Gitarrzombien synar "sökandet av ton" och Dunlops Jerry Cantrell wha wha

Jag köpte en ny Wha Wha förra veckan, Jerry Cantrell modellen från Dunlop. Jag har märkt att det här med pedaler aldrig riktigt finner sitt slutmål. Jag har beskrivit detta många gånger, det där med att det ständigt kommer nya behov och att själva sökandet efter ton också tycks vara mer komplicerat än det låter. 

Jag har dessutom den senaste tiden pratat med flera i min bekantskapskrets som beskriver det som

"att tonen folk söker aldrig kommer hittas eftersom den ständigt förändrar sig".

Det de förmodligen menar, och som jag skriver under på, är att ju mer man söker och ju fler influenser man får undertiden desto mer formas och förändras den där idealbilden av hur man tycker det ska eller borde låta. Man jagar ett rörligt föränderligt monster som ständigt ändrar skepnad.

Det rimmar dessutom med en del av vad man numera vet om begreppet "kunskap", dvs att kunskap inte är något fixerat och för alltid fast, utan något som just är i ständig rörelse och uppfattas som att det förändras snabbare idag än för 50 år sedan. Det som var en sanning vid en viss tidpunkt visar sig plötsligt vara en annan några år senare, precis som tex den där tonen vi jagar. Utveckling...

Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att jag alltid kommer söka efter en ton, som är som en hal tvål i duschen. Något man liksom aldrig får riktigt fatt i och ju hårdare man håller i den ju oftare slinker den iväg. Så länge nyfikenheten finns där så söker jag "tonen" som jag hör inom mig just nu, vilket inte är samma som den jag söker i morgon...

För en tid sen skrev jag ett inlägg om vad jag då, utefter mina preferenser, ansåg var en av de bästa wha wha pedalerna. Men så är det något med det där med pedaler. Det där att man långt senare märker vilka pedaler som blir kvar i ens ägo och vilka som får gå. Eller hur? Och det är inte alltid på grund av att de låter dåligt som man plötsligt börjar se sig om efter andra, många gånger tvärt om. Den pedalen är kvar, men den är inte längre ensam.

Under intervjun med Bill Kelliher i Mastodon pratade Bill om att han imponerades av Jerry Cantrells gitarrljud. Och jag har också alltid gillat Cantrells sätt att spela i Alice in Chains. Han är verkligen en mycket begåvad gitarrist som fler borde djupdyka i. Hans sätt att använda sin wha med utpräglad voicekarraktär, dvs i spannet där den verkligen påminner som mest om en människoröst i karaktären.

Nu har Cantrell tillsammans med Dunlop tagit fram en signatur-wha, och den är faktiskt riktigt spännande i all sin enkelhet. Det speciella med Cantrells wha-spel är att han oftast aldrig rör sig i högfrekvensen, hans gamla wha är faktiskt mekaniskt strypt så att det inte går att köra den i botten utan stannar innan det slår över. Det gör att tonen stannar i Alice in Chains mörka tonalitet och inte går över i nån slags Michael Schenker "sweet spot".

JC95 är inte mekaniskt strypt men har en egen karaktär som skiljer sig en smula från övriga. Pedalen har en ratt där man kan ställa tonen från typ noll till fullt, från ett väldigt brett tonsvep (fullt) till extremt strypt (noll). Har du den på mitten landar du i  Cantrells inställning. Denna funktion är riktigt bra tycker jag själv, i synnerhet om man vill ha samma wha karaktär men med tonal flexibilitet så att säga.

Det är en fröjd att spela med den och den här enkla anpassningen med tonratten är faktiskt mer effektiv än man kan tro. Dessutom inte på något sätt komplicerad i övrigt, förutom ratten är det en helt vanlig klassisk wha med stort spann och robust byggd. Att den sen är snyggt designad gör ju inget, även om loggan på trampet känns onödig, men det är just användbarheten och dess tonalitet som gör den spännande.

1495 hos Deluxe Music

Betyg:
4,9 Zombies (5)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM