tisdag 29 juli 2014

Marshall JMD 501, "sixteen in one"

Om du gillar Marshalls klassiska ikoniska förstärkare som 1974, JMP, JCM800 eller kanske JVM men inte riktigt har råd att köpa alla så är Marshall JMD 501 förmodligen din grej. En spännande förstärkare som gör att det låter mer "på riktigt" än någon annan hybridlösning Marshall gett sig i kast med tidigare. 

JMD:1 (501 Combo) har digitala simuleringar av kända preamps i försteget och rör i slutsteget, 2 st EL34or. Det innebär att det på ett vis är en riktig rörförstärkare och på hög volym märker man av det tydligt. Det är på stark volym JMD kommer till sin fulla rätt. JMD 501 är en combo på 50 watt med en 1x12 Celestion i schassit. Den finns också i en variant med 2x12 som har lite fylligare ljud i sig, men kopplar du in en 4x12 så är det lilla problemet löst. Ju fler högtalare ju mer luft rörs runt av konerna och volymen blir inte bara starkare utan också bredare och fylligare.

Men det coola med denna stärkare är, även om det för vissa är som att häda, de sjukt skickligt gjorda preampsen på klassiska Marshalls. Med preampratten kan du välja mellan 16 stycken olika preamps, alla inspirerade av gamla Marshallsound. 

JMD var ett samarbete mellan Marshall och SoftTube som visat sig vara mycket skickliga på att skapa digitala simuleringar.

"The 16 classic pre-amps in JMD:1 were digitized using Softube's groundbreaking Natural Harmonic Technology, which matches the behaviour of each pre-amp exactly, harmonic by harmonic, component by component, for any input signal and under any conditions."
(http://www.softube.com/index.php?id=jmd1)

Förstärkaren består av de 16 simulerade preampsen, modulerande effekter och delay.

Jag har nu testat igenom alltihop och här nedan följer lite kommentarer runt de fyra delarna Clean, Crunch, Overdrive och Lead. Jag har testat med en Burny Les Paul VH-1 mickar och en Fender Strata med US Vintage mickar. Ibland har jag lagt till en boost, särskilt på Stratan pga den lägre outputen i mickarna.

Preamps
Det första är att varje "preamp" har en unik koppling till EQn som också uppför sig helt olika för de skillda preampsen. Alla förstärkare har ju en EQ som reagerar på den unika förstärkaren, och det gäller även gainstegningen faktsikt. Inte så konstigt kanske men det gör också att det är svårt att i manuellt läge växla mellan de 16 preampsen om man vill ha optimala inställningar. Lösningen blir istället att spara inställningar för preampsen och då följer givetvis EQn med. På förstärkaren finns knappar eller egentligen 4 platser att spara på och en liten knapp för manual, då man kan ratta runt de 16 preampsen. Man sparar på de olika platserna genom att hålla nere knappen några sekunder.

På den medföljande fotkontrollen kan man också spara på 4 platser i 7 banker. Det går alltså att spara 28 olika unika kombinationer. Hela idén bygger på att först välja preamp, justera gain och EG och sen lägga till effekter. Därefter sparar man. Gränsnittet är väldigt intuitivt.

Clean
1. JVM (Clean Modern)
2. JCM2000 (Clean Full)
3. JMP-1 (Clean Classic)
4. JMD (Clean Natural)

De flesta som recenserar JMD har synpunkter på det rena ljudet, vilket jag inte riktigt kan förstå. De rena ljuden är tillräckligt bra för de allra flesta av oss, och bäst gillar jag Clean Full efter JCM2000. Den tunnaste är Clean Natural, vilket också är naturligt eftersom den just är helt neutra. Kombinerar du de rena preampsen med effekterna, återkommer till dem, så får du riktigt fina ljudbilder, jag fastnade länge Clean Classic och Tremolo. Det är bra nära som att köra på en gammal 60-talare.

Crunch
5. 1959 och 1974 i kombination (Vintage Crunch)
6. JCM800 2203 (Classic Crunch)
7. Haze40 (Deep Crunch)
8. 1974 (Full Crunch)

Preampsen för crunch är riktigt bra, bäst är Vintage Crunch och Classic Crunch som svarar och spricker upp bra. Klassiska vintagevibbar som om man lägger sparsamt med effekter får fint liv. Med lite rattande på EQn och lite fint tremolo på får man fram ljud som ligger läskigt nära Bluesbreaker Marshall 1962.

Overdrive
9. JMP-1 (Overdrive Classic)
10. JVM (Overdrive Modern)
11. Bluesbreaker pedal + JCM800 (Overdrive Deep)
12. Mode Four (Overdrive Detuned)

Här börjar det bli riktigt roligt. Overdrive Classic låter riktigt bra, och detsamma gäller Overdrive Modern. Båda är mycket användbara i komp- och riffsammanhang. Mer problem har jag med Overdrive Deep som jag inte riktigt blir kompis med alls. Tanken är att köra Bluesbreaker pedal via en JCM800 där en filterlösning tar bort mids. Lite väl mycket experimenterande där för min smak, men det kan garanterat vara spännande för andra. Mer spännande blir det med Overdrive Detuned som faktiskt med lite justeringar låter som John Sykes på Thunder and Lightning (Thin Lizzy). Annars är Mode Four begränsande som förstärkare tycker jag.

Lead
13. Bluesbreaker pedal + Haze40 (Deep Lead)
14. Original Guv'nor pedal (Solid Lead)
15. Bluesbreaker + JCM2000 (Classic Lead)
16. JVM (Modern Lead)

Här förvånas man nog en smula då det varmaste lead-ljudet är Deep Lead, dvs Bluesbreaker pedalen i en Haze40. Bra häng och fylligt. Med en Stratocaster får du ett väldigt fint ljud alla Malmsteen eller Blackmore om du lägger till en boost innan. Orginalmickarna på en strata har lite klenare mickar så det behövs lite hjälp. Annars är JVM Lead också riktigt bra.



Effektavdelningen
Effekterna är uppdelad i två sektioner, Modulerade och Delay. De bygger på Marshalls egenutvecklade pedaler genom åren och håller hög klass rakt igenom. Mod Adjust låter dig välja på Chorus, Flanger, Phaser och Tremolo. Drar du Mod Adjust vänster i botten startar en noise-gate som fungerar väldigt bra. En funktion man gärna missar i manualen. Mod Depth reglerar hur kraftig sina modulerande effekter ska vara, eller hur framträdande man vill ha den.
























Delay Adjust låter dig ställa in vilken typ av delay du vill ha. Det finns Hi-Fi (pure delay), Analog, Tape och Multi. För varje delay ställer man in antalet repeats inom "segmentet". Volymen för delayet har en egen ratt "Delay Level". Man sätter på och av effekterna på de små svarta knapparna och delayet har "taping function" för tempo, samma knapp som på och av.

Förutom detta finns en Presense och en Reverb (digital). Längst till höger finns Master. Vill man kan man koppla in egna effekter i effelt-loopen kan du kan sätta på och av på den lilla svarta näst längst till höger.

Slutomdöme
Marshall JMD är en mycket bra förstärkare om man kan tänka sig moderna lösningar, men det kräver ett öppet sinne. Givetvis är den mer lite komplicerad än en ren rörförstärkare, men ändå inte svår att komma igång med. Simuleringarna är utsökta och effekterna fantastiska. Den ersätter inte din Plexi eller någon annan vintage rörförstärkare, är du "talibankär" i dem så finner du nog inget i denna, men det är heller inte den här förstärkarens syfte. Istället är det mångsidigheten i kombination med de bitvis perfekta preampsen som gör den intressant. Kopplar du en 4x12a till den så växer den 4-5 storlekar och du hittar den där botten som gjort Marshall till vad de är idag. 1x12 har sina brister därför blir betyget inte fullt, men det har ju med just begränsningen i elementet att göra och inte förstärkaren i sig.

Ge den en chans och du får mycket roligt med din gitarr, det är allt jag kan säga till den skeptiske. Den kostar ca 4000 spänn begagnad, och den har gått ur produktion.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

måndag 28 juli 2014

Bigsby, ett svaj som håller i alla väder och ESP Eclipse...

Svaj har fascinerat mången gitarrist genom åren, men också frustrerat. Få samtalsämnen är väl så frekventa som just de om svaj skulle jag vilja säga. De flesta som ägt en Strata vet hur en del av dessa svaj är svåra att hantera, och de som oframgångsrikt testat Floyd Rose ska vi kanske inte alls nämna. Men svaj är också väldigt populärt i många stugor och spelstilar därute, och de som behrärskar dem får dem att ljuda fantastiskt.

De första svajet, Vibrola,  kom redan 1935 och uppfanns av Doc Kauffman. Det kom i några olika versioner och satt främst på Epiphone och Rickenbucker. Vibrola höll på ordentligt fram till början av 50-talet då Bigsby mer eller mindre tog över. John Lennon bytte bland annat eftersom Vibrola hade problem med att just hålla stämningen.

Paul Bigsby sägs ha haft sina första system, Bigsby Vibrato Tailpiece, igång i slutet av 40-talet och blev väl det första riktigt spridda svajet rent kommersiellt.

Bigsby hanteras genom en fjäderförsedd "arm" som opererar en cylinder som strängarna sitter fast i och som vrids så strängarna spänns eller slackas. Den här fjädern är lite av nyckeln eftersom den måste vara väldigt stark, de första kom från motorn på en Harley Davidsons. Svajjet kom på många märken och som lite dyrare tillval, men framförallt monterades det i efterhand.


Loonie Mack monterade ett på sin 58 Korina Flying V, ett tilltag som kanske förvånar en del med tanke på att de finns så av den gitarren. Men jag tycker det ser coolt ut :)

Bigsby har fått en liten come back den senaste tiden och hittas faktiskt på en hel del gitarrer numera, och inte bara archtops som var vanligast tidigare.  Det som gör Bigsby populärt är förmodligen utseendet i kombination med dess pålitlighet, det tycks hålla i de flesta väder som svaj betraktat.

Bigsby kommer förmonterat på de flesta märken idag: Gibson, Fender, ESP, Gretch, Guild etc..


Bigsby på en ESP Eclipse
När jag var nere i Göteborg senast så testade jag en ESP Eclipse med Bigsby monterat, Eclipse I-CTM Vibrato . Det var monterat på fabrik och alltså inte efteråt. Man kan ju för all del fundera över syftet med ett vintage svaj från 40-50-talet på en modern metalyxa? Visseligen sitter det inte EMG-mickar på den utan Duncan Humbuckers med lite mer classig ljud i. Den ser märkligt cool ut så jag sätter mig och testar det fullt ut. Eclipse är i originalutformning en gitarr med hög kvalitet som
håller stämningen perfekt, därför kunde jag koncentrera mig på att se efter om Bigsby höll måttet på den punkten.













Lite basfakta om gitarrer
Kropp: Mahogny
Hals: Mahogny, Thin U Neck
Halsfäste: Set Neck
Scale: 24,75
Band: 22 XJ
Mickar: Seymour Duncan SH-4 och SH-1
Stämmisar: Gotoh Magnum

Ska man säga något i övrigt om denna gitarr, förutom Bigsbyt då, så är det spelbarheten. Eclipse är riktigt välbyggda instrument till en rimlig peng. Det är faktiskt en fröjd att spela på dessa.

Efter en stunds spelande, både mjukt och lite tuffare, men utan att använda svajjet kollar jag stämningen. Inga problem. Så börjar jag testa svajjet. Det är ganska trögt, eller kanske ska man instället säga att det ger "lite motstånd". Bigsby är inget svaj  du utmanar Steve Vai med precis, det är mer ett svaj för försiktigt vibrato med influenser från 60-talets orkestrar. Det är följsamt och skönt att hantera. Det känns genuint, och att det just känns gillar jag. Musik ska kännas, det ska liksom kännas att man spelar utan att det hindrar.

På halsmicken med låg gain, närapå rent, får du väldigt sköna vibbar. Plötsligt börjar ESP Eclipse låta vintage bluesy och riktigt skönt, och jag fattar nu hela grejen med att klämma på ett Bigsby på en metalgitarr. Det finns naturligtvis stora möjligheter här för en metalhead som vill skapa lite retrosound i olika partier och för en bluesgitarrist att pröva lite tuffare grejer. Det blir som att tvä världar möts i tid och rum.

Motståndet gör att det inte flippar ur utan du kan verkligen kontrollera hela processen. Svajjet går att trycka nedåt och uppåt men i begränsad omfattning. Många menar att det inte går uppåt men det går visst, om än lite. Kanske varierar det på olika Bigsby-varianter vad vet jag?

Är man van vid Floyd Rose förmåga att gå i botten så strängarna hänger lösa eller uppåt så det vrålar så är det bra att tänka att Bigsby är ett annat sätt att spela på. Här handlar det mer   om att färga tonen med "vibrato".

Utseendemässigt skulle jag vilja säga att det ser mäktigt ut och går på nåt sätt helt i linje med gitarrens övriga utseende.  Hela gitarren kliver liksom 50 år bak i tiden, utan att för den skulle förlora sina andra värden.

Bigsby är ett robust svaj, minst sagt, och det är delvis det som gör att det håller stämningen så bra som den gör. Jag måste gasa rejält för att det ska börja svika, så pass hårt spel att det inte är rimligt en naturlig spelsituation. Det betyder att det helskinnat passerar "GitarrZombitestet".

Det går att installera Bigsby på i princip alla gitarrer och det är inte hopplöst svårt, man kan göra det själv. Det är olika typer av stall för olika typer av gitarrer och grad av ingrepp varierar. Priserna varierar mellan 1000 kr upp till 2500 kr beroende på gitarrtyp plus montering om man inte gör det själv.

Slutomdöme
Bigsby är ett bra och pålitligt svaj, och snyggt är det också. Om man gillar retrosignalen i det. Gör man inte det och vill ha mer spejsat svaj bör man välja Kahler eller Floyd Rose istället.

Betyg:
5 Zombies (5)







lördag 26 juli 2014

FujiGen i Japan + Fender Stratocaster Standard -62 Made in Japan 1991

Häromdagen hittade jag en Fender Stratocaster -62 Standard Reissue på Halkans. Den är från 1991 och tillverkad av FujiGen Gakki. FujiGen öppnade sin instrumentproduktion 1960. De första instrumenten som producerades var violiner men ganska snabbt kom de att växla över till akustiska gitarrer. 1962 startades den del som kom att syssla med elgitarrer, det var där massmarknaden låg. Det där med att gitarrbaserade band var en fluga visade sig långt ifrån pålitligt. 

FujiGen kom att utveckla hög kvalitet i produktionen och var tveklöst en av de mest erkänt skickliga intrumentmakarna i världen under långa perioder. 

Man tillverkade bland annat gitarrer åt Greco, Ibanez, Burny, Fernandes och Yamaha m.fl. Senare gjorde man också en del syntgitarrer till Roland och har också en eget märke kallat FgN, som jag inte haft möjlighet att testa ännu.
 
FujiGen är så välkända för sitt hantverk att så fort en japangitarr kommer ut på Blocket så påstår säljaren att "gitarren är från FujiGen", utan att egentligen veta. Det kallar jag bra "varumärke".

1981 började FujiGen tillverka Strator och Telecasters åt Fender. Faktum är att alla Strator som tillverkade 1984-1985 gjordes i Japan. Detta eftersom ingen amerikansk fabrik var igång under ungefär 1 år  i samband med återköpet från CBS. CBS hade tidigare köpt Fender och kört firman i botten, kvaliteten hade börjat svikta högst väsentligt. 1984 köptes CBS ut och man flyttade produktionen till Corona i Kalifornien. Runt 80% av Fenders försäljning under denna tid var gitarrer tillverkade i Japan. För att förstå lite av Fujigens kapacitet så tillverkade man totalt 14000 gitarrer per månad 1983, och lägg där till en oklanderlig kvalitet. Fujigens tre fabriker, Omachi, Hirooka och Matsumoto ligger alla i Nagano, 90 min med tåg från Tokyo. FujiGen slutade sin tillverkning av Fender och Telecasters 1997, produktionen togs över av andra. 

De första Stratocasters som tillverkades i Japan hade serienummer JV (1982-1984) eller SQ (1983-1984) följt av 5 siffor.  JV stod för Japan Vintage och var just vintage reissues och SQ för Squire som tillverkades där enbart under det året.

Efter 1984 gjordes serienummren om ti. En bokstav och 6 siffror.  

    Japanese Serial Numbers
    JV + 5 digits 1982-1984 
    SQ + 5 digits 1983-1984 
    E + 6 digits 1984-1987 (Många s.k Superstrats)
    A + 6 digits 1985-1986 
    B + 6 digits 1985-1986 
    C + 6 digits 1985-1986 
    F + 6 digits 1986-1987 
    G + 6 digits 1987-1988 
    H + 6 digits 1988-1989 
    I + 6 digits 1989-1990 
    J + 6 digits 1989-1990 
    K + 6 digits 1990-1991 
    L + 6 digits 1991-1992 
    M + 6 digits 1992-1993 
    N + 6 digits 1993-1994 
    O + 6 digits 1993-1994 
    P + 6 digits 1993-1994 
    Q + 6 digits 1993-1994 
    S + 6 digits 1994-1995 
    T + 6 digits 1994-1995 
    U + 6 digits 1995-1996 
    N + 5 digits 1995-1996 
    V + 6 digits 1996-1997 
    
    Crafted in Japan A + 6 digits  1997-1998 
    Crafted in Japan O + 5 digits 1997-2000 
    Crafted in Japan P + 5 digits 1999-2002 
    Crafted in Japan Q + 5 digits 2002-2004 
    Crafted in Japan R + 5 digits 2004-2005 
    

De första har labeln "Made in Japan", fram till 97 och sen övergick labeln till "Crafted in Japan" från och med 1997. Detta är inte oväsentligt eftersom en del diskuterar om det är finare med den ena eller den andra, och det kanske det är men vi talar ändå inte om värdefulla vintagegitarrer här så ur den aspekten spelar det mindre roll. 

Både Made in Japan och Crafted in Japan är fantastiska instrument och mycket prisvärda, i alla fall de som är tillverkade i FujiGen. Faktum är att när man tidigt var över från Fender i USA och kontrollerade upptäckte man att kvalitén många gånger vara lika hög eller ibland till och med högre än den i USA. Det sägs att man var väldigt bekymrade över detta.  

Du kan kolla din japanska Fendergitarr här genom att lägga in ditt serienummer, glöm inte angre "Japan": Serial Number Generator


Fender Stratocaster 62 Standard Reissue sunburst 1991
Gitarren är alltså tillverkad under FujiGens glansdagar och tillhör den andra eran av bra japanstrator, inte de mest attraktiva bland samlare, men fantastiska instrument. 

Kroppen är tillverkad av det billigare träslaget Lind och inte av Ask som de amerikanska syskonen. Trots att det är billigare så är Lind klassat som en ett resonans träslag och fungerar mycket bra. 

Det är väldigt svårt att hitta uppgifter om specs vad gäller mickar på dessa, men vad jag kan utläsa så är det standard US Vintage single-coils. Men de kan förstås också vara bytta, men de har ganska låg output och stallmicken är faktiskt rejält tunn när man kör på rent ljud, men med ordentligt med gain och en boost drar den iväg och får det där klassiska Blackmore eller Yngwie Malmsteensoundet. 

Halsmicken å andra sidan är varm och fyllig, fortfarande låg output men fantastiskt bluesigt och balanserat. Med 5-stegsswitchen kan man sen koppla in mellanmicken om man vill, men jag är en enkel människa så jag kör hals eller stall.

Den låter som en Strata ska låta och är fantastiskt skön och inspirerande att spela på. Jämför jag med min MIM, som ändå är riktigt bra, så är detta något helt annat, klasskillnad utan tvekan. 

Halsen är av Lönn, precis som amerikanska. Baksidan av halsen är lackad och man kan med fördel slipa ner det lite så inte motståndet blir för stort om man vill. Jag tycker det känns bra som det är. 

Halsen har en greppbräda av Rosewood med helt oslitna band. Stallet är av typen "vintage tremolo" och stämmisarna är av "vintage kluson-style". Dessa båda samarbetar bra och det finns inte en tillstymmelse till att gitarren stämmer om sig. 

Rattarna (Volume+Tone+Tone) är standard och lite snyggt gulnade och fina. Lacken är fantastiskt fint välbehållen, det finns en enda liten ding på framsidan och det är allt. Med tanke på att gitarren är 23 år gammal så är den otroligt fint välbevarad. 

Jag kan verkligen rekommendera Japanstrator från den här tiden, de är billiga och fantastiska instrument. Man behöver heller inte, som med "mexarna", vara orolig att de skiftar i kvalitet. Japanerna var väldigt konsistenta i sin kvalitet, det är uppenbart att de var stolta över att få göra sina instrument. 

Betyg:
5 Zombies (5) 













onsdag 23 juli 2014

Stevie Ray Vaughan, superlim och Rock Tips...

Jag har nu testat Rock Tips. Ett medel man kan använda för att antingen skapa förhårdnader på fingrarna, om man inga har, eller "reparera" fingertopparna när man spelat för mycket. Rock Tips gjorde mig nyfiken av en särskild anledning, något jag läst om Stevie Ray Vaughan på nätet. Han använde superlim för att reparera sina fingrar.  

När man spelat mycket kan man få blåsor, dessa blåsor omvandlas sedan till ett skyddande lager "elefanthud". Jag vet också att en hel del av oss häruppe i norr lider av uttorkning och sprickor i fingrarna, och då blir det väldigt plågsamt att spela gitarr.

Det sägs Stevie Ray Vaughan alltid hade med sig en liten kniv och lite "Krazy Glue" för att snabbt kunna reparera sina fingrar. Ett superlim som när det härdade liknande hudens egna förhårdnad ganska bra. Ni har säkert varit med om det obehagliga med att spilla lite superlin på fingrarna när ni limmar, svårt att få bort. Blir lite som ett extra hudlager. Men man fattar ju att det knappast kan vara bra långsiktigt.

För några veckor sedan landade en liten flaska med Rock Tips. Jag satte på lite på fingrarna och väntade en stund, därefter spelade jag en lång runda.

Först kände jag inte av det så mycket och tog på ett lager till och då blev det tydligare.

Har man problem med sönderspelade fingrar så är Rock Tips en ganska bra lösning, kanske som alternativ för er som kanske kör med superlim som inte direkt är avsett för hud.

Vill ni veta mer så kolla in www.themusicstore.se/

tisdag 22 juli 2014

Halkan´s Rockhouse, papa of vintage

"Det är en Halkan´s", sa han och kopplade in gitarren. När jag gick på högstadiet hade vi en musiklärare, Roger Frank, som kom till skolan efter en helg med en ny förstärkare. Han hade köpt en svensktillverkad stärkare. Vi som var mer inne på hårdrock på den tiden tyckte väl kanske inte att det var så märkvärdigt då, men Halkans förstärkare var väldigt uppskattade och de sålde bortåt 700-800 stycken. 


Det var en ganska innovativ förstärkare på sin tid, byggd på mosfetteknik som fick den att låta som "rör" fast det var transistor. Många blues och rockgitarrister skaffade Halkans, Janne Schaffer, Mikael Ramel och Ulf Lundell bland annat.

Jan "Halkan" Hallquist har drivit gitarrbutiken Halkans Rockhouse i Stockholm sedan 1970, på olika adresser. Från början fanns ju inte vintage som det begrepp vi känner idag men Halkan har spelat stor roll för begreppets utveckling. Redan tidigt 1990-tal sa Halkan att det bästa objektet att investera i, långt bättre än börsen, är en elgitarrer. Det visade sig att han hade rätt. Och det var på 90-talet vintageboomen startade och den tog väl rejäl fart en bit in på 2000-talet. Anledningen till att han startade butik var en ren slump, han hittade en billig Gibson Junior 1968 på en resa till USA. När han kom hem ville folk köpa den. Kort efter skaffade han en lokal och åkte tillbaks till USA och köpte fler gitarrer.

Han köpte på sig Gibson och Fendergitarrer från USA, då till relativt låga priser, i alla fall med dagens mått mätt. En gitarr som kostade den 5000 spänn var liksom ingenting, men idag kan de vara värda 200 000 kr eller mer. Obegripligt egentligen, men så funkar marknadens mekanismer "utbud och efterfrågan". Vissa instrument finns ju i relativt små upplagor så det säger sig själv. De första Les Paul Standard (57-60) gjordes i endast 1500 exemplar och bra exemplar får du betala mellan 1,5 - 3 mkr för.

Men så är det också så att gitarrer från den här tiden är helt andra hantverk än dagens, ofta är en väl bevarad Strata från 50-talet ett betydligt bättre instrument än ett tillverkat idag. Kombinationen "inspelad", "tidens tand" och "hantverk" är tre faktorer som har betydelse.

Intresset för vintage är fortfarande mycket stort men chansen att göra en bra affär och hitta dyrgripar för en billig peng minskar för varje år och givetvis i takt med internets utbredning.

Halkan var faktiskt också först i Sverige med att sälja en hel del välkända märken. Förstärkare från Mesa Boogie, MXR-pedaler och Alembic Guitars etc.

Halkan, Stevie och Sonny
När jag besöker butiken ska Halkan själv åka finlandsbåt och besöka en gammal släkting i finland, i alla fall statyn av honom. Han kallar honom "utbrytarkungen". Han är stressad men jag hinner i alla fall morsa på honom innan han hastar iväg.

Butiken är proppfull med prylar, de är bara helt galet. Något som påminner om modernt finns i princip inte att tillgå här.

Jag ser mig lite omkring och hittar många fina gamla förstärkare. Flera gamla Marshall  JMP, VOX AC30, Fender Bassman och till och med en gammal Gösta Bäckström gramofonförstärkare. Jag vet inte riktigt vad den gjorde där men den passade in i sammanhanget.

En dammig italiensk Davoli Tempest 25 har en liten lapp på sig där det står "Bra Temolo" och en sliten Marshall 4x10 står i gången och är lite i vägen.



På gitarrsidan hittar du ett stort urval av schysta SG, Les Paul, ES, Strator, Telecasters och en hel dräpa skumma gamla 60-talshistorier.

Även en hel del coola basar hänger i taken, Rickenbygger, Burns m.fl.

Vill man ha akustiska gitarrer eller halvakustiska jazzgitarrer så vist, det finns det också.

Det luktar som det ska i en gitarrbutik, dvs gamla instrument och förstärkarelektronik.

Stevie med sin "nya" märkliga Frigid custom
Att Halkan drog till Finland när jag kom gjorde inget, jag hade egentligen stämt möte med Stevie Klasson, gitarrist och "handelresande i vintagegitarrer". En personlighet man inte kan undgå att lägga märke till. Jag gillar personligheter som Stevie, som går "all in" kring vem han är och vad han vill här i livet. Stevie är Rock n Roll helt enkelt. För kan det bli mer rock n roll än ha spelat med Johny Thunders? Nej jag tror faktiskt inte det. Sen är han är jävel på gamla Fender och Gibsons också förstås. På 90-talet byggde han upp stora delar av Denmark Street i London med alla dess vintageaffärer tillsammans med Cliff Cooper (grundaren av Orange Amps). Men sedan kom han tillbaka och började jobba mer och mer hos Halkan. Det liksom bara blev så. Halkan fick ungar och gav honom nycklarna och bad honom ta hand om butiken, han behövde vara lite ledig.

Earth Revival
- Första gången jag träffade Halkan var 1980 när jag var 12 år. Jag hade åkt in från Södertälje där jag bodde för att köpa en förstärkare. Halkan förde nämligen Earth Revival och det var en så man skulle ha då, en kombinerad rör och transistorförstärkare faktiskt. Men så såg jag en Hiwatt topp och låda i butiken istället. Halkan verkade gilla mig för han hjälpte mig att skjutsa hela alltet ända till Södertälje. 

Stevie berättar att många som handlar vintage idag är framgångsrika musiker som till slut fått lite pengar för sitt slit eller en och annan kostym som fattat att gitarrer kan vara en bra investering.

- Jag brukar åka till gitarrmässor i USA för klienters räkning och köpa särskilda objekt faktiskt. Man lär sig hitta det mest kluriga med tiden. Jag kan lukta mig till äktheten i en gammal Fender Stratocaster bara genom att hålla i den. Jag märker om det är orginal eller inte. Dessutom avslöjar "Blacklight" (UV-ljus) allt möjligt om vad som hänt med en gitarr, ojdå nu avslöjar jag vist mina knep. 

Allt i butiken är begagnat och/eller vintage, gitarrer och gamla lappade och lagade förstärkare, många med det gemensamma att de är finfina instrument. Vist finns en del mainstream också men det är inte det den här affären handlar om. Lite nytt finns, nybörjargitarrer bland annat. Annars är det modernaste jag ser Stevies dotter som sitter på en stol och spelar på sin iPhone.

huvudbrott
Det kommer ständigt in folk som vill få grejer fixade. En kille kommer in och undrar om Stevie kan laga ett huvudbrott på en Gibson Les Paul. Han ser nervös ut, inte så konstigt. Att huvudet går av kan få den allra lugnaste gitarrist att bli nervös. Men det är ett cleant avbrott och går att laga ganska enkelt, det blir inte alls så dyrt som man kan tro.

Sonny Lundin var med i proggbandet "Kvartetten som sprängde" och har mest spelat blues genom åren. Sonny har jobbat med Halkan länge i butiken med reparationer av gitarrer och förstärkare. Han klär till exempel om stärkare som turnerat och slitits. "Det är ett jävla jobb att byta tolex när man börjar bli lite gammal", säger han och visar istället upp en gitarr han pimpat till en kille i Boppers.

Fender Stratocaster -62 reissue Japan
Allt är inte otillgängligt dyrt hos Halkan, man kan hitta bra bruksgitarrer och förstärkare. Jag hittar till exempel en begagnad Japanstrata till en helt ok slant. Med lite handpåläggning blir den en riktigt fin player.

Ber man dem röja lite bland grejerna är jag rätt säker på att det kommer fram både det ena och det andra som glömts bort över tid. Man kan väl säga att ordning inte är Halkans starkaste gren, men de verkar som de hittar rätt bra själva. Och det måste väl ändå vara huvudsaken. Jag gillar kaos, jag trivs i det. Det känns hemtrevligt på nåt sätt.

Det som driver gänget på Halkans blir rätt tydligt för mig under tiden jag är där, det finns en passion för instrumenten de säljer och en obetalbar kunskap. Samma djupa kunskaper som hos Nysse på Gitarrspecialisten eller Hellstone på Götgatan, vilket inte är så konstigt eftersom de är sprungna ur samma kulturbas. Halkan var först, förmodligen först i Europa på vintagegitarrer men många fattade storheten med hans idéer och hakade på. Faktum är att dessa butiker har så mycket erfarenheter och kunskaper som snart riskerar att gå i graven och ersättas av kedjetänket. Tanken får mig att sucka när jag tänker på det.

JMP
Innan jag går står Stevie, Sonny och jag och surrar lite i solen ute på gatan. Vi bestämmer att vi gör ett vintagetest för Gitarrzombien nån dag. Stevie lovar rota fram de stora symbolförstärkarna och några fina gamla gitarrer ur gömmorna så vi kan göra ett vintagetest...

Så det blir fler inlägg framöver från Halkans Rockhouse, det är jag säker på. Och har ni vägarna förbi dem så missa inte ett besök.

Hemsida: http://www.halkans.com/

torsdag 17 juli 2014

MUG, Musik Utan Gränser i Göteborg

Häromdagen besökte jag musikaffären MUG, "Musik Utan Gränser", i Göteborg. MUG är kanske en av landets mest omtalade musikaffärer som hängt med sedan 1960-talet. I alla fall en av de mest inflytelserika i regionen, lite av navet i Göteborgstraktens musikkultur. Första kunden lär ha varit Jimmy Page som ville köpa strängar, och sedan dess har en strid ström av kända  gitarrister hängt i lokalerna, men det har också varit häng för många artister under etableringsfasen. 

Från början låg MUG uppe på Haga, och var bland annat tillhållet för dåtidens proggband som Nationalteatern och Motvind m.fl., men flyttade senare till andra lokaler nära Grönsakstorget. Där ligger också Sticky Fingers, en av Göteborgs mer kända musikscener.

Jag hinner inte in i lokalen förrän grundaren Bruce Emms sätter klorna i mig och börjar tjöta på engelska blandat med göteborgska.

Bruce är en varm och vänlig person som uppenbart uppskattar nya kunder och som har förstått poängen med att vara välkomnande. Han pratar konstant och jag får kämpa för att bryta in och berätta om mitt ärende för Gitarrzombien. "Jaha", säger han. "Den bloggen har jag hört talas om, det är klart du ska göra ett reportage om oss".

Butiken ser ut som en klassisk gitarrbutik ska se ut. Gitarrer hänger överallt, både nytt och vintage, och förstärkare i alla former. Organiserat kaos skulle man kunna säga, personligt och trivsamt.

Du hittar vintageguror blandat med nya moderna instrument. En hel del Hagström hänger längst ut mot gatan. Det finns också en stor trumavdelning och en för ackguror. Ett litet provrum ligger insprängt vid slutet av disken och där står bland annat en reissue av Marshall 1962 Bluesbreaker men även andra.

Vi går upp till Bruce kontor på ovanvåningen, som är belamrat med gamla 60-talsgitarrer och drivor av papper i högar runtomkring. Hela MUG signalerar den gamla sortens musikaffär.

Hur startade allt?
- Jag spelade bas i ett brittiskt band som hette "Patch", vi fick byta från Chosen Few som vi hette från början eftersom det redan fanns ett band med det namnet från Manchester.  Vi hade ett gig på gång i Hamburg men stället brann ner strax innan, så jag sa till grabbarna att vi drar till Sverige istället. Ok sa dom utan att ens veta vad Sverige var. Så vi tog bussen, samma som Beatles faktiskt, och körde till Göteborg. Jag kände ju Sverige till det eftersom min mamma var från Jämtland från början. Vi åkte över och lyckades få in en fot i Göteborgsscenen, bland annat på gamla beryktade Q Club. Vi fick faktiskt tälta första tiden, innan vi fick tak över huvudet.

Så ni var en del av den brittiska musikscenen innan ni kom till Sverige?
- Jag vi spelade bland annat en gång tillsammans med John Mayals Bluesbreakers med Eric Clapton på ett ställe vid Kenisngton i London. John mayall var ett riktigt asshole och det var basisten John McVie också. Den enda som var schysst var Eric Clapton.

På vad sätt?
- Vi skulle spela innan dem och jag frågade om jag kunde få spela på John McVies bas och rig, för enkelhetens skull. Men McVie vägrade och sa "I never lend anything". Eric Clapton å andra sidan var vänligare och sa bara: "The amp and guitar is over there in the case, help yourself". Så Clapton lånade ut sin Les Paul 60 Burst och Marshall till oss utan att tveka. En del stjärnor blir svin när berömmelsen kommer, andra inte.

Du har spelat med Jimmy Hendrix också?
- Ja efter en av hans spelningar här i Göteborg fick vi frågan om att spela på hans efterfest. Mitt i spelningen kom han upp och tog en högergitarr, vände på den och började spela. Det vara bara att hänga på vad han spelade, det var liksom inte läge att fråga "vilken tonart kör du i Mr Hendrix".
Men om jag spelat med Hendrix är nog att ta i, jag brukar säga att Hendrix spelade med mig, ha ha ha.

Första kunden var Jimmy Page?
- Ja han kom in och ville köpa strängar av märket Ernie Ball, men de hade vi inte. Jag ljög och sa att dom var slut och gav honom ett par andra istället. Sen ringde jag genast upp Ernie Ball och beställde ett gäng. Vi blev sen generalagent för dem här på MUG. Han dök aldrig upp igen, men en bra story är det.

Hur är det med konkurrensen från butiker på nätet och de prispressande kedjorna?
- Det är tufft faktiskt, men om man har bra relationer med grossisterna kan man faktiskt matcha de flesta priser numera. Men visst är det tufft. Jag förstår faktiskt inte de som handlar på nätet, man vill ju känna och testa. Mina barn handlar matkassar på nätet, och jag kan ju förstå det där med blöjer och sånt. Men tomater och annat vill man ju se. Det skulle jag aldrig göra.

Har ingen kedja hört av sig och velat köpa er?
- Jo absolut, men jag sa "Fuck of you dogs", säger han och skrattar.

Vad är hemligheten med MUG?
- Tror det är att vi alltid försöker ha roligt, att ha roligt och garva lite är väldigt viktigt.

En medarbetare sticker in huvudet och jag frågar om chefen verkligen berättar sanningen, och om det verkligen är så roligt. "Jo man måste har roligt, och hade det inte varit det så hade jag fan inte jobbat här i 40 år".  

Vad har du för grundtankar om hur man skapar en bra butiksatmosfär?
- Att alla är välkomna och att alla behandlas lika, även om man är superkändis. Alla är vanliga människor här och jag har lite svårt för artister som tror de kan få gräddfil och ställer krav och så vidare. När John McVie från från John Mayalls Blusebreaker var här med Fleetwood Mac för 10-15 år sen så hade han sett en glittrig gitarr i en klädbutik. Han hade viftat med sitt kort för butikspersonalen och bett dem skicka upp den till hans hotelrum, men personalen vägrade och sa att den var MUGs. Då hörde han av sig till oss med samma kortviftande. Jag ringde till hans hotel och bad dem hälsa att han inte fick köpa den eftersom han inte lånade ut sin bas till mig på 60-talet där i Kensington. Ha ha ha.

Är ni generalagenter för något märke?
- Nej inte idag. Men en kul grej är att vi på 80-talet av en händelse stötte ihop med Hamer Guitars som var på säljturne i Skandinavien och som gjorde ett sista stop hos oss med en jävla massa gitarrer. Killen ville att vi skulle bli generalagent här i Sverige men vi hade inte kapital just då att köpa ett stort lager. Inga problem sa han, jag kan lämna allt här så slipper jag betala frakten tillbaka och så kan ni sälja dem. Grejen var att det var riktigt fina och välgjorda gitarrer i början, det gick också att få dem lackade som man ville på beställning, och vi sålde faktiskt över 100 stycken första året, fler än i England och alla andra länder. Hamer var hur nöjda som helst. Sen såldes Hamer till en annan aktör som bjöd ner oss för att skriva omfattande kontrakt med en massa säljmål. Ja sa bara att "va fan vi har haft ett handslag hittills och vi säljer bäst av alla och räcker inte det så får det vara". Så vi gick bara därifrån.

Bizniz före relationer...?
- Ja bizniz får aldrig gå före relationer...

Vet du om nån av dessa gitarrer finns kvar nånstans?
- Jag tror att de i bandet Swedish Erotica har någon kvar, men annars vet jag faktiskt inte var de finns. Tyvärr.

Några andra bra gitarrer genom åren?
- Ja vi sålde ett gäng Grand Suzuki-gitarrer för länge sen som vi fick tag i från Japan, så kallade Les Paul Lawsuites. Fantastiska gitarrer, bättre än både Gibsons egna eller Burny, Greco och Edwards. Hittar man en sån bör man köpa den direkt.

Något som du tycker Göteborg är extra bra på?
- Ja att vi har något här i Göteborg som ni inte har...

Vadå?
- Håkan Hellström...

Ha ha.Tack för att jag fick komma på besök.
- Du är alltid välkommen hit Gitarrzombien


måndag 14 juli 2014

Kort analys om vad som gör en "bra gitarraffär" just bra

Underökningen, som inte är vetenskaplig på något sätt, gav ganska intressanta bekräftelser skulle jag vilja säga. Inget nydanande egentligen, snarare sådant vi redan vet men som ändå ger en del tankar att fundera kring för både "köpare" och "säljare". En butik bygger på relationer och fördjupad dialog där köpare och säljare i bästa fall hittar ett "vinn-vinn".  

Min egen lilla analys av undersökningen, och debatten runt den, är att det som gör en butik bra är, bortsett från det uppenbara med utbudet etc, relationen mellan butikens personal och kunden, alltså i grunden "bemötandet". Att kunna känna sig välkommen och få service. Jag la in ett alternativ om att kunna "sitta ner och tjöta lite över en kopp kaffe" eftersom det på något sätt skulle visa just betydelsen av att relationsbyggande. Även att känna att man kan "testa grejer utan att behöva känna sig dum" indikerar relationen butik och kund.

Jag tycker mig också känna, efter att ha läst kommentarer på Facebook, att man månar om butikernas existens men också att en hel del butiker kanske borde fundera över just kompetensen hos sin personal. Kompetens dels utifrån rena fackkunskaper om produkter också de mjuka delarna som att knyta sin kund till sig förtroendemässigt. När priskonkurrensen från "nätet" ökar blir detta den enda överlevnadsstrategin för butiker som vill se en framtid. Bra butiker överlever, de andra går sotdöden till mötes.

En annan sak man kan utläsa av kommentarer på Facebook, i en del andra trådar som poppade upp, är klimatet för anställda att jobba i. Neddragningar av personal, som konsekvens av den allt hårdnande konkurrensen och jag gissar minskande marginaler, skapar färre möjligheter för "säljare" att leverera det där extra lilla värdehöjande bitarna som är så viktiga. En rävsax...

Man kan också läsa sig till att detta är en del av förklaringarna till att kvaliteten i exempelvis justeringen av gitarrer i butik brister, även om man som konkurrensfördel ofta erbjuder kunden gratis justering efter köp. När man inte ens inte hinner grundinställa gitarrer så tappar man nog många kunder där.

Problemet med att folk testar i butik och sen köper på "nätet" är en verklighet man inte kan styra över, om man inte satsar hårt på bemötande och service. Många butiker gör det, medan andra inte riktigt mäktar med.

Några har också lyft detta med ljudisolerade provrum som bra, där man i lugn och ro kan testa på högvolym utan att störa. Särskilt viktigt när det gäller förstärkare.

Även om undersökningen inte på något vis kan göra anspråk på någon sanning, så gav den i alla fall mig nya värdefulla insikter om vad ni som läsare tycker. Det är ändå det viktigaste för mig just nu. Jag är väldigt intresserad av kulturen runt gitarrer, butiker och gitarrister.


Era bidrag har hjälpt mycket inför mina besök i fler butiker under sommaren.

Ni kan se hela resultatet i förra inlägget om ni klickar här...

Tack för er medverkan.

//Gitarrzombien

söndag 13 juli 2014

Vad är en bra Gitarraffär? Delta i undersökningen...

Min fascination för musikaffärer startade tidigt. I tidiga tonår ägnade jag mycket tid i gitarrbuitiker och jag får fortfarande ett lugn i kroppen när jag tittar in en butik. Det är som att jag inträder en annan värld där innanför dörren, om det är rätt energi och rätt utbud förtsås. Den där lukten av gamla gitarrer och utbrända rör är verkligen "to die for". 

Tyvärr har gamla stammens musikaffärer blivit allt färre med åren och ersatts av snabba klipp på de prispressande moderna kedjorna, kedjor som i sin tur konkurrerar med exempelvis den internetbaserade "Tysken".

Butik
Det är en utveckling jag tycker är lite trist, medan yngre gitarrister enbart ser det som positivt, eftersom "billigt är bra".  Men var tog det sociala och kunskapsorienterade perspektivet vägen i de nya butikerna? I kedjorna finns sällan tid till att sitta ned med kund, tjöta över en kopp kaffe och lära av varandra. Den delen av det gamla har helt enkelt försvunnit men samtidigt kan man ju se det som att det ersatts av nätet som, hur man än ser på det, omfattar betydligt mer information och lärande än enskilda butiksägares och dessutom fler kontakter per tidsenhet att dra nytta av.

Jag är kluven i detta, kanske är jag bara en av alla nostalgiker? Kanske är jag "gammal och bitter" och tänker att det var "bättre förr". Det skrämmer mig ända in i benmärgen, så jag väljer att inte se det så. Jag väljer att sakna "det som var" men se samtidigt se det som kommer med tillförsikt och nyfikenhet. Jag gillar att tänka att även om många gamla butikerna försvinner så kommer det ändå finnas plats för dem. En del av oss gillar fysiska butiker, att få klämma lite, testa och snacka skit.  Andra gillar nätet bättre, smidigheten och kanske priset.

Gitarrzombien på MUG i Göteborg
Men jag älskar musikaffärer med hängande gitarrer i taket, med lite slarvigt hamstrande av prylar, 1000-tals pedaler och travar med förstärkare. Musikaffärer där man ser mig som kund och gitarrist snarare än bara en gående plånbok, vilket jag i någon mån trots allt är, men först vid disken tänker jag.

I sommar ska jag besöka musikaffärer jag gillar och berätta små historier kring dem och samtidigt testa lite prylar.

Häromdagen besökte jag bland annat MUG i Göteborg  i tre timmar, en butik med historier så det räcker och blir över. Återkommer till det.

Fram till dess tänkte jag att vi skulle ta reda på vad det är Ni uppskattar med musikaffärer, vad ni anser är det viktigaste med "butiken". Och nu talar vi fysiska butiker. Fyll gärna i "pollen" nedan och fyll på med egna kriterier under "other" om ni har andra än de jag vaskat fram.

Vad kännetecknar riktigt bra musikaffärer?
Stort och brett utbud
Nischat och smalt utbud
Kunna sitta och tjöta lite över en kopp kaffe
Kunna testa gitarrer och förstärkare utan att behöva "känns sig dum"
Endast nytt från fabrik tack
Begagnat och vintage
Både nytt, begagnat och vintage
"Kedja" för lägre priser
"Fristående" för bättre service
Serviceverkstad där man kan meka själv...
En internetbutik vill jag gärna ha också...
Inget skitsnack tack, jag vill köpa och gå...
Other
Please Specify:
free poll maker











måndag 7 juli 2014

Jenny Möllberg, Misdemeanor och Black Whitesnake

Runt 97/98 lyssnade jag mycket på Misdemeanors första platta "Five Wheel Drive", en platta med extremt mycket attityd och energi från hjärtat. Bandet bestod av Vera Olofsson (sång), Jenny Möllberg (gitarr), Jenny Lindahl (bas), Sara Fredriksson (gitarr) och Mia Möllberg (trummor). Misdemeanor hör till Stoner-genren med rötter i Sabbaths blytunga riff men med mer psykedeliska inslag. 

Just det karrakteristiska medeltempogunget fängslade mig, kanske som kontrast till den snabbare teknikorienterade hårdrocken som växt fram. Med band som Kyuss som inspiration snickrade Misdemeanor ihop riktigt tunga låtar och plattorna efter debuten visade på prov på stor musikalitet och skicklighet.

En bit in i 2000-talet tappade jag kollen på bandet, men för ett tag sen så snubblade jag över dem igen.  En ny period av Misdemeanor-mania slog in.

På vinst och förlust kontaktade jag gitarristen Jenny Möllberg för att ta reda på vart bandet tog vägen och för att höra lite om stonergunget och vad de gör idag.

Jenny visade sig ha nytt band på gång, Black Whitesnake, och de har spelat in en del låtar och det påminner en del om Misdemeanor. Återigen väldigt riffbaserat, nedstämt och riktigt tungt.


Jennys riffande är faktiskt något av det coolare jag stött på, starkt präglat av vintagerör och en wha wha som sätter alltihop snyggt i en egen stil. Hon är defenitivt en gitarrist att ha ögonen och öronen öppna för framöver.

Vart tog Misdemeanor vägen? 
Efter vår sista sväng nere i Europa hösten 2008 så kändes det som det var dags för en paus, av lite olika skäl. För mig personligen så kände jag nog att vi hade gjort det mesta vi kunde göra med Misdemeanor, och just då ville jag göra nåt annat rent musikaliskt. Eftersom man kombinerade spelandet med ett heltidsjobb också så var det dessutom skönt att inte lägga all sin semester på att sitta i en van och åka runt, även om det också förstås har sin charm.

Vad kom Misdemeanor som namn ifrån, det är ju en UFO platta också, finns någon koppling? 
Nä ingen koppling till UFO, vi tog namnet från Alice Cooper låten "Mr & Misdemeanor" som finns på andra skivan Easy Action.

EPn "Five Wheel Drive" är ju hur tung som helst, var spelade ni in den? 
Den spelades in 1998 i den numera ganska legendariska Rancho de la Luna studion som ligger ute i Joshua Tree i den kaliforniska öknen. Vi kom i kontakt med Dave Catching (Queens of the Stone Age, Eagles of Death Metal) som då ägde studion tillsammans med Fred Drake, som tyvärr dog för några år sedan när han var med Kyuss på turné. Vi gjorde en kort Skandinavien turne med Fu Manchu 1997 och då lärde vi känna Brant Bjork som spelade trummor med dom då. Han är ju också från öknen, och vi började väl prata lite om att spela in något med honom. Vi bestämde oss för att det skulle vara riktigt coolt att göra det på plats, i Daves studio. Vi finansierade själva vår resa och inspelning.

Hur formades soundet på "Five Wheel Driva"
Vilket sound vi var ute efter hade vi rätt bra koll på, men vi hade ju inga egna förstärkare eller liknande med oss utan använde det som fanns i studion. Jag vet att jag hade med mig min ena SG, kommer faktiskt inte ihåg om de andra hade med sina gitarrer eller lånade det som fanns på plats. Inspelningen fick ju också sin karaktär av att vi endast hade ett par dagar på oss att göra den, så man hann inte hålla på så mycket utan fick sätta det mesta typ live. Vi började också att mixa den där, men mixade om den sen när vi kom hem med Fred Estby på Sunlight. Rancho studion är grym, riktigt coolt ställe med sköna vibbar, mitt ute i öknen. Har varit där flera gånger och hälsat på, men hoppas att jag får chansen att spela in lite mer musik där någon gång i framtiden!

5 år senare på plattan Misdemeanor på Muse Entities, som jag verkligen älskar, utvecklades soundet mot att bli ännu tightare och tyngre, i synnerhet gitarrerna? 
Tack! Kul att du gillar den. Ja den skivan släpptes av Alex Hellid från Entombed, och han var även producent. Det var första gången som vi jobbade med en producent  som ställde krav på att vi skulle repa-repa-repa inför inspelning eftersom han är lite av en perfektionist. Men det var bra och nyttigt för oss. På inspelningen av den här skivan så lånade jag en Orange förstärkare av George Bravo (som var inspelningstekniker) och blev helt kär i den. Efter det införskaffade mig en egen som jag spelar på än idag.



Har man en mailadress som innehåller ”jennygitarr” så ger det vissa intressesignaler? 
Ha ha ja kanske det :) Kommer också mycket av att det var två Jenny i bandet, bas-Jenny och gitarr-Jenny. Jag är väl ingen gitarrnörd, men jag gillar de gitarrer jag har väldigt mycket. Bestämde mig tidigt för att jag gillade SG:n och har inte exprimenterat så mycket efter det. Jo jag har föresten en Les Paul också, och när vi kompade en kompis ett tag så lånade jag makens Telecaster för jag tyckte det verkade passande, men SG är min gitarr.

Hur startade ditt gitarrintresse från början? 
Jag började spela ganska sent, jag var nog 16 tror jag, och det var för att jag ville spela i ett band. Jag träffade en likasinnad, Bas-Jenny, i 15 årsåldern, och inte långt efter det så började vi införskaffa instrument och försöka spela gamla Alice Cooper låtar och lite annat. Min första gitarr var en nylonsträngad akustisk som pappa och jag åkte och handlade i nån inte alltför exklusiv musikaffär för några hundra. Sen köpte jag min första elgitarr ett tag efter det, en Kramer, den finns fortfarande kvar, står i ett hörn och samlar damm.

Vad är roligast, kompriffa eller solospel? 
Hmm svår fråga, men det är kul med solon. Jag får nog säga 50/50!

Hur ser din live-rig ut, kör du fortfarande Orange? 
Japp jag kör fortfarande Orange, standard pedaler är min Jimi Hendrix wah wah och en "Sugar Boost" som vår kompis Brad från Fu Manchu har byggt (Creepyfingerseffects). Använder den mest för solon, kompljudet är Orangen rakt av.

Pedaler, förutom det uppenbara intresset för wha wha och Suger Boosten då? 
Jag har en BlueBox (oktavpedal) som är rolig att leka med, försöker hitta bra ställen att använda den på och fick nyligen en Electric Mistress. Jag använde båda på den senaste Black Whitesnake inspelningen.

Just det, nya bandet. Hur skulle du beskriva Black Whitesnakes musikaliska inriktning? 
Det är ju inte hundra år från Misdemeanor i och med att både Vera och jag är med i bandet, men det är nog lite mer klassisk hårdrock/metal och kanske lite hårdare och argare, iallafall snabbare i många fall. Peter som spelar trummor är även en grym gitarrist men vi har nog rätt olika stil, men det är bra för det blir en spark i häcken på mig när han kommer med coola riff som jag måste få till.

Några spelningar på gång med Black Whitesnake framöver? 
Inget inbokat just nu, vi är ett ganska så långsamt band som inte lyckats vara så jätteproduktiva än... Men vi spelade faktiskt in några låtar under våren som är tänkt ska komma på en vinyl 7" (typ efter sommaren kanske?) så då hoppas jag vi kan få till några spelningar.

Din Gibson SG, berätta lite om den… 
Även om både Sabbath, AC/DC och orginal Alice Cooper bandet spelade SG så var det nog det tidiga 90 talet som gjorde att jag ville ha en. Jag var väldigt influerad av Badmotorfinger med Soundgarden och Blind med COC när de kom ut. Sara (Misdemeanors andra gitarrist) tipsade mig om att en kille på hennes jobb skulle sälja en SG, det måste varit 1994. Det var innan Sara spelade gitarr och var med i bandet, tur det annars skulle hon nog köpt den själv :) Det är den bruna SG (Standard) som jag har, den är från 1980, och är min absoluta favorit. Skön att spela på och låter grymt. Jag köpte en till SG lite senare, en vit standard från 1978.


Strängtjocklek, spelar det roll? 
Stämmer man ner så spelar det ju lite roll, blir ju lite sladdrigt om man har för tunna strängar... I Misdemeanor stämde vi oftast bara ner E strängen till D. Jag tror jag spelade på 010:or då, men nu är det 011. Numera stämmer vi ner hela vägen till D. Men ljudmässigt så har jag inte analyserat så mycket strängtjocklek, det är mest vad som är bekvämt/känns bäst att spela på.

Har du några tips till läsarna om hur man får till ett tungt stoner-gung? 
Ha ha, nä jag vet inte riktigt, ljudmässigt kan man nog få det på lite olika sätt, det hänger nog mest på om man har rätt låt/riff. Finns ju många typer av stonergung tycker jag med olika ljudbilder, antingen rätt rent och sjuttiotaligt eller fuzzigare a la Fu Manchu. Det mesta hänger nog på trummisen om det ska gunga!

Vet du om man kan få tag i en Misdemeanor t-shirts nånstans? 
Vi har lite tshirts kvar, men det är mest udda storlekar, typ jättestora eller jättesmå... Men det är bara att maila och kolla läget så kan vi kolla vad som ligger och skräpar i replokalen :)

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid! 
Tack själv!



 

lördag 5 juli 2014

Gitarrzombien utser den coolaste modellen av Gibson

237 röster har räknats i undersökningen kring vilken av Gibsons modeller som är den allra coolaste. Jag valde att begränsa mig till "The Big 7" för enkelhetens skull. Även om det finns många andra coola så är dessa de mest sålda.

Les Paul 30% (71)
Explorer 20% (48)
Flying V 15% (36)
Firebird 15% (35)
SG 11% (27)
ES 5% (13)
Melody Maker 3% (7)

(I parentes faktiska röster)

Att Les Paul tar hem det hela kanske är föga förvånande. Med sitt klassiska och nedtonade utseende passar den förstås till det mesta.

Mer förvånande tycker jag är att SG hamnar så pass långt ned, framförallt som den, vilket Simon Ohlson påpekade på Facebook, är den mest sålda modellen enligt Gibson själva. Eller att mdellerna, Flying V, Explorer och Firebird, som vid lanseringfullständigt ratades av marknaden,  hamnar så högt upp. Men de är i sanning coola med sina för tiden futuristiska och vågade former. Kanske är just att de är lite mer ovanliga just det som gör den coola?

En av mina personliga favoriter, Melody Maker, får storspö. Även ES hamnar på en lite oförtjänt näst sista plats kan jag tycka.

Men det är tveklöst så att Les Paul, enligt bloggens läsare, är det coolaste och det kanske inte är så konstigt då att Jmmy Page, Slash, Joe Perry, Ace Frehley mfl



torsdag 3 juli 2014

Gibson Big 7 - Vilken är coolast av dem alla?

För ett tag sedan funderade jag över vilken gitarrmodell som är den skönaste? Ganska snart därefter insåg jag att det är en omöjlig fråga, eftersom den är helt beroende av faktorer som inte går att överblicka. Men så när jag gjorde intervjun med Ryan Roxie, som är ambassadör för Gibson Guitars, så berättade han om att hans uppdrag att "promota" The Big 6,  dvs Gibsons 6 mest kända modeller.

Det hela ledde till att jag funderade ganska mycket på vad jag själv tycker om Gibsongitarrerna, alltså vilken av deras modeller som är den bästa?

Det är inte helt lätt faktiskt, för ju fler variabler man funderar över ju märkligare blir det.

Därför bestämde jag mig för att låta er läsare avgöra det hela, och jag valde faktiskt "coolast" eftersom det är det bästa uttrycket om man nu inte ska gå in på spelbarhet, ljud och så vidare, om man inte absolut vill det och kopplar det till "cool" förstås. Alla lägger olika värden i ordet "cool", men samtidigt tror jag det är en parameter som för många faktiskt har betydelse i vår nördiga lilla värld.

Modellerna ifråga är faktiskt 7 om man tänker efter, ofta glöms Melody Maker bort av nån anledning. Så nu tänkte jag, även om jag inte har för avsikt att direkt promota ett varumärke, att ta reda på vad ni tycker i denna delikata fråga.

Ange de modeller du tycker är coolast här nedan helt enkelt. Du kan ange fler om du inte riktigt kan bestämma dig.


Vilken modell av Gibsons 7 största är coolast?
Les Paul
SG
Flying V
Explorer
ES
Firebird
Melody Maker
Poll Maker