söndag 31 augusti 2014

Test av Orange Micro Terror - Mycket bra men svårplacerad

För oss som gillar ljud i allmänhet och gitarrljud i synnerhet är det mycket roligare nu än vad det var på till exempel 80-talet. För det första låter grejerna generellt sett bättre nu för tiden och för det andra behöver man inte punga ut med en månadslön eller mer för att hitta något bra. Det finns ganska mycket på marknaden till vettiga priser nuförtiden. Sen finns det kanske en baksida på det om man ser till miljö och människors arbetsvilkor etc, men det är kanske en helt annan fråga. 

Jag är ju just nu inne på små förstärkare, som man kan bära med sig eller ta med till sommarstugan, om man nu har någon sådan, eller in till grannen när det är kaffe, vad vet jag? Mobila grejer. Jag hade nder en tid sneglat på Orange Micro Terror  och tyckte att den verkade spännande. Så jag slog till.

Foto: Gitarrzombien
Orange Micro Terror är en liten och billig hybridförstärkare på 20 watt, dvs den har ett rör, 12AX7, i försteget men slutsteget är transistor.

Micro är ett bra namn tycker jag, för den är verkligen liten, och så klart helt i linje med Orange övriga design, dvs snyggt och cleant.

Jag köpte den och en liten högtalare så att den skulle kunna vara så mobil som jag gissar att den skapats för.  Det blev en Orange PPC108 med en Orange egna 8 tums högtalare. Jag tänkte att de borde ju låta grymt. Alltihop gick också ned i en större ryggsäck, bra tänkte jag.

Hur låter den då?
Ja den låter mycket, så pass starkt att den med rätt högtalare klarar replokal. Men det är just det med högtalare. Med den där 8 tums högtalare låter förstärkaren ungefär som en nybörjargrej från Hobbex. Jag tappade geisten direkt. Det lät instängt, skrikigt, hårt och torrt. Jag blev pladask besviken...

Jag tryckte istället in den i en 4x12a och vips blev det en helt förstärkare. Det hela är förstås inte alls konstigt, men om man marknadsför en "liten förstärkare" och kopplar den samman med en lika "liten högtalare" under varumärket Orange så förväntar man sig mer.

Men i en Mesa 4x12 (V30) är den inte bara ett litet krutpaket utan den växer över förväntan, den har ett fantastiskt stort ljud för sin storlek. Väldigt mycket helrörskarraktär. De har verkligen lyckats med hybridjobbet här.

Du får egentligen allt det du behöver i ljudväg. Det rena är stort, brett och varmt och drar du på gain så passerar småcruch, passerar cruchigt och sen är du inne på high-gain. Med tonekontrollen kan du ställa EQn, och den fungerar faktiskt riktigt bra. Från mulligt till fina utslag av diskant, med lite mellan på vägen.

Micro Terror är en liten terrorist man inte alls skall underskatta. För en tusenlapp för du en liten och tuff förstärkare som driver 4x12a hur lätt som helst.

Foto: Gitarrzombien
Man saknar kanske en del features som effects-loop och så vidare men med tanke på priset så är det ingen katastrof. Baksidan har ingång för elen och en högtalarutgång på 4ohm.

Det finns uttag för hörlurar men det fungerar sämre, den blir vass och spretig och alls som i högtalare. Det är i och för sig ganska ovanligt med bra hörlursutgångar på förstärkare.

Men det hela får mig att fundera över var man ska placera den i gitarristens arsenal. Jag tror att man skulle kunna ha den som en mobil och bra backup-förstärkare om man turnerar mycket och plötsligt hör hur ens förstärkare rasar. Har du stora fickor går den ner där liksom. Men utifrån perspektivet mobil och flyttbar med en bra högtalare så krävs det en större högtalare än den jag köpte på 8 tum, och då blir det plötsligt mer att bära på tyvärr. Då finns för det priset förstärkare med mer features på för samma peng.

Men ljudet som Micro Terror levererar med rätt förutsättningar är helt grymt. Vill du ha en bra och lätt backuppstärkare, it´s a killer.

Betyg Micro Terror:
4 Zombies (5)

Betyg Orange PPC108:
1 Zombies (5)


fredag 29 augusti 2014

Intervju med Fredrik Åkesson från Opeth

När jag träffade Mikael Åkerfeldt, sångare och gitarrist i Opeth, under Getaway Rock Festival i Gävle, så dök plötsligt Fredrik Åkesson från samma band upp och ville vara med. Tyvärr var tiden knapp så vi bestämde oss för att försöka hitta en stund i Stockholm några veckor senare istället. Det blev ett samtal om det mesta kring spelteknik, förstärkare och gitarrer. 

Fredrik hade också med sig sin signaturgitarr, en PRS SE modell. Det visade sig vara en prisvärd och mycket lättspelad gitarr med extra djup "cut away" jämfört med andra PRS.

Vårt samtal startade i nya skivan och det faktum att Opeth tagit ytterligare ett steg in i riktningen progressive rock där jag tycker Åkessons gitarr kliver fram ännu mer än förra plattan. Ett nyanserat och mäktigt spel med stor känsla och teknik.

Jag gillar särskilt solot i Cusp of Eternaty?
Kul att höra. Jag körde lite som Jeff Beck där, lite som en synth jobbar, att man fångar upp tonen lite med svajet liksom.

Är det solot skrivet eller improviserat? 
Från början, under demostadiet, så var det ett helt improviserat solo. Sen brukar jag lyssna på demoinspelningarna noga och avgöra om jag ska göra om alltihop, man försöker ju alltid toppa sig själv. Men ibland vill man lära sig det improviserade och sen pimpla upp det ännu mer. Men från början var det bara liksom "jag kör nånting", men slutresultatet tycker jag blev bättre än det på demon. Jag gillar soundet.

Solot på Moon Above Sun Below då?
Det solot spenderade jag ganska mycket tid med faktiskt då jag skrev det. För mig varierar det ganska mycket, ibland vill jag skriva grejer och inland bara rinner det ut och blir bra. Men  jag tror att jag i grunden är en improvisationsgitarrist. Man kanske hittar nåt tema eller några melodistolpar och sen adderar man till lite runs och grejer runtomkring det.

Övar du mycket?
Ja jag sitter mycket hemma och improviserar. Jag köpte bland annat den där pedalen Ditto Looper X2. Jag tycker det är ett utmärkt verktyg att träna med, särskilt som man också kan exportera filerna och spara dem efteråt. Jag brukar också öva mycket på låtar där det finns improvisationlämpliga solopartier, jag spelar då in kompet och försöker experimentera med olika skalor och "blends". Vi har ju bland annat en del partier där det inte lätt kan urskiljas varken dur eller moll som du vet.  Där finns mycket utrymme att sola runt med tex harmonisk moll eller något annat intressant. Det är kul att blanda grejer.

Det är ju mycket det Opeth handlar om tänker jag, att bryta det förutsägbara?
Precis, jag försöker få till mitt gitarrspel så att det blandas och experimenteras mycket.

Det gillar ju kanske inte de som tycker ni är på väg i en alltför progressiv riktning?
Nej, det är alltid några som klagar. Men vi är lite lyckligt lottade att faktiskt kunna experimentera lite mer än vad andra band kan göra, vi är lite modigare kan jag tycka. Men vi har ändå behållt en stor del av metalfansen, de kanske har utvecklats med oss också förhoppningsvis. Vi vill ju inte återupprepa oss själva hela tiden utan göra något nytt, för oss är det viktigt. Vi älskar ju fortfarande att spela det mer extrema metalgrejerna, så det handlar inte om att vi lämnat det. Micke har själv sagt att det inte är omöjligt att det kommer en sån skiva till, fast på ett annorlunda sätt, nån gång i framtiden.
Just live så vill vi att oldshool-sidan också ska bli nöjda förstås.

Ni har inte kört något av det nya live än?
Nej vi ska börja repa nu och diskutera setlist, det kommer med lite gammalt coolt också skulle jag tro. Av det nya vill jag gärna ha med Cuspy Of Eternaty och Moon Above Sun Below.

När ni fördelar gitarrpartier du och Mikael, vem tar vad?
På senaste skivan har Micke skrivit alla låtar, så han har delegerat ut solon. Han brukar säga till mig "kan du komma ner till demostudion, jag har ett solo för dig här". Ofta låter han mig improvisera nånting och då blir det vad det blir. Ibland kan han också säga att "jag vill att det ska vara lite åt det det eller det hållet". Vi har ett bra samarbete.

Med de mesta rena gör Mikael?
Ja men på Voice of Treason finns en del Al Di Meola fills en bit in i låten och det är jag som gör dom. Och ingången till River är också jag. Innan vi går in i studio lär jag mig alla rena plock och sånt, jag vill gärna känna att jag har kontroll över alla partier så att jag kan spela dem om det behövs, även om jag inte alls kommer att göra det. Man gör ju samtidigt grundjobbet innan man ska spela live också,. Ibland, live, så släpper Mikael gitarren och koncentrerar sig på sången och då spelar jag de partierna istället.

Solon då, hur fördelar ni dem?
På skivan nu så spelar Mikael nästan alla lugna elgitarrsolon, resten tar jag. Förutom på River, i mitten där vi kör lite av en duell. Micke börjar och sen är det jag och sen fortsätter det så.

Era stilar skiljer sig åt och det märks att ni kompletterar varandra bra?
Vi har ju lite samma influenser och så där men men vi har lite olika ingångar trots allt.

Hur började ditt intresse för gitarr?
Mitt intresse startade med Ace Frehley och Angus Young, och de fick upp mitt intresse för hårdrock och sånt, det var nog hela deras utseende och attityd tror jag. Sen när jag började träna lite mer så var det Richie Blackmore, Uli Roth, Michael Schenker och Frank Marino. Och när Yngve Malmsteen kom med första plattan Rising Force så var det ju en rätt stor grej.

Det var då jag insåg att jag blir nog ingen gitarrhjälte...
Ha ha ha jasså? Ja det var extremt när han dök upp. Jag kommer ihåg att man läste i tidningarna att han övade 8 timmar om dagen och alltså var jag då tvungen att öva 12 timmar om jag skulle ha en liten chans att bli lika bra. Sen var det ju Eddie Van Halen också, Racer X, Vinnie Moore och Tony MacAlpine. Allt det där tyckte man ju var intressant och även lite fusionkillar som Allan Holdsworth, Shawn Lane och Al Di Meola också.

Stor bredd?
Ja, jag var ganska besatt av att det måste vara ett bra gitarrsolo annars orkade jag inte lyssna. Det liksom handlade mest om gitarrsolon då, oavsett genre faktiskt.

Vilka gitarrister inspirerar dig idag, vilka lyssnar du på?
Det är inte så många faktiskt, det var mer när man var yngre. Jag sitter mest och spelar själv. Det är inte så att jag analyserar andra gitarrister så mycket nuförtiden. Däremot om jag känner mig oinspirerad så brukar jag YouTuba en del. Kolla upp lite licks från folk och så där. Men då brukar jag tänka på att inte kopiera det jag hör utan att försöka utveckla nåt eget av det istället, det tycker jag är viktigt. Om det är ett arpeggio t.ex. så tycker jag det är roligare att lägga till moment, en återupprepning till exempel.

Om vi pratar gitarrer, vilken var din första bekantskap?
Jag köpte en Ibanez Les Paul kopia faktiskt, en sunburst, en sån som Ace Frehley hade.

En tremickad
Nej det var en tvåmickad. Jag gillar inte tremickade för den i mitten är i vägen för plektrummet och jag kan inte gräva ned strängen så mycket som jag vill. Så det var den först, men jag hade ingen förstärkare. Jag brukade spela genom hemstereon. Genom ett litet glapp i ingången för sladden så uppstod ibland en extrem dist faktiskt.

Hur länge körde du så?
Nej inte så länge. Sen när vi började repa blev det en Marshall 20 watts combo. Men med en trummis hördes det ju knappt, även om man "crankade" den fullt. Det fans inte heller lika mycket high-gain i stärkarna på den tiden som det finns nu, så då fick man leta efter mickar med extremt hög output istället. Idag gillar jag inte det, utan vill jag ha mer gain så får jag det ur stärken istället. Men då var det coolt med "invaders" minns jag, som jag tycker låter alldeles för mycket idag.

Kör du låg output nu?
Nej jag kan nog säga att jag kör standard eller neutralt eller vad man säger, vanliga humbuckers. Jag gillar när man hör strängarna tydligt.

Vad hade du får distbox då?
Man hade inte råd med det, utan det kom senare. Jag gick inte gymnasiet utan började jobba direkt efter 9an för att kunna köpa min första Marshall stack.

Vad blev det? JCM800?
Ja det blev en Marshall JCM800 combo först, den tvåkanaliga, som har lite mer gain i sig. De där stärkarna låter fortfarande väldigt bra.

Har du den kvar?
Nej tyvärr, men jag har en JCM800 top tvåkanalig som jag kört mycket på genom åren.

Vad kör du på idag live?
Idag kör jag Marshall JVM Joe Satriani som jag tycker låter väldigt bra. De där som har den där noise gaten i sig också, som fungerar rent musikaliskt. Många "noise gates" dödar ju tonen när man tex sänker volymen på gitarren. De liksom klipper tonen när man inte vill. Men i JVMs lösning kan man fortfarande få feed-back och sånna schyssta grejer.

Vad kör du får lådor?
1960BV Marshall lådor med 30 watts vintage.

Hmm...den måste jag testa...
Ja men testa då Satrianin snarare än den vanliga JVMen, det är nämligen två helt olika stärkare inuti. Satrianin är lite varmare tycker jag. Mindre spretig och tightare lågbotten. Satriani testade den 2 år på turné innan de gav ut den och den är väldigt mångsidig. Just mångsidigheten är viktig för mig eftersom jag behöver många olika ljud i Opeth. Ibland behöver jag ett gubbrockljud, ibland ett metal och ibland ett bra rent ljud.

Det är 4 kanaler med 3 modes på varje, är allt footswitchable?
Ja de är möjligt att midistyra allihop, och loopen också, så det går att göra rätt mycket. Jag har byggt ett system tillsammans med Göran Elmquist på Sound of Silence. Han byggde ett system där tanken var att inte ha några audiosladdar upp till audiobordet, man tappar mycket kärna där och måste använda buffrar och sånt. Så jag har alla analoga boxar i racket och styr dem ett Voodo Lab switchinsystem med 8 loopar så jag kan ha allt jag behöver. Målet med allt sånt här är ju att inte tappa ton, att det ska vara så man bara kopplar rakt in i förstärkarn. Göran är riktigt bra på att bygga väl fungerande lösningar åt folk, så det blir full kräm och inget brus.

Du den här gitarren här, en PRS, berätta..
Det är min signatur, och den är en SE modell som görs i Sydkorea. Att få en egen signatur är ju lite av en pojkdröm som går i uppfyllelse.

Sydkorea blir allt bättre på hantverket...
Ja absolut. Om du jämför med PRS tillverkade i Maryland så är det ganska så stor prisskillnad. Den här kan du hitta för 7000 kr jämfört 30 000 kr. Det är en "singel cut" och en ganska basic "kött och potatisgitarr" får man väl lov att säga. Jag gillar att det är wraparound tailpiece. Man kan ha lite tjockare strängar och så blir det lite mer slinky när man bänder. En annan grej jag fick igenom var att cutawayen blev nästan 2 cm djupare så man får lättare åtkomst till de högre banden. Vintage tonkontroller tycker jag är snyggt. Ebenholtz greppbräda, jumbofrets. Ja lite så...

Den är väldigt lättspelad...
Kul att höra...den har ju en mellantjock hals, inte baseball och inte för tunn, sen är det ju "short scale" så man får lättare med "stretches" och sånt.

Väldigt fin i lacken...
Ja lacken är faktiskt unik på den här gitarren, den var en amerikan som kom på att den skulle heta "Forntida Brun", det tyckte han lät lite nordiskt så där ha ha. Men den blev väldigt fin, jag ville ha nåt mörkt men ändå inte svart. Quilted Maple Veneer heter lacken.

Använder du den här live?
Jag det gör jag, sen har jag några Marylands också. Men jag tycker det är kul att den är så prisvärd till den kvalitén. Jag ville att en ung kille eller tjej som just börjat spela ska kunna skaffa en bra gitarr att börja med. Det är viktigt att gitarren i sig själv är inspirerande, särskilt när man just börjat att spela.

Grattis till en fin lättspelad signatur.
Roligt att höra...

Tack för att du tog dig tid till att träffa Gitarrzombien.
Tack själv, det var kul. Jag träffas gärna igen så du kan testa riggen.

torsdag 28 augusti 2014

This Gates To 11 - Cool Fuzz med inbyggd gate...

Häromdagen införskaffade jag en Fuzz-pedal med det något underliga namnet "This Gates To 11". Den är tillverkad av Björn Juhl under varumärket BearFoot och är nog den konstigaste och/eller coolaste pedalen som sannolikt äntrar mitt hem. Den är på ett sätt helt sjukt fulljudande och samtidigt en bländande smart, spännande och fängslande Fuzz-pedal med inbyggd gate. Det beror lite på vem du är faktiskt....

Att den heter This Gates To 11 är ingen slump,  den är nämligen specialbeställd av BearFoots distributör This Go To 11, en pedal- och förstärkarbutik i Stockholm. Pedalen är endast tillverkad i 50 ex Limited Edition.

På det glittriga lila chassit sitter fyra rattar, en on/off knapp och en lysdiod.

V =Volym
F = Fuzz
N = Natural
T = Treble

Volymen är ju ganska självklar men den spelar också roll för karaktären när man rattar den i olika lägen. Fuzz-ratten handlar om mängden Fuzz och Treble-ratten filtrerar diskanten. Så långt inga konstigheter, bara med dessa så är det en shysst Fuzz som faktiskt mäter sig långt med sina andra mer klassiska kompisar.

Det är med Natural-ratten det händer spännande saker. Den ställer karaktären på själva Fuzzen och det är den som gör pedalen antingen positivt speciell eller konstigt värdelöst, beroende vem du är. Gillar du betyg ordning och uppförande är det inget för dig, men gillar du det orediga och utmanande så kommer du ta den till ditt gitarrhjärta.

Med Natural hittar du nämligen väldigt trasiga, bräckliga och märkliga ljud precis som om din transistorradio skulle vara nära att brinna eller att högtalarna spruckit i din fyrtolva. Samtidigt kan du få karaktären av en gammal synth med knastrig karaktär. Beroende på hur du ställer Natural så kan du också skapa en  effekt som påverkas tydligt av ditt anslag. Försiktigt svagt anslag kan skapa de spräckliga konstiga ljuden och lite tuffare anslag mer mot det traditionella Fuzziga.

Den körs med fördel med schysst rent grundljud i förstärkaren, det är där karaktären i pedalen kan nyttjas fullt ut. Kombinerar du den med ditt favoritgainade förstärkarljud färgar den till ljudet som vilken Fuzz som helst och då handlar det kanske mer om ifall man gillar just den här fuzztypen eller någon annan tillsammans med sin naturliga gain. Det är dock på rent ljud det riktigt roliga infinner sig, om man nu gillar weird-noise-kind-a-stuff.

Här finns ett ljudklipp, som är väldigt städat får man nog säga. Det går att få betydligt konstigare ljud än så här. Men det ger ändå en hyfsad idé om vad du kan kan ställa till med för oreda den här.



Om man ska ge något slutomdöme så blir det svårt. Det är ju en Fuzz men ändå inte liksom, om man vill. Gillar man tweekande och vill skapa sig en helt egen "ton" så kan det här vara den totala prylen. Men å andra sidan är jag rätt säker på att folk som inte fattar grejen går tillbaka butiken och säger att det är nåt fel på den. Låter det förvirrande? Ja det är det också.

Jag tillhör den första kategorin, jag tycker den är en av mina absolut ballaste pedaler.

Betyg alt 1
5 Zombies (5)

Betyg alt 2
0 Zombies (5)


onsdag 27 augusti 2014

Dorian Sorriaux från Blues Pills - Stay Away from Air Baltic

På Getaway Rock Festival hade jag förmånen att se Blues Pills på lilla scenen inne i gasklockan. Ett band med starka band till det alltmer framväxande intresset för 70-talssound. Bandet är stora framförallt i Tyskland. Det första man kanske slås av när man lyssnar är Elin Larssons fantastiska sång, men bakom henne spelar ett väldigt kompetent band med en gitarrist som vi kommer höra mer av framöver. Det kan jag garantera. Han heter Dorian Sorriaux och kommer från Frankrike

Foto: Gitarrzombien
Blues Pills startades av något så ovanligt som tre medlemmar från tre olika länder, USA, Frankrike och Sverige, som träffades på nätet och skickade filer mellan varandra. Bandet startades 2012. Deras gemensamma intresse för 70-talsmusik har genererat ett band med influenser från Led Zeppelin, Fleetwood Mac, Janis Joplin, Jimi Hendrix och Cream utan att det låter kopierat. De spelade in en EP, "Bliss", 2012 tillsammans utan att ens ha träffats i verkligheten. Strax efter det startade de sitt turnerande. 

Fullängdaren, "Blues Pills", kom i år och den fullkomligt rusar fram, särskilt i Tyskland där den nyligen nådde 4e plats på skivlistorna. Att de skjuter i höjden har sin enkla förklaring, de är helt enkelt ett sjukt bra band. 

Nya plattan är bra, det är det ingen tvekan om, men Blues Pills är ett liveband som växer i det ögonblick de ställer sig på en scen. Live finns en dynamik och ett jammande samspel som gör deras bandidé till en riktig "killer". En bit in i gigget på Getaway Rock så inser jag att det här är ett av festivalens absolut bästa akter. 

Foto: Gitarrzombien
Dorian´s gitarrspel är klassiskt hållet men samtidigt nyfiket kreativt, och det skapar tillsammans med de andra ett gung som närmast kan jämställas med de klassiska akterna från "förr". 

Hans solon är dynamiska och melodiska utan att tappa bluesbotten eller fladdra iväg. Han spelar mjukt varvat med blandade högoktanigt gainad "screaming" när det behövs samtidigt som han är återhållsam och kontrollerad. En väldigt intressant gitarrist. Dorian är ingen vilde på scenen precis, han bara står där tryggt och lugnt och levererar. 

Det känns som att Blues Pills är födda i fel tidsperiod. Jag vet att jag kanske låter överdrivet positiv men Blues Pills är helt enkelt magiska live. Det skulle inte förvåna mig om de nästa sommar äntrar huvudscenerna på samtliga festivaler runt om i Europa. 

Jag träffade Dorian innan spelningen för att höra lite om hur han tänker och vad han söker efter när han utvecklar sitt sound. 

Foto: Gitarrzombien
Ni startade 2012?
Jag vi startade 2012 men hade känt varandra sedan 2011, vi hade faktiskt spelat in en EP ihop över Internet. Jag gjorde gitarrspåren i Frankrike och låtarna som helhet sattes ihop i USA, sen la Elin på sång i Sverige.  Efter det ville vi verkligen gå vidare och träffades i Sverige. 

Kanske ett arbetssätt som blir vanligare och vanligare?
ja det är en av de positiva sidorna med internet, att människor från olika delar av världen faktiskt kan mötas och göra saker. 

Spelade du in gitarrdelarna i din dator?
Ja det gjorde jag, i ett program som heter Audacity, ett verkligt nybörjarprogram. Jag hade en liten 18 watts combo som jag pluggade in i Harley Benton låda med två Vintage 30 som jag mickade med en SM58 och en SM57. 

Vad hade du för gitarr?
Då använde jag en Stratocaster som jag färgade med en Fuzz och även en Les Paul Custom som jag lånade av en kompis. Tillsammans med  förstärkaren och programmet i datorn, som var väldigt "Lo-Fi", blev det ganska rått, men jag gillar det. 

Foto: Gitarrzombien
Vad använder du idag?
På gigget i kväll kommer jag använda en Gibson Flying V Reissue, annars har jag mest använt min Gibson SG den senaste tiden, en som jag köpte i Australien. En 1970 SG Custom. 

Jag skulle just säga det, för det låter som att det är mycket SG på nya skivan?
Ja det är det men också en Firebird -65 med P90s. Firebirden är väldigt lättspelad och väger inte så mycket. Jag gillar mest P90s men på SGn är det mini-humbuckers, som också gillar. De är inte så tunna som single-coil men samtidigt inte så feta som de vanliga stora. Och jag tycker det passar vårt sound bra i Blues Pills där det är mycket moll-ackord och rätt så soft. Samtidigt funkar de bra för solos tycker jag, i alla fall för mig.

Så varför kör du en Flying V i kväll?
Ja det är egentligen Zacks Flying V. Grejen är den att vi flög från Litauen med Air Baltic och flygbolaget lyckades sabba halsfästet på den. Jag körde några gig med den men till slut gick det inte längre. Jag håller på att få den lagad i Örebro faktiskt.  Innan jag köpte min SG så hade jag Zacks V live, och jag tyckte det kändes lite konstigt när jag nu fick byta tillbaka och spela humbuckers igen. Men den låter bra tycker jag, men inte som min SG förstås.

Vad har du för strängtjocklek?
10-52 och vi stämmer ner ett helt steg. 

När det gäller förstärkare är det Orange du kör live?
Ja vi kör mycket Orange på turné, vanligtvis Rockaverb 50. Jag gillar reverbet och det är ganska lätt att snabbt kunna få ett bra ljud i de flesta lägen. Jag har en nyare modell av Twin Reverb ibland också men för att få bra ljud i den så måste jag "cranka" den helt och då blir det superhögt och ljudkillen säger alltid till mig att skruva ner, även på ganska stora ställen. Då försöker jag vända den bakåt istället men det löser inte problemet. Med Rockaverben är det lättare att bara plugga in och så sitter det där helt ok även på ganska låg volym. 

Foto: Gitarrzombien
Så i kväll blir det Orange?
Nej idag ska jag köra en annan förstärkare faktiskt, en gammal förstärkare gjord i Italien som heter DNS. Den distribuerades av Hagström på 70-talet och var en rörförstärkare som va nån slags kopiaklon av Fender Twin Reverb och en Vox AC30. Den har ett superfint reverb och fantastisk tremolo, och det är min absoluta favoritförstärkare. 70% av plattan är inspelad med den. 

När du utvecklat ditt spel, var har du hämtat din inspiration ifrån?
Jag gillar gitarrister som spelar få toner faktiskt. Peter Green förstås, Paul Kossoff från Free. Gitarrister som spelade med gain, men inte överdrivet så gitarrens karaktär kommer fram mer. Jag försöker hitta en ton som ligger på nån slags medelgain om man kan säga så, men för solon har jag däremot ett par distpedaler.  Jag tycker att en rörförstärkare som man kör ganska hårt som den rena tonen precis övergå i rörgain, inte distortion. Vill jag har distortion så tillför jag det med en pedal, men det är pushet jag vill åt. 

Vilka effekter använder du dig av live?
Jag använder en Micro Amp från MXR för att få lite mer gain, den ligger på hela gigget i bakgrunden.  
För solos kör jag en dist som heter Velvet Minotaur från Grekland, som egentligen är en kopia av Klon Centaur. Den är så väldigt dyr så hade bara råd med kopian. 
Den ger mig den där extra gainen jag behöver mina solon och fungerar alltid. 

Foto: Gitarrzombien
Jag använder också en Fuzz, en octave-fuzz, som heter Tychobrahe. Det är ett väldigt konstigt namn tycker jag, som fransman alltså. Ha ha ha. 

Sen har jag en Cry Baby förstås, en gammal. Jag gillar den för den är enkel att få igång. 
Jag har också en gammal UniVibe som jag kör tillsammans med Fuzz och Wha, det blir ganska galna ljud. 
På skivan gjorde vi så att ljudteknikern ändrade speed på UniViben undertiden som jag spelade vilket gjorde det hela väldigt konstigt och spännande. Lite svårt att få till live bara ha ha ha. 

Foto: Gitarrzombien
Vad händer framöver?
Vi har varit väldigt lyckligt lottade som fått turnera egentligen från start 2012, 40-50 festivaler och i höst kommer vi turnera ganska mycket.  Det är kul. 

Det ska bli spännande att höra er och dig spela ikväll.
Tack jag ser också fram emot det. 

Tack för att du tog dig tid att träffa Gitarrzonmbien, och undvik Air Baltic...
Ja precis "stay away from Air Baltic"

måndag 25 augusti 2014

Roland Cube30x, en asful förstärkare som låter riktigt bra

När jag gör intervjuer så testar jag också intervjuoffrens gitarrer. Det är väldigt intressant eftersom man har något verkligt att tala om, och ofta leder det faktiskt till att samtalet får ett annat innehåll än om man "bara pratar" om det vi alla passionerat tycker så mycket om. Problemet har dock varit att en elgitarr utan förstärkare bara kan berätta en del om sig själv, den akustiska. Därför ville jag införskaffa en liten bärbar "combo".

Kraven var att det skulle vara en liten och lätt transistorrackare med bra och stort ljud. Vidare ville jag ha ett hyfsat väldefinierat rent ljud, tydlig crunch och modern high-gain. Som ytterligare grädde på moset önskade jag någon eller några effekter också. Jag visste naturligtvis från början att det verkligen inte skulle bli så lätt att hitta en som nådde upp till "high class" på allt. Därför hade jag satt ribban ganska lågt och oroade mig lite för vad jag skulle bli tvungen prioritera bort.

Plötsligt dök det upp en Roland Cube30x. Eftersom jag ska släpa med mig den till gitarrister som tagit med sig sina fantastiska instrument så studsade jag först över att det var förskräckligt ful. För det är den, riktigt jäkla asful faktiskt. Inte för att det spelar någon stor roll egentligen, men lite stolthet har man kanske.

Dess karakteristiska utseende är historiskt hämtat från Rolands kioskvältare "Roland Jazz Chorus", som låter fantastiskt och som lanserades 1975.  I synnerhet gillar jag den stärkarens rena ljud, med inbyggd chorus och vibrato. En polare, Jerry,  hade en sån på 80-talet, men vi insåg inte då hur ball den förstärkaren verkligen var. Roland är erkänt skickliga på ljud, ett underbrand är tex BOSS som vi alla mer än väl känner till och dessutom har man gjort och gör Synthar, bland annat Juno-serien.

Efter att ha googlat lite och funderat så köpte jag den, för den verkade uppfylla det flesta kriterier. Hyfsat liten, relativt lätt och recensionerna skvallrade om bra rent ljud men också ett brett utbud av gainkarraktärer och några effekter.

Förstärkaren har två kanaler, en ren och en med simulerade förstärkartyper. Kontrollpanelen sitter på ovansidan, som på så många combos nuförtiden. Praktiskt när man sitter och ska ratta in den, man slipper krypa ihop och få ont i ryggen.

En EQ i klassiskt snitt som ger bra möjligheter, en avdelning effekter Chorus, Phaser, Tremolo och Flanger + en avdelning med Delay och Reverb.

När det gäller det rena ljudet så är det riktigt fint och fungerar för mitt ändamål på ett utmärkt sätt. Kan tänka mig att tanken varit att det ska härma Roland Jazz Chorus grundljud.

Dyker man in i förstärkarsimuleringarna så finns det en akustisk simulator, som låter sådär. Jag förstår inte riktigt varför man envisas med dessa, de låter ju för det mesta inte akustisk gitarr alls.

Förstärkartyperna består av:
Black Panel kopierar en Fender Twin Reverb.

Brit Combo är baserad på Vox AC30

Stack Classic härmar JMP 1987

Metal ska låta som en Peavey 5150

R-Fier som det låter en Mesa Boogie Rectifier

Dyna Amp är en förstörkartyp som ska underlärra dynamiskt spel, vilket betyder att de "gainar av" vid lätta anslag och "gainar upp" vid tuffare spel.

Man ska vara medveten om att detta är en transistorförstärkare med simulering och tanken är att det ska efterlikna ovan nämnda förlagor, och jag måste säga att det gjort en bra jobb. Inte minst med tanke på att man får det hela i ett litet användarvänligt format.

En lite spännande detalj, och kanske den som gör Roland Cube30x till ett riktigt bra val, är en lite undanskymd knapp med det underlag namnet "Power Squeezer". Enligt Roland själva handlar det om en funktion "for maximum sustain without maximum volume".

De håller vad de lovar, med den intryckt får man en fantastisk sustain och vipps så förvandlas förstärkaren till en liten men fyllig historia med stor botten. Faktum är att jag aldrig hört en liten förstärkare med så stort varmt ljud. Man får ratta lite extra på EQn, eftersom det är en form av compressor som trycker ihop ljudet för att förklara det enkelt. Volymen halveras med botten och bredden kliver fram. Rätt justeras låter förstärkaren riktigt bra, det är kul att spela. I synnerhet med lite delay. Effekterna fungerar helt ok, men inte mer. Man kan faktiskt förvänta sig mer med tanke på de verkligen kan utveckla pedaler.

Roland Cube30x är en bra förstärkare som låter bra, inget att gigga med förstås men väl att spela med hemma på låg volym. Den orkar helt enkelt inte med att konkurrera i replokal, vilket inte är så konstigt då det sitter en 10 tums högtalare i den. För mig passar det optimalt när jag ska göra intervjuer och testa gitarrer, eftersom de jag intervjuar har så pass skild spelstil och olika grundljud. Det kommer göra att artisternas gitarrer får en mer "fair chance" att berätta vad de går för.

Vi får se hur det går i morgon, då jag ska plugga in Robb Flynns yxa i den. Om nu allt går enligt plan...








lördag 23 augusti 2014

Fender Strat Aerodyne (MIJ)

Mitt intresse för Japan som tillverkarland har drivit mig till ytterligare inköp på vinst och förlust. Efter att ha snöat in del på strator senaste halvåret så har jag handlöst ramlat in i Fender Stratocaster Aerodyne, som är Fenders mer moderna strator och från början helt ämnad till Japanska marknaden. De lanserades först 2005 och fick från start ett utmärkt betyg överallt, vilket fick min nyfikenhet att pumpa.

När det gäller strator så är det ju helt och hållet byggt på "historic product branding", dvs att försöka slippa ta risker kring utveckling och hålla produktionskostnader nere. Stratocastern som konstruktion är ju i princip densamma som när den uppfanns. En del säger att det är världens bästa uppfinning från början och att den därför varit med så länge. Men det är ju faktiskt, om man ska vara helt nykter, osannolikt. Väldigt få företag och branscher har kunnat leva på samma produkt utan att utveckla den. Men verkligheten överträffar här teorin kan man säga, ingen kan ju säga att de inte lyckats.

Riktigt bra strator är idag förknippat med "vintage", om man inte pratar om "custominstrumet". Det är som att gammalt alltid är bättre, rätt eller fel får andra avgöra. Självklart gör Fender riktigt bra strator utanför dessa marknadssegment, men man får i allmänhet vad man betalar för vad gäller spelbarhet och kvalitet i själva bygget. Ibland dyker ovanliga objekt upp, som t.ex. Mexicotillverkade strator med hög spelbarhet och mycket ton för pengarna. Mexico som tillverkarland lider dock av att de inte är helt konsistens i sin tillverkning, vissa partier är rent ut sagt usla medan andra är minst lika bra som Japaner och till och med USA-made. Men de är billiga. Jag vet att många sätter likhetstecken med att bra gitarrer måste vara dyra gitarrer, men min erfarenhet är en helt annan.

Only a fool thinks that expensiveness is equal to quality

Sanningen är ju att det är dem som företagen lyckats lura på pengar, eftersom ett bra instrument alltid är ett bra instrument oavsett pris. Sen är det klart att instrument som är tillverkade av mer eller mindre bra råvara skiljer sig, där finns ingen tveksamhet. Men att enbart gå på pris är en osäker bizniz.

Jag beställde en Fender Stratocaster AST Aerodyne för några veckor sedan, en gitarr som de flesta skulle undvika eftersom den skiljer sig en hel del från grundreceptet. För det första har den carved-top, dvs den är inte plan i kroppen utan välvd kan man säga, dessutom har den bindings. Ett straffbart beteende för vissa, men för mig intressant, lockande och utvecklande.

När den dök upp här hemma kom den utan case, vilket jag kan leva med. Den var begagnad men i "mint condition" och spelmässigt "flawless". En liten detalj är att den kom med ett handskrivet brev där man tackade mig för att ha beställt gitarren. Det kändes mer än proffsigt och handen på hjärtat, det händer aldrig här i Sverige.

När man kollar serienummret som börjar på U finner man att den är gjord 2010, vilket ska ställas i kontrast till att den introducerades 2005.

Kropp: Basswood
Halls: Maple
Greppbräda: Rosewood
Band: 22 medium jumbo
Mickar: Standard Stratocaster Single Coil (3st)
Huvud: Matchande färg med kroppen
Stall: Diecast tremolo block S88 AST
Stämmisar: Vintage Style SD91-NI
Rattar: Volym, Volym & Ton
Switch: 5-way

Jag kan tycka att det är djärvt av Fender att släppa fram en så modern Strata, och har det att göra med att man vill man försöka nå en ny målgrupp. När den släpptes så var den enkom för den Japanska marknaden men finns numera att köpa lite varstans.

Hur låter den då? Ja den låter som en strata ska göra på ett sätt, men samtidigt inte det klassiska twanget, snarare mer modernt och fylligt. Rena ljud blir väldigt stora och med high-gain verkar de ha lite högre output, eller så är det något jag bara inbillar mig. Resonansen, alltså utan att den är inkopplad, är större. Jag vet inte varför? Kanske är den urgröpt inne, den känns en aning lättare än en klassisk strata. Det ska dock tilläggas att det inte påverkar tonen i så fall, den känns som sagt mycket fyllig, kanske fylligare.

Mickarna är standard single-coils och brummar lite som strator gör, kanske lite mindre än min 91 reissue som jag presenterat här för inte så länge sen.

Halsen är riktigt skön, följsam och lättspelad C-neck. Gitarren är faktiskt mer "kommunicerande" eller vad man ska säga. Om min reissue är lite trögspelad, vilket har sin charm, så har Aerodynen inget av det. Greppbrädan av Rosewood är mörkare än normalt, jag vet inte varför.

Övergången från hals till huvud har en liten klack, vilket känns bekvämt. Huvudet, i matchande färg som kroppen, har loggan och "Aerodyne Strat" och inget mer.

Stämskruvarna, av vintage typ,  och de håller stämningen bra.

Justering av dragstång kan lätt göras uppe vid huvudet, vilket jag tycker är en betydligt mer användarvänlig lösning. Saknas på min 91a reissue.

Att den har bindnings är kul tycker jag, det sätter en speciell prägel på den. Det känns modernt i sig och bindingen är fantastiskt välgjord. I klass med betydligt dyrare gitarrer på marknaden. Bindingen kombination med den mer glossiga finishen på kroppen ger den ett påkostad utseende.

Aerodyne har två volymrattar, med bra avrullning, och en tonkontroll. Självklart har den en 5-way switch som vanligt.


Stallet är ett diecast block som ser både vintage ut och som fungerar ypperligt. Jag har läst att många monterar extra fjädrar men jag tycker att det fungerar bra som det gör. Man kan svaja på bra bra utan att den tappar stämning.

Summa summarum är att Aerodyne ger ett mer modernt intryck. Jag vet inte om det är framtidens standard precis, men den är i alla fall att alternativ till de som tröttnat på Stratans klassiska utseende och sound. Om man sätter i andra mickar, tex noiseless och med ännu mer output så kvalar den lätt in i den tuffare skolan.
Överhuvudtaget kan man kanske säga att Aerodyne är en mix av gammal beprövad vintage och nya idéer om en modern strata. Och man lyckas mycket väl tycker jag.

Priset är ju mer än fördelaktigt om man vågar beställa från Japan. Dryga 5000 kr plus moms och frakt för den här kvalitén skulle jag kalla prisvärt, och spelmässigt mäter den sig helt klart med USA-tillverkade Standards. Jag skulle nästan drista mig till att säga att spelmässigt är den skönare, men det är ju min personliga åsikt och preferens och kanske just för att den är annorlunda.

Köpläge tycker jag.

Betyg
4,6 Zombies (5)



torsdag 21 augusti 2014

Mikael Åkerfeldt om gitarrer och nya skivan med Opeth

Opeth beskrivs på Wikipedia som ”progressivt death metal band”, och det stämmer så klart rent historiskt. Om plattorna Watershed och Heritage tog tydliga kliv bort från deathsidan av Opeth så är nya skivan helt och hållet frånkopplad den delen. Opeth är ett modigt band som följer sin konstnärliga ärlighet i en önskan om att förnya och utveckla sig själva och sin musik. 

Efter att ha lyssnat på nya skivan "Pale Communion", som släpps nu på måndag (2014/08/25) kan jag konstatera att Opeth än en gång överaskar. Det finns nyanser och detaljer som inte bara flirtar tydligt med den progressiva rocken utan helt omfamnar den.  Jag tycker ändå, till de som undrar, att man lyckas hålla fast vid det "Opethiska" soundet lika starkt och kompromisslöst som när de spelar death metal. Det är skickligt att åstadkomma den bredden i soundet skulle jag vilja påstå.

Gitarrmässigt är det en fröjd för den som gillar nyanserat spel i komplexa oförutsägbara arrangemang. Gitarrerna kommer fram mycket tydligare och samspelet med keyboard imponerar och kommer fram lite mer på den här plattan än på "Heritage" från 2011.

Mikael Åkerfeldts finstämda spel och komponerande i kombination med Fredrik Åkessons extremt kompetenta "oldschool metal med progressiva inslag" i symbios är inget annat än ren magi.

Fredrik Åkesson Foto: Gitarrzombien
Ett lysande exempel är låt nummer två, "Cusp of Eternity", en driven låt med bländande gitarrspel. Fredrik Åkessons komp och solo är laddat med både stor känsla och teknisk briljans.

I tredje spåret "Moon Above Sun Below", plattans längsta, finns flera spännande partier för gitarrintresserade där Åkerfeldt & Åkessons variationsrika samarbete bitvis får i alla fall mig att helt tappa hakan på golvet. Lägg därtill ett sångarrangemang och medeltidspassager med augustisk gitarr av Åkerfeldt som måste kostat både tid och kraft att skapa. Det hela känns stort och stämningsfullt. Faktum är att Åkerfeldt & Åkesson kompletterar varandra till en enhet som få svenska gitarrduor tidigare gjort.

Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
På Getaway Rock Festival hade jag förmånen att inte bara lyssna till Opeths spelning, som jag skrivit om i tidigare inlägg, utan också prata gitarr en hel timma med Mikael Åkerfeldt.

Mikael som har influenser från både metal, hårdrock, rock, progressive och jazz när det gäller gitarrspel och som mest klassats som metalgitarrist verkar numera helt ointresserad av shredding och är mer fokuserad på att hitta de där mer långa tonerna och helst utan särskilt mycket gain alls.

- Mina influenser när det gäller gitarrister är väldigt många, givetvis Ritchie Blackmore och Gary Moore, som båda har en fantastisk ton. Men min absoluta inspirationskälla är Andrew Latimer från Camel. Han har ett fantastiskt vibrato. 

Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
Åkerfeldts fascination för rent ljud och sitt eget vältajmade vibrato har väl knappast undgått någon genom åren och han säger att han fått mycket skit på grund av det i olika metalsammanhang, främst från "metal hardcores". Men det verkar inte vara något som stör honom nämnvärt.

- Folk tror att vi inte gillar death metal längre bara för att vi den senaste tiden valt en annan väg och så vidare, men det stämmer inte. Men nu gör vi det här. Ibland måste man röra sig framåt och utvecklas, annars stagnerar man och blir förutsägbar och tråkig. Det är inte där vi vill vara med Opeth. Därmed inte alls sagt att vi inte skulle kunna skriva death metal igen. 

Man anar en liten frustration där bakom, kanske över att folk dömer och klistrar på dem etiketter de inte bett om, men Mikael verkar ändå inte bry sig så mycket egentligen. Tvärt om så märks det att de reaktionerna varit förväntade från första början.

Nya skivan är ur ett musikaliskt perspektiv ännu mer utvecklat, vad betyder det för er som musiker att ha lämnat death metal spåret ytterligare ett steg från mycket gain och growlande mot ett renare mer progressivt sound?
- I komponerandet och vid inspelning så har det ställt större krav på oss att prestera mer och bättre musikaliskt. Vi blir helt enkelt allihop bättre musiker när vi tvingas upp på tå.  

Hur påverkar det dig och ditt sätt att spela och komponera?
- Jag vrider numera av gainen nästan helt och koncentrerar mig mer på "long tones" än shredding, som jag ju dessutom inte heller behärskar särskilt väl. Jag gillar gitarrister med en unik och helt egen ton. Det finns många som har en bra ton och som spelar tekniskt sett bra, men som tyvärr saknar en "egen ton" som gör det hela intressant och personligt. 

Innebär det att man då inte kan gömma sig bakom en vräkig distortion, att det lättare avslöjas hur bra eller dåligt man trakterar sitt instrument?
Mikael Åkerfeldt Foto: Gitarrzombien
- Ja det är absolut så, det blir mer personligt, ärligt och äkta. Det är klart att man kan gömma sig bakom massa dist, samtidigt som jag inte alls har något emot gain i sak. Fredrik använder ibland mycket gain, men inte alltid lika mycket som folk tror. Han skruvar också ofta av, och då hör man ännu tydligare hur bra han är.



Åkerfeldts förhållande till gitarrer är helt och hållet instrumentellt, dvs mer ett redskap för att kanalisera musik än att det finns egenvärden av andra slag.

Vilken var din första elgitarr?
- Min allra första gitarr var en Les Paul kopia för 400 kronor som jag sålde till en kompis, han har den kvar än tror jag. Det skulle vara kul att köpa tillbaka den, men den kostar kanske mer än 400 kr nu. Jag inte alls någon som investerar i gitarrer, de är snarare verktyg för mig.

Han samlar inte på gitarrer säger han, även om han har drygt 25 stycken. I stallet finns en Jackson RR, Gibson Flying V, ett par Strator, en B.C Rich Mockingbird och ett gäng till. Men sedan 2003 har han ett samarbete med PRS Guitars.

Hur startade samarbetet med PRS?
- Jag hade en PRS innan och gillade den väldigt mycket. I något sammanhang kom jag i kontakt med dem och frågade om jag kunde få en artist-deal, och det fick jag. Det är helt enkelt bra gitarrer och jag får hjälp av dem när jag har problem med minsta lilla. 

PRS Custom 24 Foto: Gitarrzombien
Jag får testa Mikaels första PRS han fick i inledningen av samarbetet med PRS, en Custom 24 från 2002/2003. Den ska inte förväxlas med signaturen som de gjorde några år senare. Den får jag kanske anledning att återkomma till framöver.

Denna Custom 24 är en helt fantastisk "Turtoise Shell Flame top" med de klassiska "fåglarna" längs med greppbrädan.

Den har relativt låg stränghöjd, är lättspelad och en bra akustisk ton. De flesta Custom 24 är s.k 10-top, vilket betyder att de är gjorde av trä ur de 10% bästa trämaterialet PRS har.

Form: Double cut
Kropp: Mahogny med Maple top
Band: 24
Greppbräda: Rosewood
Inlays: Standard Birds i pärlemor
Stall: Wrapover tailpiece
Stämmisar: Locking

Jag skulle nästan tro att det är "HFS" mickar, det vill säga Hot Fat Screams, men jag vet inte. Det kan lika gärna vara 59/09 bridge och neck.  Det känns att den är väl spelad, men snarare inspelad än sliten. Kanske är banden bytta, jag vet inte. Men det är en skön gitarr, inget snack om den saken.

Förstärkare?
- Jag är inte heller någon gear-geek på det området. Min första förstärkare var en gammal Valvestate hybrid som jag körde en HM-2a genom och jag har kört en VOX AC30 också. Jag har också kört Laney länge men nu har vi spons från Marshall, och jag kör en Vintage Modern som jag är väldigt nöjd med. 

Plötsligt ansluter Fredrik Åkesson till rummet men det närmar sig gig så vi måste sluta. Men när Fredrik får höra att vi snackat gitarr en timma utan honom så lovar han att ses hemma i Stockholm om några veckor för att han ska få säga sitt och visa sin signaturmodell från PRS.

- Fredrik är en gitarr-nörd så ni passar ihop, säger Mikael och flinar.

Tack för att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien
- Tack själv, det var kul.

Övnings- och nybörjarförstärkare + Orange Crush

Många tycks också ha något lägre förväntningar på ljudkvalitet, när man talar om små förstärkare.  Man kan höra saker som "bra för att vara en övningsförstärkare". Även ur perspektivet nybörjare och val av förstärkare finns en sådan uppfattning,  att det "räcker väl med att det bara är en förstärkare". 

Oavsett man är nybörjare eller om man bara ska öva skalor eller annan teknik finns ändå ingen anledning att göra avkall på ljudkvalitetén tycker jag.

Det finns inget mer oskönt än ett dåligt grundljud...

Med ett ljud man trivs med kommer också inspiration för att spela, därför är valet av liten förstärkare lika viktigt som val av stor. Kanske till och med viktigare om man är nybörjare. Hur många känner vi inte som har slutat för att de inte kommer vidare?

Som många andra är jag uppvuxen med att de enda förstärkarna man hade råd med var just övningsstärkare, eller s.k "instegsmodeller", om man nu ville ha nytt.

Övningsstärkare och nybörjarförstärkare är väldigt intressanta, bara det att kvalitén i förstärkarna sätts på stora prov eftersom högtalarna ofta tvingas vara små, 2-8 tum är en vanlig storlek.  Om man pratar små förstärkare så tycker jag det är intressant att försöka hitta sådana som dels låter bra, som givetvis är små och lätta att bära och som gärna ligger i prisspannet 750-1500 kr. Kliver man upp lite till så hamnar man i en helt annan kategori och i allmänhet en helt annan kvalitet

Fredrik Åkesson i Opeth brukar använda en liten micro Marshall som han låter ligga kvar i väskan eftersom den genererar en vass diskant. Jag tycker hans lösning i genial på ett sätt, kanske inte det största ljudet i historiskt sätt men väl funktionellt och i alla fall lite mer än att öva utan något alls. Det viktiga är ju att man själv hittar en lösning man är nöjd med. Vad andra tycker är ju himla ointressant i detta sammanhang.

Men om man nu kliver upp ett snäpp och lämnar micro-grejerna, vad kan man då se på marknaden?

Ja en hel del faktiskt, och det är snart när omöjligt att reda ut allt som strömmar ut mot nybörjarmarknaden. Det gäller att vara noggrann och prova sig ram. De flesta "övningsstärkare" görs ju också med "nybörjare" som målgrupp eller de som kanske aldrig spelar för större grupper människor, eller som inte repar i band. Därför är det en volymprodukt med ambitionen att få ut många och på så sätt skapa lönsamhet.

Alla märken har modeller som går direkt mot denna ofta mindre köpstarka målgrupp och man försöker hitta produkter som har ett lågt pris, som kan bäras från butik och som låter så bra det kan för de låga tillverkninsgkostnaderna. Blackstar, Fender, Orange, Vox, Roland, Line6 och Peavey är några märken som ofta har ganska mycket, men även Marshall har haft en del genom åren.

Jag ska börja med med att titta närmare på en Orange Crush PiX  CR20LDX som jag köpte på Halkans för ett år sedan. Den var begagnad och kostade 750 kr, ny kostar den runt 1300 kr på Jam som har generalagenturen.

Orange Crush PiX CR20LDX

Crush är lite mer förstärkare än Micro Crush som är Orange minsta lilla med 3w och 4 tums högtalare. CR20LDX har den klassiska Orange-looken och en 8 tums högtalare. Uteffekten är 20w, helt onödigt i sammanhanget faktiskt, men ändå. Den har också en del features som saknas på modellen under, som t.ex. effekter och MP3-spelare "in". Det finns dessutom en inbyggd stämaparat.

Det finns en hel uppsättning färdiginställda effekter med allt från:
Reverb room, delay 650ms, Reverb Hall, Chorus Slow, Reverb Spring, Chorus Fast, Reverb Chapel, Flanger Slow, Hall + Delay, Flanger Fast, Delay 100ms, Tremolo Slow, Delay 175ms, Tremolo Fast, Delay 300ms, Vibrato.



Begränsningen ligger möjligen, om man ska vara petig, i att de är förinställda men det fungerar helt klart. Man ska kanske inte vara  så petig här med tanke på att man får en mångsidig förstärkare till ett bra pris trots allt.

En snyggt paketerad och mångfacetterad transistorförstärkare med framförallt ett väldigt stort och fint rent ljud, förvånande på ett sätt med tanke på hur liten den trots allt är. Gainen är ok skulle jag vilja säga, om man nöjer sig med crunch. Det finns en gain-ratt och en overdrive-ratt.
I Overdriveläge är den lite väl spretig, men med lite rattade på EQn kan man hitta helt ok overdrive också, det blir lite som en "distpedal" om ni förstår vad jag menar? Det går naturligtvis inte jämföra med en rörförstärkare, men det är ju inte det man ska göra här heller. Detta är en transistorförstärkare, men en som håller huvudet högt i Orangefamiljen.

Förstärkarens 8 tumshögtalare, i detta fall Orange egna Crush, har helt sina ljudmässiga ljudmässigt, precis som alla mindre högtalare. Därför blir högtalarens kvalitén viktig för helheten, och här kan man kanske önska lite mer. Men priset skulle förmodligen då skjuta i taket så kompromissen är godtagbar. Det tenderar dock att bli väl platt och kantigt för min smak, men det fungerar.

Crush har också fler varianter, faktiskt ända upp till 120w heads.

Med en lite bättre högtalare och möjlighet att ställa in effekterna lite mer hade CR20LDX fått ett högre betyg. Men den får ändå lite mer godkänt ur ett nybörjarperpsektiv eller för den som vill ha en övningsstärk som inte tar alltför mycket plats och med fina effekter. Jag tycker inte man ska göra avkall på ljudkvalitet när det gäller mindre förstärkare, ljudet är viktigt för inspirationen och glädjen och det finns många riktigt fina små förstärkare, och den här kvalar in i den högre klassen.

Jag kommer att fortsätta på temat Orange och små förstärkare framöver och har precis satt tänderna i en Orange Micro Terror, som är en helt annan förstärkare. På alla plan.

Stay Tuned.

Betyg
3,5 Zombies (5)

söndag 17 augusti 2014

Programvaran Riffstation och "The Copy Cat Road"

När jag växte upp "flyttade jag nål" på min skivspelare nästan lika mycket som jag spelade gitarr. Detta för att kunna lista ut hur Richie Blackmore och senare Gary Moore m.fl gjorde för att få det att låta så coolt som de gjorde. Idag finns mer avancerade möjligheter som Riffstation.  Program som gör att lättare att planka gitarrsolon, eller kanske mer korrekt beskrivet "som gör lättare att höra hur de skickliga gitarristerna gör sina mer svårupptäckta trix". 

I detta sammanhang vill jag poängtera att även om man nu fastnar i detta med att lära sig teknik från andra så bör man vara uppmärksam på att utveckla sin egen stil efter sitt eget öra. En svår uppgift, eftersom känslan att planka ett solo är stark och man kan lätt lockas ner längs "copy cat road". Att fastna på "Copy Cat Road", som jag kallar det, behöver inte alls vara fel men jobbigt om man vill utveckla sitt eget sound.

Samtidigt är det så klart oerhört viktigt att lära av andra och ta med sig godbitarna. Gränsen är hårfin och bedömningen ska du själv göra, utan att lyssna på vad andra säger. Du är gitarrhjälten i ditt liv.


Riffstation
Jag har nu köpt Riffstation, den senaste programvaran för att lära sig gitarrsolon, och den finns för både Mac och PC. Programmet är busenkelt och gränssnittet faktiskt hyfsat intuitivt. Principen är i grunden att man importerar en mp3-låt, gör lite justeringar som isolerar i det här fallet gitarren så man hör väldigt mycket mer av den än den övriga musiken och genom det hör du gitarren och speltekniken betydligt bättre.

I Videor demar de bland annat Hendrix "Hey Joe" och där blir det extra tydligt, beroende på att det är i princip bara Hendrix gitarr i högre kanalen. Det man gör är att man litar upp gitarrern i "ljudbilden" och skärmar av den helt enkelt. Mer komplicerad musik, eller ljudbild snarare, blir inte riktigt lika bra men det funkar. Jag har testat med en låt jag älskar, nämligen Cold Hearted med Gary Moore.


Som du ser i själva arbetsfönstret ovan så har jag isolerat Garys gitarr i solot, med några handgrepp. Det intressanta är att det snarare blev ett verktyg för att lyssna på gitarren för mig och jag upptäckte väldigt tydligt att följa Garys teknik för att bända och hur extremt fint hans vibrato är. Det hörs förvisso lite utan Riffstation men här blir det som att han typ bara står här och spelar. Lite magiskt är det faktiskt. Genom att isolera olika gitarrister så kan man faktiskt höra nyanser och tekniker som används och på så sätt inspireras.

Classic Rock är lättare eftersom ljudbilden är mindre komplicerad, metal kräver väldigt noggranna finjusteringar och helt isolerat blir det inte. Men hur coolt är det inte att isolera Jimmi Page och bara studera hans licks eller någon annan hjälte därute?

Man kan förstås också spela med om man vill, och går det då för fort kan du sänka tempot utan att pitchen ändras som den gör om du tex spelar ett band långsammare. I princip kan du plocka isär Yngwieräkor ton för ton om du vill.

Det finns några andra finesser också, bland annat plockar programmet fram ackorden i låten. Det betyder att du kan få hjälp med att lära dig utveckla ditt gehör eller helt enkalt låta programmet göra jobbet åt dig.

Men just att kunna isolera och höra sina favoritgitarrister utan musiken omkring ger dig en inblick i de egentligen gör och det hela blir ett utmärkt verktyg för ditt lärande kring din gitarr, för såväl proffs som nybörjare skulle jag vilja säga. Det är i detaljerna det sitter och de kan vara svåra att upptäcka annars.

Jag mickade min förstärkare med min AxeTrak och körde det hela i Logic parallellt med Riffstation och i mina hörlurar. Då blir det väldigt nära också, så man kan höra alla små nyanser.

Hade programmet dessutom plockat ut tabulatur rent grafiskt hade det får betyget 5 Zombie, men det kan det inte än. Min gissning är att det ditåt de vill komma med produkten.

Priset är ca 400 kronor, vilket får anses som en rimlig nivå ändå för en så pass användbar programvara. Vill man prova så finns det också en 30-dagars trial.

Betyg:
4 Zombies (5)

Nedan finns en film som visar principen.

lördag 16 augusti 2014

Mille Petrozza, en ikon inom thrashen + uppfinningen FU-Tone

Ett av de klassiska thrashbanden som var med tidigt är Kreator med Mille Petrozza i förarsätet. Ett spännande band som aldrig helt tycks ge upp thrashens grundrecept, även om det hade en liten orienteringsövning på 90-talet. Jag träffar Mille i Gävle under Getaway Rock och vi pratar thrash, och en hel gitarr så klart. Bland annat en ny cool grej som gör ditt Floyd Rose stabilare och betydligt bättre i tonen.

Foto: Gitarrzombien
Kreator startade egentligen som Tyrant 1982 men bytte till Kreator 1985 via namnet Terminator några år tidigare. Med andra plattan Pleasure to Kill satte Kreator sig ordentligt på Kartan och blev för många det tyska svaret på den amerikanske rörelsen. "Flag of Hate" är en av den tidens låtar som fortfarande är med på setlist, förutom Pleasure to Kill från samma platta. Skickligt spelad Thrash Metal, utan tvekan. Kommande plattor visade på samma ursinne och imponerande musikalitet.

Foto: Gitarrzombien
Under 90-talet experimenterades det en hel del och de tappade lite mark för att sedan återvända 2001 till thrashens grundrecept om än lite soundmässigt förfinat och med ny gitarrist, Sami Yli Sirniö. En Finsk gitarrist som jag tycker oförtjänt hamnat i gitarrhjältarnas bakgård. Han var bland annat gitarrist i det Finska bandet Waltari som experimenterade friskt i olika genres med botten i den hårdare skolan. Kolla in det om ni vill höra lite spännande grejer.

Ylis musikaliska bredd har definitivt tillfört Kreator ny energi och ny idébank. Hans fullständigt ascoola scennärvaro imponerar dessutom också. Han spelar ruskigt svåra passager samtidigt som han går omkring på scenen som om han var på marknad med familjen eller nåt. Som att han bara går runt och njuter och tänker på annat, helt och hållet trygg i sitt spel för att plötsligt blixtra till med total inlevelse.

Efter Yli klivit på Kreator släppte man "Violent Revolution" och genast var man "back on track" med en tung och bitvis snabb thrash i botten men framförallt med lite mer melodier i gitarrspelet. 2012 släppte man sitt 13e album "Phantom Antichrist", vars titellåt öppnar spelningen på Getaway Rock.

Jag känner mig lite nervös inför mötet med Mille, närapå "Star Strucked" faktiskt, men han visar sig vara en väldigt lättsam och trevlig prick.

Foto: Gitarrzombien
Hur känns det att spela i Sverige?
- Det känns bra, Sverige tillhör ett av de länder vi historiskt har haft det lite tufft i. Svenskar är lite svårflörtade, det tar liksom tid innan ni öppnar upp. Men i övrigt älskar vi Sverige, vi spelade in senaste plattan i Örebro faktiskt.

I Örebro?
- Ja hos Jens Bogrens Fascination Street Studios. En fantastisk kille och vi var väldigt nöjda.

Örebro brukar felaktigt kallas Sveriges tråkigaste stad annars...
- Ha ha...Det var inget jag märkte något av, det var väldigt trevligt i Örebro.

Foto: Gitarrzombien
Under 90-talet hade ni en lite reseavvikelse från er grund, mer industri, goth och lite annat.
- Ja vi försöker alltid utvecklas och inte riskera att stagnera, det måste man annars somnar man och blir fast. Det är sant att det inte mottags med öppna armar, men jag tror det nu, med retroperspektiv, var en viktig period för oss.

Sen kom ni tillbaka med Sami Yli Sirniö på gitarr och ni återvända till grundelementen.
- Ja vi hittade tillbaka och med mer kraft än någonsin tidigare. Sami tillförde givetvis mycket.

Foto: Gitarrzombien
Hur viktiga har gitarristerna du haft med dig på vägen varit för musikalisk inriktning?
- Det spelar så klart stor roll, Sami Yli Sirniö är tex väldigt melodistyrd precis som jag. Man kan väl säga att allting har sin tid och alla gitarrister har varit rätt i den tid de varit med.

På senaste skivan, Phantom Antichrist, delar ni på en del solon och det märks att ni kompletterar varandra väl.
- Ja vi har dels en väldigt bra bandkemi just nu och det är det viktigaste eftersom man lever så tätt in på varandra hela tiden och man måste kunna stå ut med varandra. Sami är en mycket bra gitarrist och vi trivs med varandra.

Vad har du för huvudgitarr live?
- Jag har en Jackson "Mille Phobia King V" som är min egen signaturgitarr. Den är enkel till sin natur och väldigt lättspelad. I grunden är det en klassisk King V med lite annorlunda lösningar för mig. Det finns att köpa i handeln också och tillhör inte dyraste signaturerna, men prisvärd och lättspelad skulle jag vilja säga. 

Är det inte konstigt att de flesta instegsgitarrerna i allmänhet är så usla som dom är?
- Jo det är det, framförallt med tanke på att första mötet med en gitarr avgör om man fortsätter eller inte. Det är lite därför som jag vill att min inte ska vara så himla märkvärdig men ändå hög kvalitet spelmässigt. Att de som vill prova att spela gitarr ska få ett instrument som ger den den där upplevelsen av att det är fantastiskt. 


Mickar på din egen?
- En EMG 81 i stallet, inget mer. Det behövs inget mer faktiskt. Samma som på den som går att köpa.

Strängar och stränghöjd?
- 10-52 och inte jättelåg stränghöjd, eftersom jag spelar ganska hårt.

Mille ber sin gitarrtekniker Marc Niedersberg springa till scenen och hämta gitarren så jag får se den och testa den, den har nämligen en intressant lösning som Mille vill visa. 


Gitarren ser ut som en vanlig King V med följande Specs: Body Material: Basswood
Body Finish: Matte
Neck: Maple Speed Neck
Bridge: Recessed Floyd Rose® Special


Foto: Gitarrzombien
Jag testar den och den känns genuin och väldigt solid tight. Stränghöjden är lite väl hög för min egen smak, men det är ju just en smaksak. Floydet känns mer robust än vanligt och det har en naturligt tydligare sustain än vad jag har på mina Jacksons. 

Det är något speciellt med den, för den är väl inte helt "stock"?
- Nej det sitter ett FU-Tone i den, dvs en anpassning av några delar i Floydet. Det är det du känner.
 FU-Tone startade för 25 år sedan av Adam Reiver och hette från början FloydUpgrades och det är det man sysslar med än idag. 

Kunderna är historiska strängbändare som George Lycnh, Zakk Wylde, Orianthi, Phil Demmel, Mick Mars, Alex Lifeson, Slash, Warren DeMartini och Michael Wilton med flera. 

Det man bland annat gör att man byter ut "blocket", som fjädrarna sitter i, till ett helt nytt som är anpassat för just din modell. Blocket är gjort i ren Titan, vilket gör att det är rätt tungt och det är det som skapar stabiliteten. Det hela gör också att Floydet inte äter ton på samma sätt som ett original brukar. 

Framförallt påverkar det tonen enligt Milles gitarrtekniker Marc Niedersberg. Tonen blir större och hela systemet blir smidigare att hantera.
Mark borde veta eftersom han jobbat som gitarrtekniker med en hel del andra band som Heaven Shall Burn, Caliban och Hatebreed m.fl. Band med rätt tufft spelande gitarrister, och det ställer krav på utrustningen så den håller.Dessutom spelar han själv i Arma Gathas och det tidigare bandet Machinemade God.
Foto: Gitarrzombien
Mark har även bytt ut alla "string blocks" som håller fast strängarna. De är tillverkade i Titan och går i princip aldrig sönder.Det är annars dem som oftast går sönder när du byter strängar mer frekvent, som tex på långa turnéer.

 Hur ofta byter du strängar?
- Inför varje show faktiskt. Strängarna på ett Floyd, kanske på alla, har en tendens att bli slappa och det innebär att det håller stämningen sämre och det hela känns inte så rappt som med nya strängar.

 Hur många spelningar gör ni per år?
- Vi ligger nog på 200 stycken i år tror jag. Så man måste ha bra utrustning som man kan lita på
håller.

 Jag ser mycket fram emot gigget i eftermiddag.
- Tack, det kommer bli mycket hårt.

Schysst att du tog dig tid att prata med Gitarrzombien.
- Tack själv.