torsdag 30 oktober 2014

Brummande förstärkare

En brummande, surrande eller brusande förstärkare är ett elände på alla sätt. Antingen är det din gitarr som ger ifrån sig oljudet, dina pedaler eller så har du en förstärkare som har ett brus i sitt grundljud och som, ännu värre, förstärks av till exempel pedaler. Oavsett var det kommer ifrån så är det väldigt störande, eller rent ut sagt avskyvärt...

Det kan ofta vara knepigt att ta reda vad det är som är orsaken. Är det gitarren så är det ju lätt att felsöka, det är ju bara att byta och testa med en annan gitarr. Tänkbar lösning kan vara trasig input jack eller att mickarna är dåligt installerade mickarna, eller så är det bara så att du har single-coils, de brukar surra en del.

Nästa steg man kan ta är att kolla sin pedalkedja. Ta ur en efter en av pedalerna och när bruset upphör håller du förmodligen boven i handen. Tänk också på att det kan vara ordningen pedalerna sitter i som är problemet, dvs en kombinationsfråga. En pedal kan fungera sämre med en annan direkt före eller efter.

Hittar du inget fel i genom två metoder så är det antingen problem med elen som din förstärkare är kopplad till som skapar eländet, kanske jordfel, och det är problematiskt om du inte är auktoriserad elektriker. Eller så är det så att din förstärkare har ett grundsurr i sig och ofta förstärks det med tex en boost-pedal eller liknande.

Jag har en Peavey 6505, som är allmänt kända för ett grundbrus, och kopplar du till en Tube Screamer så blir bruset så starkt att man bara inte står ut. Det man kan göra är att använda en Noise Gate, tex NS2. Den är tacksam eftersom du kan köra den både i pedalkedjan och i effekt-loopen.

Rätt inställd tar den i princip bort allting.

Har man inte kopplat inte en sådan förut på det sättet så kan det vara knepigt att lista ut hur man gör, men det är faktiskt väldigt lätt. Det vanligaste felet man gör är att man följer instruktionerna på pedalen.  Men så ska du göra:


1. Gitarren in i "INPUT"
2. Från "SEND" på pedalen kopplar du sladd till förstärkare
3. Mellan förstärkarens SEND och pedalens RETURN kopplar du en sladd
4. Mellan förstärkaren RETURN och pedalens OUTPUT kopplar du en sladd

Det som händer är att förstärkarens brus minskar eller upphör helt om du har pedalen inställd på "reduction" med Threshold på max och Decay på min.

Detta är ett bra sätt att få bukt med en brummande förstärkare,  men en metod som dock har sina baksidor.

Ju mer du tar bort ju mer påverkas orginaltonen och ju svårare blir det till exempel att spela vissa typer "harmonics" eller "övertoner". Viss tonalitet påverkas när man filtrerar, det är ofrånkomligt. Så det du kan göra är att finjustera Threshold och Decay så du hittar ditt läge där bruset är acceptabelt men så att du fortfarande kan spela till exempel "harmonics" eller där du känner att din ton inte påverkas alltför mycket.

Man får dock komma ihåg här att grundproblemet var en brusande eller brummande förstärkare, som kanske är ett större problem. Man får liksom plikta med något här i världen.

Fördelen däremot är att om du spelar metal, och har en 6505, så får du ett extra "tugg" i dina "downstrokes".





söndag 26 oktober 2014

PositiveGrid och Bias Desktop

Efter att jag testade JamUp, från PositiveGrid, konstaterade jag att det är en utmärkt app för iPhone och iPad när det kommer till digitala förstärkarsimuleringar. Kort därefter så började jag undersöka Bias Desktop, deras nya applikation för datorer. En programvara som framtill i fredags enbart var de som hade s.k invites, det vill säga om man fick en särskild inbjudan.  Men nu har de släppt Bias Desktop lös för vem som helst att köpa. 

Desktop Bias är en plugin för tex Logic, Reaper, Cubase, Audacity (gratis) eller något annat program för ljudredigering och inspelning. Det betyder att man måste ha ett sådant program installerat på sin dator först. Datorkraven är "modern" PC eller Mac.

Mac OS X 10.7 or later Audio Units, VST, RTAS, AAX (32 and 64-bit)

Windows Windows 7 (SP1) or Windows 8 VST, RTAS, AAX (32 and 64-bit)

Precis som JamUp handlar Bias Desktop om ett intuitivt gränssnitt, som också plockat det mesta ur "verkligheten". Att inte fler musikprogramvaror lyckats med att få till "drag n drop" på det här enkla sättet är lite märkligt. Man kan undra varför det måste vara så vansinnigt ointuitivt som tec Logic och andra programvaror av den typen, att inte HCI (Human Computer Interface) fått större genomslag i den här nischen. För det är närmast det som är Bias Desktop svagaste punkt, att de som inte är hemma i ljudredigering får en ganska stor tröskel för att komma igång. Men är man väl introducerad till tec Lpgic Pro så är det en annan femma. 

Det som skiljer Bias Desktop från JamUp är att nu handlar det om att faktiskt tweeka förstärkarmodeller på fler sätt än genom justering av EQ eller andra "frontpanelsinställningar". Här kan du byta rör, förändra förförstärkare och slutsteg, förändra transformatorer och en hel del annat. Allt genom drag and drop i kedjan där de ligger.

Det är ett utmärkt sätt att faktiskt lära sig mer om hur en rörförstärkare är uppbyggd och hur det hela hänger ihop, det skulle kunna vara en utbildningsprogramvara inom teknikämnet i skolan faktiskt. Man kan lätt fastna i programmet, vem vill inte gå in och tweeka en JCM800 eller en Fender Tweed i princip helt efter egna preferenser. Hur det hela hänger ihop med verkligheten ska jag låta vara osagt, men principerna är alldeles säkert de riktiga. 

Bland annat kan man lära sig principerna när det gäller att micka olika typer av högtalare, gränssnittet låter flytta micken till olika ställen på högtalaren och du kan jämföra resultatet omedelbart. Oerhört enkelt och lärorikt för den som kanske vill veta hur det fungerar. I stort sätt alla högtalare finns att tillgå, själv fastnade jag snabbt i hur stor skillnad det är på Orange V30 och Celestion V30, dvs att det faktiskt är stor skillnad på dem grundljudsmässigt.  Om du dedan lägger till en Marshall Plexi som du tweekar i transformatorn, byter rör, kör förtförstärkraren lite tuffare och om du sedan dessutom varierar mickens position på de olika V30 du hittar så förstår du hur vulgärt intressant och "addictive" det här kan kan bli. 

Detta är digitalt ut i sin minsta lilla beståndsdel och jag vill nog inte påstå att det är som "på riktigt", men man ska dock komma ihåg, och vara ödmjuk inför, att begreppet "på riktigt" håller på att förändras. "Riktigt förstärkarljud" börjar förskjutas mot att också omfatta digitalt och många moderna inspelningsmetoder bygger numera på ettor och nollor, särkilt inom metal där man laborerar med verkligt feta nedstämda ljud men också i rockgenren. 

Det är mer en filosofisk fråga idag, men om man menar att "fysiska förstärkare och högtalare låter bäst och så ska det vara" så är det förstås i allra högsta grad "på riktigt". Men som någon skrev att så fort du mickar en förstärkare in i en dator så är ljudet processat i en eller annan mening. Det är väldigt svårt att fånga det naturliga ljudet ur en förstärkare och högtalare, och det handlar kanske inte om det om man tänker efter. Kanske handflar det om bra ljud ut på platta eller live till en publik?

Själv anser jag att inget slår "en riktig förstärkare i rummet", eftersom jag gillar det "fysiska ljudet" som jag väljer att kalla "botten" och "tryck", dvs att även känna ljudet samtidigt som örat registrerar ljudvågorna och låter hjärnan skapa en tolkning av det. Det är väldigt svårt att fånga det på annat sätt än att vara just där framför förstärkaren. Likt kan det bli, men sällan eller aldrig exakt...

Hur det nu är med det och hur man väljer att förhålla sig till detta, så är det väldigt roligt att leka runt i Bias Desktop. Det låter också jäkligt bra. 

Bias Desktop går att ladda ned för "test" och standardversionen kostar 99 dollars. Vill du ha ut ännu mer så köper du Professional-versionen för 199 dollars. 

Funktionen i Pro som tar det ett steg till är "Amp Match" där du kan micka din egna favoritförstärkare och köra in det i "Amp Match" och skapa din egna "digitala version". Den kan  du sen tweeka ytterligare och använda så klart, men framförallt lägga upp i den deras molntjänst för satt hämtas ned och använda i din iPad (om den har appen JamUp). 

Det är väldigt tydligt att utvecklingen går snabbt framåt nu, framförallt när det gäller ljudkvalitet men också användningsområden. Programvaruföretagen börjar tänka till ordentligt och utnyttja internets fördelar.

Jag skulle tro att det snart kommer en stand-alone programvara liknande denna, och som är minst lika bra, där man inte behöver Logic Pro m.m. Det är lite trist att man måste köra det som plugg-in, men det har förstås sina fördelar om man spelar in mycket. Integrationen är "flawless", för att använda ett engelskt uttryck. 

Här finns en filmsnutt som beskriver lite av varje runt Bias Desktop.




Slutomdöme 
Jag tycker väldigt mycket om Bias Desktop och det går fort att förstå hur man ska göra, det är som att jobba med en förstärkare i verkliga livet om man vill. Det är visuellt väldigt snyggt och det låter riktigt bra måste jag säga. Ju bättre högtalare du har till din dator eller ju bättre dina lurar är ju större upplevelse får du, och jag rekommenderar verkligen att du lägger några spänn på det.

Jag skulle vilja säga att priset är i värsta laget, men jag gissar att de resonerar som så att så länge det inte finns nåt alternativ som är bättre så betalar folk. Och ser man till vad man faktiskt får, och mycket får man, så vist... Men det drar ned betyget eftersom alla Guitar Zombies därute faktiskt inte har råd med en programvara för 199 dollars, 99 dollars för standardvarianten är illa nog. Men samtidigt så ska deras investering finansieras, att utveckla mjukvara är inte gratis. Man ska nog ändå tänka att ju mer pengar de tjänar ju fler coola grejer kan de utveckla.

Betyg:
4,7 Zombies (5)

fredag 24 oktober 2014

EMG 81, 85, 60, 89, S/SA och vad som skiljer dem åt....

Alla har vi titt som tätt stött på de aktiva gitarrmickarna EMG i olika varianter. De svarta platta pickupperna som så fint smälter i i gitarrens design och låter gitarrister, i synnerhet" high gainers" att få till den där täta maffiga tonen som passar så bra i allt från rock till nedstämd metal. Antingen hatar man dem för att de är "smala" eller så älskar man dem. Men är det hela sanningen? Hur smala är de egentligen? Inte särskilt faktiskt, det finns mycket variation att hitta här om man vill. 

Egentligen är det inte någon speciell mick i grunden. Men det finns en tydlig skillnad mellan dessa och tex en klassisk humbucker. Istället för klassiska polmagneter är de byggda med rail-teknik, eller som "stavar" kan man säga.

Om du med en vanlig single coil med "poler", bänder en sträng kan du, om du är väldigt lyhörd, höra hur signalen kan bli svagare i vissa lägen för att sedan återgå igen.

Det beror på att strängens vibrationer hamnar mellan två poler eller till och med övergår till polen för strängen intill, i praktiken delas den mellan två poler, beroende på hur hårt du bänder. I detta skapas en dynamik som många gitarrister uppskattar.

Det här problemet, om det nu är ett problem,  finns inte med en rail-mick (stav) eftersom den inte gör strängen "herrelös" mellan 2 poler, bladet är bara en enda lång magnet som täcker samtliga strängar. Därför blir tex bändningar med homogena än med pol-mickar, single coils eller vanliga humbuckers.

EMGs drivs av ett 9v batteri och är alltså "aktiva" och har hög output. Man kan addera till ett 9v batteri till och få mer "headroom" och grundsignalen blir mindre "distad". Men om du tillsätter distortion blir resultatet att gitarren blir dubbelt så stark (volym). Den kan till och med köras på upp till 27v, men rekommendationen är dock max 18v.

EMGs finns i flera färger, men vanligast är svarta även om vita också förekommer ganska ofta.

Men vad skiljer de olika varianterna av EMG som finns på marknaden?


EMG 81
Förstahandsvalet för de flesta när det gäller "high gain lead", mycket på grund av sin höga output. Den kom 1981 slog ned som en bomb, i framförallt hårdrocken just på grund av sin utomordentliga förmåga att hålla i bändningen på en mjukt och fint sätt. Att det låter så mycket "metal" beror mycket på att de har magneter av typen Ceramic, som är lite hårdare och därför skapar mer "kraft". Oftast är 81an monterad i gitarrer tillsammans med en EMG 85.

EMG 85
För de flesta är dessa en rythm-mick och placeras i "halsen". Magneten är en Alnico 5 som ger en lite varmare och rundare ton. Ses oftast tillsammans med en EMG 81 i stallet. För 7 strängat heter motsvarande mick EMG 707. Loggan är i guld.

Själv gillar jag dessa därför att de kompletterar 81an tydligt, och ger en blåsig high gain.

EMG 60
Också den här är ansedd som en rythm-mick för "halsen" men ger ifrån sig en fet men något ljusare och klarare ton och används flitigt tillsammans med en EMG 81 och företrädesvis i metalsammanhang. Enligt rykten gjordes den redan 1979 för Fender Tele, men de levererades aldrig. Loggan är grå.



EMG 89
Den här är ett mellanting mellan single-coil och dual-coil och kan alltså uppträda ungefär som en EMG 85, dvs varm och stark, men växlas till single-coil och då få egenskaper som en vanlig "strat", dvs ljus, klar och skimrande. Ofta sitter de i just Fender Stratocasters eller dylika, i både hals och stall. Detta är en väldigt mångsidig mick som passar allt från jazz, blues och hårdrock.

Jag har en i en Strata och den passar väldigt bra om man vill förstärka stratans grundljud men ösa på med kraft och ordentlig high gain från stallposition.

EMG S/SA
Single-coil EMGs helt för Strator som tar stratans grundljud med med mer kraft. Har aldrig testat någon S, men en SA har jag i en Strata och den är fantastiskk. Jag vet också att David Gilmour och Steve Lukather är förtjusta i dessa.

SA har Alnicomagnet och är mer "middig" och S en Ceramic och genom det mer "bright" i tonen än SA.

Sammantaget skulle jag vilja säga att EMGs har ett något oförtjänt rykte av att vara för slätstrukna i sin ton, eller mer "tät hi-fi" kanska man också skulle kunna säga. Och det stämmer ju till viss del, men det handlar ju om att man söker en annan ljudbild i metalvärlden än i 70-talsrocken eller classic blues och jazz. En bluesig ton med high gain ur en EMG 85 är i vissa sammanhang inte att förkasta alls faktiskt.

En klassisk humbucker eller single coil är ju mer dynamisk eftersom den har "poler" och därför mer variationsrik och mer beronde av hur man man attackerar och bänder strängen.








onsdag 22 oktober 2014

Peavey Classic 50 410 -En förstärkare med ett stort och mångsidigt ljud

Jag har länge letat efter en förstärkare som passar så många "stilar" och "sätt att spela" på som möjligt. Det har visat sig vara en lång och tuff uppgift. Inte har det blivit lättare av att kraven varit ganska höga kring ljudkvalitet och att det i första hand ska vara en rörförstärkare. Problemet är ofta att förstärkare är ganska nischade mot antingen bra clean eller bra gain, det är sällan man stöter på en förstärkare som är riktigt allround och som inte brister i det ena andra. Häromdagen fick jag plötsligt möjlighet att byta till mig en Peavey Classic 50 410 från 2003

Från början hette Peavey Classic-serien faktiskt Peavey Vintage, och var en "solid state" med 6L6GC rör i slutsteget, dvs en hybrid. Dessa introducerades så tidigt som på 70-talet, då Hartley Peavey blev övertygad om att skippa transistorfokuset och gå mot att också addera rör. Samtidigt ville han passa på att ta upp "tweed" istället för det som alla andra gick över till, nämligen det billigare "tolex". Efterfrågan på "tweed" var nämligen fortsatt hög och Peavey valde då att döpa serien till Vintage, redan 1972.

Numera, från och med 1991, kallas den "Classic" och är helt hållet rörbaserad, med 3 st 12AX7 i försteget och 4 st EL84 som slutrör. De nyaste Classicmodellerna har ett annat utseende än de tidigare, bland annat en lite annorlunda front.

Det nya utseendet blev en liten issue i olika forum och de flesta tycks gilla den gamla looken bäst, dvs den med metallplattan som på bilden. Men sannolikt ändrade man för att tydligare visa att det är en Peavey man spelar på, dvs liknande resonemang som Stratocaster CBS period med större huvud och större logotype. Designmässiga förändringar brukar mottas med stor skepticism i vår bransch, märkligt nog. Det nya utseendet Peavey Classic innebar däremot inga förändringar i själva tekniken innanför huven och de låter på samma sätt, om man ska tro diskussionerna på olika forum. Trots detta lyfter de flesta de tidigare modellerna som favoriter, vilket inte är ovanligt i dessa sammanhang. Det finns en vurm för de gamla i genren kan man säga.


Peavey Classic 50 410 
Det är ett stabilt bygge, väger närmast ett ton och är väldigt vacker i sin klassiska tweedmundering. Ett utseende som skvallrar om klassiskt ljud hämtat från 60-70-talen men som faktiskt också sträcker sig till närapå modernt i gaindelen.

4 st EL84 och 3 st 12AX7 Fläktkylning
Normal och bright input jacks
Pre- and post-gain kontroller på lead channel
Presence
3-band passiv EQ (bass, middle, treble)
Master volume
Standby switch
Reverb (Fjäder)
Effects loop
Fotomkopplare
Extra högtalarutgång 50 watts (rms) och 16 eller 8 ohm
Fyra 10" Blue Marvel högtalare

Den har två kanaler, "Clean" och "Lead" och det finns också "master volume".

Det rena ljudet är klart, brett och djupt. Bland det bättre skulle jag tro, och kvalar ledigt in bland de de klassiska från Fender och VOX. Det rena ljudet påminner bitvis ganska mycket om min VOXAC15, som även om den är nyproducerad också har en utvecklad "clean tone". Det är en fröjd att leka runt med tex en Stratas olika micklägen och volymkontroll. EQn och presence gör stor skillnad och man kan ledigt ratta in de rena ljud man behöver. Dessutom tar den rena kanalen pedaler på ett alldeles utmärkt sätt.

När man sen går över till Lead-kanalen så fullständigt skjuter den här förstärkaren i höjden och jag blir helt tagen på sängen faktiskt. Bland annat kan man reglera både pre-gain och post-gain, som ger allt från crunch med stor botten till "tät distortion". Om du maxar både pre och post så behöver du i princip inget annat, i synnerhet om du pluggar i en Les Paul med till exempel Alnico Pros.  Om du istället byter tillbaks till single coil så kan du i princip hitta allt från overdriven blues till Malmsteen metal. Jag brukar tycka att en bra förstärkare svarar upp på olika sätt beroende på val av gitarr och mickar, och det är precis det som Peavey Classic gör.

Men det är med single coil jag tycker den här förstärkaren presterar som allra bäst, det är ingen konst att få till ljud som tangerar Clapton, Stevie Ray Vaughan eller Pat Travers, som faktiskt körde Peavey Classic 100 och 30.

Att den har denna mångsidighet är kanske inte så förvånande om man betänker att rörversionen lanserades första gången 1991 under en tid då kravet på gain ökat även inom bluesgenren. Det har gjort att Peavey Classic positionerat sig som en riktigt mångsidig förstärkare för allt från blues via  70-tals rock och med lite skohorn även "hairmetal".

Adderar du en boost till den här förstärkarens gain så är man även hemma i de hårdare musikstilarna. Den kanske ser så värst metal ut men oj vad du kan få ut ur den.

Det finns två input jacks, "normal" och "bright", där normal är den som jag fastnar för. Särskilt det rena låter bättre i den, det tappar lite djup i "bright". En kul grej jag läste mig till och som jag testat är man trycka i en "dummy 1/4 plugg" i "normal" och gitarren i "bright", det hela fungerade som en "boost", riktigt coolt faktiskt.

Reverbet låter också riktigt bra och ger en väldig bredd åt framförallt det rena ljudet. Reverbet är av typen "spring-tank" s, och dessutom av exakt samma typ som i VOXAC30.

När det kommer till högtalarna så sitter det fyra stycken Blue Marvel 10" därbak, och det är i princip Peavey´s standardhögtalare. Ett val som jag märkt att många inte är helt nöjda med, vilket jag inte för en sekund kan förstå. Jag tycker de är basrika och har en rund fin ton.

Jag testade att köra den i min 4x12a med V30s och jag tycker skillnaderna är få. Givetvis är det större botten i 4x12an, men det kan lika gärna härröras till att det är 12" istället för 10", dvs mer luft flyttas. Slutsatsen är att det känns onödigt att byta, och dessutom relativt dyrt, i alla fall utifrån hur jag uppfattar det hela. Andra kan förstås höra större skillnader.

Om man ska lyfta något som eventuellt brister med denna förstärkare så finns det faktiskt två saker. Placeringen av av effects-loop och footswitch sitter så brutalt illa till att man närmast måste vara akrobat för att ens kunna utläsa vilka input-jacks som är vilka. Bakom chassit inunder panelen sitter de tre urtagen, en sämre placering är faktiskt knappt möjlig. Den andra negativa grejen är footswitchen som känns plastig och inte alls som att den hänger ihop med den övrigt stabila förstärkaren.

Slutomdöme
Peavey Classic 50 410 är en mycket bred förstärkare ljudmässigt och därmed mångsidig. För den som vill ha en klassisk förstärkare med "vintage" utseende och riktigt bra rent och skitigt ljud så är detta det enkla valet enligt min mening. På begagnatmarknaden kan man hitta objekt mellan 4000-6000 kronor, vilket är ett underpris med tanke på vad man får.

Betyg:
5 Zombies (5)




söndag 19 oktober 2014

Gitarrzombien bygger studio för filmklipp

Just nu håller jag på att bygga en liten studio för att kunna göra filmklipp vid tester av gitarrer, effekter och förstärkare. Jag har nämligen fått propåer från olika håll att det skulle vara intressant att dels höra grejerna men också se tex gitarrerna i aktion så att säga. Problemet med detta är att ljudåtergivningen aldrig blir riktigt autentiskt, men jag har hittat en mikrofon till kameran som faktiskt återger "live in the room" hyfsat. I alla fall så att man kan få en hint av hur det hela låter, helt perfekt blir det som sagt aldrig. 

För det kan aldrig bli riktigt rätt ljudmässigt, även "mickning" av gitarrer har sina svagheter i detta sammanhang. Det är naturligtvis ens egna öron som är bäst på att berätta för hjärnan hur det låter, och det är därför extremt individuellt. Det jag vill ha här är det autentiska ljudet i rummet, så lite processat som möjligt. Det är naturligtvis inte fel att "micka" grejerna, det är inte alls det jag menar. En schyst "mickad" förstärkare kan ju utgöra det definitiva ljudet vid inspelning. Jag menar bara att att om man vill veta hur en förstärkare verkligen låter i rummet så är "live in the room" det minst dåliga alternativet.

Dessutom vill jag ha lite "consisterncy" så att man kan jämföra olika inspelningar gjorda vid olika tillfällen, och då blir denna "enkla lösning" den bästa vägen. En kompromiss ja, men också den väg jag valt.

Jag har också försökt jobba med den visuella presentationen, bland annat har jag försökt arbeta med ljussättningen för att rättvist åerge tex gitarrernas finnish etc. Jag är inte helt nöjd ännu men det börjar arta sig faktiskt.

Det finns naturligtvis ännu bättre sätt att göra detta på, jag kan ju inget om det här egentligen, och jag tar mer än gärna emot tips. Vid några tillfällen framöver kommer jag behöva göra en del filmningar i riktig inspelningsstudio, och jag har en dialog med en riktigt grym ljudkille. Inget är dock helt bestämt, men med lite tur så...

Hur som haver så kan jag i denna hemmabyggda "filmstudio", göra snabba inspelningar till bra kvalitet.

Återkommer med de första grejerna när jag känner mig helt klar.

//Gitarrzombien


lördag 18 oktober 2014

Julklappstips: Marshall Micro Amp Half Stack

I veckan köpte jag en kul liten pryl som man kan ha på kontoret, sängbordet eller i köket eller nån annanstans som man tycker borde ha lite "british ampfeeling". Marshall Micro Amp Halfstack kallar dom den, marknadsfolket på Marshall. Egentligen är det väl tänkt som nån träningspryl, men bara rakt upp och ned låter den inte så spännande. Men med lite idérikedom så kan man faktiskt gilla den, om ser den för vad den är och kostar.

Det är inte någon direkt ljudupplevelse som går till förstärkarhistorien direkt, det är mer en ball leksak faktiskt. Ganska skrikig, diskantrik och noll botten. Inte så förvånande direkt, mer förvånande är det kanske att man överhuvudtaget tillverkar en förstärkare med måtten 14 x 11 x 6 centimeter.  Jag alltid sett dem i musikaffärer, där de stått vid disken. Lite som tuggummina på Ica, så man ska lockas att spontanköpa den. Det var inte fören jag träffade Fredrik Åkesson i Opeth som jag fick suget att pröva själv faktiskt.

När vi sågs skulle jag få testa hans PRS. Jag hade en liten Micro Terror med mig men vi hade inte tid att koppla upp den. Vi hann inte ens plugga in hans medhavda stärkare, som var just var en Marshall Micro Amp Halfstack. Han sa att han brukade använda den för att öva, men du låta den ligga kvar i väskan.

- Den blir mindre skrikig då och funkar helt ok, sa han och såg uppriktig ut.

Det där fick mig att fundera över flera saker. Bland annat att vi kanske alla har, mer eller mindre, alltför stort fokus på prylar. Att det kanske faktiskt allra mest handlar om att få spela när som helst. Och den här kan man ju alltid ha med sig i handväskan.

Jag stoppade den i min ryggsäck och drog på fullt, spänd förväntan men kanske inte så hoppfull. Och tänka sig, Åkesson hade rätt. Det låter helt ok för att öva.

Så om du inte kommer på vad du ska önska dig i julklapp eller ge din din sambo, och tycker 350 kr är rimligt, så kan jag rekommendera Marshall Micro Amp Halfstack.

Betyg:
3 Zombies (5)

fredag 17 oktober 2014

JamUp för iOS - Nu börjar gitarrappar att bli riktigt spännande

Redan när iPad lanserades började utvecklarna komma ut med appar som riktade sig till gitarrister. Marknaden för förstärkarsimuleringar var redan på plats sedan länge så det var väl ganska väntat att utvecklingen skulle gå den vägen. De första försöken var inte så spännande, tex iRig. Det var kanske mer för Apple-geeks som kunde koppla in gitarren. Det var kul men ljudmässigt inte särskilt trovärdigt ens som komplement till andra alternativ som Line6 eller andra lösningar. Men JamUp, från PositiveGrid, verkar förändra hela spelplanen.

JamUp är inte bara välljudande utan framförallt så är den genomtänkt utifrån ett användarperspektiv. Möjligheterna är närapå obegränsade utan att man faller in i tanken att det är omänskligt att sätta sig in i allt. Istället ökar möjligheterna efter hand som man börjar använda den, och därför spelar det ingen roll om man är nybörjare eller ganska erfaren som gitarrist eller "dataintresserad"...

JamUp Pro XT är en App med 6 förstärkare (Fender® Twin Reverb, Fender® ’59 Bassman, Marshall® Plexi, Marshall® JCM-800 and a Mesa/Boogie® Dual Rectifier)och 16 effekter (Arbiter Fuzz Face, BOSS® OD-2 Overdrive, MXR® Dyna-Comp, Custom Flanger, Mad Professor® Tremolo, MXR® Phase 100, Dunlop® Cry Baby, Boss® OC-2 Octave, Boss® DD-7 Digital Delay and a Fender® Spring Reverb Unit).

Det finns en instegsmodell av appen också med en förstärkare (VOX AC30) och en handfull effekter. Pro fungerar med alla modernare iOS enheter som iPhone 5 och iPad etc och jag kan inte tänka mig annat än att iPhone 6 eller iPad Air 2 också fungerar.

Gränssnittet är verkligen enkelt att hantera, allt är mer eller mindre 100% intuitivt och man har helt klart lyssnat på gitarrister vid utvecklingen. Det hela är förhäxande, milt uttryckt.

Gränssnittet omfattar några avdelningar:
Amp/Fx - Där du har alla förstärkare och effekter
Preset - Förinställda och platser att spara egna setups i
Jam - Ladda in en låt och lira till
Sampler - Bland annat en looper där du spela in egna slingra att jamma till
8-track - En liten studio med 8 kanaler
Share - Där du delar till andra

Alla delar bygger på enkel "drag & drop" och du lägger till och flyttar om efter egen smak. Rattarna, som ibland kan vara knepiga i sådana här applikationer, går förvånansvärt smidigt att hantera.

Förstärkare och effekter låter utmärkt och det finns stor igenkänning med "verkliga världen" i gränssnittet. Eller "verkliga världen" föresten, det här ju faktiskt lika mycket på riktigt som allt annat. Det är till och med så att affekterna uppträder olika beroende på var i kedjan du sätter dem. Men under skalet gömmer sig möjligheterna.

Här är bland Marshall Plexi, som låter verkligt bra skulle jag vilja säga.


Givetvis kommer många av er tänka att det låter platt, men tänk istället hur fantastiskt det faktiskt är att du har tillgång till den här typen av långtgående tonkvalitet i din iPad på din resa eller i din hemmastudio. Men det finns mer att berätta, tex tilläggsappen Bias Mobile. Och blir det verkligen intressant.

Bias Mobile -Ytterligare en dimension
Med Bias Mobile kan du tex skapa dina egna förstärkarmodeller i helt transparant gränssnitt som fungerar friktionsfritt med huvudappen JamUp. Bias är en guldgruva för den som vill utgå från en förstärkarmodell och gå in under huven och justera input-levels, bias-justeringar, custombygga transformatorer, byta mellan olika rör, lägga till gain-stages eller ändra EQ-teknik. Man kan säga att Bias går ett steg till bortom förprogrammerade förstärkarsimuleringar. Vem har inte velat gå in i en Marshall JCM800 och förstärka vissa karakteristika? Och det är här det blir som mest spännande för den som i studiosammanhang söker en viss exakt ton.

Du kan givetvis också dela dina "tones" till kompisar över nätet och ladda ned andras "custombyggen", allt i sann "Internetanda".

Sen finns det möjlighet att köpa fler förstärkare, drygt 40 stycken och kostar 38 kr styck. Så håll i plånboken. Förutom en massa klassiker som Fender Tweed Deluxe, Orange AD30, Hiwatt Custom 103, EVH 5150 och i princip allt annat man hört talas om så finns också Ola Englunds två förtstärkare Peace och War, som de så fyndigt döpts till. Du kan lyssna på War här nedan.
 

Det här visar att PositiveGrid verkligen lyckats med de första stegen att bygga en växande produkt. Dels genom att användaren själv kan börja lära sig hur förstärkare fungerar men också genom addera stjärnors egna "förstärkare". Om det är ett framgångsrecept vet jag inte men det ger onekligen tankar åt att de i alla fall har fattat två saker, insikter om gitarristers jagande av ton och hur penetrering för internetgenerationen fungerar. Vi kommer få mycket mer av denna typ av produkter framöver, det är jag helt säker på.

Till detta ska nu läggas olika typer av externa gadgets som floorboards och andra tillbehör för tex livespelande etc. För den som vill plugga rakt in i mixern på klubb-gig och ha tillgång till allt detta så finns det redan en uppsjö av tillbehör.
Jag har inte testat någon av den här typen av prylar men de körs på Bluetooth och där finns kanske ett litet frågetecken med tanke på hur lätt det är att ibland tappa "connection". Men jag vet inget om detta, så jag ska ändå låta det vara osagt.

Appen JamUp Pro XT kostar 9,99 dollars och fungerar med ledande ljudkort som Roland, Apogee, Griffin etc om man vill använda den för inspelning i datorn eller studio. PositiveGrid har dessutom ett eget ljudkort som finns att köpa för runt 20 dollar på exempelvis Amazon.

Slutomdöme
Har man som jag varit tveksam till förstärkarsimuleringar för iPhone och iPad så finns anledning att tänka om nu faktiskt. Inte för att det ersätter känslan i rörförstärkare och en 4x12a utan för att möjligheterna tränger sig på och för att det nu börjar låta riktigt bra. Jag skulle vilja säga att om man vill ha något riktigt kul att ägna julledigheten till i år så skaffa en JamUp. Läs sen på lite hur förstärkare fungerar och addera till Bias så kan du tillverka din egen drömförstärkare. Appen är relativt billig, 9.99 dollars och tilläggsförstärkare och effekter kostar kanske lite för mycket skulle jag säga. Det blir dyrt om du ska ha allt som finns i butiken. Lägg sen till att du måste köpa en iPad eller iPhone om du inte redan har en så hamnar du trots allt i läget att det blir en del pengar. Men å andra sidan kanske du redan har en iOS enhet. Jag landar ändå i högt betyg, för jag gillar det här. Inte full pott eftersom det finns en kostnad som inte passar alla, men det problemet är inte JamUp-gänget ensamma om.

Betyg:
4,8 Zombies (5)


onsdag 15 oktober 2014

Serien "Svenska tillverkare" startar: Först ut är Tiny Pedals

Jag har börjat intressera mig för svenska tillverkare av gitarrer, pedaler och förstärkare. Det mesta som säljs och därmed används tillverkas ju av de stora drakarna, men man kan naturligtvis hitta fina instrument även från vår hemmamarknad. Faktum är att inom detta område har vi många talangfulla och skickliga magiker som många gånger gör minst lika bra grejer som de stora drakarna.

Många gånger har de betydligt större utmaningar än de internationella och mer etablerade märkena, och framförallt rör det sig om rena produktionskostnader naturligtvis men också marknadsföring och försäljningskanaler. De stora märkena kan i egenskap av volym pressa priser till kund men även delar till produktion.

Ofta är de svenska tillverkarna drivna av entusiastiska nördar, i dess positiva bemärkelse, och grejerna som tillverkas har en större grad av nytänkande. Från Sverige kommer ju bland annat uppfinningen "True Temperaments" som löser gitarrens ökända problem att sällan stämma korrekt över hela halsen. Svenskar är internationellt kända för sin kreativitet och skapardriv enligt flera oberoende studier, och letar man lite så hittar man faktiskt rätt många gitarrbyggare, förstärkarknåpare och pedallödare därute.

Ingen har väl undgått dagens närmast enorma utbud av pedaler, och är man lite av en pedalfreak så kan man sysselsätta sig flera år framöver om man vill försöka sig på att "testa sig igenom" marknaden. Att göra en pedal själv är egentligen ingen konst , om man nu minns lödtekniken från plugget och besitter stora portioner tålamod. Det finns att köpa byggsatser lite överallt på nätet. Jag ska själv ge mig på det inom kort, kan bli en bra vintersyssla när snön kommer.

Tiny Pedals
För en tid sedan fick jag ett tips om Tiny Pedals från Gävle. En liten tillverkare som handbygger pedaler efter välkända förlagor som faktiskt lyckas göra boutique-pedaler till överkomliga priser, särskilt om man ser till vad man får ljudmässigt. Verksamheten drivs av Magnus Andersson som från början byggde grejer till sig själv, men det ena ledde till det andra. Först började kompisar köpa och sen kom deras kompisar och sen blev det ett litet företag av det hela. Det mesta som tillverkas är Overdrives, Fuzzes och Boostar, men det finns även en del på temat Reverb. Magnus berättar att han håller på utveckla en compressor också, och en ny Fuzz. Tiny Pedals har precis öppnat upp en webshop också för att förenkla försäljning.

Efter lite kommunikation fick jag tag i två testobjekt som jag hårtdtestat och lyssnat på utifrån mina behov, och tål att upprepas tror jag. Att det är mina öron som gör testet, inte någon annans.

 En "Breaking Bad OD" och en "Ge 1968 Fuzz". Dessa två effektpedaler är sparsmakat retro i sin design och de ger en känsla av vintage och gedigenhet. Tiny Pedals har nishat sig mot blues och rock i sina ljudbilder och det är där de passar som bäst, eller så klart som komplement till en lite "tuffare rig".

Öppnar man upp dem så finner man ett klassiskt innehåll och all lödning har skett för hand, hur kretskortet tillverkats vet jag inte, men att pedalen tillverkats för hand råder det ingen tvekan om.

Vidare hittar jag en koppling för 9v batteri, men den fungerar även på 9v adapter.

Finns det något att ha synpunkter på är det att man måste skruva upp bakstycket för att kunna byta batteri. Kanske en petig kritik för vist kan man leva med det, utan problem. Men jag och skruvmejslar har ett brokigt förflutet. Men jag kan förstå att det inte finns en snabböppning på ett sätt eftersom med det försvinner känslan av vintage och retro, så därför tycker trots allt att det är ett bra val.

Breaking Bad OD
Overdrives är alltid spännande tycker jag, varje OD har sin karaktär och även om TS9 (Ibanez) är den som på nåt sätt blivit branschstandrad så är det alltid kul med variation. Breaking Bad OD är en vidareutveckling av TS9 kan man säga, samma grundkaraktär men med lite annorlunda kontroller. Istället för tonkontroll sitter en "Bite", som snarare är ett filter i de högre registret. Den justerar vad som händer på toppen av ljudet, dvs hur framträdande det skall vara. Magnus kallar det "sparkle" och "cream". Ratten "Blend" är lite cool, för den låter dig avgöra hur mycket av gitarrsignalen du vill ska nå kretsen, lite som volymkontrollen på gitarren och det här ger dig ytterligare justeringsvariation och större möjligheter. Jag upptäcker ganska snart att Breaking Bad fungerar väldigt bra med en förstärkare med redan bra gain men som då trycker på lite extra, jag testade den på min JCM800 (-89) som i sig själv låter fantastiskt. Med Breaking Bad lyfter det, efter lite tweekande ytterligare lite till. Om jag kör den på en bluesförstärkare med rent ljud, i detta fall en VOXAC15, så kan jag ratta in ett riktigt fint och bluesigt pedal-crunch eller lägga mig på gränsen så det spricker upp fint med ökat anslag. Om jag i det sammanhanget är aktiv med min gitarrs volym så kan jag reglera från "sparkle clean" till det där lilla extra för licks. Men det klarar VOX av själv tänker du? Och ja vist det gör den men med Breaking Bad för jag ännu lite möjlighet till, och det är kul att leka...

Den är välbyggd, helt tyst och låter bra. Jag måste säga att 995 kr är ett överkomligt pris med tanke på att den tillverkats i Sverige och den står sig riktigt bra i jämförelse med TS9 och tillför lite sköna extra avvikelser och dessutom är den som bonus mycket snyggare.

Betyg:
4,7 Zombies (5)



Ge 1968 Fuzz
En Fuzzpedal som gjorts med utgångspunk och inspiration från Fuzz Face från 1966. Man har lyckats komma över "old stock" germanium transistorer av typen AC128. Alla klassiska Fuzzes hade germanium transistorer i sig men utvecklingen gick mot silikonkomponenter och ansågs gammaldags ett tag och dessutom så är dessa transistorer känsliga för den externa miljön och inte så "konsistenta", därför kan ibland två Fuzzes av samma märke och till och med "batch" låta lite olika.

Ge 1968 Fuzz låter som en vintage Fuzz ska, inte för crazy utan mer som en färgning. Vist kan man få den att låta galet på sitt sätt, men det finns mer "wild ones". Ibland tycker jag att moderna Fuzzes blir lite för mycket, särskilt om man letar efter det där 70-talssoundet. För det är det jag tycker den här handlar om. Rattarna är Vol, Fuzz, Mud och Mids. Att bara rulla rattarna "Fuzz" och "Mud" i botten och försöka få det att låta så konstigt som möjligt ger inte särskilt mycket, utan det är när jag finjusterar som jag hittar pedalens sweet-spots, i synnerhet när jag också finlurar med "mids". Det är ofta på det sättet med Boutique-pedals tycker jag, att de kräver lite mer insats från mig själv. Burkpedaler har ju ofta "ett ljud" som är mer eller mindre. Jag gillar den här på grund av sin breda "range" fån lite till relativt mycket och att det gör skillnad när man vrider på rattarna. Sen gillar jag valet av ordet "mud" för det är vad det låter som när man rullar på den, brunt och spräckligt.

Den är inte lika tyst som Breaking Bad, men heller inte på något sätt noisy.

Priset 995 kr är lika prisvärt som Breaking Bad OD och jag skulle säga att om man vill ha en bra Fuzz så är detta helt klart ett alternativ att testa.

Betyg:
4,7 Zombies (5)

tisdag 14 oktober 2014

Maja Linn i Heavy Tiger, en gitarrist med tokdriv...

Heavy Tiger är ett av svensk musikindustris nyas exportband, och man fattar varför när man hör dem spela. Tight, ösigt, ärligt och så galet mycket attityd att hälften förmodligen räckt till och blivit över för att få de flesta att hajja till. Redan på platta låter det ösigt och Maja Linn's gitarrspel är både aggressivt och hungrigt och hon levererar i vartenda riff hon tar.

Heavy Tiger består av Maja Linn (gitarr), Sara Frendin (bas) och Astrid Carsbring och har spelat som band i fyra år och är ett erfaret band på randen till att booma ordentligt om ni frågar mig.

Plattan som släpptes i februari, Saigon Kiss (High Roller Records), innehåller rock n roll med attityd och driv med rötter i rock, punk och hårdrock. Majas gitarrsolon känns på riktigt och accentuerar på något vis deras rötter, det är mycket "Chuck Licks" och presenteras precis som de ska. Det är ingen tvekan om att hon är en trygg och bra gitarrist, med ett mycket fint anslag "to die for".

Plattan har flera starka spår. Saigon Kiss, Chintatown, Alive och Little Sister ångar av fräschhet och de inledande frasen "When the going gets tough the tuff get going" i  låten Girls Got Balls sätter ribban för bandet och den resa de nu gett sig ut på. Att de jämförs med Runaways är nog mer ett uttryck för folks bristande fantasi och småaktiga fyrkantighet, Heavy Tiger har hittat sin egna klassiska stil och går "all in" på hela konceptet.


Jag hade egentligen tänkt träffa dem redan i augusti på Getaway Rock men vi fick inte riktigt till det så jag fick åka hem med oförrättat verk. Det hela grämde mig för jag hade väldigt gärna velat sett dem live. Nu fick jag möjlighet att lyssna på dom i repan istället och redan på tunnelbanan ut till Solna är jag sjukt pepp. Maja tar emot mig i ute i Solna där de har sin replokal, en liten skrubb på Black Sheep, Solna Stads satsning för unga som vill spela i band. De är egentligen för gamla för att repa där men de har fått en lokal eftersom de är bra förebilder för ungdomar.

Maja kommer inrusade, stressad från jobbet, och frågar om jag vill ha kaffe. Vi sätter oss i ett litet rum och börjar genast prata gitarrer.

Hur började du spela gitarr?
Jag spelade först klassisk gitarr. Min första gitarr var en gammal Levin, och det är faktiskt den jag skriver alla låtar på.

Men sen skaffade du en elgitarr...
Ja jag började i rockskola, det var i kommunal musikskolans regi. Och då var det nån som tyckte att jag inte kunde hålla på och spela klassisk gitarr. Så då blev det en Squire Strata, men det här är min första riktiga om man säger så.

Melody Maker "Joan Jett", en riktig riffmaskin...
Ja jag har haft den i 6 år tror jag, och jag minns inte riktigt hur det gick till när vi köpte den men jag kände att jag behövde nåt bättre än den där Squiren och jag tycker den är helt rym

Finns det nån koppling till Joan Jett?
Folk verkar tro det har jag märkt, jag får ofta höra att jag ser ut som henne. Och det blev ännu mer så när vi började spela i röda dräkter, men det finns faktiskt ingen koppling, även om jag också tycker hon är "stenhård".

Det är en jäkligt lättspelad gitarr, jag har en likadan...
Jaha har du? Ja den är väldigt lätt och låter precis som jag vill att en gitarr ska uppföra sig.

Det där slitna ovanför där vid ena hornet har du slitit det själv? 
Ha ha ha ja. Jag spelar ju jävligt aggressivt för att få det där drivet jag söker, faktiskt så hårt att jag ofta börjar blöda på händerna och helt skavd på underarmen.

Hur ofta repar ni?
Vi repar tre gånger i veckan och sen har vi rätt mycket gigg. Jag tycker att repa är sjukt underskattat, det är det roligaste jag vet. Jag tycker många band faktiskt skulle behöva repa mer, det märks helt klart när ett band har repat för lite.
Är det du som skriver alla låtar?
Ja, eller det brukar börja hos mig i alla fall. Sen sätter vi ihop allt tillsammans i repan. Det brukar starta med nåt riff eller så där som jag plinkar fram på min nylonsträngade gitarr. När väl grunden finns där så går det asfort att repa in, just för att vi repar så mycket. Även covers brukar gå snabbt, vi kör några nu faktiskt. Riff Raff, Livin Lovin Maid och Guilty of Love bland annat. Igår började vi repa Highway Star med Purple som vi ska göra på nästa turné.

Vi går ner i repan och hälsar på de övriga och hon visar sina grejer.

Vad kör du på för förstärkare?
Jag kör på en Orange Dual Terror, jag tycker den har bra tryck, har fet värme och en enkel att ställa in. Jag klarar inte av förstärkare med 1000 rattar och som ändå låter skit, som typ nyare Marshall. Ibland när vi måste köra på lånegrejer så funkar en gammal Marshall bra, men allra bäst funkar  Orange för mig. Speciellt till min Melody Maker gitarr som ju på ett sätt är lite tunn tonen. Jag har en gammal JTM combo också, som pappa och jag köpte billigt av en gammal tant, men den är lite klen i botten för min gitarr tycker jag.

Pedalbordet då, vad har du på det?
Jag har ett gammalt skrivmaskins-case faktiskt som jag har mina pedaler i. Jag har dessutom ganska lite pedaler. En chromatic tuner förstås, en Hot Cake Overdrive, en gammal Ross Phaser från 80-talet och en Cry Baby för solo. Jag tycker det ska vara så cleant som möjligt från effekter.

Hur mycket övar du?
Inte mycket alls faktiskt, vi repar ju så mycket och det händer aldrig att sätter mig hemma och övar typ skalor eller så, jag kan dessutom bara pentan. Jag kanske borde öva mer faktiskt, men jag tycker inte det är så jävla roligt. Inte ens bnär vi spelar covers så brukar jag ta ut grejerna exakt, vad för man ut av det liksom. Vi lägger hellre tillgrejer så de låter Heavy Tyger om dem istället. Och taut solon skulle jag aldrig i livet göra.

Skriver du solopartier?
Nej och jag har överhuvudtaget lite variation i mina solon.

Behövs det?
Nej inte alls, om det låter bra och lyfter låten så räcker det.... Folk i gitarrsvängen är lite för nördiga tycker jag, det blir liksom ointressant om man spelart för perfekt eller för rätt. Det är som att de glömmer bort känslan och attityden, det är ändå den som är viktigast. Många spelar över sin förmåga och ska ha med massa coola och svåra grejer och så. Det måste funka live tycker jag och det är det vi främst är och ska vara, ett liveband.

Hur lång är turnén i Spanien?
16 spelningar och drar vi till Tokyo för två gigg och sen Vietnam.

Vietnam, det var ju intressant?
Ja haha. Det började med skivan vi släppte i februari heter "Saigon Kiss" så vi tyckte det skulle vara grymt och spela där.

Hur går plattan?
Bra, men vi har inte fått några riktiga försäljningssiifor än. Den har blivit väl mottagen och vi säljer mycket plattor på spelningarna. Den finns ju på vinyl också, den finns i tre färger.

Det går ju galet bra just nu, vad har ni för bokningsbolag?
Vi har haft MTA men ska byta nu, det är inte riktigt bestämt vad det är men det är många som är intresserade. Vi har precis fått ett nytt management också.

Vad var det som gjorde att det lyfte för er?
Ja alltså vi hade ett bokningsbolag i Finland och de kontaktade oss efter att ha sett ett YouTube-klipp och frågade om vi ville "förbanda" Flaming Sideburns på Tavastia Club, och Heavy Tiger är ju en av deras låtar och sen dessa har vi jobbat med dem och så har det rullat på. 

Tack för att du tog dig tidd att träffa Gitarrzombien...
Tack själv, det var coolt...

Innan jag lämnar Black Sheep, låter de mig lyssna på några låtar när de repar. Det låter tight och vältrimmat, precis som på skiva. Det blir ännu tydligare för mig att de menar allvar med sin satsning och jag hänger kvar hela 4 låtar och måste tvinga mig själv att gå och inte störa dem mer i sina repetitioner. 

Jag går hemåt i höstmörkret och nynnar "When the going gets tough the tough get going"....

fredag 10 oktober 2014

Line6 Pocket Pod - A rolig liten leksak

Jag tycker att det är sjukt intressant med perspektivskiften, eller mångas oförmåga till dem. Jag frågade en av mina polare för ett tag sen vad han tyckte om Line6 Pocket Pod, dvs den minsta lilla bönan i Line6 emulerade bästsäljare Pod.  Han svar var att det var "skit". När jag undrade vad han menade så sa han att hans PodXT Live var extremt mycket bättre och för att inte tala om hans ENGL top med tillhörande 4x12:a. Har du testat den frågade jag? Nej sa han, och tillade att han aldrig skulle komma på idén att göra det heller. 

Ibland är vi gitarrister, jag själv naturligtvis inräknad, lite väl kategoriska i våra omdömen och har väl kanske lite svårt att byta perspektiv och diskutera. Ofta handlar det om att försvara sina val genom att hitta argument mot något annat istället för att acceptera att smaken är subjektiv och högts individuellt fördelad. Har man en Gibson så gillar man den och kan därför inte uppskatta en Fender, "rör är fan lätt bättre än transistor" eller "analoga pedaler låter sjukt mycket bättre än digitala". Konflikten känns igen från datorvärldens "Mac vs PC", denna tröstlösa och irrelevanta debatt.

Jag vet inte varför dessa ställningspositioner finns där egentligen, kanske är det spännande utgångspunkter för diskussion? Kanske har det helt enkelt att göra med att vissa av oss helt enkelt drivs av önskan om att alltid "ha rätt" och genom det "bli sedda". Men alldeles oavsett så bidrar klimatet sällan till konstruktiva diskussioner och lärande, men det är kanske å andra sidan inte det man vill ha? Jag tror att det kommer komma en del kategoriska kommentarer på detta inlägg på Facebook, det skulle i alla fall inte förvåna mig ;)

Min polare kanske faktiskt trodde att jag verkligen menade att Pocket Pod var ett alternativ till hans ENGL eller till hans fullblods multieffekt, jag vet inte. Vi som testat Pocket Pod vet ju att min polare, i så fall, måste missförstått frågan.

Line6 Pocket Pod
Pocket Pod kostar ny knappt 800 kr och drivs på batteri eller 9v eliminator och dess målgrupp är gitarrister som vill öva utan att störa andra, eller kunna ha ett hyfsat vettig uppsättning ljud med på resan. Nu kom dessa iof innan iPad kom till byn så den har väl kanske blivit "vintage" redan men ändå.

Du har 32 förstärkare att välja mellan:'64 Fender® Deluxe Reverb®; '59 Fender® Bassman®; '68 Marshall® Plexi 100 watt; Marshall® JTM-45 meets Budda Twinmaster; '60 Tweed Fender® Champ®; Budda Twinmaster head; '65 Blackface Fender® Twin Reverb®; '60 Vox® AC 15 '60; Vox® AC 30 non-Top Boost; '85 Mesa/Boogie® Mark IIc+ Clean Channel; '85 Mesa/Boogie® Mark IIc+ Drive Channel; Dumble® Overdrive Special Clean Channel; '95 Mesa/Boogie® Dual Rectifier® Head;'89 Soldano SLO Super Lead Overdrive; Dumble® Overdrive Special Drive Channel; 1987 Roland® JC-120 Jazz Chorus; Line 6® Insane, and more.

16 cabs finns att labb med och som brukligt är massor av presets med kända och okända gitarristers toner, närmare bestämt 300 stycken.

Man har även petat in 16 effekter som låter riktigt bra: Compressor Delay/Compressor Tremolo Delay/Tremolo Chorus 1 Delay/Chorus 1 Chorus 2 Delay/Chorus 2 Flanger 1 Delay/Flanger1 Flanger 2 Delay/Flanger 2 Rotary Speaker Delay/Swell Delay

Input för mp3-spelare så att du kan lira ihop med din favvomusik och dessutom utgång till förstärkare eller direct-out till mixerbord om så skulle önskas. Sen kan du genom USB komma åt fler ljud (patches) på Line6 hemsida.

Grejen är att jag gillar den. Den är liten och smidig och innehåller schyssta ljud och det finns stora möjligheter att ratta till det man behöver.

Det enda negativa jag kan komma på är att gränssnittet inte är helt och hållet intuitivt, det kan man faktiskt jobba vidare på. Men som helhet en schyst leksak med stora möjligheter.

Begagnat kan du lätt hitta en för mindre än 300-400 kronor på Blocket. Det skulle jag kalla väl investerade pengar med tanke på vad man får att öva med.

Stay Zombied....

Betyg:
4,5 Zombies (5)


onsdag 8 oktober 2014

Dj Ashba, Sixx:A.M och Guns 'N Roses

Han har sitt eget band Sixx:A.M, spelar i Guns 'N Roses, producerar filmmusik, driver ett kreativt medieföretag i Las Vegas och har ett eget klädmärke.  DJ Ashba är ingen schablongitarrist utan en riktigt kreativ strängbändare. Jag fick till till en intervju med denna spännande och melodiska gitarrist och det visar sig bli ett av de mer intressanta mötena på länge. Kanske är det hans entreprenörskarma som fångar mig, eller hans öppna förhållningssätt. 

Sixx:AM, som startade som band i samband med att Nikki Six släppte sin bok "Heroin Diaries" för några år sen, har i dagarna släppt en ny platta. Plattan heter "Modern Vintage" och låter mycket "amerikansk hårdrock" och de svänger bitvis påtagligt. Det är både tight, snyggt och drivet.

Dj Ashba, också sedan 2009 gitarrist med Guns 'N Roses, levererar ett imponerande gitarrspel rakt igenom hela skivan. Jag är särskilt impad av hans sätt att hantera wha wha och hans sätt att jobba med sitt vibrato. Även om man inte gillar Sixx:AM så finns många spännande gitarrpassager att ta intryck och inspireras av. Det gäller som vanligt att lyssna och att ta in.

Sixx:AM är något helt annat än Guns 'N Roses, eller Mötley Crüe för den delen som han också jobbat med genom åren. Det känns producerat för en något bredare publik och projektet växer i takt med antal lyssningar och jag skulle gissa att detta blir en spännande akt på någon av sommarens festivaler i Europa. Jag hoppas verkligen de kommer till Sverige.

Jag träffar DJ Ashba i Stockholm när han och bandet gör blixtvisit för att promota den nya skivan. Jag inleder med fråga honom hur han har tid med alla projekt han är involverad i, Six:A.M, Guns 'N Roses, filmmusik, kreativt medieföretag i Las Vegas och ett eget klädmärke där han bland annat designar kläderna själv.

- Jag är en workoholic, säger han och skrattar bakom luggen.

Ditt sätt att spela wha wha är spännande tycker jag...
- Tack. Jag använder den kanske inte som folk normalt gör, som att pumpa den upp och ner, som är så vanligt i rocksvängen. Jag har altid sett på wha-pedalen som en tredje arm om man säger så. Som ett sätt att sätta en extra accent på tonen istället för bara en cool rockish effekt. Jag älskar tonen som uppstår när den är halvt strypt. Det finns så mycket mer man kan göra med den, tillexempel följa baskaggen och skapa lite extra rytm, som i låten "Kickin for days" med mitt gamla band Beautiful Creatures.

Jag gillar  närdu sätter extra färg på dina bändningar med den...
Ja precis, det är snarare det jag försöker göra. Det handlar mer om att accentuera en känsla i spelet mer än något annat.

Vad använder du för wha wha-pedal? 
Jag använder flera, men bland annat en Morley Bad Horsie och en Cry Baby. Egentligen gillar jag Morley mer eftersom de har mer "wide spread" i svepen.

Är du en gitarrnörd?
Nej jag är i alla fall inte någon "gear head" och är inte inne i tekniken särskilt vetenskapligt så som många andra kanske är. En del gitarrister är så nördiga att de diskuterar skillnaden mellan olika kablar och att den ena är bättre än den andra och hit och dit. Jag är en simpel gitarrist egentligen. Ge mig en volymratt och jag är "good to go". Däremot bryr jag mig om hur jag låter när jag spelar.


Så du är noga med vad du väljer att spela på?
På det sättet är jag väldigt noggrann faktiskt. Jag har prövat allt möjligt och gått igen en hel drös galet stora riggar genom åren, men nu i Guns 'N Roses använder jag inte ens högtalarlådor på scenen eftersom jag använder Fractal AxeFx.

Så du har lämnat rör och gått till digitalt?
Ja det har jag faktiskt. AxeFx låter helt fantastiskt och ljudet är framförallt konsistent varje kväll på scenen och det tycker jag är viktigt. Särskilt när man spelar på stora arenor med stora scener. Och det är ingen hemlighet att ju lägre du kan ha på scenen ju bättre låter det ut. De flesta vill ju ha sina högtalarväggar för att ha hög volym för sin egen del, för att ha trycket i ryggen eller för att använda akustisk sustain. Det de inte fattar är att de dels sabbar för sina medmusiker, men också för ljudteknikern. I den mån vi kör högtalare så är de "isolerade" och bakom scenen.

Hur tänker du kring sustain?
I AxeFx finns stora möjligheter att jobba med sustain och dessutom så tycker jag att mycket av den sustain som du söker som rockgitarrist handlar om hur du möter och attackerar strängarna. Dessutom adderar min halvstrypta wha också en del för att få sustain.

Det är ändå ganska high-tech det du kör på då?
Ja men jag har efter många års turnerande kommit fram till att det är viktigare med att leverera ett konsistent gitarrljud ut i PAt och i mina "in-ear" varje kväll plus att publiken faktiskt bör kunna förvänta sig det när de köper biljett. Dessutom finns en annan fördel och det är att om ditt gitarrljud är konsistent varje kväll så kan du varje kväll verkligen experimentera med din ton istället för att behöva anpassa dig varje gång du ställer dig på en n scen.

Fractal AxeFx verkar vara ganska komplicerad?
Den kan verkligen vara superkomplicerad, men samtidigt ganska enkel. Jag älskar ju att gräva ner mig i inställningar för att att hitta den ton jag trivs med. Jag gillar ju prylar på det viset, om jag hittar något jag trivs med så håller jag mig till det och lagar grejerna om de går sönder. Jag använder nästan alltid samma grejer när vi spelar in till exempel.

Så då använder du inte förstärkare heller?
Nej vi kör alltid digitalt rakt in i mixerbordet så vi kan byta "förstärkarljud" efteråt och effekter och så vidare. Det mesta är ju beroende på vad för låt man spelar in och vad för förstärkartyp som fungerar bäst. Det är ju,  på sätt och vis, olika förstärkare man spelar på, även om de är digitala.

De här möjligheterna fanns inte när du började?
Nej verkligen inte.  Det var i en helt annan tid.

Hur var din skoltid?
Jag var inte alls en A elev när jag gick i skolan, snarare en C. Jag tror faktiskt att jag var en mardröm, killen som alltid skolkade, rökte cigaretter på parkeringen och så vidare, som många andra. Men jag var konstnärligt lagd. Skolans rektor tog mig faktiskt ur skolan och satte mig att göra diverse målarjobb, bland annat inför skolbalen eller lät designa vår skolmaskot som jag sen målade på gymnastiksalsgolvet och i alla väntrum. Jag fick formge årsboken också och hel massa annat. Jag blev på grund av det lite av stans konstnärskille och hade min egen seriestrip i den lokala tidningen.

Det låter som din rektor hade långa tyglar på dig....?
Ja eller så såg dom det som en utväg eller lösning på mitt bråkande och såg att jag var kreativt lagd. Så medan mina kompisar gick på lektioner och blev smartare så fick jag utveckla mig inom konsten. Det faktiskt så långt att jag till slut fick hjälpa vår konstlärare med undervisningen. Ha ha ha...

Är det inte lite synd att skolan inte kan möta kreativa elever och integrera dem i undervisningen?
Jo det är det på ett sätt, det går inte bra för alla som hamnar utanför. Men jag var nöjd med att slippa lektionerna och få göra det jag tyckte var viktigt och relevant för mig. Jag är väldigt tacksam för det. Vi hade skolans rektor som granne också och han förstod sig på mig på nåt sätt.

Hur gammal var du när du började intressera dig för musik ?
Jag var 9 år och hade spelat piano sen jag var 3.

Hur gick det till?
Jag är uppvuxen i en superreligiös familj, kyrkan kallas Apostolic och är ungefär som Amish. Vi hade ingen TV och fick inte lyssna på rockmusik, det var absolut tabu. Min uppväxt var verkligen strikt förbjudande och isolerande. Men jag kände väldigt tidigt att jag skulle jobba med musik, sen blev det till en extremt stark känsla av att jag skulle till L.A och bli rockstjärna.

Men hur fick du tillgång till rockmusik?
När du har föräldrar som förbjuder saker så vill du ha det "farliga" ännu mer. Jag smög undan och gömde mig på mitt rum och lyssnade på radio på kvällen så fort jag kunde. Men så kom pappa in och sa saker som "hur känns det att ha satan sovandes bredvid sig om natten, stäng genast av". Jag hade ju inte tänkt på det på det sättet. Det var som en del av den hjärntvätt det hela handlar om i den kyrkan.

Men du gav dig förstås inte...?
Turligt nog så var min mamma en duktig pianist och fick mig att börja spela. Det enda moderna jag fick spela var Elvis Presley, för att hon älskade honom. Jag blev förälskad i Elvis och gitarristen Scotty Moore, en fantastisk gitarrist. Min äldre bror, som var ännu mer av en rebell,  lyssnade på Kiss och hade skivor gömda. När han flyttade så fick jag dem av honom. När mamman upptäckte dem så slängde hon dom i sopen direkt.

Men sen fick du upp ögonen för gitarr?
Jag jobbade på majsfälten och sparade ihop 120 dollar så jag kunde köpa en billig skitgitarr som jag hittade på annons. Det var en vit Harmony Flying V, eftersom jag älskade Randy Rhodes. Jag köpte också en liten förstärkare.  Jag hade ingen som helst aning om hur man skulle spela på grejerna. Men jag älskade att jag äntligen ägde en riktig gitarr. Jag spelade det snabbaste jag kunde på de tunnaste strängarna en hel månad. Jag fick stora blåsor på fingrarna, men jag kunde ingenting.

Hur lärde du dig sen spela då?
En dag åkte jag skolbussen och satte mig av en händelse bredvid en kille som skulle visa sig spela gitarr. Jag brukade ha en fällkniv med mig som jag använde till att karvade in en "fretboard" i bussätet framför. När han såg det så tog han kniven från mig och markerade tre hål och sa "det är ett A-ackord, gå hem och lär dig det". Och det var så jag lärde mig grunderna. Jag glömmer aldrig när jag åkte hem och spelade mitt första A.

Det måste ha varit fantastiskt?
Ja det var det, men det fanns också bakslag. En dag hade min pappa byggt en lekställning med rutchbana som han var mycket stolt över. När jag skulle testa den lyckades jag oförsiktigt hoppa ner i den så bröts i två delar. Pappa blev så arg så han gick raka vägen upp på mitt rum och klippte av alla strängarna. Hela min värld föll i sär. Jag visste inte att man kunde byta strängar och trodde givetvis att den nu var helt paj. Jag sprang helt förstörd över till min polare som spelade trummor med mig ibland men ha sa nej nej nej de kommer i paket om 6 och man kan byta dem. Så jag fick åka 1,5 timme till närmsta musikaffär och köpa nya, och så var allt bra igen.

Det låter som en kamp hela tiden?
Ja det folk inte fattar idag är att nu finns så många fler möjligheter, på gott och ont skulle jag vilja säga. Det är ju till och med så att du kan göra egna inspelningar idag genom "copy & paste" på datorn. Men så var det inte förr, det krävdes betydligt mer när man till exempel spelade in på "2 inch tape" och då man var tvungen att öva ordentligt innan det överhuvudtaget kunde bli ta om att slösa tejp.

Jobbar du med copy & paste när du spelar idag?
Även om jag kan det och det är enklare att bara spela in ett versriff och kopiera det så gör jag aldrig det. Det är det "icke perfekta" som gör musiken levande tycker jag. Det är känslan av att ett band spelar live man söker och band är inte datorer.

Men finns det inga fördelar med dagens teknik?
Jo absolut. Det coola är att tekniken nu kommit så långt att det förenklar och blir billigare och därför kan resultatet bli så mycket bättre. Den digitala utveckling är väldigt väldigt kreativ och gör att du snabbare kan komma fram till det verkligen vill. Det enda är väl att allt är så tillgängligt idag att det nästan inte krävs nån ansträngning, och det tror jag är knepigt för dagens unga.

Hur menar du då?
De har inte den där uthålligheten eller beslutsamheten som vi fick när vi fick köra 1,5 timme för ett paket strängar eller kämpa för att få det man ville ha. Dagens unga drivs av snabb återkoppling och tränas inte i dessa viktiga förmågor. Jag låter som min pappa nu ha ha ha, men det är faktiskt sant.

Vad betyder det här för kreativitet?
Eftersom vi inte hade så mycket teknik och hjälpmedel när vi växte upp så blev vår hjärna tvingad in i kreativitet. Bara det att vi köpte två kasettbandspelare för att kunna spela in tvåkanalsinspelningar gjorde att vi lärde oss strategier för att lösa problem för att uppnå det vi ville. Vi tvingade vår hjärna att lösa problem.

Var det så det började?
Ja sen köpte jag en Tascam 4-kanals portastudio och tyckte att jag fick världens studio som kunde spela in 4 spår. Idag har jag Pro Tools med oändligt med kanaler. Jag är så tacksam att jag fått kämpa för att nå dit jag vill, för jag har samtidigt lärt mig att allt faktiskt går att lösa om man bara bestämmer sig och inte ger upp på vägen.

Är det så enkelt?
Jag är helt säker på att om du lär dig att fokusera på vad du vill, inte ger upp och bara försöker och försöker igen så kommer det visa sig att det inte är särskilt svårt att lyckas med det man vill. Livet har en hel del "bumps" som man ibland måste kämpa med för att passera, men de är bara markeringar för att du är på väg att lyckas. Det handlar om en personlig kamp, som ju alla unga har och har haft i alla tider. Man måste bara möta den kampen och lära av den.

Att lära sig spela gitarr är ju också en kamp, övade du mycket? 
I allra högsta grad en kamp, och jag övande jättemycket. Jag var helt upptagen och manisk med mitt spelande, från morgon till kväll, just därför att jag ville bort från stan och till L.A.

Övar du mycket idag?
Inte i närheten som då faktiskt. Om jag plockar upp gitarren idag hemma så är det ofta för låtskrivning, inte för regelrätt övning på det sättet. Om vi ska spela in så övar jag ju förstås fokuserat på leads och sånt för att hitta nya kreativa licks.

Vilken är den filosofi kring gitarrspel?
Från början handlade det om att spela så fort som möjligt, men när du väl börjar se dig själv som låtskrivare så dör det lite och man börjar mer röra sig runt låten som helhet. Min filosofi runt gitarr idag handlar mer om att ta över berättandet från sångaren och fortsätta berättelsen med gitarrtoner och sen lämna tillbaka den till sångaren.

Skriver du solon eller improviserar fram dem?
När det gäller Sixx:A.M så är det i 95% skrivet, och det beror på att jag just vill att solona tydligt ska hänga ihop med låten i övrigt. Man ska kunna nynna solon tycker jag. Sixx:A.M är ju inte jammigt band, det är ett stycke genomtänkt musik.

Och nu har du en egen signaturgitarr från Gibson, med en speciell hals som jag förstått det?
Ja precis. Jag kom upp med idén om en compound radius på 10”–16” så man kan riffa och spela ackord och samtidigt lättspelad för solo där det behövs, dvs över 12 band. Problemet jag alltid haft med Les Paul är att det varit svårt att bända riktigt mycket. Men med denna som har mer platt karaktär över 12 band är det hela mycket lättare.

Vad finns mer på den?
Det är en volym- och två ton-rattar, vi tog bort en volymratt. Den "andra" är ju för de flesta gitarrister helt onödig. Sen är trevägsswitchen upp och nedvänd, så stallmicken är uppåt och halls nedåt, och framförallt placerad där den ska vara, dvs nedanför strängarna. Sen har den också en killswitch placerad däruppe.

Det är ju ganska intressant att dessa ändringar upplevs som väldigt kreativa?
Jag jag undrade ju varför det inte fanns en Les Paul med en volymratt och varför trevägsswitchen egentligen sitter där uppe. Att ingen reagerat på det tidigare? Men man får ju komma ihåg att Gibsons strategi varit rätt från början, det är ju svårt att påstå nåt annat. De har ju ganska stora framgångar.

Varför blev det Les Paul, innan körde du ju inte all på det? 
När jag blev med i Guns 'N Roses så visste jag ju att jag var tvungen att börja köra Les Paul, inte för att Axl skulle kräva det utan för att jag inte är så "dum i huvet" att jag inte inser att det finns en "ton" för Guns 'N Roses och det är Les Paul.

Hur var det att börja i Guns 'N Roses och veta att alla skulle jämföra dig med Slash?
Jag tänkte faktiskt aldrig på det på det viset. Jag var och är en ett stort fan av Guns 'N Roses och jag tyckte att det var en fantastisk möjlighet och så kände jag ju att mitt melodiska sätt spela bluesy rock faktiskt passade som handen i handsken. Men så fort jag började spela Les Paul så började min gitarrtech och jag bygga om dem allihop. Vi slipade ner halsar, drog om all elektronik, flyttade trevägsswitchen, adderade en kill-switch och tog bort en volymratt och så vidare. Precis så som man kan köpa min signatur idag.

Tack för att du tog dig tid till att träffa Gitarrzombien.
Tack själv det var verkligen en annorlunda intervju, och rolig.