tisdag 30 september 2014

Frank Levi, trollkarlen som "moddat" åt några av de största

Frank Levi är för många lite av en doldis i gitarrkulturen när det kommer till att hjälpa gitarrister förfina, "modda", sina förstärkare för att hitta det "gitarrsound" som passar. Hans mest kända "verk" har blivit mer eller mindre kantade av mystik och hemlighetsmakeri. 

Om man söker efter honom i olika forum så dyker hans namn upp i flera sammanhang när det kommer till att tweeka gitarrförstärkare. Men det finns inte så mycket mer information om honom därute, vilket gjorde mig nyfiken. Efter lite kartläggning visar det sig att han bidragit till några riktigt stora och betydelsefulla gitarristers "ton". Warren DeMartini (RATT), Doug Aldrich (Bad Moon Rising och senare Dio & Whitesnake), George Lynch (Dokken), Billy Squier och inte minst Slash i samband med Guns ´n Roses debutalbum Appetite For Destruction och Use Your Illusion I&II för att nämna några.

Jag kontaktade honom lite på vinst och förlust och förklarade att jag var nyfiken på hur allt startade och om arbetet med att "modda" förstärkare. Jag tänkte att han är en upptagen man och hade väl inte så stora förhoppningar på att få svar. Men så damp det ner ett svar att att mer än gärna ville hjälpa mig få svar på mina frågor.

Intervjun, eller snarare intervjuerna, har genomförts över Facebook och genom mail. Arbetet har av olika skäl tagit flera månader, men nu är det äntligen klart. Jag har gjort egna kommentarer i texten, när det behövts, i kursiv stil. Så för er som är särskilt intresserade av förstärkarljud, och tankar runt det, så presenterar jag här, faktiskt ganska stolt, en av världens mest mytomspunna moddare, Frank Levi.

Du har ditt säte i New York?
Ja jag är faktiskt född i New York och bor på Staten Island. Min butik ligger i Long Island City, Queens Rocket.

Du tillhör ett av de riktigt stora namnen när det gäller att modda förstärkare, hur startade allt?
Jag fick faktiskt min riktiga start i New York 1969 då jag reparerade min första Marshall och året efter började jag experimentera med några modifieringsidéer för HIWATT stärkare.

Din första mod från allra första början?
Jag tror att den första mod som jag gjorde i mitten av 60-talet var en Fender Bassman 4x10.

Men det var på 70-talet det tog riktig fart?
Ja det var det. 1972 servade jag, och modifierade, både Marshalls och HIWATTs. Jag var mest inne på HIWATT, Marshall var mer av en hobby. Jag specialiserade mig inte på Marshalls förrän jag träffade Billy Squier och hans band "Piper". "Piper" hade 3 gitarrister, alla med 100 watt Marshalls och Billy ville att var och en av dem skulle låta lite annorlunda. Det var det som fick in mig på Marshall, både att serva och modda, och sen blev just engelska förstärkare snabbt min starka sida.

Ni hade ett ganska lång samarbete du och Billy Squier?
Jo efter att Billy Squier Band bildades, fortsatte jag att modda hans Marshalls och utmaningarna blev också större. Han hade 2 favoritstärkare som lät lite annorlunda än de andra och han ville att jag skulle ändra hans övriga så att de lät exakt samma. Jag lyckades inte bara med det, utan tillverkade också ett kopplingssystem för att växla mellan varje förstärkare utan att tappa en enda ton i bytet.

Så han lät dig fortsätta arbetet med sina Marshalls?
När Billy var i studion för att spela in "Signs of Life", var jag upptagen jag med att bygga vad vi kallade han "The Squierfire". Det var en 100 watt Plexi Tremolo Head som jag modifierade kraftigt. Det tog mig nästan ett år för att kostruera modden och göra den buggfri.

Blev han nöjd?
Jag kommer aldrig att glömma Billy´s ansikte när jag lämnade över den i inspelningsstudion och kopplade in honom. Han var överväldigad över hur den lät, milt uttryckt, och så han använde "The Squierfire" på hela plattan. Jag var var förstås väldigt stolt.

Billy Squier själv har sagt följande i en intervju i Premiere Guitars 2009:
"I’ve got 10 or 12 of these heads that I’ve had since the early ‘70s. I have a few that are a bit later, but the ones I use are the old Super Lead 100s. Frank Levi reworked these for me over the course of many nights of creative abuse. He’d start out with an idea and I’d try it, and then we’d just keep going until we got what we wanted. I love the way these sound because they don’t compress. They have the classic Marshall tone, but don’t compress into that midrange ‘box.’ I set the volume around 2, but they sound like they’re on 12—they’re incredibly powerful".

Vilka fler har du jobbat med?
Nästa tunga namn och en stor inspirationskälla för mig var Warren DeMartini, från bandet RATT. När jag först åkte på turné med dem, hade de åtta 100-watts stackar. När vi var klara, använde Warren bara två 100-watts toppar, en för komp och en för solon. Totalt så hade han runt 20 toppar och jag har jobbat med nästan alla av dem, han blev under en ganska lång tid lite av min "testpilot" när det gäller Marshall moddar. Han var fantastisk att jobba med och en fin kille. Jag åkte också ut med Def Leppard på deras "Pyromania Tour" och moddade deras Marshalls.
Sen slutade du som "förstärkartekniker", varför då?
Jag blev trött på att ligga ute på vägarna och började göra reparationer för SIR-LA istället. Jag hade tidigare arbetat för SIR-NY när jag inte var på turné.

Och det var där du blev inblandad i några klassiska moddar?
Ja en dag lät min chef mig lyssna på en uthyrningsförstärkare de kallade för #39, som en Tim Caswell hade moddat från början. Den var dåligt uthyrd och jag bad därför chefen om jag kunde få ta ur Caswells mod och sätta i min egen. Jag fick okey på det och kort därefter var den legendariska #39 född, alltså den alla talar om egentligen. Det blev så populär att jag var fick göra en likadan modd på en annan och därmed så var #36 född. Ingen av dessa förstärkare låg någonsin på hyllan längre än en dag. Med både #39 och #36 så ville jag komma på ett mod för modellen 2203, som givetvis då skulle likna #39 och #36 och så kom #34 till.

Vilka förstärkarmodeller rörde det sig om?
# 39 var en 1973 (ST / A4259E) modell 1959T.
# 36 var en 1977 (SL / A07422J) modell 1959.
# 34 var en 1985 (S / AS01796) modell 2203 Mk.II.

Gjorde du någonting med strömförsörjningen?
Nej jag gjorde aldrig några riktiga förändringar i strömförsörjningen i #39 och #36, förutom att jag la till ett extra filter cap för det extra röret. #34s strömförsörjning är helt original. Jag tycker inte om att använda en Variacs (min kommentar: pryl som justerar spänningen) på förstärkare om de inte har en oberoende glödtransformator.

Det var #36 som användes på Guns ´n  Roses debutskiva "Apetite for destruction" och #34 på "Use Your Illusion", jobbade ni vidare något efter det?
Jag träffade ju Slash innan GNR blev kända, han brukade ge mig sina förstärkare, mest Marshalls & Boogies för service. Tyvärr förlorade vi kontakten kring tiden då jag lämnade SIR. .Jag minns föresten att Slash använde pedaler på inspelningarna, det var alltså sannolikt inte enbart förstärkar-gain. Vilka pedaler vet jag tyvärr inte.

De måste ändå vara de mest diskuterade av dina mods, alltså #39, #36 och #34?
Ja det är de mest mest diskuterade förstärkarna som innehåller mina mods. Diskussionerna på olika forum på internet har fått till informationen om #34 hyfsat rätt, men #39 är faktiskt en helt annan historia. Jag har gjort många #34 moddar genom åren, men bara en #39, och det var till en nära vän till mig och dessutom en utmärkt kund. Jag planerar inte heller att göra några fler #39 heller, och inte heller kommer jag avslöja detaljer om själva modden.

George Lynch lär också ha hyrt #39 runt runt 1986?
Jag om jag minns rätt så använde han #39 på turné. Jag gjorde också om 5 stycken av hans toppar mellan 1987-1988. En Super Bass -79, tre Super Lead -??, -69,-74 och en JCM800 S/A 2203. 
Jag kopplade bland annat ur Lee Jacksons Metaltronix moddar, som satt i några av dem, och gjorde egna helt anpassade till George Lynch själv. 

Troligtvis finns en stor chans att höra någon av dessa från liveinspelningen "Beast from the east" med Dokken som kom 1988 eller från studioalbumet "Back for the attack" 1987. Här finns ett klipp från "Back for the Attack", Mr Scary, där man isolerat gitarren. Jag är inte helt säker på om detta är någon av Levis´s mod (men sannolikt är det det), men det ger ändå en bild av Lynch gitarrljud. Det börjar 8 sek in i klippet. 



Om vi återgår till SIR-moddarna. Hur kändes det att bli exkluderad när de utvecklade Marshall AFD100, baserad på dina moddar?
Jag var givetvis besviken över att inte höra ifrån varken honom eller Marshall under utvecklingen, men inte direkt förvånad heller om jag ska vara ärlig. Den enda gången Jim Marshall ville träffas var när jag tagit fram mina HIWATTs i början av 90-talet.

Varför nailar inte AFD100 exakt det ljud som finns på Appetite For Destruction?
Hittills har jag inte varit inne så pass mycket i en AFD100 för att se exakt hur det ser ut, men problemet med dessa är ju att kretskorten är tillverkade av maskiner och inte av människor, precis som TSL. Och att Marshall i allmänhet använder alltför mycket transistorlösningar för bland annat ökad gain nu för tiden. Plus att själva kretskorten numera är konstruerade ungefär så som man löder kretskort i datorer, dvs alltför långa kablar och kretskortsspår som skapar sin egen kapacitans och som i sin tur påverkar ljudet i förstärkaren.



Men du har också designat egna förstärkare?

I slutet av 1988 lämnade jag SIR-LA för att designa en serie förstärkare för Four Life, som ägde varumärket HIWATT på den tiden. Four Life var faktiskt en del av Fernandes. Jag designade själv hela HIWATT 2000-serien. 
Mitt arbete med HIWATT upphörde i slutet av 1993 och 1994, efter Northridge jordbävningen, och då återvände jag till NYC.

Vem använde dina HIWATTs?
En som jag jobbade med mycket var Dough Aldrich, som bland annat körde mina Hiwatts under sin tid i bandet Bad Moon Rising.
Vi samarbetade under hela utvecklingstiden när jag var på Hiwatt, och han körde bland annat den första Power Ampen (PW-50 i 2000-serien) men även en hel del andra prototyper..

Aldrich rigg Bad Moon Rising
(Jag minns själv dessa förstärkare, och att jag testade en på musikaffär i början av 90-talet. En mörk tid för Hiwatt som bytte ägare stup i kvarten och som hade svårt att konkurrera med de betydligt större märkena vid den tiden.
Jag minns att de var varma i tonen och hade en grym botten. Jag vet inte varför de inte fick ett starkare fäste i hig-gain kretsar, antagligen en fråga om varumärkets styrka. Hur som helst så var det en helt fantastisk förstärkare.) De finns knappt att få tag i idag. 

Här är ett klipp från Bad Moon Rising där man hör Aldrich gitarr ganska tydligt. Ett grundljud som han haft med sig också i både Dio och Whitesnake, men då med Marshall. Lite reservation finns dock för det faktum att det inte alls är någon av Levi´s moddar, men det är sannolikt. För vad som egentligen händer i en studio finns inga garantier, så klart. 



Vilka Marshalls är bäst tycker du, utifrån ett moddningsperspektiv?
Jag föredrar en välbyggd rörförstärkare som inte är full av en massa solid-state kretsar. Marshall 2203s och 2204s är mina favoriter när det gäller Marshall. Jag försöker också att inte vanställa förstärkare med en massa hål för nya kontroller och sånt eftersom det tenderar att göra förstärkaren svårare att sälja vidare för kunden, värdet sjunker helt enkelt.

När du moddar en förstärkare för en kund, vilka mål sätter du upp?
Mitt mål är alltid att ge kunden vad han eller hon vill ha och så försöker jag göra förstärkarna så flexibla som möjligt ljudetmässigt. Min favorit mod kan låta som allt från Joan Baez till Slayer utan kanalväxling, bara gitarrens volymratt eller en volympedal, men det kräver förståss en hel del övning hos gitarristen att lära sig hitta rätt.

Diskussionen om vad som är viktigast för "tonen", gitarristens spelstil eller förstärkarens sound?
En gitarrists spelstil påverkar definitivt "tonen", om än inte lika mycket som en bra "modd".

Tack för att jag fick göra den här intervjun...
Tack själv, det var kul.





lördag 27 september 2014

Gitarraffärer i Barcelona, inte mycket för världen

För den gitarrist som hamnar i Barcelona av olika skäl och tänker sig att det vore skoj att kolla in några gitarraffärer kan jag bara medela följande: "Allt är svindyrt, servicen är undermålig och utbudet smalt och helt och hållet turistanpassat". Jag gjorde min research innan och det här var vad folk faktiskt sa. Men som den nyfikna Zombie jag är tänkte jag att det ändå kan vara värt att kontrollera det hela själv på plats.

Möjligen har detta med The Land Of Flamenco att göra, för elgitarrer av kvalitet är det ont om. Visst finns det grejer, det ska jag inte säga, men detta är ju en hyfsat stor stad och man kan kanske förvänta sig ett större och mer intressant utbud. 

I den första jag besöker, Guitar Shop, möter mig en halvt sovande expedit, som verkar vara mer upptagen av datorn än av att det kommer in en kund. Jag säger hola och det gör han med, sen återgår han till sitt. I butiken finns mest Mexico Strator, och en och annan ESP LTD och ett par Schecter. Så hittar jag en US Strat som hänger längst in, men den är så illa justerad att jag undrar om det inte var en kopia. 

Jag ber att få testa några pedaler av ett märke som jag inte känner igen, de sitter i ett litet test-rack. Expediten släpar sig fram till racket och börjar titta, men inser  efter en stund att den inte är inkopplad. Han suckar högt, demonstrativt och överdramatiskt. En känsla av att jag stör honom i hans viktiga arbete med min närvaro infinner sig, men jag vill ändå testa pedalen. 

Jag försöker byta gitarr och sträcker mig fram för att hänga upp den. Plötsligt rusar en kvinna från ett utrymme längst bak i lokalen fram och säger "no no no ...." och att "vi är väldigt noga med att putsa gitarrerna efter att någon tagit i dem". Hon putsar den frenetiskt och hänger upp den. Jag tittar på henne förvånat en lång stund och får sen ur mig tipset om att de kanske skulle lägga lika mycket energi på att justera gitarrerna så de går att spela på. Hon svarar: "varför då?" Jag inser att de inte är intresserade av vare sig gitarrer eller kunder i denna affär. Jag går förbryllad därifrån utan att ha testat klart pedalerna. 

Den andra affären jag besöker heter Fantastic Guitars och ska vara lite av en vintage affär, men några vintage instrument syns inte till. Affären har ett utseende som de flesta gitarrbutiker, man känner igen mönstret, dvs att någon har fått tag i en lokal, hänger upp gitarrer och ställer förstärkare längs väggen. Och mer behövs ju egentligen inte. Möjligen då att man antingen lär sig budget-engelska så man kan förmedla priser eller alternativt märka grejerna med priser för de som kommer "utsocknes ifrån". Vid ett bord ligger en hel hög effektpedaler och jag blir sugen på att veta vad en av dem kostar, men då expediten inte kan ett ord engelska och processen med att min fru får översätta och att han sen måste "kolla i datorn" vad grejerna kostar en i taget tar död på intresset och vi lämnar butiken. Annars var Fantastic Guitar en butik som hade en del intressanta gitarrer och förstärkare, och faktiskt några spännande boutique effekter också. 

Rent generellt är det mycket dyrare i Spanien, och några "deals" ska man nog inte förvänta sig här. 

Ledsen flickor och pojkar, mitt tips blir istället att äta tapas eller sola i Barcelona. 

Betyg Guitar Shop
1 Zombies (5)

Betyg Fantastic Guitars
2 Zombies (5)



tisdag 23 september 2014

De som spelar i band tycks utveckla vissa förmågor bättre än andra...

Ända sedan jag var en liten grabb så har jag fascinerats av det här med rockband. När jag gick på låg och mellanstadiet minns jag att jag ritade teckningar med KISS-liknande band som stod på en scen. Det var nån slags drömmande aktivitet och var jag nog ganska bestämd inom mig att spela i band. Vi startade också ett eget band som hette "Mini-Kiss" och trummade soffkuddar, sminkade oss och byggde gitarrer i plywood, eller om det var masonit. Vi uppträdde mimandes i gillestugan källaren till "Do You Love Me". Det måste ha varit 1976/1977 nånstans. 

Sen på 80-talet spelade jag i en massa band i Linköping där vi,  som alla andra, lärde oss göra saker tillsammans. Som att inte låta repan "saga igen" till en sopstation, inte pilla eller låna ut andras instrument, komma i tid till repen eller vara allmänt lojala polare. Det fanns ganska ont om replokaler ett tag där vi bodde. En lokal som vi hade låg sjukt långt från stan, och vi hade ingen som kunde skjutsa oss, så vi fick bära gitarrer och förstärkare längs den mörka landsvägen och sen tillbaka in till stan när vi var klara. Påfrestningar bland andra som kan göra att band bryts upp och medlemmar bryts. Det fina med bandkulturen, och samtidigt det ganska tuffa i det, är att folk byts ut när det inte funkar. Som bandmusiker tror jag alla har egenupplevda händelser som inte vara så snygga där folk sparkats till synes hjärtlöst, och så klart i strid med varenda fiber i "schysst uppförande".

Men man ska komma ihåg att detta är en skola utanför systemet och en skola där människor "lär sig", på sikt också från den mer ofina situationerna. Tex en dag när trummisen kommer till repan och upptäcker är hen utbytt, någon annan sitter där och spelar. Ett ganska ovärdigt sätt att "sparka någon på" kan jag tycka. Samtidigt så för detta med sig stora fördelar på andra håll. Man får som ung musiker träna på att spela i många band, med många kulturer och det är här förmågorna man får som bandmänniska utvecklas.

Jag har funderat mycket över det jag tycker mig märka när jag träffar gitarrister eller andra som spelar i band, nämligen att de är bättre på en mängd förmågor som behövs i vårt moderna samhälle.

1. Samarbete
Bandfolk har till skillnad från fotbollsfolk en syn på att samarbete är nödvändigt i alla lägen, man måste vara i synk i varje moment. Om en musiker spelar fel eller inte håller takten blir allt pannkaka. Om ett par fotbollsspelare spelar illa i ett fotbollslag så behöver det inte betyda katastrof, ett lag behöver inte alls vara samspelta, det räcker tydligen med en riktigt skicklig Zlatan.

Men bandkonceptet kräver självdisciplin och samarbetstalang. Och är det någonstans man får träna detta så är det i ett band. Det är också intressant att se på hur bandets hierarkier ser ut, vem som tar ledpinnen och vem som nånstans är "chefen". Den "goda chefen" kan hålla ihop bandet längre, trots svårigheter och tuffa perioder. En del band har "bandledare" som alla känner till men som man kanske inte benämner särskilt tydligt, andra band har inte "chefer", utan kanske mer av "informella ledare". Hur som helst så lär man sig i bandet på egen hand hur alla måste förhålla sig till varandra för att det skall funka.

Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..

2. Visionsförståelse
Bandmänniskor har alltid lätt att förstå att det är viktigt att veta att man är- och var man är på väg. Att som band sakna vision är lika förödande som att syret tar slut. En Ica-affär kan sakna vision, den kan till och med vara helt idélös, bara den ligger där människor bor. Människor kommer vilja jobba där ändå. Men ett band utan vision och "berättelse" dör snabbt och medlemmarna letar upp en bättre farkost mot framtiden. Att spela i band är i hög grad något som följer av första punkten "samarbete", man vill nämligen tillhöra något. Helst vill man tillhöra något unikt och viktigt, eller fint och vackert. Man väljer att spela i band eftersom man gillar att hänga med andra och skapa något tillsammans, om man då inte vet vartåt man är på väg så tröttnar man.

Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..

3. Kreativitet
Som bandmedlem måste man alltid komma på nya idéer att bidra med, annars är risken att man byts ut. Bandet behöver alltid nya låtar eller skickliga musiker förstås, men också idéer kring hur man når ut med sin musik, utvecklar sin grafiska profil och hur man får giggs. Hela bandgrejen är faktiskt en grogrund att utveckla kreativitet och öppenhet för andras idéer och man kan till och med säga att band fungerar som en skola för informella och ibland samhällskritiska entreprenörer. Man tränas i att skapa verksamhet helt enkelt. Vi vet att många gamla punk-bands medlemmar faktiskt blev framgångsrika företagare.

Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..

4. Uthållighet
De band vars medlemmar som kan samarbeta bra, samlas runt en vision och utvecklar sin kreativitet tycks också utveckla en annan viktig förmåga, de blir jävligt envisa. Envishet, eller uthållighet, är naturligtvis en sjukt viktig förmåga i vårt samhälle. Man är som bandmedlem van vid att inte nedslås av tillfälle motgångar, det liksom hör till hela grejen med att spela i band.

Därför är bandmänniskor bra att anställa om man har företag eller driver en verksamhet i offentlig sektor..


Det jag tror är det som gör att det är så här har säkert flera bottnar i drivkrafter. En del vill spela i band för att bli känd och få uppmärksamhet, en del för att det skulle kunna vara ett jobb och så vidare. Men det jag tror är en ännu mer vital drivkraft är de där ögonblicken när bandet hittar de där sekunderna av total harmoni tillsammans. Där tiden stannar och groves eller bandkemin nästar går att ta på. Det är den där musikaliska injektionen alla i bandet får simultant som får bra band att hålla ihop länge och som kanske har lite bättre förutsättningar att lyckas än andra.

//Gitarrzombien


måndag 22 september 2014

Robert Pehrsson, en av sveriges mer intressanta gitarrister...

Man tappar nånting när man försöker bli duktig....
Robert Pehrsnon

En kategori gitarrister som jag tycker är mer spännande än andra är dom jag kallar för "genrelöpare", det vill säga de som har modet att följa sin egen musikaliska väg i alla delar oavsett vad som händer runtomkring. Robert Pehrsson är en av sveriges mest hängivna och spännande gitarrister just nu och har sina rötter i "death metal" men som samtidigt utvecklats till en mångfacetterad rock- och bluesgitarrist med en imponerande känsla. 

Foto: Gitarrzombien
Pehrson har spelat med i princip allt och alla genom åren och har därför en unik erfarenhet. En erfarenhet han kanske delar med många som vuxit upp under 90-talets death metal boom, det vet jag inte. Men han är driven av sin passion för gitarr och musik och vägrar att ge sig. När vi träffas på en krog i en av Stockholms förorter berättar han att hans pappa ledde in honom mot musik genom att köpa LPn till "Den onde, den gode och den fule". Filmens ledmotiv satte djupa spår i den lille ynglingen från Uddevalla. När han berättar ser jag på honom att det ögonblicket betydde mycket för hans förhållande till musik.

Hur kom det sig att du fick upp intresset för gitarr?
Metallica "Kill Em All". Jag hade kompisar i Uddevalla, där jag kommer ifrån, som spelade gitarr, och när jag hörde "Kille Em All" så bara kände jag att jag ville också spela så.

Så du spelade lite gitarr innan?
Nej det gjorde jag inte.jag lärde mig att spela gitarr till den skivan. Jag fick låne en gammal Hondo Superstrat av min kompis Mattias, och så lärde han mig typ att spela "Iron Man" och "Rock You Like an Huricane" på en sträng. Sen när jag hade Kille Em All så jag satt hemma och la nålen tillbaka, tillbaka, tillbaka tills det lät lika dant. Jag kunde faktiskt inte ens stämma gitarren. Jag försökte härma det liksom. Jag fick fan brännskador på handen för jag höll så krampaktigt i halsen, som jag gör som nybörjare. När jag tyckte det lät likadant så frågade jag en kompis och han  sa att "det låter fan likadant". Så då tänkte jag att nu kan jag väl spela gitarr då....

Så du är inte klassiskt skolad alltså?
Ha ha nej. Jag tänker att om man lär sig själv på det viset, genom att härma, så utvecklar man ett starkt gehör. Det tog säkert lång tid att lära sig det den vägen, jag minns faktiskt inte.

Vilken var din första egna gitarr?
En zebrarandig Hondo Flying V, som sen blev stulen faktiskt. Annars har jag fortfarande kvar alla gitarrer jag haft genom åren.

Hur snabbt började du spela i band?
Ganska snabbt så startade vi ett thrashband där vi bara körde kvint eftersom vi inte kunde spela ackord. Istället var fokus på att lära sig dämpade downstroke som Metallica körde. I början var jag överhuvudtaget väldigt intresserad av att bli en bra kompgitarrist. Jag ville ha en bra högerhand, eftersom det är viktigt i den thrash och death metal musiken. Jag känner idag att jag haft jättestor nytta av att ha spelat thrash och death metal just för högerhandens skull.

Masticator Uddevalla 1990
Var ni många som spelade death metal där nere?
Nej det fanns ett band i Uddevalla och det var vi, sen fanns det ett i Kungshamn som hette Decameron som då hette Nocrophobic och sen var det Dissection från Strömstad. Det var dom tre banden och totalt kanske 15 pers från Västkusten. Om dom anordnade en spelning i Strömstad så spelade vi där och om vi ordnade nåt i Uddevalla som spelade dom hos oss, för det fanns ingen som ville sätta upp death metal spelningar helt enkelt. Vi fick lära oss själva, alla hatade death metal och vi fick aldrig gigs. Vi satte upp ett gig i Ljungskile där At The Gates gjorde sitt andra gig, vi och Ceremonal Oath som sen blev Hammerfall och Dark Tranquility.

Bra lineup på det gigget?
Ja men det var så det var, folk kom och spelade gratis för att överhuvudtaget få spela. Vi hade ett band runt den här tiden men vi var bara två i bandet så vi fick plocka in medlemmar från Dissection för att kunna spela live.

Vad körde ni på för stärkare?
Alltså vi fattade inte hur en ton kom till riktigt, jag minns inte vad det var vi hade. Hela grejen med gitarrljud var lite "mystiskt" för oss faktisk.

BOSS HM-2?
Nej det viste vi inte vad det var, det var först långt senare när jag testade en sån och blev helt chockad. Man försökte väl får till ett så fett ljud man kunde, jag minns att jag hade nån gammal basstärkare och en Marshal Guvn´r som dist. Vi fick låna grejer från studieförbunden i Uddevalla, man spelade på det som fanns. Ibanez Tube Screamers hade vi också, utan att veta att de idag skulle bli ganska dyra och eftertraktade. Idag är det ju inte så alls. Utbudet är ju enormt för unga idag.

Missar man inte något då i känsla och spelförmåga?
Jo det håller jag med om, men samtidigt så är det ju så det är idag. Jag jobbar ju med ungar som fritidsledare i Solna och de liksom letar ju grejer på YouTube och fan rättar mig trots att de inte var födda när jag började spela. Men jag får en känsla av de missar viktiga poänger om var spelkänsla uppstår.

Vad hände sen?
Ja vi spelade mycket och utvecklades som musiker men det blev bara sämre och sämre, förmodligen för att vi blev bättre rent spelteklniskt. Man tappar nånting när man försöker bli duktig....Jag fick körkort och lånade brorsans bil och han hade kassetter med The Doors däri och jag började öppna upp mitt musikintresse och breddade det mer. Samtidigt köpte jag en SG, men inte för att jag gillade Angus Young utan för att Robbie Krieger i The Doors hade en. Den har jag kvar, en 1980.

Tvära kast där, från death metal till The Doors...
Jag fast båda är ju väldigt dramatiska till sin form, så visst släktskap finns där. Men sista året i Uddevalla spelade vi mycket action rock, även om vi fortfarande lyssnade på death....

Hur kom det sig att du blev "genrelöpare", dvs en som rör mer eller mindre fritt mellan olika musikstilar?
Det vet jag faktiskt inte, det har bara blivit så. Ja det enda viktiga då när jag började var att spela snabbt och hårt. En kompis till mig Robert Dahlquist från Dundertåget hade en jättefin skivsamling, han lyssnade på en massa musik tidigt. Och jag lyssnade bara på death metal, det var det enda som var viktigt. Totalt tunnelseende. Men han spelade in ett blandband med musik som jag älskar nu, med Bob Dylan, Neil Young och The band och sånt du vet. Men jag kommer ihåg att när jag fick det så bara skrattade jag åt det. Han gillade ju hårdrock också men han var inte lika insnöad som vi var.

Sen flyttade du till Stockholm och spelade folk kring Fryshuset...
Ja det var en fantastisk tid där jag lärde mig mycket och breddade min musikaliska inriktning ännu mer. Jag fick många kontakt med många, bland annat så träffade jag Fredrik Åkesson, tidigare Arch Enemy och nu Opeth där tidigt. Det var en bra plats för att lära känna folk.

Gigget på Getaway Rock var imponerande bra och tight, men du skrev till mig att det var en av era sämre spelningar?
Ja jag är nog min absolut värsta fiende faktiskt, jag är aldrig nöjd. Det är skitsvårt att spela gitarr.

Men sanningen ligger alltid i betraktarens ögon, det var skitbra. 
Jo jag vet, tack. Publiken tycker ibland att det är häftigare att ha gitarren över huvudet eller spela bakom ryggen och så vidare, men det låter ju skit. Vi står ju bara där och spelar. Jag är intresserad av att leverera bra gitarrspel, om det nu är det vi talar om.  Jag vill spela som på skivan, och så blir jag så besviken om jag inte klarar det. Och jag vet ju att det sitter "huvvet".

Innan Humbucker spelade du med några andra favoriter...
Ja jag har ju spelat med många i branschen faktiskt. Innan nya skivan spelade jag på Sweden Rock tre år i rad, första året med Dundertåget, andra Necronaut och sen Imperial State Electric. Det är fantastiskt egentligen när man tänker efter, men jag är väldigt ödmjuk och tacksam inför att ha fått och får spela med många.

Och så startar du ett eget band från scratch?
Ja jag har tagit ett steg tillbaka med det här bandet, egentligen skulle jag inte spelat in den här skivan överhuvudtaget. Det skulle bli en EP 7a på vinyl men när låtarna blev så bra så körde vi på. Så skickade jag inspelningarna till ett enda skivbolag, High Roller Records, och de nappade direkt och ville göra en fullängdare. Och så blev jag osäker och tänkte det kan jag nog inte, eller så kan jag det. Så skickade dem svindåliga demos inspelade på min iPhone som lät skit, och märkligt nog gillade dom det. Det var väldigt skönt. Samtidigt var det hemsk tid i mitt liv, jag mådde dåligt och mitt självförtroende var riktigt dåligt.

Hur då?
Min mamma diagnosticerades med cancer och jag separerade från min flickvän som jag varit tillsammans med i 12 år. Under inspelningen gick min amma bort och vi bröt upp relationen, det var riktigt jobbigt. Privatlivet var helt enkelt skitstökigt, så jag kommer inte ihåg så mycket av inspelningen. Inte så att jag söp och tog droger och sånt, för det gör jag inte, utan bara för att livet var upp och ner. Och jag tycker att jag kan höra en hel del av det på skivan faktiskt.

Och det blev ju bra.
Ja jag är stolt över den, skivbolaget är nöjda också. det var första gången som de fick ett topp 20 i tidningen Classic Rock och den har sålt bra. I alla fall så är det som jag hör.




Sen blev det live också, var det inte heller tänkt eller?
Nej det var det inte. Eftersom jag spelat i så många band genom åren så vet jag hur svårt det är. Men så sa alla att du måste göra det, så jag tänkte jaha då kanske ska det då i alla fall. Så jag satte igång att försöka sätta ihop ett band, för det måste ju vara rätt snubbar man spelar med och de här människorna måste också få betalt, även om det står mitt namn på skivan. Det är ju ett ansvar i det också. 

Och du tycks ha hittat helrätt, bandet är ju grymt tight.
Ja det är grymma, Jens var inte med i Gävle utan där hade vi en stand in. Jakob och Joseph är 25 bast och kommer från Arvika, svinduktiga och spelar i typ 1000 band. De är rätt nya bekantskaper och jag gillar dom som fan. 

Det låter väldigt plattlikt live?
Ja jag vill att det ska vara så, och det är svårt som fan. Jag vill inte ha massa extragrejer i kompet som det så lätt blir i ett band. En del säger att det är lätt spela AC/CD låtar tillexempel, men det är det inte. Man måste vara disciplinerad och ta ackorden och vila och inte triggas att addera grejer som man gillade att göra förr när man var yngre. Det är skitsvårt att hejda sig när livepulsen sätter in. Med Humbucker vill jag ha det så, det ska låta som på skiva. 

På plattan finns det en hel del hyllningar till "twin guitars", är det medvetet?
Brian Robertsson är en av mina favoritgitarrister, jag har många, men han är en. Så det är klart att jag gillar det soundet. Jag älskar ju den musiken och jag har säkert snott massor därifrån. Brian Robertsson har dessutom spelat på min topp. 

Fler som du inspirerats av?
Gitarristerna i Autopsy är mina favoriter i death metal genren. De spelar så jävla coolt och har ett helt eget sound. Annars är det de vanliga, Billy Gibbons, Richie Blackmore, Brian Robertsson, Angus Young, jag kan hålla på i 100 år. Men jag har ingen direkt "husgud" än så länge. 

Det är mycket blues i gitarrspelet på plattan.
Ja det är det, fan jag kan ju inget annat än "pentan" ha ha ha. Jag gillar Iron Maiden pentan också, de lägger till ett par toner. Jag kan visa sen, jag vet ju inte vad det heter på musikspråk, ha ha. Och Gary Moore-pentan också så klart. Jag kan inte fatta att folk ibland säger att han bara har låten "still got the blues", folk tycks ha glömt allt innan. "Coridors of Power" och "Victims of The Future" exempelvis, helt fantastiska skivor. 

Det sägs ju att för att spela blues på riktigt så underlättar det ha lite "blueselände" i livet?
Jo jag vet att folk säger så men jag tror inte alls på det. Om man verkligen inte mår bra så ligger man hellre hemma på soffan än tillbringar tid i studion. Jag fick motivera mig själv att åka till studion bara för att göra det och känna att faktiskt jag gjorde saker istället för att sumpa chansen. 

Har du några tips kring detta med övande?
Det är först på senare tid som jag har börjat öva faktiskt. Mycket handlar ju om tålamod, så jag brukar ta en äggklocka, sätta den på 5 minuter och öva på att bända, tex "dubbeltjutare" som Ace Frehley och alla andra gör. Och så kanske fokusera på vibrato ett tag, tidigare har jag bara slarvat igenom detaljer. Det har så klart låtit bra ändå, men nu har jag mognat lite tror jag.

Även om det mesta av karaktären i gitarristen sitter i personen så är ju ändå tex förstärkaren viktig för "tonen"...
Ja det där är jättelätt att svara på, för grundljudet har jag en Marshall JMP och Tube Screamer. Thats it....

Hur länge har du kört det??
Jag har alltid använt den, till allt faktiskt. Jag köpte i en butik där på Halkans ligger nu för 25 år sen. Den har master och volym och låter fantastiskt. Jag har servat den varje år på LH Musik i Sickla, och när jag lämnar in den så behöver de aldrig göra någonting. Dom säger bara "vafan Robban, du vet ju att den här alltid är perfekt".

Men de byter väl rör då och då?
Nej de behöver typ aldrig göra det för den är alltid helt perfekt och jag har på ett nördigt sätt alla servicerapporter insatta i en pärm. Jag har tagit hand om den och putsat den från dag 1.  När Slash var här för ett tag sen och skulle ha en riktigt bra topp att spela på så var det nån som sa "ta Robbans JMP".

Och Tube Screamer?
Med Dundertåget hade jag inte Tube Screamer, men sen började jag plösligt gilla det. Inte för att den ska ge mer dist, för det behövs inte. Jag har drivern på noll, level i mitten och tonen i mitten och så blir det lite mer "näsa" och lite "tightare".  Jag vill ha ett ganska "middit och nasit ljud". Det tog ganska lång tid innan jag fattade att det inte alltid behövs mycket volym för att skära igenom, det gäller att hitta "kurvan" som gör att det skär igenom. Numera är Tube Screamern alltid på.

Men du har en volymhöjning också?
Ja det har jag. Jag experimenterat råmycket med en boost, och jag är så lyckligt lottad att jag har en custombyggd till enbart mig. Det är Christian i The Datsuns har ett företag som heter Magnetic Effects och han har gjort en helt sagolik boost.
Jag hade en Dunlop bas/octave pedal som om man tar bort all octave och drar upp midden och tryckte in en ful grön knapp så får man värsta grymma Schenkerljudet. Men så ville jag ha en boost i det också, plus ett litet kort knappt märkbart delay med en enda svans. Så jag skickade lite ljudklipp till honom, och så byggde han den åt mig. Dessutom är den svinsnygg, 3 pedaler i en och det finns ingen annan åt det hållet att få tag i.

Du är lite effekt-kille?
Ha ha, jag har 7 pedaler på mitt bord. En phaser, wha, en ytterligare Tube Screamer, stämpedalen förstås, ett delay som jag byggt själv. Delayet är på jämt och är ett ultrakort, man hör det inte utan det bygger mer karaktären av "pyttelite dubbat". Jag har döpt den till "Echo"rätt och slätt.

Och den har du byggt själv?
Ja vist, jag är ganska händig i grunden och mekar mycket med bilar också. Jag har byggt säkert 10 pedaler, och lärde mig det via YouTube och manualläsning. Jag gillar att lära mig nya saker, och jag kan bli väldigt nördig. Jag har satt ihop dem själv och målat dem och tagit fram loggorna själv också.

Jag har bland annat också byggt den extra "Tube Screamern" på mitt bord, den heter Noob Screamer. Jag är lika härdig när det gäller ljud som hur det ska se ut, jag tycker de är snyggare än alla andra pedaler man kan köpa faktiskt. Men så blir det väl om man gör grejer själv antar jag. Ett tag hade jag bara egna pedaler. Men sen insåg jag att jag kanske inte är bäst på att bygga effekter.


Och gitarrer?
Jag hade ju min SG och en Tele rätt in i JMPn och i VOX AC30n. Men i Death Breath hade jag en vit Flying V som vi fick köpa lite billigare av Luthman. Vi hade båda vita Vs i bandet för vi gillade looken som Accept hade.

Men nu kör du Les Paul?
Ja sen snöade jag in på Les Paul, väldigt djupt. Jag köpte en Les Paul 58 2009 Sunburst med 50s neck och det gillar jag. Rätt färgglad och ful faktiskt, men helt fantastisk att spela på. Jag fick den billigt, annars kostar den väl 45 000 eller nåt, jag vet inte. Men nu har jag en Grecco Les Paul med ett otroligt fett ljud som jag köpte på nätet. Den låter bättre än 58an, och det därför jag spelar jämt på den nu.

Robert tar fram den ur caset. 

Snygg...
Ja jag älskar Tobacco Burst. Allt är original förutom att jag har låtit pleaka den. Just nu är den nedstämd för att jag ska spela med Imperial State Electric i helgen och Humbucker. Den är känslig i halsen och blir lite sladdrig när man stämmer ner den, så man måste justera halsen ofta om man spelar i fler band samtidigt. Eftersom jag vill ha dem perfekt så justerar jag mina gitarrer jämt. Folk brukar vara rädda för att dra i trossen, men det är inte jag.

Den har väldigt fin akustisk ton...
Ja den har ett stort häng och ett fantastiskt stort brun ton.


Var köpte du den?
Jag köpte den från japan, vi var på turné i Italien och låg på hotellrummet och kunde inte sova. Hittade den på eBay och tänkte fy fan vad snygg. Den kom i kartong fylld med frigolit utan nånting annat. Jag trodde först att den skulle vara typ knäckt men den var fine. Den kostade 8000 och så har jag lagt ut ytterligare 4000 på den och den låter lika bra och till och med bättre än en Gibson original.

Hur sköter du om dina gitarrer?
Jag är noga med att putsa på dem och har alltid med mig grejer för det, jag hatar klibbiga skitiga gitarrer. Att skall vara snyggt och perfekt, annars fungerar det inte för mig. När jag byter strängar så oljar jag alltid in dem med typ "lemon oil". 

Har ni några gigg på gång?
Ja det är ganska mycket, nästa helg är det både Humbucker och så är jag stand in i Imperial State Electric. Sen har vi en Norgeturné och en Tysklandsturné.

Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid...
Tack själv, det är alltid kul att nördprata med nån som fattar. Det var nog den roligaste intervju jag gjort i hela mitt liv tror jag...

söndag 21 september 2014

Jeff Beck Strat med LSR roller nut + info om Custom Shop (Updated)

För ett tag sedan bytte jag bort en Jeff Beck Artist Series. Jag ångrar mig djupt, även om det då verkade det som en utmärkt idé. En del instrument sätter djupare spår än andra. Nu har jag bestämt mig för att köpa en igen på Deluxe Musik, där jag bytte in den. Jag hittar sannolikt inte samma exemplar, men jag hoppas ett lika schysst exemplar landas denna gång. Det trista är att dollarn har gått upp nu så den är lite dyrare. Jag har nu uppdaterat inlägget nedan, som skrevs 2014, och jag har gjort en del justeringar. 

Efter lite rensning bland grejer de senaste veckorna landade en ny gitarr här hemma. En Fender Stratocaster Jeff Beck Artists Series. Den ligger steget över American Standard prismässigt men inte fullt så dyr som en Custom Shop Artist Series. Riktiga Custom Shop masterbuilt byggs helt för hand av en person med särkilt utvalda träbitar på uppdrag av kund, och kostar så klart därefter. Däremot gör Custom Shop avdelningen delvis maskintillverkade gitarrer, etc Custom Shop Artist Series. 

En Custom Shop Jeff Beck Artist kostar, med dagens dollarkurs, runt 35 000 kr och har Custom Shop tryckt huvudet. För att få ytterligare snurr på verksamheten så har Fender ytterligare en Jeff Beck Strat, som tillverkas utanför Custom Shop. Dessa kallas rätt och slätt "Artist Series" och kostar idag drygt 20 000 kr här i Sverige. För bara något år sedan, när jag köpte den kostade den runt 17500 kr. Ett betydande skutt upp pga av den finansiella marknadens tillstånd.

Fender har gjort Beck Strats sen 90-talet men på senare tid har de uppdaterats med lite modernare touch.  Jeff beck Strat är något är en blandning av vintage feel och modern funktion.

Jag testade en Jeff Beck Custom Shop Artist en tid innan och måste säga att jag blev helt såld. Mjuk och med väldigt hög spelbarhet och glimrande hantverk. Men jag tyckte 28 000 kr var lite väl mycket för min plånbok vid tidpunkten.

När jag däremot upptäckte att Jeff Beck Artist Series i princip hade exakt samma specs och att den dessutom kändes mycket lik  så var det självklara valet att försöka sälja lite grejer och  försöka finansiera ett köp.

Fender Stratocaster Artist Series "Jeff beck"
Jeff Beck Stratocaster Olympic White är till att börja med en mycket fint byggd gitarr med stor spelkänsla. Specmässigt skiljer de sig på några punkter från en standard:

Kropp: Al
Finnish: Urethane Olympic White
Hals: Maple soft C-shape
Halsfinnish: Satin Urethane
Halsfäste: Contoured Heel
Scale: 25,5
Band: 22 medium jumbo
Sadel: LSR Roller
Pickups: Dual-Coil Ceramic Noisless
Stall: 2-Point American Series Synchronized   Tremolo with Stainless Steel Saddles
Stämskruvar: Deluxe Staggered Cast/Sealed       Locking
rattar: Aged White
Case: G&G Vintage Case

För det första gillar jag halsen som är lackad i Satin Urethane, det gör den följsam, len och "snabb", om uttrycket får användas. Det är en fröjd att att bara ta i den faktiskt. Den del som först kommer i kontakt med kunden är oftast halsen.  Alla gillar förstås inte thin C-shape eller det mjuka i känslan, men gör man det så är detta  en ordentlig höjdare. Urethane är mer motståndskraftig mot "aging", så vill man ha en gitarr som åldras snabbare är en med "nitrolack" ett betydligt bättre val. Jeff Beck Strat kanske inte är ett instrument man börjar med att "relica" direkt.

För det andra är svajet lite speciellt för en Fender, Synhronized Tremolo med LSR Roller nut. Ett system som gör att den i princip håller stämningen lika bra som vilket låsbart svaj som helst. Det är inte så att det bör jämföras med ett Floyd Rose, som kan gå över extremen, men det är väldigt fint konstruerat.

Varje sträng löper över ett litet hjul i sadeln som gör friktionen obefintlig, det gör att att tonen blir annorlunda i sig men också att den håller stämningen bättre. De låsbara stämskruvarna bidrar givetvis också till det.

För det tredje så är klacken vid halsfästet avfasat så att man lättare når de högre banden och det är märkbar skillnad när jag jämför med mina andra strator. Det är så klart mycket trevligt att enkelt nå högsta banden när man väl behöver, vilket juå andra sidan inte är jätte ofta. Men en fin feature. Det betyder också att "neck plate" ser lite annorlunda ut och även att skruvfästena sitter annorlunda än på "Standards".

Greppbrädan är av Rosewood och inte mycket att säga om mer än den känns bra och bandenstavarna, medium jumbo, sitter fint monterade utan att de sticker ut och skaver.

För det fjärde har vi mickarna, som kanske mer än annat gör gitarren till en välljudande historia. Dual-Coil Ceramic Noisless kallas "stacked-coil", vilket betyder att de har två spolar men staplade på varandra. Utåt sett ser de ut som vanliga stratamickar men har högre output och därmed lite hetare. Det är i princip samma som Vintage Noiseless som funnits sen 1998 som Fender var först med på America Deluxe. Låter det Strata, både ja och nej, de låter annorlunda och har ett lite bredare register.

Men dess stora styrk är att de är helt tysta. Saken är dock den att Jeff Beck inte själv inte kör dessa mickar, de har dock utvecklats med John Suhers handvirade Beck-mickar som förlaga. John Suhr arbetade vid Custom Shop som Master Builder 95-97.

Slutomdöme
Det här är ett instrument med hög kvalitet rakt igenom, och det är detaljerna som avgör. Halsen är fantastisk om man inte gillar lackade halsar. Kom också ihåg att det inte låter vintagestrata om den här utan snarare ett mer modernt ljudsnitt.

Det är helt klart ett välbyggt instrument, till och med 5 vägsswitchen känns gedigen. Den är tightare och har lite mer motstånd än en hos billigare bröder och systrar.

Drygt 20 000 kr kan låta mycket, och det är klart att det också är mycket pengar. Men en gitarr av den här kalibern håller länge.

Om du har några gitarrer att sälja av och vill ha en spännande strata med vintage-feel som känns modern, har tysta lite hetare mickar och ett grymt svaj så är detta något jag absolut kan rekommendera.

Betyg:
5 Zombies (5)






fredag 19 september 2014

Soul Preacher Compressor/Sustainer från EHX - Ett kap

Jag hade lite en pengar över efter en gitarraffär idag, och funderade på vad jag skulle lägga dem på. En pedal är alltid kul tänkte jag, och fastnade för en liten skön electro-harmonix compressor/sustainer som heter Sound Preacher. En compressor/sutainer är nästan ett måste för den som antingen vill pressa ihop det rena ljudet eller skapa lite extra push i det gainande. 

Foto: Gitarrzombien
Pedalen består av en volymratt, en sustainratt och en trevägsswitch med olika typer av kompression. En compressor trycker ju ihop ljudet i olika grad,  och det styr du med sustainratten. Alltså mängden kompression.

Volymratten ställer ljudstyrkan ut från pedalen, och adderar sustain. Om volymen är kl 12 så du har du i princip samma som orginalsignalen, men om du drar upp den lite till så ökar inte bara ljudstyrkan och sustainen utan den lägger också till lite gain ungefär som en boost. En riktigt bra grej faktiskt, på många sätt.

Trevägsswitchen har tre lägen: "fast", "med(ium)" och "slow" som ger dig möjligheten att välja olika typer av kompression, eller attack/punch.

"fast" = Hela signalen komprimeras
"med"= Den släpper igenom det första i signalen och komprimerar resten
"slow" = Den släpper igenom ytterligare lite till innan den komprimerar.

Detta gör att du kan styra den så att den möter dina behov oavsett du spelar blues, country eller nåt annat. Countrygitarrister brukar ju älska compressorer, så det få den där attacken som ger en tight plompig fingerpicking eller vad man ska säga.

Jag tycker själv att "slow" funkar väldigt bra till fingerpicking, framförallt på rent, men den ökade sustainen är också ett bra hjälpmedel för gainat solospel och ett mäster för den som lirar "longtones". Det finns förstås mer avancerade compressorer och sustainers, men med tanke på dess storlek och tydliga användningsområde är denna ett bra alternativ.

En helt rimlig prisbild skulle jag säga, 895 spänn på Jam i Stockholm.

5 Zombies (5)


tisdag 16 september 2014

Resultat undersökning tillverkningsländer

Resultatet av vilka tillverkarländer som ni läsare tycks ha mest förtroende för är nu klar och drygt 650 röster trillade in. Utan att göra anspråk på vetenskaplighet i detta så kanske det åtminstone kan leda till något intressant. Resultatet visar en hel del förväntade svar, men också kanske en del , i alla fall för mig, nyheter.  

Resultatet skall läsas som att att de länder flest röstat på ligger högst i listan nedan, kanske föga förvånande.

33% Japan
32% USA
14% Sverige
6% Tjeckien  
4% Korea
3% Mexico
3% China
2% Indonesien 
>1% Tyskland
>1% Canada
>1% Polem
>1% Ungern
0% Indien

Att Japan och USA skulle hamna i topp var nog inget som förvånade någon. Men att Sverige var trea var spännande och kul.  Förtroende hänger väl mycket ihop med kvalitet i arbetet tänker jag, spelbart, leverans antar jag. Om pris spelar in kan jag inte bedöma, möjligen kvalitet i förhållande till vad man får betala, eller som det också kallas;"prisvärd". Det intressanta här att ju det skiljer ganska mycket i pris mellan US Made och Made in Japan.

Att Tjeckien inte får större förtroende förvånar en smula, ett land som faktiskt är erkänt skickliga sedan många år. Men de skattas trots allt högre än de från Asien. Många Epiphones från Tjeckien är riktigt fina och ett annat märke är BaCH.

De övriga Asiatiska länderna, eller "låglöneländerna", kämpar längst ner och det är här det blir intressant på riktigt. Korea har högre placering än Mexico, och här är det väl konsistensen i produktionen som gör att Mexarna hamnar på skam, som många gånger kan vara rejält skiftande. Man bör dock komma ihåg att en hel del gitarrister vittnar om gitarrer med mycket hög kvalitet ur vissa årgångar och modeller från Mexico. Men även inom "årgångar" så kan det variera mycket. Jag har haft ett tiotal genom åren och den jag har kvar är riktigt bra. Bra gitarrer brukar man ju behålla.

Korea som tillverkat gitarrer väldigt länge har de senaste åren klättrat fram och håller en hög och jämn kvalitet, och här hittar vi många av de moderna modellerna de senaste åren. Mycket "Korean Made" ligger i mellanprisläge och uppåt. Det hela handlar om att fabrikerna tar in uppdrag från de kända märkena, som oftast flyttar sina kontrakt beroende på pris, kvalitet och leveranspålitlighet. Pålitliga fabriker får de bästa kontrakten. Det kan vara däremot vara svårt att veta när och var de tillverkats, och det är inte ovanligt att vissa modeller faktiskt tillverkas i flera fabriker, till och med i flera länder samtidigt. Många välkända märken har haft eller har tillverkning i Korea.  Alverez, Agile, Carlo Robbeli, Cort, Michael Kelly, Washburn, Peavey, Raven , Raven West, Hamer, Samick, Schecter, PRS Se, G&L tribute, Xavierre, DeArmond, Fernandes, ESP, Tokai, Dillion, Gretsch, Jackson, Kramer and en del Fender Squire.

China lider förmodligen av "gammal ost och rykte", men de lär sig och tillverkning med "övervakning" på fabriker levererar faktiskt exempel på minst lika bra gitarrer som de från Japan. Jag har själv köpt två EVH Wolfgang Stealth, varav en var China. Jämfört med den andra som var Made in Japan så var det ingen som helst skillnad. Kanske hade jag tur, eller så hade de tur med just det exemplaret den dagen och att den hamnade i ett blindtest. Jag tror inte det, jag tror vi får vänja oss vid tanken att China kommer göra många fina gitarrer framöver, till ett lågt pris. Om utvecklingen håller i sig vill säga. Ofta är Japaner inblandade i kvalitetsprocessen, särskilt de fabriker som ligger i nordöstra China. Vist finns lika många exempel på gitarrer med lägre kvalitet, det gäller att vara vaksam. Det finns en viktig sak att betänka här, för kineserna är det viktigt att utveckla sin kvalitet eftersom fler asiatiska länder gör anspråk på att ta hem kontrakten. Det som avgör är numera marknadskrafter, utbud och efterfrågan på arbetskraft. Konkurrensen är stenhård. Råmaterialet är inte längre en konkurrensfaktor i sig. I China tillverkas den stora delen av lågprisgitarrerna, men även mellanprislägen och uppåt. China är stort, tänk på det.

Indonesien har, och helt välförtjänt skulle jag vilja säga, en bit kvar. Men jag tror man ska vara öppen och ödmjuk även här. Alla dessa Asiatiska länder, utanför Japan, var för bara ett tiotal år sedan inte kapabla att göra annat än skräp. Med rätt stöd så tillverkas högteknologiska grejer  idag med höga kvalitetskrav, bland annat Apples produkter, som görs i China.

De under 1% var länder som ni själva adderade, där man visserligen kan hitta fantastiska boutique-tillverkare men inga massvolymer a la Japan.

Tittar man på Asiens 42% sammantaget och jämför med Amerikas 35% och Europas 20% så blir fighten lite annorlunda, kanske också diskussionen. Svenska gitarrer blir ofta mycket dyra att tillverka, och likaså "US Made" eftersom kostnader och lönerna är högre. Att en gitarr är dyr idag har förutom val av trä och annat i processen också att göra med, och kanske viktigare, var den är tillverkad och att det trots går att sälja dyra amerikanska gitarrer när likadana i princip kan göras i Korea med lika kompetent, men billigare "personal". I detta blir "varumärkets" styrka viktigare än någonsin. Gibson och Fender är kanske de bästa exemplen på hur starka varumärken trots allt blir marknadsledande.

Som alla mina undersökningar gör den också den här inte anspråk på vetenskaplighet, utan mer som ett diskussionsunderlag.

Gitarrzombien

söndag 14 september 2014

Vilket tillverkarland litar gitarrister mest på?

Jag har observerat att tillverkningsland har stor betydelse för gitarrister när de ska löpa en ny gitarr, och det kanske inte är så konstigt. Jag har också märkt, på de gitarrer jag själv köpt och testat genom åren, att de skillnader som tidigare var mycket stora successivt håller på att plana ut. Tillverkningsländer som jag tidigare aldrig skulle kommit på tanken att köpa från tycker jag numera börjar tillverka påfallande bra gitarrer. 

Därför tycker jag det skulle vara intressant att veta vilket tillverkningsland som ni läsare har störst förtroende för när det gäller gitarrer. Jag har samlat de vanligaste här nedan. Ni kan klicka i flera om ni det är svårt att välja, och ni kan även ange något annat land som ni tycker jag missat.


Vilket tillverkarland har ni störst fortroende för?
USA
Japan
Mexico
Korea
Sverige
Tjeckien
China
Indien
Indonesien
Other
Please Specify:
free poll

lördag 13 september 2014

Intervju med Robb Flynn från Machine Head

Robb Flynn är grundare, gitarrist, sångare och frontman i superbandet Machine Head.

Machine Head som på ett sätt är ett band med flera bottnar och influenser. Den starkaste influensen, som fick det hela att rulla igång, är förstås "Bay Area Thrash" men även Grunge, Stoner och klassisk metal står på listan med influenser, Robb är bland annat ett stort fan av Black Sabbath. Machine Head startade i Oakland 1991 och första skivan Burn My Eyes (1994) briserade som en bomb och sålde omedelbart 400 000 ex. 

Foto: Travis Shinn
Jag träffar Robb när han dimper ned i Stockholm för att promota kommande skivan "Bloodstone & Diamonds och innan intervjun fick jag möjlighet att lyssna igenom den. En skiva som på sitt sätt i grunden låter väldigt mycket Machine Head, men samtidigt med en hel del spännande nytänkande inslag.

Inte så drastiska nya saker, som de blev så kritiserade för med Burning Red och Supercharger, utan snarare finesser och utmanande detaljer i både sound och arrangemang. Två av låtarna har stråkar i arret, vilket förmodligen får en och annan att höja på ögonbrynet.

Det finns redan nu två demolåtar upplagda på Spotify, "Killers & Kings" och "Our Darkest Days". "Killers & Kings" är en renodlad Machine Head låt med i princip allt man behöver för att fatta hur nästa platta på ett ungefär låter. Det är tungt, aggressivt  och "övertonerna" duggar tätt. En given livelåt, inte otänkbart en öppningslåt live faktiskt för att kicka igång ordentligt. Intressant är också att Phills solon tagit sig ytterligare ett steg, det låter riktigt bra. "Our Darkest Days" är också en bra låt i lite snabbare tempo och med en cool refräng, dock inte listad på skivan. Check it out. I samband med plattan släpper de också en 28-sidig läderinbunden minibok.

Skivan låter ruskigt tight och den är ett blytungt inlägg i rockhistorien av Machine Head och den kommer ut någon gång i November.

Vi träffas på ett hotel i stan och jag måste säga att jag var lite nervös, så det började lite trevande. Men han inledde med att, märkligt nog, ge mig en komplimang för mina jeans, så jag kom helt av mig och så släppte det. Det vana intervjuoffret hjälpte den nervösa amatören, en fin gest. Det blev ett långt samtal som naturligtvis startade i hans "baritone guitars".


Varför blev det baritones för dig från början?
Bra fråga, det var för så länge sedan så jag minns knappt. Men jag hade en kompis som kallades Snake (Steve Green), som då spelade i ett band som heter Skinlab. Han hade en baritone från ESP som han stämde ner till A. Han sa till mig vid nåt tillfälle att du borde testa baritone, för att de har längre hals och att James Hetfield använde en på Sad But True osv. Från start har vi alltid haft nedstämt till B men också kämpat med olika sätt att få det hela att hålla stämning och så vidare. Så jag tänkte att jag prövar väl då.

Så du kontaktade ESP?
Ja jag hade redan etablerat en kontakt med dem och berättade för dem att att min polare Snake snackat om baritones och att jag undrade om inte de kunde bygga en baritone V till mig.

Hur var det att byta från short scale till baritone?
När jag fick den av ESP så kändes det först väldigt konstigt, över 7 cm längre. Jag kommer ihåg att fick den inför en spelning i Clifton Park New York och det var den första showen jag skulle använda den. Jag tänkte först att den är ju sjukt stor och svårspelad, men jag älskade hur den lät.

Tjockare kropp?
Nej kroppen var densamma som på shortscales med den var tyngre pga att halsen var längre och därmed mer trä. Hela gitarren lät mycket mer tight än något jag jag hört tidigare, och när den då stämdes ned till B så blev den ju bara hur tight som helst.

Vad körde du för strängtjocklek, 12- ?
Nej nej, jag körde och kör oftast 09-52 faktiskt. Det blir mer chunky. Jag körde 58 ett tag men gick tillbaka till 52, det låter bättre helt enkelt och särskilt om du som jag gillar gillar vibrato och att bända.

Så din första baritone var en ESP, men nu använder du bara Gibson?
Ja det stämmer, nu använder jag mest Gibson. Jag har också en egen signature, en Epiphone Baritone V.

Du skrev en ganska tuff artikel nyligen om musikindustrin och att den numera tar död på kreativitet och nyfikenhet, och att vi knappt går på konserter länge?
Ja jag skrev av mig en hel del där faktiskt. Artikeln handlade om hur storbolagen och facken styr och reglerar tex förutsättningarna för konserter och därmed musikers kreativitet kan man säga.  Och att det ytterst drabbar publiken som mer och mer verkar tappa intresset för livemusik, i alla fall i USA.

Är det tuffare att ta sig fram nu för tiden än då ni började?
Jag har varit i den här industrin i 26 år, skrivit musik, givit ut skivor och turnerat. När vi startade var hela grejen att komma in i skivbutikerna med sina grejer. Fanns man inte i butiken så existerade man inte. Som independent bolag, som Roadrunner, Nuclear Blast m.m eller band, kom man inte in i alla butiker eftersom de stora bolagen proppade dem fulla med vad de för stunden var upptagna med i popsvängen. Problemet var att om man inte var i butik så var det kört. När internet kom så förändrades hela spelplanen.


Till det bättre eller sämre utifrån ditt perspektiv som konstnär eller musiker?
Jag har alltid tyckt att det varit i huvudsak till det bättre. Du kan som band kommunicera med dina fans, få ut din musik och så vidare. Före internet fanns bara en kanal för att nå dina fans och det var genom musiktidningar och om du lyckades berodde allra mest på om den tidningen gillade dig eller hatade dig. Många av dem hatade Machine Head. Man var i händerna på journalister.

Hur ser spelplanen ut idag då?
Ja nu är det snarare så många band så man måste fundera på hur man sticker ut bland hundratusentals band som alla kommunicerar med sina fans, ger ut musik på nätet och använder sina instagram och Facebook-konton. Det här är en fråga som vi ställer oss varje dag, hur kommer man igenom bruset jämfört med förr då det handlade om att komma in i skivbutiken så alla kan se dig. Nu kan alla se alla men man kan fråga sig vem fan det är som tittar egentligen.

Handlar det mer om branding i dag än faktiskt musikskapande?
Jag tror absolut att det handlar mycket mer om branding än om musik idag, men jag tror att det kommer svänga tillbaka till att handla mer om musik framöver eftersom det ändå är musiken som sticker igenom bruset. När du hör en riktigt bra låt eller en otroligt bra platta så är det trots allt den som sticker igenom och gör skillnad, mer än en hype eller media buzz. Om jag läser en bra recension så slår det högre om du säger "du måste fan lyssna på det här". Jag litar mer på människor än representanter från media faktiskt.

Fick du nån respons från industrin själv på din artikel?
Skojar du, jag fick artikeln läst  750 000 gånger på Facebook och delad 29 000 och jag kan inte överblicka alla hatbrev jag fick från fackliga, kristna och muslimska företrädare som ville "kick my ass". Men jag fick också sjukt mycket respons från musiker som uppskattade att jag lyfte frågan och tog bladet från munnen.

Tillbaks till din utrustning. Ni var bland de första banden att använda Peavey 5150, hur kom det sig?
Vi spelade in vår första skiva och jag hade just fått min förstärkare stulen. Jag minns inte vad det var för någon, inget speciellt. Men Panteras platta "Vulgar" hade just släppts och Dime hade världens coolaste ton  i sin Randall. Den tyngsta och mest massiva tonen någonsin och jag tänkte att jag måste komma nära den. Vi provade de flesta Marshalls och det mesta vi kände till faktiskt. Men i samband med "Burn My Eyes" så provade vi en 5150 och när vi kopplade in så tänkte jag bara "Holy Fuck".  Den var så tät och tight och vi körde den i en Marshall Vintage som hade ett lite mer scooped sound. Jag tänkte att det är det här som gäller så vi använde den på hela skivan. Eftersom vi dubbade gitarrerna, till skillnad från Dimebag, så ville jag ha det där täta. En cool grej med det är man får det där naturliga choruset som kommer av att en dubbning sällan blir perfekt.

Du kör fortfarande Marshall Cabs?
Ja Marshall 1960BV, den tycker jag passar allra mes och gör den ännu större.

Mickar?
EMG.

Effekter?
Jag har en Tube Screamer (TS9) på 5 eller 6 eller nåt sånt och förstärkarens gain på 5-6 också. Jag tycker Tube Screamern tightar till botten  och sen tillför den mer av det där plektrumskrapet som jag tycker är helt fantastiskt.

Ja jag kan se det i dina ögon faktiskt, att du tycker det....
Ha ha ha...ja man kan liksom gräva sig in i strängarna riktigt ordentligt och tillföra ett ytterligare ljudperspektiv i soundet.

Andra effekter?
Jag har en Bob Bradshaw lösning och 2 lådor fyllda av pedaler. Min absoluta favorit utöver allt annat, och som jag kör i nästan alla låtar, är min Electro-Harmonis Electric Mistress Deluxe som när du inte har en noisegate på den låter GAZHUNK GAZHUNK. Det är den coolaste pedalen jag har, jag älskar den. Den låter liksom inte som något annat, den satuerar ljudet på riktigt. Jag tycker de flesta digitala varianter inte riktigt "fuckar upp ljudet" som den här gör. När jag kör igång något så vill att det riktigt exploderar ljudmässigt, tex en FUZZ framför en Phaser så det liksom helt går över styr. Jag vill att det skiljer sig drastiskt från orginaltonen.

Den nya skiva låter riktigt spännande...
Tack så mycket. Ja vi försöker ju tillföra nytt utan att tappa bort oss. Vi vill alltid finna nya vägar musikaliskt, och det är väl ganska naturligt om man vill utvecklas. Att man lär sig nya saker, hör nya grejer och sen ser vart det tar en. Kan du tänka dig ett Beatles som alltid låtit som "I wanna hold your hand"? Det hade ju varit helt värdelöst om de inte gjort S:gt Pepper, där de ju blev rejält konstiga ett tag och jag gillar det där "fan nu testar vi det här" - känslan.

För att överleva 26 år som band, som Machine Head, måste man då göra saker som man egentligen inte vill?
Absolut måste man det, det här är min 6e intervju idag och det är verkligen inte en del av den kreativa processen. Att hela tiden förklara vad en låt handlar om är nästan "anticlimatic". Musik ska lyssnas på och reageras på, vi har inte musik för att den ska förklaras och pratas om. Den finns där för att lyssnas på, punkt. Jag har själv inget intresse av att läsa nånstans om varför Ozzy skrev "Sweat Leaf" och vad han menade med den eller "Into The Void", vem bryr sig?

Hur håller man då fast i det kreativa, vad är viktigast?
Intressant fråga faktiskt. Jag har ju intresserat mig för kreativitet sedan länge och har bland annat precis läst en bok som heter "Imagine" av Jonah Lehrer. Han pratar om varför massiva kreativa processer inträffar, som tiden för Shakespear som påverkade teatern så som den gjorde eller varför vissa fotbollslag periodvis blir rena dynastier etc. Eller varför ,utifrån min erfarenhet, The Bay Area Thrash Scene växte fram.

Varför välde så många framgångsrika band fram under den tiden tror du? 
Det har delvis med tidpunkten att göra, rätt i samhällstid liksom. Samtidigt som människor hade en anledning att testa och riskera saker och att de faktiskt hade möjlighet att riskera. De hade inte något annat val än att göra det som de trodde på. Tiderna då var lite av en depression i landet, så det fanns inte så mycket annat att göra än att gå på musikklubbar, som det ju turligt nog fanns gott om. Men också att det faktiskt fanns ett regelverk och en struktur som möjliggjorde idéstölder av varandra utan att plagiera. Allt det här tror jag gjorde att människor triggades att utforska hur långt de kunde gå, hur hårt kunde man spela och det ena ledde fram till det andra. Det bästa tipset när det gäller kreativitet är att stjäla från andra, men snyggt.

Hur går det till när ni ska skriva nytt material? Hur skapar ni nya riff och hur kan ni vara säkra på att de är "nya"?
Vi försöker sätta oss ned och tänja på våra egna gränser och göra något vi aldrig gjort förut. Kanske lägga till nån neoklassisk grej eller nåt annat mer ljudmäassigt. Vi har en låt på nästa platta där vi stämt ner till F och normalt sett så sjunger jag inte falsett särskilt mycket men i den här tunga stonerlåten så funkar den mjukare falsetten med det supertunga kompet. Jag försöker att aldrig göra sånt jag redan gjort, eller jag försöker i alla fall att undvika det.

Hur gör ni för att undvika det ni kommer på i riffväg faktiskt är plagierat?
Ha ha, jo både Phill och jag är faktiskt ganska bra på att ta på oss rollen som  "Riff Police" och säga till varandra och andra också för den delen.  Men samtidigt handlar det ju om att sno, jag har till exempel snott riffet till Judas Priest "Victim of Changes". Refrängen är ju ganska mycket snodd faktiskt, fast med vår egen twist och färgning så det är nog ingen som tänker på det. Vi hade till och med arbetsnamnet "Victim of changes II" på den när vi spelade in den. Om du kan sätta din egen stämpel på det du stjäl så är det inget problem.

Är människor i allmänhet allt för rädda för att sno och sätta sin twist på saker och ting?
Jag tror faktiskt inte folk är rädda för att stjäla, de verkar mer rädda för att sätta sin egen twist på det. Jag tycker folk stjäl lite för uppenbart och då blir resultatet istället att de är "copy cats" och ointressanta i sammanhanget. Och för min egen del så kopierar jag inte, jag "stjäl" och tar saker vidare. Ha ha ha

Du fick en gitarr av Dimebag Darrel, som du sen blev bestulen på. Han hade sabbat en av dina gitarrer, men hur gick det till?
Han var asfull och greppade min gitarr och skulle spela med förbandet och plötsligt smashade han den i golvet. Han skämdes som en hund och gav mig 300 dollars, vilket var dubbelt så mycket som den kostade, och  sen gav han mig sin egen gitarr som var en Washburm Dimebolt proyotype.

Hade du moddat Dimebolt gitarren något?
Ja jag bytte mickar till EMGs och jag tror jag bytte Floyd också.

Hur har det gått med den, har den kommit fram?
Nej den är borta. Den kommer säkert fram om 10-15 år. Det jag tror hände var att det var en gitarrliga som stal den, de är vanliga där jag bor. Polisen hjälpte mig leta i en beslagtagen lastbil med 500 stulna gitarrer, men ingen av de jag blev av med fanns där. Det var 4 killar som haffats, och det var bara en av många ligor från området.

Blev du av med fler?
Ja bland annat Ibanezen som jag skrev  "Burn My Eyes" med, som var full av klistermärken och en fantastiskt gitarr. Men jag tror att när de fattade att det var väldigt speciella gitarrer, precis som en dyrbar unik tavla, så kände de antagligen att de inte kunde sälja den för de var så heta, för det var en stor nyhet i lokalmedia under en tid. Så de väntar nog.

Foto: Darren Edwards
Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts att bli av med dessa...
Ja jo men gitarrerna är ju en sak, men de snodde ju pengar, mobiler, datorer och min frus smycken också. Och mina grabbar var med när vi upptäckte det och de blev ju vettskrämda av det hela och undrade om de här typerna kunde komma in igen när som helst och döda oss. Barn kan ju inte rationalisera utan tänker att det är som i Scooby Doo, att de bara flyger in genom fönstret. Det hela var mycket både obehagligt och jobbigt.



Tack för att du tog dig tid att snacka med Gitarrzombien.
Tack själv, det var en annorlunda intervju. Kul...