tisdag 30 december 2014

Gitarrzombien växlar upp inför 2015

Så här på näst sista dagen på året kan det finnas anledning att summera 2014 och se in i 2015s kristallkula. Gitarrzombien startade som ett test i mars och har sedan dess utvecklats till att bli en gitarrblog med ständigt tillströmmande läsare och käcka hejjarop från er läsare. Jag är överväldigad av den spridning som bloggen fått och det är är uppenbart att det finns behov det som jag skriver om. Antalet lästa artiklar närmar sig nu mäktiga 150 000. Det stärker mig i känslan av detta måste fortsätta.

Det jag skrivit om är enbart sådant som jag själv finner intressant eller som jag är nyfiken på.

"Nyfikenhet är min drivkraft och gitarrljud min passion" 

Många tips kommer in på vad man skulle vilja läsa om, men av praktiska skäl har det varit svårt att möta alla önskningar. Enligt den undersökning jag gjort är det främst följande saker som de närmare 1000 respondenterna valde att nämna. De är angivna i icke inbördes ordning:
  • Test av förstärkare
  • Test av effekter
  • Test av gitarrer
  • Trendspaning & Innovativa prylar
  • Intervjuer med gitarrister
  • Rig Rundowns
  • Spelteknik, ton och ljudteori
Detta ska jag försöka möta under 2015, i princip på samma premisser som 2014.

Mer film och Rig Rundowns
Det som däremot är uppenbart är att formatet kan utvecklas, inte minst videodelarna. Det textbaserade reportagen och intervjuerna kommer ha fortsatt starkt fokus, men videoinslagen kommer bli mer genomtänkta och med högre kvalitet. Bland annat så har jag under våren experimenterat med ljudet och framförallt med att få gitarrljuden så autentiska som möjligt, och det har visat sig vara svårare än jag först trott. Jag har därför nu de senaste veckorna investerat i en hel del utrustning för att öka kvaliteten i både film, ljudåtergivning och staging. Jag ber att få återkomma om detta. Jag kommer också fortsätta med Rig Rundowns med spännande gitarrister, både svenska och internationell stjärnor och tester naturligtvis. Men också perspektiv om gitarrkultur och den där återkommande passionen människor har för sina instrument.

Fortsatt oberoende
Jag kommer fortsätta att vara oberoende och inte låta mig påverkas av branschen i den meningen att jag fortsättningsvis inte kommer skriva eller rapportera om sådant jag inte själv finner intressant eller tycker är viktigt. Därför kommer man inte kunna "köpa sig" exponering genom annonser eller dolda annonser och dylikt. Däremot kommer jag försöka hitta ett format för någon form av sponsring. Min första inriktning och idé var att bara skriva om sådant jag köpt, eller i undantagsfall lånat. Jag har tyckt att det varit en viktig grej, även om det är dyrt i den meningen att andrahandsmarknaden numera är så långt ner botten den kan komma. Det har inneburit att jag förlorar pengar på varje pryl jag köpt och sen försökt sälja. Därför måste jag hitta någon form av upplägg som gör att det i alla fall går med jämt skägg.

Sponsring i någon form kommer att vara tydlig, men jag kommer som sagt inte att skriva om grejer jag inte själv kan stå för.

Samarbeten
Jag kommer att bygga ett antal intressanta samarbeten framöver, dels som kunskapsresurs men också för att samarbeten oft genererar nya idéer och spännande upptåg. Jag kommer successivt att presentera samarbetspartners här på bloggen och på Facebook. Några är redan i planeringsskede men jag kommer att aktivt söka fler.

Gästbloggare & Krönikörer
Jag kommer också att öppna upp för olika gästinlägg framöver, eller krönikor är nog vad jag tänker mig. Några av de samarbeten jag nämnde tidigare kommer förmodligen bli någon form av krönikör.

Hack Your Tone
Dessutom kommer jag tillsammans med några redan klara samarbetspartners att dra igång "Hack Your Tone", en mötesplats för gitarrister på olika nivåer, amatörer som proffs. Jag tror mötesplatser där man kan dela kunskap och inspireras av varandra är viktiga.

Hjälp mig att sprida till fler
Syftet med Gitarrzombien är ju att sprida kunskap och inspirera gitarrister på olika nivåer. Så därför har jag stort behov av att få ännu mer spridning och att fler följer mig. Ni kan hjälpa mig genom att dela inläggen på Facebook till er egen sida och/eller till personer ni känner skulle ha nytta av innehållet jag producerar. Jag skulle uppskatta det mycket.

Än en gång tack för i år och jag ser fram emot 2015 och det finns mycket på gång kan jag avslöja.

Stay Zombied

Gitarrzombien

lördag 27 december 2014

JOYO JF-09 Tremolo -En billig pedal med hög ljudkvalitet (Videoklipp)

Det kinesiska företaget JOYO har en hel flod av pedaler, minipedaler och andra musiktillbehör i sitt utbud. De definierar sig själva som ett företag som "fokuserar på produktion av digitala musikorienterade verktyg". Det är ett ett spännande företag man kan ha nytta av att bevaka, men anses förmodligen av de flesta som "just another clone-company". Och visst är det så att de gör billigare kloner, men de visar också på tendenser att vilja kliva ur det och mer gå mot att bli ett innovativt företag. 

Det är inte alls ovanligt för kinesiska företag att spänna bågen så hårt de kan och samtidigt blicka framåt mot innovativt världsherravälde. Poängen är att många av dem kommer att lyckas om man ser det ut ett globalt utvecklingsperspektiv. Att de börjar göra kloner i samarbete med andra inom musikindustrin är ett smart och snabbt sätt att lära sig grunderna och sedan när tiden är mogen gå på det innovativa spåret. Att rynka på näsan inför dessa aktörer är både klumpigt och obegåvat, för de har redan bra grejer till låga priser. De har insett att konkurrensmedlem kunskap och låga produktionskostnader är en väg in på marknaden.

JOYO JF-09 Tremolo är till exempel en sådan produkt. Man har helt enkelt tagit utgångspunkt i de gamla vintage rörförstärkarna där det satt Tremolo i och försökt efterlikna och förbättra.

Tremolo, till skillnad från Vibrato, jobbar med variation i ljudvolym (amplitude) vilket betyder att effekten är att höja och sänka volymen och har funnits i förstärkare sen 50-talet. Vibrato varierar pitch som ni kanske vet. Hur som helst är Tremolo en klassisk och väldigt användbar effekt som kastar rena eller småcrunchade ljud tillbaks i vintageläge.

Faktum är att JF-09 är ett riktigt bra Tremolo, från knappt märkbar svepande rate (speed) till snabbt och även stor spännvidd vad "intensity". Bra effekter tycker jag ska ligga i bakgrunden och stärka gitarrspelet utan att ta över. Det är den här pedalen enastående bra på, den lyfter helheten och ger det där gamla hederliga vintagesoundet om du inte överdriver inställningarna.
Dessutom äter den inte nämnvärt med ton, i alla fall inte med mina mått mätt.

- True Bypass
- Byggd som en stridsvagn
- 9v batteri eller eliminator
- Lampa som indikerar "rate"

Jag har gjort en lite demo här som ger en hint om hur den låter. I klippet är den kopplad i loopen på en Marshall JVMJS på rena kanalen orange mode och gitarren är en Jeff beck Stratocaster. Det ligger en reverb där också, ett TC Electronics "Hall of fame".


27 dollar på Amazon och på Blocket kan man hitta dem för 200-300 spänn.

Det enda negativa är väl valet av symbol, en sjukt ful hund som antagligen ska vrida tankarna åt en hund som skäller olika starkt? Kanske att man skulle vilja ha ett tap tempo för att enkelt ändra mellan låtar, om man nu ska vara petig, men samtidigt förlorar man ju lite vintage feeling...

Betyg:
4,5 Zombies (5)


onsdag 24 december 2014

Bill Kelliher Rig Rundown 2014

Jag hade häromsistens turen att få intervjua Bill Kelliher från bandet Mastodon innan deras gig i Stockholm och förutom en pratstund om "Tone Chasing" så passade jag också på att göra en Rig Rundown, dvs en filmad genomgång av Bills live-grejer. Vill du läsa intervjun hittar du den här. 

Annars kan du njuta av "The Bill Kelliher Rig Rundown 2014" här, håll till godo och ha nu en riktigt God Jul.



Stay Zombied

tisdag 23 december 2014

Bill Kelliher från Mastodon om "Tone Chasing"...

En av de mest intressanta progmetalbanden idag är tveklöst de hyllade Mastodon. Bandet var i Stockholm för några dagar sedan och jag hade den stora ynnesten att se dem nere på "Klubben" vid Fryshuset. Mastodon är faktiskt ett av mina favoritband när det kommer till gitarrister i metalgenren. Gitarrspelet är både "balanserat komplicerat" och dessutom vackert sammansatta hela vägen. Lägg därtill att de fyra bandmedlemmarna är precis så tighta  live som de är på sina stidioalbum. 

Jag fick en också pratstund med Bill Kelliher i samband med soundcheck och dessutom möjligheten att göra en Rig Rundown, mer om det sen. Bill är känd för att vara väldigt noga sin ton, man kan samla dessa gitarrister för "tone chasers", och jag frågade honom förstås hur detta nördiga intresse startade.
Foto: Gitarrzombien

Hur började det hela, jag menar när du blev en "tone chaser"?
En bra fråga faktiskt. Jag kan inte tala för alla, men, vad man än gör i livet så försöker man ju alltid göra det bästa av det man gör och utefter situationen. Jag har alltid varit intresserad av att hålla på med musikinspelning och när jag hör en gitarrist som låter cool på skiva så jag vill genast fånga personens ton eller ljud. Det är där mitt "missbruk" faktiskt börjar, jag är liksom helt uppslukad av att hitta "den där tonen", du vet den där som skär igenom och låter jävligt bra hela tiden helt enkelt.

Foto: Gitarrzombien
Vilken gitarrist var den första att fånga ditt intresse?
Det hela började med Eddie Van Halen, och han är än i dag en fenomenal gitarrist. En klar ton med inte alltför mycket distortion. Just det lite gain är ju lite roligt eftersom när man börjar spela elgitarr så försöker man samla på sig så många distboxar som möjligt, och det är inte vad det här med "att söka tonen" handlar om alls inser man senare.

Vilka förstärkare  började du med?
Jag började med Peavey Butcher och VTM60 från 80-talet, fantastiska stärkare. De var i princip som en JCM800 men betydligt billigare. Jag hade också en Chandler Tube Driver, den stora gula saken, för bara lite extra overdrive på toppen. Saken är den att jag efter 20 år i den branschen såg en VTM för ett tag sen på Craigslist och köpte en av ren nyfikenhet för att höra hur det låter i dag och hur tekniken har utvecklats. Jag blev faktiskt förvånad över att de fortfarande låter fantastiskt bra.

Vad lärde du dig av det?
Det slog mig att jag hade min "egna ton" redan från början och att jag ändå fortfarande jagar den hela tiden plus att jag faktiskt är tillbaka på samma plats där jag en gång började.

Foto: Gitarrzombien
Men du är en Marshall-kille?
Ja, jag har kört Marshalls länge och de har alltid låtit bra, men nu har jag faktiskt delvis bytt. Efter att jag hörde Jerry Cantrell från Alice in Chains gitarrljud på nära håll blev jag helt enkelt tvungen. Vi turnerade ihop och när jag kväll efter kväll hörde hans gitarr blev jag närmast chockad över hur bra det lät över tid.

Vad var det med hans gitarrljud?
Jag stod varje kväll på baksidan av scenen  och kunde höra hans gitarr från den isocab han körde genom och det var så kristallklart att man hörde alla enskilda toner separerade från varandra. Jag frågade honom "vad fan du spelar igenom"? Vad det nu än var så ville jag skaffa det han hade. Han berättade att det var en Friedman "Marsha", en Marshall-klon i grunden, och en isocab med Celestion Creambacks. Han lät mig låna en som jag använda på resten av turnén.

Foto: Gitarrzombien
Var det något mer du snappade upp?
Yeah. Hans gitarrtekniker hade ett par gitarrmickar som heter Motor Pickup som Cantrell använde och jag bad honom installera dem i min gitarr och det lät fantastiskt. Ett par år senare köpte jag en Friedman Head som jag använder när vi turnerar i USA, de är för tunga att flytta fram och tillbaka till Europa tyvärr.

Vad är det bästa med Friedman?
Jag har två, en av modifierad Jerry Cantrell signatur och en HBE. Grejen är att du inte behöver så mycket gain med den, och den har mycket mellanregister. Jag är dock fortfarande på jakt och jag har miljontals distortion pedaler men samtidigt gillar jag "mindre av allt", helst ska gitarren gå rätt in i förstärkaren och inget mer. När man börjar lägga kedjor av allt möjligt framför, trådlöst och grejer hit och dit så blir du till slut förvirrad och du missar de saker du faktiskt jagar i tonen, den liksom försvinner i allt. Jag vill att det ska "skära igenom" och få mig att låta på det det sätt jag vill att det ska hela tiden.

På den europeiska delen av turnén använder du Marshalls?
Ja, JCM800 2203, en reissue och ett original från 2003 eller något sånt och om något går sönder använder jag en Blackstar för backup.

Du har Creambacks 65 watt i din isocab?
Ja men jag är inte killen som lätt kan förklara hur saker låter, jag vet när det låter bra. De påminner om Vintage 30 som jag har i mina lådor på scenen, för scenljud mest, kanske lite mer aggressiva.
När jag växte upp hade jag alltid 20 watts högtalare för att högtalarna skulle hjälpa till att spricka upp och bidra till gain men jag upptäckte att de verkar ha kortare liv eftersom jag kör mina förstärkare extremt hårt. Så jag hittade Celestion 65 watt Creambacks som låter riktigt bra, något mellanting 75 och 20 wattare och när jag drar på ordentligt så håller de.

Foto: Gitarrzombien
Du har en signatur Gibson Les Paul ...
Ja, en Gibson Les Paul "Halcyon" med mina egna designade mickar från Lace med namnet "Dissonant Aggressor". En fantastisk gitarr med mahognykropp, guld och svart burst, mahognyhals och rosewood greppbräda. På den här turnén har jag också en vinröd -82 Les Paul Custom och vit 1977 Les Paul Custom.

Hur är det effekter då?
Jag har lämnat effektepedaler och använder en Fractal AxeFX II och en MFC 101 istället. Jag använder fortfarande vanliga förstärkare så jag är bara halvvägs in i den moderna tidsepoken, jag kör inga förstärkarsimuleringar i min Fractal, bara effekter.

Hur ser din gitarrtekniker på att du hela tiden ändrar dina grejer?
Ha ha ha... Han är en lite frustrerad ibland men jag är faktiskt till stora delar min egen tech. Han vet hur man ställer in saker men jag vill lägga sista handen vid allt själv för att vara nöjd. För jag vet hur det låter när det låter bra, han håller i princip gitarrerna fräscha och stämda. Jag vill alltid problemlösa själv och jag är verkligen "anal" när det gäller mitt ljud och mina grejer, du skulle hata att arbete för mig ...

Jag vet inte det jag ....
Ha ha...

Jag ser fram emot att showen och att höra dig spela igen ...
Det ska bli kul att möta svenska fans igen...

Tack för att Gitarrzombien fick möjlighet att prata med dig ...
Tack, det var kul att prata om "tone chasing" ...

Här kommer Bill Kelliher Rig Rundown:

 

tisdag 16 december 2014

Minipedaler från Mooer...

Marknaden med effektpedaler i miniformat och blivit väldigt stor de senaste åren. Det verkar som att idén med små och i alla fall förhållandevis billiga pedaler attraherar många därute. Gemensamt för dess minipedaler är att de är mindre rent fysikt men de har även färre möjligheter naturligtvis. Att kalla dem "instegspedaler" är nog ingen dum idé, för kvaliteten varierar högs betänkligt. 

Vist finns det en hel del bra minipedaler, jag har tidigare skrivit om TC Electronics mini-lopper, men samtidigt finns det många som låter både dött och meningslöst, precis som med de fullstora pedalerna alltså. Det man kan säga att ju mer pengar du lägger ju bättre låter det, i allmänhet. Den andra sidan av ytterligheten här är handtillverkade boutiquepedaler eller de extremt högkvalitativa pedalerna från bl.a Strymon som blir allt mer populära. 

Samtidigt är kanske liknelsen med "instegspedaler" inte helt rättvisande. Ett pedalbord med 5 små pedaler i ena handen och gitarren i den andra blir naturligtvis behändigt om man ofta är på väg till replokalen. Så jag gissar att många använder dem på på rep eller hemma för att slippa asa runt på ett större mer professionellt bord. 

Men som sagt, det man betalar för speglar många gånger det som kommer ut ljudmässigt. Inte alltid dock, det gäller att se upp.

Jag köpte att litet bord med just 5 pedaler från Mooer för att ta reda på om minipedaler kan ersätta större pedaler, helt eller delvis. 

Jag valde:
Mooer Baby Tuner
Mooer Solo
Mooer Flex Boost
Mooer Noise Killer
Mooer Reecho

Jag köpte också en liten praktisk väska som är lätt att bära med sig, men frågan är hur länge den håller. En praktisk sak är att väskan innehåller möjligheter för strömförsörjning åt de 5 pedalerna.

Jag testade pedalerna i olika inbördes ordning under testet, som genomfördes med en Fender Stratocaster Jeff Beck och en Burny Les Paul som pluggades in i min Marshall JVM Joe Satriani. Jag testar dem också i några andra förstärkare, med varierat resultat. Det är tydligt att dessa pedaler har lägre kvalitet än sina fullstora systrar och bröder och att de är väldigt beroende av en förstärkare som verkligen klarar av att "ta pedaler bra". 

Mooer Solo
Mooer har över 20 olika distpedaler och jag undrar faktiskt lite varför? Det är som att gå in på en pizzeria faktiskt, alla ser olika ut men innehållet är detsamma: Pizza. Den lilla blåa distpedalen med namnet Solo för tankarna till att den är tänkt som nån slags gitarrsologain eller nåt liknande. Den har tre olika karaktärer: Natural, Tight och Classic. Det finns en gainratt, en volymratt och en tonratt. 

Tyvärr är den ganska intetsägande och du får verkligen lägga ner mycket tid på att ratta in den för att få till ett hyfsad ljud överhuvudtaget och slutresultatet är ändå väldigt frissig om man uttrycker sig så. Skillnaderna mellan de olika typerna av gain är otydlig och närmast meningslös. Inget jag rekommenderar någon faktiskt.
549 kr
Betyg: 1 Zombie (5)

Mooer Flex Boost
Den gula boosten funderar men är inget som direkt lyfter, den påverkar "Mooer Solo" högst marginellt och som cleanboost fungerar den inte alls.  Rattarna är Bass, Treble, Volym och Gain och även den här bör du lägga en del tid på att ratta innan den levererar ett resultat som inte irriterar. 

Vist förstärker den signalen till förstärkaren, men jag skulle ändå säga att den blir lite av en besvikelse eftersom jag den dödar en hel del ton faktiskt. Men vist, den kan säkert fungera i vissa sammanhang.
649 kronor
Betyg: 2 Zombies (5)

Mooer Baby Tuner
Stämapparaten är däremot klockren och det lilla formatet gör att den inte tar så stor plats på ett riktigt bord. Thumbs up! Trots att den är liten så är symbolerna i displayen stora och tydliga. Inget att klaga på här faktiskt. Till skillnad från de andra känns det som att de lagt en del energi på att designa den här. Den sticker ut i samlingen och jag gillar den.
450 kr
Betyg: 4 Zombies (5)

Mooer Noise Killer
Detta är en noise-gate i det lilla formatet och den stänger faktiskt av rätt så mycket skit i signalkedjan.  Den har två olika gates, en "soft" och en "hard" som fungerar som det låter. "Hard" stänger av allt rakt av ganska direkt, och borde passa metallgänget eftersom den ger en snabb tystnad vid chuck chucka downstrokes och "Soft" stänger av lite mjukare, nästan så den tonar ut. En bra pedal som fyller sin funktion, och hade fått högre betyg om den inte åt så mycket ton som den gör. Men den gör sitt jobb och blir ändå godkänd.
649 kr
Betyg: 3 Zombies (5)

Mooer Reecho
Ett mini-delay som är riktigt bra trots sin storlek. Den har tre olika delays: "Analog", "Real Echo" och "Tape Echo". Pedalen är den av de 5 pedalerna som jag fastnar mest för, förutom Baby Tunder då. Den fungerar lika bra i "kedjan" som i effekt-loopen och de olika delaysen fyller sin funktion på ett utmärkt sätt. Vist, den låter inte som ett dyrare TC Electronics Flashback eller nåt annat med mer kvalitet, men som nybörjardelay eller rep-delay är det helt kart ett alternativ.
699 kr
Betyg: 4 Zombies (5)

Slutord
Jag ska nog inte vara alltför tuff i min slutbedömning. Om man är medveten om att dessa pedaler generellt sett inte möter den kvalitet som syskonen en trappa upp i butiken gör så kan dessa mini-pedaler ändå vara intressanta. Men jag rekommenderar den som är nyfiken att testa pedalerna först i butiken, för priset som de ligger på speglar inte fullt ut vad man får. Reecho och Baby Tuner gör det helt klart men de andra inte alls. Så om ni nu ska hjälpa tomten på traven i jul, när ni köper er egen julklapp, så var lite smart och prova dem först.

Stay Zombied

//Gitarrzombien




fredag 12 december 2014

Marshall JVM410 Joe Satriani - En av Marshalls bästa någonsin

För ett tag sedan gjorde jag en "rig rundown" med Fredrik Åkesson i Opeth. Jag fick då upp ögonen för Marsahlls senaste 100 wattare JVM410, Joe Satriani model. Jag skulle säga att det är den bästa förstärkaren Marshall tillverkat på flera decenier. Trilla nu inte i fällan att dra parallellen till den första JVM förstärkaren, för det här är något helt annat.

Kanske har det med att erfarenheter nu börjar samla ihop sig på Marshalls utvecklingsavdelning, att mer ansträngningar har krävts från marknaden i "digitala tider" eller att man äntligen börjat titta på vad alla "moddare" gjort sen urminnes tider, nämligen lyssnat på gitarrister. De flesta stora gitarrister har kört på moddade Marshalls sen urminnes tider och det känns som att fokus nu växlat spår till att återigen ta kundens perspoektiv.Det som man var så bra på fram till 1973.

Hur som helst så är det ett samarbete mellan Santiago, Marshalls utvecklare, och Joe Satriani. Fall nu inte i nästa uppenbara fälla, nämligen att dra slutsatsen att det är en förstärkare som enbart replikerar Joe Satrianis ton. Det kan den säkert göra, men samarbetet handlar om berydligt viktigare saker än så. Man har lyssnat på Satriani och utvecklat en förstärkare som möter många gitarristers krav på en modern förstärkare som samtidigt inte tar död på det annars så missbrukade arvet Marshall.

Frontpanelen skrämmer nog många vintage-puritister med sina 28 rattar, men den är verkligen inte komplicerad. Att det är så många rattar beror på att att varje kanal har sina egna EQs etc, vilket gör förstärkaren väldigt "versitil" om man utrycker sig svengelskt.

Rören som sitter i är 4 EL34 och 5 EC83 som levererar exakt det man förväntar sig, och lite till faktiskt.



4 kanaler
Förstärkaren har 4 kanaler: Clean, Crunch och två identiska OD kanaler. Varje kanal har egna noise-gates, som ersatt reverbet från den första JVMen. Dessa noise-gates är riktigt bra och som Fredrik Åkesson påpekade så är de "musikaliska" och äter inte ton som många andra. Särskilt bra är detta när man har mycket gain eller pedaler som bråkar. Tonen blir tight och helt tyst. Gillar man det inte så stänger man bara av det.

Green, Orange & Red mode
Vidare så har alla kanalerna 3 modes: Green, Orange och Red. Det betyder att förstärkaren egentligen har 12 kanaler, som kan styras från pedalbordet (foot-swich). Green är utgångsläget och de andra ger varje kanal lite mer av goda.

Det finns också stycken olika master volume med resonance och precense, något som är väldigt praktiskt.

Clean
Utgångspunkten har varit det allmänt erkänt fina rena ljudet i Marshall Anniversary 6100 och den är verkligen makalöst bra redan på Green mode, dessutom tar den "distortion pedals" på ett utmärkt sätt. I Orange mode ökar grundgainen en smula utan spricka upp och i Red mode spricker det upp på ett lysande sätt utan att ta över. Dessutom kan du med en hyfsat bra gitarr använda avrullning med mycket bra resultat. Det hela landar i ett utomordenligt bra verktyg för alla som behöver ett rent ljud med variation. Denna variation i rena ljud gör det mycket enkelt att dra nytta av olika typer av gitarrer som alla kräver sitt sound för att komma till sin rätt. Det tar humbuckers lika bra som single-coils. Allt styrs från medföljande foot-switch.

Crunch
I Green mode låter det som en JTM Plexi och i Orange som en JCM800. Red mode förvandlar den till en hot-rodded JCM800. Detta är förstärkarens mest spännande kanal tycker jag. Orange mode med gainen på kl 2-3 borde passa alla classic rockers och med rätt effekter växer den brutalt.
Att kunna variera olika rör-crunch på detta viset är bara en fröjd för örat och addera sedan till avrullningen som även här fungerar lysande. Med en bra gitarr kan du med volympotten dra ner till i det närmaste helt cleant ljud. Brilliant.

OD 1 och 2
Dessa kanaler är identiska, vilket jag tycker är en genialisk idé. Inte sällan önskar man i high-gain sammanhang samma grundljud men kanske lite justeringar för olika typer av låtar. Och istället för att lägga till en 4:e high-gain-karraktär, vilket inte behövs, så jobbar man med att ge gitarristen möjligheten att variera sitt ljud inom kärnområdet och sin egen "ton". Kanske vill man ha lite mer gain i OD 2 eller lite annan annan EQ, sjukt smart utifrån något slags tänk kring tonkonsistens. Dessutom så har Marshall, äntligen får man väl säga, hittat ett riktigt bra metalljud, som borde attrahera till och med de mest moderna headsen. Det finns mer gain än man behöver, och faktum är att det låter bäst då du inte utnyttjar hela dess kapacitet.

Mid Shift
En ytterligare bra feature är Mid Shift, som middar till det om man så önskar, i samtliga kanaler. En funktion som kommit till för att Sammy Hagars sång bättre ska skära igenom i Chickenfoot, men som gör att du kan trycka ihop tonen en del om du så önskar. Den gör att att metalsound blir riktigt fina i Chucka-Chucka downstrokes.

Effekt-loop
En ytterligare mycket fin egenskap är effekt-loopen som tar effekter på ett ovanligt bra sätt. Jag har nog aldrig upplevt en så bra effekt-loop förut och pedaler uppträder flawless jämfört med andra.

Att det inte finns något reverb i den kan tyckas märkligt men med tanke på den extremt väl fungerande effekt-loopen så spelar det ingen roll. Reverb som plockas i förstärkare är i allmänhet inte av särskilt hög kvalitet, så jag tycker det är bra att man hoppat över det och lagt krut andra saker. Grejen är att ett medelmåttigt reverb faktiskt låter ruskigt bra i denna förstärkare vars styrka sitter i grundljudet.

Jag har spelat in en kort demo för de som vill få en hint om hur det kan låta. Jag har valt Cles Orange mode med lite effkter, Crunch Orange mode och Lead i Red mode. Jag har kortat ned klippet till att enbart fokusera på hur den låter, så läs gärna klart hela artikeln innan du lyssnar.




Summering
Detta är den bästa Marshall på oerhört länge och det stora med den är:

1. Grundljuden i kanalerna, som är klockrena, och särskilt Crunch i Orange mode
2. Effekt-loopen, något av det bästa jag hört
3. Mångsidigheten som gör att du i princip inte behöver någon annan förstärkare

Variationen i de ljud du kan få fram och hur enkelt du kan växla mellan dem är faktiskt helt fantastisk. Från glimmrande rena ljud till kaxiga krispiga Plexi-Crunch och mäktig high-gain gör att den passar till i princip alla musikgenres. En ytterligare fin gest från Marshall är att detta tonmoster inte kostar bortåt 30 000 kr, som den borde vara värd. 14 950 kr ink moms på Deluxe Music i Stockholm tycker jag är billigt. Visst är det mycket pengar så här inför jul, men i sammanhanget "förstärkare med hög kvalitet" är det ett alternativ om man betänker vad man faktiskt får.

En kioskvältare.... Lätt !

Betyg:
5.0 Zombies (5.0)


torsdag 11 december 2014

TC Electronics Flashback x 4 - En monstervariant av den vanliga Flashback

Efter att jag blev överraskat glad och euforisk över TC Electronics Hall of Fame, reverbet jag skrev om häromdagen, tog jag mig an en till. Jag ville ha ett riktigt bra delay att testa i min nya förstärkare, som har en ruskigt bra effekt-loop. Jag fastnade för Flashback X4, som jag hittade på Deluxe Music i Stockholm. Det rör sig alltså om den större varianten med fler möjligheter än den ursprungliga mycket populära Flashback. 

Det är flera saker som är riktigt bra med Flashback X4, inte bara det att man ofta vill ha tillgång till flera olika delay-typer för rent eller skitigt till exempel.

Grundidén är samma som den lilla Flashback men det är 4 ggr så stor, 3 stycken presets och tap-tempo + en looper. En looper som tar 40 sekunder, vilket är tillräckligt bra för att öva men också för att använda live på kreativa sätt förstås.

16 olika typer av delay med allt från analog, analog w/mod, space, tape, tube, slap, reverse, lofi, ping pong, 2290, 2290 w/mod, dynamic och 4 platser för TonePrints. De som ingår i pedalen från början låter riktigt bra, även för den kräsne.

Du kan köra den i Mono eller Stereo, precis som de flesta andra på marknaden.

Det finns även en input för en expression pedal, som tex kan styra delayen efter önskemål, dvs Delay Time, Feedback eller Delay Level. Givetvis finns också Midi och USB.

TonePrints är nedladdningsbara patchar via dator eller en App för exempelvis iPhone. Det du gör är att du letar upp ett schysst delay i Appen och spelar upp det framför gitarrmicken och vips sparas det i vald TonePrint-plats. Busenkelt och precis samma som gäller för exempelvis Hall of Fame.

I princip har du tillgång till precis vilken typ av delay du vill och du kan ställa parametrarna och sen spara dem på tre platser. Du kan justera Delay Time (tid mellan ekona), Feedback (antal) och Delay level (hur starkt).

Tap Tempo är ju praktiskt om du vill ställa Delay Time för den låt du för närvarande spelar, väldigt enkelt.

Om du kör den med Hall of Fame kan jag garantera dig två pedaler som lirar fantastiskt ihop.

Priset speglar vad man får tycker, och landar på 1950 kr. Lite billigare än sina kompisar men ändå en slant som kräver att man får prioritera bort något annat, men det är det faktiskt värt.


Betyg:
5 Zombies (5)

Stay Zombied...

//Gitarrzombien

tisdag 9 december 2014

Gitarrzombien vill lära sig mer om Er därute....Ge mig 1 minut....

Jag har märkt att mina läsare kommer från olika bakgrunder när det gäller intresset för gitarrer. En del spelar i band eller som soloartister för sitt bröd på bordet, andra har spelat i band tidigare men lagt av och nu tagit upp intresset igen, somliga spelar som avkoppling hemma och en del kanske precis fått upp ögonen för detta våldsamt spännande område, och kanske framförallt då sökandet efter "den där perfekta tonen". Den jakten som får oss uppträda som Zombies i andra ögon...

Oavsett var man befinner sig på sin musikaliska resa så har vi alla samma intresse i grunden, må hända olika utgångspunkter, preferenser, tycke och smak men det är mer som förenar än skiljer oss åt.

Eftersom jag är nyfiken på hur ni har det med erat spelande, och för att jag vill lära känna mina läsares behov lite mer tänkte jag göra en liten undersökning med två frågor till dig, helt anonymt förstås. Den första handlar om ifall du spelar själv hemma eller om du spelar i band etc. Den andra om vad du är mest intresserad av när det gäller området gitarrer. En ganska öppen fråga, du kan svara som du vill, men gärna kortfattat.

Jag har valt att göra undersökningen i Mentimeter, ett gratisverktyg som presenterar resultat på ett enkelt sätt sen, ungefär som på bilden till höger här. Det vore skitschysst om du kunde ge mig den minut det tar för att låta mig förstå vad Du är mest intresserad av.

Det du gör är följande: Klicka på den här länken govote.at och fyll i siffrorna 74 13 85
Därefter svarar du på de två frågorna. Klart och sen kan du återgå till dina skalövningar!

Tack på förhand

//Gitarrzombien

måndag 8 december 2014

TC Electronics Hall of Fame Reverb - Bra reverb med ball känsla av Star Trek

Jag har några bra förstärkare med både bra gain och bra rent ljud, men som tyvärr saknar inbyggt reverb. Ingen förlust egentligen eftersom reverb sällan är något moderna förstärkarutvecklare lägger ned särskilt mycket energi på. Man får gå bakåt i tiden för att hitta epoker när detta var en viktig feature fullt integrerad med förstärkaren, VOXAC30 och gamla Fender-stärkare är kanske de mest välkända men det finns fler. Icke för ty finns många helt utan eller med direkt dåliga kompromisser. 

Som tur är finns en hel hop med schyssta digitala reverb som låter bra och som dessutom innehåller variationer och varianter så det blir över, eller så här: "som möter olika behov". Ibland vill man ha ett stort mäktigt "church" och ibland ett lite mer kompakt "room" eller kanske ett vintage "spring". Reverb kan vara så mycket mer än bara "rymdklang".

Foto: Gitarrzombien
En sådan pedal är TC Electronics Hall of Fame Reverb som jag var nere och köpte på Deluxe Music i Stockholm efter att jag sålt av lite prylar. Hall of Fame är en pedal i normal storlek med i princip allt man behöver, och lite till faktiskt. Återkommer till det.

Reverbtyper:
Room, Hall, Spring, Plate, Church, Mod, Lofi, Tile, Amb, Gate, TonePrint

Rattar:
Decay: Hur länge reverbet ska låta
Tone: Som det låter, påverkar karaktären i "ton"
Level: Hur högt 
Ratt för val av Reverb

Switch: Pre Delay 27 ms (short)  eller 78 ms (long)
Den går att köra i antingen i Mono eller Stereo, på batteri eller 9v adapter. Dessutom en brilliant lösning för att öppna och byta batteri, det eleganta gamla mynttricket från 80-talet lallar in i sammanhanget. 

Den här typen av pedal behöver, som de flesta andra, en förstärkare med bra grundljud. Inte alls för att de inte fungerar annars men de kommer mer till sin rätt av förklarliga skäl. Dessutom är det bra om du har en förstärkare men en bra effect-loop, det är ju där du med bäst resultat förlägger dina modellerande effekter. Förstärkaren är A och O i de flesta sammanhang, så även här. 

Jag gillar den här pedalen väldigt mycket, den låter bra och framförallt fastnar jag i "church" och "hall" som rätt inställd ger ett betydligt bredare rent ljud. Även spring och plate håller en hög kvalitet.  När jag kombinerar den med delay och lite chorus blir det möjligen väl mycket 80-tal men fullständigt fängslande. Genom att labbs med pre delay switchen kan du hitta flera rikedomar, även om de mest gör skillnad i mer extrema setups. 

TonePrint
Men det ännu mer intressanta med Hall of Fame  är  det de kallar "TonePrint". Det är nämligen så att du kan ladda ned en App till telefonen där det finns fler "reverb" som du kan "beema" över till din pedal via gitarrens mickar. Du spelar upp "reverbet" med din telefon och håller den 5 sek i närheten av micken och din pedal programmeras automatiskt och lägger sig på "TonePrint". 

Jag minns ett tillfälle för inte så hemskt länge sen då jag faktiskt önskade att man kunde ladda en bra pedal med ytterligare bra grejer. Och jag tror TC Electronics hittat något här som inte bara skapar mervärden för kunden utan i sitt upplägg också skapar ny marknad som kanske också skapar intäkter till artister? Det är de ju långt ifrån ensamma om att utveckla, men paketeringen här med mobila inslag är ett sällsynt smart trick för alla inblandade. 

Tycker du att det låter väl mycket "Star Trek" över hela grejen och lite för maxat futuristiskt så kan du koppla in den i datorn och göra egna varianter i en nedladdningsbar programvara. 

Om du skiter i allt vad Internet och datorer heter så har du ändå en bra reverb-pedal. 

Med tanke på den uppsjö av boutique-pedaler som ju ger oss ett närmast oöverskådligt utbud så blir denna paketering en bra lösning och addera sen till att du kan lägga till ännu mer mer så blir det ett bra val. Det finns flera tillverkare med samma eller liknande hög ljudkvalitet men prislappen, runt 1295 kr, är relativt modest sett utifrån vad man faktiskt får. Visst är det en del pengar, men det är väl värt att spara några månader istället för att köpa nåt för halva priset som begränsar. Begagnat hittar man dem för runt 700-800 kr. 

Three Stars and a Wish
* Mycket fin ljudkvalitet i de inbyggda reverben
* App-lösningen för att addera till custom-reverbs, "Beem it up Scotty"
* Star3: Robust, gedigen och lagom stor
Wish: Fler lagringsmöjligheter för "TonePrint" vore en cool sak....

Betyg:
5 Zombies (5)

lördag 6 december 2014

Boss Turbo Distortion - En begränsande distbox...om du inte har en bra förstärkare....

Ännu en "distortion pedal" har hittat hit. En Boss med det förpliktigande namnet Turbo Distortion, vilket för tankarna till "mer gain" än andra distboxar. Om sanningen ska fram så är valet av namn i det här fallet inte särskilt smart, det skruvar upp förväntningarna i onödan.

Den är som de flesta "distortion pedals", eller egentligen som alla pedaler, helt beroende på vilken förstärkare den körs i. Det som gör det viktigt här är ju att att de flesta som letar distpedaler, särskilt i början av sina gitarrkarriärer, söker en konsistent dist som uppträder ungefär likadant i olika förstärkare. Det finns pedaler som klarar det mer eller mindre ok, helt klart, men inte den här..

Grundkaraktären, om du kör den på rena kanalen i din förstärkare, är ganska metallisk och diskantig. Det gör att den i vissa förstärkare får detta framhävt så pass mycket att det låter riktigt illa faktiskt.

Men i rätt förstärkare fungerar det trots allt bra, och särskilt då i en varm rörförstärkare med mycket bredd och mid. Det är helt och hållet smaksak och vill man nu ha en lite vassare och kantigare dist så är det å andra sidan helt rätt val. Jag kan tänka mig att det fungerar ypperligt i punk eller grunge, men för blues eller metal blir det en aning skevt. Den kombination som fungerar bäst här hemma är rena kanalen på en Marshall med rör och adderar jag till lite delay och chorus så är den plötsligt riktigt ok. Byter jag till min Blackstar HT5, som är en bra förstärkare i sig själv, så blir det en helt annan pedal. Kantigheten är tydlig. Blackstar HT5s rena kanal tycks inte kunna hantera den. Och det är detta som blir lite risky för den som letar en bra dist. Det är sällan ens egen förstärkare står i musikaffären så man kan testa och YouTube-klippen är bara helt gräsligt som guide i detta fallet.

Grundtipset här är ganska enkelt:
"Skaffa en förstärkare som har ett riktigt bra grundljud, ingen pedal i världen kan förbättra det förstärkaren brister i". 

Om du använder den som boost till en redan bra förstärkargain ökar dess användningsnytta, men det var ju kanske inte i huvudsak de byggde den?

Boss Turbo Distortion har sina fördelar och nackdelar beroende på hur man ser det, men begränsningarna väger över för de flesta skulle jag tro. Jag tycker nog att en dist ska vara mer "versitile" än så...

Betyg:
2 Zombies (5)






torsdag 4 december 2014

Ringo Franco -"Vi för ett artistiskt krig"

"Vi för ett artistiskt krig"
Conny Bloom

För en tid sedan var jag och såg Ringo Franco, en på ett sätt oväntad konstellation med Pappa Dee (sång) och Conny Bloom (gitarr), Surjo Benigh (bas) och Hubbe8Ball (trummor). Men föreställningar förutsäger sällan verkligheten som bekant och är man öppen för experimenterande gränsöverskridande gitarrock som dessutom svänger ordentligt så är det här rena julafton skulle jag vilja säga. Som det här gänget svänger och levererar....


Jag träffar de båda några veckor efteråt för att få lite mer förklarat runt bandet som sådant och hur det kom sig att de började bygga band ihop.

Ska man se Ringo Franco som ett band, eller som ett projekt?
Conny: Band tycker jag.
Dee: Ja helt klart ett band.

Är folk förvånade över att ni börjat spela ihop?
Dee: Ja fast det sitter nog mer i folks hjärnor. Jag själv har kanske mest gjort andra grejer som reggae och soul och sånt men jag är ju faktiskt uppvuxen med nåt annat också.
Conny: Och vice versa, det går liksom åt båda hållen. Och dessutom är det där genrefokuset inte är så intressant längre, jag lyssnar på balkanmusik, reggae och allt möjligt. Bra grejer är bra.

Så hur möts reggae och riffrock?
Dee: Rythm n blues och swingblues på 50-talet USA kommer det till Jamaica och utvecklades till det som blev "ska" och sen till reagge, så det är helt klart så¨att de båda kommer från samma rötter. Det är jättetydligt för mig idag, förr såg jag det inte så alls. Då ville jag, som alla ungdomar, tillhöra en "stil" och det etablerade rocksverige hade liksom en issue med reggae. Det var liksom så det var då. Idag har jag reviderat det mesta faktiskt och kan se mer vidgat på det.
Conny: Ja jag känner igen det där också. När vi startade Electric Boys sjöng de flesta på svenska i Sverige faktiskt. Det fanns artister som Orup och Ubangi och så vidare och vi trodde ju inte nånstans att vi skulle funka. Men sen visade det sig att vi kom i helt rätt tidpunkt när rocken behövdes igen. Vi kände oss mer amerikanske än svenska och att vi måste dra dit fort som fan.
Dee: Jag minns det där när ni kom, det var sväng och det var groove och inte alls som det gamla trötta rocksverige stod för.

Det låter som ni båda kommer ur ett underdog-perspektiv?
Conny: Ja jag tror det. jag minns när min första soloplatta kom och inte hade bandet med mig. Jag kände mig så himla ensam i det. Jag tog med Dregen på inspelningen för jag kände att jag måste göra i alla fall nåt med nån som är "rock" som jag liksom. Jag vet inte, Sverige är ett jävla popland....

Hur gick det till att ni började jamma?
Dee: Det började som en embryo genom att jag gjorde några låtar med en kille jag känner. Vi bodde tillsammans i Los Angeles och gjorde låtar som var lite ruffiga och aggressiva och så. Sen flyttade jag hem från Los Angeles och vår trummis, Hubbe8Ball, spelade upp grejer för Conny och så sågs vi faktiskt här första gången och gick sen direkt hem och började skriva låtar.
Conny: Och sen ringde jag Surjo Benigh och berättade att vi hade ett band på gång och han hängde på helt enkelt.

Så kemin bara infann sig?
Dee: Energin finns där naturligt och det hela känns väldigt enkelt. Däremot är det svårare att förklara för andra hur vår musik låter. Det liknar inget annat, men samtidigt så självklart för alla när de hör låtarna. Hårda gitarrriff är som reagge-basgångar och det kan jag toasta på så egentligen är det hela perfekt för mig. Refrängerna är i princip rena rockreffränger.
Conny: Ja eller popmelodier nästan, kan man säga. Det "enkla" som går snabbt är oftast det som blir bra.
Dee: Hårda riff och catchiga refränger...

Vad betyder den här cross-over grejen för ert samarbete?
Conny: Vi skriver låtar så jävla fort tillsammans, det är en grej. Lika konstigt som folk tycker att vi lirar ihop i samma band lika enkelt är det att skriva låtar ihop. Det är mer självklart när vi gör det än i nåt annat band jag varit med i. Vi spelade in EPn på 5 dagar, och på 5 dagar får man knappt ned en låt med Electric Boys.
Dee: Samtidigt har vi låtit det här växa fram och försöka ge det den tid det behöver, vi har ingen brådska.

Ingen av er har väl egentligen några problem med att skriva låtar?
Conny: Jo jag har det tycker jag, men det är väl mest att jag hela tiden försöker förvåna sig själv och är ganska självkritisk.
Dee: Mitt problem är väl mest att jag egentligen är lat, men när jag väl sätter mig brukar det komma ganska snabbt.

Ni kommer båda från "sväng"...
Dee: Vi älskar ju groovig musik, "Sly and The Family Stone" och "The Wailers" och när det gäller hårdrock Aerosmith och Led Zeppelin.
Conny: Det är ju lite självklart kanske att det ska svänga men man hör trots allt rätt mycket nuförtiden som inte svänger.

Hur många gig har ni gjort nu?
Dee: 6-7 stycken, och efter nyår är det tänkt att bli liter mer kontinuitet i det hela, bland annat Spanien-turné. Det blir roligare och roligare för varje gång vi kör.


Har något skivbolag visat intresse?
Conny: Absolut, men vi har som sagt ingen brådska. Vi har dessutom precis börjat och har bara släppt två låtar och två videos. Vi ska mixa EPn nu som släpps snart så vi har mycket på gång.
Dee: Vi har tio låtar inspelade och 7-8 till så vi har gott om material känns det som.
Conny: Hör nåt bolag, som har nåt vettigt att komma med, av sig så är vi så klart öppna för att snacka...
Dee: Samtidigt är det nya tider och vi är väl lite skeptiska till hela skivbolagsgrejen. Det är en experimentell period nu då allt håller på att formas om till något annat, vi får se vilka vägar vi kommer ta.

När kommer EPn ut?
Conny: Den ska mixas klart i November.

Jobbar ni med någon speciell teknik för att bygga soundet?
Dee: Mixerkillen Jonathan Sandberg, som är lite av vår femte bandmedlem, har en reggae-dub grej som vi använder lite här och var.

Hur har du tänkt utifrån gitarrsoundet i Ringo Franco jämfört med Electric Boys?
Conny: De första låtarna är ganska rakt på gitarrmässigt, klassisk rock n rollgitarr liksom.

Det är mindre gain än i Electric Boys, är det medvetet?
Att det är mer dist i Electric Boys beror mest på att vi har en Les Paul där också. Annars gillar ju jag när det är mer classic. På EPn som kommer är det nog lite fetare skulle jag säga, för jag kör lite andra grejer där.

Vad är det?
Dee: Ett sätt att använda echo för bas och trummor och ibland sång.
Conny: Vi hade det på gigget sist också.
Dee: Det är egentligen en flummig 70-talspryl där man med hemgjorda echoutrustningar kunde skapa som en flummig echo-symfoni i remixer av låtar.




Jag måste avsluta med att fråga om bandnamnet?
Dee: Det låter bra ihop, "Ringo" och "Franco". Kanske att vi ska vara försiktiga i Spanien men just Franco? Att vi har en Kalaschnikov i logon har inget med krig att göra.
Conny: Vi ser oss som musikaliska gerillasoldater som för ett "artistiskt krig".

Tack för att ni tog er tid att träffa Gitarrzombien
Conny:Tack själv...
Dee: Kul...