onsdag 29 april 2015

PRS P22 med Piezo - Snacka om mångsidigt instrument, som ett Kinderägg

När jag såg Opeth i november förra året visade Fredrik Åkesson mig en PRS P22 med Piezo, dvs en gitarr med ett extra micksystem i stallet för rent ljud. Det lät fantastiskt spännande och det dröjde inte länge fören jag började snöa in på Paul Reed Smith och fann mig sneglande mot en som hängde nere på Deluxe Music. Det fanns två faktiskt, en klassisk burst, jag tror det var Honey Burst, och en Eriza Verde Green Burst. Jag valde den gröna såklart, den liksom talade förförande till mig... ja ni vet kanske hur det känns?

P22 har tydliga likheter med Custom 22 och många menar att det i princip är samma gitarr förutom att den kompletterats med LR Baggs Piezo micksystem. Men saken är den att P22 faktiskt har lite mer trä i kroppen, dvs den är något tjockare, än sin syster Custom 22, ungefär i häraden McCarty faktiskt, som jag skrev om häromdagen.

P22 är faktiskt två gitarrer paketrad i en, något som möjligen avskräcker de mest inbitna traditionalister. Men låt dig inte luras, kan du hantera en switch så kan du hantera P22. detta är en gitarr så nära fulländning man kan komma. Recensenter över hela planeten lovordar den stup i kvarten, och jag förstår varför. Är du ointresserad av akustiska ljud och enbart vill ha en grym rockgitarr så kommer du inte att ångra dig. Men det är klart att det är i kombination med Piezo som magin uppstår.

Piezo fanns redan i Hollowbody-gitarrer hos PRS, och säkert flera andra också, men med P22 landade konceptet även i renodlat solida elgitarrer. LR Baggs har lyckats göra systemet 60% mindre för att passa och det hela är ett unikt samarbete med PRS. Faktum är att just det Piezo som sitter i PRS inte sitter i eller kommer att sitta i någon annan tillverkares:

"We worked with PRS to develop these sensors, so the Technology will only be available in their guitars. Everything in it is tailored to their needs, and unfortunately, I'm not at liberty to say more than that. The specs and development are under strict contract with PRS. The electronics especially".

I korthet handlar det alltså om två system med två separata output jack. Det ena kan köra både magnetiska mickar och Piezo och det andra enbart Piezo. Man kan därför koppla in två förstärkare, en vanlig för det traditionella mickarna och en som hanterar Piezo-ljudet, och man byter med den lilla miniswitchen.

Detta är genialiskt i den meningen att det är ovanligt med en förstärkare som både hanterar rena och skitiga ljud samtidigt, även om det finns många exempel som gör det så kan det verka komplicerat att både switcha till Piezo och samtidigt byta kanal. Med denna lösning byter du bara till Piezo och vips har du bytt förstärkare. Piezon går ju också att koppla direkt till PAt om så önskas.

Piezo, som drivs av ett 9v batteri, är i praktiken 6 små mickar i stallet, en liten för varje sträng/sadel, som registrerar vibrationer i mötet mellan just sträng och sadel. Det gör att ljudet blir väldigt akustisk i karaktären jämfört med en traditionell magnetmick som mest jobbar mot strängarnas vibrationer.

Piezo låter också betydligt mer akustiskt än vad en elgitarrs rena ljud brukar prestera, helt klart.
Men låter den som en schysst akustiskt gitarr? Jag skulle säga att det påminner väldigt mycket om det, betydligt mer än vanliga elgitarrer som simuleras. Om du kör den här i en "akustisk simulator" av något slag så låter det läskigt nära faktiskt. Jag tänker att det är praktiskt om du spelar musik där det ofta växlas mellan el- och akustisk gitarr eller om du spelar in studion och vill experimentera med olika akustiska gitarrljud.

En annan poäng, och den är inte obetydlig i sammanhanget, är att du plötsligt kan få en "akustisk gitarr" med spelkänsla som en elgitarr. Allt detta är naturligtvis en smaksak, men personligen gillar jag det väldigt mycket.

Om du blandar både Piezo och traditionella mickar, miniswitchen i mittläge, får du en ytterligare karaktär som är spännande att lattja med, ljudet blir väldigt stort och maffigt kan jag lova. Du ställer då nivån mellan de båda med en särskild ratt. De andra rattarna är volym och ton i vanlig ordning och sen har du såklart PRS 5-way switch.

Som om detta med Piezo inte vore nog så  har P22 ett par riktigt bra "normala" mickar också. I stallposition sitter 57/08 Treble och i halsen 57/08 Bass. Dom här mickarna är extremt användbara till i princip allt, även om det pratas om spektrat rent - blues - vintage eller classic rock. Stallmicken har en tydlig trebblig attack och bryter upp på ett utmärkt sätt, kanske lite tidigare än andra i samma genre, och halsmicken ger ett lite rundare och mer lågfrekvent grundljud.

Lägena på P22s 5 way Switch är:
Position 1: Bridge humbucker
Position 2: Bridge humbucker med neck single coil
Position 3: Bridge and neck humbuckers
Position 4: Neck singlecoil med bridge singlecoil
Position 5: Neck humbucker

Möjligheterna här är många och väldigt spännande tycker jag. Man kan få gitarren att låta som allt från Les Paulish och Stratocasterish om du vill eller så nöjer du dig med att konstatera att "så här låter PRS P22". Vill man låta Les Paul eller Strata väljer man naturligtvis de gitarrerna. Kvalitén i ljudet är enastående, både på rent ljud och överstyrt.

Gemensamt är att P22s mickar levererar ett brett register och det är tydligt att de håller hög kvalitet. Som jag skrivit tidigare så har ju Paul Smith som ambition att bygga "gitarrer runt mickarna" och inte tvärt om, vilket då betyder att man bör fundera noga på om man ska byta och varför. Vi vet ju alla att en mick som alla älskar kan uppföra sig annorlunda i olika gitarrer. Att säga att en mick låter si eller så är svårt, gitarren som huserar den spelar väldigt stor roll. Men det gör ju å andra sidan det hela än mer spännande tänker jag.

Halsen kallas Pattern Regular, och är att likna vid "Wide Fat" som exempelvis sitter på McCarty. En smärre uppdatering har gjort att den bytt namn, men i sak är det samma typ av halsprofil.

Pattern Thin är samtidigt uppdateringen av "Wide Thin" som sitter bland annat på Custom 24.

Inlaysen på P22an har en lite annorlunda utformning än vad som traditionellt varit fallet. Fåglarna har konturer istället för att vara helt fyllda, och det ger P22 ett unikt utseende i familjen. Greppbrädan finns inget att anmärka på och banden, av

Halsen på en PRS är en av de viktigare detaljerna enligt företaget själva, och jag håller med. Man har som filosofi att i första mötet ska kommunicera med gitarristen. De första sekunder avgör, och det känner ni säkert igen.

Förmodligen är det något som alla tillverkare har som mål, det är ju i området runt halsen som mycket av magin uppstår när det gäller känslan och upplevelsen. Men min erfarenhet hittills är just att halsarna, oavsett profil, känns gedigna och genomarbetade.

Stämskruvarna är PRS Phase III Locking Tuners, som är öppna baktill. Det ger ett annorlunda utseende till gitarren, men framförallt så fungerar de helt perfekt. Det är ingen konst alls att "finfinjustera" och de följer minsta rörelse man gör med ett tryggt litet motstånd. De håller sen stämningen helt perfekt och även vid ganska hårt spelande.




PRS P22 2012
Färg: Eriza Verde Green Burst
År: 2012
Kropp: Mahogny
Topp: 10 Lönn
Hals: Mahogny
Halsprofil: Pattern Regular
Greppbräda: Rosewood med Bird Inlays
Stämskruvar: PRS Phase III Locking Tuners
Band: 22
Scale: 25"
Radius (radie): 10"
Mekanik: PRS Piezo Adjustable Stoptail
Mickar:  57/08 Treble och 57/08 Bass
Switch: 5 Way
Rattar: Volym och Ton + en nivå för Piezo

Slutomdöme
PRS P22 är bättre än ett Kinderägg, den innehåller så många överraskningar att man bara ler. Jag har verkligen svårt att hitta något på den här gitarren som gör mig missnöjd. Den är fantastiskt skön att spela på, den låter väldigt bra, den är solid som bygge betraktat och den har fler tontyper inbyggt i sig än någon annan gitarr jag testat. Den kommer i ett ordentligt hardcase som håller för det mesta skulle jag tro. Dessutom är den sjukt snygg...

Men smakar det så kostar det, räkna med runt 38 000 kr ny, tex på på Deluxe Music. Mycket pengar för de allra flesta, men å andra sidan så ska man se P22an som ett instrument för den som spelar mycket och som behöver en pålitlig följeslagare på turné. Ett arbetsverktyg. Det är i de slitsamma miljöerna som gitarrister behöver välbyggda grejer som går att förlita sig på. Ett tips är att besöka någon butik och känna efter själv, det är i det mötet det händer...

Betyg:
5 Zombies (5)

lördag 25 april 2015

PRS McCarty 10 Top

PRS alla olika modeller har med åren skiftat i specifikationer pga av förbättringar och uppdateringar av olika slag. Det känns som att kulturen på PRS handlar mycket om att förbättra kvalitén, hela tiden. Läs gärna mitt förra inlägg om PRS som fenomen och företag. En av de mer intressanta modellerna är PRS McCarty. Dels är det en av deras mer omtyckta modeller i sig men den har också en spännande historia. Jag skaffade mig en McCarty från 2000 för ett tag sedan, men innan vi går in på den så vill jag ge er lite bakgrund. 

Ted McCarty var VD på Gibson under guldåren 1950 - 1966 då han slutade och istället slog sig till ro på företaget Bigsby. Man skulle kunna säga att Gibson har allt att tacka Ted McCarty för, han låg nämligen bakom både Les Paul, Flying V, Explorer, SG, Firebird och till och med Humbuckers och Tune-O-Matic. Han var, precis som Leo Fender, ingen hejare på gitarr men extremt kundorienterad och han frågade praktiskt taget 1000-tals gitarrister vad de önskade att en gitarr skulle göra för dem.

Insikterna omsattes sedan till faktisk verksamhet och det är klart att efterfrågan då ökade på instrumenten och så småningom även tillverkningsvolymerna.

Under Ted McCartys ledarskap ökade Gibson sin produktion från 5000 till 100 000 instrument per år, en imponerande tillväxt sett ur ett företagsperspektiv. Intressant är att det var dessa år som de magiska instrumenten Les Paul 54, 57, 58, 59 intog marknaden. McCarty gjorde helt klart en stor impact på Gibson och hela industrin i övrigt.

I slutet av 80-talet dammsög Paul Reed Smith registren för amerikanska patent och upptäckte att namnet McCarty dök upp i princip överallt.  McCarty´s sinne för idéer imponerade på honom så mycket att han i slutet av 80-talet vände sig till honom och deras vänskap utvecklades till ett reellt mentor-adept förhållande. Smith har sagt att McCarty har varit extremt viktig för PRS eftersom han gav PRS bekräftelse på att de hade något stort på gång och bidrog också till en hel del i tillverkningsprocessen. McCarty berättade allt om hur de gamla gitarrernas tillverkades under hans tid på Gibson, hur minkarnas virades, hur halsarna limmades och allt annat. Paul Reed Smith använde honom för råd ofta och lyssnade noga på Teds erfarenheter. Vid ett tillfälle skulle de flytta en del av fabriken några kvarter och Smith frågade då Ted och vad som var viktigast att tänka på när man flyttar fabriker. Ted svarade: "Controle your anger"...

1994 lät Smith göra en modell till hans ära och hans namn sattes på den. Egendomligt nog hade ingen gjort det förut och efter allt han gjort för Gibson kan man tycka att det borde varit deras bord egentligen men det blev istället den uppstickande konkurrenten som ärade McCarty. Naturligtvis så väckte det ont blod i Gibsons management i sig att McCarty allierade sig med PRS men att de också vanärade dem med att namnge en modell efter deras tidigare framgångsrika VD.

McCarty modellen var enligt Smith själv i praktiken en Dragon men med lite tjockare kropp, tunnare huvud, lite lättare stämskruvar och utan drakinlägget då förstås. Dragon var en premiumgitarr som kom några år tidigare med exklusiva drakinlägg.

Med McCarty var det tänkt lägga sig i Les Paul fåran när det kommer till karaktär. Bland annat använde man samma lönn-top,  red maple eller som Smith kallade det "Michigan Maple". Samtidigt var det den första PRS-gitarren med "covered pickups" som var en ren signal hämtad från de gamla gitarrena från Gibson.

Mickarna var Dragon Bass Humbuckers som då var PRS svar på PAF. Enligt Smith själv påverkade kåporna ljudet ganska mycket och om man tog av dem så fick man en mer high-end och bas. Kåporna var från början av mässing men byttes senare till nickel. En annan sak man provade för första gången var den klassiska 3-wayswitchen istället för den 5-ways man hade tidigare och som var monterad i en av rattarna. 1996 lade man till en push/pull för coil-split, vilket ökade McCartys tonregister till att både omfatta humbucker och single-coilkaraktär.

Man kan sammantaget säga att McCarty var en flirt med 50-talets gitarrer och det är klart att namnet i det sammanhanget får en självklar förklaring, mannen som uppfann många av 50-talets många innovationer.

Jag köpte en McCarty 10 top för ett tag sedan, och längre fram kommer jag publicera ett filmklipp på hur den låter. Jag börjar med ett textinlägg.


PRS McCarty
Färg: Unidentified RedBurst Black Cherry Burst
År: 2000
Kropp: Mahogny
Topp: 10 Top Lönn (Michigan Maple även kallad Red Maple och samma som fanns på Les Paul på 50-talet
Halsprofil: Wide fat hals
Greppbräda: Indian Rosewood med moon inlays
Stämskruvar: Vintage Kluson Style
Band: 22
Scale: 25"
Radius (radie): 10"
Mekanik: PRS wrap around
Mickar:  McCarty Pickups
Switch: Three-Way
Rattar: Volym och Ton med coilsplit



Den insatte undrar kanske varför switchen och tonratten bytt plats på mitt ex? Skälet är att någon ägare innan mig helt enkelt bytt plats på dem, förmodligen för att det passade bättre för personens spelstil. Det finns en poäng kan jag tycka, men det är en smaksak.

10 top kan behöva en liten förklaring också. De flesta PRS kroppar är gjorda av Mahogny med en lönn-top, och denna lönn-top kan vara extra hög kvalitet och ha perfekt mönster över hela gitarren och utan "dead-ends". Dessa stämplas på baksidan av huvudet med "10".

Jag vet inte om det kanske gör att man kan få en liten slant extra på andrahandsmarknaden eller så men det hela är en kosmetisk fråga och påverkar inte alls ljudet.
Jag tycker dock att finishen är utomordentligt snygg och särskilt när det faller lite ljus över den.

Vad färgen har för namn är väldigt oklart faktiskt, kanske kan någon tipsa. Red Quilted Maple, Cranberry Red kan det vara eller Ruby Red.

Färgen är nu identifierad av en uppmärksam läsare (Richard Lainegard), nämligen Black Cherry Burst. han skickade också en bild på beviset. Tack Richard.


Halsen är som det låter wide-fat och ger tydliga hintar till Les Paul 50´s. Inte baseball-tjocklek men ändå lite halvtjock, och det glädjer mig som har lite mindre händer än dasslock. Jag kan tänka mig att fler än mig som också gillar Les Paul-halsar också skulle uppskatta denna mycket.

Stallet är en PRS Stoptail Bridge är ett wrap around som har sina föredelar tycker jag. Till en början var jag lite rädd för att det skulle svårt att intonera, men oron skingrades direkt när jag testade. Det är bekvämt, naturligt för handloven och ger ett, enligt mitt tycke, unikt utseende som sticker ut.

Mickarna är McCarty Pickups och inte Dragons som satt i de tidiga gitarrerna från 1994. Dragons beskrivs någonstans som PAF på steroider, alltså betytande hög output. McCarty Pickups har också förhållandevis hög output men ändå ganska balanserad skulle jag säga. Ted McCarty var själv med och designade micken som virades enligt hans instruktioner i kombination med vintage alnico magnet och nickel/silverkåpa. Det märks , tycker jag, att karaktären är tydligt vintage och som de själva säger "silvrig" och i synnerhet förstås på rent ljud.

Jag tycker mickarna gör ett utmärkt jobb, tonen blir fin i både rent och high-gain. Bra strängseparation även på rejält skitiga ljud. Sen är det här med "ton" i sig beroende på många olika faktorer, inte bara mickval. Enligt Paul Reed Smith själv är det hela 21 detaljer på gitarren som avgör i kombination och det gör naturligtvis att det är svårt att avgöra vad som enskilt betyder mest. Läs mer om Paul Reed Smith och "Rules of tone" i mitt förra inlägg.

Coil-Spliten fungerar också bra och gör att man kan få den att låta både Humbucker och Single-Coil, med förhållandevis lite brum jämfört med en Strata. Man bör komma ihåg att Humbuckerläge ger högre output per default, humbucker är ju fetare i sin karaktär och det gör nog sitt till också. Coil-Split gör att McCarty är ett mångsidigt instrument med sina 6 olika typkaraktärer.

Stämskruvarna är ett avsteg från PRS huvudlinje och är ytterligare en flirt med Gibson Les Paul från 50-talet. På huvudet sitter Vintage Kluson style är i princip likadana som på Les Paul 60´s m.fl och det ger McCarty en tydlig vintage-look i PRS-familjen. De fungerar väldigt bra tycker jag, och är man Gibson-fan så har man här ytterligare en detalj man känner igen.

PRS McCarty är ett fantastiskt instrument och med extremt hög kvalitet in i minsta detalj. Det har slagit mig i arbetet med detta att diskussionen om kvalitet är svår. Priset i sig avgör inte, allt som är dyrt är inte nödvändigtvis bra och allt som är billigt är nödvändigtvis inte dåligt. Däremot så är instrument och märken som är på riktigt jäkla bra ofta dyrt.

Det som gör att PRS faktiskt kan ta ordentligt betalt för sina gitarrer med äran i behåll är att de just levererar konsistens i sin produktion. De flesta andra tillverkare kan ha dåliga veckor, eller partier som inte blev så bra av en mängd olika faktorer. Men PRS verkar lyckas över tid. Det är sällan man hittar dåliga instrument från PRS, alltså rent kvalitetsmässigt. Sen kan ju olika modeller passa mer eller mindre, men talar vi långsiktig kvalitet så skulle jag att PRS ett av flera märken som ligger långt framför sina konkurrenter.

Mitt tips är att om man är sugen på nåt annat än sina gamla Les Paul trotjänare så är McCarty ett alternativ på PRS-sidan, det finns några fler också om man vill stanna kvar i "single cut" genren.

McCarty slutade tillverkas 2007 men McCarty Standard finns, men den är helt i Mahogny och utan lönn-top. En begagnad McCarty kan man hitta lite varstans för mellan 12 000 - 30 000 beroende på tillgång och skick. Jag köpte min på Blocket.

Vill man ha en så kan man kolla med Deluxe Music som säljer både begagnade och nya PRS.

Betyg:
5 Zombies (5)



onsdag 22 april 2015

Paul Reed Smith -Entreprenören som utmanande de stora

Jag har under en längre tid intresserat mig för Paul Reed Smith, vars historia är värd att berättas. Berättelsen om hur en besatt gitarrmakare med två tomma händer, en stor portion nyfikenhet och total dedikation skapade ett globalt varumärke. Jag skulle vilja påstå att Paul Reed Smith på ett sätt är för gitarrvärlden vad Steve Jobs var för Apple och datorbranschen. Båda entreprenörer med samma obrutna tro på sig själva och orubbliga i sina respektive visioner om att skapa något nytt och bättre i en förutsägbar bransch som brottades med kvalitets- och identitetsproblem.

Foto: Miriam Svensson
Jag har försökt göra historien rättvis genom att läsa allt jag kommit över och kokat ner det hela till rimlig textmassa, även om jag ibland känt att det finns mer att beskriva. Jag har inte bara läst allt jag kommit över utan även tagit varje chans att pröva alla möjliga PRS-gitarrer i syfte att försöka bilda mig en egen uppfattning om instrumentens unikitet och ifall det många säger om dem är sanna eller bara mytiska. Jag har också försökt att hålla mig så kritisk det går i den meningen att inte "köpa all information rakt av" utan jag har försökt verifiera så gott det går genom att bara ta upp sådant i mina artiklar som beskrivits på flera ställen än ett. Jag hat förstås missat en del saker och då får ni gärna tipsa mig.

Det hela kommer utmynna i en serie artiklar om olika typer av PRS-gitarrer, gitarrer som jag kommit över efter ha sålt en hel del av mina egna instrument. Jag har velat äga gitarrerna för att testa dem över lång tid och inte bara kort i butik eller av de jag känner som äger instrument. Jag har jobbat med artiklarna sedan i höstas och det har tagit lång tid att sätta mig in i denna för mig nya värld. Jag älskar Fender och Gibson och har haft dem vid min sida hela mitt liv, men PRS har på något underligt sätt passerat min radar.

Paul Reed Smith

Det finns många berättelser om Paul Reed Smith och hur han la sig mitt emellan Fender och Gibson och skapade en serie gitarrer med så pass hög kvalitet att många nuförtiden till och med säger att de är "för bra". Jag har inte riktigt fått klart för mig vad man menar med det. Hög kvalitet går ofta hand i hand med höga produktionskostnader och i sin tur högt pris ut mot kund, och USA-tillverkade PRS är att betrakta som  gitarrer i de högre divisionerna ur båda aspekterna. Sedan 2000-talets början finns det en serie billigare PRS, de så kallade  SE modellerna. SE tillverkas i Korea men som i sitt prissegment håller mycket hög kvalitet och det är mycket gitarr för pengar i spannet 5000-8000 kr.

PRS är extremt måna om att vårda sitt varumärke och släpper sällan eller för att säga aldrig igenom måndagsexemplar. I alla fall inte medvetet. En av förklaringarna till den höga kvalitén är att i princip alla som bygger gitarrerna är gitarrister själva. Det betyder att man ha medarbetare om förstår vikten av ett bra instrument. Anställda får även göra egna "custom instrument", s.k "Employee Guitars". 
Ur ett strikt managementperspektiv är det ett intressant grepp eftersom det innebär att man på "köpet" får anställda som efter egna drivkrafter utvecklar nya idéer samtidigt som det givetvis uppfattas som att man bryr sig om sina anställdas personliga utveckling. Dessa gitarrer är också väldigt attraktiva på andrahandsmarknaden.  

I branschen kallas den jämna höga kvalitén i produktionen "consistency". Risken att brister i denna konsistens är när businessen blir så stor att efterfrågan blir större än utbudet eller när man försöker sänka kostnader så mycket att kvalitén brister. Man börjar helt enkelt slarva för att hinna med eller för att göra så billiga instrument som det går. Ett generiskt problem i alla branscher.

Både Fender och Gibson led av detta fenomen när Paul Reed Smith startade sitt arbete. De tidiga PRS, fram till 1985, var alla helt handgjorda utan maskiner. På bilden till höger ser ni den första PRS Custom som Paul byggde för hand 1984 endast 28 år gammal. Han hade då inte någon som helst utbildning i gitarrbyggande, vilket är värt att notera i sammanhanget. Den gitarren presenterades på NAMM 1985 (se nedan).

Paul Reed Smith tillverkade sin allra första gitarr när han gick på College i Maryland och fortsatte sedan av bara farten. En rolig grej är att han satte i system att ta med sina gitarrer och snacka sig in backstage när välkända artister var på besök i stan. Han fick bland annat napp på Ted Nugents gitarrist Derek St. Holmes som provade #2 live och som senare köpte den för 200 dollar.  Även Peter Frampton och Carlos Santana fick besök och det senare mötet resulterade i ett samarbete som fortsätter än i dag. De tidiga instrumenten anses av många vara världens mest välgjorda instrument. Instrumenten var handgjorda i detalj och Paul satsade allt på sitt till synes omöjliga projekt, så pass att han sa till en reporter att han inte köpt nya kläder på år och att han ibland inte hade råd med ordentlig mat. Men envisheten och passionen för sina gitarrer gav till slut kommersiellt resultat. 1984 bestämde man sig för att nu får det bära eller brista.

Man planerade att göra en serie prototyper och lansera dem på NAMM och starta ett företag. Paul gav sig på Sam Ash Stores, en kedja som köpte in mycket instrument vid den tiden och när han visade upp gitarrerna så fick han omedelbart en order på 30 instrument och sen var det som att proppen gick ur. De följande månaderna kom beställningar in till ett värde av ca 300 000 dollar, som var mycket pengar på den tiden. Med orderboken fulltecknad fick man fart att skaffa finansiering till en fabrik och den första finansieringen handlade om 500 000 dollar.

Mässan NAMM stod för dörren och eftersom man inte hade fabriken på plats fick man återigen handbygga gitarrer till utställningen, dessa gitarrer går under samlingsnamnet "NAMM 20 guitars". Dessa gitarrer var de första som företaget presenterade i en tid då gitarrmarknaden stod inför omvälvande förändring i och med 80-talets intåg och då de etablerade företagen mötte ordentliga utmaningar i kvalitet och konkurrens.

Paul Reed Smiths egna ord:
"NAMM was a place to “show our goods” for the first time, show dealers, get visited by guitar companies, and visit other guitar companies. It’s a musical industry trade show in the best sense of the word. That first year I visited Kramer, Jackson, Steinberger, and I got visited by Gibson. Jackson, Kramer, and Steinberger were supportive of what I was doing. That year Fender didn’t attend the show, and at that time Kramer was the bolt on company." Because Fender wasn’t there and Gibson wasn’t doing well, the window of opportunity was open for PRS."
(prsguitars.com)

Efter 1985 började man automatisera vissa moment i sin fabrik på Virginia Avenue i Annapolis där man höll till ända fram till 1995 då fabriken flyttade till Stevensville i Maryland. Det påstås att de som byggde gitarrer Annapolis gjorde det bättre, men sanningen är den att dessa skickliga hantverkare flyttade med till Maryland så jag tror själv att detta mer har att göra med en "vintagemarknad" som gärna vill få det till det, och det finns såklart stora ekonomiska värden för den diskussionen. Efter 1995 har den höga kvaliteten fortsatt i samma riktning, men det är inte tu tal om saken att de första instrumenten som gjordes helt för hand är mytomspunna och mycket fina.

Fortfarande idag är en stor del av produktionen  "för hand", utom vissa icke kritiska moment som sågning och fräsning som sker med CNC maskiner. Men allt finhantverk är gjort av människor, och det är givetvis det som gör att instrumenten håller så pass hög kvalitet som de faktiskt gör men också att de blir dyrare än tex mer eller mindre helautomatiskt tillverkade instrument med svag kvalitetskontroll.

Det kvittar vilken gitarr du än provar i USA-serierna så känns det omedelbart att de är fina instrument i grunden, sen kan ju olika modeller passa olika spelstilar eller tycken och smak förstås.

Om man ser på gitarrernas konstruktion från början så har den en 25" "scale length", som förenklat kan ses som halslängden, om man ser halsen som hela vägen från sadeln på huvudet ner till stallet.  Det gör att att PRS ligger mitt emellan Fender Stratocaster och Gibson Les Paul. Det gör den lite längre än vad Les Pauls  fantaster är vana vid, som är 24,74",  och lite kortare än Stratocaster med sina 25,5".

Saken är den att ju kortare scale ju tätare sitter banden och ju svårare tycker en del att det är att spela på banden längst ned eller upp beroende på hur man ser det, de flesta märker dock ingen skillnad. 25,5 scales anses ge en starkare klockliknande typ av grundljud, och det stämmer ju om du tänker Fender Stratocasters. 24,75" scalegitarrer ger en lite varmare ton, ungefär som du tänker dig en Les Paul. En kortare scale length får också mindre "tension" för att stämma och blir därför något enklare att spela med av det skälet. Även här talar vi nu om detaljer som de flesta kanske skulle tycka är snudd på marginella.

Summerat gäller då  att Fender har 25,5" och Les Paul 24,75" och man ska komma ihåg att vi nu talar om små skillnader som defakto påverkar ljudet, en del skulle nog säga marginellt kanske. Det är mycket som gör att en Les Paul och en Strata låter olika men detta är en av orsakerna.

PRS la sig helt enkelt emellan de två och tanken var förstås att dra lite nytta ur båda lägren och finna köpare som ville ha en gitarr som var lite mer lättspelad och som inte tappade klang. Men inga regler utan undantag, en del modeller har variationer i scale length och det gör kanske det hela en aning förvirrande, och intressant förstås. Santana modellerna har tex 24,5", en modell som avviker på fler än ett sätt.

Om vi tittar på området radius (radie) så la sig PRS också här mitt emellan Fender och Gibson och de flesta har 10" utom på Santana modellerna som har 11,5". Som vi talat om i tidigare inlägg så har de flesta nyare Fender 9,5" och de tidigare 7,25" och Gibson i allmänhet 12".

De första PRS gitarrerna hade 24 band men senare började man tillverka gitarrer med 22 band för att blidka Gibsonlägret. Diskussioner om hur detta påverkat tonen på PRS-gitarrer går varma runt om i PRS-världen och det är ett område vi får anledning att återkomma till senare i denna artikelserie.

PRS-gitarrer är välkända för sitt breda tonregister i generell mening, och man kan få dem att låta Strata och Les Paul genom att kombinera olika mickar 5-vägswitchen.

En intressant sak med Paul Reed Smiths sätt att angripa utmaningen med ton är att han tänkte bakvänt. De flesta tillverkare gör först gitarren och försöker sedan hitta den bästa mikrofonerna men Paul börjar med mikrofonen och bygger gitarren för att förstärka den karaktär som finns i mikrofonens register. Paul har heller sällan nöjt sig med andra tillverkares mikrofoner utan har utvecklat egna, i sig inte unikt kanske, men det vittnar om att han vill att hans gitarrer ska låta som han vill. Det sägs att han har en stor byrålåda med över 500 handvirade mickar som utgjort prototyper för de som tagits fram genom åren.

Paul Reed Smith tecknade för drygt 10 år sedan ned en lista på 21 saker man måste tänka på när man bygger en gitarr sett utifrån tonperspektivet. Den hemliga listan blev PRS "holy bible" och kallas "Rules Of Tone" och förpassades till kassavalvet. Den utgör grunden för en del förändringar de gjort de senaste 10 åren och förmodligen också framtida förändringar. Listan är resultatet av långa diskussioner han haft med sin far och handlar uteslutande om de fysiska lagar som styr gitarrens konstruktion per definition, såsom val av stall, stämskruvar, sadel, trä etc.

Det han gärna pratar om är att de 21 sakerna på listan rör det faktum att gitarrer, eller alla instrument egentligen, har att hantera "subtraktion" dvs materialets förmåga att dra bort ton ur strängens egenskaper eller behålla och till och med förstärka den. Han refererar ofta till Newton och att alla krafter har en motkraft, så om man stoppar in resursen 10 så gäller det att komma så nära 9,9 i output. Att få ut mer än man tillför är fysikaliskt omöjligt, och gör man ett dåligt jobb kanske man bara får ut 7 av de tillförda 10. Det är här magin sitter, i summan av kardemumman. Varje detalj på en gitarr spelar roll. Ska man ta hänsyn till och optimera varje detalj på en gitarr tar det tid i tillverkningen och konsekvensen blir att utpriset blir högre. Sen är upplevelsen av instrumentet en subjektiv historia och olika personer gillar olika typer av instrument, men det är en annan sak.

Den här listan, "21 rules of Tone", tror jag exemplifierar Pauls besatthet för ton och passion för det han gör. På en del klipp som finns på YouTube kan man se hur han faktiskt blir tårögd på riktigt när han talar om en speciell gitarrs ton eller en särskild gitarrist med magiska fingrar. Det är få företagsledare idag som gråter av kärlek till sina produkter skulle jag vilja säga, Paul Reed Smith är fascinerande på många sätt.

För att kunna göra den kommande artikelserien om PRS har jag som sagt varit tvungen att sälja många av mina egna instrument för att kunna komma åt gitarrer både i SE skiktet och i USA-skiktet. Det har varit nödvändigt för att kunna få en bild av det unika med PRS.

söndag 19 april 2015

Michael Weikath från Helloween & God-Given Right

Helloween med Michael Weikath i spetsen är tillbaka med nytt album betitlat My God-Given Right. Det är en kraftfull snabb power metal om man väljer att se världen på det viset. På det viset förvånar den musikaliskt inte någon som känner och gillar sitt Helloween. Däremot så har de lyckats fantastiskt bra med sitt gitarrljud, som är bättre än någonsin. 


Gitarrsoundet i kombination med ett maffigt kreativt riffande gör att det är lönt mödan, med råge, att lyssna igen dem med nyfikna öron. Även om man nu inte tycker om bandet i sig, så finns här mycket att hämta.

Jag gillar Helloween och när jag fick chansen att prata med Michael Weikath vid ett besök i Stockholm för att promota nya skivan så tackade jag ja direkt.

Weikath är en väldigt speciell person, och lite annorlunda. Han tycker inte att han kan så mycket om gitarrer, förstärkare och gitarrljud. Han säger att han bara spelar, utan att egentligen veta vad han spelar rent teoretiskt. "Jag kör mest en penta med lite blue-notes här och där" säger han ödmjukt intervjun. Jag tänker att Weikath är en erfaren och luttrad gitarrist med lång erfarenhet som landat i att det han gör det gör han bra och gärna. Vi ses en söndag kl 22 efter att de landat och han röker sin e-cigg hela tiden och är förmodligen trött efter resan, men trevlig och väldigt pratsam.

Jag är lite nyfiken på nya albumet "My God-Given Right"och hur ni fick till gitarrsoundet?
Jag tycker gitarrljudet är fantastiskt på nya skivan, det är lite som Michael Schenker lät på andra plattan.

Ja och särskilt "Battle´s Won",  som ju till och med är lite Schenker-riffing?
Jag försökte härma hans sätt att bygga riff och den låten är lite som en "UFO extra allt".




Det är överhuvudtaget en bra gitarrplatta skulle jag vilja säga...
Tack, det håller jag med om. Jag är väldigt nöjd.

Är det samma gitarrljud över hela skivan, det låter ganska likartat?
Ja mer eller mindre faktiskt.

Är det förstärkare eller digital modeling?
Vi har använt en Kemper med profilering av förstärkare vi själva har eller som vi lånat av Blackstar och andra, men grunden i ljuden är en Engle Straight från 1988 som vi profilerade med Kempern. I övrigt är det en hel hop Marshalls. För solon använde jag däremot en Vox AC30. En del kanske höjer på ögonbrynen inför det men Queen, Beatles och även Black Sabbath använde ju dem, så skit i sammanhanget är det inte. Det är fantastiska förstärkare och om du "beaf em up" med distortion så blir det otroligt bra även för metal.

Jag hörde att du också använder Marshall JVM?
O ja... den kör jag i replokalen och den är också profilerad för Kemper för plattan. Mycket fin...

Kommer ni att köra Kemper live också?
Nej nej... Jag tycker de hitintills är lite opålitliga och det är inte heller nödvändigt eftersom vi kör Digitech Preamp GSP1101, du vet den där som Judas Priest också använder och den går som tåget. Så förstärkarkedjan är Digitech GSP1101 - Marshall - Engle PowerAmp.

Du är väldigt noga med ditt gitarrljud?
Ja men Sascha har bättre öron än mig. Jag har tyvärr en skada i båda öronen så jag hör inte frekvenser över 2000 Hz riktigt som andra. Det har varit så sen jag var 4 år och fick min andra allvarliga öroninflamation. Jag ville vara tuff och inte låtsas om något för mina föräldrar men när vi gick till doktorn så var det för sent. Men jag hör det jag hör och det är ok, jag vet inget annat....

Har det påverkat ditt musikskapande tror du?
På det stora hela inte alls, jag hör ju allt men inte precis som du gör. Det man hör det hör man... Hur kan du vara säker på att du själv hör det alla andra hör?

Det är sant.... och du har haft det hela din karriär?
Ja det har jag och dessutom har jag kronisk Tinnitus på båda öronen, och tonerna jag hör i skallen ligger inte alls i pitch och under det ligger ett konstant litet hummande.... Jag hör det inte så länge jag inte pratar om det...

Ajdå...Låt oss sluta prata om det nu...
Ja ha ha ha ha...

Vi återgår till gitarrljuden på My God-Given Right...
Ja ok , det är Charlie Bauerfeind (Hammerfall, Blind Guardien etc) som profilerat alla gitarrljuden för Kempern. Kempern är ju inget att ha om man inte matar den med riktiga förstärkarljud. Han har gjort ett fantastiskt jobb. Gitarrerna låter brutalt och väldigt "in your face".

Är det något särskilt du använder i pedalväg?
Jag använder en Tube Screamer från 80-talet, det är överhuvudtaget en bra försäkring om du måste låna förstärkare på gig. Jag har också en original Big Muff och en Small Stone, som du kan höra i låten "Du You Know What You´re Fighting for" i solot (Keeper Of The Seven Keys- The Legacy Keys 2005).

Är du som många andra besatt av att prova nya pedaler etc??
Inte alls, jag använder sånt jag vet att jag kan lita på och helst gamla grejer. Redan på 70-talet använde jag MXR distortionpedal som jag kör fortfarande och jag ser ingen anledning att prova sånt jag inte behöver.

Och gitarrer?
Mest har det blivit Gibsons på senare år men jag har spelat på Strator också genom åren, bland annat en fantastisk Yamaha Pasifica som jag fick som gåva från företaget. De kom alltid när vi spelade i Osaka och uppvaktade oss med olika förslag och jag bad dem göra en Pasifica med humbuckers och en med single coil efter mina specifikationer. Det hela landade i en grisrosa strata och en svart, den är faktiskt med på nya skivan på en låt som heter "Claws" . Den har ett fantastiskt sound med sina Dimarzio-mickar. Jag älskar den.  Jag har även Jackson Randy Rhoads, en av de sista i orginalutförandet med Super Distortions, som är riktigt bra mickar om gitarren passar.

Har du några Japaner?
Jag har en ESP-tillverkad Navigator, som är en fantastisk gitarr. Jag trodde först de var riktigt billiga kopior, den såg liksom väldigt B ut men när jag testade den så var den helt fantastiskt. Inte dåligt för en billig gitarr tänkte jag. Sen skulle jag göra  en promogrej för dem och bad dem välja en riktigt fin "sån där Navigator", jag tänkte att det vore cool att göra det med en 600 Euro-gitarr. Efteråt glömde fråga om jag kunde få köpa den eller nåt sånt, eftersom den var så sjukt bra. Sen när jag var där igen så frågade jag hur mycket den kostade. Det visade sig att den kostade 5400 Euro och jag höll på att bli stum på kuppen. Jag sa ok och så fick jag lite rabatt. Bra instrument kostar, jag har ju också några Gibson Les Paul som är riktigt bra också, bland annat en grå som jag använder ofta. Det är en standard men lite mer påkostad. Bland annat utbytbara mickar, den kan låta som en gammal Tele, Start eller Les Paul, så den är väldigt mångsidig. 

Tänker du ta med din Navigator på turné?
Nej det kan jag inte för det är en exakt kopia och jag får inte åka omkring med den enligt domstolsbeslut. Men jag har en annan bra ESP som du kan se skymta i videon till "Just A Litle Sign" från 2003. I samband med "Pink Bubbles Go Ape" så bröt de ett kontrakt vi hade på 4 gitarrer var eftersom de var osäkra på vart bandet var på väg. När vi var tillbaka på banan igen kom de tillbaka och ville ha ett nytt kontrakt men jag sa nej, "men om ni vill så kan ni ge mig en av era fina blå ESP Les Paul Customs" sa jag till dem. Du hör den främst på skivan "Rabbit Don´t Come Easy" där jag spelar de flesta solon med den. Kompet är med en vit Explorer som ingen har sett ännu eftersom jag aldrig spelat med den live.

Kommer du spela med den live?
Nej ha ha ha och nu är den dessutom gul....

Så vad kommer du ta med på turné?
Jag har precis köpt en Gibson-robot-gitarr....den ska jag nog ta med.

Vad gillar du den nya bredare greppbrädorna?
Det gör inte mig någonting faktiskt.

Nej du har stora händer ju...
Ha ha ha... Eddie Van Halen och jag har lika stora händer förutom ringfingret som är längre än mitt...Jag har testat mot ett handavtryck han gjort i Los Angeles....Intressant...Ingen övriga jämförelser med honom.... Han har många förutsättningar jag inte har så att säga...

Ha ha ha....
Allvarligt talat så ska jag bekanta mig med Robotgitarrerna nu och jag gillar idén med det.

Skälet till att jag undrar vad du tar med på turné är att jag skulle vilja göra en Rig Rundown med dig när du kommer till Sverige, vad tror du om det?
Vad jag än har med mig så kommer det göra dig besviken. 


Nej jag kommer tycka det är intressant, och mina läsare också...
Ja ok men jag tror ändå det är ointressant för dig, du kan skapa det själv med en Digitech Preamp... Jag har i och för sig några högtalarlådor som är lite ovanliga...Vi använde dem på albumet "Better Than Raw" tillsammans med en 50 watts Marshall från 1972 som sen blev stulen på en festival. Jag vet vem det var men jag kan inte bevisa det....

Du ser, det är intressant...
Ha ha ha...

Vilka gitarrister gillar du själv?
John Norum tycker jag mycket om, han spelar utan att "showa of", han bara spelar fantastiskt. Jag avskyr gitarrister som "poserar" för mycket även om de spelar bra. Jag gillar Blackmore också såklart, bäst är han på "Down To Earth" tycker jag...

Blir det turné nu?
Ja det blir festivaler främst, bland annat Gävle i Sverige på Getaway Rock.

Då ses vi där...
Det hoppas jag...

Tack för du tog dig tid åt Gitarrzombien och lycka till med nya skivan.
Tack själv, det var roligt ...

söndag 12 april 2015

Buffer, vad gör den egentligen? Göran Elmquist hjälper dig hajja grejen...

Nästan alla rörförstärkare är i grunden byggda på gammal hederlig analog teknologi, lika gammal som den klassiska elgitarren med dess passiva mickar. Det hela ser ungefär ut som det gjorde när det hela startade, om vi nu bortser från den digitala utvecklingen förstås och även från aktiva gitarrmikrofoner. Många, inte alla dock, menar också att ett bra gitarrljud är just sprungna en "oldschool förstärkare" och en bra, ofta gammal, gitarr och kanske några pedaler. 

Om man ska vara krass så får man ur ovan förda utgångspunkter och resonemang bäst ljud med en bra rörförstärkare och en bra gitarr + max 1 meter kabel. Gitarristen i Spotnicks lär ha stått bredvid sin förstärkare med just en meter kabel för att inte förlora ton på vägen kan man gissa. Åtgärden är dock ganska opraktiskt för en gitarrgud med dagens mått mätt förstås, som förväntas härja runt på scenen och spelandes utföra magiska poser.

Det krävs också oftast en ganska lång kabel för att kunna komma fram till scenkanten där man normalt sett har sitt pedalbord, om man inte kör trådlöst givetvis. Totalt 12 meter kabel är inte ovanligt, 6 meter från förstärkare till pedaler och 6 meter till gitarren. Dessutom har gitarrhjälten ifråga förmodligen bortåt 10 pedaler också för att krydda tonen i allt från komp till solon, vilket innebär en hel del teknik för signalen att passera genom. Sammantaget kan man säga att risken är överhängande stor att tonen krymper rejält i omfång pga av all elektronik och långa kablar som signalen ska passera innan den ska in i förstärkaren. Varje komponent i sig "tröttar" tonen...

"Ok men jag har True Bypass" säger du. True Bypass är populärt i moderna pedaler och innebär att när pedalen är "av" så passerar signalen inte alls elektroniken i pedalen och signalen påverkas då inte heller nämnvärt. Men när en True Bypass-pedal är "på" äter också de mer eller mindre ton den också, om den inte har "buffer" i sig förstås.

Har man massor av gamla pedaler har de oftast inte buffrande teknik i sig men då kan man skaffa sig en särskild bufferpedal för att se till att signalen från gitarren inte går förlorad på vägen genom all elektronik mot förstärkaren. Huvudregeln, med flera undantag, är att ha en buffer i början och i slutet av pedalkedjan. Min egen erfarenhet är att detta, vid sidan av en bra strömförsörjning, är ganska enkla sätt att höja nivån i sitt pedalbord.

Jag vet att åsikterna går isär. Därför bad Göran Elmquist på Sound of Silence att förklara det här och samtidigt visa vilken skillnad faktiskt buffer gör.



onsdag 8 april 2015

Intervju med Lzzy Hale från Halestorm med "Rig Rundown"

Elisabeth "Lzzy" Hale och hennes bror Arejay spelade för första gången med Halestorm i Harrisburg på en konferens 1999. Lzzy var 15 år och trakterade en keytar och Arejay 12 år spelade trummor. Med sig hade de sin pappa Roger på bas och mamman stod i kulisserna och agerade manager. Musiken var egenproducerad pop/rock med låttitlar som "Insane" och "No Clue", precis som att de redan då processade planen om hur man lyckas i branschen. 


Foto: Stephansdotter Photography
Idag är Halestorm långt ifrån det band de startade där i Harrisburg, men de är fortfarande lika bestämda i sin övertygelse om ett liv i musikbranchen.

2005 fick de ett första skivkontrakt och 2009 kom det självbetitlade albumet "Halestorm" och nu handlade det istället om gitarrbasserad "hard rock" med Lzzy som den sångerska och frontfigur man anar ska blomma ut på gamla Youtube-klipp från 1999. Andra plattan "The Strange Case of..." kom 2012 och i dagarna, 14 April,  kommer nya plattan ut med titeln "In To The Wild Life" med ett par blytunga rockriffalster.

Bandet har haft samma medlemmar sedan 2003/2004 med, förutom Lzzy och Arejay, Josh Smith på bas och Joe Hottinger på gitarr.

Lzzy och Joe delar på gitarrjobbet och det märks att de spelat ihop länge, och kanske framförallt mycket. De har det där osynliga musikaliska bandet mellan varandra utan att gå för mycket på rutin och slentrian.


Halestorm är ett band som turnerar i stort sett hela tiden, det sägs att de gör 250 spelningar per år och häromsistens var de på besök i Stockholm på Tyrol. Jag fick en stund med en pratglad Lzzy som visade sig vara lika hooked som jag själv är vad gäller gitarrer, förstärkare och gitarrljud. Det är alltid lika roligt att prata med passionerade gitarrister och Lzzy är sannerligen inget undantag.

Er första EP från 1999 var inte direkt gitarrorienterad?
Nej jag spelade keytar på den tiden. Det var gitarr jag ville spela men eftersom jag spelat piano sen barnsben så blev det inledningsvis det spåret. Vi fick en gitarrist senare men han slutade och jag tänkte att "fan också vi kommer aldrig hitta någon annan gitarrist" så jag bestämde mig för att lära mig spela själv. Jag var 16 år när jag började tror jag.

Foto: Gitarrzombien
Din första gitarr?
En begagnad BC Rich Mockingbird Candy Apple Red som inte kunde hålla stämningen, den var rätt kass faktiskt. Men när jag var 18 år köpte jag en begagnad Gibson Les Paul Tobacco Burst från 1991 som fortfarande låter fantastiskt men som halsen sprack på så efter att den blev lagad så är den lite känslig.

Du är mest inne på Gibson, har du alltid varit det?
Ja det har jag varit nästan hela tiden faktiskt och nu har jag fått en egen signatur också, The Lzzy Hale Explorer. Att få en signatur är lite av en "mind trip" i sig faktiskt ha ha ha...

Vad är unikt med den?
Den är egentligen inte så speciell, eftersom jag försöker hålla allt enkelt.  Jag valde dock klassiska Gibson 57 mickar eftersom de har ett fint bett som jag gillar jämfört med 500T som är standard nuförtiden på Explorers. Men sen ska man komma ihåg att alla gitarrer låter lite annorlunda i sig själva även om de kommer ur samma serie, det är tjusningen med gitarrer tycker jag.  Sen var det också viktigt för mig att den skulle ha ett speciellt utseende, lite classy så...



Gibson har gjort en del ändringar i år, kommer de nya G-Force tuning robots hamna på din signatur också?
"Oh hell no", jag föredrar att stämma själv. Jag har använt det några gånger och jag tror det passar många gitarrister, men det är inget för mig. Dessutom gör det min stämapparat onödig ha ha ha och det vill jag inte för den gör mitt gitarrljud bättre i sig.

Vad är den stora grejen för dig personligen med en signatur?
Det kommer väldigt många unga tjejer till våra spelningar och jag är stolt över att kunna inspirera dem till att börja spela gitarr. Jag får ibland brev av unga tjejer som fått en av mina gitarrer av sina föräldrar och startat band. Jag blir både stolt och glad för deras skull och det var därför jag sa ja när Gibson frågade mig. Jag har tillräckligt många gitarrer så det var inte av det skälet.

Hur många gitarrer har du?
Alldeles för många ha ha ha...jag vet faktiskt inte exakt hur många. Jag har samlat på mig genom åren....

Är det lite skämsigt att prata om hur många gitarrer man har...?
Nej egentligen inte men det säger väl kanske en del om vem man är eller...ha ha ha? Men jag tänker att istället för att lägga pengar på massor par nya byxor, eller lyxiga smörgåsar som inte direkt ökar i värde över tid, så tycker jag det är bättre att investera i instrument. Byxor ser dessutom inte lika coola ut på väggen. Gitarrer är helt enkelt ett "bad-ass-piece-of-art" vilket få andra prylar i vår vardag faktiskt är... Hur många har du själv?

Ha ha... inte så många hrrm....
Eller hur? Jag tror vi är lite lika där...

Foto: Gitarrzombien
Du och Joe är riktigt tighta ihop gitarrmässigt, har du någon förklaring till varför ni spelar så väl tillsammans?
Vi träffades för nästan 12 år sen och innan jag träffade honom så hade jag aldrig spelat med någon gitarrist som inte spelade sönder låtarna med gitarrgrejer. Han är musikaliskt sett precis som jag, det handlar om att "serve the song" och inte tvärt om. Vi har lite olika ingångar till gitarren eftersom jag sjunger också, men vi har turnerat nu i över 10 år med 250 gigs per år och det har gjort att vi vet var vi har varandra.


Foto: Gitarrzombien
Ni turnerar kolosalt mycket?
Ja men samtidigt känns det inte så när man hittar människor som man kommunicerar musikaliskt med, det blir liksom inte betungande. Vi behöver inte ens titta på varandra när vi spelar längre, vi vet om något går snett och backar upp varandra utan att tänka på det. Vi hade faktiskt en sån situation häromdagen i låten "Mayhem" när min gitarr slutade fungera i bryggan mot frängen. På något underligt sätt så visste Joe det intuitivt och bara tog över. Han kunde inte heller förklara det efteråt, det bara hände. Det är dom där ögonblicken som gör att man blir trygg med varandra.

Foto: Gitarrzombien

Skulle du själv säga att du är en "tone chaser" eller "gitarrnörd"?
Oh yes.... Absolut. Jag har också OCD (Obsessive-Compulsion-Disorder) vilket gör att jag gärna vill ha saker och ting på mitt sätt och att jag allmänhet aldrig blir helt nöjd. Det hela har lett till att jag har förenklat saker och ting när det gäller min ton, som numera kommer ur tanken på en "cranked up amp" och några pedaler mer som "tonstrategi". Det har blivit så att jag också använder samma setup i studio faktiskt, det blir enklare då att få en konsistens ton på platta och live. Men å andra sidan, när man ute på vägarna så tweakar man ju sin ton lite då och då.

Som att du inte kan gömma dig från det även om du skulle vilja?
Ja precis exakt så, det går liksom inte förtränga även om det ibland är jobbigt att aldrig vara nöjd med sin gitarrton. Sen lever vi i en tid i snabb förändring och vi blir ständigt exponerade av all sorts ny musik och mängder av nya band så att influenser och idéer liksom kryper in under skinnet på en hela tiden.

Foto: Gitarrzombien
En del säger att en riktig gitarrist kan spela bra med vilket gitarrljud som helst, medan andra menar att man spelar bättre när ens ton inspirerar tillbaka. Hur tänker du här?
Jag tänker att den mentala faktorn i sammanhanget är avgörande, oavsett du sjunger eller spelar gitarr. Om du spelar ett solo och tänker "fy fan vad illa det låter" då är risken stor att du kommer spela sämre på ett sätt, men om du tänker "ja fy fan vilket kass gitarrljud, men jag ska spela skiten ur dem ändå" så kommer du att spela bättre så klart.

Använder ni "in ear" live?
Ja och det har definitivt strulat till det för mig eftersom jag själv inte hör gitarren som den faktiskt låter ut, så jag har en dålig ovana att ta ur dem ur örat för att få den där känslan som en bra gitarrton skapar. Så det är svårt att vara helt tillfredsställd med sin ton, samtidigt är det en god sida med "tone chasing", att man alltid försöker hitta det bästa möjliga för alla som kommer för att lyssna.

Är det då du rycker ur dina "in ear"?
Ha ha ha ja....men samtidigt är "in ear" bra eftersom vi hör varandra tydligt och vi är ju ett band som ska förväntas spela tillsammans. Det har också hjälpt oss växa som band naturligtvis, men kombinationen monitorer och "in ears" är något jag skulle vilja köra framöver även om monitorer i allmänhet inte heller är så bra på att representera gitarrljud så man vill ändå ha sin förstärkare i ryggen ändå. Det är det allra bästa naturligtvis.


Vad använder du för förstärkare?
Jag har använt samma förstärkare nu ett tag, en Marshall JCM800 50 watt som är lite av en "kött-och-potatis-förstärkare" tycker jag. Väldigt gammaldags på ett sätt kanske, men det är det jag gillar. JCM800 har ett väldigt bra grundljud att utgå ifrån när man jagar sin ton. Jag har också en Randy Rhoads 100 watts Marshall men den kan jag bara köra på 2an eftersom folk genast börjar klaga. Jag har den hemma just nu, och då är det bara grannarna som störs.

Foto: Stephansdotter Photography
Hur skulle du säga att din relation till gitarrljud och förstärkare är?
Det finns inger mer inspirerande än att ställa en förstärkare på 10an eller 11an och blåsa på. Det spelar liksom ingen roll hur din dag i övrigt ser ut med ett schysst ljud så blir den bättre.

Var hittar du din inspiration?
Ibland när unga gitarrister frågar mig hur jag hittar inspirationen till ett riff så berättar jag att jag alltid skruvar upp förstärkaren på högsta volym för det spelar ingen roll vad du spelar, det låter ändå fantastiskt...till och med ett vanligt enkelt A låter ju fantastiskt. Därifrån kommer inspirationen...alltid.

Nya skivan "In To The Wild Life" låter lite livemässigt?
Ja vi spelade in den ganska direkt live i studio faktiskt. I alla fall grunderna i varje låt. Sen la vi på en del intros och outros och sånt som jag älskar så himla mycket. Saker vi nu ska implementera i vår liveshow framöver.



Tack för att du ställde upp på att träffa Gitarrzombien, lycka till med spelningen och nya skivan.
Tack, det är alltid kul att prata gitarrer....

Efter intervjun gjorde vi en Rig Rundown där Lzzy hade vänligheten att visa hela riggen hon använder under Europaturnén 2015. Du ser den här nedan, enjoy....