fredag 18 september 2015

Gitarrister med diagnosen SGAD och deras främsta tillgång...

Jag började spela akustisk gitarr när jag var 12 år och när jag skulle fylla 15 fick jag välja mellan elgitarr eller moppe. Ett tufft val för en tonåring men valet föll på elgitarr, och sen dess har det varit kört. Periodvis har det varit hyfsat kontrollerat, men det har alltid kommit tillbaka, det där helt okontrollerbara suget efter gitarrer. 

Jag tror att jag har ägt mellan 300-400 gitarrer genom åren, och jag har ofta funderat på vad det är som skapar en sån oerhört svår störning. Det måste handla om enorma psykiska kosmiska krafter, eller någon medicinsk diagnos, jag vet inte. Länge trodde jag att jag var ganska ensam om detta, men jag har nu förstått att vi är många därute som inte kan motstå ett vackert välljudande instrument. Den enda kraften som jag rimligen kan komma på är "passionerad kärlek", så stark att vi helt enkelt inte kan stå emot. Man kan göra i princip vad som helst för att hitta en väg till att kunna köpa den där gitarren, nästan samma symptom som långt gågna pundare.

Att sälja andra gitarrer är den vanligaste finansieringsmodell vi använder, eftersom få av oss har obegränsat med pengar. Men att sälja en gitarr för att köpa en annan kan vara smärtsamt, och om man tänker på alla fina gitarrer man ägt genom åren blir det nästan olidligt. Vist har man köpt tillbaka vissa instrument, eller likadana efter att man ångrat sig och tomrummet blivit svårt att hantera, men de flesta är borta för alltid.

Men å andra sidan har vi valt ett nytt instrument i butiken som kommer tjäna oss länge, det är i alla fall vad vi tror. I själva verket övergår vi ganska snart till att besöka ytterligare affärer, eller följa utvecklingen på Blocket eller var vi nu ägnar nästkommande abstinensperiod. Jag förordar butiker av det enkla skälet att det kan vara svårt att testa en gitarr över internet...

Många av oss som lider av SGAD, Serious Guitar Attention Disorder, har också valt partners som har tvingats utveckla stort tålamod med oss och vårt missbruk. Inte bara med att det passerar mängder av gitarrer genom dörren utan framförallt de verkar också stå ut med vårt favoritriff när vi använder då vi testar en ny gitarr vi släpat hem. Vi har ju alla våra figurer längs greppbrädan som ger oss svar på om gitarren verkligen är så genuin som vi hoppats. Drruiiiieeenemmenemmenemmmatwaaaaangh, om och om igen timma ut och timma in. Särskilt bändningar ger oss de svar vi söker. Det är bara att inse att 100 bändningar i följd på en och samma sträng, oftast G, inte är musik med särskilt stor variation. Hur mycket vi än försöker intala oss det så är det inte musik. De må låta vackert för den invigde men det är inte musik en fredagskväll. Men allt måste ju testas noga, det ingår i vår sjukdomsbild, och gärna i olika förstärkare, högtalarlådor och pedaler och helst hela kvällen.

Sår här kan det låta när vi testar gitarrer, exemplet är från Rudy´s Music i New York där jag fastnade en stund:


Nu har jag funderat på våra partners, i den mån de är kvar? Vi kanske aldrig ens funderar över hur mycket de faktiskt tvingas stå ut med och genomlida. Jag har kommit fram till att en gitarrists viktigare tillgångar, förutom det uppenbara då alltså, är eventuella partners, kompisar, grannar och allt möjligt löst folk som vi har omkring oss, och som vi gör klokt i att betrakta som just det de är, nämligen "Medberoende".

Nu är det fredag igen och många av er ska nu ut på obligatorisk helgjakt. Lägg en tanke på dem därhemma, och variera er riff när ni kommer hem med bytet och planerar sitta uppe hela kvällen.

Stay Zombied


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar