande gitarrist...

 

Verdict
När jag testar det några timmar blir det dock lite hämmande för en del tekniker jag själv lagt mig till med genom åren, men till vissa grejer är det ganska skönt. När jag tex varvar mellan plektrumspel och fingerspel så är det väldigt smidigt, till och med enklare. Spelar jag däremot passager som kräver aktiv variation med just plektrum, som attack, övertoner m.m så känns den en smula i vägen. Kanske är det en smaksak och vanesak som drabbar mig, jag vet inte.

Det här handlar inte om något som är "antingen eller". Det ersätter inte plektrum i klassisk tappning, så plektrumdiggare behöver inte oroa sig och börja bunkra. Däremot tillför det en del för den variationsrike gitarristen som vill ha fingrarna "lediga" och inte lägga energi på att "gömma" plektrummet i handen.

Däremot är jag bergsäker på att det inte kommer bli någon stor kioskvältare därute. Folk är på tok för konservativa för det tyvärr. Många av de som inte har eller kommer testa Pykmax kommer att döma ut det omedelbart.

Idén är tveklöst bra och de är absolut något på spåren här tycker jag, och det är kul med innovation och nya idéer.


Utan innovationskraft och idéer hade vi faktiskt inte haft vare sig elgitarrer, förstärkare eller något annat vi gillar omkring oss. Om inte Jim Marshall, Leo Fender, Orville Gibson eller Les Paul brutit de normativa gränserna på sin tid så hade livet tett sig annorlunda idag...

Betyg:
3,5 Zombies (5)


torsdag 26 juni 2014

Marshall JCM800 Del 2: "Diode-Clipping och PPIMV"

Eftersom jag de senaste månaderna har snöat in en hel del på Marshall JCM800, och särskilt de versioner mellan 87-90 så var jag tvungen att testa årgångarna 89 och 90 bredvid varandra. Men inte bara det utan också hur mycket PPIMV-modden som sitter i min 89a faktiskt påverkar ljudet, och framförallt gainen. Sagt och gjort, det finns inga genvägar till det perfekta ljudet, så skaffade jag en till. 


Diode-Clipping
Mellan 1987-1990 "twistade" man modellerna JCM800 2205 och 2210, med ytterligare gain. Detta åstadkom man genom "solid state diode-clipping", som enkelt uttryckt hjälper förstärkaren att klippa och pressa ihop tonen så resultatet blir ännu mer gain, än de som naturligt kläms fram ur rören. Lite som en liten distpedal inne i förstärkaren alltså.  Det betyder att den inte ger ifrån sig "äkta rördist" och det har gett upphov till många diskussioner i rörkulturen om  "true sound" etc. Jag ska personlig vara tydlig med att jag gillar det, helt klart. Vill man ha lite mer gain än en tidigare tillverkad JCM800 så ska man vara noga med tillverkningsåren, eller kanske snarare modeltypen. Vill man inte alls ha det så finns ju 2203/2204 mellan 81-86. Det kanske kan vara "schocking" att JCM800 faktiskt är en urmoder till "hybridförstärkare", men på ett sätt kan man ju faktiskt se det så. Själv säger jag bara "thumbs up" för den här, då den kom, innovativa idén. Man fortsatte med diode-clipping även i JCM900 serien 1992 och framåt.

Serienummer
1969/70 såg de första Marshallförstärkarna ljuset, och i serienumret kan man verifiera dessa genom bokstaven A. Det betyder genom enkel logik att 1989 har bokstaven X och 1990 Y. De modeller som kom 91/92 har Z och efter det övergick man till ett nytt serienummersystem. Ni kan läsa om hela listan på årtal här.

Siffrorna är "individen" under det året. Månad och datum förekommer ibland på klistermärket vid sidan om serienummret.

I detta fallet, på bilden, är det alltså individ 3730 från 1990, men tyvärr finns ingen klisterlapp så jag vet inte vilken månad och dag den tillverkades.

1989
Min "gamla" JCM800, som är från 1989, har alltså "diode-clipping" original och utöver det PPIMV modden, som fungerar lite som en som en powerscaling i praktiken. Man kan alltså blåsa fullt på rören men sänka utvolymen. Den låter väldigt bra, men PPIMVn gör också att EQn ger mindre utslag och detsamma gäller Presence. Inte jättestörande, man kan leva med det, men samtidigt inte optimalt.  Du kan läsa om den här och dessutom lite om historien bakom JCM800.

1990
Min nya från 1990 är helt original. Att köra den fullt gör att volymen blir ordentligt stark, en 50 watts Marshall är väldigt stark i volym.  Faktum är att skillnaden mellan en 50w och en 100w är inte alls så stor som man kanske kan tro, i alla fall inte "dubbelt så hög".
EQn fungerar bra och den svarar fint på både "clean" och "gain" kanalerna. Presence fungerar fint och du kan använda den tillsammans med EQ och hitta stor variation i grundljudet. Jag läste nånstans att man på 1990 modellerna fått till ännu lite mer gain, men det är inget jag kan höra när jag ställer upp dem bredvid varandra. Samma starka gain och samma fantastiska botten. Det rena ljudet är kanske inte JCM800s starkaste sida men rätt inställd så tycker jag att den funkar för mina behov. Reverben är också "ok", men eftersom jag sällan använder det så spelar det mindre roll.

Skillnaderna
Skillnaderna är inte så stora mellan dem, mer än att EQ och Presence som inte funkar riktigt fullt ut på den PPIMV-moddade 89an. Kanske att den från 1990 låter lite varmare, men gainen den är densamma. Visst jobbar rören mer om jag gasar rören i PPIMVn, men gasar jag 90an så ger de samma tonmässiga gainstruktur. Lite jobbigt i lägenhet bara.

JCM800 är en riktigt bra gain-Marshall. Om du däremot är rör-puritist nöjer du dig förmodligen inte med dessa modeller utan riktar in dig på 2203/2004 (50W/100W). Men om du, som jag, accepterar "diode-clipping" så är du hemma.

Men allt går att göra bättre, och jag är rätt säker på att en 2203/2204 kan moddas vad gäller gaindelen så rören jobbar lite mer och jag gissar att det även gäller 2205. Jag vet till exempel att Tommy Folkesson moddar JCM900 också, och den är ju släkt med JCM800.

Låter det bra, så är det bra...

//Gitarrzombien







tisdag 24 juni 2014

Evertune - en spännande gitarrinnovation

Sugen på en gitarr som alltid stämmer perfekt? I så fall får du vara beredd på att ta till dig nya idéer och innovationer, och med det också nya beteenden. Men innovationer är ju inte något som alltid tas emot med öppna armar i vår kulturgemenskap. De flesta idéer, i synnerhet omdanande, ratas faktiskt utan vidare analys eller ens fundering. Det är nämligen inte som det "ska vara".  Samtidigt är ju en stor del av tjusningen med gitarren just dess enkelhet och konsistens över tid. 

Många kallar gitarren för "den perfekta uppfinningen" gällande funktion och estetisk uppenbarelse, och det är svårt att ha starka synpunkter på det. Kärleken till gitarrer är stark helt enkelt.

Iéer, eller förändringar, kan delas in i två typer, eller nivåer, beroende på dess karaktär. Antingen gäller det något nytt som i botten är samma, tex en ny distpedal med annorlunda funktionalitet. "Same but different". Eller så är är det en mer eller mindre unik och helt ny form av lösning som bryter normen, ifrågasätter gamla lösningar samtidigt som de tillför nya värden. Det brukar man man kalla för "förändring av andra graden". Det är förändringar i den andra graden vi oftast kallar för innovationer, alltså sådana  idéer som får spridning och över tid blir allmänt accepterade på bredd.

En lösning som kommit de senare åren är "Evertune". Ett nytt typ stall som löser i huvudsak ett enda, men viktigt, grundproblem. Nämligen att gitarren av olika skäl stämmer om sig...

Den gamla lösningen med låsbara och flytande system som Floyd Rose löser delvis problemet temporärt, men inte konsistent.  En del gillar dessa system, medan andra tycker de har rejäla brister. Inte så konstigt kanske, men när de kom togs de emot anmärkningsvärt väl faktiskt och är väldigt frekvent använt idag. Ett bra exempel på innovation.

Med Evertune står gitarrvärlden inför ännu en uppfinning med en "groundbreaking" teknologi, som med ett sinnrikt fjädersystem i stallet kompenserar strängspänningen själv vilket gör att gitarren i princip aldrig stämmer om sig. Man kan också ställa det i ett läge där vibrato och bändningar sätts helt ur spel, s.k "bend stop". En funktion som en del uppskattar i samband med komplicerade ackord och då inte vill att fingersättningens  påverkar den individuella tonernas korrekthet. Det är nämligen väldigt svårt att ta ackord kliniskt perfekt utan att att ett eller flera fingrar "bänder lite" och därmed stör ackordet som helhet. Detta uppskattas i synnerhet i studiosammanhang.

Den nya tekniken kräver att du lär dig några nya beteenden, men inga av dem  är särskilt svåra att lära sig. Det är mer ett lite annorlunda "mindset" faktiskt, en liten tröskel att passera helt enkelt.

Hur fungerar det då?
Jag har ett Evertune på min ESP LTD EC1000ET som jag har har haft några månader. Gitarren som sådan är en regular EC1000, dvs en bra gitarr rent kvalitetsmässigt. Du kan läsa mer om standard EC1000 här i ett gammalt inlägg.

Evertune fungerar riktigt bra tycker jag.
Den håller stämningen ruggigt bra över tid, det är det ingen tvekan om. Du kan dessutom misshandla strängarna rätt rejält, tex lyfta gitarren och skaka den i strängarna, och efteråt ändå ha perfekt stämning. Men varför man vill det är lite oklart?

Stallet som sådant känns annorlunda om man är van vid Tune-O-Matic men det är nog en vanesak mer än en kvalitetssynpunkt.

Evertune kräver lite tålamod och jag tycker det till en början var lite småknepigt att meka med det, och det gör kanske att tröskeln för många förmodligen kommer vara hög. Framförallt att sätta det i zon 2, det vill säga justera stallet så att fjädrarna får spelrum. Är man inte särskilt nyfiken av sig eller om man inte har tålamod, så säljer man förmodligen sin gitarr och återgår till "old school". Men ger man det hela en fair chans så går det bra.

Man stämmer gitarren från stallet och detsamma gäller intoneringen, och det är väldigt smidigt faktiskt. Jag gillar systemet som sådant, även om det rent estetiskt passar bättre på modernare gitarrer, men det är en rent personlig smakfråga.


Att gitarren inte stämmer om sig är ju helt fantastiskt. Jag har testat att ta ut den i vinterkyla och inte heller där stämmer den om sig. Kommer den in i värmen igen justerar den sig själv och låter lika perfekt igen. Nu är det inget särskilt bra tips att ta ut gitarrer i snön, men jag var ändå nyfiken.

Inställd på det sätt där bändningar omöjliggörs, "bend stop" är för mig bara märkligt. Att föröka köra vibrato utan att det låter vibrato är en riktigt märklig upplevelse faktiskt, och personligen har jag inte det behovet, men jag förstår perfektionisternas vurm för den funktionen.

Evertune kommer idag monterade i en rad av brands, ESP, VGS, Washburn m.fl. men det kan monteras på de flesta gitarrer på marknaden, men det kräver i sig specialkompetens.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

lördag 21 juni 2014

Intervju med Conny Bloom om Stratocasters och Electric Boys

Conny Bloom är en av Sveriges i särklass bästa och mer intressanta rock och bluesgitarrister, och jag har alltid varit nyfiken på honom. Jag träffar honom på fiket på torget i Kärrtorp, i närheten av där vi båda bor faktiskt. Han kommer gåendes över torget med sitt tweed-case i handen. Han har sin grabb med sig och det är dags för fruskostsnack om gitarrer. Vi dricker kaffe och småpratar om Electric Boys, förstärkare, effekter och så klart hans Fender Stratocaster från 1963, som han köpte när han var 17 år gammal.

Jag missade er tyvärr när ni spelade efter Aerosmith på Tele2 Arena för några veckor sen?
- Ja hur nu det är möjligt, det var ju affischer precis överallt?

Det var bra hörde jag...
- Ja det var i alla fall fullt och det var många som inte kom in, men det var ett kul spelning. Vi har gjort en hel del klubbgig den senaste tiden men nu är det lugnt ett tag faktiskt.

Jag minns när första plattan "Funk-O-Metal Carpet Ride" kom ut 1989, och hur den bröt trenden med sitt unika funka och groovy sound blandat med hårdrock. Hur kom det soundet till?
- Jag lyssnade tidigt på Beatles, men också väldigt mycket soul och funk. Jag lyssnade rätt mycket på Betty Davies också. Sen har jag ju också vuxit upp med 70-talsrock och blues så steget till det Electric Boys började spela är inte så märkligt egentligen.

Folk längtade kanske efter lite sväng?
- Ja jag har alltid gillat när det svänger.

Det verkade ju gå hem bra i stugorna?
- Ja, men att det slog igenom så pass som det gjorde förvånades oss faktiskt. Det var vi inte beredda på riktigt. Vi trodde vi var ett "Amerikansk band" i fel land, det var ju annat som gällde här hemma, som Orup och sånt...


Hur bra gick det egentligen?
- Det gick jättebra och efter förtsta plattan spelade vi mycket i LA på "strippen" och de flesta ställen där omkring. Det var kul att själv få uppleva hela den grejen på plats faktiskt. Det var bra band som uppträdde hela tiden, och folk tog emot oss med öppna armar.

Varför la ni av redan 1994?
- Efter Groovus Maximus-plattan spelade vi in "Freewheelin" men skivbolaget tyckte inspelningen blev så dyr att de inte satsades fullt ut på marknadsföringen, så den floppade faktiskt på ett sätt. Däremot är det en riktigt bra platta som jag är stolt över, och många undrar varför vi inte spelar fler låtar från den idag. Men hur som helst så slet det där på oss och inspirationen försvann och vi la ned.

Sen startade ni om 2009, hur kändes det när ni började repa igen?
- Det var lite ringrostigt men det var häftigt att det direkt kändes Electric Boys när vi samlades efter så lång tid. Det var som att allt satt därinne och inspirationen släpptes lös igen.

Jag fick välja mellan moppe eller elgitarr när jag var 14 år och det blev en SG-kopia, vilken var din första elgitarr?
- Jag sparade faktiskt till moppe, men när jag sparat klart ville jag ha en elgitarr istället. Det blev en kopia av Telecaster för 700 kronor eftersom jag älskade Francis Rossi i Status Quo. Det var en Diamond tror jag. Sen köpte jag en kopia av en Les Paul Gold Top eftersom Ace Frehley i Kiss hade en sån. Jag och en polare spelade genom en stereo hemma och jag minns att jag gick till radioaffären och frågade "vad behöver jag för att spela gitarr genom stereon" och snubben sa "den här" och räckte över en kopplingssladd.

Det gjorde jag också faktiskt, på hög volym blev det lite gain ändå.
- Ja och man hade ju inget annat. Men man ville ju att det skulle låta som Hendrix, och det gjorde det ju inte riktigt kanske. Men sen köpte jag till slut en Marshall.

 Men sen blev det Strata sen för hela slanten, Hendrix där med?
- Kanske inte bara därför, Blackmore också förstås. Men det blev Stratocasters som blev mina arbetsverktyg, för det är så jag ser på gitarrer. En del samlar och lägger på hyllan. Jag har kanske max 10 gitarrer, som jag använder till olika saker och musikstilar. Jag har också två "Road Worn" som jag fått av Fender, som är riktigt bra de också.

Foto: Fredrik Svensson
Nån speciell nära hjärtat?
- Jag köpte min Fender Stratocaster -63 på Halkans när jag var 17 år. Den är sannolikt inte helt original rakt igenom, men det är en fantastisk gitarr. Jag har bytt mickar till samma typ som det ska vara, för de tappar ju magnetism med åren och därför lite ton. Eventuellt är den omlackad också, jag vet inte. Jag var inne hos Halkan för ett tag sen men det kunde inte avgöra om det är orginallack eller inte. Hur som helst så har den ju slitits med åren eftersom jag haft den väldigt länge.

Jag testar gitarren, och den är verkligen helt fantastisk. Det är intressant med gitarrer som är gamla och som spelats intensivt, den gamla klyschan stämmer nämligen. Klyschan som säger att en gitarr som spelas mycket och länge bara blir bättre med åren. 

Den känns helt enkelt trivsam och lättspelad, det är svårt svårt att beskriva. Det finns inte en enda del av den som inte är repig eller dingig. Orginalspecs på 63orna är i stort sett samma som hela produktionslinjen 1954-1965, dvs "the pre-CBS-era". Små variationer förekommer mellan produktionsåren, som tex skruvhålens placering i plektrumskyddet som ändrades mellan 1962 och 1963. 

Här kan du höra hur den låter i Nyhetsmorgon TV4:





Du slänger ju ofta gitarrer flera meter upp i luften på scenen, men inte slänger du väl omkring med den här?
- Jo det händer det också.

Är du inte rädd om den?
-  Ha ha ha...Jo men när man giggar och är i feeling så händer det bara och jag har "peppar peppar" aldrig tappat en gitarr. Men jag är väldigt rädd om dem, vi brukar ofta ses i replokalen och göra "vapenvård". Det lika kul som att spela faktiskt.

När det gäller gitarrton och sånt, hur är ditt förhållande till den där "jakten" på ton?
- Man vill ju ha ett sound man gillar, men jag är nog ingen nörd riktigt tror jag. Bra grejer låter bra liksom. Men vist är det viktigt för feelingen.

Vad kör du på för förstärkare?
- Jag har nästan alltid kört på Folkesson -moddade Marshalls. Jag hade en Super Lead länge men så blev den stulen i Spanien för massa år sedan, en snubbe bara tog den med sig och gick efter ett klubbgig, så Folkesson fick göra en ny. Han är ett geni den där Tommy och jag fick tillbaka en som lät i stort sett lika bra. Jag bad honom en annan gång om en med liknande ljud som Blackmore och försökte beskriva det för  honom. "Jag tror jag vet" så han och så bara gjorde han det.

Så du är mån om "tonen" ändå?
- Jo men inte så det upptar all min vakna tid, det är ändå musikskapandet som står i fokus. Men jag körde på en riktigt bra förstärkare på turnén Nashvilleartisten Stacie Collins för ett tag sen. En variant på Vox AC30 Classic som gjordes i 300ex. Fantastisk förstärkare med ett grymt sound. Det roliga är att en AC30 Custom som jag också provade låter inte alls lika bra.

Effekter?
- Jag har alltid gillat Roland Space Echo och BOSS Chorus Ensemble.

Är du en gain-man?
- Jag har skruvat ned gainen en aning den senaste tiden, så själva tonen kliver fram ännu mer.

Foto: Fredrik Svensson
Jag gillar ditt sätt att musikaliskt bygga upp solon, minns du hur tex hur solot på "Lips n Hips", som för övrigt är ett brilliant solo,  kom upp?
- Tack. Nej jag minns inte det men jag gillar ju melodier. Melodier som på nåt vis hänger samman med låten. Jag är ingen snabb gitarrist, jag ser liksom ingen poäng i att spela fort.

Improviserar du på scen?
- Det händer så klart, men jag försöker göra som på skiva. Solona är ju en del av låten.

Electric Boys är ju ett utpräglat riffbaserat band, hur skapar du dina riff?
- De kommer ofta naturligt när man står och jammar eller testar ljud. Det är oftast inte så att jag sätter mig ned och tänker "nu ska jag göra ett riff". En bra låt får sina riff på naturlig väg kan man säga. Ibland startar låtskrivandet med ett riff, men lika ofta med låstskrivande och så hängs riffet på efteråt.

När du får torrperioder och inte kommer på något bra, vad gör du då?
- Det bästa sättet är att helt enkelt lägga ned och skita i det faktiskt. Man får göra nåt annat, så kommer det tillbaka så småningom.

Electric Boys har släppt en ny platta i år, hur känns det för att använda slitna sportfraser?
Det känns bra, det är en lite rakare hårdrockigare platta faktiskt. Vi ska släppa en singel från den snart och för att ta reda på vilken låt vi skulle välja så frågade vi fansen på Facebook. Vi fick massor av svar, men vi får se vad som händer på skivbolagsmötet nästa vecka. Men det är kul med delaktigheten idag på nätet.

Vilket är ditt hetaste tips till gitarrister som läser Gitarrzombien?
- Att spela med andra är jätteviktigt, lätt att glömma det om man bara sitter hemma och sliter med skalor, som ju också är en del av utvecklingen.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid.
- Tack själv, det är ju kul att snacka gitarr.


fredag 20 juni 2014

30 000 views och kommande intervjuer

Min blogg har nu passerat 30 000 läsningar sedan 1 mars i år. Mer än jag någonsin hade kunnat drömma om. Det visar att intresset för gitarrnörderi är stort och det har sporrat mig att fortsätta. Tack alla som läser, det betyder mycket. Så här i midsommartider är det väl kanske inte så många som hänger på nätet så jag nöjer mig med att avslöja några kommande intervjuer som är mer eller mindre klara.

Conny Bloom, Electric Boys m.m
Jag träffade Conny i Kärrtorp för att prata gitarrer, förstärkare och så klart Electric Boys. Helt klart en av Sveriges skönaste gitarrister och med sig hade han sin Fender Startocaster -63a. Ett väldigt intressant och inspirerande samtal som bara väntar på att tedigeras.

JJ Marsh
Uppsalagitarristen som spelat med Glenn Hughes under lång tid och som nu har nytt band på gång.

Jenny Möllberg
Gitarrist i  Misdemeanor från 90-talet. En tung "stoner" som vurmar gör SGs, whawha och Orange. Också nytt band på gång, Black Whitesnake.

Frank Levi
Förstärkarmoddare från New York som bland annat moddade den mytomspunna Marshall Super Lead #36 som Slash använde vid inspelningen av Guns ´N Roses Appetite for Destruction.

Ryan Roxie
Gitarristen som spelar med Alice Cooper band och Roxie77. En riktigt spännande gitarrist, med stor kärlek till musik och i synnerhet gitarrer.

Chet Haun
Gitarrtech till bland andra John5, Slash, Zakk Wylde, Zoltan Bathory från Five Finger Death Punch och en massa andra ikoner. Som om inte det var nog så bygger ehan gna guitar-relics i fantastisk kvalitet. Ett underbarn med en fantastisk historia på alla sätt.

//Gitarrzombien

torsdag 19 juni 2014

MXR Analog Chorus - Ett varmt brett chorus

Chorus kan vara en krydda i vissa sammanhang, så länge det inte tar över tonen helt och övergår till hårmetal från 80-talet. I synnerhet är chorus på sin plats när det gäller rent ljud. Det lyfter ljudbilden och ger den en lite "spejsig" karaktär. Den här spejsade karaktären kommer sig att att tonen multipliceras där den ena körs fram lite delayed kan man säga, eller förskjuts en aning i förhållande till den andra, därav känsla lite större ljud. 

Det finns mängder av choruspedaler givetvis, både digitala och analoga. När jag för ett tag sen var ute efter ett chorus så testade jag ett antal olika i butiken. Man måste lyssna sig till vad som man själv tycker låter bäst, och inte läsa för mycket om vad andra kanske tycker. Jag skriver "för mycket" eftersom det inte är någon tvekan om att andras råd kan vara mycket värdefulla.

Det råder däremot delade meningar om ifall digitala eller analoga chorus låter bäst, vilket inte är så konstigt då det handlar om tycke och smak men också om möjligheter. Digitala har oftast fler funktioner och i det här fallet då olika typer av choruskarraktärer.

Mitt val landade i ett analogt chorus eftersom jag upplevde det lite varmare och bredare än de digitala. Digitala kändes lite kantigare och kallare, men som sagt med fler möjligheter.

MXR Analog Chorus M234
Jag fastnade för MXR Analog Chorus M234, en förhållandevis billigt chorus och med ganska stora möjligheter trots allt.

Den har 5 rattar:
Rate
Level
Depth
High
Low



Utgångarna är "mono" och "thru" (stereo). Jag lämnar stereo utanför denna artikel, utan koncentrerar mig på mono.

Trots 5 rattar är den enkel att hantera och få fram det chorus du söker. Rattarna ger stora möjligheter här, framförallt "high" och "low" som i kombination med de andra ger helt olika "bild". Med volymratten ställer du givetvis hur mycket chorus som ska fram, från en lätt touch till att helt överta ditt sound till nåt slags Toto-inspirerat Lukather-tuggumi. Men pedalens styrka är möjligheterna med "rate" och "depth" som med lite lekande faktiskt klarar av de flesta chorustyper du behöver.

Den uppträder olika bra på olika platser i kedjan, bäst tidigt i effekt-loopen och definitivt före delay-pedalen.

En del påstår att den gör att kedjan tappar ton, jag antar att man menar den är en "tone-sucker", men det är inget jag märkt av.

Den här videon ger en ganska bra bild av hur den låter, med passus då för hur förstärkaren man har påverkar.

 

Slutomdöme
Vill du ha en ganska billig chorus-pedal, runt 1000-lappen, med ett varmt fylligt ljud så är det absolut något jag rekommenderar. Ska man vara lite kritisk ändå, och det ska man, så uppträder den olika beroende var och med vilka andra pedaler i kedjan man använder den. Man får prova sig fram.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

onsdag 18 juni 2014

Mindshift, Ibanez M80M Meshugga och Fractal Axe-Fx

Mindshift startade redan 2004 och tillhör ett av de många band kämpar sig igenom medlemsbyten och genrenavigering med tydliga mål framför sig. Ett av målen är att slå igenom och "brejka". Nu spelar de en kommersiell variant av melodisk dödsmetal även om thrashen funnits där i botten hela tiden. 

Jag träffar Johan Lund och Kim Bengtsson för att prata 7-8-strängat och metalsound. Jag släpps in i deras stora vräkiga replokal i ett industriområde söder om Stockholm. Det luktar metal på vägen ned för trapporna...



Hur kom det sig att ni började spela ihop? 
Johan: Mindshift "startades om" igen 2010 efter diverse meningsskiljaktigheter om musikalisk inriktning, och för att det saknades en röd tråd. Det var ganska spretigt. 2011 spelade vi in en självfinansierad platta och 2012 sökte vi ny gitarrist.
 Kim: Vi kompletterade varandra bra direkt. Johan har sin bas i thrashen och jag kommer mer från ”progressiv metal”, som John Petrucci. Fast jag är ganska bred när det gäller mina influenser.

Som med all modernare metal man hör på skiva numera så bygger er musik på supertight sound och spel, hur får man det att låta lika tight live? 
Johan: Man måste öva mycket på att spela just tillsammans. Det bygger på att alla måste göra sin grej hemma först, man kan inte komma till rep och öva partier.

Kim: I replokalen trimmar vi ihop det, resten får man göra på egen hand.

Johan: Vi har en arbetsetik att vara väl förberedda innan rep. Alla är med på det. Annars går det inte, det blir slarvigt och dåligt.



Ni släppte en ny EP i januari. Hur går er låtskrivarprocess till? 
Johan: Alla tar med sig idéer till repet och så sätter vi ihop låtarna gemensamt. Vi jobbar mer som ett band nu än tidigare, där alla är delaktiga i processen.

Kim: Det bidrar mycket till att vi är så tighta som vi är eftersom alla är delaktiga skapandet.



Solon då, är det skrivna solon eller improviserade?

Kim: Nästan allt är inrepat skrivet och man håller sig till det. Eftersom vi spelar med ”klick” så finns det liksom inte utrymme för improvisation på det sättet. 

Johan: Allt är repat, det händer väl nån gång att man går utanför planen, men väldigt sällan. Allt i vår musik hänger liksom ihop på nåt sätt, även solona.

Hur brukar ni tänka när ni skriver solon?

Johan: Man vill ju skriva solon och gitarrpartier som överaskar och som bryter nån slags norm
Kim: För mig är det viktigt att melodin finns där
, annars ser jag ingen mening med det

Vad kör ni på för gitarrer?

Johan: En 8-strängad Ibanez Meshuggah med passiva Ludgren pickups.

Kim: En 7a, en Ibanez RGD2127 med orginalmickar.

Vilka är utmaningarna när man byter från 6 strängar till 7 och till och med 8?

Kim: Det är rätt skumt i början men det är en vanesak, man för öva mycket. Det är ju rätt likt ändå. Johan: När man kör 8a så är det till en början rätt tungt, rent fysiskt. Det gäller att stretcha ordentligt. Första tiden efter jag bytte till 8 strängar var mina händer helt förstörda av träningsverk. Man använder fler delar handens muskler.

Ni använder båda passiva mickar, är det verkligen metal det? 
Johan: Ha ha ha. Passiva har ett litet uppsving just nu känns det som, de är lite mer tydliga och till skillnad från aktiva så blir de mer dynamiska. 

Kim: Aktiva blir lite för mycket tycker jag, man här spelet bättre med passiva.

Förstärkare?

Kim: Live kör jag Peavey 6505 med Mesa låda. Till den har jag en TS9 som är moddad, Robert Keeley-modden.
Johan: Jag kör helt digitalt numera. Fractal Axe-Fx är det som gäller, med den kan du göra i princip allt. En POD på steroider.

Kim: Jag kör lite ”old school” med rörförstarkare ha ha, men du måste testa Axe-Fx faktiskt. Helt magisk.

Johan visar Axe-Fx och jag måste medge att det låter bra och eftersom han inte haft så länge har han till och med lite svårt att hitta allt han vill visa. Möjligheterna tycks vara oändliga mer eller mindre genom G2 Modeling Amp med i princip alla förstärkare som finns simulerade känns det som. 100 minnesplatser för egna customkombinerade högtalarsimuleringar och flera hundra olika gitarreffekter, som enligt "reviews" lyckas bra ljudmässigt. Det är verkligen inget för den som inte gillar att knappa på teknik men å andra sidan är det "The Shit" när det gäller digitala möjligheter. Men smakar det så kostar det, räkna med runt 3000 Dollars + tullavgifter.


Ibanez M80M
Repet ska snart starta och de andra håller på att sätta upp sina prylar. Jag ber Johan att få testa hans  8-strängade Meshuggah gitarr. Den är inte så tung som jag trodde, och skruvad hals istället för set-neck, annars är det samma specs som på premiummodellen som kostar 45000 kr. Den här kostar runt 10 000 kr.

Features 5-piece M80M Maple/Walnut neck with KTS TITANIUM rods
Ash body
Rosewood fretboard with Jumbo frets
FX Edge III-8 bridge
Lundgren Model M8P (H) bridge pickup
Factory tuning: 1D#, 2A#, 3F#, 4C#, 5G#, 6D#, 7A#, 8F
Black hardware
 Includes hardshell case

Stallet är robust och hela gitarren känns som ett mycket bra hantverk för de dryga 10 000 kr den kostar. Skillnaden spelmässigt mot en 7-strängad är uppenbar för mig med lite mindre händer. Jag får inte till det riktigt när jag tafatt försöker riffa till det lite. 8-strängat är definitivt inget för mig och därför har jag svårt att värdera gitarren på ett bra sätt. Jag tror att man måste vänja sig ordentligt vid den innan för att kunna göra en rättvis beskrivning. Men den låter ju helt och hållet magnifikt. Maffigare än så, utan att det blir elbas av det, går nog inte att få till.

Under repet flyger både Kim och Johan över trängarna och jag imponeras över hur tighta alla i bandet är ihop. Det märks att bassisten Eddie och trummisen Fabbe är en trygg bottenplatta för de andra. Sången från Mao hör jag inte så mycket av eftersom de kör ”in ear” i replokalen, men det växlar mellan renare sång och growl mest hela tiden och det låter riktigt riktigt bra.



Ett band att ha lite uppsikt på.







tisdag 17 juni 2014

Gibson Flying V Gothic

Min "fäbless" för Flying V fortsätter oförtrutet och den här gången gäller det en Gibson Flying V Gothic som landat från Los Angeles. En exakt likadan som Mia Coldheart från Crucified Barbara har. En "dark guitar", tyngre än de flesta Vs skulle jag vilja påstå. Det tog dock en stund att hitta en i ok skick och till rätt pris. 

I samband med detta blev det bekräftat för mig att det är stor skillnad mellan att köpa en gitarr från USA jämfört med från Japan. Japanerna skickar direkt utan väntan, medan amerikanarna har en tendens att ta lång tid på sig. Väldigt lång.  Nu var det lite helger i vägen, men tendensen är tydlig. Japanska företag har större kundfokus, det är i alla fall min erfarenhet. Jag kan ha fel, som alltid.

Gibson Flying V Gothic (1998-2001)
Kropp: Mahogny
Hals: Mahogny, rundad
Greppbräda: Ebenholtz 22 band
Sadel: Grafit
Stämskruvar: "Black Grover Oiled"
Inlays: Star-Moon 12:e band
Mick stall: 500T (Super Ceramic)
Mick hals: 496R (Hot Ceramic)
Finnish: Satin + svart plektrumskydd
Rattar: Vol+Vol+Tone (3 i rad som -58an)
Switch: 3-way
Hardware: Black Chrome
Tillverkningsdata: 14e juli 2001 i Nashville Plant Tennessee, nr 282

Flying V Gothic tillverkades mellan 98-01. Det intressanta med den här, till skillnad från övriga i Gothic-serien, är att det experimenterats lite mer i formgivningen. Inspiration har hämtats från -67 års- och och -58 års klassiska modeller. Bland annat så sitter rattarna i rad och output-jacket ute på nedre vingen. Rattarnas placering tycker jag är betydligt enklare att hantera då de är mer lättåtkomliga. På -67 modellen sitter de i en triangel strax under stallet. Det är givetvis en vanesak men jag tycker det här är en klart smartare lösning. I övrigt påminner den mycket om -67an (reissue).

Kroppen känns dock lite tjockare än -67an, vilket ger en ruggigt bra sustain och mycket botten i tonen. Överhuvudtaget känns den mer robust.

Halsen är lite speciell, och jag förstår att Mia Coldheart kärat ned sig i den, för den är extremt skön i handen. Rundad men med en liten aning tillplattning mot handen. Det är också enkel tillgång till 22a bandet, men det gäller ju förstås de flesta V-gitarrer.

Balansen är också fin, ingen tendens till näck-dive överhuvudtaget, och den hänger fint runt halsen.

Greppbrädan är av Ebenholtz och därför riktigt hård och ger en lite extra klang i tonen. Det påstås att Ebenholtz också ger lite snabbare action. Jag vet inte riktigt om det är en naturlag direkt, men den känns i alla fall lättspelad. Den saknar inlays, förutom på 12e band där Gothic-seriens signum sitter, the moon-star-inlay.

Det sägs lite varstans att mickarna som sitter på gitarren har medelhög output men sanningen är en annan, de är bland Gibsons starkaste någonsin. Jag gillar hög output eftersom det blir mer tryck i framförallt riffandet, men även i solospelet då gitarrens sustain kommer till sin absoluta rätt.

Gibson 500T, som också kallas "Super Ceramic", tar för sig ordentligt nere vid stallet. Den har lite mer virad tråd i sig än andra och blir på det viset mer känslig, distinkt och tydlig.

496R kallas för "Hot Ceramic" och ger en bred omfångsrik karaktär med bra sustain, också denna med hög output. Men rullar du av volymen så får du en stor fet bluesy ton. En annan grej är att du får relativt hög strängseparation med dessa mickar, dvs väl definierade toner.

Kanske att det rena ljudet inte är i premiumklass, men gainat finns inget att klaga på. Flying V Gothic är därför som gjord för tuffare musik och den låter verkligen maffigt. Jämfört med SG Gothic, som har liknande mickar (490R och 490T), är det klasskillnad även om den också sköter sig bra tonmässigt.

500T och 496R, ska tilläggas, har fått en del kritik genom åren, egentligen ända sedan de kom ut 1971. Det mesta bygger på att de är bra på det mesta men inte bäst på något. Min erfarenhet är att det ofta beror på vilken gitarr de sitter och vilken förstärkare man kör den i än just pickupens karaktär. En annan faktor är ju, som i alla sammanhang, att det individuella örat uppfattar olika nyanser och smaken om vad som låter bäst ju högst subjektiv.

Huvudet är det som på -67an med Gibsonloggan i silver på dragstångsplattan. Stämskruvarna, Black Grover Oiled, är väldigt bastanta och det känns att de oiled, det är som att skruva i smör.

På baksidan av huvudet sitter samma bild på Orville Gibson själv som på de andra i Gothic-serien. Märklig liten detalj enligt mitt tycke...

Grafitsadeln varken knäpper eller är störande för stämningen som håller sig perfekt. Den kom med de svarta V- caset med den klarröda vadderingen. Oklart om det är original eftersom de flesta andra kommer med det rosa innanmätet och bruna caset.

Det kom en med beteckningen Gothic II en bit in på 2000-talet också, men med EMG och utan star-moon inlay. Inte lika cool ;)

Gitarren är faktiskt Tracii Guns gamla, den gamla sleazerockaren från LA Guns. Den finns med på Brides of Destructions video till "Shut The Fuck Up", lite skoj kuriosa kanske. Videon visas i slutet av inlägget....

Slutomdöme
Det här en riktigt riktigt bra Flying V med ett coolt ovanligt utseende och kul annorlunda lösningar. Den låter bra, särskilt på high-gain. Den passar väl egentligen både estetiskt och ljudmässigt bäst för rock-genren men ljudmässigt kan den fungera i de flesta musikstilar skulle jag hävda.
Om jag rekommenderar den? Ja om du är noggrann med att förundersöka objekten, många jag hittat ser för jäkla smashade och dingiga ut tyvärr. Priset då: Lite olika faktiskt, från 6000 kr - 12000 kr beroende på skick och om allt är original. Många har bytta mickar på dem tyvärr, not so cool...
Pruta.

Betyg:
6 Zombies (5)

måndag 16 juni 2014

Intervju med Kent Norberg i Sator...

Sator är lätt ett av Sveriges mesta rockpunkband och startade på tidigt 80-tal, då som Sator Codex. Ett röjigt och hårt band som släppt sammanlagt 9 plattor, bland annat "Headquake" som hyllades i stort sett av alla.  Bandet är förutom stilbildande i sin genre också kända som inofficiellt husband på Hultfredsfestivalen under dess glansdagar och gör aldrig en tråkig spelning. 

På deras senaste platta "Under The Radar" (2011) tycker jag själv att gitarrerna kommer ännu mer i fokus, om det nu är möjligt.  När den kom ut rullade den konstant i mina hörlurar, nästan dag och natt faktiskt. Sator har en utomordentlig melodikänsla och kombinerar det med ruff attityd, utan att bli "fjantrockpop". Respekt för det! Jag har säkert sett Sator 10-12 ggr genom åren, senast på "Get Away Rock" förra året då de fick den märkliga uppgiften att spela kl 12 mitt på dan för trötta festivalbesökare som långsamt vaknade ur slummern.


Kent Norberg, sång och gitarr, är intressant som gitarrist. Han är väldigt tight och noggrann  i kompet utan att det blir för perfektionistiskt så att det skitiga "RockenTrollet" försvinner i matematiken.

Jag träffade Kent för några år sen i Hultsfred och vi snackade en del om den gemensamma nämnaren gitarr. Så när jag bestämde mig för att börja göra intervjuer på Gitarrzombien var Kent en given person att ställa frågan till. Efter lite mailande så fick vi till det.

Kent Norberg, Sator Get Away Rock 2013
Minns du var det var som gjorde att du började spela gitarr från allra första början?
Jag började faktiskt spela trummor som väldigt liten, min farbror var trummis så det blev ett naturligt val. I yngre tonåren blev jag intresserad av att kunna spela, sjunga och göra egna låtar, och det var väldigt svårt att göra med ett trumset. 
Jag bodde dessutom i lägenhet.

När du ser tillbaka lite på ditt eget spel och andras, vad tycker du gör en bra gitarrist bra?
Feeling! Att spela rätt saker vid rätt tillfälle, att veta vad som är rätt för låten.

I början spelade du ju bas i Sator, hur kom det sig? 
Jag och Chips spelade båda gitarr när jag började i Sator Codex. Vi hade ingen basist och han var den bättre gitarristen av oss, så det föll sig naturligt att jag tog basen.
Vi såg det som en temporär lösning, en temporär lösning som varade i 15 år :)


Är det fortfarande lika kul att spela idag som för 25 år sedan? 
Givet att det nu var kul då alltså :)
Det är om möjligt ännu roligare idag faktiskt, man är mer avspänd i dag och bryr sig mindre om vad andra tycker.

Ja för nu spelar du ju i allra högsta grad riffgurka. Är du en ”samlare”- eller ”få men bra” typen när det kommer till gitarrer?
Jag är ingen samlare, jag har ett fåtal bra gitarrer, men inga dyrgripar. Vill inte behöva vara rädd att nån fyllskalle ska ramla in i den under ett gig. Mina gitarrer är arbetsverktyg.

Du har en ganska speciell gitarr vad jag har förstått, berätta hur fick du tag i den?
Det är en Fender Telecaster Deluxe (med Stratocaster huvud). Jag kände på den på MUG i Gbg för ca 15 år sedan och vi blev kompisar direkt. 


Det som skiljer den från andra är att jag tagit bort halsmicken och satt in ett fotografi på Bob Dylan i hålet :)
Orsaken var att jag köpte en reissue att ha som reserv, men de nya mickarna låter inte lika bra som de gamla, så jag tog den gamla micken och satte den på reissuen. Har aldrig nånsin använt halsmicken så jag tänkte att det är bättre att reservgitarren låter lite mer likt min gamla. 

Vad är det för pickups?
Fender Wide Range humbuckers. 

Hur ser din live-rig ut idag jämfört med för 25 år sedan? 
I och med att jag spelade bas för 25 år sen så är den så var den ju lite annorlunda. Idag är den i alla fall ovan nämnda gitarr och en modern Fender Deluxe stärkare.

Vilken är din absoluta favoritförstärkare?
Är egentligen inte speciellt intresserad av stärkare eller teknik överhuvudtaget. Men jag vill ju att det ska låta bra. Lånade Bengan Blomgrens Hot Rod deluxe några gånger och kände att det kunde vara något för mig. Det spelar nästan ingen roll hur den är inställd det låter bra ändå, alltså lätt att få att låta bra :)

Du har producerat och producerar en del nu också. Hur mycket har den digitala utvecklingen påverkat inspelningen?
Jag har faktiskt inte producerat så mycket under senare år förutom egna grejjer. Jag ärr som sagt ganska ointesserad av ljudteknik, min producentmetod är mer inriktad på låtar och arrangemang osv. Så jag behöver en bra tekniker vid min sida :) För min egen del kan man säga att mina hemmademos låter betydligt bättre idag :)

Ja tekniken går framåt och blir allt krångligare och mer avancerad, finns det några nackdelar, en del går tillbaks till analogt och rullbandare?
Det är tråkigt när allt låter "fixat" i Protools, jag vill höra när det görs lite fel, gnisslande trumpedaler, läckande mickar, sånt som gör musiken levande... 

Sator lever ju i allra högsta grad, vad finns det på gång runt knuten?
Just nu kör vi mycket akustiskt på trio som är väldigt uppskattat, låtarna får andra dimensioner. Men vi spelar med hela bandet också, a never ending tour......

Galen basist
Jag såg er "lunchspelning" på Getaway Rock förra året, blir det några festivalgig i år?
Ett fåtal mindre,  bl.a i Nord Norge. 

Jag måste bara passa på att fråga, er basist Heikki Kiviaho verkar ju helt galen, hur är det att tygla honom egentligen?
Det är ingen idé...  Vi ger honom fritt spelrum hehe, han ger oss ytterligare dimensioner.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid.
Tack själv...

söndag 15 juni 2014

Marshall, Mesa och Fender har störst förtroende

I min lilla "poll" som jag gjorde i helgen och där frågan gällde vilket förstärkaremärke som har störst förtroende hos läsarna av min blogg blev resultatet som i tidigare undersökningar både förväntade saker och en del överraskande. 

Studien inte tar anspråk på någon form av vetenskaplighet, men 580 personer har trots allt svarat. Kanske kan det i alla fall visa på en trend?

Det varumärke som utan tvekan är starkast förtroendemässigt är Marshall. Något som förmodligen inte direkt överraskar er.

Man kan naturligtvis fundera över hur mycket det spelar in att Marshall är det mest välkända märket och kanske därför också mest spridd? Marshall har ju en produktlinje som spänner från "premium" till "skräp".

Nummer två är Mesa Boogie, handgjorda förstärkare från Californien. Kända för kvalitet men också för att kosta skjortan. I princip alla deras produkter är dyra och de ägnar sig inte åt lågprismarknaden. Därför har de nog förtroendemässigt ganska stark position i sitt segment. Mesa har stor spridning i hårdrockkretsar, men också i en del andra genrers. Med sitt tighta välordnade ljud och kraftiga gain vinner den mångas hjärtan, men framförallt så går de sällan sönder.


På tredje plats hamnade Fender, en klassisk leverantör till bluesmarknaden och rock rent generellt. Med anor från 40-talet tycks de fått ett starkt grepp genom alla decennier.

I synnerhet gillas de gamla Tweed-förstärkarna som som idag är heta samlarobjekt. Även Blonde, Brownface och Blackface gjorde starkt intryck när det begav sig på 60-talet och håller hög standard även idag. För att inte tala om Fander Bassman som stod förlaga för Marshalls utveckling.

På fjärde plats hamnade Clifford Coopers Orange från 1968, som på senare år fått en "come back" mycket pga vintage-trenden. Numera tar de mer och mer mark från de ndra aktörerna och anses vara ett mycket pålitligt företag.

De modernare varianterna tas väldigt väl emot och är bland annat bland de ledande när det gäller high gain och lunch-box-amps. Så är de snygga också, det får man ge dem.


På femte plats klämmer sig Peavey in, förmodligen mycket beroende på sin rör-serie 5150 och 6505. Men alla kanske inte är bekanta med det faktum att Heartley Paevey byggde sin första förstärkare redan 1957.

Men det var med deras Bandit-serie som varumärket spreds ordetnligt på 80-talet. En prisvärd och mycket omtyckt transistorförstärkare och har också idag stor spridning i lågprismarknaden.

Sjätteplatsen intas av legendariska VOX, som grundades av Thomas Walter Jennings på 50-talet och är väl mest kända för sin AC30, som var basen i den brittiska popens ungdomsår. VOX var också favorit hos Brian May i Queen. Klassiska förstärkare som även idag gör mycket uppskattade alster.

Samtliga märken i topp har varit med länge på marknaden, och det gör ju sitt till förstås. Undantaget är Blackstar, på 7e plats, som bara varit med de senaste åren, men välkända för sin kvalitet. Ynglingen i gruppen startade så sent som 2009, men så kommer ju också skaparna av Blackstar från början från Marshalls team.

Det är också intressant att de flesta i toppskiktet mest förknippas med "rör" och inte med transistorteknik.

Men nu är ju detta bara en undersökning kring vilket förstärkarmärke som har störst förtroende, och inte vilket varumärke som defakto tillverkar de kvalitetsmässigt bästa förstärkarna, något som också märkts av i kommentarerna på Facebook. Många lyfter märken som inte har så stor marknadspenetration. Trots detta så är det intressant att se fördelningen.

Marshall 18%
Mesa Boogie 12%
Fender 11%
Orange 9%
Peavey 7%
Vox 6%
Blackstar 5%
Engle 3%
Ampeg 3%
Hughes n Kettner 3%
Bogner 3%
Hiwatt 2%
Soldano 2%
Diezel 2%
Laney 2%
Music Man 2%
Gibson 1%
Hartke 1%
Egnater 1%
Yamaha 1%
Trace Elliot 1%
Carvin 1%
Ibanez 0%

Andra 6%

Man kunde fylla i "andra märken" också, och denna kategori blev tillsammans 6%, men enskila märken fick mindre än 1%. Bland dessa hittar vi Randall, Bugera som hade flest, runt 1% vardera.

Övriga som angavs var Elmwood, JJLabs, Line6, Bad Cat, Dr Z, Fryette, Kustom, Mad Professor, Mark, Matamp, Matchless, Norbin, Rivera, Skydstrup, Two Rock.

Man kan konstatera att läsarna har väldigt många olika preferenser och använder förhållandevis många olika typer av förstärkare.

Kommentera gärna här nedan eller på Facebook.

lördag 14 juni 2014

Vilket förstärkarmärke har störst förtroende bland läsarna?

Förra veckan gjorde jag en undersökning kring vilken Marshall som mina bloggläsare gillar mest, och resultatet blev både väntat och oväntat. Men så slog det mig att det kan vara minst lika intressant att se på vilket förstärkarmärke läsarna störst förtroende för och kanske ännu mer intressant vilka märken som faktiskt har en bit kvar till toppen.

När det gäller förtroendet så är ju det styrkan i varumärket, eftersom man sällan köper något som man har extremt lågt förtroende för. Ordet förståelse är svårt, det kan gälla ljud, byggkvalitet, hållbarhet, pris, mångsidighet, utseende etc eller gammal vana förstås. För vi älskar ju våra förstärkare, nästan mer än mat. Eller hur?



Vilka förstärkarmärken har du förtroende för? 
(Du kan välja flera)

Märken
Mesa Boogie
Marshall
Peavey
Fender
Vox
Engl
Gibson
Ampeg
Hartke
Hiwatt
Ibanez
Soldano
Diezel
Egnater
Yamaha
Trace Elliot
Carvin
Blackstar
Hughes n Kettner
Bogner
Laney
Music Man
Orange
Other
Please Specify:
Poll Maker

torsdag 12 juni 2014

Gibson SG Gothic - En udda double horn

Jag har sedan en tid varit väldigt intresserad av att hitta någon prisvärd gitarr i Gibsons Gothic serie, inte minst efter intervjun med Mia Coldheart vars Flying V Gothic fångade mitt djupa intresse. Serien Gothic gjordes i Les Paul, V, SG och Explorer mellan 1998 och 2003. Serien var en limited edition, dock inte speciellt uppmärksammad i samlarkretsar, men med en cool look och ska enligt många vara väldigt välbyggda instrument. 

Jag fick till slut tag i en Gibson SG Gothic. Serienumret avslöjar att den är tillverkad i Nashville den 2 augusti 2000. Alla gitarrer i serien tillverkades där.

Kropp: Mahogany body
Hals: Mahogany,
Halsprofil: "Rounded SG", dvs den rundade klassiska
Greppbräda: Ebenholtz, 22 band med seriens moon-and-star inlay at 12th fret
Stall: Tune-o-matic med stopbar
Hardware: Black chrome
Stämskruvar: Black Grover
Pickups: 490R double black humbucker + 490T double black humbucker
Rattar: Volym, Volym, Tone, Tone,
Switch: three-way Switch

Det finns också en nyare serie med namnet Gothic II men helt utan inlays och EMG-mickar. Även en tredje Gothic Morte finns, och den är fortfarande i produktion. Men det vi talar om är den första utgåvan.

SG Gothic påminner ganska mycket om SG Special på det stora hela, det är i princip en Special med ett antal undantag. Den rundade halsen, öppna 490 mickar och top-hat rattar etc är samma. Däremot så är stämskruvarna helt andra, nämligen Black Grovers och greppbrädan är gjord av Ebenholtz.

Ebenholtz är hårdare än ex Rosewood (eller Granadillo), som sitter på de flesta Specials, och jag upplever den som lite tightare och lättare att spela på. Det är mest en fråga om känsla skulle jag tro, men känsla påverkar ju spelglädje.

De satt väldigt tjocka strängar på den när jag fick den, och det kändes därför lite trög. Så jag bytte till 09-42, höjde strängarna lite och rätade halsen som vid strängbytet böjde sig en liten aning bakåt.
Efter justering spelar den superfint med ganska låg stränghöjd utan buzz.

Det är bra ton i den, både akustiskt och inkopplad. Mickarna Gibsons "modern classics" T för "Treble" och R för "Rythm" och har likheter med PAF. Båda har Alnico II magneter är lite "overwound", dvs extra lindade,  för ett mer modernt sound jämfört med exempelvis 57orna.  Jag upplever dem som "heta" men jag vet också att många anser dem vara lite tråkiga. Det är inget jag märker av i alla fall. Bra tryck. Samma minkar sitter på SG Faded och Special medan Standard har 57or.

Halsen, som är lackad, har en lättspelad finnish. Det kan förstås bero på åldern och att den därför är fint inspelad. Den rundade halsprofilen på SG  är faktiskt väldigt elegant i handen. Den är på gränsen till för tjock för min egen del, jag gillar egentligen den slimmade 60-halsen bättre, men den känns skön i handen och jag upplever den friktionsfri. Justering är A och O och jag gnäller ofta på gitarrbutiker som ofta ställer upp ojusterade gitarrer. Dåligt justerade gitarrer ger varken gitarrerna och köparna ett rättvist möte.

Spännande kuriosa
På 12e bandet sitter Gothic-seriens karrakteristiska moon-and-star inlay. Jag vet att många har funderat över detta och undrat hur det kan komma sig att detta underliga, men samtidigt spännande inlay, hamnat där. Whats the story liksom? Somliga vill gärna tro att det är något ockult med symbolen, men det är väl knappast nåt ockult med arabiska symboler.


Det finns faktiskt en naturlig förklaring kring stjärnan och månen,  och även om det inte heltäckande förklaring så i alla fall ett litet stycke på vägen. Jag har nämligen djuptdykt lite i ämnet.

I den första Gibsonkatalogen från 1903 kan man se en gitarr med samma symbol, fast som inlay i huvudet. Forskar man vidare i detta så finner man att de tidiga inlays som Orville Gibson använde på gitarrer och mandariner utfördes av en Turkisk firma i Grand Rapids, Michigan. Jag tycker den ger en signal om mångfaldens betydelse i vårt samhälle. På baksidan av huvudet på Gotg-gitarrerna  sitter också en  antik bild av Orville Gibson själv, vilket är en ytterligare detalj som skapar huvudbry hos folk.

Slutomdöme
Gibson SG Gothic är när den justerats ordentligt en riktigt bra gitarr med ett lite annorlunda och mörkare utseende jämfört med sina systrar och bröder i genren. Normalt sett går de på runt 4000-5000 kr, vilket får anses vara ett bra pris. Men det finns inte särskilt många tillgängliga.

Betyg:
4 Zombies (5)