torsdag 29 januari 2015

Sound of Silence och Göran Elmquist -Sveriges mest erfarna Rig Builder

I höstas fick jag kontakt med Göran Elmquist på Sound of Silence, en av landets mest erfarna Rig Builders.  Göran har spelat gitarr länge, han har producera artister och som den senaste tiden custombyggt gitarriggar och pedalbord åt kräsna gitarrister  Göran har byggt pedalbord till hur många artister som helst och det var efter genomgången av Fredrik Åkessons rigg som jag bestämde mig för att kontakta honom och se vad som döljer sig bakom det, för många, viktiga "pedalbordet". 

Är det något område inom gitarrvärlden som är så belamrat med åsikter så är det pedalbordet. Vilka pedaler man använder kan diskuteras i det oändliga och för att inte tala om ordningen på dem i kedjan eller buffring eller true bypass. Eller hur många av oss har tillbringat timmar och åter timmar till att flytta om ordningen på pedaler för att försöka minska bruset eller få bort volymtapp i i vissa kombinationer på bordet. Hur många gråa hår jag fått pga av detta vill jag inte ens tänka på. Min ingång när jag träffar Göran var helt enkelt "om det finns några sanningar" och vad är viktigast att tänka på.

Jag besöker Göran i hans workshop i södra Stockholm, och det är som att kliva in i en annan värld, en värld som verkligen inspirerar mig.

I lokalen finns förstärkare av absolut toppkvalitet, alla med olika typsound och dessutom drivor av pedaler och rackenheter. I gitarrstället står några testgitarrer, bland annat två exakt likadana men med olika strängar och mickar, syftet är att se hur tonen påverkas vid olika strängtjocklek eller olika mikrofontyper vid tester av tex pedalbord.

I ett hörn står Scott Hendersson gamla pedalbord som byggdes av Bob Bradshaw, kungen och den absoluta föregångaren till allt pedalbordsbyggande. Rackenheten är helt handbyggd av testkort med buffrar, avjordare och isolerare. Han byggde även ett system åt Steve Lukather för Olivia Newton John turnén och sen Toto. Ritningarna till de första borden gjordes på en näsduk och systemen ser ungefär likadana ut än idag, med annan mer förfinad teknik såklart, men Bradshaws arv är tydligt. Bradshaw gjorde också viktiga milestonesjobb åt Yngwie, Eddie Van Halen, och Steve Vai. I princip alla hade ett sånt här bord vid den här tiden.  På senare år har han jobbat med bland annat Dweezil Zappa.

Göran visar hur den gamla tekniken formats och utvecklats genom åren och man anar att det rumsterar en person här inne med osedvanligt djup kunskap och högra krav på ljudkvalitet. Vi lyssnar på hans Friedman top och den låter bara helt fantastiskt. Han trampar igenom sitt eget pedalbord lite snabbt, med bland annat Timeline Delay, och det låter bara helt magiskt. Jag fattar plötsligt att jag, trots att jag hållit på med området sen jag var 14 år, har mycket att lära. Och det är den här insikten som sjunkit in ordentligt sen jag var där, gitarrljud är mer komplicerat än man kanske tror.

- Förstärkaren är bland viktigaste du har att tillgå faktiskt, du kan ha en 2000 kronorsgitarr och en dyrare bra förstärkare och det kommer ljudmässigt att låta bra, men inte tvärt om, säger Göran. 

Göran har en imponerande CV när det kommer till att bygga gitarrriggar och han opererar inom ett bred genrespektra av musik. Vad sägs om:

Micke "Nord" Andersson
Jesajah Mårskog (Veronica Maggio, Petter, Oskar Linnros m.fl)
John Lindgren, Hoffmaestro
Pugh Rogerfeldt
Tomas Ledin
Pontus Norgren, Hammerfall
Fredrik Larsson, Hammerfall
Fredrik Åkesson, Opeth
Kee Marcello, ex Europe
Ryan Roxie, Alice Cooper Band
Björn Gelotte, In Flames
Nicklas Engelin, In Flames

Listan på Görans återkommande kunder kan göras lång och varenda en man talar med i branschen vittnar om Göran som en trollkonstnär och hälsosamt noggrann när det kommer till att bygga pedalbord som både behåller signalen och minimerar "brus" och annat otyg.

Inte bara kända musiker står på hans kundlista, det finns också en stor grupp av coverband och dansband som utnyttjar hans kompetens och erfarenheter. En annan målgrupp är helt vanliga hemmalirare som nördat in på ton men som fastnat i sina tankestrukturer. De flesta av Görans kunder har kommit till en mognad där man värdesätter pedaler lite annorlunda och som gör att de vill få ut maximalt av dem på sitt bord.

Det kan låta som en ganska enkel sak att lära sig sätta ihop ett pedalbord och för de allra flesta är de absoluta grunderna tillräckliga för att kunna repa och göra ett och annat gig, men om du är semiprofessionell eller professionell musiker och turnerar en del är det hela en helt annan sak och inte minst om du verkligen vill få ut max av dina grejer. Då behöver du antagligen hjälp med att komma förbi det snåriga utmaningarna som inte går att googla sig till. Bordet ska fungera i många olika miljöer och hålla för att packas up och ner etc. Det är här Göran kommer in i bilden. Han gör alla typer av jobb, från att installera en bra strömförsörjning till att bygga hela riggar med avancerade switchsystem.

Det kanske inte nämns så ofta är att Sound of Silence kunder också är basister och keybordister som också behöver hjälp med sina grejer.

Sound of Silence fokus är att det är kundens behov som styr, och ofta har kunden en bestämd uppfattning om vilka pedaler som känns bäst, valet av pedaler är ju en typisk smaksak. Ofta är det många års upparbetad erfarenhet hos gitarristen som gjort att hen hamnat i sina val av pedaler.

- Jag försöker till att börja med bygga med det som kunden har och sen kommer jag med förslag på saker som man kan byta ut. Det är nästan alltid något som är trasigt som de inte vet om eller så är det någonting som får fel volt...

Göran berättar att en hel del gamla BOSS-pedaler, som tex klassiska OC-2, är gjorda för att köras på 12 volt men körs på 9 volt, vilket resulterar i att den inte låter som det var tänkt. Men också att många av de nya pedalerna, de digitala, kräver mer ampere än vad vanliga strömförsörjningar klarar av att leverera. Många nöjer sig med att plugga i en strömförsörjning med rätt volt men missar amperebehovet. Problemet med det kan vara att systemet inte orkar leverera och börjar brumma.

- Just strömförsörjning varit mitt korståg de senaste åren och det har hänt jättemycket på den sidan. Det är där det spricker hos nästan alla gitarrister. Men nu börjar de flesta lära sig att det lönar sig att lägga ett par tusen på en bra strömförsörjning som man kan växa i.

Han säger det här något som proffsen insett sedan länge men att de flesta andra har sett den här frågan som enbart nörderi, vilket det inte är. Att lägga pengar på strömförsörjning blir en nödvändighet om man vill att de i övrigt ganska dyra pedalerna ska låta som det är tänkt. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk.

En annan svårighet är att sen vi gick med i EU så har det blivit tuffare regler för att få miljöstämpel på bland annat strömförsörjningar, så tillgången har hittills varit bristfällig. Men det har blivit bättre säger han.

Strömförsörjningar ska vara av typen linjär och inte switchade, eftersom de skitar ner strömmen och stör hela ljuddelen. Strömförsörjningen bör också vara isolerad så du inte får dubbeljord när du kopplar in bordet i effekt-loopen eftersom det då brummar en smula. Varje lite detalj som skapar lite brum blir på totalen mycket, det är poängen.

- Det kostar lite men har du bra strömförsörjning har du eliminerat nästan 60-70% av dina problem.

Det är uppenbart att Göran vet vad han pratar om och att det är förstås huvudskälet till att hans kunder återkommer, för det gör de.

- Om jag får förtroendet som behövs att hålla på ett tag med en kunds bord så kommer gitarristen snart att höra hur pedalerna faktiskt låter och då blir de trygga med sina grejer. Det här med att man måste kolla hur en typ av pedal låter och fungerar med andra pedaler är egentligen fel, det ska egentligen inte spela nån roll vilken pedal du har. Det ska låta bra hela tiden när du slår av pedalen. Det ska vara tyst...som att man kopplar gitarren rakt in i stärkaren...

Ordningen på pedalerna då?
- Mycket är personlig smak men det finns standardsätt såklart. Man kan inte sätta stämaparaten sist till exempel för om du kör en massa chorus och grejer innan så blir stämaparaten förvirrad.

Vad brukar normalkunden vilja ha hjälp med?
- Det kan vara att man behöver hjälp med att få ordning på bordet, ibland sitter grejerna löst helt enkelt och det är svårt att hantera. Ibland vill man ha hjälp med att laga eller modda eller bygga en gammal pedal.  Men jag bygger inga pedaler och inte förstärkare heller. Jag har försökt och gjort vissa grejer men det finns andra som kan, Att bygga en pedal är oerhört svårt för man vet inte vilken miljö den ska hamna i och det är helt enkelt svårt att bygga bra pedaler och få snurr på det rent försäljningsmässigt. Men jag bygger kopplingsboxar och lite sånt. 

Men du är med har synpunkter på tillverkarnas utveckling.
- Ja och det är ju roligt och framförallt att ha den dialogen och ibland så vill de ha feedback. 

Hela den digitala grejen då?
- Jo det händer ju så otroligt mycket, men det finns en grej som man måste tänka på, och det är att det finns en svårighet rent fysikaliskt. Kemper och AxeFX är fantastiska grejer om du kör i lurar eller spelar in, ingen tvekan om det. Men live så måste du ju använda högtalare och då kanske du kopplar in den i PAt i replokalen som oftast inte är särskilt anpassad för gitarrljud. Så då måste du ha ett slutsteg och en högtalarlåda och då har du liksom byggt dig en förstärkare kan man säga. För de flesta vill ju höra det på riktigt. Men sitter du hemma mycket eller spelar in då ska du ha en sån såklart. 

Vad är det som driver på den här marknaden...?
- Det är lätt och billigt att bygga in många funktioner, du kan som kund snabbt ladda ned uppdateringar istället för att säja prylar för att köpa en pedal till med bättre sound. Sen har det blivit dyrare och svårare att resa med utrustning till exempelvis Indien och spela. Då måste man ha grejer som gör det möjligt. Man har kanske inte råd att skeppa hela riggar och man vill inte låna saker på plats eftersom man inte vet vad man får. Men fördelen med riktigt rig med din förstärkare och dina pedaler, om du exempelvis spelar på klubbar och så vidare, är ju att du har full kontroll över ditt ljud helt och hållet. Men det är klart sen finns ju decibellagar och en stor rigg med mycket volym gör det svårare för ljudteknikern. Men de flesta gillar ju att ha högtalaren i ryggen och känna trycket. 

Jag lämnar Göran och Sound of Silence och har funnit en vapenbroder och en ännu mer insnöad men framförallt otroligt kunnig Rig Builder. Vi bestämmer att vi ska börja samarbeta, och med ens känns framtiden ännu mer spännande.

lördag 24 januari 2015

KORG SDD 3000 Delay Pedal -Så nära det ultimata man komma

På 80-talet fanns en rackenhet, Korg SDD 3000, som blev närapå ikonisk, inte minst eftersom The Edge i U2 hade den som favorit. Nu har den kommit som pedal och de har verkligen lyckats återskapa den mer eller mindre helt perfekt. Det sägs till och med att The Edge själv inte kunde avgöra original från pedal. 

The Edge gitarrtech Dallas Schoo hade en stående order länge att köpa upp alla SDD 3000 rackenheter som dök i hans väg. Det fanns också en billigare med namnet SDD 1000, men det var ändå 3000 som blev den mest åtråvärda. Jag minns att det var en kille som hade en studio i Linköping som hade en SDD 3000 och att vi vid något tillfälle satt och lekte med rena ljud genom den, och den var bara helt fantastiskt. När man sen gick hem till sina pedal kändes den både kallare och lite halvdöd en lång stund efteråt innan man accepterat sin "lott" att inte kunna få tag i en.

Det dröjde sen många år innan jag kom i kontakt med den igen, häromveckan på Deluxe Music faktiskt, men nu i pedalformat. Pedalen är framtagen tillsammans med Dallas Schoo. Jag blev erbjuden att testa den och det gick så långt att jag helt enkelt köpte den.

En spännande grej med den, och som tar ett tag att vänja sig vid, är att det sitter en preamp i den som sätter extra skjuts i den. Den vita ratten ställer input level helt enkelt. Dessutom finns en input attenuater, som kan ställas så att pedalens input kompenserar för single coils lägre signal om man vill, men framförallt så sätter preampen lite extra gainfärg i soundet och det är den ena stora grejen men SDD och som gör den unik. Gillar man inte den så kan sätta den ur spel om man vill.

 Den andra unikiteten är själva orginaldelayet SDD som är ensam på marknaden i karaktär  i både klang och design. Det kan låta lite nördigt och larvigt men det är faktiskt ordentligt bra, och jag har inte hört något annat som liknar det.

Det är en extremt användbar pedal, med i princip allt man behöver men utan att göra avkall på att vara intuitiv och lättarbetad. Det finns totalt 8 olika delays, men den stora poängen är just SDD 3000 storslagna orginaldelay, varmt och inte alls sterilt, trots att det är digitalt. Vill man ha de andra vanliga delaytyperna så finns de där också. Jag ska inte gå så långt som att den ersätter allt som finns på marknaden, det finns många andra fina som TC Electronics Flashback till exempel.

För den som gillar knappar och möjligheter finns det också, man kan till exempel spara sina ljud i sammanlagt 40 banker x 2 kanaler, dvs 80 platser, förmodligen tillräckligt för de flesta. Oftast hittar man ganska snart sina favoritljud som man använder mer än andra men det är såklart en bra grej. Vill man kan man koppla till en fotkontroll via midi.

Typer av Delay
Samtliga delays kan ställas med parametrar som Waveform, det vill säga delayets vågprofil och det är väldigt effektivt eftersom man kan påverka resultatet mycket i karaktär.  Sen finns de vanliga intensity och feedback. Bara med dessa kan man få ut mycket de standard delays som skickats med.

SDD, originalet från 1982. Pedalens absoluta storhet som fungerar till allt vill jag påstå. Eftersom du kan spara på 80 platser kan du modifiera det i princip hur mycket som helst. Det gäller samtliga delaytyper också.

Analog, en riktigt bra "analog" historia som uppträder som det ska.

Tape, som skapar det där lite oregelbundna som "tape" faktiskt ska, om man gillar det...

Modern, en utmärkt ljudbild för rena stora ljud

Cosmic, en kostig effekt som jag har svårt att hitta användningsområden för

Reverse, som det låter, alltså vänder på "liret" och även den en mer eller mindre konstig effekt, om man nu inte är inne på det här med just "weird sounds". Då är den förmodligen enastående

Pitch, skapar variation i pitch helt enkelt

Panning, en effekt som skapar känslan av att ljudet flyttar sig i "bilden", mer effektfull när jag testar i stereo

Här finns ett ljudtest...


Finns några baksidor då?
Ja det finns en baksida faktiskt. En av de stora är att trots 80 platser att spara på så måste du vandra upp och ned i de 40 bankerna för att hitta rätt och det är inte särskilt användarvänligt live. Men å andra sidan är det ett lyxproblem för de flesta. Det går att koppla midi-srtyrning också, och då är förstås problemet ur vägen. Men det går att organisera ljuden lite smart i bankerna och minska denna downside. Men det extremt härliga SDD delayet väger upp detta, utan tvekan, och i studio är det ju snarare en enorm fördel med alla möjligheter pedalen erbjuder. Priset kan nog upplevas som högt men jag skulle säga att det bör ses i perspektivet att du får allt du behöver i delayväg, även om SDD originalet faktiskt är värt pengarna för mig. Säkert inte för alla, men så är det att vara en Guitar Zombie I guess....

3995 kr på Deluxe Music

Betyg:
5 Zombies (5)


torsdag 22 januari 2015

BOSS Flanger BF-3 - En klassisk pedal i modernare skepnad

Sist jag var på addictive-turné i en av stans musikaffärer köpte jag en BOSS Flanger BF-3. En flanger är, tycker jag, ett enkelt sätt att få lite bredare, kanske lite mer levande och färgrik ton om man så vill. Andra menar att det blir lite "Kalle Anka" över det, men det handlar här mycket om personlig smak förstås. BOSS BF-3 är arvtagaren till bästsäljaren BF-2 och har några fler features, men i grund och botten är det en enkel och användbar pedal som låter bra. 

Flanger får sin karaktär, liknande phaser och chorus, genom att signalen dubbleras och den ena förskjuts eller tydligare uttryckt: "läggs lite efter/bakom". Vanligtvis under 20 millisekunder. Resultatet är en ganska tät och spännande färgning i långa svep jämfört med tex chorus och det påminner om nåt slags swoshy eller jetplanseffekt. Många upplever att ljudet blir större med mer "saturation", och på ett sätt blir det ju det eftersom gitarrljudet dubbleras. Det ska tilläggas med tydlighet att skillnaden mellan chorus och flanger är ganska små i nyanserna vid inställningar där de närmar sig varandra.

Flanger anses av många vara en 80-talspedal och likt chorus och phaser användes den flitigt i pudelrocken men den är faktiskt väldigt användbar, i synnerhet på rena ljud. Men även moderna gitarrister använder dessa flitigt. Alla dessa typer pedaler gör sig naturligtvis mest intressanta i stereo men även med en ensam förstärkare kan du komma mycket långt.

Det jag gillar är att även med ganska mycket distortion så kan dessa moduleringar hjälpa till att ta fram strängseparation lite grann och öppna ackord får liksom mera liv.

BOSS BF-3 
Själva basprodukten är ju svepande flanging så klart men i 3an har man lagt till Ultra Mode och Gate/Pan. Jag vet inte om alla är betjänta av dessa tillägg eftersom Standard Mode är riktigt fin att ha och göra med. Men det är klart att det finns gitarrister som bara älskar dessa nya features som i sig är är väldigt välljudande.

Sätter man den i Standard Mode och allt på kl 12 så är man faktiskt good to go redan där. Svepande fin flanging på rent ljud och lite back to the 80´s riffing. En gitarrist som verkligen sätter det nära i att använda flanger och chorus är John Petrucci som hanterar dem subtilt och inte alls så vulgärt som det blir när man kör dessa pedaler för hårt. BF-3 kan återskapa någonting som påminner Petruccis karaktär på ett utmärkt sätt tycker jag, om nu det är någon "role model" i sammanhanget? Vill man hellre ha en lite post-vintage ljud som Eddie Van Halens Unchained istället så klarar den det med givetvis. Detta är en bra Flanger rakt upp och ned.

Slutomdöme
BOSS BF-3 är en utvecklad BF-2 med några fler features, som är särskilt bra om du jobbar i stereo och gillar lite "wild n crazy kindastuff", men själva grundpedalen är densamma ljudmässigt kan man säga. Kanske är det andra kretsar i den, det vet jag inte. Jag gillar den både till rena ljud och till skitiga.
Pedalen är prissänkt till 1135 kr på  Deluxe Music där jag köpte min.

Betyg:
4 Zombies (5)

onsdag 21 januari 2015

Gitarrzombien synar "sökandet av ton" och Dunlops Jerry Cantrell wha wha

Jag köpte en ny Wha Wha förra veckan, Jerry Cantrell modellen från Dunlop. Jag har märkt att det här med pedaler aldrig riktigt finner sitt slutmål. Jag har beskrivit detta många gånger, det där med att det ständigt kommer nya behov och att själva sökandet efter ton också tycks vara mer komplicerat än det låter. 

Jag har dessutom den senaste tiden pratat med flera i min bekantskapskrets som beskriver det som

"att tonen folk söker aldrig kommer hittas eftersom den ständigt förändrar sig".

Det de förmodligen menar, och som jag skriver under på, är att ju mer man söker och ju fler influenser man får undertiden desto mer formas och förändras den där idealbilden av hur man tycker det ska eller borde låta. Man jagar ett rörligt föränderligt monster som ständigt ändrar skepnad.

Det rimmar dessutom med en del av vad man numera vet om begreppet "kunskap", dvs att kunskap inte är något fixerat och för alltid fast, utan något som just är i ständig rörelse och uppfattas som att det förändras snabbare idag än för 50 år sedan. Det som var en sanning vid en viss tidpunkt visar sig plötsligt vara en annan några år senare, precis som tex den där tonen vi jagar. Utveckling...

Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att jag alltid kommer söka efter en ton, som är som en hal tvål i duschen. Något man liksom aldrig får riktigt fatt i och ju hårdare man håller i den ju oftare slinker den iväg. Så länge nyfikenheten finns där så söker jag "tonen" som jag hör inom mig just nu, vilket inte är samma som den jag söker i morgon...

För en tid sen skrev jag ett inlägg om vad jag då, utefter mina preferenser, ansåg var en av de bästa wha wha pedalerna. Men så är det något med det där med pedaler. Det där att man långt senare märker vilka pedaler som blir kvar i ens ägo och vilka som får gå. Eller hur? Och det är inte alltid på grund av att de låter dåligt som man plötsligt börjar se sig om efter andra, många gånger tvärt om. Den pedalen är kvar, men den är inte längre ensam.

Under intervjun med Bill Kelliher i Mastodon pratade Bill om att han imponerades av Jerry Cantrells gitarrljud. Och jag har också alltid gillat Cantrells sätt att spela i Alice in Chains. Han är verkligen en mycket begåvad gitarrist som fler borde djupdyka i. Hans sätt att använda sin wha med utpräglad voicekarraktär, dvs i spannet där den verkligen påminner som mest om en människoröst i karaktären.

Nu har Cantrell tillsammans med Dunlop tagit fram en signatur-wha, och den är faktiskt riktigt spännande i all sin enkelhet. Det speciella med Cantrells wha-spel är att han oftast aldrig rör sig i högfrekvensen, hans gamla wha är faktiskt mekaniskt strypt så att det inte går att köra den i botten utan stannar innan det slår över. Det gör att tonen stannar i Alice in Chains mörka tonalitet och inte går över i nån slags Michael Schenker "sweet spot".

JC95 är inte mekaniskt strypt men har en egen karaktär som skiljer sig en smula från övriga. Pedalen har en ratt där man kan ställa tonen från typ noll till fullt, från ett väldigt brett tonsvep (fullt) till extremt strypt (noll). Har du den på mitten landar du i  Cantrells inställning. Denna funktion är riktigt bra tycker jag själv, i synnerhet om man vill ha samma wha karaktär men med tonal flexibilitet så att säga.

Det är en fröjd att spela med den och den här enkla anpassningen med tonratten är faktiskt mer effektiv än man kan tro. Dessutom inte på något sätt komplicerad i övrigt, förutom ratten är det en helt vanlig klassisk wha med stort spann och robust byggd. Att den sen är snyggt designad gör ju inget, även om loggan på trampet känns onödig, men det är just användbarheten och dess tonalitet som gör den spännande.

1495 hos Deluxe Music

Betyg:
4,9 Zombies (5)

söndag 18 januari 2015

The Box of Doom recension - Det blir helt enkelt inte bättre än så här...

The Box of Doom kraschade in i Gitarrzombiens katakomb för ett tag sedan och jag var galet nyfiken på hur tyst den var, om den var användarvänlig och vilken ljudkvalitet den faktiskt levererade. Det var inte bara allmän nyfikenhet utan också huvudskälen till att jag köpte den överhuvudtaget. Jag ville ha en till min studio som jag har här hemma i lägenheten.

Så jag kunde knappt hålla mig och packade upp den direkt och monterade en SM57a, kopplade in den i förstärkaren och min dator med spetsade öron. Faktum är att den "blew me away" redan de första sekunderna. Att i studiosammanhang kunna micka en gitarrförstärkare professionellt utan att störas av den höga volym de producerar eller i det här fallet också störa grannarna och inte minst skrämma livet ur vår nyfödda dotter var mina främsta mål med hela grejen.

The Box of Doom är byggd av Sylvester Vogelenzang de Jong, du kan läsa en intervju med honom här. Tekniken är placerad inuti ett väldigt robust flight case. Det är en tung pjäs det handlar om, den väger och den massiva konstruktionen borgar också för byggkvalitet. Locket är massivt och ger en känsla av hur välbyggd denna iso cab faktiskt är, det bara skriker kvalitet om den in i varje liten detalj.
Hjulen som sitter under är av hög kvalitet och den rullar lätt över golvet.


Specifikationer 
  • AllXs system
    1x L-bracket (220mm)
    1x L-bracket (165mm)
    1x L-adapter (70mm) [including mounting nut/screw]
    3x 3/8'' scew for fixing mic clamp (including rubber)
    1x adapter 3/8'' to 5/8'' 
  • 3x XLR connections
  • 2x XLR-XLR cables (length 500mm)
  • Celestion 12''  G12M 65 Creamback  G12M  65 watt  8 Ohm
  • 669 (H) x 692 (L) x 518 (D) (including wheels)
  • 42 kg (based on BoD including Celestion V30)
  • dB reduction (laeq) 29dB [based on Celestion V30]
Isolering och absorption
Inne i Box of Doom finns 6 olika absorptions- och isoleringsmaterial med "luftkanaler" placerade som en labyrint som låter luften passera in och ut fritt. Detta är faktiskt en av många anledningar till varför den låter så bra, när den används på rätt sätt och med välljudande instrument i grunden förstås. Det är naturligtvis viktigast att du har ett bra ljud i din förstärkare, det kan inte Box of Doom justera.



Mickning
Man kan använda upp till tre mickar (XLR), placeringsbara i olika positioner för att få ut det mesta av din förstärkare under inspelning eller i en livesituation. Att använda den i inspelningsmiljö är naturligtvis det första du tänker på, men många använder faktiskt Box of Doom live, och jag är ganska säker på att ljudtekniker kommer att älska dig om du kommer släpandes på den här. De kommer också sluta trakassera dig för att du spelar för högt, och dessutom får hen en mycket ren signal med noll läckage att arbeta med.

Mickarna monteras i Sylvesters egna ALLXs-system som gör att man kan  positionera dem precis var man vill med extrem precision och man kan också lämna mickarna kvar inne i boxen under transport. Det finns också en möjlighet att köpa en variant med svanhals också, om man föredrar det.

Man kan så klart använda vilka mickar man vill, men jag hade en SM57 och en Sennheiser e906 hemma, två mickar med snarlik karaktär, det bästa är förstås att använda mickar med olika karaktärer. Det är en fråga om smak givetvis och det finns massor med åsikter så jag stannar där för enkelhetens skull.

Man mickar The Box of Doom på precis samma sätt som vilken högtalarlåda som helst, det är samma teknik man använder med placeringen. Olika mickar uppför sig därför precis lika olika och det krävs att man prövar sig fram för att finna det ljud man själv gillar bäst, och här finns förstås många teorier beroende på vad man nu söker.

EQ och ljudmässighet
Hur som helst, när jag gör en EQ analys i Logic noterar jag att gitarren ligger mellan frekvenserna 200-5000 Hz. En polare gav mig detta tips för att kontrollera kvaliteten på utrustningens förmåga att leverera ett bra gitarrljud, gitarrer sägs göra sig bäst däremellan. Det innebär att Box of Doom inte bara är tyst utan att den också är bra ur ett rent akustiskt perspektiv. Du behöver inte ratta särskilt mycket alls med EQ i Logic eller på mixerbordet. Det är överhuvudtaget väldigt organiskt hela vägen och förstärkaren låter, som jag uppfattar det, som den är tänkt att göra. Jag är lite förvånad över att det är så lätt att ratta in ett bra ljud så enkelt.

Högtalare med kasettlösning
Högtalaren är placerad på ena sidan inne i boxen och inte nere på botten som i många andra iso cabs. Det betyder att man inte riskerar att tappa en mick på högtalaren under positioneringsprocessen och därmed skada konen, bra grej.

Högtalaren är monterad i ett kassettsystem vilket gör att man enkelt kan byta dem snabbt vid behov, det tar inte mer än minut  faktiskt och det är ju grymt praktiskt i studion till exempel, eller live då förstås. De två hålen i kassetten är ditsatta för att låta luften gå fram och tillbaka i boxen och bidrar i sig själv  till karaktären i ljudet.

Den extra högtalare kan levereras i en lika robust låda och man kan beställa dem med plats för en eller två högtalare. Man kan välja olika högtalare: Celestion Creamback G12H 30 (Classic), Celestion Creamback G12M 65 watt, Celestion V30, Celestion Greenback G12M 25W och en EVM Electro Voice Classic 12L - 200 watt. Alla är bra klassiska högtalare men med olika egenskaper. Jag beställde en V30 och en Creamback 65, som för närvarande är min favorit, varm och tight men ändå en hel del "vintage".

Jag har gjort ett kort klipp på hur den låter här:



Slutomdöme
Box of Doom är precis det du vill ha om spelar in en pro-studio, hemma eller om du lirar live. Priset är jämförbart med ett högkvalitativ 4x12 kabinett, som Mesa exempelvis och den besparar dig förmodligen en hel del tid när du vill spela in riktiga förstärkare.
Kolla in mer på www.boxofdoom.nl

Betyg:
10 Zombies (5)

fredag 9 januari 2015

Axemen of Sweden -Ny Svensk dokumentär om svenska världsgitarrister

Vad sägs om en ordentligt lång djuplodande dokumentärfilm om svenska rock-, blues-, jazz- och metalgitarrister? Anders Morén och Björn Carlsson håller i skrivande stund på med ett ambitiöst projekt med namnet Axemen of Sweden där de dokumenterar några riktigt skickliga gitarrister och tanken är att de ska blir något utöver det vanliga. 

Flera av de gitarrister de har valt att sätta fokus på har säkerligen inspirerat 100 000-tals människor världen över att plocka upp gitarren och alla är på sitt sätt värda att lyftas fram och genom det inspirera ännu fler. Jag ser med våldsam nyfikenhet fram emot att se dokumentären. 

När jag hörde talas om detta kontaktade jag Anders och Björn för att få veta mer om vad de egentligen håller på med. 

Jag hörde att ni gör en dokumentär om svenska gitarrister, hur kom ni på den idén med Axemen of Sweden?
Vi hade länge snackat om att det vore kul att göra en dokumentärfilm och eftersom vi båda spelar gitarr så föll det sig naturligt att göra en om gitarrister. Anledningen att det blev just svenska gitarrister var för att det dels kändes som ett kul koncept och dessutom skulle det rent praktiskt vara enklare att filma inrikes.

Vilka gitarrister omfattas?

Just nu är det Fredrik Åkesson (Opeth), Kee Marcello (Europe), John Norum (Europe), Matias IA Eklundh (Freak Kitchen), Per Nilsson (Scar Symetry), Andreas Öberg (Jazz-virtuos och world-class-låtskrivare), George Jojje Wadenius och Jessica Gärdlund. Vi kommer eventuellt ha med 1 eller 2 till men avslöjar aldrig vem som medverkar innan hen blivit filmad.



Hur gick ni till väga när ni valde ut dem?
Anders: Det var jag som en kväll bara fick ett ryck. Jag tänkte att wtf! Lika bra att börja någonstans. Jag gick från ord till handling och började kolla runt efter kontaktuppgifter till olika gitarrister. Det var då hela idén till Axemen of Sweden föddes. Jag hittade mailadresser till Mattias IA Eklundh och Jojje Wadenius omgående så därför mailade jag dem först. Som tur var tackade båda ja på en gång. Det är ju två riktigt "tunga" namn så senare när de andra frågade vilka som skulle vara med var det skönt att kunna nämna dessa giganter. Dagen efter på jobbet gick till Björn och sa att nu jävlar ska vi göra en dokumentär.

Björn: Vi hade ju bara pratat löst om att göra en dokumentär. Så när Anders direkt fick kontakt med Jojje och IA så blev jag lite paff. Jag tänkte att att "fan nu är det verkligen på riktigt". Det kändes jävligt kul och sedan dess har det bara rullat på!
Vi hade ingen aning om vad den skulle handla om eller vilka frågor vi skulle ställa.. men vi hade i alla fall kommit igång. Vi har sedan valt artister som vi tycker känns intressanta och som dessutom var villiga att ställa upp. John Norum, Kee Marcello och Jojje Wadenius är gamla barndomsidoler. Andreas Öberg dödar ju de flesta shredders fast på en jazz-gitarr med tjocka strängar. Per Nilsson blev vi tipsade om och när vi fick höra hans unika spelande var han given. Mattias IA Eklundh är ju sjukt tacksam att filma. Vi brukar ofta skämta om att vi borde göra en dokumentär om bara honom. Han är ju liksom gitarrvärldens Tom Bombadill, en riktigt kul lirare med en helt unik stil som ingen utom han kan bemästra.

 Fredrik Åkesson kändes också helt rätt. Otroligt vass gitarrist och förmodligen den mest ödmjuka av alla vi träffat. Jessica hittade vi på youtube när vi googlade på female - shredder - sweden typ. Tyvärr finns det alldeles för få kvinnliga gitarrister. Men hon kändes intressant eftersom hon kunde lira och dessutom håller på att försöka slå igenom i staterna. Hon är ju den som är minst känd men vem vet hon kanske kommer slå stort over there.
Väldigt många tjatar på oss att ta med just deras favoritgitarrist och vi har aldrig påstått att just dessa är bäst eller mest kända. Vi har bara försökt få en spännande mix och en bra bredd från gammal till ung. Allt från Jazz/Blues till melodisk dödsmetal. Vi skulle väldigt gärna ta med 70 gitarrister till men då skulle vi aldrig bli färdiga i tid. Men vem vet det kanske kommer en Axemen of Sweden part 2.


Är den helt dokumentär till sin form eller även porträttberättad?
Konceptet är väl ungefär såhär. Vi har träffat gitarristerna och ställt ett gäng frågor till dem. De får både berätta om deras bakgrund, hur de började spela, vad som driver dem osv men även prata lite om teknik, utrustning, vilka andra gitarrister de gillar och vilka de tycker suger.. ha ha. Dessutom lirar de en hel del också så det inte bara blir prat, Vi kommer även försöka filmatisera allt de pratar om så det inte känns som samma miljö hela tiden.


Vilka perspektiv utgår ni ifrån när ni  presenterar dem? Vad vill ni visa?
Vi satte oss ner en kväll och formulerade massa frågor som vi själva ville ha svar på. Sedan tog vi in lite förslag på frågor från följare och kompisar. Vi har varit tydliga med att detta är ingen skvallerfilm och vår avsikt är att ge en positiv bild av artisterna. Vi är inga journalister och har väl egentligen ingen djupare tanke kring perspektiv m,m. Vi bara ställer frågor och ber dem berätta intressanta saker.. typ. Men vi tror också att vårt ganska avslappnade förhållningssätt fått gitarristerna att kunna slappna av mer. Det känns som det blivit bra möten och oftast slutar det med kramar.

Var det svårt att få dem intresserade?

Nej de flesta var på direkt. Men det var ju som sagt tur att både Jojje och IA tackade ja direkt. De gav projektet en seriös tyngd. För de flesta av de andra gitarristerna frågade först vilka andra som var med innan de tackade ja.
Däremot var det väldigt svårt att få tag i vissa. John Norum tex var vi tvungna att gå via en kompis kompis som kände honom privat och på så vis fick vi en mailadress. Den gitarrist som vi helst vill ha med är ju såklart Yngwie och han är ju helt omöjlig att få en direktkontakt med. Vi har kontaktat hans managementbolag och fått nej men vi tror att om bara Yngwie visste att Jojje och hans gamla polare Norum och Kee är med så skulle han säkert också tycka det vore kul. Vi har väl inte gett upp helt än men det ser ju tyvärr mörkt ut. Kanske vaknar hans intresse om ordet sprider sig och kanske amerikanska gitarrtidningar börja skriva om oss.



Vad har ni själva lärt er av att möte dessa "äss"?
Vi har lärt oss en hel del. Man får en helt annan känsla för en gitarrist när man ser honom eller henne sitta en meter framför dig och dra loss några licks. Alla som medverkar är duktiga "på riktigt". Dvs de behöver inte ha rätt gitarr, strängtjocklek, förstärkare och effekter. 

Anders: Alla har ju fått spela på min/mina gitarrer och dom är precis lika bra då också. Däremot har jag provat alla deras och jag har fått en hel ny respekt för många av dem. Tex IA har ganska tjocka strängar och väldigt hög action. Det gick fanimej inte att göra legato-licks på den guran. Inte för mig i alla fall.. ha ha. Det har ju varit fantastiskt kul att få träffa våra idoler. Anders: När jag var 10 år gick jag på min första konsert. Det var Europe i Gränby ishall i Uppsala. Efter den kvällen ville jag inte längre vara Ace Freheley jag ville vara John Norum! Att 30 år senare få sitta och jamma blues med honom är sjukt stort! Dessutom har jag fått spela på både Gary Moores och Michael Shenkers gitarrer i Norums studio. Men det största av allt var nog att vi filmade Jojje Wadenius i mitt (Anders) vardagsrum. Här satt en gitarrist av världsklass, som spelat med Aretha Franklin, Diana Ross, James Brown och Simon & Garfunkel mfl, i mitt vardagsrum! Han var otroligt trevlig och professionell. Han satte allt på första tagningen.

Björn: Att träffa Kee och Norum var stort, jag köpte första Europe skivan samma dag den släpptes och sedan dess har man ju följt dem. IA hade jag sett på massa clinics och han var lika rolig och galen även privat. Jojje är ju en legend så det var overkligt stort att träffa och filma honom i Anders vardagsrum. Alla gitarrister har varit supertrevliga och proffsiga, så det har varit ett nöje att få chansen att träffa dessa virtuoser.




Hur lång blir filmen?
Det vet vi inte? Det blir nog ingen vanlig 1,5 timmes film. Snarare 4-5 timmar. Kanske som avsnitt? Vi har inte bestämt oss än. Vi har så mycket bra material på varje artist och vi tror att folk därute vill se det mesta så vi gör den gärna lite längre.

När och var sker premiären?

Vet ej? Vi har inte ens bestämt hur den skall distribueras. Vi fokuserar just nu på att få klart den i tid. Det enda vi vet är att vi tänkt oss en global publik så hela dokumentären är på engelska.



Någon TV-kanal som visat intresse?

Inte än men vi har inte heller kontaktat någon kanal eller produktionsbolag. Det viktigaste för oss är att så många som möjligt ska få se den.

Hur har ni hittat finansiering eller gör ni det helt med egna entreprenöriella insatser?

Vi finansierar filmen själva. Vi betalar själva för resor och hotell m,m. Vi har dessutom familjer och jobbar heltid med annat så detta projekt gör vi endast på vår minimala fritid.

Spelar ni själva gitarr?

Björn: Jag har lirat i en del grupper i yngre dar men numera använder jag mest guran till att skriva låtar. Anders: Jag har spelat olika mycket i olika perioder i mitt liv. Just nu spelar jag dagligen och så ofta jag kan. Jag sitter hemma i soffan och gnider på mina dyrgripar. Jag har b la en Gibson 1957 V.O.S, en Gibson 1958 Reissue och en Fender Custom Stratocaster 1960 reissue. Jag har även en egenpimpad mexiko strata som alla i dokumentären har spelat på och dessutom har både Steve Vai och Guthrie Govan klämt på henne.

Tack för ni tog er tid att berätta om ert projekt för Gitarrzombien...
 Kör: Tack själv... 

Gilla deras Facebook-sida
https://www.facebook.com/Axemenofsweden

tisdag 6 januari 2015

Filippa Nässil från Thundermother

För ett tag sen var jag och såg bandet Thundermother, ett av Sveriges mest tydliga "rakt på in your face rock´n noll". Filippa Nässil formligen yr omkring på scenen och kastar fantastiska "back to basics riff" omkring sig till en uppskattande publik. Jag var inte alls beredd på bandet, jag var egentligen där för att höra några andra. Och det är i stunder som dessa man såklart sänks på knock out utan fatta vad som hänt, jag tror jag kroknade redan under första låten faktiskt. 

Thundermother startade 2010 i Växjö av Filippa Nässil som senare tog bandet med till huvudstaden för att ge det en ordentlig chans. Där slog hon sig ihop med Georgia Kartera från Italien och så småningom anslöt Tilda Stenqvist, Linda Ström och Clare Cunningham. Debutplattan "Rock 'n' Roll Disaster"  kom 2014 och den verkligen osar rock´n roll och brilliant gitarrspel.

Foto: Pressbild
Live sätter Filippa ned foten så den går rätt genom golvet med ett fantastiskt komp, snyggt riffande och blixtrande förlösande solospel.

Det som är så tydligt med Filippa, och även andra som låter riktigt bra, är att man riktigt ser det i ansiktet på dem att de brinner rakt ur hjärtat när de får spela.

Nyfiken som jag är på skickliga gitarrister så ville jag verkligen ta chansen och ta reda på vad det är som driver henne. Jag var helt enkelt tvungen att vänta ut henne vid merchståndet och fråga om jag inte kunde få göra intervju. Vist sa hon.

Foto: Gitarrzombien
Hur kom det sig att du fastnade för gitarr? 
Jag spelade flöjt två år innan alla andra i förskolan och spelade sen nyckelharpa i en vuxengrupp när jag gick i mellanstadiet. Då jag skriver låtar så ville jag inte spela nåt instrument som bara kan spela en ton eller nåt man hade i munnen, utan något man kan kompa sig själv till när man sjöng. Så jag ville spela elgitarr men det fanns tyvärr ingen i musikklassen i Tomelilla så jag fick nöja mig med akustiskt tills jag började högstadiet då jag kunde få elgitarrundervisning.

Dina första grejer, typ gitarr och stärkare? 
Det var en kass strata som jag spelade slut på efter ett halvår och sen fick jag en DeArmand på sommarlovet i sjuan. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad jag hade för förstärkare, jag tror det var en Roland Cube eller så var den jag hade på gymnasiet. I vilket fall har jag inte kvar den.

Foto: Gitarrzombien
Vilka musikaliska influenser har du låtskrivare och gitarrist? 
Jag influeras av allt. Jag kan bli inspirerad av ett par som grälar på bussen eller en melodi som tuppen på landet galer. Men jag gör allt till rock och min egen grej.

Hur går processen till?
De första 5 låtskrivaråren skrev jag alltid texten först och sen kom musiken men nuförtiden blandar jag. Ibland behöver jag skriva av mig och börjar med texten och ibland är jag bara kreativ som efter att ha hört en bra platta, eller sett ett bra YouTube-klipp eller efter en konsert. Då matar jag riff hemma och headbangar samtidigt och är helt blank i skallen och kommer inte på en enda text som passar. Då brukar jag tvinga fram det och tittar i mitt block där jag brukar anteckna häftiga lines ur amerikanska action-rullar.

Foto: Gitarrzombien
Vilken är dina absoluta favoritgitarrister? 
Jimi Hendirx är bäst. Malcolm Young, Randy Rhodes också.  Peter Tosh är sjukt underskattad för han är minst lika bra som Clapton men han nöjer sig med baktakt, Stevie Ray Vaughan såklart.

Hur ser din live-rig ut? Förstärkare och effekter etc? 
Marshall JCM900 topp och JCM900 cab, EP Booster, Koss tuner, Senheiser trådlöst system. Rakt in och rakt ut. You hear what you get.

Är dina förstärkare moddade? 
Nej jag gillar enkel crunch och det är allt jag behöver. All heder till Folkesson! Hade jag nåt som behövde moddas skulle han va NO 1!

Foto: Gitarrzombien
Du har några SGs, hur skiljer dom sig och vilken är din favorit? 
Jag har en vit Grecho från 1975 med tre humbucker. Den är min gubb-SG och den är perfekt för blues och till och med då står du ut när du spelar solo. Ett varmt ljud som påminner om Fender i mittenläget. Min standard cherry red 61’ reissue Gibson från 2013 är min bruksgitarr eftersom banden på den vita börjar nötas ned. Alla mina gitarrer lägger ner med åren för de pallar inte mitt tempo haha... Men jag har även en Grecho Flying V från -75 och en vit Burny Explorer som jag gjort om och en Squier som låter sinnessjukt bra. Har även 3 akustiska gitarrer.

Pickups? 
Jag har en Guthrie Govan mick på min vita explorer som är sjukt explosiv, Suhr heter den. Volymrattarna är ölkapsyler...

Strängtjocklek?
0.10 med heavy bottom. Efter många gig i rad kör jag vanlig 0.10.

Foto: Gitarrzombien
Hur ofta tvingas ni låna förstärkare på turné och hur hanterar det soundmässigt? 
Vi lånar förstärkare på alla gig eftersom det är för dyrt att ta med våra egna Marshallstackar. Jag ber alltid i förväg om att jag vill ha en Marshall av något slag då den sämsta Marshallen fortfarande låter bättre än de flesta andra förstärkare. Helst vill jag ju ha en JCM800/900 men det är inte ofta jag får det.

Är du "endorsed" på något vis? 
Ja av Gibson och snart är det dags för en ny gitarr, men jag vet inte vad jag vill ha för någon. Jag letar fortfarande efter mitt livs kärlek. Det enda jag vet är att jag vill ha en Gibson.

Foto: Gitarrzombien
Vad är det värsta som du råkat ut för live, alltså gitarrmässigt? 
När jag mitt i ett gig utomhus i Italien smäller 2 strängar och jag inte har några att byta med. En kille tar min gitarr o kutar iväg med den och är borta säkert 5 minuter. Jag spelar och underhåller publiken med Giorgias Explorer. Grejen är att hon har så feta strängar att jag inte kan bända, jag kan inte sola och den hänger vid mina knän och jag känner mig som en nybörjare haha. Den var tuffa minuter för mig att inte ha min egen gitarr i min egen höjd i min egen strängtjocklek, men bra övning.

Hur ofta övar du nuförtiden jämfört med när du började spela? 
Jag spelade 4 timmar om dagen när jag va yngre och det var allt som behövdes. Det sitter i ryggmärgen lite grann nu eftersom jag lirar hela tiden, men jag övar aldrig haha. Att jag fortsatt i 15 år är den bästa övningen, kontinuiteten.

 Har du några konkreta tips på hur man får sitt gitarrljud att vara "konsistent" över tid, så att man hela tiden låter som en själv om du förstår vad jag menar? 
Testa alla stärkare i musikaffären tills du hittar din favorit och sedan gör allt för att komma så nära det ljudet alltid, även om du inte kan ha med din egen stärkare på gig. Jag vet att för mig är Marshall bäst, även den sämsta Marshall-förstärkaren är bättre än den bästa av ett annat märke så jag använder alltid det om det finns tillgängligt. Mycket mid och lite dist ska det va, sustainen skall komma från fingerliret och inte från nån pedal eller gain.

 Hur brukar du värma upp, några särskilda rutiner? 
Min uppvärmning är en stor stark och spelar riff/ bluesar loss och har det allmänt gött. Spelar man ofta så går det att värma upp på några minuter bara.

Ni var nyligen på turné i UK/Irland, hur gick det?
Det gick bra, det har varit ett stort mål för mig att spela i UK så jag var otroligt glad att äntligen komma dit. Jag hoppas verkligen vi får åka tillbaka snart, det var superkul och vi fick ett sådant bra mottagande på Hard Rock Hell.

 Hur ser 2015 ut för Thundermother? 
Det blir nya släpp och många grymma nya rockdängor. Vi kommer vara bättre än någonsin!

  Ska du på AC/DC i sommar? 
JA! Front row, bästa platserna! Ska även se dem i Finland.

Tack för att du tog dig tid för Gitarrzombien, vi ses på front row....
Tack själv...



söndag 4 januari 2015

Box of Doom - Kungen av "isolation cabs"

För ett tag sedan gjorde jag en Rig Rundown med Fredrik Åkesson och upptäckte då att han körde med en isolation cab, Box of Doom, istället för att bara micka vanliga 4x12or. Under efterföljande USA turné, som de gjorde tillsammans med In Flames. hade han helt skippat att micka sina vanliga cabs och körde enbart genom sin Box of Doom. De vanliga högtalarna används enbart för akustisk feedback. Så live är det alltså enbart Box of Doom man hör numera, detsamma gäller In Flames. 

Poängen med en "Iso cab" är att mickningen, som sker inne i en ljudisolerad låda i en akustiskt neutral miljö, generar en renare signal och man slipper läckage (bleed) från andra ljud på scenen. Resultatet av detta är ett tightare och renare ljud helt fritt från "biljud".

Opeth, Fredrik Åkesson med Box of Doom
Dessutom kan förstärkaren köras lite hårdare, för att få ut det bästa ur den, utan att få problem med "överljud" på scenen och var man än spelar så får man alltid samma ljud. Band som In Flames och Opeth, lämnar mikrofonerna kvar i Box Of Doom och rullar dem av scenen rakt in i lastbilen. Nästa show rullar de på dem på scenen igen, kopplar in XLR-sladdarna och förstärkare och sen är det bara att köra.

På marknaden finns några alternativ, jag har tidigare skrivit om en konsumentprodukt från staterna med namnet AxeTrack som har sina fördelar, framförallt så är den liten och behändig. Den fungerar men jämfört med Box of Doom låter den platt med sin 6 tums högtalare. Randall har också en, betydligt större, men som enligt de flesta inte isolerar särskilt bra.

Men så finns då Box of Doom, som är en "high quality iso cab" som både isolerar fantastiskt bra och som levererar det man egentligen vill ha när man mickar tex en 4x12a eller 2x12a.

Sylvester Vogelenzang de Jong
Upphovsmannen till Box of Doom är Sylvester Vogelenzang de Jong, som utvecklat sin baby efter att själv sett behovet för egen del som gitarrist och grundare av det Holländska bandet Ulysses. Det ena ledde till det andra och snart började bekanta beställa av honom. Idag är det en handtillverkad boutiqueprodukt som i princip alla som testat säger är "state of the art" och som artister som Opeth, In Flames, Ramstein men även kvalitetsambitiösa inspelningsstudios som legendariska Hansa Studios fått upp ögonen för. Box of Doom är utvecklad för livesammanhang, pro-studios och inte minst för hemmastudios för oss gitarrister som söker "ton".

Denna information gjorde mig förstås nyfiken, inte minst för att jag behöver en set-up hemma som ger konsistent ljudåtergivning när jag ska testa förstärkare, gitarrer och effekter inför 2015s utveckling av Gitarrzombien.

Efter att ha beställt en, jag återkommer med ett test senare, så frågade jag Sylvester om han var intresserad av en intervju. Sylvester har mycket att lära oss "tone chasers" om gitarrljud och hur man på effektivaste sätt använder iso cabs i allmänhet och Box of Doom i synnerhet.

Vilka är de främsta argumenten, ur ditt perspektiv, för att gitarrister att använda en iso cab?
Enligt min mening är det bästa sättet att få ett bra gitarrljud att micka en högtalare, helst med flera mikrofoner, som drivs av en bra rörförstärkare. I en iso cab kan du använda den konventionella kedjan gitarr, förstärkare, högtalare, mikrofon utan att ha problem den ljudnivå som riggen normalt producerar. De flesta gitarrister tror att iso cabs endast är bra för inspelning, och särskilt i hemmiljö, men en iso cab är också mycket användbar live har det visat sig. Sänkning av scenvolymen gör livet för ljudteknikern mycket enklare, och gör att han eller hon kan få ett bättre balanserat ljud i lokalen. Det betyder å andra sidan inte att du inte kan ha cabinettes på scenen för akustisk feedback.

Hur länge har det tagit att utveckla Box of Doom och hur började det?
2008 bestämde jag mig för att spela in gitarr i min hemmastudio. Jag försökte med alla möjliga typer av digital modellering och olika plug-ins, men jag blev inte helt nöjd med resultatet. Mickning var aldrig ett alternativ, eftersom jag inte har en ljudisolerad studio. Så jag bestämde mig för att bygga ett iso cab. Och det var verkligen ingen ny idé eller så, eftersom det fanns hundratals före mig som hade byggt någon form av isolerat "skåp", eller stoppat in högtalarna i en garderob etc.

Vad var den gjord av?
Det första konceptet, som jag faktiskt använde för albuminspelningar under 2008, var mycket enkel, stommen var gjord av vanlig MDF (träfiberskivor) och jag använde isoleringsmaterial som jag köpte på järnaffären. Den hade bara en mikrofon, applicerad med en goosneck. Den hade högtalarkasett, så jag kunde byta högtalare redan då. Efter att vi avslutat inspelningen av albumet gjorde vi också livespelningar med bandet och jag tog min uppfinning med mig på turné.

Och den funkade live?
ja ljudmässigt, men den var inte riktigt anpassad för turneliv, minst sagt. Lådan hade inte ens hjul eller grepp för att transportera den på scenen och snart fick den smeknamnet "Box of Doom". Så jag började utveckla en ny version, som påminner om den Box of Doom som vi känner nu.

Box of Doom backstage
Hur mycket ändrade du i konstruktionen?
Jag arbetade vidare på idén om "box in box", och letade upp bättre akustiska absorptionsmaterial och byggde ett robust flight-case runt alltihop. Jag hade inga kommersiella avsikter just då, utan behövde bara en snyggare och mer praktiskt iso cab, som dessutom var mycket tystare och bättre ljudmässigt jämfört med den första versionen.

Hur fick folk nys om den?
Nyheten spreds genom olika ljudtekniker som snackade om den med varandra och plötsligt blev jag ombedd att bygga en till en gitarrist som jobbade med olika soloprojekt och jag sålde min första Box of Doom till honom. Jag tog bara betalt för kostnaderna och trodde det skulle vara bra med det. Till min stora förvåning fick jag ett telefonsamtal till från en mycket populär holländsk session player, Bert Meulendijk. Han bad mig att bygga två enheter. En för i sin hemstudio och en för livesammanhang. Jag visste inte då att han skulle använda den i TV-programmet "The Voice of Holland".

Vad hände sen?
Kort efter det, ringde min telefon igen, och jag fick en beställning från Wisseloord studions, känd för många världsberömda inspelningar, bl.a U2, Elton John, Foo Fighters, The Police, Iron Maiden, Manowar m.fl. De ville ha tre stycken Box of Dooms och flightcases med extra högtalare. Det var nu jag fick nypa mig själv i armen och jag frågade mig själv att "vad fan händer"? Det verkade som jag gjort något väldigt speciellt, och tydligen betydligt bättre än andra Iso Cabs på marknaden. Från det har jag successivt uppgraderat den med fler och bättre funktioner som gör den mer användarvänlig och mångsidig.

Tittade du något på andra lösningar på marknaden?
Nej, när jag byggde den första titta jag inte alls på vad andra gjort, jag gjorde bara en design som kändes logiskt. Efter det att jag märkte att Box of Doom var en "hit" började jag titta på en av konkurrenterna, bara för att kolla konkurrensen, men jag testade den aldrig själv. Det hade ju mina kunder redan gjort åt mig kan man säga.

Box of Doom inuti
Vad är unikt med Box of Doom jämfört med de andra?
Vi använder avancerade akustiska absorptions- och isoleringsmaterial, för att den inte ska låta burkigt och dött. Högtalaren monteras vertikalt så det finns ingen risk för skador på högtalaren om du tappar en mick eller så och man kan också byta högtalare på under en minut. Det är en enkel åtkomst genom ett stort tungt lock som öppnas så du kan du se exakt hur du placerar mikrofonen ovanifrån. Den tar tre mikrofonanslutningar utan goosnecks, AllXs systemet (skenor) är ett fast fast system för exakt positionering av mickarna och den är naturligtvis helt mobil, vilket betyder att du inte behöver ytterligare flight case vid transport.

Vilka mickar är bäst för rent och distat ljud, och varför?
Eftersom vi har en växande kundbas, så får vi en hel del feedback på användarupplevelsen. Jag försöker alltid få information om förstärkare, mikrofoner som kunderna använder. Jag är alltid intresserad av kombinationer som fungerar sämre, då får vi något att fokusera på utvecklingsmässigt. Till min förvåning så låter alla typer av mikrofoner bra i en Box of Doom. Large diaphragm, Condensers, Tube mics, Ribbons, you name it och dessa används också av våra kunder med stor variation.

Björn Gelotte In Flames
Har du några exempel på vad specifika kunder använder?
Rammstein använder en mycket stor Lawson Tube mick. Live har de haft utmaningar med vind, damm, regn på festivaler, så vi gjorde stora Box of Dooms åt dem för att kunna passa Lawson mikrofoner. Björn Gelotte och Niclas Engelin i In Flames använder SE Band Voodoo för rena signaler och Se4400 för de skitiga ljud. Jag själv, använder en kombination av en Heil PR30, PR22 (dynamisk) och en Peluso R14 band. Dessa tillsammans är en killer-combination, jag blev inspirerad av Arjen Lucassen (Ayreon) men i slutändan är det ju som alltid en fråga om personlig smak.

Och hur är det med placeringen inuti för att få mest botten i ljudet om du använder två mickar? 
Mickning av högtalaren i Box of Doom är inte annorlunda jämfört med konventionella högtalare. Samma grunder gäller. I mitten av högtalaren är det "brightare" och i "in your face" och ju mer du flyttar den ut mot kanten desto mer "low" och mindre direkt. En trevlig knep är att peka dem något utåt eller inåt, då växer ljudspektrat.

Regel nummer ett: se till att du skapa det ljud du vill spela in med din utrustning

Finns det några särskilda justeringar i EQ, jag menar i Logic till exempel? Vad du bör man tänka på när man mixar?
Den mest vanliga kommentaren av ljudtekniker är att signalen som kommer ur Box of Doom inte behöver mycket efterarbete alls. Jag har varit med på livetester, där jag stått bredvid teknikern som berättat att de knappt behövt ratta särskilt mycket överhuvudtaget för att få det att låta bra. Regel nummer ett: se till att du skapar det ljud du vill spela in med din utrustning och försöka inte fixa det i mixen. Du kan inte heller få en Fender att låta som en Marshall genom att vrida några rattar i Protools. Börja med ditt eget ljud, alltid.

Högtalarkassett
Högtalarna din levererar är några olika, kan du beskriva skillnaderna?
Om du beställer en Box of Doom, så installerar vi en Celestion Vintage 30 | 8 Ohm som standard om du inte begär något annat. Dessa högtalare är ikoniska och har blivit lite som en industristandard, precis som SM57 micken, Men är det den bästa högtalaren? Nej, det är det nog inte, men det är en högtalare som lämpar sig för de flesta gitarrister. Och för de flesta gitarrister är det en bra referens att utgå ifrån ljudmässigt. Vi kör med många typer av Celestions, som tex  G12M-65 Creamback som är en kombination av Vintage 30 och en Greenback. Senaste åren har de tagit fram nya högtalare, som alla låter riktigt bra. Fördelen med Box of Doom är att du snabbt kan byta högtalare, så du enkelt kan jämföra själv. För studior är detta helt perfekt eftersom man kan ha förmonterade högtalare i kassett och vara redo att spela in olika gitarrister, metall, blues, jazz i ett nafs.

Finns det några andra hemligheter med Box of Doom?
Förmodligen på det sätt hur den är konstruerad, man kan inte se det, allt ligger under huden om man så säger. När du öppnar locket, känner du tyngden i konstruktionen, precis som en säkerhetsdörr. Det måste vara tungt för att vara tyst, materialet absorberar resonans. Byggandet av själva locket är ganska tidskrävande, men det bidrar mycket till kvaliteten.

Vi använder över sex typer av absorption- och isoleringsmaterial i produkten

Hur arbetar ni med kvalitetssäkring?
Alla komponenter som vi får från våra leverantörer kontrolleras innan vi använder dem i produktionen. Vi använder över sex typer av absorption- och isoleringsmaterial där densitet och tjockleken materialet är mycket kritiska. Efter att vi slutfört arbetet testar vi kablar för att se till att anslutningarna är fastlödda på rätt sätt. Sen kopplar vi upp den till en förstärkare och kontrollerar om högtalaren svarar ok. Även Celestion har en "qualitiy check" för att se så de inte sjunkit in under transport.

Den vanligaste kunderna, vilka är det? 
Det brukade vara 40% pro-studio, 40% heminspelning och 20% live, men eftersom vi inlett ett samarbete med Rammstein, In Flames, Phoenix och många holländska liveakter ser vi allt mer intresse från turnerande internationella band. Nyligen har vi lagt Opeth till listan och det finns fler på gång.

Opeth Live
Hur tas den emot av kunderna?
Mycket bra. Vi har kunder i hela Europa och sedan en tid skeppar vi också till USA
Vi handlar direkt med användaren / kunden. Fördelen är att vi faktiskt lär känna våra kunder och får på så sätt värdefull feedback. När ett band är på turné, kontaktar jag dem alltid för att höra om deras upplevelser. Om det är möjligt går jag och kollar deras inställningar själv.




Som du sa använder många kända artister den redan, finns det några som står på på tröskeln?
Ja, just nu vi testar med några kända akter, en mycket känd holländsk gitarrist och en del internationella metalband. När festivalsäsongen börjar så kommer vi testa med många band.

Box of Doom workshop
Vilken kapacitet har ni? Hur många kan ni bygga i veckan?
Vi producerar i partier av 12 enheter. Vi försöker alltid att ha minst fyra på lager. Vi färdigställer alla till 90%, resten lämnar vi som utrymme för kundspecifikt arbete, såsom 8 polig XLR etc. Eller så gör vi gör en liten uppgradering för att göra de ska klara bas. Vi försöker att ha en leveranstid på 6 veckor, men för det mesta vi lyckas leverera inom två veckor. Vi gör också Custom Made, som för Rammstein och In Flames, då har vi lite längre leveranstid.

Finns det nya innovativa grejer i ditt huvud?
Ja, jag arbetar på en version för Lesliehögtalare. Det är fortfarande i ritningsstadie, men förhoppningsvis kan vi börja med prototyp snart. Vi arbetar också på en del produkter som inte är specifikt kopplat till iso cabs. Jag har besökt många band och deras guitartechs och överallt ser jag Scott Dixon guitarcases/valv och "toursupply arbetsbänkar". Så nu jobbar vi på vissa konstruktioner som kan intressanta för turnerande band...

Låter coolt, tack för att Gitarrzombien fick gräva lite i din värld....
Nöjet var helt på min sida...

Besök Box of Dooms webbplats: www.boxofdoom.nl

Jag är snart tillbaka med en "Box of Doom Rundown" med film- och ljudklipp.

Stay Zombied

// Den Guitar Zombie