PRS Tremonti Signature - Utmanaren till Gibson Les Paul?
2001 utmanade PRS det betydligt större Gibson med en singlecut-modell, och det var lite som "David möter Goliat" på ett sätt. Bland annat så handlade det om modellen Tremonti Signature, en gitarr som formmässigt tog sig an konkurrenten men också genom att tillföra en del nya perspektiv. Egentligen handlar det bara om formen, för konceptmässigt står PRS Singlecut och en Gibson Les Paul en bra bit ifrån varandra. Det tyckte dock inte Gibsons styrelse som stämde Paul Reed Smith och en fyra år lång fejd tog vid, en fejd som Gibson till slut förlorade.
Tremonti Signature är lika välgjord som en "high end" Gibson Les Paul Custom Shop och när man plockar upp den får man genast känslan av kvalitet rakt igenom. Varje detalj i den här gitarren är övertygande, och det ska man också förvänta sig när ett instrument går lös på dryga 36 000 kr. Mycket pengar kan man tycka, men samtidigt ska det ställas i ljuset av vad man får på både kort och lång sikt. Priset handlar om val av trä, kvalitet i hårdvara men framförallt hur mycket omsorg och tid man lagt ned på att få allt perfekt anpassat i förhållande till varandra. En PRS och en Gibson Custom Shop handlar om att investera i långsiktig hållbarhet och pålitlighet.
"The Tone Is In The Details"...
Vi ska i sammanhanget komma ihåg att den globalisering vi idag lever i, där låglöneländer tillverkar stora mängder instrument till låg kostnad, gör att marknaden svämmas över av billiga och allt bättre instrument. Detta gör att priset har blivit en större faktor för köparen än tidigare. Kvaliteten är, även i de billigare gitarrerna, högre idag än på 80-talet. Konkurrensen på marknaden är mördande. Det riskerar på sikt, tyvärr, att påverka tillverkare som gör riktigt fina instrument. Gibson och Fender Custom Shop, PRS, Music Man Petrucci och andra andra "customhantverk" är instrument i en klass för sig. Jag skulle önska att fler kunde få tillgång till den här typen av hantverk, för "hantverk" är precis vad det handlar om. Ingenjörskonst på absolut högsta nivå. Det är lätt att glömma det när man ser de 10 000-tals gitarrer på websida efter websida.
De flesta som anammat PRS vittnar om att de är gitarrer för turné, eftersom de håller att kuskas runt med och att spelas ofta och mycket. Det finns givetvis många andra gitarrer som också gör det och gemensamt för dem är att det handlar omsorgsfullt tillverkade instrument. De flesta av de billiga gitarrerna kroknar efter en tid och det är mycket därför som gamla vintage Les Pauls och Strator från 50 och 60-talen fortfarande idag är lika bra som när de tillverkades, och många gånger till och med bättre eftersom de samtidigt är ordentligt inspelade.
Det PRS lyckas med är att bibehålla en hög kvalitet över hela linjen över tid oavsett gitarrmodell, måndagsexemplar hör till extremundantagen och Tremonti Signature är inget undantag. Allt är "flawless" in i minsta lilla detalj.
För de som har en mer korthuggen budget finns en PRS Tremonti Custom SE , en gitarr som påminner om USA-modellen och som sticker ut i sitt prissegment. Jag ska recensera den i ett kommande inlägg.
Mickparet är en Tremonti Treble och en Tremonti Bass, två mickar som skapar det som Mark Tremonti söker för ett glimrande rent ljud och fet distortion.
Treble, stallmicken, är en väldigt het och pushig rackare med en output på över 15,4K. I den sitter en stor Alnico V magnet. Fokus ligger på bas och diskant och "mid" är lite tillbakadragen.
Trots att den har väldigt hög output så är förhållandevis tyst och framförallt levererar den ordentligt med sustain. De ligger väldigt nära PRS andra high-gain mick "PRS \m/ Metal Pickup", kanske att \m/ har lite mer diskant. De är hur som helst rätt så lika i sina beteenden.
Halsmicken, Bass, ligger på 7,8K och mer vintagedark så att säga och levererar finfina stora rena ljud. Mitt intryck är att den inte är så muddig som många andra halsmickar och det finns väldigt fin avrullning även här. Halsmicken är kåpad till skillnad från stallmicken som är öppen och det ger gitarren ett lite speciellt utseende.
Gemensamt för båda är att avrullningen städar upp mot crunch även på mycket high-gain och till och med rent ljud om man spelar dynamiskt. De är väldigt "svarande" och reagerar för hur du spelar och vilket anslag du använder, en detalj väl värd att ta hänsyn till tycker jag.
En annan sak är att Tremontimickarna strängseparerar väldigt väl, även om du har ordentligt med gain så hör du strängarna tydligt i ackorden. Motsatsen med en sämre mick brukar vara att du med mycket gain bara hör en matta eller ett "gainsurr".
Om man lyssnar på Creed, Alter Bridge och Tremonti så kan man faktiskt höra att Mark ofta kompar med "open chords" med ganska mycket gain. Det skulle inte vara möjligt med andra mickar tror jag.
Mickarna kan också köpas separat om man vill hotta upp sin PRS SE och kostar runt 1500 kr
Här nedan finns ett filmklipp där du kan höra en del av hur mickarna låter på clean, crunch och high-gain. Att komma ihåg är att high-gain bara är på 5an på förstärkaren. Inspelningen är gjord genom en Marshall JVM Satriani och The Box of Doom isolation cab.
Svajsystemet, PRS Tremolo with Trem-Up Route, är ett flytande stall med urgröpning i kroppen så att du kan svaja även uppåt (bakåt). I kombination med PRS Phase III Locking Tuners är det i princip lika pålitligt som ett Floyd Rose och man kan svaja både upp och ned utan problem med stämningen. Det håller dessutom för ganska aggressiva manövrar som dive-bombs och så vidare.
Om man jämför med Floyd Rose, som sitter på min PRS Custom 24, så är det klart att Floyd tål ännu mer extrema svajaktiviteter eftersom den har en "låst sadel" men när jag hårdtestar Tremonti-svajjet så håller det stämning under förvånansvärt tuff behandling. Jämfört med ett svaj från tex Fender så är det en helt annan högre division vi pratar om här, även om det som sitter i den Jeff Beck Strata jag skrev om för ett tag sen också är riktigt bra.
Den största kritiken som Floyd Rose brukar få är att det reducerar sustain, eller "ton". Med PRS Tremolo har du i jämförelse betydligt mer sustain.
Jag tror faktiskt inte Paul själv hade tolererat kompromisser mellan ton och svajfunktion, PRS handlar ju i grunden bara om ton. Till och med de rejäla stämskruvarna, som inte bara är vackra i sig, bidrar också till tonen på sitt sätt. Stämskruvarna är framtagna från scratch för att just hålla stämningen bättre än vanliga lösningar, även om det såklart också handlar om en estetisk fråga enligt Paul Reed själv.
Hur är den då att spela på?
En viktig sak med bra gitarrer är att de inte är hindrande, utan presenterar sig själv utan att märkas. Tremonti Signature är väldigt välbalanserad och inte heller särskilt tung, den gör att den hänger fint över axeln utan väga åt ena eller andra hållet.
Halsen är "Patern Thin", vilket innebär att den tillhör de tunnare halsarna i PRSs sortiment. Det gör att den väl anpassad till solospel utan att förlora stabiliteten i en tjockare hals för kompmanövrar. Spelmässigt är den brilliant och inbjuder till experimenterande, som alla lättspelade gitarrer gör.
Greppbrädan, av Rosewood, skapar en lite varmare och mjukare touch än ebenholts. Normalt sett brukar gitarrer för hårdrock bestå av ebenholts eftersom de ger en hårdare karaktär, men jag tycker Rosewood i det här sammanhang ändå är helt rätt val.
Inlaysen är de för PRS så speciella "Birds Inlays", som lär ha tillkommit för att Paul Reeds mamma var fågelskådare. Det sägs till och med att de från början klipptes ut ur en amerikansk fågelskådarbok.
En märklig historia förstås, men det är väl så det går till med innovationer. Man tar det som flimrar förbi och gör något bra av det. Fåglarna sitter numera på de flesta PRS gitarrer förutom de modeller med vanliga dots eller halvmånar.
Slutomdöme
Den stora frågan jag ville ha besvarad var om PRS Tremonti verkligen konkurrerar med till exempel en Gibson Les Paul Custom Shop? Det var ju nämligen så det började när de släppte sina första singelcuts.
Svaret blir på ett sätt ja och på ett annat sätt nej. Om man ser på det ur ett rent instrumentperspektiv så är det en helt annan gitarr. Båda har sina unikiteter, men formmässigt ja. De liknar varandra varandra tillräckligt mycket för att PRS Tremonti, och andra PRS singlecuts, attraherar gitarrister som gärna identifierar sig med singlecut.
Jag skulle däremot säga att likheterna stannar där, jag ser egentligen ingen anledning till jämförelser i övrigt. Bra gitarrer är just bra gitarrer. PRS Tremonti är ett rockmonster, precis som bra Les Pauls, men samtidigt får man PRSs unika hantverk och unika känsla som man inte möter hos en Gibson. Det behöver inte betyda att den är bättre eller sämre, men de är annorlunda och olika till sin natur.
I det här fallet handlar det om ett riktigt fint hantverk med kvalitet in i minsta detalj och ljudmässigt finns överhuvudtaget inget att klaga över, tvärt om.
Det kan kanske låta en smula märkligt men trots prislappen, drygt 36 000 kr, är det här en mycket prisvärd gitarr, om du är en kräsen instrumentalist eller turnerar mycket och behöver något som håller för det mesta. Man ska komma ihåg att den höga dollarkursen påverkar gitarrer i den här prisklassen ganska mycket.
Man ska naturligtvis se dessa gitarrer som en investering för framtiden som ska kunna ge spelglädje i kanske bort emot 30-50 år. Å andra sidan är det såklart mycket pengar för de allra flesta, även mig, men hellre en sån här gitarr än tre medelbyggen.
Betyg:
5 Zombies (5)
Att de förlorade var kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Skillnaderna dem emellan blir tydliga när man har båda gitarrerna bredvid varandra och om man synar dem mer noggrant så inser man att det faktiskt handlar om två olika koncept, det är som att jämföra äpplen med päron. Men genom formen i sig konkurrerar de så klart om liknande målgrupper. Gibsons mainstream-utföranden, Standard, Classic, Traditional etc är överhuvudtaget inte jämförbara med PRS singlecust, man får kliva upp på Gibsons Custom Shop för att kvalitetsmässigt hamna rätt.
PRS Tremonti Signature
Det exemplar jag har köpt för denna artikel är tillverkad 2013, och inköpt på Deluxe Music i Stockholm, en av de butiker som har stor kunskap om PRS. Den är iklädd en enastående vacker Fire Red Burst, inte 10 top men ändå väldigt fin. Förstahandsintrycket är att den har allt man kan önska sig av en ordentlig rockgitarr, precis som en Custom Shop Les Paul. Det som skiljer dem åt är att Tremonti Signature i allt väsentligt följer det speciella koncept som PRS byggt sitt namn genom, nämligen 25" skallängd, 10" radius, egenutvecklade mickar och en detaljkvalitet som imponerar.
SPECS
Kropp: Mahogny
Top: Lönn
Finish: Fire Red Burst
Hals: Mahogny
Halsprofil: Pattern Thin
Greppbräda: Rosewood bird inlays
Band: 22
Skallängd: 25"
Stämskruvar: PRS Phase III Locking Tuners
Stall (svaj): PRS Tremolo with Trem-Up Route
Mekanik: Nickel
Halsmick: Tremonti Bass
Stallmick: Tremonti Treble
Switch: Three-way
PRS Tremonti Signature
Det exemplar jag har köpt för denna artikel är tillverkad 2013, och inköpt på Deluxe Music i Stockholm, en av de butiker som har stor kunskap om PRS. Den är iklädd en enastående vacker Fire Red Burst, inte 10 top men ändå väldigt fin. Förstahandsintrycket är att den har allt man kan önska sig av en ordentlig rockgitarr, precis som en Custom Shop Les Paul. Det som skiljer dem åt är att Tremonti Signature i allt väsentligt följer det speciella koncept som PRS byggt sitt namn genom, nämligen 25" skallängd, 10" radius, egenutvecklade mickar och en detaljkvalitet som imponerar.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Kropp: Mahogny
Top: Lönn
Finish: Fire Red Burst
Hals: Mahogny
Halsprofil: Pattern Thin
Greppbräda: Rosewood bird inlays
Band: 22
Skallängd: 25"
Stämskruvar: PRS Phase III Locking Tuners
Stall (svaj): PRS Tremolo with Trem-Up Route
Mekanik: Nickel
Halsmick: Tremonti Bass
Stallmick: Tremonti Treble
Switch: Three-way
 |
| Foto: Gitarrzombien |
"The Tone Is In The Details"...
Vi ska i sammanhanget komma ihåg att den globalisering vi idag lever i, där låglöneländer tillverkar stora mängder instrument till låg kostnad, gör att marknaden svämmas över av billiga och allt bättre instrument. Detta gör att priset har blivit en större faktor för köparen än tidigare. Kvaliteten är, även i de billigare gitarrerna, högre idag än på 80-talet. Konkurrensen på marknaden är mördande. Det riskerar på sikt, tyvärr, att påverka tillverkare som gör riktigt fina instrument. Gibson och Fender Custom Shop, PRS, Music Man Petrucci och andra andra "customhantverk" är instrument i en klass för sig. Jag skulle önska att fler kunde få tillgång till den här typen av hantverk, för "hantverk" är precis vad det handlar om. Ingenjörskonst på absolut högsta nivå. Det är lätt att glömma det när man ser de 10 000-tals gitarrer på websida efter websida.
De flesta som anammat PRS vittnar om att de är gitarrer för turné, eftersom de håller att kuskas runt med och att spelas ofta och mycket. Det finns givetvis många andra gitarrer som också gör det och gemensamt för dem är att det handlar omsorgsfullt tillverkade instrument. De flesta av de billiga gitarrerna kroknar efter en tid och det är mycket därför som gamla vintage Les Pauls och Strator från 50 och 60-talen fortfarande idag är lika bra som när de tillverkades, och många gånger till och med bättre eftersom de samtidigt är ordentligt inspelade.
Det PRS lyckas med är att bibehålla en hög kvalitet över hela linjen över tid oavsett gitarrmodell, måndagsexemplar hör till extremundantagen och Tremonti Signature är inget undantag. Allt är "flawless" in i minsta lilla detalj.
För de som har en mer korthuggen budget finns en PRS Tremonti Custom SE , en gitarr som påminner om USA-modellen och som sticker ut i sitt prissegment. Jag ska recensera den i ett kommande inlägg.
Några intressanta detaljer dyker upp efter en stunds bekantskap:
Rattarna sitter annorlunda än vad man är van vid, men samtidigt mer logiskt på ett sätt. De två övre och därför närmast högerhanden är två volymrattar. Det är egentligen mest volym man använder, även om tonkontrollerna har sina användnimngsområden de också.
Den främre volymratten är halsmicken och den bakre är stallmicken. De flesta skulle nog säga att "de sitter fel", men jag väljer att se det som en smaksak och man vänjer sig väldigt fort.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Den främre volymratten är halsmicken och den bakre är stallmicken. De flesta skulle nog säga att "de sitter fel", men jag väljer att se det som en smaksak och man vänjer sig väldigt fort.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Mickparet är en Tremonti Treble och en Tremonti Bass, två mickar som skapar det som Mark Tremonti söker för ett glimrande rent ljud och fet distortion.
Treble, stallmicken, är en väldigt het och pushig rackare med en output på över 15,4K. I den sitter en stor Alnico V magnet. Fokus ligger på bas och diskant och "mid" är lite tillbakadragen.
Trots att den har väldigt hög output så är förhållandevis tyst och framförallt levererar den ordentligt med sustain. De ligger väldigt nära PRS andra high-gain mick "PRS \m/ Metal Pickup", kanske att \m/ har lite mer diskant. De är hur som helst rätt så lika i sina beteenden.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Gemensamt för båda är att avrullningen städar upp mot crunch även på mycket high-gain och till och med rent ljud om man spelar dynamiskt. De är väldigt "svarande" och reagerar för hur du spelar och vilket anslag du använder, en detalj väl värd att ta hänsyn till tycker jag.
Om man lyssnar på Creed, Alter Bridge och Tremonti så kan man faktiskt höra att Mark ofta kompar med "open chords" med ganska mycket gain. Det skulle inte vara möjligt med andra mickar tror jag.
Mickarna kan också köpas separat om man vill hotta upp sin PRS SE och kostar runt 1500 kr
Här nedan finns ett filmklipp där du kan höra en del av hur mickarna låter på clean, crunch och high-gain. Att komma ihåg är att high-gain bara är på 5an på förstärkaren. Inspelningen är gjord genom en Marshall JVM Satriani och The Box of Doom isolation cab.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Om man jämför med Floyd Rose, som sitter på min PRS Custom 24, så är det klart att Floyd tål ännu mer extrema svajaktiviteter eftersom den har en "låst sadel" men när jag hårdtestar Tremonti-svajjet så håller det stämning under förvånansvärt tuff behandling. Jämfört med ett svaj från tex Fender så är det en helt annan högre division vi pratar om här, även om det som sitter i den Jeff Beck Strata jag skrev om för ett tag sen också är riktigt bra.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
Jag tror faktiskt inte Paul själv hade tolererat kompromisser mellan ton och svajfunktion, PRS handlar ju i grunden bara om ton. Till och med de rejäla stämskruvarna, som inte bara är vackra i sig, bidrar också till tonen på sitt sätt. Stämskruvarna är framtagna från scratch för att just hålla stämningen bättre än vanliga lösningar, även om det såklart också handlar om en estetisk fråga enligt Paul Reed själv.
Hur är den då att spela på?
En viktig sak med bra gitarrer är att de inte är hindrande, utan presenterar sig själv utan att märkas. Tremonti Signature är väldigt välbalanserad och inte heller särskilt tung, den gör att den hänger fint över axeln utan väga åt ena eller andra hållet.
Halsen är "Patern Thin", vilket innebär att den tillhör de tunnare halsarna i PRSs sortiment. Det gör att den väl anpassad till solospel utan att förlora stabiliteten i en tjockare hals för kompmanövrar. Spelmässigt är den brilliant och inbjuder till experimenterande, som alla lättspelade gitarrer gör.
Greppbrädan, av Rosewood, skapar en lite varmare och mjukare touch än ebenholts. Normalt sett brukar gitarrer för hårdrock bestå av ebenholts eftersom de ger en hårdare karaktär, men jag tycker Rosewood i det här sammanhang ändå är helt rätt val.
Inlaysen är de för PRS så speciella "Birds Inlays", som lär ha tillkommit för att Paul Reeds mamma var fågelskådare. Det sägs till och med att de från början klipptes ut ur en amerikansk fågelskådarbok.En märklig historia förstås, men det är väl så det går till med innovationer. Man tar det som flimrar förbi och gör något bra av det. Fåglarna sitter numera på de flesta PRS gitarrer förutom de modeller med vanliga dots eller halvmånar.
Slutomdöme
Den stora frågan jag ville ha besvarad var om PRS Tremonti verkligen konkurrerar med till exempel en Gibson Les Paul Custom Shop? Det var ju nämligen så det började när de släppte sina första singelcuts.
Svaret blir på ett sätt ja och på ett annat sätt nej. Om man ser på det ur ett rent instrumentperspektiv så är det en helt annan gitarr. Båda har sina unikiteter, men formmässigt ja. De liknar varandra varandra tillräckligt mycket för att PRS Tremonti, och andra PRS singlecuts, attraherar gitarrister som gärna identifierar sig med singlecut.
 |
| Foto: Gitarrzombien |
I det här fallet handlar det om ett riktigt fint hantverk med kvalitet in i minsta detalj och ljudmässigt finns överhuvudtaget inget att klaga över, tvärt om.
Det kan kanske låta en smula märkligt men trots prislappen, drygt 36 000 kr, är det här en mycket prisvärd gitarr, om du är en kräsen instrumentalist eller turnerar mycket och behöver något som håller för det mesta. Man ska komma ihåg att den höga dollarkursen påverkar gitarrer i den här prisklassen ganska mycket.
Man ska naturligtvis se dessa gitarrer som en investering för framtiden som ska kunna ge spelglädje i kanske bort emot 30-50 år. Å andra sidan är det såklart mycket pengar för de allra flesta, även mig, men hellre en sån här gitarr än tre medelbyggen.
Betyg:
5 Zombies (5)
Kommentarer
Skicka en kommentar