söndag 29 mars 2015

BluGuitar AMP1 - 100 watt kvalitetston i mobilt paket

Diskussionen om solid state versus rörförstärkare är något som förmodligen aldrig kommer att upphöra, delvis eftersom det i grunden är olika tekniker. Därför är det olika typer av förstärkare som genererar olika typer av ljudbild. Diskussionen handlar därför främst om hur vi uppfattar ljudet och inte minst om vi tycker om det eller inte. Därför ska jag nu passa på att röra till det lite i stugorna.

Som ni vet är jag ett stort fan av rörförstärkare i alla dess former och om jag skulle tvingas välja "bara en förstärkare" att ta med mig till en öde ö med en gitarr skulle jag välja min Marshall JVM Joe Satriani alla dar i veckan och sen gråta varje dag över att jag inte fick ta med JCM800 eller nån schysst Fender etc. En sak är klar: jag hade inte valt en solid state (transistorförstärkare).

Inte för att jag egentligen ogillar Solid State, de har sina fördelar. Bland annat är de tåligare än rörförstärkare och man gillar solid state så har man också sparat en del pengar över tid eftersom man inte behöver byta rör. Jag har stött på bra solid-state genom åren, bland annat en gammal Peavey som jag hade på 80-talet. Så solid-state är inte främmande för mig, och det finns många därute som hittat sitt gitarrljud i just den tekniken och "det som känns rätt är rätt". Jag själv är dock generellt sett mer av en rörtyp i grunden.

BluGuitar AMP1
Men så fick jag fatt i en BluGuitar AMP1 häromsistens. Jag hade hört av pålitliga källor att den lät fantastiskt. Som den i grunden konservativsmittade 60-talist jag är blandades min nyfikenhet med en viss skepticism om jag ska vara helt ärlig, vi bär alla den genen lite till mans/kvinns. Jag har testat så många hybrider och digitala grejer men ofta landar de en bra bit ifrån en riktig rörförstärkare även om de kan låta bra. AMP1 förvånar mig på fler en ett sätt.

AMP1 är en extremt mobil hybrid som är framtagen av den välkände och erkänt mycket  skickliga tyske blues- och rockgitarristen Thomas Blug. Blug bär titeln "The Start King of Europe" som han erhållit från Fender för sitt enastående spel och tonkänsla. Han har sedan 80-talet även samarbetat med Hughes & Kettner som "sound designer" och har haft stort inflytande över mycket av det Hughes & Kettner gjort på förstärkarfronten sedan dess. Nu handlar det alltså om en ny produkt under eget brand, BluGuitar, lite fyndigt faktiskt.

En spännande sak är att Thomas själv turnerade med prototypen under ett halvår för att hårdtesta den i olika miljöer och för att få feedback för att justera inställningar etc innan produktion. Det märks för det här låter inte som en skrivbords- och ingenjörsprodukt i den meningen. AMP1 började tillverkas i oktober 2014 i fabriker i Asien, och börjar så smått nå ut i butiker nu runt om i Europa.

Nanorör och transistor
AMP1 bygger på analog transistor (Solid-State) i försteget och Nanorör (Nanotube) i slutsteget som skjutsar allt till 100 watts total uteffekt. Den är byggd som en pedal kan man säga, och det är lätt att missuppfattat den som just en pedal, när den i själva verket är en fullvuxen förstärkare och ska jämföras i ljuset av det. Det är inte en i raden av förstärkarsimuleringar eller någon ny variant av gitarrprocessorer, det är en modern 100 watts förstärkare som väger 1,2 kg. Den driver en 4x12a (8 eller 16 Ohm) och sanningen är att den låter extremt bra med en botten och punsch fullt jämförbar med en klassisk rörtopp.

Den har fyra kanaler. En Clean och tre overdrivekanaler: Vintage, Classic och Modern med inbyggd boost som inte bara adderar volym utan även en del distortion om man så vill + ett digitalt reverb, baserat på klassisk "spring reverb".



Clean
Det rena ljudet kan du få att låta som en gammal Fender upp mot mer modernt rent om du vill. Använder du boosten så spricker det upp fint och med min reissiue 62 Strata får jag till väldigt schyssta bluesfärger. Clean-kanalen har en separat volymratt och de andra delar på en. Men det går också att ställa volymskillnader i Custom Control, se nedan...

Vintage Overdrive
Det låter klassik British Overdrive och det är som sagt Thomas Blug´s signatursound. En mycket spännande grej är att det med en vettig gitarr så går det att "cleana upp" ordentligt med gitarrens volym. Det här en kanal som kommer älskas av bluesgitarrister.

Classic Overdrive
Den här hamnar i facket Marshall Plexi upp mot JCM800 och det är lätt att ratta in classic rock gain med 70-talet tydligt i fokus. Även här svarar den mot gitarrens volymratt och "cleanar upp" ordentligt om du drar ner. Den gifter sig fint med min Les Paul.

Modern Overdrive
Tanken är här att det ska vara mer American high gain med mer tät ljudbild, men jag tycker nog att det handlar om en hotroddad Marshall JCM800. Med custom controls (se nedan) kan du färga karaktären från en fet Gary Moore High Gain mot mer åt hållet modern "metal" och "doom", och särkilt i kombination med noise gate ställd på "metal".

Custom Controls
En intressant sak är att på sidan sitter vad Thomas Blug kallar Custom Controls. Där kan du ställa tonkaraktären och volymen för varje kanal. Den här funktionen är den som gör det här till en ännu mer spännande produkt. Den enda som inte går att ställa om tonmässigt är Vintage, dvs Blugs egna signatursound.

Det är också i custom controls du hittar inställningar för FX Loop, seriell eller parallell, och Noisegate, från "soft" till "metal". Noisegaten är för övrigt mycket bra.

Precis som vilken bra förstärkare som helst så tar AMP1 pedaler klockrent rakt in i kedjan. Det är inte alltid så att förstärkare gör det tycker jag.

Baksidan har några outputs ,plus en fläkt. Här hittar du send och return för FX Loopen, och du kan koppla till Midi, hörlurar eller rakt in i ljudkortet eller mixern med inbyggd simulerad högtalare.

Det finns också möjligheter att bygga ut det hela med en fotkontroll, Remote1. Den kopplar du in i samma som Midi. Även om AMP1 faktiskt fungerar att trampa på så finns det i Remote1 lite presetsmöjligheter, extra master och lite annat smått och gott.

Slutomdöme
AMP1 är en okomplicerad förstärkare med hög tonkvalitet för den kräsne. Giggar du ofta och lånar förstärkare på plats kan du nu förbättra konsistensen i ditt ljud och enbart "låna" högtalare. En schysst grej är att den kan köra på 100-240 volt, bra för er som giggar runt om i världen. Jag skulle säga att det är här, bland turnerande gitarrister, som BluGuitar AMP1 kommer få sitt stora användningsområde, och naturligtvis i pro- och hemstudiomiljöer förstås. Den låter förskräckligt bra faktiskt.

Ska man säga något negativt så är det väl priset för Remote1. Priset för AMP1 har jag inga problem med för det här handlar om en förstärkare och inte en pedal. Den kunde faktiskt ha varit dyrare sett utifrån vad man får i ljudkvalitet. Det är den i särklass bästa hybridförstärkaren som jag har hört och den brädar alla andra Du betalar runt 6000 kr för AMP1. Däremot tycker jag att fotkontrollen Remote1 kunde varit billigare än strax under 3000 kr, därför blir betyget 4,9 Zombies.

Distributör i Sverige är EM Nordic och återförsäljare till att börja med är Deluxe Music.

Ställ er i kö, det är mitt stalltips.

Stay Zombied...

Betyg:
4,9 Zombies (5)

onsdag 25 mars 2015

Fender Stratocaster 3-Bolt 1979 och CBS era

I mitt maniska förhållningssätt till Fender Stratocaster den senaste tiden har jag kommit till den delen av Fenders historia som ofta beskrivs som den "mörka perioden", nämligen tiden mellan 1965-1985 då CBS köpte upp Leo Fenders skapelse med ambitionen att öka lönsamheten genom att hitta sätt att sänka produktionskostnader och och samtidigt öka volymen. 

Historien intresserade mig så pass att jag en dag för några veckor sedan såg att Halkans Rockhous hade en kropp från 1976-ish liggandes och jag bad honom sätta ihop en CBS-strata men med vissa modifieringar. Syftet med det var att bilda mig en uppfattning om CBS-gitarrernas själ på egen hand. Undertiden gjorde jag ett svanhopp in i mystiken runt eran alla talar om med förakt i rösten.

Den allmänna uppfattningen bland många var och är fortfarande att övertagandet kantades av allmän "missmanagement" och dålig kvalitetskontroll och successiv "bad branding".  Till slut blev det för mycket för CBS som vill avbryta och lägga ned all produktion. 1985 köptes därför CBS ut av delar av medarbetarna med VD Bill Schutz i spetsen. Han kallades sedan "mannen som räddade Fender från konkurs". Medarbetarna köpte loss allting utom fabriken i Fullerton som helt enkelt stängdes och dog ut.

Under CBS eran gjorde man en rad ändringar av den klassiska Stratocastern, och bara tanken på det var förstås helt främmande för "de frälste". Bland ändringarna, som infördes stegvis, fanns bland annat:

- Huvudet gjordes större
- Kroppen blev lite fetare och aningens tyngre
- Fenderloggan fetades för att göras tydligare för åskådaren, TV-mediet spelade här roll
- Stämskruvarna bytte skepnad flera gånger
- Ytterligare en string-tree infördes på huvudet under början av 70-talet
- Ny trussrod, som fick smeknamnet "bullet" infördes och justeringen flyttades till huvudet 
- Halsinfästningen fick 3 bultar och neckplate skiftade form
- En ny typ av mick, flat, infördes från 1974 istället för "staggered"
- En lösning för justering halsvinkel infördes samtidigt, det lilla hålet i neck plate
- Lacken byttes från nitro till polyester 

En ständigt återkommande detalj är att kropparna ändrade karaktär, själva skärningen blev mindre följsam och kroppen i sig blev något tjockare. Detta ledde till att många upplevde gitarren mindre slick, lite otymplig och även betydligt tyngre. Tyngre i kontexten Fender, men fortfarande mycket lättare än Gibson Les Paul. På bilden till vänster ser ni en 60´s body till vänster och en CBS (70´s) till höger. Man ser skillnaderna tydligt.

Alla dessa ingrepp, av vilka många i sig trots allt var förbättringar i sak, visade sig störa Fenderanvändare i grunden och ganska snabbt växte ett sug efter pre-CBS gitarrer fram och andrahandsvärdet sköt i höjden. Än idag är dessa gitarrer mycket eftertraktade. Dessa förändringar i sig hade nog landat på sikt om inte kvalitetskontrollerna av de massproducerade instrumenten hade brustit så mycket.

Den stora volymen i tillverkningen gjorde också att serienumren haltade och att man kan inte vara säker på att ett serienummer som satt på huvudet verkligen stämmer med årtalet för tillverkning. Ett ytterligare serienummer stämplades dock i halsinfästningen i produktionens slutskede och för att bestämma en gitarrs tillverkningsår gör man klokt i att ta hänsyn till båda. Grejen var nämligen att man hade ett stort lager av halsar med klistermärken med serienummer och halsarna kunde på grund av överproduktion bli liggandes länge innan de sattes ihop med en kropp. Därför kunde en hals säga 1978 men i själva verket skeppades gitarren 1979 eller till och med 1980.

Kropparna från denna period är svårare att tidsbestämma, mest på grund av att man sällan stämplade serienummer i dem. I en del sitter det serienummer och andra inte. Själva idén med serienummer var från början inte ett sätt att tidsbestämma gitarrerna utan att underlätta produktionen så inte grejer låg för länge.

Det smarta med Leo Fenders filosofi var att hans skruvade halsar snabbade upp produktionen eftersom man kunde tillverka delarna var för sig och i slutskedet sätta dem samman, även plektrumskyddet med förmonterad elektronik har sin bakgrund där. Andra tillverkare var tvungna att låta hela gitarren passera alla stationer efter hand vilket gjorde produktionstiden längre för varje enskilt instrument. Detta gjorde att Fenders instrument var snabbare ut på marknaden, men samtidigt svårare att logistiskt synkronisera och förmodligen också svårare att kvalitetssäkra när tillverkningsvolymerna blev allt större.

Under CBS perioden sålde man inledningsvis många gitarrer och kända gitarrister som Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore och senare Yngwie Malmsteen m.fl blev trogna CBS-anhängare och dessa bidrog alldeles säkert till att många fortsatte att köpa dem, trots att det mumlades i branschen.

Uppfattningen var att den förut så konsistenta kvalitén haltade, även om det givetvis fanns exemplar som höll mycket hög kvalitet, och mot slutet av 70-talet sjönk marginalerna och kunderna börja svika.

Runt 1980 insåg man att man var tvungen att göra något åt kvalitén och man stängde faktiskt tillverkningen under lång tid och lät utbilda personalen i att återigen lära sig att bygga högkvalitativa instrument.

Man valde sen bland annat att göra reissues av Stratocaster 1957 och 1962 och ryktet säger att de mellan åren 1982-1984 tillverkade några av de finaste instrumenten som Fenders någonsin tillverkat.  Dessa tillverkades i fabriken i Fullerton, men åtgärden kom för sent och CBS tröttnade och sålde hela klabbet till VD Bill Schutz och hans personal. Ett modigt köp förstås, men det skulle som många gånger tidigare visa sig att mod lönar sig. Fullerton ansågs däremot inte hålla måttet, mycket på grund av CBS uteblivna investeringar i produktionsteknik, och man valde att inte låta fabriken ingå i köpet trots allt.

Efter att personalen köpt tillbaka varumärket startade man om från början i bland annat Corona och  man skar ner verksamheten till minimal kapacitet. I början tillverkade man bara 15-20 instrument per dag helt för hand, ett smart och nödvändigt drag för att återta kontrollen av kvalitén och återskapa förtroendet hos återförsäljare och slutkunder.

Fender Stratocaster CBS 1979
Hur som helst så bad jag ju Halkan sätta ihop en stratakropp från 1976-ish med lämplig hals från samma tidsera och han hittade en maple-hals med ett serienummer som indikerar 1979.

Kroppen av Ask har Olympic White finish som gulnat med åren och den har en hel del dings och sprickor i lacken. Den känns vintage och långt ifrån ny. Från början var Olympic White helt vita och de levererades med svart plektrumskydd och svarta rattar, jag ville dock ha ett vitt plektrumskydd.

Jag upplever att kroppen, som ju är lite tjockare än mina 62 reissus, ger ifrån sig ett biffigare ljud. Detta är ju i och för sig något jag bara kan ha fått för mig eftersom sanningen är att olika träbitar ger olika klang även om det har samma massa.

Ljudet avgörs enligt Fender själva istället av själva kvalitén i träet och Ask som trätyp är känd för att vara mer inkonsistent i ljudklang än andra som tex Al. Hur som helst så har gitarren en djup stor klang, så jag verkar haft tur med kroppens kvalité denna gång.

Jag bad också Halkan leta fram en stallmick  med något högre output och som inte är fullt så tunn och diskantrik. Halkan hittade en stackad Symour Duncan som harmoniserar bra med de övriga Fender original.

Resultatet blir ett mer crunchigt och lite dragigare sound i stallmickläge med en starkare grundgain, och driver man på förstärkaren blir det riktigt fint. Halsmicken, original Fender Single Coil, erbjuder en stor fet ton dessutom fungerar stallmicken och mellansticken väldigt fint tillsammans och man får en klassikt bluesig ton med lite mer "bett".

Potarna är inte original, Halkan valde att sätta i modernare och mer pålitliga delar i detta avseende.

Stallet är ett "Fender Vintage Stall" eller som det heter "Synchronized Tremolo Bridge" som är tidensligt och mycket snyggare än både äldre varianter och de nya modernare.

Den håller stämningen bra tycker jag, naturligtvis inte som ett modernt låsbart Floyd men ändå. Handloven kan vila skönt och göra sitt dämpjobb och det hela känns väldigt bekvämt.

Halsen är av one-piece maple, jag hade egentligen velat ha en greppbräda av Rosewood men Halkan övertalade mig att skippa det. Ett bra tips när allt kommer omkring.

Den har en U-shape halsprofil, dvs något tjockare än C-shape som vi känner från 60´s Strats. Den är ändå inte för tjock för mina lite mindre händer, jag var först lite rädd för att det skulle kännas obekvämt. Det kan mycket väl hända att det inte är en helt riktig U-shape, här finns nämligen stor variation som konsekvens av den bristfälliga kvalitetssäkringen. Detta till trots trivs jag ypperligt med halsprofilen och när jag byter till min American Standard 1996 med C-shape märker jag skillnaden på ett påtagligt sätt.  Jag har svårt att säga vilken jag gillar mest, och det är kanske inte intressant heller? Det som känns bra är bra, som bekant.

En väldigt intressant sak är att man under CBS perioden ändrade Trussrod från att justeras i halsfästet, vilket innebar att man tidigare var tvungen att ta av halsen för att justera den.

Här sitter den på ett klokt sätt där den ska vara, och dessutom sticker den ut en del och därav namnet "Bullet". Jag tycker den ger ett ballt utseende tillsammans med det större huvudet.

Många avskyr huvudets utseende ur ett estetiskt perspektiv men själv gillar jag det och "the bullet" ger den en ytterligare kryddning

Halkan har gjort ett bra jobb när han letat fram delarna och jag är positivt överraskad av CBS Stratocaster. Jag hade faktiskt förväntat mig något annat efter allt jag läst under min research. Jag har kanske haft tur i kombination med att Halkan kan sitt jobb.

Dessutom har Halkan en sån där cool grej på huvudet med inbyggt förstoringsglas, faktiskt en likadan som Leo Fender själv hade i sin verkstad på 50-60-talen.


Slutomdöme
70-talets CBS Strator har ett till viss del oförtjänt rykte skulle jag säga, även om det finns gott om åsikter om Fenders dåliga kvalitetssäkring och slarv. Men handen på hjärtat, om man satsar på att i grunden göra om någon och satsa stort så passerar man ofrånkomligt barnsjukdomar. och växtvärk. Sen att man inte lyckades med uthållighet och fortsatt investeringsvilja är bara ett ytterligare exempel på dåligt ägarskap och management. Den fortsatta utvecklingen för företaget, när man väl startade om, visar trots allt att de lyckades.

Jag älskar min 79a, och ser på den som "den fula ankungen som blev en vacker svan", och jag har svårt att tro att den inte blir kvar i min ägo, medan andra hela tiden får gå till förmån för min nyfikenhet på andra instrument.

Betyg:
5 Zombies (5)


söndag 22 mars 2015

Fender Stratocaster American Standard 1996 & radius part II

Artikeln jag skrev häromdagen om Fender Stratocaster Road Worn omfattade bland annat "radius", på svenska radie, det vill säga rundningen på greppbrädan, och att det är skillnad på vintage strator och de mer moderna. Läs den artikeln innan ni läser vidare för att få hela bilden. Eftersom jag snöade in rätt hårt på detta så fortsätter jag nu med de mer moderna stratorna som började skeppas i början av 1980-talet, och mer fokuserat efter 85 då företaget lämnade sin CBS-era med sviterna efter en period stämplat dem med ett rykte av "sämre kvalitet". 

Skälet till denna förändring rent konstruktionsmässigt, om vi begränsar oss till just radius nu, stavas spelbarhet. Men ändrade till en plattare greppbräda (9,5")  som underlättade fingerspel men det fanns också ett annat och kanske viktigare skäl. De som spelade mycket solospel och bände mycket upptäckte att tonen plötsligt dog i vissa situationer på en vintage hals (7,25") och i synnerhet vid låg stränghöjd. Fenomenet kallas "freting out" och genom att öka radien på brädan minimerade man detta.
Om man tänker att låg radius liknas vid att bandet, som i allmänhet följer samma mönster som greppbrädan, ser ut som en kulle så innebär det att om du tex bänder strängarna E eller B kraftigt så åker strängen "uppförsbacke" på banden. Det som då händer är att strängen, en bit längre upp på halsen (mot kroppen), touchar toppen av respektive "kulle" och tonen dör då givetvis. Det pratas ofta om detta fenomen när det kommer till vintage strator men jag tror man måste ha lite förståelse för fysiken här och från vilken tid de kommer och hur man spelade då. De som upplever problem med "fretting out" har förmodligen antingen en feljusterad gitarr eller att de helt enkelt har fel gitarrmodell. Med feljusterad menar jag exempelvis för låg stränghöjd eller att alla strängar har samma "höjd" eller kanske slitna bandstavar.

En vintage strata med 7,25" radius måste ha tillräcklig stränghöjd, för har du för låg stränghöjd ökar risken för just "fretting out". När vi pratar om bändningar och 7,25" radius så är det stora bändningar över 11-12e band vi talar om. Ett vanligt vibrato ska en korrekt justerad vintage strata såklart klara av utan problem. Många bluesgitarrister har spelat 50-tals Telecasters med 7,25" hur länge som helst och Yngwie bänder som en galning på sina med 7,25", men å andra sidan har han ganska hög stränghöjd, eller "action" som en del väljer att kalla det. Vill du ha väldigt låg stränghöjd? Välj en annan gitarr med högre radius, det är är helt enkelt olika typer av greppbrädor och har därmed helt olika förutsättningar.

I slutet av 80-talet (88/89 tror jag) gick Fender över till 9,5" radius, man kan kalla periodskiftet som följde CBS era. Jag återkommer till CBS i ett inlägg snart, så glöm det just nu. Fender hade experimenterat med 12" radius några år innan men vänt den vägen ryggen. 9,5" ansågs vara en bra kompromiss utan att göra våld på sitt arv från 60-talet. De flesta standardmodeller sen dess har, vad jag vet, radius 9,5" och det var ett direkt svar på marknadens krav från rockgitarrister som upplevde "fretting out" som ett problem och på att andra märken började vinna mark med sina betydligt högre radius. Senare kom "compaound radius" som hade hög radie vid huvudet längs ned låg radie för solospel, en kompromiss helt enkelt. Vi lämnar det för nu.

Fender Stratocaster American Standard 1996
Häromdagen kom jag över en Stratocaster American Standard 1996, ingen märkvärdig gitarr på något sätt men lite kul ändå att jämföra med min Road Worn. Fender började kalla Stratorna Standard 1982 och 1986 för American Standard. Hade med att göra att under den tiden också börjat tillverka i Mexico och i Japan.

1996 fyllde Fender 50 år och man hade ett jubileum där man bland annat gav ut en serie gitarrer som "50th Anniversary". Serien omfattade 2500 instrument. Man var så glad över sin födelsedag så man satte även en klisterlapp på i stort sett alla gitarrer man tillverkade.

Den här är förmodligen en sen 1995 för den fick etiketten "50th Anniversary", som alla som gick iväg under 1996, och den är därför att betrakta som en 1996 model. Serienummret börjar med N5xxxx, de från 2000-talet börjar sina serienummer med Z.

Efter 2000 döpte man om dem till Standard Series för att sedan efter mindre uppdateringar återinföra namnet American Standard 2008.

Det är blir tydligt att det rör sig om moderniserad konstruktion jämfört med "Vintage 60". Halsen är lite annorlunda med en mer modern C-shape och framförallt greppbrädan med sin 9,5" radius (radie på svenska).

Stallet uppgraderades till "American Standard Tremolo" och stämskruvarna är mer robusta, Fender American Standard (cast/sealed). Mickarna är av typen alnico 5 magneter och låter väldigt bra och kan ställas genom 5-vägsomkopplaren.

American Standard är som i princip alla lite mer påkostade noggrant tillverkade Strator, som justerats korrekt, väldigt lättspelad. När allt kommer omkring är det ju en ganska basic konstruktion som hela konceptet bygger på. Därför blir finish, träval, konsistens i tillverkningen och detaljer i arbetet avgörande och det kan naturligtvis skilja mellan olika exemplar och årgångar.

Faktum är att konstruktionens enkelhet och "konsistens" var en idé Leo Fender hade ända från början. Än idag kan man faktiskt byta halsar och kroppar närapå hej vilt och de passar, bortsett från CBS-eran då man av kostnadsskäl bytte från 4 bultar i halsfästet till 3.

Slutomdöme
Fender American Standard Stratocaster är ett solitt och roligt instrument att spela på. Nothing more to say... Sedan älskar jag färgen, Olympic White...som ju är gul egentligen...bara en sån sak...

Betyg:
5 Zombies (5)



torsdag 19 mars 2015

Om Fender Stratocaster Road Worn 60´s och begreppet "radius"

2009 kom Fender ut med Road Worn series som skulle möta suget efter "använda gitarrer". Man kan säga att det delade Fenderlägret i olika synpunktsvegetationer huruvida det är creddit nog att ha en fabrikssliten gitarr. Cred är naturligtvis viktigt i alla businesssammanhang och hela grejen är såklart ett sätt att inom ett snävt produktsegment försöka hitta nya säljargument till målgruppen utan att sälja färre av de dyrare "Relic-modellerna" från Custom Shop som introducerades i slutet av 90-talet.

Historien berättar att det var Keith Richards som tyckte att de Custom Shop replicas man gjorde såg alldeles för fina och nya ut och han bad dem faktiskt "förstöra dem" så de såg "Road Worn" ut. Han vägrade spela på dem fören han inte kunde se eller känna skillnaden på dem och riktiga vintageinstrument.

Med handen på hjärtat så har vi väl alla någon gång dreglat över en ordentligt turnésliten gitarr, men inte riktigt haft drygt 30 000 till en riktig Custom Shop Relic eller en riktig från när det begav sig.

Ett alternativ kan vara att kontakta Halkans och se om han kan plocka ihop en av några vintagedelar han har liggandes i hyllorna. Det gör han gärna och du kan säkert komma ned till halva priset ungefär. Det är en bra kompromiss eftersom den mannen kan sitt hantverk.

Ett andra alternativ är att själv gå loss på en och få den att se ut och kännas som välanvänd. Jag har provat själv en gång, men kände väl att min tid i slöjden på högstadiet inte riktigt räckte till. Resultatet blev en gitarr omöjlig att sälja faktiskt, min tid som "gitarrbyggare" blev väldigt kort kan man säga...

Fender Stratocaster Road Worn 60
Ett tredje alternativ är Fenders Mexicotillverkade Road Worn 50´s och 60´s som kom 2009. Rygga nu inte som en reptil på "Mexico", för detta handlar om deras betydligt mer genomarbetade gitarrer. Kunskapen från Custom Shop Relic-serierna har överförts till betydligt mer kostnadseffektiva processer för att få ned utpriset till kund.

Naturligtvis är det inte samma klass som Custom Shop Relics och i forum runt om dissar man dem ungefär lika mycket som hissar dem. I sak kan jag konstatera att det är riktigt bra instrument till en tillgänglig prislapp för den som verkligen vill ha en sliten gitarr. Den spelar i alla fall lika bra som min USA Standard.

Body: Alder
Finish: Nitrocellulose lacquer
Neck: Maple Neck profile: "C" shape
Fretboard: Rosewood
Fretboard radius: 7-1/4"
Frets: 21 (6105 style)
Scale length: 25-1/2"
Nut width: 1.650"
Hardware: Chrome Tuners: Fender vintage style
Bridge: Vintage Style Synchronized tremolo
Pickguard: 3-ply mint green pick guard
Pickups: Three Tex-Mex Strat single-coil
Pickup switch: 5-way
Controls: Master volume, neck pickup tone, middle pickup and middle/bridge combination tone control

Om man nu bortser från diskussionen om creddigheten i sak, och istället tittar på vad "road worn" tillför för spelkänsla så kan jag meddela att det faktiskt gör en hel del. Speciellt i halsen, men greppbrädan i sig är inte sliten. Helheten är dock att den känns ordentligt inspelad trots att den är ny. Naturligtvis kan inte en själlös maskin eller fabriksarbetare återskapa år av spelande eller turnerande. Inte heller kan den skapa det mytiska med en väl använt instrument. Däremot kan de skapa en ordentlig känsla i själva spelandet och det känns på riktigt bra!

I samband med att jag satt och spelade på den så började jag fundera över detta med spelkänsla och vad som egentligen påverkar den. En komplicerad fråga som inte låter sig förklaras enkelt  i ett ynka blogginlägg, särskilt eftersom den är beroende av spelstil, spelbeteende och vad man faktiskt spelar för typ av musik.

När jag köpte den av Daniel Kordelius, Fender expert på Deluxe i Stockholm, så gav han mig ingången till vad som är så speciellt med dessa vintage reissues jämfört moderna Standard Strator.

En sak är att de har 7,25 radius medan moderna har 9,5" och att de därför är väldigt beroende av korrekt justering i hals och stallets höjd. Vad Leo Fender gjorde, jämfört med Les Paul, var att konstruera stallet så att varje sträng kunde ställas i höjd. Skälet till det finns att finna i begreppet "radius".

Radius
Road Worn har, som nästan alla vintage strator, 7,25" radius. Det betyder att de har en lite "rundare" greppbräda än de modernare som har 9,5". Ju högre radius ju "plattare greppbräda" kan man säga. Les Paul har 12" och ESP, Jackson, Charvel eller Schecter som kan ha uppemot 16" och är alltså ännu "plattare". Variationen i radius har sitt egentliga ursprung i spelteknik och naturligtvis i hög grad personlig smak.

Allmänt kan man säga att ackordspelande gitarrister ofta upplever att en rundare greppbräda, lägre radius, är bekvämare medan gitarrister som ägnar sig åt solospel, har nytta av en plattare eftersom det är mindre arbetsamt att flytta fingrarna om strängarna är mer i jämnhöjd med varandra. Därför har "metalgitarrer" ofta hög radius, eller "plattare" greppbrädor.

Låg radius ställer däremot högre krav på justering av sadlar för korrekt stränghöjd, som bör följa "rundningen". Man kan också se att från 60-talet och framåt tenderar radius generellt sett att bli just plattare, eftersom "fast playing" blev allt mer poppis. Nu är inte radius det enda som påverkar spelbarhet i olika tekniker, även bandens tjocklek spelar roll. Det går heller inte att säga att det eller andra är bättre, det beror på vem man frågar. Yngwie spelar ju exceptionellt snabbt, och de flesta av hans gitarrer har 7,25", så det finns inga generella regler eller sanningar här heller. Det verkar mer vara kombinationen av gitarrens delar som avgör hur olika individer uppfattar och värderar en gitarrs spelbarhet, och tur är väl det tänker jag. Då hade det bara behövts en gitarr.

Slutomdöme
Jag gillar Road Worn, det är en bra gitarr för vettig peng. Rätt justerad är det en player av rang, och jag förlorar mig i spelandet. Den enda nackdelen är att om du ska justera halsen så sitter skruven på fel ställe, men det har med vintage-gitarrens ursprung att göra. På 60-talet hade man tydligen inte tänkt sig att vi i sverige med växlande klimat skulle spela på Leo Fenders prylar. Jag bytte stallmicken till en fetare dock.

Det som drar ner betyget är att den kommer med gigbag, det borde vara ett hardcase tycker jag.

Betyg:
4,6 Zombies (5)







lördag 14 mars 2015

Resultat för hur läsarna uppfattar Gibsons nya strategi....

Häromdagen gjorde jag en undersökning om hur Gibsons förändringar uppfattas bland mina läsare, du hittar den här. Undersökningen gör inte anspråk på något annat än en temperaturmätare och det går såklart inte att dra några djupare analyser av detta. 

Men av de drygt 200 svaranden var 47% åt det negativa hållet och 46% åt det positiva och 13% håller sig neutrala.


Att det är så många som är negativa tror jag kommer förändras över tid och i takt med att fler köper och spelar på dem, för de låter bra och förändringarna kanske bara är en vanesak?

Om jag vore Gibson skulle jag satsa på att tydligare visa målgruppen hur bra de är i någon form av kampanj, och det tror jag precis är vad som kommer att hända. Om lite drygt 50% av kunderna inte gillar ett företags nya produkter har man förmodligen ganska stora problem och kanske tvingas Gibson backa redan till 2016 och återgå till en serie gitarrer som fler kunder gillar eller kanske en medelväg med delar av 2015 kvar.


Nu är inte Gibson helt oerfarna med att satsa fel, jag vill bara påminna om Flying V och Explorer som tokfloppade för att sedan bli superpoppis och dyra samlarobjekt. Om detta gäller 2015s lineup ska jag låta vara osagt, men kanske ska man köpa en ändå?

Stay Zombied

torsdag 12 mars 2015

Gibson 2015 handlar om stora förändringar + undersökning

Jag fick en fråga häromdagen: "Ska man i nuläget köpa Gibson begagnat eller nytt?" En rätt så knepig fråga skulle jag vilja drista mig till att säga.  Svaret borde dock bli en "begagnad" om du vill ha en Gibson så som de nästan alltid varit och "nytt" om du intresserar dig för det "allra senaste inom modern gitarrkonstruktion".  Frågan är kanske mer relevant, och möjligen också begriplig, om du känner till att Gibson moderniserat i princip hela sitt utbud i och med sin 2015 lineup, till nästintill oigenkännlighet. För det är ordentliga ändringar man genomfört jämfört med 2014. 

Frågan hade inte varit så intressant om det bara rört sig om mindre justeringar på detaljnivå, men de nya Gibsongitarrerna kan man på ett sätt kalla "helt nya instrument för en ny tid". De nya gitarrerna kommer helt säkert välkomnas av vissa medan andra kommer att uppröras, i synnerhet puritister. Men det är så här utveckling ser ut i praktiken:

"man måste riva upp det gamla för att odla det nya" 

På den punkten förstår jag helt och fullt skälen bakom Gibsons initiativ.



Frågan som trots det inställer sig är hur den breda massan kommer reagera, alltså de som är beredda att från 18 000 kr och uppåt för ett fint instrument. Gibson är idag ett mycket stort företag, de har för länge sedan lämnat den entreprenöriella fasen med småserier, och är därför extremt beroende av trogna kunder för att klara konkurrensen. Man måste numera sälja massor av gitarrer för att infria marknadens förväntningar. Med en sån position kommer en utsatthet och dess förutsättningar driver på behovet av att tillföra nytt, det vill säga skapa ett behov som från början inte finns hos kunden. Annars kan kunden givetvis välja att bara handla begagnat eller vintage. Produktutveckling handlar bland annat just om det, att försöka hitta fler som intresserar sig för produkterna, men det handlar även om kvalitetsförbättringar såklart.

En mästare på området var Steve Jobs som efter återkomsten till Apple förnyade sin bransch, lärde kunden vad de behöver, och tog kommandot över stora delar av marknaden. Om det är något sådant Gibson tänker sig med detta ska jag låta vara osagt, för det vet jag inte, men det är inte svårt att göra den kopplingen med tanke på hur stora förändringar som görs på en enda gång. Men jag kan naturligtvis ha fel här, ni får ta detta resonemang för vad det är.

En del förändringar är av rent kvalitetsmässig art medan andra är mer funktionsmässiga och mer i ögonfallande Det är väl kring det senare diskussionerna kommer gå varma tänker jag. För det kommer säkerligen diskuteras, i synnerhet bland hardcore Gibson fans, som inte direkt är kända för att ta emot moderniseringar överhuvudtaget. Talar man med branschfolk påpekar de dessutom att den svenske gitarristen är något mer konservativ än genomsnittet.

Gibson tar alltså på sig en tuff uppgift, och det är nog en högst medveten strategisk fråga. De känner sin typkund väl vid det här laget, så jag har svårt att tro att de inte gjort detta med någon form av medveten riskanalys och strategi. Min gissning är att man vill nå en yngre mer teknikmottaglig publik, framtidens gitarrister, och samtidigt förflytta puristerna till de lite dyrare "Historic" och "Custom Shop". Jag tror de satsar stort på att bli trendsettare helt enkelt.

De mest i ögonfallande förändringarna är att de på i princip hela linjen inför bl.a:

- G-Force, den automatiska stämtekniken som gör att du kan stämma om gitarren exempelvis mellan låtar med hjälp av en robot på baksidan av huvudet
- Breddar greppbrädan och tanken är att du ska kunna bända tryggare med de bägge E-strängarna utan att halka av. Strängarnas avstånd bibehålls.
- Mässingssadel som är justerbar i höjd, den kallas Zero Fret Adjustable Nut. Jag tror att detta också är en bidragande orsak till den breddade greppbrädan
- Förbättrat Tune-o Matic, enklare justering i höjd och titansadlar
- Tjockare greppbräda, alltså mer trä som tillför mer sustain
- Nytt inputjack som förhindrar "signalbrott" (?)
- Bättre kablage i elektroniken
-  Det gamla scriptet i huvudet är utbytt mot ett nytt, som ska vara Les Pauls egen autograf
- Lackarbetena är också modifierade och vissa har utgått
- Avtagbart plektrumskydd utan skruvar
- Alla gitarrer är också kvalitetsjusterade när de lämnar fabriken
- Helt nytt case

Fullständig lista på allt finns här 

Med det nya finesserna kommer också en prishöjning, inte konstigt eftersom man får en gitarr som utlovar högre kvalitet + ett antal nya funktioner med målet att tillföra högre värde för gitarristerna. Men ändå en ansenlig höjning på runt 20%. Hur motiverad den är lär visa sig i försäljningssiffrorna.

Hur detta tas emot är som sagt väldigt svårt att säga, jag tror en hel del kommer gilla det och andra kommer se sig om efter begagnade gitarrer med den mer traditionella konstruktionen.

Jag har själv provat igenom stora delar av 2015-serien och som med alla gitarrer är det en fråga om vad man gillar, och vad som passar ens egen spelstil i slutändan. Men för att komma fram till mer definitiva uppfattningar skulle jag behöva testa ett par exemplar under lite längre tid. Därför har jag svårt att värdera dem helt och fullt. Men utifrån förutsättningarna upplever jag tonen i gitarrerna jag testat håller hög kvalitet och jag gillar tanken med mer trä i greppbrädan. På det hela taget känns de genuina. Den bredare halsen passar inte mig som har lite mindre händer, å andra sidan är det förmodligen en vanesak. Men helt klart så är det här jag upplever den största förändringen rent spelmässigt. Jag förstår helt enkelt inte logiken bakom belsutet att bredda halsarna.

G-Force fungerar bättre i den nya versionen men det är också en estetisk kulturhistorisk fråga? Jag tycker tillexempel att en Les Paul Traditional förlorar sin idébas om den inte responderar med tex 60-talets gitarrer.

Sammantaget tycker jag att det är ganska "bold" av Gibson att försöka sig på att staka ut en ny väg för branschen med sina innovationer, all heder åt dem i det avseendet, men också lite märkligt gränsande till hybris. Hur 2015-serien tas emot får framtiden visa. Jag gissar på att dessa förändringar blir kortvariga.

Mitt ökade intresse för Gibson den senaste månaden har dock fått mig in på ett helt annat spår, nämligen att köpa två begagnade Gibson Les Pauls. Den första är en Les Paul Traditional  Ebony 2011, den kommer i ett inlägg inom någon dag.

Hur tänker du kring Gibsons nya strategi? Delta i undersökningen nedan....

Hur tänker du kring Gibsons nya strategi?

Jag är enbart positiv
jag är försiktigt positiv
Ingen uppfattning
Jag är inte helt övertygad
Jag är direkt negativ
Poll Maker

söndag 8 mars 2015

John Norum - En av världens mest passionerade gitarrister


"Om det känns rätt så är det rätt"

John Terry Norum är född i Norge men från tidig ålder uppvuxen i Upplands Väsby, platsen där dricksvattnet måste innehållit något speciellt eftersom den drivit upp några av världens mest fantastiska gitarrister i sin tid.  John, killen alla säger är den mest galna av alla tonjägare i vårt land, har varit svår att att få fatt och jag har försökt på alla möjliga vis sedan förra året faktiskt. Häromdagen lyckades jag, till min stora glädje. 

John är mest känd för den breda massan för sitt gitarrspel i Europe, som han lämnade för en solokarriär när det gick som bäst för bandet rent kommersiellt. Den som tar sig tid att djupdyka i hans soloplattor har däremot mycket att finna både när det gäller ton och känsla och teknik. Det är tydligt om man lyssnar igenom allt att det finns ett sökande efter något och hans spel byter alltsomoftast riktning, och det som klibbat fast i mig genom åren. Varje ny skiva har innehållit en ny twist att lära känna och Europes senaste platta War of Kings är inget undantag.

Jag vet inte hur många timmar jag lyssnat på killen och när jag tänker efter har hans gitarrspel alltid funnits där som en följeslagare i alla faser av mitt liv, andra gitarrister har kommit och gått. Därför känns det nästan som vi känner varandra när han svarar i andra änden av telefonen. Vi pratar intensivt och länge och allt rör gitarrer och förstärkarljud förstås. Jag är mest nyfiken på hur tokig han är i sin "jakt på ton". Det visar sig att han utan tvekan är den  i särklass mest passionerade person jag pratat med utan konkurrens. När vi en dryg timma senare avslutar samtalet känns det som vi bara avhandlat en bråkdel av de frågor jag har.

Stämmer det att du under gig ibland få för dig att byta förstegsrör i förstärkarna?
- Ja ha ha, det händer ofta faktiskt. Det är mest förstegsrören som jag brukar hålla på och dutta med, särskilt ettan som är själva gainstageröret och som har störst påverkan på själva soundet. Det är roligt.

Jag tycker det är en bra markering för var gränsen går mellan "intresserad" och helt "uppslukad" av det här med ton?
- Ja men är det nåt som jag märker inte stämmer så funderar jag över det och sen kommer jag oftast på att "ja just det, det kan var det eller det" eller  "vad har jag nu för rör med mig i väskan".....

Men hur har du tid att fundera över det mitt i giggen...?
- Alltså jag tänker inte så mycket på hur jag spelar utan mer på hur det låter liksom, typ "fan vad illa det låter" och att jag måste fixa det på nåt sätt och så går jag igenom i huvet vad det är för rör jag har i väskan,  kanske några JJ Tesla eller några kineser. Och vi har oftast lagt in några break med synthsolo eller mellanprat och då smiter jag bak och byter. Och funkar det inte efter ett par låtar så kommer trumsolot och så kan jag byta igen.

Är det fortfarande JCM800 du använder mest?
- Ja det är det, 50 wattarna. Jag har även med mig en 100 wattare, men det är mer som backup. Den låter också väldigt bra men den är mycket starkare så dom andra klagar hela tiden på hur starkt det låter. Är det mindre ställen spm teatrar och sånt så försöker jag hålla mig till 50 wattare, men det är nåt speciellt med 100 wattaren eftersom den har mycket "headroom" och låter stort och mäktigt, men det känns som den funkar bäst på utomhusgig och festivaler och sånt.

Men du har alltid dina egna grejer när ni är ute på turné, aldrig lånegrejer?
- Nej aldrig lånegrejer, möjligtvis högtalarlådor men förstärkarna flyger alltid med och pedalbord och gitarrer och sånt där.

Ska vi ta och reda ut det här med den JCM800 2205 som du fått eller köpt av Michael Schenker. Det går massa rykten om den, kring vilken årsmodell det är och så vidare...
- Ja det är den som är min "mainstärkare" eller nr 1 som jag kallar den och det är en förstärkare som Michael Schenker hade på UFOs reunionturné 1995. Jag vet inte om han hade den på skivan men på turnén hade den.

Hur fick du tag i den?
- Jo jag var ute och kollade på lite gig och så där på turnén och så plötsligt bjöds jag in till att hänga med bandet i turnébussen, det var väl nån som sa att jag var han som spelade med Europe och lite annat och det tyckte dom väl var lite kul. Jag lärde känna bandet ganska bra och gitarrteknikern också. Sen efter ett tag ringde gitarrteknikern och sa att Michael Schenker ska sälja av sina grejer för han ska bara spela aukustiskt nu framöver, han kan få för sånna grejer ibland.

ha ha ha...
- Jo så han frågade om jag var intresserad av att köpa den här förstärkarn som han använt på turnén, och jag blev självklart helt i extas och började hoppa upp och ner minns jag.

Var den moddad eller orginal?
- Nä den är inte moddad på nåt sätt utan den är helt original och jag har inte rör den sen dess, förutom bytt rör och så där då. De andra förstärkarna har jag lite småmods i men den har jag låtit vara som när han spelade på den.

Jag har en JCM800 -89a, väldigt bra. Vilken årsmodell är nr 1 ?
- Det är en -87a med den förbättrade gainen. Jag har provat tidigare från 84 och så där men de låter mycket sämre och är inte alls samma grej, tycker jag ska jag då tillägga. De funkar säkert för andra. Jag har också en från 88a som också låter bra, men lite annorlunda. 87an låter bäst och har dessutom en otrolig output, nästan som en 100 wattare och den är väldigt ren i disten och inte alls fräsig som de kan vara ibland. Jag vet faktiskt inte varför, jag tror det är ett bra ex helt enkelt.

I princip sitter det ju som en liten distpedal i den...
- Ja det är en diod där i som hjälper till. En del säger att "det där är inte rördist" eller "det är en diod där som distar" och sånt men det är en kombination av både rör och dioden som gör att det låter på det där fantastiska sättet. Jag brukar tänka att man slipper du distboxen ute på golvet istället och att den är inbyggd i förstärkaren, det tycker jag är mycket bättre och dessutom är gaisstrukturen  anpassad till just den förstärkaren. Det påminner lite om den där gamla "Marshall Guvn´r" overdriven som de gjorde på 90-talet. Den skapar det där middiga honket, som jag gillar.

Den skiljer sig från JCM900...
Ja den har lite fräsigare dist tycker jag.... jag är inte så förtjust i den, men jag har använt dem också när jag var med i Dokken. De var väldigt hypade i USA då minns jag och fick några från Marshall men vi använde dem bara 5an 6an på gainen, just innan de började dista och så hade vi overdrive pedal innan istället. Körde man gainen hårdare kom det där surret och fräsigheten in i bilden och så blev det väldigt basigt eller muddigt...

Jag köpte en Ceriatone som byggts utifrån Jose Arredamos moddar i LA  för ett tag sen, han gjorde mycket i L.A på 80-talet...
- Jo José ja, honom har jag träffat faktiskt. Han hade precis gjort en ny modd till en polare som heter Andy. José frågade honom om vi ville komma upp till Eddie Van Halens hus eftersom Eddie var nyfiken på att höra den nya modden som Andy hade. Vi kom upp till hans hus och klev in i 5150 studion med två förstärkare med nya modden i och hälsade på Eddie. Bara att hälsa på honom var ju helt sjukt, jag minns att jag inte sa många ord alls ha ha ha...

Dör man inte då?
- Jo det var på gränsen faktiskt. Vi kollade in studion och alla grejer som de spelat in plattorna med och det var riktigt coolt faktiskt. Sen pluggade Eddie in sin vitröda gitarr i förstärkarna och drog tre licks och sa "way to much distortion"... Han tyckte hela alltet med supergain gått övertyr helt enkelt. Men det var ju så då i slutet av 80-talet, alla gitarrister skulle ha mer och mer gain.

Det är ju tacksamt om man vill gömma slarvigt spel...
- Jo det är sant men man kan ju ha mycket gain på olika sätt tänker jag. Yngve har ju hur mycket gain som helst, men det är ju ingen dist direkt utan tonen är ju ren på det sättet att man hör strängseparation klart och tydligt. Egentligen är det ju sustain alla vill ha, så man får det där hänget och inte fastnar i tonen och den dör när man solar så att säga. Jag har på senare år kommit på att soundet inte sitter så mycket i förstärkaren utan mer i gitarren faktiskt. Finns det inte mycket sustain i guran hjälper inte förstärkaren till så mycket i alla fall. Så om gitarren är stum så blir det inget, och sen sitter det ju i fingrarna också såklart.

Så du är egentligen inte så mycket för high-gain?
- Nej jag hatar Rectifiers och sånt där heavy metal fräsljud, det är det värsta jag vet. Ett av mina favoritsound är Ritchie Blackmore på Made in Japan, hur mycket sustain som helst men knappt nån dist i ljudet liksom. Yngves rigg är likadan på det sättet, jag har spelat på den några gånger och det är hur mycket sustain som helst men kristallklart och på full volym hör du varenda ton.

Var riggen moddad?
- Nej hans förstärkare var, i alla fall då, helt rena från moddar och så hade han en DOD 250 Preamp, men de distar ju inte utan det är ju en preamp/overdrive med bara massor sustain, vilket är cool. Sen är hans touch väldigt unik och han har ju många bra gitarrer att välja mellan så han har väl hittat några superex.

Hur många gitarrer har du att välja på nuförtiden?
- Jo jag har några stycken ha ha ha....jag vet inte, men jag är ingen gitarrsamlare så där direkt utan alla som jag har använder jag. Är det några jag inte längre använder brukar jag göra mig av med dem. Jag byter ofta in det mot nåt annat roligt, det kan vara nån förstärkare eller vad som helst.

Man ser ibland en del grejer på Blocket som varit i din ägo...
- Jo absolut, det är en del kalkoner som jag haft hemma som bara legat eller som jag haft på turnéer och kämpat som ett djur med men som jag kommit på inte är så jättebra när allt kommer omkring. Den var kanske mest var snygg i flammorna eller nåt sånt, om det var en Les Paul. Ibland när man köper till exempel en reissue 59a med Brazilian Rosewood greppbräda, handlindade mickar och allt liksom är perfekt så upptäcker man att det ändå är precis noll sustain i gitarren.

Ja det finns ju en konsistensproblematik...
- Ja tyvärr så är många gitarrer helt olika när det kommer till sustain och ton. Om du tar fram 10 Les Pauls i samma årgång så låter alla i princip helt olika, man måste hitta ett bra ex helt enkelt.

PRS verkar ha hittat en konsistens i sina serier?
- Ja jag har haft en så där faktiskt en gång och det var lite wow på den minns jag. Jag vet inte varför jag sålde den faktiskt, det är ganska många gitarrer som jag sålt och sen ångrat mig efteråt.

Det hör väl till när man ständigt söker den där tonen vi alltid pratar om?
- Ja det gör ju det. Man är kanske uttråkad en dag och sitter hemma och ugglar och tänker "å gud vad ska jag hitta på idag", "finns det nån gitarr jag kan sälja eller byta in på nån musikaffär". Sen går det en vecka och så tänker man "det där var väl jävligt onödigt". Eller så ser man en video på YouTube med ett grymt gitarrljud där snubben har precis en sån gura man just sålt. Lite jobbigt faktiskt...ha ha ha...

Ett av mina favoritalbum genom åren är Face The Truth, och jag har alltid undrat hur det där tighta gitarrljudet kom till. 
- Där är det faktiskt en 100 watts Soldano (SLO) som var ganska nya då i början av 90-talet. Det var många i USA som använde dem, bland annat Gary Moore när han släppte Still Got The Blues. Jag såg några livegig där han hade två stycken och jag minns att jag tänkte att jag måste prova dom där.

Körde du vidare på dem sen också?
- Nej jag bytte helt till min 2205 efter 1995 och har kört med den på alla inspelningar sen dess.

Spännande, det är ju ganska olika typsound på soloplattorna ändå...
- Ja men det är olika gitarrer, mickar, rör, pedaler, uppmicknigsteknik osv som kommit och gått och allt har ju sin påverkan och funktion i soundet. Just på Face The Truth var det Soldanon på ren kanal och en sån där Marshall Guvn´r Overdrive. Jag gillade aldrig disten i Soldanon, som ju är mer åt metalfräshållet. Många år efteråt läste jag att de flesta andra som Gary Moore och George Lynch faktiskt också bara använde den rena kanalen med en overdrive framför. Och det funkade bra med Guvn´r och Soldanos rena kanal ihop, det blev en bra mix och bra botten.

Vad var det för gitarrer Face The Truth"?
- Kompgitarrerna var gjorda med en Les Paul Custom men alla solon gjorde jag med en Arvidsson Strata, förutom två låtar där jag använde min gamla 65a Strata. Arvidssonstratan var väldigt speciell faktiskt.

Sen slutade du med Strator ett tag?
- Ja sen blev det Gibson för hela slanten. Jag ville ha ett fetare sound och så ville jag inte hamna i ett särskilt fack och bara låta som Blackmore, Malmsteen eller Vaughan utan jag vill utveckla mig eget sound. Så det blev mer åt Les Paul och Flying V hållet. Och när det gäller Flying V så slutade jag det också ett tag för det är så lätt att man börjar spela massa Schenker licks med den. Det går liksom inte att stoppa, så fort vingen åkte på så körde man några UFO låtar...
. ha ha.

Det är ganska intressant det där med vad olika gitarrer triggar igång... Ofta när jag hänger på mig en gitarr som är starkt förknippad med en viss gitarrist så börjar jag harva sånna grejer...
- Ja det är jätteskumt men så är det, och det var därför jag snöade in på Les Paul istället. För mig var det lättare att hitta min egen stil med dem. Jag tänkte att det annars skulle hämma mig i min utveckling som gitarrist.

Men att spela UFOs "Rock Bottom" med ett V hängandes är trots allt det roligaste man göra en trist eftermiddag, eller? 
- Ja jo det är ju det ha ha ha. Vi brukar köra den på soundcheck men när det är över brukar jag ropa "ge mig min Les Paul så jag kan låta som mig själv igen"....ha ha

Fast nu för tiden har du plockat upp Stratan igen väl?
- Ja på senare år har jag börjat blanda igen. Just med Strata tyckte jag ett tag att det lät för tunt men nu har jag hittat en strata som låter nästan fetare än en Gibson trots att det är single coil.  Jag vill inte ha humbucker i strator eftersom det tar bort det unika i strataljudet. Stratan jag har nu är av "basswood" och har mer botten och sen har jag Dimarzio FS-1 i den, som är väldigt feta.  Den låter mycket bättre än dem med alkropp tycker jag. Det är dessutom Gary Moores gamla strata faktiskt. Rent allmänt kan man få hålla på och leta hur länge som helst för att hitta en strata med riktigt stort ljud i. Det är så mycket som spelar in på hur den låter, alla delar måste passa ihop med varandra och det gör det på den här.

Nya plattan låter fantastiskt och lite annorlunda, vad är det som tillkommit?
- Vad kul att höra, tack. Att det är vi som spelar live rakt av i studion är det som gör hela grejen tror jag. Det är helt och hållet Dave Cobbs förtjänst som plockade fram vår energi som vi har när vi spelar live och vi gjorde hela plattan på 14 dagar faktiskt.

Är solona också "real time live" ?
- Absolut, allt är live. Jag körde bara igång mina effekter när det var dags för solo. Det funkade hur bra som helst, det blir mer energi när man gör det på riktigt tillsammans som band. Vi dubbade inte kompgitarrerna heller, som vi alltid har gjort tidigare. "Här ska inte dubbas nåt sa han bara" den gode Cobb. Och det är klart om du har ett stort gitarrljud från början så behövs ju inte det.

Det finns en annan grej som jag la märke till, och som väl är lite nytt för dig, och det är att jag hör en fuzzpedal...
- Ja just det ha ha ha. Jag har alltid varit allergisk mot fuzz faktiskt, men Dave, som den gamla hippien han är, hade med sig gamla fuzzpedaler och sa "ska du inte lägga lite fuzz på den här låten"?`"Ehhh nej det ska jag verkligen inte" sa jag först. Men han gav sig inte och jag sa "ok vi kan testa". Så jag pluggade in och det lät ju hur jävla coolt som helst, så det ligger där på 2 låtar.

Men vid sidan av fuzzen i en av låtarna i solopartiet ligger också en vanlig mer rent gainad kompgura, stämmer det eller hör jag fel?
- Jo precis det var jag som tyckte att det låter ändå lite tunt i vissa partier, det är nog det du tänker på...men det är de ända undantagen.

För att vara Europe är det väldigt bluesigt?
- Ja det är ju det, och till min stora glädje måste jag ju säga. Jag är ju egentligen en bluesgubbe i grund och botten, det är ju så det är. Så det är mycket blueslicks, eftersom det är det jag gillar. En del tycker kanske att det är tråkigt de gamla vanliga pentatonic scale och bla bla.  Men jag är inte inne på shredding och jag gillar inte klassisk musik heller eller jazz, utan det är blues liksom.

Den gamla pentan övervinner allt?
- Jo men den gör ju det och det är där man får mest feeling i spelandet tycker jag. Jag gillar egentligen inte skalor och sånt där, jag tycker det är jättetråkigt, det ska töjas och bändas tycker jag och grejen är att "om det känns rätt så är det rätt".

Europes karriär har ju innehållit olika epoker rent stilmässigt, och denna fas som ni nu inlett är ju ytterligare en ny väg. Det känns modigt, är det medvetet eller har det bara blivit så?
- Jag har aldrig tänkt riktigt på det på det sättet, men man har ju hört från fans genom åren som säger "kan ni inte göra en "Final Countdown 2" och sånt där men man går vidare och utvecklas och det har blivit mer och mer gitarrbaserat och tyngre sen vi återförenades för 10 år sen.

Men det känns som om ytterligare ett nytt kapitel skrivs nu med nya skivan, med mer classic rock och ännu mer bluesy? Är det precis som med Opeth, att ni skiter i vad folk tycker och gör er egen grej här och nu?
- Ibland kan man bli lite orolig för om man "rock the boat" för mycket kanske men vi har inte haft nån jättestor plan på att vi ska gå en speciell riktning eller så. Vi har bara försökt göra bra låtar som vi gillar och jag ser det snarare som en naturlig utveckling för bandet. En bra låt är en bra låt helt enkelt, sen om det är pop, ballad eller metal spelar ingen roll egentligen.

Hur ser planerna på livegig ut framöver? Var kan man höra er?
- Just nu är det tre veckor i England och sen är vi hemma 2 veckor och sen USA-turné. Efter det åker vi ut i Europa och gör sommarfestivaler. I Sverige blir det Skogsröjet och Töreboda Festival som det ser ut nu, men det blir säkert fler. Det pratas om Gröna Lund men jag vet inte...

Festivaler är väl lite som branschträffar också eller?
- Jo absolut, det är ju det, och jag föredrar faktiskt festivaler. Man når många människor.

Men det är ganska korta gig, om man inte headlinar förstås?
- Jo det är det men vi försöker alltid komma upp högt på listan så vi kan köra de längre giggen med vårt ljud och ljus och allt sånt. Vi tackar faktiskt nej till många festivaler, särskilt om det inte är rätt för oss genremässigt. Vi har ju gjort en del sånt där förr när man får spela 45 min kl fyra på eftermiddagen på nån Doom-Festival men det är ju inte så skoj för någon. Vi vill ju kunna göra det så bra som möjligt.

Det vore kul om det gick att göra en Rig Rundown nån gång när ni är i Sverige i sommar, är det möjligt tror du?
- Ja absolut, jag brukar kolla Rig Rundowns själv och se vad folk använder för grejer och det är skitkul och nyttigt. Jo det skulle vara kanon om vi kunde göra det, det gör vi tycker jag...

Du en sista grej, min JCM800 2205 har börjat strula. Effects loopen funkar inte, vad tror du det kan vara?
Hmmm...skumt. Prova att byta förstegsrör nr 4, jag skulle tro att det är slut.

Ok, tack för att samtalet... Alltid roligt att prata med nån förstår.... lycka till med turnén.
- Absolut och tack själv, det var väldigt kul, vi kan hålla på hur länge som helst. Vi ses i sommar när vi gör Rig Rundown, det ska bli skitkul...

Jag följde min nya mentors råd och köpte nytt förstegsrör nr 4 till min JCM800.

Det hjälpte, såklart...





söndag 1 mars 2015

John Levén om John Norums gitarrnörderi och Europes nya album War of Kings

Europes nya album "War of Kings",  som är inspelad i nya PangGaia Studios i Stockholm, släpps i morgon 2 mars. Albumet har producerats av Dave Cobb, som bland annat gjort Rival Sons och Chris Cornell. Det låter ruskigt bra den här gången, och man får en känsla av att de gjort precis som de själva velat göra och struntat helt i förväntningar från andra håll.

Första gången jag hörde talas om Europe var när de var med i Rock SM 1982 och vann hela skiten. Jag minns att jag fångades av John Norums gitarrspel. Grabben från Väsby, denna lilla förort som langat fram begåvade gitarrister mer än kanske någon annan plats i världen i sin storlek. Jag har följt Norum genom alla år sen dess och han är en av mina topp 5 gitarrister "all time". Varje ny platta där han medverkat har varit "julafton" för mig som boffar gitarrton som fort jag bara kommer åt. Album med John Norum garanterar närapå rakt igenom briljant gitarrspel, och War of Kings är sannerligen inget undantag.

Innan jag kommenterar gitarrgrejjerna på nya plattan så finns det en del saker att ha i bakhuvet när man läser det eller ännu hellre när ni lyssnar i morgon sen då.

Jag träffar John Levén för att bringa klarhet i en del frågor som i alla fall inställde sig hos mig när jag lyssnade. Och när jag ändå hade honom i närheten så passade jag på att fråga honom om basister är lika nördiga som gitarrister när det kommer till ton och instrument.

Plattan är väldigt "back to the roots" med inslag av "classic rock", nästan som en sublim hyllning till det ni vuxit upp med musikaliskt tänker jag?
- Ja vi har väl helt helt enkelt släppt loss influenser därifrån, jag har ju till exempel vuxit upp med Black Sabbath, Aerosmith, Deep Purple och Zeppelin och så vidare, det har vi ju alla i bandet.

Men det går aldrig över gränsen och blir till ett försök att plagiera hur de banden låter...
- Nej det låter fortfarande Europe, men det började lite redan på förra plattan Bag of Bones faktiskt.

Det är ännu mera bluesigt nu och känslan av er som en bandenhet är väldigt påtaglig...
- Vi har försökt att fånga oss som vi låter, när vi tex jammar i replokalen. Tidigare har vi satt trummor först och sen bas och gitarr och så vidare. Vi har liksom aldrig lirat tillsammans, och det är klart när man gör det blir det mer dynamiskt eftersom det händer saker när man spelar tillsammans med andra. Så det här är faktiskt live i studion rakt av.

Det svänger mer än nånsin...
- Ja jag tycker också det, och Ians trumspel är också mer dynamiskt och jammigt faktiskt. Mycket beror på Dave Cobbs inställning och pepp, han är verkligen "the real deal" som producent.

Ni har ju likt Opeth också valt att gå lite nya vägar musikaliskt än förväntat. Nnu är ni på den tredje vägen känns det som, först 80-talet, sen nedstämt ultratungt och nu mer bluesy classic rock. Är det tufft att göra de valen men hänsyn taget till fansens förväntningar?
- Ja man tappar ju en del fans men å andra sidan tillkommer nya och hellre det än att man fastnar i det som många band gör. Vi gör det här för att det är det roligaste vi vet och vill vi fortsätta med det så måste vi våga göra det på det sätt vi vill och inte som andra vill.

Man kan höra på inspelningen att "rummet" är tydligt närvarande...
- Ja och det var ett oprövat kort, vi skulle egentligen spelat in i Whales men så kom vi på att det var bättre att spela in hemma. Det blev i i princip klara samma dag som vi startade och vår inspelningstekniker fick avsluta matchningen. Jäkligt bra studio...

Har ni skrivit låtarna ihop, eller hur har det gått till den här gången?
- Ja det är lite utspritt överlag, jag har skrivit War of Kings med Joey och Hole in My Pocket och sen är det flera som vi skrivit alla tillsammans, så det är lite olika. En av låtarna "Nothin to ya" jammade vi fram i replokalen och Joey spelade in den på sin mobil och sen ringde han mig och sa typ: "kan du göra en demo på det här?" och skickade över en kort snutt.

När det kommer till bas så verkar basspelet vara mer närvarande i riffen än på tidigare plattor?
- Ja jo det stämmer och jag vet inte vad det beror på, men till stor del är det väl så att de här låtarna bjuder in till det och att vi spelat in allt "live i studio", det plockar nog fram det bästa ur oss alla.

Är du lika nördig när gäller basgrejer som gitarrister är?
- Nej faktiskt inte, även om jag har många pedaler och så. Men så fort jag kopplar in en pedal så lider ljudet direkt av det tyvärr. Jag vet inte vad det är men det är nånting som händer med grundtonen.

Vad kör du på för grejer?
- Så jag kör en Mesa 400 Plus med 12 feta rör som jobbar hårt och en Ampeg högtalare. Jag har kört det sen vi startade igen på 90-talet. Sen har jag 5-6 Sandberg basar byggda efter mina önskemål och jag kör dem rakt in och inget annat. Jag är inte sån som ändrar ljud hit och dit och så utan jag har ett ljud och det gäller.

Jag måste också fråga dig en sak, är John Norum lika nördig när det gäller gitarrljud som alla säger?
- Han måste vara värst av dem alla. I lördags skulle vi repa inför turnén och vi var där hela dagen och vid 22 på kvällen var John nöjd med sitt gitarrljud, och då var det dags att åka hem. Men dagen efter var det ju färdigställt, man får se det så.

Man måste ha tålamod med gitarrnördar, nu menar jag nördar ur ett positivt perspektiv?
- Ha ha ha... Oh ja Oh ja... men det har man, gitarrljudet blir ju grymt när han är klar och det är viktigt. Han är otroligt seriös med sitt ljud, bland annat så kan han  under ett gig komma på att det nog är en bra idé att byta ett rör i förstärkaren och så kliver han själv bakom och byter det. Vi kallar honom för rörmokarn....

Jag ska hälsa honom det i morgon när jag ska prata med honom ;)
- Ha ha ja gör det....


Tack för att du tog dig tid för Gitarrzombien....
-. Tack själv...


WAR OF KINGS 
(Out of a guitar perspective)

War of Kings
Ödesmättad tung rak classic rock med "inte jätte gainad gitarr" och partier med avrullad gitarr och lite mudulation (vibe). Solot är wha moddigt och precis så Norumskt man är van vid. Fantastiskt vibrato. Twinguitars i slutet. Gissar att det är det vita V:t.... kan ha fel...

Hole in My Pocket
Wha Wha riff i upptempo och dämpad rockgitarr i versen. De mer eller mindre öppna markeringsackorden i förrefrängen har en fantastiskt fin gain med stor strängseparation men ändå tät och fin. Solot är wha-wha-rockenroll-style på hals och stallmick och det formligen gnistrar. Snyggt slut på solot där vibratot äter sig in och lämnar över till refrängen....

The Second Day
Tung lågtempolåt som svänger och gitarren finns där med en grym strängseparation i versen, och i refrängen understödjer den helheten på en naturligt sätt. Den bara ligger där och bygger atmosfär tillsammans med ett väldigt snyggt trummlir av Ian, aldrig hört honom spela sy dynamiskt.
Solot har en Fuzz i sig, ovanligt för Norum, men han hanterar det som han aldrig gjort nåt annat. Melodiskt och väldigt avspänt.

Praise You
Återigen en dynamiskt präglad låt där gitarren subtilt understödjer i riff, vers och refräng. det är väldigt väldigt bluesigt och låter som en Strata ska, förmodligen Gary Moores gamla strata. Solot är bara helt fantastiskt fint, det går från avrullat till nästan rent gainat mot slutet. Norum i sitt ässe när det kommer till tonhantering....

Nothing To Ya
Börjar med Fuzzgitarr i ett Sabbath-influerat riff som som svänger som bara den. Det här kommer gå hem live! Ingen traditionell Europe låt på ett sätt, men verkligen intressant soundmässigt. Fuzzen är grym. Solot är också udda och det låter som Flanger och Wha Wha. I braket efter solot blåsigt och fina fills. En klassiker!

California 405
Tydligt Purple influerad låt med ett tydligt 70-tals gung. Återigen fantastiskt gitarrljud ur Norums JCM800.... Solot som är melodiöst och väldigt fint avvägt tar låten till en ny spännande historia....

Days of Rock n Roll
Upptempolåt med ett riff i UFO-stil med ett svängigt rock n roll pompa pompa. En låt som kommer äga på festival i sommar.... Solot följer melodin och är väldigt avskalat med snygga vibraton och behöver inte vara mer än så i en sån här låt.

Children of The Mind
Groove! Jag undrar vad han kör för pedal i kompet.... Spännande riff i partiet innan solot, som sen rivs loss i riktigt Norumsk stil. Alltså dessa vibraton....jag dör... Roligt med ett riktigt replokalsslut också....

Rainbow Bridge
Återigen en spännande låt med backspegeln på bakåt, och som det svänger... Solot är grymt med massor finesser och börjar lite Blackmore och sedan tar det Norumska över med hans speciella sätt att hantera melodier.

Angels (With Broken Hearts)
Lugn bluesig låt med snygg halsmickgitarr på rent. Väldigt mjukt och känsligt gitarrspel. Väldigt fina penta-licks mellan vers och refräng med precis lagom stereo-delay som sätter lite känsla utan att vara alltför närvarande. Solot är bara hur fantastiskt som helst, och visar tydligt på hur bred Norum är, inget överspel bara rätt och slätt in i vebon...

Light Me Up
Groovy igen, förmodligen bra livelåt. Det svänger och det hörs att de har kul. Gitarren låter sprucken på ett coolt sätt, nästan som en lågt ställd Fuzz men jag vet inte. Det kan vara nåt annat också.
Solot, återigen väldigt bluesigt, sitter som en smäck och varvas mellan hals- och stallmick och wha. Här visar Norum på hela sin bredd. Top Notch !

Vasastan
Instrumental till en början med fint volympedalspel över keyboard. Klassiskt i samma historiska nisch som Gary Moore brukade göra men här mer en Odysee över Norums fantastiska vibrato och tonhantering över lag. Vackra melodibilder som tillsammans ramar in det han är mästare på på, nämligen låta gitarren tala sitt eget språk.

Hidden Track ?
War of Kings tonas in som en fin avslutning....

Betyg:
10 Zombies (5)