lördag 29 november 2014

Deluxe Music, en butik med 30 år på nacken + test av PRS Archon 100 watt

Jag har varit på besök i ytterligare en gitarraffär, och den här gången Deluxe Music vid Fridhemsplan i Stockholm. Butiken har funnits i snart 30 år och är därmed en av de mer erfarna spelare på banan. Det är också en butik som de flesta talar gott om, och det beror förmodligen på utbudet i kombination med ett välkomnande bemötande och ett genuint intresse och kunnande när det gäller gitarrer, effekter och förstärkare.

Butiken ägs av EM Nordic som har verksamhet i alla nordiska länder som namnet skvallrar om. Det är en stor butik, en av Sveriges största, och de har de flesta av de kända märkena plus ett antal mindre boutique-mässiga specialgrejer. 

Jag får en round up av Daniel Kordelius som jobbar med gitarrelaterade frågor och han visar mig hur butiken är uppbyggd och vad som just nu finns tillgängligt. Man kan lugnt säga att det finns en hel del längs väggarna som man kan dregla över faktiskt. Bland annat en PRS förstärkare, Archon, som jag återkommer till lite längre ned i artikeln.

Det visar sig ganska snabbt under samtalet med Daniel att han är extremt detaljinsatt i allt vad Fender håller på med och om skillnader mellan olika modeller, och det är inspirerande att prata med honom. 

Det som är spännande med Deluxe Music är att man har ett påfallande stort utbud inom kategorien "Custom Shop", både Fender och Gibson naturligtvis men också PRS, Gretch, Hagström, och Music Man. Det är nog den butik i Sverige som har störst sortiment vad gäller Custom Shop i butik. Butiken fungerar också som ett lager för webbutiken och därför kan man leverera snabbt.

Det hänger klasar med instrument i premiumklass på väggarna och man kan ägna många timmar åt att botanisera bland dessa dyrgripar. De får också in lite vintage då och då men det är egentligen inte deras grej, det finns andra som kan det bättre, som "Halkan" säger Daniel klädsamt ödmjukt. 

Customgrejerna hänger nära disken så att man kan ha uppsikt över dem och allt kameraövervakas, men de är inte fastlåsta som hos många av konkurrenterna. Man tror inte på att låsa fast grejerna, kunderna ska kunna känna på dem och jag tycker det är en väldigt bra förhållningssätt eftersom det ger en signal om att kundernas nyfikenhet är en tillgång. Även om grejer ibland stjäls så har de noggrann koll på grejerna via fotorutiner och alla instrument som "försvunnit" har kommit tillbaks.

Jag gillar detta med Deluxe, eftersom det ger butiken en annan atmosfär än det där med att man ska känna sig osäker på om man "får testa" etc. En butiks stora fördel för kunden är ju just att man kan möta objekten i fysisk form och inte bara på en bild på nätet. 

Även om andrahandsmarknaden störtdykt de senaste åren så jobbar ändå med inbyten eftersom det gynnar både dem själva och kunden.  

Man har även ett omfattande sortiment för de som inte kan lägga 30-40 tegelstenar på en gitarr, Ibanez, Fender, Gibson, PRS m.fl. Det enda jag ser som uppenbart saknas är ESP, men Daniel berättar att man är på gång att börja ta in det märket nu också, och det kommer såklart gillas av alla "metal heads". 

Man har också en avdelning med Fenders nya idé om skyltning där man tydligen tydligt vill separera modellerna Stratocasters, Telecasters och "Alternatives", dvs Mustang, Jaguar osv. En minst lika imponerande vägg som Custom-delen må jag säga. 

På förstärkarsidan finns lite allt möjligt, mycket reissues av klassiska Marshall- och Fenderförstärkare, men också nya VOX, Peavey, Mesa och ännu mer intressant förstås svenska Olsson, som Daniel själv lovordar.

Förstärkarutbudet är omfattande och det finns också begagnat om man föredrar det. Vad sägs om Opeths förstärkararsenal som blev över när de lämnade Laney och gick till Marshall. Passa på vettja. 

Jag hittar också ett ex av min första förstärkare som jag köpte 1982, en Music Man 210 i väldigt gott skick från 70-talet. Jag blev lite sugen faktiskt, men jag lyckades dock lägga band på mig den här gången. Jag kan inte fatta att jag bytte den mot en Peavey Bandit 1986...

På effektpedalsidan har man laddat med sådant som alltid har stor efterfrågan, som MXR, Dunlop, Ibanez, Boss, TC Electronics och Electro Harmonix, men även en hel del intressanta boutiquepedaler som omåttligt populära Strymon i klassen över 3000 kr. Du hittar det mesta du behöver.

Givetvis finns också en uppsjö av Mad Professor, Björn Juuls skapelser. Boutique-pedaler är område som blir allt större, men Deluxe tar oftast in från grossist av praktiska skäl istället för att köpa in direkt från småtillverkarna. 

Vi avslutade med att göra ett test av PRS nya förstärkare Archon.

Archon är en ny och inte så spridd high-gain förstärkare och som namnet antyder har mycket spännande under huven, Archon är för övrigt grekiska och betyder "Lord" eller "Ruler". Man kan välja om man vill ha 6LS eller EL34-rör när man beställer och det intressanta med den är att den har en av de fetaste bottnar jag har har hört. 

Jag tycker själv att PRS lyckats bra med att få till en förstärkare som både levererar ett extremt bra rent ljud och samtidigt en ordentligt kraftfull gain, och är det saturation man vill åt så har den här det och lite till. Hela bygget håller den robusta kvalitet som man kan förvänta sig av företag som PRS, som ju är välkänt för just sin kvalitet. 

Jag bad Daniel göra ett improviserat snabbtest för att ge er läsare åtminstone ett lite hum om vad det hela handlar om.



PRS Archon är en imponerande förstärkare och kan höras på bland annat Black Stone Cherry´s senaste platta.

Avslutningsvis vad gäller Deluxe Music så kan man säga att det är en välkomnande butik i Stockholm som jag kan rekommendera er att hänga i framöver. 

Stay Zombied!

//Gitarrzombien



torsdag 27 november 2014

MXR Zakk Wylde Berzerker Overdrive pedal, från Blues till riktigt High-Gain....

Jag kan nog aldrig få nog av att testa pedaler för gain, det är som en drog. Den senaste i raden som dansat in här är en MXR Berzerker Overdrive. Att det är en signaturpedal för Zakk Wylde är kanske inte direkt någon nyhet, han har ju en hel serie prylar med sitt namn på. Zakk är känd för sitt obrutna och trägna experimenterande med sin ton, och den här pedalen gör också ett enastående arbete, om den används på rätt sätt alltså. Problemet är väl möjligen att det är svårt att definiera vad som är rätt sätt...

 Kollar man runt på olika forum upptäcker man att många missuppfattar Berzerker i tron att den i sig själv ger ifrån sig Zakk´s ton. Sorry Zombies, tror ni det lär ni bli besvikna. Men det är ju lite så marketing fungerar, den sätter bilder hos kunden som kanske inte alltid är till varumärkets fördel i det långa perspektivet.

Berzerker är en overdrive som är utvecklad för att lägga en extra form och en ytterligare täthet i en redan bra gainstruktur. Zakk själv är själv noga med att påpeka att han själv använder den just med det syftet, för att få mer av den grundton han har att jobba med.

Och det är ju ändå där man måste börja, med en bra förstärkare. Missar man det så missar man helheten och riskerar att gå på nitar. Men har man väl en schysst gain så presterar den där extra "sustainen" som du kanske behöver för soloräkor och eller extra maffiga licks.

Det är alltså ingen mening med att köra den på ren kanal, om man nu inte är ute efter just overdriven clean förstås. För det kan man göra med gott resultat, det är i grunden en välbalanserad overdrive och får tex min VOXAC15 att ge ifrån sig nya fina bluesnyanser, om man är sparsam med gainen. Och grundregeln allt fler talar om nuförtiden är att rulla av gainen till ett minimum, inte mer än man behöver och låta händer och det musikaliska hjärtat göra jobbet.

Men här handlar det om något annat, nämligen fet och riktigt omfattande gain, och vill man ha något åt det fetare hållet så ska tonen överstyras innan den når förstärkarens pre-gain där den förvrids ännu mer till ett åskmullrande screaming monster men utan att bli muddig och intetsägande. Och ser man det på det viset blir Berzerker extra intressant i sammanhanget. När jag kör den i en ordentlig Marshall kommer den till sin stora rätt, det är ju ändå nånstans där han själv har sin hemvist.

Som med de flesta grejer omåttligt high-gain så tenderar den att brusa, och det är tyvärr svårt att komma ifrån. Man får vara snabb på volympotten  ;)

1200 kr kan låta mycket, men jag skulle säga att det är väl investerade slantar om man letar ultra-gainlösningar.


måndag 24 november 2014

Gitarrzombien "Rig Rundown": Fredrik Åkesson (Opeth)

Då är det dags för den första "Rig Rundown" som  utlovats. Först ut är Fredrik Åkesson från Opeth. Den spelades in på Münchenbryggeriet i Stockholm den 15 November 2014 under soundcheck. Fredrik går igenom den rig han för närvarande kör på, vilken utgår från två huvudatribut, nämligen PRS gitarrer och Marshall JVM 410HJS, en förstärkare som jag återkommer till i ett test lite längre fram.

Fredrik Åkesson är inte bara en väldigt skicklig gitarrist, han är också extremt noga med sitt ljud. Det blir tydligt när man hör honom spela live, varenda liten detalj är perfekt och han kan sin rig utan och innan.

Själva riggen  är designad av Göran "LEO" Elmquist på Sound Of Silence. Det intressant att se hur Fredrik och Göran tillsammans skapat ett avancerat men kontrollerbart system för att kanalisera Fredriks mycket variationsrika spel och samtidigt kunnat säkra tonalitet, dvs att ton inte går förlorad på vägen. Egentligen exakt samma utmaningar som vilken gitarrist som helst står inför varje dag, med långa kablar och signaltapp. Ett arbete som aldrig tar slut givetvis. Ni som kan er Opeth kan notera en del nya grejer som har tillkommit på senare tid. Förutom JVM Joe Satriani har en  Box of Doom och Piezo för akustiskt ljud funnit sin plats i riggen.

Följ med Fredrik runt sin rig anno 2014 och passa också på att njuta av några helt grymma solopartier inspelade under soundcheck på Münchenbryggeriet 15/11 2014.

Enough said! Håll till godo alla Zombies:


Det blir fler "Rig Rundown" framöver och jag återkommer som sagt med ett test av Marshall JVM 410HJS, en förstärkare som inte är helt oväsentlig i sammanhanget. Inte alls likadan som den första JVM, även om de ser identiska ut. Den står här och frustar likt en stingslig häst, och det finns mycket att säga om denna mycket "versitila" förstärkare.

Tack till Fredrik Åkesson och Darren Edwards för att jag fick möjlighet att göra denna "Rig Rundown".

//Gitarrzombien

lördag 22 november 2014

Marshall, en historisk överblick: "Inledningen"

Jag tänkte vi skulle ge oss hän en smula runt Jim Marshall och hans skapelse vad gäller förstärkare, och inte bara göra nedslag här och där som jag brukar. Marshall, tillsammans med Fender, bär ju på en historia som påverkat i stort allt som finns idag när det gäller att få elgitarrer att låta så som vill. Kanske förstår man mer av sin samtid med lite insikt om historien, vad vet jag? Det är onekligen intressant att dyka in i denna snårighet och mytomspunna område. Det finns naturligt mycket mer att säga om Marshall än det jag presenterar här, en del har jag medvetet utelämnat för att inte röra till det, men som en första historisk "overview" är nog detta i alla fall en början. 

Den första butiken startades 1962 och sålde från början blåsinstrument och trummor, som faktiskt var Jims första instrument. Det var egentligen efter att gitarrister kom in i butiken och tjatade på dem att ta in gitarrer och förstärkare som han beslöt sig för att ge det hela en chans. Alltså en klassisk efterfrågegrej för en talangfull affärsman och inte minst passionerad musiker. En kombination som man tydligt kan se är en gemensamhet för de som lyckas i den här delen av musikbranschen. När riskkapitalet och drivkraften att enbart tjäna pengar sätter musikintresset i andra rummet brukar resultatet förr eller senare utebli vad gäller impact på musikhistorien och dessutom usla affärer. Många gitarrister har varit och är extremt kräsna och de i "frontkanten" sätter stor prägel på vad vanliga döda köper. Detta såg Jim ganska tidigt och är en delförklaring till varför Marshall är ett av de starkaste varumärkena.

Denna lyhördhet för musikers behov landade i att de helt enkelt byggde "number one", eller mer känd som MK I, som var en närapå exakt kopia av Fender Bassman. "Number one"  blev föregångaren till JTM45, som stod för Jim & Terry Marshall.

Redan första dagen de ställde ut "number one" i skyltfönstret beställdes över 20 ex. Skälet var enkelt, Fender Bassman var betydligt dyrare i England. De första som tillverkades var "heads" med högtalare som tillval. Först 1964 erbjöd man "combo". De första årens förstärkare hade aluminium panels. Rören var antingen 6L6, 5881 men oftast KT66. 6L6 var mer vanligt i amerikanske stärkare och KT66 gav ett något aggressivare sound, vilket uppskattades. Anledningen till bytet var mer av tillgänglighetsskäl.

Hela perioden präglades av Jims modifieringar och därför finns ganska stora variationer i både utseende och ljud. Dessa är nu lite av en våt dröm för samlare, av förklarliga skäl.

Från 1965 blev det Plexiglas "panels" och 1965 kom de första 100 watts Marshall, baserade på JTM. Också detta var på grund av lyhördhet för vad gitarrister ville ha, särskilt Pete Townshend och John Entwhistle som krävde starkare ljud förstärkarna, eftersom publiken skrek så högt. Denna förmåga att lyssna på behoven blev en tradition som följde Jim Marshall under hela sin tid på marknaden, ja i alla fall när det gäller "high end series". JTM45 blev JTM50 och sen JTM45-100 och till slut JMP 50 (Head och Combo) och JMP 100 (enbart Head). JMP betydde "Jim Marshalls Products.  Man fortsatte med rören 6L6, 5881 eller KT66, men så småningom började man av kostnadsskäl också använda EL34 och några andra mer ovanliga idag. Det var också i denna period som Eric Clapton började använda en JTM som senare kom att kallas "Bluesbreaker", eftersom han spelade i John Mayall´s Blues Breaker. Kombinationen med Claptons Les Paul blev en riktigt killer i fråga om stilbildande sound.

De byggdes också en 8x12 cab som naturligtvis var omöjlig att flytta runt, och lösningen blev att såga itu den och vips så var Marshall "Stack" ett faktum och året var 1968. Till höger en 40th anniversary JTM45-100 som den såg ut när det hela begav sig.

1969 avbröts "plexi front panels" och ersattes av "guld aluminium", och de blev kända som "Metal Panel Plexi", men insidan var i stort sett samma som de tidigare.

JMP 50 och JMP 100 hade föresten olika lösningar för "bias" och låter därför lite olika, det lite mer gain i JMP 100. Modell 1959 och 1959T var de som satte tonen för Hendrix, Cream, Zeppelin och Deep Purple.

Modellnumren är lite mystiska skulle jag vilja säga, för det rör sig inte alls om årtal. Det finns ingen riktig förklaring till dem, i alla fall inte de tidiga serierna. Men en förklaring ska vara numret de fick Rose Morris försäljningkatalog. Ibland har det "mystiska" mer rationella förklaringar än man kan tro. Modell 1959, skulle då helt enkelt ha varit artikel ettusenniohundrafemtionio i katalogen när den kom ut. Senare kom mer begripliga modelnummer, Silver Jubilee tex. Den släpptes i samband med Marshall 25 år som företag och Jims 50 årsdag, 2550....

Här följer en komplett lista över modellnummer tillverkade mellan 1962-1973

1958                2x10 Combo: 18watt, 20 watt
1959                Super Lead, JTM 100, JMP 100
1959T              Tremolo Super Lead: JTM 100, JMP 100
1968                Super P.A.: JTM 100, JMP 100
1974                1x12 or 2x12 Combo: 18watt, 20 watt
1985                P.A.: JTM 45, JMP 50
1986                Bass: JTM 45, JMP 50
1987                Lead: JTM 45, JMP 50                                    
1987T              Lead, Tremolo: JTM 45, JMP 50
1989                Organ: JTM 45, JMP 50
1961                4x10 Combo: JTM 45, JMP 50
1962                2x12 Combo: JTM 45, JMP 50 “Blues Breaker”
1992                Super Bass: JTM 100, JMP 100
1992T              Tremolo Super Bass: JTM 100, JMP 100
2061                20 watt Lead/Bass Head 100

Efter 1973 lämnades metoden "hand wired", eller "point to point", och man började delvis använda "förtryckta kretskort", och därmed var ett era avslutad eller kanske man ska säga "början på en annan"? Det beror på hur man ser det. Man gjorde det av produktionstekniska skäl, men också en nödvändigt för att möta den ökande efterfrågan och samtidigt sänka personalkostnader. Man får komma ihåg att de första förstärkarna tillverkades i butikens bakre regioner, av entusiastiska entreprenörer. Nu hade man ett växande storföretag på gång och var så klart tvungna att ta höjd för det. Men det blev en modifiering många menar påverkade tonen i förstärkarna, och det är nog alla överens om att det gjorde. Men det är så utveckling är tänker jag. Vissa blir sura och andra hittar nya värden.


//Gitarrzombien








torsdag 20 november 2014

Lundgren Vintage 60 set och detta med "lödskräck"...

I veckan köpte jag ett sett Lundgrens Vintage 60 till en strata, av shitty karaktär. Jag har aldrig bytt mickar själv tidigare eftersom jag fått lödskräck sedan högstadiet. Jag vet att jag sänker min trovärdighet nu men det skiter jag i. Jag har insett att det kan vara ett ganska stort problem för andra, eftersom det blir ganska dyrt i längden att leja ut vartenda pilljobb. Och sen är det en pinsamhetskänsla i det som kanske är svårare än annat att "outa" för en gitarrist än man tror.

Det visade sig vara ett genidrag att köpa ett set fina mickar, för motivationen och modet kom med på köpet liksom. Suget efter att få den där hopplösa stratans tunna intetsägande ljud att växa tog helt enkelt över.

Alla som jag talat med om detta har bara skakat på huvudet och inte riktigt förstått vad jag säger och "att löda är den enklaste sak i världen". Jo det stämmer ju inser jag nu, men inte för den som inte kan och som fått lödskräck från åk 7 under tekniktimmarna, som man dessutom av förklarliga skäl skolkade ifrån.

Många påstår att det kvittar vilken lödkolv man använder. FEL! Tidigare försök med kolvar från 99 kr visar sig vara för dåliga. Skälet är helt enkelt att de måste generera tillräckligt med värme och samtidigt inte bränna känsliga komponenter. Så nu köpte jag en lödstation med reglerbar värme, runt 500 spänn. Det finns säkert lödconnoisseurer som hävdar det ena och det andra här men "let´s face it", sladdarna ska bara på grejerna för oss vanliga gitarrister.

Det jag aldrig riktigt fattat med lödningen var hur viktigt det är att båda objekten är tillräckligt varma. Nu skrattar säkert många av er i mjugg åt min obildade insikt, men ni som inte gör det läser nog ned ökat intresse gissar jag. Men om du sätter lödpennan mot båda objekten och räknar till 10 så kan du sen enkelt tillföra lödtennet som breder ut sig av "kapilärkraften" i de håligheter som finns i närheten. Om jag bara lärt mig detta 1982!!!! Fy fan vad kul jag kunde haft....känns som att livet får ny mening nu.

Sen är det bra att ha kontakt med någon som inte skrattar ut dig när du ställer dumma frågor. Jag frågade Halkan på Halkans Rockhouse hur man byter mickar på en strata.

Han tittade först oförstående på mig, säkert 20 sekunder, och förklarade sen väldigt pedagogiskt och vänligt att det var det enklaste i hela världen och ritade upp en skiss på ett papper. En lapp väl värd att spara.

Varje mick har två sladdar, en till volympotten och den andra till switchen på där för avsedd plats. På en vanlig enkel 5-switch är det de 3 kontakterna till höger eller vänster beroende på hur man ser det.

Resultatet blev att jag fick dit dem utan problem, skruvade ihop gitarren och pluggade in den. Det fungerade och det lät betydligt bättre än med de som satt på från början. De levererar ett riktigt schysst vintagesound med både tryck och tydlig topp. I den sitter Alnico 5 magneter och den  är handvirad med 0.063 mm koppartråd. Stallmicken är lite "hottare" än övriga och de funkar mycket bra till både rent bluesigt ljud men också för distat ljud. Dessutom svarar de riktigt bra på tonkontrollen.

Nu har jag blivit av med min lödskräck och fått min strata att låta fantastiskt mycket bättre. Nästa projekt blir att beställa hem en kropp och hals och sen leta upp delar för att bygga min egen "Guitar Zombie Guitar".

"Med en schysst lödkolv och en rulle lödtenn kommer man långt här i världen". 

//Gitarrzombien



måndag 17 november 2014

Opeths nya låtar imponerar live...

Opeths sista spelning på turnén genomfördes på Münchenbryggeriet i Stockholm och pekade tungt på två områden. Dels att de nya låtarna från Pale Communion låter ännu bättre live än på skiva och att de kommer att skriva in sig i rockhistorien som ett av världens bästa liveband. Opeths musikaliska resa leder sina fans på ständigt nya spännande vägar, och alltid lika oförusägbara. Just nu rör de sig i riktningen progressive rock men har ännu inte släppt death metal helt och på riktigt.

Foto: Gitarrzombien
Ur ett gitarrperspektiv är det helt och hållet en uppvisning i variation och gitarrljuden är en resa i sig. Det i de stundom komplicerade turerna, stämningsfulla partierna, takskiftena och mördande hårda kräver förstås genomtänkta gitarrljud som håller fram de båda gitarristernas olika styrkor.


De två första låtarna "Eternal Rains Will Come" och "Cust of Eternety" sätter en fantastisk fin ton på hela tillställningen och att därpå dänga in "Bleak" känns som fulländat öppningserbjudande för en oinvigd, om det nu var några sånna på plats.

Foto: Gitarrzombien
Mikael Åkerfeldts sinnrikt melodiska och oftast långsamma spel, byggt på ren känsla, är närmast ett skolexempel i "longtones" och "vibrato".

Flera gånger under spelningen kom jag på mig själv tänka på att de tre övriga i bandet spelar en avgörande roll för helheten. Martin Mendez på bas har ett fantastiskt tight samarbete med Martin Axenrot och Joakim Svalberg på Keyboard leker lekfullt som bara han kan där bakom alltihop. Det svänger och sitter rakt in i kaklet. Hatten av för alla i bandet förstås, men främst för de som oftast jobbar i skymundan.

Faktum är att mycket av de mest komplicerade partierna får mig att länka ihop det med Frank Zappas bästa stunder. Åkerfeldt påstår själv att han aldrig lyssnat särskilt mycket på Zappa, men tänk om man någon gång kunde få höra Opeth köra någon av de mer spännande Zappa låtarna.... jag säger bara om. Jag är helt säker på att bandet nailar det hur lätt som helst, och dessutom skulle de förmodligen sätta sin egen prägel på det.

Foto: Gitarrzombien
Fredrik Åkessons lite tuffare attityd i spelet är en annan historia. Bländande komp och ett solospel som kan uppmärksammas betydligt oftare och mer. Efter att ha hört honom live nu flera gånger står det klart att han är så mycket mer än bara "metalgitarrist".

Han behärskar det mesta skulle jag vilja säga och han växlar snabbt från mördande hårt till magnifikt känslomässigt nyanserat spel. Han utnyttjar sin uppsättning ljud som det vore insidan av sin jackficka och solot på "Cusp of Eternity" är en fröjd för örat.

Foto: Gitarrzombien
Innan gigget hade jag möjligheten att träffa Fredrik Åkesson under soundcheck då vi filmade en Rig Rundown, som publiceras här senare senare.

Han berättade bland annat om deras nya lösning för det akustiska ljudet, nämligen genom piezo tremolo bridge.
Gitarrerna har två output jacks, dels det vanliga såklart men också ett piezo som hämtar tonen direkt från stallet och som sedan processas till akustiskt ljud. Med en enkel switch kan de byta från mördande gain till vackert akustiskt. Det går även att ställa switchen i mitten och blenda in akustiskt bakom det vanliga mickljudet. Resultatet är bländande fint och de akustiska ljudet "skär igenom" precis där det ska och det låter förbluffande autentiskt.

Jag återkommer med "The Rig Rundown" och mer om Fredriks ljud, som är en riktigt spännande historia. Det kan jag försäkra er.

Det bättre jag sett på länge for i huvudet på vägen hem....

Betyg:
5 Zombies (5)






lördag 15 november 2014

Tobias Egge från Imperial State Electric

Nån skrev i en kommentar häromsistens varför kompgitarrister och deras jobb så sällan lyfts fram i media. Bilden man har är väl kanske att det oftast är sologitarrister och frontfigurer som hamnar i fokus. Det fick mig att fundera över vad jag själv gör här på bloggen, om jag bidrar till detta? Det visade sig när jag funderade på det att ett av de mer intressanta områdena faktiskt är "rythm guitar" och att det inte alls ska ses som nån slags lägre status gentemot strålkastarbadande ekvilibrtister. Dessa gitarrister som skapar grunden och tryggheten bakom ett bands identitet

En av våra mest stadiga kompgitarrister, som förvisso också spelar en del solopartier, är Tobias Egge från Imperial State Electric. Imperial är ett av sveriges mesta "hard working bands" med Nicke Andersson i spetsen, som startade bandet när Hellacopters lades på is 2008. Det startade som ett soloprojekt där Nicke spelade alla instrument men sen utvecklades det hela till ett eget band man har man släppt 4 album:

2010 – Imperial State Electric
2011 – In Concert!
2012 – Pop War
2013 – Reptile Brain Music

Bandet består idag av:
Nicke Andersson: sång, gitarr
Tobias Egge: körsång, gitarr
Dolf de Borst: körsång, bas
Tomas Eriksson: trummor

Det är ingen hemlighet att bandets gitarrister är grundade i Kiss och Ace Frehley på alla möjliga sätt. Bara det att i princip alla gitarrer de äger har  DiMarzio Super Distortions kan man koppla till vurmen för Ace Frehley.  En inspiration som ligger där under ytan och som ständigt gör sig påmind.

En sak med just Tobias Egge, som kanske inte heller är nån hemlighet, är att han är vansinnigt förstjust i japanska gitarrer. Han plockar fram gitarr på gitarr, mestadels Burny och Grecco och han har ett par riktigt fina SGs.

Jag träffar Tobias Egge i replokalen som nu byggs om till en demostudio. Det står gamla förstärkare överallt och han visar mig deras specialdesignade gitarrcase för flyg, byggda så att de md tre gitarrer inte överstiger gränsvärden för standardbagage. Turnerande är en kostsam historia så alla sätt att sänka kostnader är så klart välkomna.

Imperial State Electric är ett utpräglat livebend som lägger mycket energi på att låta autentiskt med rötter i 70-talet på olika sätt. Alla de gånger jag hört dem live har ljudet varit väldigt bra och samtalet startar där, i hur man får till det där ljudet som för en tillbaka till rock ´n rollens rötter men ändå får en egen identitet.

Kör ni in ear?
Nej det tror jag faktiskt aldrig vi kommer göra. Jag vet att många gör det idag, Nicke var till exempel på turné med Winnerbäck för ett tag sen, och alla hade in ear utan han. Det är inte riktigt vår grej det där.

Många menar ju att det blir bättre ljud ut mot publik?
Ja men det beror nog på hur komplicerad ljudbild man har. Jag tycker lite att folk som är extremt noga med sitt ljud ofta ställer till det för de övriga i bandet.

Hur då?
Jo men om du har världens fläskigaste 70-talsljud, med mycket bas och botten, så ska ändå trummor, elbas och andra gitarrer in i det där .Det kan stöka till det ganska mycket. Jag kör faktiskt väldigt ”middit”, och vi har faktiskt inte speciellt mycket alls i vårat gitarrljud och vi vill inte ha speciellt mycket toppighet heller.

Det förvånar nog många, vad är det ni söker då?
Det är nån slags sån där helig ”mid” vi söker, nästan lite näsig så där, enklare och snyggare.

Är det också för att gitarrerna ska skära igenom bättre?
Ja det är ju det det gör, lite som det där du hittar när du har en wha wha, som Michael Schenker är så känd för, men många andra också förstås. 

Vad kör ni på för förstärkare?
Vi kör faktiskt på varsin klon av Plexi 50, Ceriatone från Malaysia, Kuala Lumpur. Vi hittade dem på nätet och tyckte att det lät så bra så vi chansade och köpte två. Det är handlödda kloner på Plexi 50, men låter egentligen bättre tycker jag och är ju dessutom etydligt billigare.

Han låter mig testa förstärkaren med en SG (Burny) och den låter mycket riktigt som en Plexi ska, men mitt intryck är att den är om möjligt ännu mer dynamisk och reagerar väldigt distinkt på anslag och tydlig strängseparation. Det låter som mycket gain men det är det inte, det är som att det inte riktigt behövs. Stor botten, varm och fantastiskt välutvecklad. 

Kör du några pedaler i den för att få den mer ”näsig”?
Ingen Tube Screamer om det är det du menar...

Han reser sig och plockar fram sitt pedalcase, inte särskilt stort men behändigt.

Hur har du dukat ditt bord?
Hela grundljudet är en specialgjord Treble Booster som heter Imperial Reptile av Magnetic Effects, du vet han Christian Livingstone i Datsuns. Han är fantastisk, han håller i stort sätt bara på med effecter nuförtiden.

Det är en Imperial Signature alltså?
Jo på sätt och vis är det så. Man kan säga att det är hela mitt ljud egentligen. Den har jag oftast på fullt faktiskt och sen är det en Memory Man som tillför nåt slags "slap echo" eller vad man ska säga, en liten svans så det bara blir lite fylligare. Knappt så att det märsk men det är där. Det började egentligen med att jag byggde en egen treble booster, en klassisk Dallas Rangemaster, och det var då jag insåg att ”shit” det är ju det här jag vill ha. Det är ju lite samma grund idé som en Tube Screamer, men du får mycket mer dynamik. 

Så det är det som gör det ”middiga”?
Ja jag tycker det i alla fall. Det var nån kille på Youtbe som ”viste” hur Ace Frehley fick sitt ljud, man skulle dra på på 10an där och 6an på den och den osv på förstärkaren och sånt. Vi snackade såklart mycket om det där en period. Men sånt stämmer ju inte, hur skulle den killen i så fall veta att det finns en perfect setting? Oftast är det ju istället så, har vi lärt oss med åren, att när man kommer till ett ställe så börjar man med allt på noll på förstärkaren och jobbar sig upp till det grundljud som passar just den aktuella lokalen. Det är olika varje gång liksom.

Ni kör i princip enbart DiMarzio Super Distortions i era gitarrer?
Ja det har blivit så och vi är faktiskt sponsrade av DiMarzio också för att vi just använder dem i Imperial.  De utnyttjar rörförstärkare på ett otroligt bra sätt och är en riktigt klassiker från 70-talet. Den hjälper till så att "midden" blir tydlig och sen har de ju också en hög output. Underskattad mick faktiskt. 

Är du petig med gitarrljudet?
Nej det är jag faktiskt inte, Nicke är till exempel mycket mer ljudnörd än mig. Han håller på mycket mer med sitt ljud innan han är nöjd. Han flyttar om hela tiden på sitt pedalbord, det ser aldrig likadant ut. Han experimenterar lite fram och tillbaka, på nån låt har han en lessliepedal och lite sånt där. 

Men ni är inte pedalorienterade överlag?
Nej vi kör inte så mycket effekter, det är rätt cleant faktiskt och på senaste plattan har vi dessutom mindre gain. Kan man få ett gitarrljud med mindre gain och ändå få bra sustain och få det att låta fett så är det ju så klart mycket bättre. 

När man börjar spela så fokuserar man ofta på mycket gain?
Ja jo det är ju väldigt förlåtande med mycket dist, man kan ju gömma sig lite som gitarrist. För Nicke är ju det här med gitarrljud en holy grail. Förr fanns det ju färre effekter och man var mer beroende av hur man spelade, dvs att man skapade sin ton för hand så att säga. Det är ju svårt att fånga andras ljud med pedaler, man kan komma nära men så måste man ju ändå göra slutjobbet själv. Gitarrister var nog också lite mer lekfulla förr i världen. Idag är nästan allt serverat tyvärr, man behöver liksom inte kämpa med det på samma sätt längre. På gott och ont.

Det här med att kompgitarrister alltid hamnar i bakgrunden....
Jag vet inte, jag tror inte det riktigt är ett så stort problem. Kolla Malcolm Young till exempel. Jag vet att det är han som är hjärnan bakom AC/DC och att han i princip legat bakom allt som AC/DC gjort, men att konceptet bygger på att han står där bakom och att Angus hoppar omkring och tar fokus. Han lär dessutom kunna spela allt Angus kan. Men man får ju se nu hur det går nu när han slutat, men som jag fattat det så är den nya killen kompmässigt exakt likadan.

Du spelar en del solon också...
Ja det gör jag men Nicke gör det mesta, och det har jag inga som helst problem med. 

Vilka supergitarrister finns det från vår tid idag?
När man tänker på supergitarrister idag så är de förhållandevis väldigt få som kommer får vår tid.
Ja jag har faktiskt svårt att tänka mig att det kommer finnas många gitarrister från vår tid som blir historiskt banbrytande och odödliga. Det flesta kommer från 60,70 0ch 80 talet. Dom där som man tänker ”vilken fantastisk ton alltså”.

Kan du nämna någon förebild förutom Ace Frehley?
En lite bortglömd gitarrist som jag gillar mycket är Buck Dharma i Blue Öyster Cult, och särskilt det han gjorde på Blue Öyster Cults klassiska album "Secret Treaties". Han är en helt fantastisk gitarrist och dessutom är bandet i sig mycket mer än "(Dont Fear) The Reeper". Kolla upp honom är mitt tips.

Man undrar om vi nått gränsen för vad man kan göra med en gitarr, måste det till en ny uppfinning som leder till något annat?
Jag tycker det verkar som att de flesta oftare tittar tillbaka än försöker utveckla något nytt. Back to basics liksom, men det är intressanta tankar, men sen är det ju ändå den breda publiken som kommer avgöra tror jag. Men visst kan tekniska uppfinningar göra att man utvecklar nya speltekniker, så är det ju. 

Jag såg en ny pedal som kommit som gjorde att man kunde låta som en hammondorgel…
Ja men kan man inte bara skaffa en orgel då…ha ha ha…

Ja eller har man blivit gammal?
Jo men det är ju lika fjantigt som att ha en Keytar och spela trummor, det hela går ju till slut till överdrift kan jag tycka...

Tack för att du tog dig med Gitarrzombien...
Tack själv, det är alltid kul att snacka gitarr....

Stay Zombied

//Gitarrzombien






fredag 14 november 2014

100 000 lästa artiklar på bloggen och "Gitarrzombien Meet Up"...

Det är faktiskt smått overkligt att Gitarrzombien passerat 100 000 lästa artiklar och fler än 5000 följare på Facebook. Jag kunde faktiskt aldrig i min vildaste fantasi drömma om det när jag började bloggandet i våras. Fantastiskt roligt. Och ännu roligare är att så många hör av sig på DM med frågor, funderingar, önskningar, kommentarer, kritik och allt möjligt. Gitarrsverige lever o frodas, that´s for sure...och det känns fantastiskt att vara en del av den. 

Tack alla som bidragit med kommentarer, alla vänliga artister som jag intervjuat och Darren Edwards för support och inspiration.

Med risk för att beskyllas för att jag har har drabbats av hybris, det är inte riktigt min grej, så skulle jag vilja se om det finns intresse för fysiska träffar på något sätt.

Till att börja med kanske en enkel "Gitarrzombien Meet Up" där man kan träffas och snacka gitarrer, förstärkare, effekter och "the mysterious tone". Alla är välkomna naturligtvis, gitarrister på alla nivåer, leverantörer, butiksägare, artister, gitarmekare, gitarrdrömare, effektbyggare, förstärkarmoddare eller bara allmänt nyfikna.

Jag tänkte att lördagen den 22 november kl 14:00 kan vara en bra tidpunkt, och platsen tänkte jag att ni som vill hänga på kunde föreslå på www.facebook.com/gitarrcombien (gärna under inlägget kopplat till denna post)

Kanske är det en helt nollställd idé, eller så är det början på nåt nytt spännande vi alla kan vara med att bygga? Om inte annat bara för att slå ihjäl några timmar och kanske skåla för alla Zombies därute.

Nu börjar jag arbetet med att nå nästa mål, 200 000 lästa artiklar och 8000 följare på Facebook.

Stay Zombied...

//Gitarrzombien



tisdag 11 november 2014

Slash Les Paul Standard Antique Vintage Sunburst "piratkopia" från Kina (MIC)

I tre tidigare artiklar har jag lyft kinesiska kopior, eller förfalskningar som det egentligen handlar om. Först ett allmänt resonemang och därefter en recension av en 160 dollars "Fender Telecaster" och sen en 270 dollars "Fender Stratocaster Relic YJM". Den sista, #3, är en Gibson Slash Les Paul Antique Vintage Sunburst "Slash Tribute" för 280 dollar som också den skickades fraktfritt. Bara priset borde hinta om att det hela är "fake", originalet tillverkades nämligen bara i 1 600 exemplar world wide.

Jag vill en fjärde gång påpeka att jag inte har för avsikt att "branda" kinesiska "förfalskningar", utan enbart låta er upplysas mer om fenomenet "kinesiska kopior". Att köpa kopior är inte olagligt, det är däremot olagligt att tillverka och sälja dem och särskilt som om de vore "original". Även om man inte har moraliska dubier omkring att köpa, så bör man vara medveten om att man stödjer olaglig verksamhet och att man dessutom långsiktigt medverkar till att påverka de företag som äger de riktiga varumärkena, och framförallt deras affärsverksamhet. Jag har fått kritik i sociala medier för att jag gör dessa artiklar, man menar att jag promotor olaglig verksamhet. Jag vill bara ytterligare en gång informera er läsare om att det gör jag inte alls. Jag gör detta i syfte att lyfta fenomenet och öka medvetenheten och genom det försöka bidra till att färre personer blir lurade på exempelvis Blocket plus att jag tycker det intressant att följa vad som som händer med asiatisk gitarrtillverkning. 

"Enough" om det...

#3 anlände någon dag efter #2. Denna promenad från Posten var betydligt mer spännande eftersom #2 visade sig vara bättre än #1, jag kände mig i alla fall inte lurad. Jag var därför förväntansfull hela vägen hem.

Paketet, även detta ett gult cellofanpaket, var tyngre än de förra två. Väl hemma så öppnade jag paketet och fann en gitarr, samma gitarrband för förut, en helgjuten plastkabel och två plektrum.

När skyddspappret plockats av möts jag av en gitarr med en fantastisk finish. Jag tänkte "hur kan man få till detta för 280 dollar?". Jag granskar den därför väldigt noga men jag hittar i stort sett inga fel alls ytmässigt. Möjligen aningens mer färg i bursten jämfört med originalet.

Jag jämför med min original "Slash Signature" och finner att "Slash loggan" sitter aningen snett, men det är inget man lägger märke till om man inte har ett original att jämföra med. Gibsonloggan sitter däremot där den ska.

Halsen är rak och under dragstångsplattan finns en "trussrod". Det är den tredje gitarren med dragstång och inte heller nu är den av silikon. Den fungerar men ser inte ut som på original. Den sticker inte ut som på en originalgitarr, istället sitter den en bit in och därför är det lite knepigare att utföra arbetet än på en riktig. Dessutom, vilket verkar vara väldigt vanligt, så sitter den nedre skruven på dragstångsplattan knappt alls i träet under, som det gör den på originalen. Därför är detta ett bra signum på att det är en kopia.

Greppbrädan ser ut att vara av Rosewood och den känns som det också. Inlaysen ser helt autentiska ut också och är inte på något vis slarvigt ilagda. Banden är också fina, en aning ojämna på banden lägst upp så de får sig en liten putsning.

Gitarren är förvånande nog perfekt intonerad direkt ur paketet, vilket signalerar att man på denna fabrik inte bara slänger ihop grejerna utan är måna om att jag som kund ska känna att de gjort sitt jobb, men däremot  är strängarna fasansfulla. Inte riktigt lika illa som på #1 (Telecastern), men definitivt en medveten kostnadssänkare. Något måste de ju skära ner på tänker jag.

Trevägsswitchen fungerar och känns stabil, men den lilla pluppen är märkligt nog inte monterad utan ligger i påsen med plektrum.

Stämskruvarna är av "vintage style" och fungerar flawless. Gitarren håller definitivt stämningen, även vid ganska tufft spelande. Att det är Kluson Deluxe är inte särskilt troligt, för det står Gibson Deluxe på dem, ytterligare en detalj att lägga på minnet.

Elektronikarbetet under huven är väl inget mästerverk kanske, det ser snarare lite "billigt ut". En slarvig lödning helt klart, men det fungerar och brummar i alla fall inte minsta.

Mickarna är inte i närheten av Alnico 2 Pro, som det ju ska vara. De låter inte illa men de är lite opersonliga i ljudbilden, en aning ofylliga eller vad man ska säga och outputen verkar också vara lägre. Det hela skvallrar om att en mickbyte skulle ge gitarren ett ordentligt lyft. Även detta är ju ett sätt att skära kostnader naturligtvis.

Däremot låter gitarren ganska starkt akustiskt, vilket förvånar mig en del. Den är nämligen något lättare är original, inte så det känns Kalle Anka men mindre trä, helt klart.

Stallet är stabilt med ett "Tune-o-matic bridge" och lightweight stopbar tailpiece. Det ser ok ut och fungerar som vilket annat "hard tail" som helst. Annars är ju detta en rätt stor bov när det gäller bristande kvalitet.

Omdömet blir att denna kinesiska förfalskning mycket väl kan ställa till det för den okunniga, för det är ett väl fungerande instrument. Jämför man med en original Gibson Standard så märker naturligtvis skillnad, helt klart. Men som instrument betraktat fungerar det riktigt bra i det skick den är vid leverans.

Om man byter en del hårdvara blir den såklart snäppet bättre, men nytt stall, nya mickar och stämskruvar kostar ju en del och det billiga priset blir ganska snabbt högre, du får nog lägga på 5 tusenlappar till och då hamnar du på en Les Paul Studio eller Junior.

Jag är återigen positivt förvånad över kvaliteten kontra pris. Att det gäller att vara uppmärksam framöver på Blocket och eBay är uppenbart, det är en lärdom jag själv drar av denna artikelserie. Mina Chinese #1, #2 och #3 förblir i min ägo och får påminna mig om den globaliserade världen och hur den påverkar oss.

Betyg:
4 Zombies (5)



måndag 10 november 2014

Fender Stratocaster YJM "piratkopia" från Kina (MIC)

I två tidigare artiklar har jag resonerat lite kring kinesiska kopior, eller förfalskningar om man så vill. Först ett allmänt resonemang och därefter en recension av en 160 dollars "Fender Telecaster". Nu går vi vidare med kopia #2, en "Fender Stratocaster Yngwie J Malmsteen signature" för 270 dollar, alltså i runda tal 2000 kr. Fri frakt dessutom.

Jag vill än en gång förtydliga att jag inte promotor och uppmuntrar till att köpa förfalskningar, jag vill bara öka medvetenheten om fenomenet. Som jag tidigare skrivit är det inte olagligt att köpa "kopior", men att sälja dem och i synnerhet att samtidigt påstå att de är äkta är enligt lag förbjudet. På vägen hem från posten funderade jag på om projektet "kinagitarrer" inte var så smart när allt kommer omkring. Telen var ju långt ifrån en succé kan man säga.

Väl hemma öppnade jag det gula cellofanpaketet den packats i. Även denna gång är det mycket noggrant packat. I paketet ligger gitarren, en svart helgjuten gitarrsladd, ett lika kort gitarrband, ett verktyg för dragstången och två plektrum.

Gitarren är av typen "relic", men det är bara "fake" och slitaget är lackat. På håll ser den dock väldigt cool ut. Även halsen är relic, men greppbrädan är lackad, detsamma på baksidan. Att göra en relic som är lackad ställer en del frågor på sin spets, jag ser inte riktigt poängen med det faktiskt. Halsen är scalloperad precis som på originalet, och arbetet ser faktiskt väldigt bra ut. Banden sitter fint men är lite ojämna på ytan. Fenderloggan på huvudet ser ok ut, kanske något fetare än vad som skulle anses vara korrekt.

Strängarna är bättre än på "telen" men fortfarande skräp. När jag kollar intoneringen så stämmer den perfekt över hela halsen och stränghöjden känns något höga.

Mickarna är märkta med "Noiseless", men när jag pluggar in den blir det tydligt att det inte rör sig om noiselessmickar. Gitarren har däremot väldigt bra ton, vilket förvånar då den är betydligt lättare än en orginalstrata. Det låter dock bra, även om det saknas en del botten i den.

Jag bestämmer mig för att göra de modifieringar som krävs för att den ska bli bra, för den här gitarren har potential. Precis som andra lågprisgitarrer faktiskt har. Hårdvaran är inte  high class, men de fungerar.

Stämskruvarna är tex robusta och svarar bra och tight och dragstången fungerar bra även på denna gitarr, dvs den är inte av silikon som man läser om på nätet. Den sitter under plektrumskyddet...lite bökigt.

1. Jag putsar banden. Check!
2. Byter strängar. Check!
3. Sänker stränghöjden. Check!
4. Tar ett sandpapper och gör den fysiskt "relic".
5. Slipar baksidan på halsen för att göra den snabbare. Check!
6. Drar åt gitarrens samtliga skruvar. Check!

Det som är bra med denna här typen av "billig" gitarr är att man kan fixa och lattja runt med den utan att få ångest för att man pajar den. Visst 2000 kr är i reella tal en del pengar, men det känns ändå ok tycker jag.

När jag kopplar in den igen och spelar en snutt upptäcker jag till min förvåning att gitarren spelmässigt är riktigt bra. Den låter också väldigt bra, även om den skulle behöva en uppsättning nya mickar. Den är lättspelad och efter att jag putsat banden är den "smoothless". Eftersom den är lättare är den väldigt trevlig att ha på sig. Jag spelar ganska hårdfört och den håller stämningen perfekt. Faktum är att den spelar i princip lika bra som en original Stratocaster tillverkad i Mexico, den enda skillnaden är att den är något lättare. Förmodligen är det Basswood i kroppen, men det ska jag egentligen låta vara osagt.

Byter man mickar till "riktiga", vilket jag ska göra, så har man, "knock on wood", en riktigt bra gitarr till ett galet lågt pris. Men man ska komma ihåg att det handlar om att röra sig i tassemarkerna och att den inte bör säljas vidare hur som helst. Jag skulle dock själv värdera den till 4000 kr med tanke på dess spelbarhet, som ligger i paritet med en begagnad "Made in Mexico".

Och så är den snygg också efter en omgång med sandpapper och lite hackande med diverse verktyg.

Så #2 visade sig vara klart godkänd. Naturligtvis inte som en original YJM, men det är ju inte heller det detta handlar om. Eller hur?

Betyg:
3 Zombies (5)


söndag 9 november 2014

Fender Telecaster piratkopia från Kina (MIC)

I artikelserien om kinesiska kopior, förfalskningar, går vi nu in på 3 exempel som jag köpt via webben. Hela tanken med detta var att ta reda på hur dessa gitarrer är.  I förra inlägget resonerade jag om fenomenet kinesiska kopior i stort. Jag gjorde också en undersökning som visade att 39% av läsarna faktiskt köpt en förfalskning någon gång. Det betyder att betydligt fler än var tredje gitarrist, som svarade, är väl bekanta med dessa gitarrer men det vi inte vet är hur dessa gitarrer föll köparna i smaken. 

Det är, som jag tidigare skrev, inte kriminellt att köpa en kopia, bara att tillverka och sälja det som "äkta". Problemet för köpare är snarare att man stödjer denna skumma verksamhet. Men om vi för ett ögonblick bortser från det så kan det ändå vara intressant att ta reda på hur det ligger till med kvalitén. Helt klart är att det går att hitta bra instrument, om man nu väljer att se dem på det viset, men det kan också bli total katastrof förstås. Låt oss börja i den änden.

Jag valde först att köpa en riktigt billig gitarr, en lila Telecaster av märket "Fender". Den kostade 160 dollar inklusive frakt, dvs i runda slängar 1 100 skr. Det betyder att den ligger i prisklassen "absolut nybörjargitarr". Målgruppen är uppenbarligen människor som vill köpa en riktigt billig gitarr, antingen som gåva till nåt barn eller för att hänga på väggen för att "flasha" för vänner och bekanta.

Efter 12 dagar landade den i ett gult paket av cellofan. Väldigt väl paketerad får jag ändå börja med att säga, så frakten är inga problem.

Vid en första okulärbesiktning ser den verkligen bra ut, klockrent "Gitarrzombien-Lila". Lackarbetet är helt fantastisk, även om mönstret ser väldigt "corny" ut. Halsen är rak och det finns en dragstång i den, trots att det ofta påstås motsatsen. Det kommer dessutom med ett verktyg för justering plus ett axelband som är alldeles för kort, en gitarrsladd i helgjuten plast (som brummar) och två helt oanvändbara plektrum. Jag tänker att om det kostar 160 dollars så kanske tillbehör inte står på priolistan?

So far so god...

Jag stämmer upp den grovt och pluggar in den i min Vox. Oh My God.... Den låter verkligen illa, det är till och med tveksamt om man kan kalla ljudet "elgitarr". Plonk och platt rakt igenom, lite som en kakburk, och strängarna verkar mer vara ståltråd än strängar, i alla fall så är det så det känns. Jag tänker att ett strängbyte kanske kan hjälpa till lite.

När jag strängar om odjuret upptäcker jag att strängarna har fel avstånd mellan E- och A-strängen. Det visar sig att den ena sadeln är fel och betydligt smalare än de övriga.

Jag travar iväg till Halkans och hittar en ny uppsättning och sen hem för att byta. Då börjar nästa problem. Den är i princip omöjlig att intonera. Hur jag än gör så går det bara inte.

Stränghöjden är obegripligt hög, men jag filar ned den dem till lämpligt djup så det möter mina behov.

Stämskruvarna är riktigt usla också, och drar knappt. Det spelar ingen roll om jag skruvar i "låsskruvarna" heller.

Bortsett från att den inte går att stämma, vilket man naturligtvis inte kan bortse ifrån, så är den nu "spelbar", och det skulle nog gå att lämna in den och byta stall och stämskruvar, men jag ger upp och lunkar iväg till posten för att plocka upp nästa försändelse.

Mina förhoppningar var nere på minus 10 och när jag bar hem ett likadant gult paket började jag faktiskt ångra att jag startade projektet över huvudtaget.



Slutsatsen jag ändå drar är att 160 dollars uppenbart är en varningssignal. Förvånad? Nej inte särskilt.

Betyg:
0,5 Zombies (5)


fredag 7 november 2014

Låt oss diskutera pirat-gitarrer från Kina + en undersökning

Marknaden är full av Kinesiska kopior av kända och etablerade märken. Så är det. Den globaliserade värld vi lever i numera skapar grogrund för en mer eller mindre okontrollerad marknad av dessa kopior.  Förfalskningsbranschen förknippad med mängder av problem, allt från barnarbete till miljöfarlig produktion etc. Men låt oss samtidigt konstatera att det är skillnad på kopior och kloner under eget märke. 

Marshalls första förstärkare var egentligen en klon av Fenders bästsäljare "Bassman", dvs i princip snodd. Burny från sent 70-tal och tidigt 80-tal anses idag som fina och åtråvärda instrument, men när de tillverkades var de pirat-kopio, bland annat av förlagan Gibsons Les Paul. Alla kända gitarrmärken har någon gång drabbats av detta. Bra grejer kopieras helt enkelt.

Det är viktigt med en gränsdragning här tycker jag:

1. Piratmarknaden
2. Klonmarknaden under egna varumärken

Pirater
Den första kategorin är kanske den man instinktivt känner störst problem med, tex asientillverkade gitarrer som märkts med Gibson, PRS, Fender, ESP eller Gretch. Denna kategori är kriminaliserad, i alla fall åt ett håll. Det är nämligen i de flesta länder förbjudet att tillverka och sälja piratkopior, eller "förfalskningar" som det ju handlar om.
Men däremot är det är inte kriminaliserat att köpa kopior. Därför är det, om man inte har moraliska dubier, fritt fram att handla sig en "Made in USA Gibson Les Paul" tillverkad i Kina.

Clone War
Den andra kategorin är inte alls förknippad med lagbrott. Att tex skydda ett kretskort är mycket svårt, för den som vill skapa en klon av en förstärkare handlar det bara om att designa kretskortet och montera kretsarna så det inte längre ser likadant ut och "branda" den med sit eget varumärke. Att skydda formen av en gitarr är också svårt, de flesta klontillverkarna ändrar bara tillräckligt mycket i formen för att det inte ska vara lönt att stämma dem eller så gör man en deal och betalar en licens etc. Klanerna är i sig intressanta och skapar ett ytterligare utbud, men utan att "förstöra" marknaden. Tvärtom faktiskt. Mängden märken är i ständig förändring, det tycks dyka upp nya "gitarrer" både nu och då. Spännande tycker jag.

Vår värld har förändrats
Det som gjort den enorma vågen av kopior möjlig är helt enkelt att tillgängligheten till kunskap och färdigheter spridits och fler kan nu göra hyfsade till riktigt fina instrument. Där de stora märkena hittat billig arbetskraft för sina instrument byggs hantverkskunskapen upp och i samband med det uppstår en möjlighet för leverantörerna (fabrikerna) att tjäna lite extra pengar. Så girigheten att tjäna mer skapar samtidigt fler konkurrenter och piratkopior av hög kvalitet.

Mängder av tillräckligt bra gitarrer tillverkas idag både lagligt och olagligt i Kina, något som var omöjligt för bara 15 år sedan, kvaliteten var då för dåligt. Detta håller på att förändras. Kinesiska tillverkare är på gång och den stora skillnaden från förr är att fler av dem är både nyfikna och noggranna och att de både vill och får tjäna pengar. Det får dem att göra vad de kan för tillverka bra grejer.

Marknaden, var finns den?
En annan intressant sak i sammanhanget är att man måste ställa sig frågan "var tar alla kopior vägen"? Det finns en hel hög websidor där du kan köpa en piratkopierad gitarr från Kina. När man kollar igenom dessa så hittar man ofta "kunder" från Ryssland, Argentina, Spanien som alla verkar vara en stor marknad, men även USA faktiskt. Jag tror att detta också har att göra med att tex Gibsons gitarrer idag kostar över 20 000 kr och att det i sig skapar ett hyfsat stor sugen grupp människor som vill ha en Gibson men som inte vill lägga den pengen. En kinesisk "Gibson" kan man köpa för 10% av priset för en "äkta". Det betyder att den målgrupp som köper kopior sannolikt inte skulle köpa en "real deal" i alla fall, men långsiktigt skadar detta naturligtvis varumärket.

Kvalitet?
När det gäller kvaliteten på en Kinesisk kopia så är det idag betydligt bättre än för 10 år sedan. Men det finns många tillverkare därute och alla är inte lika skickliga. Det finns riktigt usla objekt faktiskt, där man till och med kan se det på bilderna i annonserna. Men det finns också riktigt fina gitarrer för småpengar i sammanhanget. Om man inte har moraliska problem med att köpa en kinesiskt märkesgitarr så kan man göra riktigt bra köp, det är ingen tvekan om den saken.

De riktigt bra gitarrerna håller samma klass som en vanlig gitarr i mellanprisklassen, visserligen efter förlagor som tex "Les Paul Custom Shop" eller "Fender Custom Shop". Man kan inte jämföra dem med original, naturligtvis. Även om man hittar billig arbetskraft så är det trots allt ett hantverk, och där ligger de inte alls. Man ska komma ihåg att om man köper en "kopia" så köper man en "kopia" och inte den kvalitetssäkrade orginalprodukten, man kan liksom inte förvänta sig samma kvalitet. Samtidigt är det inte riktigt så enkelt. Kvalitet är ett subjektivt begrepp och ska också ställas mot "hur mycket man betalar" och vad man har som lägsta krav på sitt instrument.

Sälj inte fakes utan att tala om att det är fakes
Man bör INTE sälja kopior vidare till andra som "äkta", det är verkligen inte ok. Det kan vara svårt att avgöra om en kopia är en kopia om man inte satt sig in i det och det måste kännas fruktansvärt att inse att den gitarr man köpt för 15 000 i verkligheten bara är värd ett par tusen. Jag vill också understryka, med emfas, att jag inte driver någon slags kampanj för kinesiska kopior, jag är bara sjukt intresserad av fenomenet.

Fakes
Det finns många olika sätt att känna igen en "fake". De är helt enkelt inte byggda på samma sätt som en kvalitetsgitarr. En av de vanligaste knepen, som jag själv använder när det gäller Les Pauls, är att titta under "dragstångsluckan". Där ser det ofta riktigt konstigt ut på kopior, men inte alltid. Allt ifrån att det saknas dragstång överhuvudtaget till att det ser "kackigt" och svåråtkomligt ut. På en riktig Gibson sticker dragstången tex ut en bit, på fakes sitter den ofta längre in i halsen. Varför vet jag faktiskt inte, det borde ju vara en enkel åtgärd att fixa. det finns mycket mer att säga om detta, men innan jag går vidare i denna artikelserie så skulle jag vilja veta om ni någon gång köpt en "Kinesisk kopia". Undersökningen är anonym, och jag skulle verkligen uppskatta om du kunde svara så ärligt du bara kan.

UNDERSÖKNING

Har du någon gång köpt en gitarr som var "kopia" av ett mer eller mindre känt märke (original)?
Ja
Nej
Poll Maker

torsdag 6 november 2014

Test av förstärkare på Halkans Rockhouse: Fender Vibrolux 64-67

Häromdagen var jag inne på Halkan´s Rockhouse i Stockholm, en butik som sedan hedenhös handlat med bl.a vintageförstärkare och gitarrer, och gjorde ett antal förstärkartester tillsammans med Stevie Klasson. Det blev en mycket spännande eftermiddag med fina förstärkare. Först ut Fender Vibrolux Reverb, som tillverkade mellan 1964-1967.

Jag måste till att börja med säga att den överraskade mig, förmodligen eftersom jag faktiskt aldrig fått möjlighet att testa någon från den här tiden, utan enbart reissues.

Grundspecs
Uteffekt: 35 watts
Kanaler: Bright och Normal (2 input vardera)
Högtalare: Jensen C10Q eller Oxford 10L5
Effekter: Reverb och Tremolo
Försteg: 2 x 12AX7, 2 x 7025, 2 x 12AT7
Slutsteg: 2 st 6L6GC

Serienummer (Blackface)
A00100 to A00800 - 1964
A00800 to A03600 - 1965
A03600 to A08300 - 1966
A08300 to A10700 - 1967

Vibrolux har något så praktiskt som ett riktigt stort och brett rent ljud, som är mer eller mindre förhäxande till sin natur. Utöver det så spricker den upp rätt så tidigt, redan vid 5 eller 6, och ger ifrån sig ett riktigt coolt skitigt ljud som för tankarna till texasblues och rock. Vidare har den ett riktigt bra Tremolo. Intrycket jag får är att den med sin varma stora grundton gör sig förträfflig i allt från Jazz, Blues och Pop till mer rockiga sammanhang. Jag skulle inte ha nåt emot att ha en själv faktiskt.

Halkan själv dyker in under testet och påpekar att man bör vara försiktig med basen i den här typen av förstärkare eftersom man på starkt volym kan riskera att blåsa högtalarna. Och inte nog med det, man bör även ha lite koll på Tremolot av samma orsak. Jag gissar att det gått en och annan kon genom åren för man vill ju öka volymen i en bra stärkare, det hör ju liksom till.

Som många andra förstärkare av den här typen så behöver en del komponenter bytas efter en tid, till exempel högtalare, rör och caps etc. Det betyder samtidigt att ljudet i dem enkelt kan förändras beroende på vad folk stoppat in för grejer, man kanske ska kolla i dem innan köp om man är ute efter original. Det är ju inte alltid det finns en ifylld servicebok i dessa sammanhang.

Från 1968 gick den över i Silverface, dvs att frontpanelen bytts frpn svart till silver,  och den fick en del tekniska förändringar, Leo Fender var ju känd för att ständigt förändra i sina förstärkare eller kanske ska man snarare kalla det "intresserad av ständig produktutveckling". Det kunde dessutom hända att han i liggande serier plötsligt fick för sig att tweaka dem.

Stevie Klasson, som handlat med vintageinstrument i 30 årstid testade den och det lät ungefär så här.



Betyg:
5 Zombies (5)




söndag 2 november 2014

Ceriatone tillverkar prisvärda förstärkare som låter läskigt bra...

Sugen på ett sound baserat på någon av de klassiska Marhall eller Fender, men aldrig kunnat hitta stålarna som krävs? Då kan handgjorda point to point från Asien vara din grej. Vad sägs om en välljudande Marshall Plexi, JCM800, Fender Blackface eller Hower Dumble Series till en spottstyver i sammanhanget? Asien är stort och kunskapsutvecklingen går snabbt i dagens globaliserade värld. Vår allmänna uppfattning om var någonstans kvalitetsgrejer byggs får ständigt konkurrens och jag tror vi gör klokt i att vänja oss vid detta. 

För ett tag sen intervjuade jag Tobias Egge från Imperial State Electric, den intervjun publiceras snart. Han lät mig provspela en förstärkare från Asien. Det var en klon av Marshall Plexi som lät helt magiskt. Den var varm, hade stor botten och en fantastisk strängseparation. Tobias berättade att han och Nicke Andersson hade beställt varsin på vinst och förlust, jag tror de betalade 600 dollar styck eller nåt sånt. Leverantören, Ceriatone, tillverkar prisvärda "boutique clones" på klassiska förstärkare utan att göra avkall på kvalitet.

När jag kollade upp det ordentligt visade det sig att Ceriatone startades av entreprenören Nik S Azam och att Ceriatone, som startade år 2000, exporterar handbyggda förstärkare till 70 länder, mest till EU, USA, Japan och Australien. Men få här känner till dem, vilket är märkligt med tanke att de låter så bra.

Visserligen har priserna gått upp en smula sedan Tobias och Nicke köpte sina, men det handlar fortfarande mer än halva priset jämfört med tex nya Marshall Plexi reissues och begagnade "original" på blocket.

Men mer intressant är faktiskt de mer klassiska modellerna som inte görs längre. Ceriatone ersätter inget på vintagemarknaden, utan är mer ett alternativ till "digitalt" för den som ändå inte har 100 000 för en 35 år gammal Fender eller JTM.

Totalt erbjuder de ett 40-tal förstärkarmodeller, mestadels baserade på Fender och Marshall, och alla är handgjorda point to point med enda målet att göra stärkare med hög kvalitet snarare än att försöka konkurrera med pris. Konkurrensen från Kina är tydlig, men Ceriatone har hittat sin nisch och omdömena är överväldigande. Så egentligen kan man säga att de konkurrerar med de stora tillverkarnas kvalitet och starkare varumärken. Firman är liten, 20-talet anställda, och därför finns sannolikt inga stora marknadsföringskonton. De säljer i princip enbart på "mouth to mouth" genom uppskattande kunder i olika forum.

Enligt uppgift tillverkar de 100-200 förstärkare per månad, vilket är precis där de vill ligga. Ökad orderingång riskerar långsiktigt att nagga kvalitet i kanten.

Deras Overtone Special serie (OTS) är baserad på Howard Dumble series, en av de mest eftertraktade och dyraste boutique-förstärkarena i världen. Dumble i sig är ju en klon på Fenders Tweed och Blackface, och detta är intressant. För om du gör kloner och tar hutlöst betalt, då är det mer passande än om du gör lika bra kloner men tar mindre betalt.

Enligt recensioner ska OTS låta väldigt likt och autentiskt, men med den stora skillnaden att den kostar omkring 1 600 dollar jämfört med en Dumble Overdrive Special som går lös på mellan 20 000 - 50 000 dollar. Eftersom man inte kan patentera kretskort så enkelt, det är ju bara att tweaka dem lite, så är det inga problem med plagiatfrågan, och dessutom är Ceriatone inte en "copy cat" utan de använder sitt eget varumärke.

Ceriatone OTS tillhör de dyrare förstärkarna de gör, men de flesta ligger runt 1000 dollar för fullständigt ihopbyggda och med startpriser på 300-500 dollar om du kan tänka dig att göra lite av jobbet själv.

Jag kontaktade Nik och frågade om jag kunde få ställa några frågor, och kanske få möjlighet att få köpa en förstärkare för test längre fram, det är lång kö för att få loss en och det tar ju dessutom en stund att bygga för hand.

Vad var det som gjorde att du började bygga förstärkare? 
Det var egentligen bara en hobby från början. Jag spelar gitarr, och naturligtvis blev jag biten av "jakten på utrustning och ton", som många andra. Jag började meka och reparera vintage rörförstärkare, och innan jag visste ordet av hade det hela blivit väldigt seriöst. Jag började att bygga kretskort, och till slut blev det kompletta förstärkare. Jag är ingenjör i grunden, inom dataelektronik.

Var ligger er verkstad någonstans? 
Det ligger i Kuala Lumpur, Malaysia.

Vilka är dina egna preferenser runt musik när det kommer till förstärkare och gitarrljud? 
Jag växte upp med klassisk rock, och old school metal och då skulle vara Fender eller Marshalls, och det var i princip det enda vi också hade tillgång till.

Ceriatone´s förstärkare är inspirerade av välkända klassiker, bygger du dem från grunden point to point? 
Ja, vi bygger dem helt från grunden. Vi ritar och bygger våra egna chassi, boards, faceplates och hela processen utgår från råmaterial och utvalda komponenter. Dessutom är alla förstärkare vi bygger gjorda för hand.

Som kund kan man köpa kompletta förstärkare men också i delar att sätta ihop själv, vad är vanligast?
Vi säljer faktiskt fler kompletta förstärkare än i delar.

Jag vet att du inte tummar på kvalitet i det du gör, är det annars en utmaning i branschen, dvs att ballansera mellan kvalitet - billiga komponenter - lönsamhet - ljudkvalitet?  
Det finns inga "silver bullets" i det här jobbet. En komponent som inte anses vara så bra i ena situationen tillsammans med olika komponenter kan fungera utmärkt tillsammans med andra och i en viss förstärkartyp. Plus, om tänker efter,  passiva komponenter kostar inte särskilt mycket, och i synnerhet inte i bulk. Ett "Mallory 150 coupling cap" kostar tillexempel mindre än en dollar och Sozo och andra runt fem.

Och transformatorer?
Samma sak med transformatorer. Vi använder egna transformatorer för alla byggen. De kostar mindre än de kända tillverkarnas, men det beror på att det är gjorda här, där arbetskraften är billigare. Samtidigt är det så att vi har öppnat upp många vintage transformatorer, för att se hur det är konstruerade.

Så komponenterna i sig är inte så viktiga?
Alla delar bidrar och de gör skillnad, absolut, men de genererar sina egna ljud, man behöver finslipa sina egna öron och lyssna efter vad som fungerar bäst när man designar förstärkare.
Men den viktigaste delen om man vill ha kvalitet handlar om kvalitetskontroll, alltså att kontinuerligt testa varje moment. Jag testar alla förstärkarna personligen, och jag brukar testa dem mycket högt,
 och över ganska långa tidsperioder. Plus att vi "spelar in" våra förstärkare, för att säkerställa att inga barnsjukdomar följer med till kunden.

Hur går testprocessen till?
Vår process är ganska omfattande. Först testar jag förstärkarens spänningar, funktioner och ton. Och sedan spelar vi på dem bortåt 15-16 timmar totalt under 3 dagar. Därefter testar jag allt en gång igen innan chassit monteras in i kabinettet, och så testar jag det en sista gång, innan leverans. Det viktigaste för mig, och det vill jag verkligen betona, är lödningen. Det är en konst att lyckas bra med den, det är inte komplicerat, men processen är väldigt tidskrävande och man måste vara väldigt noggrann.

Vilken av dina förstärkare är du mest nöjd med??
Det finns inget sådant som en "bästa förstärkare", det beror på vad du vill uppnå med din ton, ditt humör, etc. Jag kan vara nöjd med en OTS (Dumble) och jag kunde vara nöjd med min Champ Ultra (Fender Blackface).

Den bästa amp du någonsin hört?
Alla vintage förstärkare har variationer, vissa är bra, vissa inte, och ett par är bara helt perfekta. Jag tycker själv att när vår OTS S&M, som är baserad på Dumble Amps, får det magiska att hända är det bara helt perfekt.

Dumble Amps är ju ikoniska på alla sätt...
Ja och S&M var faktiskt vår första i OTS serien. Efter att ha varit van med Fenders och Marshalls, så var det svårt att vänja sig vid Dumble ODS karaktär. Jag tror att många gitarrister tycker det också, man behöver på sätt och vis anpassa sitt spelande för att få ut allt ur den förstärkartypen.
OTS S&M blev en skärningspunkten mellan mina erfarenheter och influenser, och de kanaliserades genom vår ODS plattform.

Använder några välkända gitarrister Ceriatone?
Det finns gitarrister som använder våra förstärkare. Men spons är inget vi sysslar med, vi gör helt enkelt inte affärer på det sättet. Det är något som innebär intäkter för artisten. Så, jag brukar inte nämna namn, eftersom vi inte betalar artisterna för att annonsera våra grejer, men vi vill å andra sidan absolut inte hindra deras chanser att få spons från andra företag. Om artisten själv vill berätta så blir vi stolta och glada för det. Vår verksamhet handlar enbart om att försöka göra det bästa förstärkaren, till lägsta möjliga pris.

Berätta lite om Yeti modellen?
Yeti är en typ av mod som José Arredondo gjorde på Marshalls, och som var mycket populär i 80-talets rock/glam scen i L.A. Jag har utvecklat och lagt till våra egna teaks efter egen smak.

 Ceriatone # 35 är ju baserad på Marshalls AFD100, har du byggt den utifrån ljudet eller har du kikat in i den?
Vi hade lite info på kopplingsschemat, och utgick från det faktiskt. Jag tror inte att det är möjligt att bara höra en förstärkare och bara komma på hur kretsen ser ut. Det finns så många olika sätt att tillverka förstärkare på, och den ursprungliga SIR #36 hade definitivt konstiga saker i sig som fick det att låta som den gjorde.

Det är PPIMV i #35, är det samma powerscaling som används i AFD100?
Vanligtvis refererar våra förstärkare bara till vintageteknik. PPIMV tillsattes ovanpå det som en funktion för att få den att låta bra på låg volym. AFD har en annan form av powerscaling, helt olik vår. Riktig powerscaling låter spänningen att gå ner tillsammans med skalad biasing,  PPIMV är enklare.

Hur bra tror du att Marshall spikade den riktiga tonen som Slash hade på Appetite For Destruction?
Jag har inte spelat på den så jag har ingen uppfattning.

Finns det några skillnader i #35s ton jämfört med den på albumet?
Den ligger absolut i samma härad, men det fanns andra grejer än bara förstärkaren som var inblandad på det albumet. "Post production" till exempel och den kan man inte riktigt köpa i butik.

Arbetar du med "power suply" när du utvecklar gain, eller vilken filosofi har du?
Ja och den är ganska kritisk, man måste kunna sin "power suply". Men jag har egentligen inte någon filosofi bakom mitt sätt att jobba med den, eftersom man kan justera så många andra delar av förstärkaren för att finna en bra gain.

Vilken av era förstärkare är den mest sålda?
Vi säljer många av Yeti och Chupacabra och så klart också många av OTS serien. Nu har vi en OTS lunchbox också, och den säljer riktigt bra. Vi kommer utveckla fler luchboxes framöver, de är enklare att bygga, sälja och leverera.

Moddar du befintliga förstärkare också?
Numera brukar jag inte modda eller göra "custom 1 offs" eftersom det tar så mycket tid. Men våra stärkare görs med massor av omtanke, noggranna tester, var och en av dem. Jag är säker på att det är samma sak med andra småskalebyggare, och det tar massor av tid och engagemang.

Har några stora företag kontaktat er för att köpa ut dig?
Nej, faktiskt inte. Jag är inte säker på om de ens vet att Ceriatone existerar. På ett personligt plan så kontaktade Playgirl mig, men jag tackade smakfullt nej.

Har du några "förebilder" bland förstärkarbyggare?
Leo Fender och Jim Marshall, de började ju allt! Men jag tycker att alla som bygger förstärkare är coola. Många gånger gör de det de gör av kärlek till gitarr och gitarrljud.

Har du några nya förstärkarmodeller som kommer ut snart?
Ja, vi släpper nya modeller från tid till annan. Vi har ju lunchbox Yeti, och vi kommer göra en modern high-gain också. För dem som kör drop down och 20-strängade gitarrer du vet....

Tack för att du lät Gitarrzombien prata med dig...
Tack själv...



Jag återkommer med ett test så snart jag kan....

//Gitarrzombien