onsdag 25 mars 2015

Fender Stratocaster 3-Bolt 1979 och CBS era

I mitt maniska förhållningssätt till Fender Stratocaster den senaste tiden har jag kommit till den delen av Fenders historia som ofta beskrivs som den "mörka perioden", nämligen tiden mellan 1965-1985 då CBS köpte upp Leo Fenders skapelse med ambitionen att öka lönsamheten genom att hitta sätt att sänka produktionskostnader och och samtidigt öka volymen. 

Historien intresserade mig så pass att jag en dag för några veckor sedan såg att Halkans Rockhous hade en kropp från 1976-ish liggandes och jag bad honom sätta ihop en CBS-strata men med vissa modifieringar. Syftet med det var att bilda mig en uppfattning om CBS-gitarrernas själ på egen hand. Undertiden gjorde jag ett svanhopp in i mystiken runt eran alla talar om med förakt i rösten.

Den allmänna uppfattningen bland många var och är fortfarande att övertagandet kantades av allmän "missmanagement" och dålig kvalitetskontroll och successiv "bad branding".  Till slut blev det för mycket för CBS som vill avbryta och lägga ned all produktion. 1985 köptes därför CBS ut av delar av medarbetarna med VD Bill Schutz i spetsen. Han kallades sedan "mannen som räddade Fender från konkurs". Medarbetarna köpte loss allting utom fabriken i Fullerton som helt enkelt stängdes och dog ut.

Under CBS eran gjorde man en rad ändringar av den klassiska Stratocastern, och bara tanken på det var förstås helt främmande för "de frälste". Bland ändringarna, som infördes stegvis, fanns bland annat:

- Huvudet gjordes större
- Kroppen blev lite fetare och aningens tyngre
- Fenderloggan fetades för att göras tydligare för åskådaren, TV-mediet spelade här roll
- Stämskruvarna bytte skepnad flera gånger
- Ytterligare en string-tree infördes på huvudet under början av 70-talet
- Ny trussrod, som fick smeknamnet "bullet" infördes och justeringen flyttades till huvudet 
- Halsinfästningen fick 3 bultar och neckplate skiftade form
- En ny typ av mick, flat, infördes från 1974 istället för "staggered"
- En lösning för justering halsvinkel infördes samtidigt, det lilla hålet i neck plate
- Lacken byttes från nitro till polyester 

En ständigt återkommande detalj är att kropparna ändrade karaktär, själva skärningen blev mindre följsam och kroppen i sig blev något tjockare. Detta ledde till att många upplevde gitarren mindre slick, lite otymplig och även betydligt tyngre. Tyngre i kontexten Fender, men fortfarande mycket lättare än Gibson Les Paul. På bilden till vänster ser ni en 60´s body till vänster och en CBS (70´s) till höger. Man ser skillnaderna tydligt.

Alla dessa ingrepp, av vilka många i sig trots allt var förbättringar i sak, visade sig störa Fenderanvändare i grunden och ganska snabbt växte ett sug efter pre-CBS gitarrer fram och andrahandsvärdet sköt i höjden. Än idag är dessa gitarrer mycket eftertraktade. Dessa förändringar i sig hade nog landat på sikt om inte kvalitetskontrollerna av de massproducerade instrumenten hade brustit så mycket.

Den stora volymen i tillverkningen gjorde också att serienumren haltade och att man kan inte vara säker på att ett serienummer som satt på huvudet verkligen stämmer med årtalet för tillverkning. Ett ytterligare serienummer stämplades dock i halsinfästningen i produktionens slutskede och för att bestämma en gitarrs tillverkningsår gör man klokt i att ta hänsyn till båda. Grejen var nämligen att man hade ett stort lager av halsar med klistermärken med serienummer och halsarna kunde på grund av överproduktion bli liggandes länge innan de sattes ihop med en kropp. Därför kunde en hals säga 1978 men i själva verket skeppades gitarren 1979 eller till och med 1980.

Kropparna från denna period är svårare att tidsbestämma, mest på grund av att man sällan stämplade serienummer i dem. I en del sitter det serienummer och andra inte. Själva idén med serienummer var från början inte ett sätt att tidsbestämma gitarrerna utan att underlätta produktionen så inte grejer låg för länge.

Det smarta med Leo Fenders filosofi var att hans skruvade halsar snabbade upp produktionen eftersom man kunde tillverka delarna var för sig och i slutskedet sätta dem samman, även plektrumskyddet med förmonterad elektronik har sin bakgrund där. Andra tillverkare var tvungna att låta hela gitarren passera alla stationer efter hand vilket gjorde produktionstiden längre för varje enskilt instrument. Detta gjorde att Fenders instrument var snabbare ut på marknaden, men samtidigt svårare att logistiskt synkronisera och förmodligen också svårare att kvalitetssäkra när tillverkningsvolymerna blev allt större.

Under CBS perioden sålde man inledningsvis många gitarrer och kända gitarrister som Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore och senare Yngwie Malmsteen m.fl blev trogna CBS-anhängare och dessa bidrog alldeles säkert till att många fortsatte att köpa dem, trots att det mumlades i branschen.

Uppfattningen var att den förut så konsistenta kvalitén haltade, även om det givetvis fanns exemplar som höll mycket hög kvalitet, och mot slutet av 70-talet sjönk marginalerna och kunderna börja svika.

Runt 1980 insåg man att man var tvungen att göra något åt kvalitén och man stängde faktiskt tillverkningen under lång tid och lät utbilda personalen i att återigen lära sig att bygga högkvalitativa instrument.

Man valde sen bland annat att göra reissues av Stratocaster 1957 och 1962 och ryktet säger att de mellan åren 1982-1984 tillverkade några av de finaste instrumenten som Fenders någonsin tillverkat.  Dessa tillverkades i fabriken i Fullerton, men åtgärden kom för sent och CBS tröttnade och sålde hela klabbet till VD Bill Schutz och hans personal. Ett modigt köp förstås, men det skulle som många gånger tidigare visa sig att mod lönar sig. Fullerton ansågs däremot inte hålla måttet, mycket på grund av CBS uteblivna investeringar i produktionsteknik, och man valde att inte låta fabriken ingå i köpet trots allt.

Efter att personalen köpt tillbaka varumärket startade man om från början i bland annat Corona och  man skar ner verksamheten till minimal kapacitet. I början tillverkade man bara 15-20 instrument per dag helt för hand, ett smart och nödvändigt drag för att återta kontrollen av kvalitén och återskapa förtroendet hos återförsäljare och slutkunder.

Fender Stratocaster CBS 1979
Hur som helst så bad jag ju Halkan sätta ihop en stratakropp från 1976-ish med lämplig hals från samma tidsera och han hittade en maple-hals med ett serienummer som indikerar 1979.

Kroppen av Ask har Olympic White finish som gulnat med åren och den har en hel del dings och sprickor i lacken. Den känns vintage och långt ifrån ny. Från början var Olympic White helt vita och de levererades med svart plektrumskydd och svarta rattar, jag ville dock ha ett vitt plektrumskydd.

Jag upplever att kroppen, som ju är lite tjockare än mina 62 reissus, ger ifrån sig ett biffigare ljud. Detta är ju i och för sig något jag bara kan ha fått för mig eftersom sanningen är att olika träbitar ger olika klang även om det har samma massa.

Ljudet avgörs enligt Fender själva istället av själva kvalitén i träet och Ask som trätyp är känd för att vara mer inkonsistent i ljudklang än andra som tex Al. Hur som helst så har gitarren en djup stor klang, så jag verkar haft tur med kroppens kvalité denna gång.

Jag bad också Halkan leta fram en stallmick  med något högre output och som inte är fullt så tunn och diskantrik. Halkan hittade en stackad Symour Duncan som harmoniserar bra med de övriga Fender original.

Resultatet blir ett mer crunchigt och lite dragigare sound i stallmickläge med en starkare grundgain, och driver man på förstärkaren blir det riktigt fint. Halsmicken, original Fender Single Coil, erbjuder en stor fet ton dessutom fungerar stallmicken och mellansticken väldigt fint tillsammans och man får en klassikt bluesig ton med lite mer "bett".

Potarna är inte original, Halkan valde att sätta i modernare och mer pålitliga delar i detta avseende.

Stallet är ett "Fender Vintage Stall" eller som det heter "Synchronized Tremolo Bridge" som är tidensligt och mycket snyggare än både äldre varianter och de nya modernare.

Den håller stämningen bra tycker jag, naturligtvis inte som ett modernt låsbart Floyd men ändå. Handloven kan vila skönt och göra sitt dämpjobb och det hela känns väldigt bekvämt.

Halsen är av one-piece maple, jag hade egentligen velat ha en greppbräda av Rosewood men Halkan övertalade mig att skippa det. Ett bra tips när allt kommer omkring.

Den har en U-shape halsprofil, dvs något tjockare än C-shape som vi känner från 60´s Strats. Den är ändå inte för tjock för mina lite mindre händer, jag var först lite rädd för att det skulle kännas obekvämt. Det kan mycket väl hända att det inte är en helt riktig U-shape, här finns nämligen stor variation som konsekvens av den bristfälliga kvalitetssäkringen. Detta till trots trivs jag ypperligt med halsprofilen och när jag byter till min American Standard 1996 med C-shape märker jag skillnaden på ett påtagligt sätt.  Jag har svårt att säga vilken jag gillar mest, och det är kanske inte intressant heller? Det som känns bra är bra, som bekant.

En väldigt intressant sak är att man under CBS perioden ändrade Trussrod från att justeras i halsfästet, vilket innebar att man tidigare var tvungen att ta av halsen för att justera den.

Här sitter den på ett klokt sätt där den ska vara, och dessutom sticker den ut en del och därav namnet "Bullet". Jag tycker den ger ett ballt utseende tillsammans med det större huvudet.

Många avskyr huvudets utseende ur ett estetiskt perspektiv men själv gillar jag det och "the bullet" ger den en ytterligare kryddning

Halkan har gjort ett bra jobb när han letat fram delarna och jag är positivt överraskad av CBS Stratocaster. Jag hade faktiskt förväntat mig något annat efter allt jag läst under min research. Jag har kanske haft tur i kombination med att Halkan kan sitt jobb.

Dessutom har Halkan en sån där cool grej på huvudet med inbyggt förstoringsglas, faktiskt en likadan som Leo Fender själv hade i sin verkstad på 50-60-talen.


Slutomdöme
70-talets CBS Strator har ett till viss del oförtjänt rykte skulle jag säga, även om det finns gott om åsikter om Fenders dåliga kvalitetssäkring och slarv. Men handen på hjärtat, om man satsar på att i grunden göra om någon och satsa stort så passerar man ofrånkomligt barnsjukdomar. och växtvärk. Sen att man inte lyckades med uthållighet och fortsatt investeringsvilja är bara ett ytterligare exempel på dåligt ägarskap och management. Den fortsatta utvecklingen för företaget, när man väl startade om, visar trots allt att de lyckades.

Jag älskar min 79a, och ser på den som "den fula ankungen som blev en vacker svan", och jag har svårt att tro att den inte blir kvar i min ägo, medan andra hela tiden får gå till förmån för min nyfikenhet på andra instrument.

Betyg:
5 Zombies (5)


2 kommentarer:

  1. Även Gibson lider ju av den där "allt var skräp"-fördomen när det gäller deras 70-tal. Men det handlar ju om ex till ex egentligen. Att säga att allt var skräp är nog att ta i.

    SvaraRadera
  2. själv ägare till en ärligt härlig 79 statocaster dom va som du sa en ankunge som blev en svan och jag har ägt både 57a modellen gjorda 82 då japan kom med sina kunskaper med in ibilden dessa var långt bättre än många usa byggda sedan blev det ju så att det byggdes nya modeller på löpande band..amerikan standard och sedan modell serier yngve malmsteen richie blackmore med flera har provat många men ändå längtat så efter just cbs tidens modeller och jaa du kan finna en som är i bra skick då ska du verligen va glad .önsade att fler va lite mer rädda om sina guror många jag sett har det fattats mkt prylar på vid försäljning och det har kanske gjort sitt till i prisutvecklingen av just dessa år tal...men !!!!! en 70-79 CBS är verkligen en underbar gura och nu så har man ännu en trevlig till sin samling har alltid varit fender stratocaster trogen kommer så att förbli resten av mitt leverne en skönare gura i mina ögon finns inte....hasse the fenderman gbg

    SvaraRadera