söndag 31 maj 2015

Gibson Les Paul -59 reissue Custom Shop -A Red Devil

Gibson Custom Shop, mytomspunnet och med välförtjänt rykte,  är företagets kvalitetskärna i en hårt konkurrentutsatt bransch. Det ökade utbudet på mellanklass och lågprisgitarrer är frestelsen stor att tumma på kvalitet för att sänka kostnader. Gibson Custom Shop, med egen affärsområde,  handlar om en viktig motvikt som alla varumärken i branschen så väl behöver. Men alla klarar sig inte lika väl, Gibson och Fender har defakto en stark fördel i sitt arv. 

Custom Shop startade som idé 1986 efter flytten från Kalamazoo till Nashville. Från början handlade det enbart om specialbeställningar från återförsäljare som hade någon kund med särskilda önskemål. Men man hade tillverkat artist-signaturer redan tidigare i företagets historia, så det var egentligen en naturlig förlängning av något som successivt utvecklades. Det vi kallar Custom Shop idag formaliserades 1991 och 1993 fick man sin första chef med eget resultatansvar.

I början 90-talet kom idén upp om att börja göra high end replicas av de historiska gitarrerna, men utifrån artisters modifieringar av dem. Gitarrister hade genom åren gjort små ändringar av sina gitarrer för att passa deras spelstil bättre.

Den första var Aerosmithjs´s Joe Perry´s gitarr 1996 och därefter kom Ace Fryhley´s 1997.

Senare kom fler artisters signaturer ut från Custom Shop och även en serie kallad VOS, vintage original specs. Man följde helt enkelt vintagetrenden, och gjorde kopior på "gamla slitna klassiker".

Den kanske mest omtalade serien är "Historic series" med prismässigt relativt tillgängliga replicas av 57-, 58-, 59-, 60- års modeller, kallas också för R7, R8, R9, R0. Men låt oss backa et stycke till 1980-talet.

Heritage 80 Series -Föregångaren
Föregångaren till "Historic" serie var faktiskt en annan som hette "Heritage 80 series" som var ett svar på att många efterfrågade late 50´s gitarrer. I alla tider har man suktat efter dessa, det tog dock lång tid innan Gibson mötte dessa önskningar. Heritage series kom i tre utföranden, "Standard", "Elite" och "Award", och var en blandning av 58, 59 och 60 med små men svårdöljbara skillnader som en lite skarpare cutaway och Grover stämskruvar. Folk blev inte helt nöjda med försöket, även om de flesta höll med om att det var bra instrument.

Till slut insåg naturligtvis Gibson att efterfrågan på vintage, och då menar jag original sunbursts från "the golden years", handlade om att man ville ha exakta replicas och att det faktiskt fanns en stor marknad för instrument med högre kvalitet.

Man hade samtidigt misslyckats med sina mer moderna projekt som exempelvis Gibson Sonex med skruvad hals m.fl och Japanerna hade som lök på laxen sedan länge gjort väldigt fina kopior av de gamla klassikerna, så man var närapå tvungen att göra något.

Lösningen blev att ta ett grepp om denna marknad och man utvecklade därför Custom Shop i Nashville. Många faktorer spelade alltså in och givetvis var det ett genidrag, om man kunde lyckades bygga replicas i så hög kvalitet att det gick att ta ut mer pengar för produkten. Och det lyckades man med. Custom Shop är inte bara en lönsam business idag, det är också den del av företaget som har ansvaret för hela företagets arv på ett sätt.

Man kan dela in Custom Shop i tre avdelningar:

Reissiues
Exempelvis VOS och Historic R7, R8, R9, R0

Artist Models
Signaturgitarrer som Slash, Joe Perry, Ace Frehley, Jimi Page m.fl
"Inspired by" series, exakta replicas och starkt limiterad till 300 ex

Custom
Diverse specialprojekt med partners, specialbeställningar men också Class 5 Quilt Top

Här finns en liten snutt från fabriken i Nashville.



Gibson Les Paul Custom Shop 1959
Från Custom Shop kan kunder också kan beställa gitarrer med egna specifikationer och önskemål, exempelvis som i fallet med min Les Paul -59 men med en Quilted Top tillverkad 2003 i Nashville.

Foto: Gitarrzombien
Jag köpte den begagnad på Deluxe Music där den hade hängt ganska länge, och från början helt specialbeställd av en kund här i Sverige runt 2003. Den har en helt underbar Quiltad finnish som man bara drunknar i, om man tål Qilted Tops på vintagegitarrer vill säga.

Quilted Top är en udda fågel i sammanhanget Les Paul -59 och inte särskilt ocreddigt i samlarkretsar eftersom quilt inte fanns på originalen. Däremot dök Quilted upp på Heritage 80 "Elite" och den sågs inte heller då som trogen arvet från late 50´s. Det är förmodligen ett av skälen till att min hängde kvar så länge där på väggen på Deluxe, trots att det är en otroligt noggrant byggd "killer" med en fantastisk ton och underbar spelbarhet.

När jag tog ned den från väggen så bara fastnade den i händerna, och det var också den sista i raden av "high end" Les Pauls jag testade. Det fanns även ett par svindyra Custom Shop VOS och några Custom Shop signaturer också men de kändes faktiskt inte i närheten så bra som denna. Ibland bara är det rätt på något sätt, en del gitarrer liksom talar till en. Finishen tycker jag själv är fantastiskt, sen skiter jag i vad förståsigpåare tycker. Det är unik och man drunknar i 3D-effekten i den.

Foto: Gitarrzombien
Då den specialbeställts och orginalbeställaren inte har kvar uppgifterna är specsen faktiskt lite oklara, utom att det inte är Brazilian Rosewood i greppbrädan. Jag skulle tro att det är Madagaskar Rosewood eftersom gitarren är tillverkad i Custom Shop 2003 och förbudet kring Madagaskar kom 2006 om jag minns rätt, har någon annan en bättre idé så är jag idel öra.

Den har Burstbuckers i stall och hals som låter fantastiskt bra, som ju Burstbuckers normalt sett gör med sin medelhöga output. Jag skulle säga att halsmicken inte alls är så "muddigt otydlig" som jag ibland kan uppleva att Les Pauls kan vara. .Jag tror det beror mycket på den halsinfästningen, Long Neck Tenon, vilket innebär att halsen gå in under micken och det ger en lite klarare ton och mer sustain.

Foto: Gitarrzombien
Eftersom det är en specialbeställd 1959 replica är den jämförbar med Historic R9, förutom finish då, och de har också Long Tenon, precis originalet -59.

Man slutade med Long Tenon i den reguljära produktionen någon gång 1968 eller 1969 då man började med en annan konstruktion med Short Tenon, förmodligen för att kapa kostnader.
Long Tenon dök dock upp igen 2008 på Les Paul Standard. Uppfattningen bland proffsen på Gibson är att Long Tenon är överlägsen Short Tenon, och även övergångs-konsstruktionen som kallas "Transition". Det är kanske inte så konstigt att man bytte, de flesta förändringar gitarrtillverkare gör syftar till att sänka kostnader och öka lönsamheten, då riskerar man att kompromissa med ton och andra kvalitetspunkter.

Här finns ett klipp med rent och high-gain inspelat med en PRS Archon 100 och genom Box Of Doom:


Varmt och stort rent och aggressivt och pushigt high-gain. Man naturligtvis få lite jazzigare eller bluesigare sound också.

Foto: Gitarrzombien
Mekaniken går i nickel rakt igenom med klassisk Tun-O-Matic som åldrats fint. Det är stabilt och egentligen inget att snacka om.

På huvudet sitter Kluson style stämskruvar som är brandade Gibson Deluxe och jämfört med min Slash signature känns de betydligt mer stabila när mans skruvar på dem och de håller stämning mycket bra. Gibson Deluxe är egentligen Kluson Deluxe men som brandats om av Gibson. Men man ska komma ihåg att allt som heter Kluson inte har samma kvalitet, det handlar om vad för grundmaterial de väljer att bygga dem av.

Foto: Gitarrzombien
Kroppen är av Mahogny och likaså halsen, det gör att det sitter stor ton i gitarrens som helhet och man hör det när man testar akustiskt utan förstärkare. Och det är det som är fantastiskt med Custom Shops gitarrer, de allra flesta är riktiga tonmonster.

En sak jag verkligen gillar är kvaliteten i bindingen runt kroppen och halsen. Den är är cremefärgad och perfekt utförd. På kopior från Asien är det ofta på bindingen man kan se att det är fake, de får sällan till cremekänslan utan de blir oftast helt vita. 

Foto: Gitarrzombien
Halsen är förstås i enlighet med 1959 års model, det vill säga lite tunnare än 1958 och lite tjockare än 1960 modellen. 1957 eller 1958 är för tjocka för mig. 59an och 60an passar mig bättre har jag märkt, det beror i och för sig på vad jag spelar. 

59an är tunn men ändå lite tjock och jag förstår att den är älskad av de flesta rockgitarrister eftersom den är relativt allround och välbalanserad.



Slutomdöme
Gitarrer från Custom Shop är väldigt välgjorda, låter oftast bra och är mycket prisvärda. Jag tycker att om man ska köpa en Gibson ny idag så lägg gärna några månader till i sparande och kika på gitarrer från Custom Shop. Ska du köpa begagnat så ska du absolut överväga att köpa någon från Historic serien, de olika modellerna skiljer sig åt och passar de flesta vad gäller halstjocklek etc. Den här med Quiltad Top är en riktig Red Devil Player om du frågar mig, och den blir kvar samlingen...


Betyg:
5 Zombies (5)



.






fredag 29 maj 2015

Gitarrzombien tar pulsen på New York´s gitarraffärer

Gitarrzombien kommer att besöka New York i juli. Tanken är självklart att kolla in  gitarrbutiker, intervjua gitarrister och andra personligheter för att rapportera till er här på bloggen. 

Förra sommaren var det Barcelonas gitarraffärer som fick besök, ja de få skruttiga som fanns i alla fall, men nu är det alltså New York.

Jag kommer självklart att besöka den omdiskuterade och konkurshotade kedjan Guitar Center som förvånande nog öppnat en ny butik mitt på Times Square, där även Rudy´s Music ligger.

Inte långt därifrån, på 55th street, ligger Guitar Cities New York och lite längre söderut har vi 30th Street Guitars. Ytterligare en bit längre ned ligger Chelsea Guitars, som tidigare låg i samma byggnad som Chelsea Hotel.

Så det finns mycket att besöka.

Jag har också fått möjligheten att träffa Frank Levi, han som moddade #34, #36 och #39 i L.A på 80-talet.

Om någon har tips på sånt som kan intressera så kommentera gärna.

//Stay Zombied





tisdag 26 maj 2015

Gitarrzombien intervjuar Mark Tremonti

Innan jag testar PRS Mark Tremonti tycker jag det finns anledning att börja med Tremonti själv. Jag hade möjlighet att träffa honom vid ett sverigebesök i april, och jag träffar en på många sätt intressant, mycket avspänd och oväntat oglammig världsartist. Mark Tremonti räknas av många som en av vår tids stora gitarrister när det gäller tyngre musik. Han är kanske inte så känd utanför sin genre, men många gitarrintresserade vet säkert vem han är och att han har en egen signaturgitarr sen 15 år tillbaka. 

Mark Tremonti kommer ursprungligen från Detroit i Michigan och hans tidiga influenser är sent 70-tal och modern metal. Han tog tidigt gitarrlektioner och som många andra föll det inte särskilt väl ut eftersom gitarrlärare har en benägenhet att tvinga sina elever spela musik de inte känner någon koppling till. Hans första gitarr var en Les Paul-kopia som han somköpte av en kompis när han var 11 år för 10 dollar. Det var en svart Tara, kanske mer kända för sina akustiska gitarrer.

Tremonti har alltid varit förknippad med "singlecut", men två av av hans favoritgitarrister är strataikonerna Stevie Ray Vaughan och Eddie Van Halen. Men där slutar likheterna lika fullt. Jag skulle vilja säga att Mark hittat en alldeles egen väg ned sin massiva high-gain och gnistrande rena ljud, där han skapar spännande kontraster i sitt spel. Mark är en av de moderna gitarristerna som behärskar både long-tones och shredding och drar nytta av hela gitarrens möjligheter. Mycket av förklaringarna ligger i att Mark är helt besatt av gitarrljud, och i synnerhet förstärkare. En besatthet som ökat med åren.


Under High School träffade han Scott Stapp och de bildade bandet Naked Toddler, som senare bytte namn till Creed. Creed inriktade sig på en relativt modern amerikansk gitarrbaserad post-grunge/hårdrock. Bandet blev snabbt en succé världen över och sålde över 30 miljoner skivor och Grammy-nominerades tre gånger. De splittrades 2004 efter interna bråk och i stället startade Mark bandet Alter Bridge. 2009 återförenades Creed men deras "reunion" blev kortvarig, dock finns en livekonsert på YouTube från 2009. Bandet är inte nedlagt officiellt vad jag vet, ytterligare liveklipp från 2012 finns också på YouTube. Däremot tycks Mark och Scott inte ha nån vidare kontakt sedan Scott halkat längre och längre ned i personliga problem.
 
Alter Bridge, med Myles Kennedy på sång och gitarr, har släppt fyra plattor och lever och frodas i allra högsta grad. Parallellt med Alter Bridge driver Mark även sitt soloband "Tremonti", där han även sjunger med den äran. Han har också släppt en instruktions DVD som finns att komma åt via Fret12.com, ett community på Internet som han utvecklat tillsammans med sin bror .

Mark Tremonti har utsetts till "årets gitarrist" av tidningen "Guitar World" 3 år i rad. "Total Guitar" listade honom som en av historiens bästa metalgitarrister 2011, och dessutom har tidningen "Guitarist" utnämnt solot i Alter bridge´s "Blackbird" till historiens bästa gitarrsolo. Ett solo han skrev tillsammans med Myles Kennedy, som även han är en mycket begåvad gitarrist.

I slutet av 90-talet förärades Mark Tremonti med en signaturmodell från PRS. En händelse som var lite unik på sitt sätt eftersom det då bara var Carlos Santana som hade en signatur hos Paul Reed Smith.

Gitarren är "singlecut" och kom ut år 2000, men som genast stoppades i samband med Gibsons stämning av PRS för varumärkesintrång. Först 2005 när domen hävdes kunde den återupptas i katalogen. I kommande inlägg ska vi titta vidare på den, dels USA-modellen men även SE-modellen som är tillverkad i Korea.

Bandet Tremonti är nu aktuella med sin andra platta, Cauterize, som släpps i början av juni. Musiken är tät och ett par storlekar större än debutskivan, plus att gitarrljuden är imponerande.

Under de första lyssningarna kunde jag inte riktigt avgöra om det är digitala gitarrljud eller om de kommer från "riktiga" förstärkare.

Anledningen är att gitarrerna låter otroligt bra, snudd på "för bra". Det ska visa sig att det är riktiga förstärkare, fyra samtidigt.



För ett tag sedan fick jag möjlighet att träffa Mark i samband med hans promotionbesök i Sverige för nya albumet. Vi ses på ett hotel i Stockholm sent en kväll och vi pratar länge om gitarrljud, förstärkare och allt som hör där till. Det visar sig att Mark Tremonti är den i särklass mest maniska "tone chanser" jag hittills träffat.

Hur kom det sig att det blev en signaturgitarr?
Det var under en turné med Creed som Paul Reed Smith hörde av sig och frågade om jag ville testa några gitarrer. Jag visste vad PRS var för något och att de var välbyggda gitarrer och så, men jag hade aldrig riktigt råd med dem när jag gick high-school, och självklart så jag tackade ja.

Vilken modell var det?
Det var en McCarty, en fantastiskt fin gitarr, men jag hade svårt att spela med den live eftersom switchen och rattarna var felplacerade för mig som var van med Les Paul. De skickade mig genast en ny men inte heller den passade riktigt och efter tredje försöket så sa de att de lika gärna kunde göra en signatur från grunden till mig. Jag antar att de gillade att jag var lite "picky" med vad jag ville ha. De flesta gitarrister tackar kanske ja till vad som helst bara de får en signatur. Det är ju lite speciellt ändå.

Hur har det gått för PRS Tremonti?
Den har alltid varit toppsäljare från dag ett, eftersom den har allt som en Les Paul ska ha plus ett bett som är lite extra. Den är perfekt för lite tuffare musik.

PRS verkar satsa på att ta sig in på metalmarknaden...
Ja de har ju också förstärkaren Archon, som är utvecklad  med den målgruppen i fokus. Archon är en helt fantastisk förstärkare, som alltfler börjar får upp ögonen för. Det spännande med den är att den har en klanderfritt rent ljud och ett high-gain som hämtar det bästa ur sina konkurrenter och lägger sin egen prägel ovanpå.

Hur nördig tycker du att du är när det kommer till gitarrer och förstärkare?
Jag är en "ampoholic" och samlar på förstärkare ungefär som kvinnor samlar på skor tror jag. Jag har en ny förstärkare hemma just nu som väntar på mig när jag kommer hem...ha ha

Vad är det för någon?
Det är en 59 Fender Tweed Champ.

Hur många förstärkare har du?
25 tror jag. Jag köper och säljer mycket, de jag gillar behåller jag och de jag inte gillar säljer jag och köper någon ny.  Förstärkare tycker jag egentligen är mer intressanta än gitarrer, eftersom jag ju mest spelar på samma gitarr.

Använder du alla som du har därhemma?
O ja. Om jag har några timmar hemma fritt från barnen så lägger jag den tiden på mina förstärkare. En efter en prövar jag dem om och om igen... och så testar jag nya högtalarkombinationer till dem hela tiden för att jaga den där tonen vi alla vill åt...

Tromonti´s Dumble och Bludotone
Vad är det med förstärkare som gör att vi blir så maniska?
För mig handlar det om att olika typer av förstärkare ger mig olika typer av inspiration. Särskilt nu när jag blivit lite äldre, när jag var yngre ville jag bara ha en som lät högt och som hade mycket distortion. Nu är det mer botique-amps som gäller. Paul Reed Smith lät mig testa hans Dumble en gång och när jag pluggade in den som blev jag helt förälskad och sen dess handlade nästan allt en period om att hitta en egen Dumble Overdrive Special. Det är den bästa förstärkare jag någonsin spelat på, men den kräver mycket av dig som gitarrist. Den tillåter inte shredding eller tapping och sånt utan det är en helt annat grej. Om du vill ha en liknade förstärkare men utan att lägga 10 000 dollar så kolla in Bludotone från 70-talet.

Jo nu blir man ju sugen...
Ja det är ett beroende...ha ha. Jag har också lagt ned hur mycket tid som helst på att lära mig om de bästa förstärkarna i världen och varför människor älskar dem. När jag är ute och reser besöker jag alltid vintageaffärer och testar förstärkare.

Samlar du olika typer av gitarrer också, eller är bara PRS?
Jag har ett par Martin, en hel del relic Strats och några Telecasters också, bland annat en "Obey Tele" som är helt magisk. Min mest värdefulla gitarr är nog min PRS Dragon från 2002.

Är det nyproducerat eller vintage som lockar mest?
Både och faktiskt, men det tog ett tag för mig att fatta hela vintage-grejen faktiskt. Jag tyckte länge att vintage var överskattat och att vi ju trots allt lever i en modern värld där nyproducerat måste vara bättre. Men det gick över när jag väl testade några riktigt gamla gitarrer, en vintage Martin och en 59 Les Paul. Först då fattade jag hur extremt bra instrument man byggde förr. Ta till exempel en Fender Broadcaster från 1950. Jag testade en i Nashville för några år sedan och bestämde mig direkt för att lägga vad killen ville ha för den, tills han sa 70 000 dollar... Överpris sa alla jag rådfrågade men han sa bara "du vet att det är en speciell gitarr, och den kostar 70 000..."


Köpte du den?
Nej, instrumenten är fantastiska men priserna är för tramsiga...

Jag får ofta frågan varför man behöver ytterligare en till gitarr...känner du igen den frågan?
Ja... "För att de låter olika allihop" är svaret. Till och med likadana gitarrer har olika personlighet i känsla och ljud. Det är nog det folk inte fattar... Det är till och med skillnad mellan två olika Les Paul 59. PRS är däremot väldigt konsistenta måste jag säga, men även där finns det instrument som sticker ut jämfört med andra likadana.

Har du någon gång ångrat att du sålt gitarrer?
Ja jag ångrade att jag sålde min Gibson Les Paul jag hade under alla år med Creed. Det var när Gibson stämde PRS och min signatur tvingades bort från försäljning. Jag lät den ligga i mina barns lekrum tills jag sålde den till ett fan. Jag var skitförbannad på Gibson.

Har du tagit klivet in i det digitala, eller är du att betrakta som puritist?
Nej jag är puritist och använder mestadels riktiga förstärkare och även vanlig sladd också faktiskt, jag tycker att man förlorar något i tonen när jag använder trådlöst. Och när det gäller förstärkare i replokal eller på turné så köper jag 3-4 förstärkare varje år och drar ner dem till lokalen för att se om de är bättre eller sämre än de jag har. Det är på någotvis helt meningslöst att tro att 20 år av jagande efter den där tonen skulle lösas med en digital pryl, det fungerar inte alls så. Riktig rörkaraktär är väldigt svårt att imitera.

Så du kör inget digitalt alls?
Jag har testat de digitala grejerna och jag tycker de låter bra tillsammans med en riktigt förstärkare. AxeFX med en 4x12 är inte tillräckligt bra men och du langar in en förstärkare och blandar så låter det bra, ibland bättre. Senaste turnén var min ljudkille helt chockad över att jag hade en AxeFX med mig som jag aldrig använde. Så han bad mig titta bort och så mixade han in den i min lead tone tillsammans med allt annat. Det som är bra med AxeFX är att den har en del riktigt bra stereofunktioner, så nu använder jag den för att få mitt ljud att låta större live.

Vad har du för effekter?
Mina effekter ser ganska komplicerade ut men mitt pedalbord är egentligen väldigt enkelt och ganska litet. Jag kör en Wha Wha, en handgjord TubeScreamer, en Dunlop Univibe och så har jag ett delay för rena ljud och ibland ett på lead.

Är du inte lika intresserad av pedaler som förstärkare?
Jag har perioder kring det också och jag har lådor fulla av dem hemma men oftast förblir de i sina kartonger.

Lider du också av ett "ha begär" som går över lika snart du köpt något?
Jag har det begäret hela tiden... ha ha ha. Jag hänger konstant på nätet och jämför förstärkare med varandra men sen inser jag att jag har mina behov stillade genom de jag har, men det är ändå spännande att leta. Det enda jag söker på nu är en 1962 Fender Brownface Tremolux eftersom jag hört att reverbet och tremolon i dem är magiska. Joe Bonamassa berättade att just -62 Brownfaces är de bästa, och den killen vet.

Är han lika manisk som du själv?
Han är värre, mycket mycket värre. Ibland skickar jag honom en bild på något jag vill ha och kort därefter skickar han mig en bild på 4 stycken av det som han redan har. Han är på turné nu med något han kallar Guitar Safari, vilket i praktiken betyder att han besöker alla lokala gitarraffärer i städerna han spelar i.  Så säg till butikerna att vara förberedda, för han kommer med stor sannolikhet att dyka upp.

Den nya skivan med Tremonti, berätta lite om gitarrljuden?
Ja jag hade med mig 12 förstärkare ner i studion, mina favoriter, och ställde upp dem alla runt om i rummet.  Bland annat en PRS Archon 100, min Bogner Uberschall med 6L6 istället för EL34, jag gillar dem inte med 34or i. Med 6L6 är det mycket mer attack. Jag hade förstås också min Triple Rectifier också, och min Cornford.

Hade du olika förstärkare till olika låtar?
Nej vi testade alla och hittade en bra kombination för "hig gain" genom Rectifier, Bogner Uberschall,  Cornford och Archon samtidigt. För rent hade vi en Van Weelden Twinkleland, som har ett fantastiskt ljud. Live kör jag rent med Fender Twin men i studio är det Twinkleland som gäller.

Experimenterar du med olika rör i dina förstärkare?
Inte så mycket jag skulle kunna göra, faktum är att de flesta inte inser hur otroligt mycket man kan göra med en förstärkare bara genom att byta och testa olika rör. Detsamma gäller förstås olika högtalare.

Fler borde våga experimentera menar du?
Ja absolut. När vi var på turné med Alter Bridge senast kom Peter från Diezel förbi och började laborera med Myles förstärkare, han tog ut alla 12AX7 rör ur förstärkaren och satte i nya som han hade med sig en stor låda. Det var exakt likadana, men han bytte dem steg för steg och sa "lyssna nu"...."hör nu"..."hör du skillnaden nu?". Han bytte alla 6 rören till några han visste uppförde sig annorlunda. De flesta väljer rör efter märken, men individuella rör skiljer sig faktiskt åt i "uppförande". Och att sätta dit ett annat rör på en position i din förstärkare kan få den att drastiskt förändras. Enklast är förstås om du låter en kille som Peter göra det, som har öron för det och som vet vad han ska lyssna efter.

Någon mer insikt då fått genom åren?
Absolut. Jag använde Vintage 30 under många år men så testade jag att använda min Dumble genom en EV 1x12 och det lät bara så jäkla bra. Ibland inser man vad man missat under alla år.

Man blir lite smalspårig ibland...
Ja det blir man, men om du vill bryta det och träffa en annan "amp fanatic" så åk till New York och besök Ultrasound Amp Sales. Där finns en kille som heter Gene Sinigalliano och han kan mer om förstärkare än någon annan jag nånsin hört talas om. Jag köpte en Trainwreck av dom men han tyckte jag skulle testa den först och tog fram två högtalarlådor av samma trä, samma mått, samma kablage och samma högtalare. Det enda som skilde dem åt var att den ena hade Basketweave och den andra nylonfront. Det var en massiv skillnad i ljud, den med Basketweave var så mycket bättre. Ok sa han, då vet vi att du gillar Basketweave. Sen satte han upp två identiska lådor med Basketweave, men skillnaden nu var att den ena var tillverkad av Norwegian Wood och den andra var av kommersiellt odlat trä. Ok sa han, du gillar det Norska, men vet du varför du gillar det? Det är för att det norska träet har växt naturligt i lugn och ro och inte stressats fram och får därför en högre densitet och låter mycket mer. Samma med högtalare förstås, han visade mig riktiga "Pulsonic Cones" och jämförde med mina favoriter Vintage 30, som jag tycker är fantastiska, men Pulsonic klår allt. De tillverkades under tre år innan fabriken brann ned och nu letar alla efter dem, och för mig tog det 2 år att jaga fram en låda med dem i. Allt låter bättre genom dem.

Gene låter som en spännande person att intervjua?
Ja det ska du absolut göra, hälsa från mig. Han är den som ägt flest Trainwrecks också, och det är ovanliga och grymma förstärkare. Jag har lyckats hitta en som tur är.

Hur kom du över din Trainwreck?
Efter att Ken Fisher som gjorde dem gick bort så fick Gene en maillista på alla som köpt Trainwrecks genom åren och han hörde av sig till dem och erbjöd sig att köpa dem. Joe Bonamassa och Keith Urban köpte varsin och jag köpte min av en kille i Serbien som flydde undan kriget med sin familj och tog med sig sin Trainwreck under armen och sålde den sen till Gene. Den var nästan inte spelad alls och har tillverkningsnummer nummer 92 av totalt 98 tror jag.

Ok om det blir världskrig och du måste fly med din familj, vilken förstärkare tar du med dig under armen?
Jag tror jag tar min Dumble... alla andra kan jag nog få tag i igen, men Dumble är nog svårast att hitta och dyrast dessutom.

Slutligen skulle jag vilja fråga dig om vi skulle kunna göra en RigRundown när ni kommer till Stockholm i höst?
Det ska vi absolut göra, det ser jag fram emot mycket.

Tack för att du tog dig tid...
Det var en väldigt trevligt, alltid kul att möta likasinnade. Vi ses i höst...


tisdag 19 maj 2015

Marshall JCM800 2203 -En klassisk förstärkare

Många som spelade rockmusik i början och i mitten av 1980-talet använde moderna förstärkare med ganska mycket distortion. Hade inte förstärkaren tillräckligt med gain så la man till en pedal. De festa pratade om JCM800 minns jag, men många använde också JMP, med "Master Volume", som kom andra hälften av 70-talet. Häromdagen bytte jag till mig en JCM800 2203 med en riktigt bra "crunch", och som dessutom vansinnigt volymstark. 


Marshall JMP  och uppföljaren JCM800 hade båda "Master Volume" och var ett direkt svar på att marknaden behövde något annat än vad som levererades. Man upptäckte nämligen att många förstärkartekniker moddade gamla Plexi för att dels få mer gain men också för att kunna sänka ljudet utan att förlora alltför mycket distortion och karaktär. Med en "Master Volume" kunde man nu göra detta utan modd.

Förstärkarna kom i en tid då det aldrig kunde bli "för mycket" distortion, man ville liksom alltid ha mer. Efterfrågan på high-gain ökade i takt med att blues och "classic rock" gick över i "hard rock" och "glam-metal", och det tvingade fram en utveckling på förstärkarsidan. En utveckling som välkomnades av en stor grupp gitarrister men som samtidigt mötte kritik av en annan.

Fortfarande idag är det många som föredrar Plexi, man tycker helt enkelt de låter bättre. Vist var det en hel del i det ljudet som var tvunget att prioriteras bort i de efterföljande förstärkarna, men att ställa dem mot varandra är naturligtvis inte rättvist. Vi talar om olika förstärkare med olika karaktär i ljuden och för olika syften.

JCM800 2203 (100w) är egentligen en utvecklad JMP 2203, förstärkarna är alltså i princip likadana förutom på en del mindre punkter. Detsamma gäller JMP 2204 (50w) och JCM800 2204. Framförallt ändrades utseendet men med JCM800 kunde man också koppla ihop flera förstärkare med varandra.

Jag har länge värderat JCM800 högt soundmässigt och särskilt då de från sent 80-tal.   Jag har bland anat själv en från 1989 som låter fantastiskt. Men härförleden bytte jag till mig en 2203, för att en gång för alla jämföra dem mot varandra. Den är tillverkad 1985.

Det rör sig alltså om JCM800 MK II, dvs den med de två inputjacken horisontalt, MK I hade jacken lodrätt. De två jacken är "high" och "low", som står för high-sensitive och low-sensitive. Low är i princip rent ljud men det också lägre output volymmässigt. High är jacket som levererar distortion. Tyvärr finns ingen möjlighet att växla mellan de olika jacken med någon typ av av ABY-box eller dylikt. Saken är den att om "low" ar aktiverad så bryts kretsen för "high".  Skälet till detta är ju att det inte är två kanaler utan i grunden en och samma, signalen tar bara olika vägar i kretsen.

På MK II ändrade man lite i monteringen, det var därför jacken hamnade vågrätt. Potentiometrar monterades nämligen direkt på kretskortet istället för som tidigare där potentiometrar och kretskort kopplades samman med kablar. Åtgärden sänkte produktionskostnaden och förenklade framförallt  monteringen. En del säger att detta påverkade ljudet, men jag vet inte.

Om man ser till JCM800 så var utvecklingen genom åren främst inriktad på att få upp mängden high-gain. Genom att känna till årtalen nedan kan man få reda på vad det är man köper.

1981-1984 Inte så mycket gain (model: 2203/2204)
1985-1987 Mer gain (model: 2203/2204)
1988-1991 Ännu mer gain (ny model med 2 kanaler: 2210/2205)

Min 2203 låter mycket AC/DC, dvs väldigt crunchigt. Det låter balanserat och vintage rock i mina öron, normen för high-gain har helt enkelt förändrats sedan 80-talet. Det finns gott om push/botten, men det är utan tvekan mer distortion i min 2205 (50w) från 1989. Samtidigt har 2205 lite mindre botten, om man ska vara petig. Men det låter fantastiskt, varmt och väldigt påtagligt så det känns i hela kroppen. Inga downsides ur det perspektivet.

Det som däremot är påtagligt är att 2003 är extremt volymstark, och det kan vara besvärligt för många. 100 watt JCM800 är helt enkelt tokmycket, och och problemet med det är att att du måste dra på för att få den att låta riktigt bra. När du drar på över 6-7 blir det ett outhärdligt starkt ljud och dina "band mates" kommer tycka att du är helt dum i huvudet. 100 watt Marshall kan verka tufft, men det är för de allra flesta "total overkill". Det är också skitsvårt att få den låta bra på låg volym, eller låta överhuvudtaget ska jag kanske säga. Smyger du upp volymen så är det nästan digitalt, hur försiktig du än är så hittar du ingen lägenhetsnivå, det blir liksom yst-tyst-tyst-BAM....

Man kan förstås bortse från detta om man spelar på stora arenor eller använder isolation cab etc, men jag skulle ändå rekommendera 2204 istället som har lite mer hanterbara 50 watt. Den går dessutom att köra lite lägre utan att bli vräkt, även om den också låter bäst på stark volym.

Slutomdöme
Marshall JCM800 model 2203 är en väldigt bra "classic rock förstärkare" i sig själv. Det låter helt enkelt vansinnigt bra. Mindre distortion än 2205 men den som finns är varm och crunchig. Med en bra distpedal framför så förvandlas den till ett ordentligt gain-monster. Nackdelen är volymen, som är så stark att du på riktigt riskerar blåsa ut fönstren i ditt hus, eller din sångares trumhinnor....

Betyg
4,5 Zombies (5)


lördag 16 maj 2015

Gibson Les Paul Traditional "1960" från 2011

För ett tag sen köpte jag en begagnad Gibson Les Paul "1960" på Deluxe i Stockholm. Jag har alltid gillat Gibson Les Paul, många av mina hjältar är ju mer eller mindre helt förknippade med dem. Jag gillar att de är förhållandevis tunga och rejäla pjäser, och att de ofta har en stor ton, även om ton och tyngd inte har tydlig koppling. Tonen kommer istället från kvaliteten på träet, generellt sett inte hur mycket. 

Det är lätt att luras av diskussionen på nätet att en tung gitarr är synonymt med stor klang eller sustain. Jag tycker däremot att tyngden gör att de känns rejäla på nåt nått sätt, men det är förstås en smaksak helt och hållet och inte särskilt bra för ryggen har jag märkt. Men det skiter jag i.

Gibson Les Paul Traditional "1960" är en reissue som utgår från den klassiska Gibson Standard från 1960-talet, i alla fall om man utgår från halsens tjocklek. I slutet av 50-talet förändrade Les Paul halsarna  och de blev betydligt tunnare.

Man kan sammanfatta halsprofilerna och år på ursprungliga Les Paul ungefär så här.

1958 Tjock hals (baseball bat)
1959 Lite tunnare och ngt högre band
1960 Tunnare ändå, s.k SlimTaper.

Man ska i sammanhanget komma ihåg att tjockleken på halsarna också varierar mellan individer. 59an är den som av de flesta anses som den mest bekväma, men lika många många gillar de tjockare eftersom de är lite mer att "hålla i handen". Särskilt bluesgitarrister verkar gilla de tjockare halsarna. 60´s neck är däremot ur ett historiskt perspektiv den mest moderna får man nog säga, sett utifrån att den är mer anpassad för ett modernare spel.

Modellen Traditional, som såg dagens ljus 2008, finns även med 50's neck, dvs den tjockare. En Traditional är alltså inte konsistent över åren utan specarna varierar med årtal inom modellen som sådan. Namnet Traditional anger istället att den skiljer sig från modellen "Standard" och blickar lite längre bakåt, kanske för att hänga på vintage-trenden till en lägre kostnad. I denna artikel pratar jag om versionen baserad på 60´s neck profile" från 2011.

När de kom (originalet 1960) fick de snabbt ryktet om att vara mer lättspelade och den fann en väg fram till en stor grupp "moderna" rockgitarrister som spelade mer flinkt fingerspel än vad gitarrister tidigare. Dessutom älskades de fylliga mickarna som satt i dem, klassiska PAF´s.

Les Paul tvingades till tillverkningsuppehåll från 1961-1968 på grund av sjunkande försäljning, vilket var kostligt eftersom det samtidigt var starten på ett uppsving i musikbranschen och allt fler började som bekant spela elgitarr.

Gibson beslöt sig istället för göra en Les Paul double-cutaway istället. Den skulle möta kunder som ville ha större åtkomlighet till de högre banden, och den skulle också vara lättare att bära. Les Paul själv avskydde designen och vägrade ha sitt namn på den och istället fick den namnet SG. Modellen Les Paul började sen göras 1968 igen med bland annat en Deluxe version som nyhet, med mini humbuckers.

Den här är alltså en Traditional "1960" och den skiljer sig från standardmodellen och ska som sagt ge lite känslan av hur Les Paul var "förr i tiden". Nu är ingen reissue, i princip, exakt som de var, det kan vara bra att komma ihåg.

Men jämfört med en "Standard", från samma tid, har man satt dit kluson-style stämskruvar plus att det finns några mindre variationer i mått här och där. Framförallt skiljer sig valet av mickar.

Kroppen är av Mahoghny med en top av Maple och finishen är svart, även kallad Ebony. Jag gillar att den avviker från "burstmodellerna" och ger ett modernt intryck.

Greppbrädan är Rosewood, lite oklart varifrån, men är Baked Maple och känns skön och lite hårdare än Rodewood, påminner mer om Ebenholts fast inte så mörk. Radien (radius) är som på de flesta Les Pauls 12". Banden är "PLEKade", något Gibson startade med 2008. Det gör att interneringen fungerar förvånande bra.

Mickarna i är 57 Classic och 57 Classic Plus som ska efterlikna originalet PAF, och på  mitt ex är de uncovered. Det sas att "uncovered" skulle ge gitarren mer high-end i tonregistret, vilket är bra i sammanhanget high-gain tycker jag själv. Det här är en gitarr som passar förträffligt i kontexter av crunch och high gain. Jag skulle nästan drista mig till att påstå att det är där den hör hemma, även om den också presterar bra på rena ljud, i synnerhet med halsicken. Däremot är det nog inte en jazzgitarr direkt.

Specs
Made in America, 2011
Band: 22
Skala: 24,5"
Radius: 12"
Kropp: One-piece Mahogny
Finish: Ebony
Hals: Mahogny C-shaped SlimTaper 60´s
Greppbräda: Rosewood Bakerd Maple
Stämskuvar: Tone Pros "Kluson Style"
Mickar: 57 classic pickups
Stall: Nasville Tune-O-Matic


Ekonomi
Den kostade 2300 dollar när den kom 2011, och med en dollarkurs på 6,71 skr landade de, inklusive moms, på drygt 20 000 kr. Det kan jämföras med dagens Traditional 2015 som ligger på mellan 18500-23000 kr beroende på finish, dvs billigare an "Standard" som du får lägga bårtåt 25 000 kr för. Man ska dock komma ihåg att vi här pratar om helt andra instrument vad gäller konstruktion och prestanda. Eftersom de nu ändrat så mycket på hela linjen så kallar jag hädanefter "några år äldre gitarrer" för "Pre-2015".

2014 Traditional kan du få ny i butik, just nu, för så lågt som 15 600 kr. De verkar säljas ut för att ge plats åt den nya från 2015 katalogen.

Begagnat kan du hitta "Pre-2015" Traditional för mellan 12000-15000 kr. Jag tycker det är rimliga andrahandspriser för ett så pass bra instrument.

Uppsidor 
Faktum är att jag spelmässigt inte ser några dåliga sidor alls på min Traditional "1960" av 2011 års model. Den känns väldigt gedigen, den både spelar och låter mycket bra, väldigt bra sustain. Den känns mycket mer genomarbetad än min gamla Traditional som jag sålde för några år sedan. Detta är Gibsongitarren för dig som uppskattar instrument som de var förr utan att behöva lägga pengar på de dyrare "Historic" R7, R8, R9 eller R0, som står för 1957, 1958, 1959 och 1960. De är förstås betydligt bättre instrument hantverksmässigt, men också betydligt dyrare.

Downsides då? 
Ja det finns, men de är faktiskt väldigt få. För mig är spelkänslan en viktig del när jag bedömer en gitarrs kvalitet men det som uppenbart brister är vissa detaljer i själva bygget. Bland annat är hålen för bakluckorna för mekanik av någon anledning större än skyddsplattan. Det syns tydligt och ger ett lite slarvigt intryck tycker jag. Den här gitarren kostade en bit över 20 000 kr när den var ny och då tycker jag inte att det ska få förekomma den här typen konstigheter. Gibson är ett varumärke som förväntas hålla hög kvalitet, vilket de också gör på det stora hela taget.

Betyg:
4,9 Zombies (5)





onsdag 13 maj 2015

Gibsons stämning av PRS

1999 började PRS tillverka gitarrer med s.k "singlecut", en form vi lärt oss älska och mest förknippar med Gibson ända sedan 1952. En mycket omtyckt konstruktion och många identifierar sig själva som "singlecut-gitarrister". Ett av skälen är att skallängden passar dem bättre eller att man gillar de humbuckers som oftast sitter i. Många tycker också att formen av en Les Paul i sig ser ruskigt mycket coolare ut än andra, lite tuffare och med lite mer attityd. Andra delar inte alls en uppfattningen utan föredrar Fenders mer följsamma former.

Normen för form på gitarrer har i princip alltid utgått från Fender eller Gibson, de är på något sätt ultimata i sina utseenden. De satte tidigt en industristandard och de flesta av våra ursprungliga gitarrhjältar har antingen spelat på en Gibson Les Paul eller en Fender Stratocaster. Valet av gitarr är mer psykologiskt kopplat än vi kanske vill tro.

Därför är det inte konstigt att de båda företagen försvarat sin rätt att tillverka "sina" former genom stämningar. De klassiska historierna är givetvis de Japanska gitarrerna på 70-80-talet som gjorde att Gibson stämde bl.a fabriken Fuji-Gen för varumärkesintrång gällande "huvudet", som på en Gibson Les Paul kallas "open book". Efter det fick alla justera sina huvuden mer eller mindre för att inte råka ut för problem. Detsamma gällde förstås Fender i samma region och tid.

Uppstickaren PRS, som visserligen inspirerats av de två större företagen, tillverkade från början "doublecuts" och hittade en egen form som var en blandning av Gibson och Fender Stratocaster. Men så började man plötsligt tillverka "singlecuts". Att nå de gitarrister som gillade "singlecuts" var såklart rent strategiskt viktigt för att öka sin marknadsandel gentemot sina konkurrenter, men också utmanande såklart.

PRS Singlecut pre-lawsuit
PRS "singlecuts", som började tillverkas 1999 och säljas januari 2000, hade likheter med Les Paul på det viset att de hade just en "cutaway" och inte två som i deras tidigare serier. Däremot var mekaniken en helt annan, mickarna var annorlunda, huvudet ett annat och halsarna var också helt annorlunda. Det rörde sig helt enkelt om ett annat instrument, bortsett från en liknande kropp.

Däremot resonerade Gibsons jurister annorlunda och menade att det förelåg stor risk för "market confussion" och man stämde PRS för varumärkesintrång november 2000. Redan i mars samma år hade man utan framgång kontaktat PRS och krävt att de slutade tillverka och sälja gitarren. Erfarenheten av att ständigt försvara sin position på marknaden mot piratkopior hade gjort Gibson luttrade och man ville helt enkelt stämma i bäcken tidigt, det hade ju gått bra förr även utan varumärkesskydd. Faktum är att Gibson inte ansökte om skydd av formen på sin Les Paul förrän 1987 och det gick igenom först 1993 (Trademark Registration No. 1,782,606).

Stämningen handlade om att PRS-gitarrens utseende lätt kunde förväxlas med Gibsons produkt Les Paul.

Här på bilden ser ni en PRS till vänster och en Les Paul till höger. Det var alltså denna likhet det hela handlade om.

Problemet för Gibson lät juristerna beskriva som att PRS red på "igenkänningen" på avstånd i en butik. När den som trodde sig se en fin Les Paul på håll väl kom fram till gitarren ifråga insåg de att det inte var en Gibson. Man tyckte att det var ett ohederligt sätt att använda "deras form" i försäljningsprocessen.

Gibson fick igenom sin stämning och i det 57 sidor långa dokumentet säger domaren William J Haynes att "PRS imiterade Les Paul".  Han gav parterna 90 dagar på sig göra upp ekonomiskt, dvs att PRS skulle betala ersättning för den ekonomiska skada som intrånget givit upphov till. Som självklar konsekvens var PRS också tvungna att stänga tillverkningen och avbryta försäljningen 2001. Det var naturligtvis ett hårt slag för Paul Reed Smith som siktat in sig på den del av marknaden som föredrog just "singlecuts".

2005 fick PRS till en överklagan i "United States Court of Appeals" som upphävde tidigare dom och förbud med omedelbar verkan. Paul Reed Smith startade direkt att tillverka gitarrerna igen och började också sälja de instrument som fanns på lager.

I domstolens dokument som beskriver diskussionen finner man:

“If a budding musician sees an individual he or she admires playing a PRS guitar, but believes it to be a Gibson guitar, the logical result would be that the budding musician would go out and purchase a Gibson guitar,” (United States Court of Appeals).

Dessutom menade man att Gibson till och med skulle kunna ha fördelar av att PRS "singlecuts" påminde om Les Paul eftersom man slog fast att PRS tillverkade dyrare gitarrer med högre kvalitet. Det man samtidigt sa mellan raderna var att Gibson inte gjorde det.

Paul Reed Smiths uttalande, som han förstås inte var sen med, andades framtidstro. Han hade ju nu domstolsutlåtande på sin kvalité:

"We are delighted that the appellate court affirmed what we and the industry have long known: the PRS Singlecuts are musical instruments of the highest quality that would never be confused with a competitor’s product."

Gibson överklagade i nästa instans men fick inte resning. I sitt överklagande skrev Gibsons jurister att besökare på en konsert med mycket scenrök inte kunde urskilja om det var en Les Paul eller PRS man såg, teorin kallas "Smokey-Bar Confusion theory". Själva grundresonemanget sågades rakt av av domstolen som sammanfattades av PRS jurist:

“We agree with the Court and Gibson’s own counsel that 'only an idiot' would be confused"

Till och med domaren i rätten uttalade detta på direkt fråga och därmed var tvisten ur ett juridiskt perspektiv över.

Så idag är det alltså på det viset att om man gillar singlecuts och vill ha något mer än bara Gibson Les Paul, som är utomordentliga instrument i sig, kan man skaffa sig en schysst PRS "singlecut" som finns i flera utföranden.


I nästa inlägg går vi vidare med PRS "singlecuts". Vi tittar bland annat närmare på amerikanska PRS Mark Tremonti signature och PRS SE Mark Tremonti, som är den billigare varianten tillverkad i Korea. Vi tar dessutom pulsen på Mark Tremonti själv som är på gång med nytt album.

Stay Zombied


måndag 11 maj 2015

Vox Pathfinder 15 -En av de bättre övningsförstärkarna

Vox Pathfinder 15 (v9158) är en liten "solid state practice amp" som lanserades 1999. Kort därefter lanserades Pathfinder 15R (v9168) som nu också innehöll ett reverb. Pathfinder 15 var ute ur katalogen och produktion 2004. Pathfinder 15R var däremot i produktion över tio år och slutade tillverkas 2013. Kvar i tillverkning finns nu bara Pathfinder 10.  Företaget Vox var vid den här tiden inne i en moderniseringsperiod som utmynnade i bland annat Valvetronix och ToneLab, produkter som siktade på framtiden. Det var helt klart en tid av sökande för Vox.

Jag har genom åren lagt märke till att flera musikaffärer haft Pathfinder som teststärkare när man låtit kunder prova gitarrer, och det är inte så konstigt alls faktiskt. De var både billiga, enkla att flytta och mycket välljudande små paket.

De är inte heller så lätta att hitta på andrahandsmarknaden även om de då och då dyker upp, de flesta behåller dem eftersom man inte får så mycket för dem, plus att de låter väldigt bra. Ibland ser man dem "hänga med på köpet" på Blocket när det ska säljas nån gitarr. Jag köpte min för 500 kr på i samband med att jag köpte en gitarr som födelsedagspresent till en kompis.

Förstärkaren är en transistorförstärkare, men avskräcks nu inte av detta. De låter mycket bra och påminner i sin karaktär om rör på alla sätt och vis.

Pathfinder är tillverkade i Korea, ett land som klättrat snabbt i värdekedjan och en del fabriker gör idag produkter med mycket hög kvalitet. Gillar man Vox säregna vintage-look så får man här valuta för pengarna med samma basket-weave vinyl och Vox diamond grill, precis som de gamla arbetshästarna från 60-talet. Dessutom var de förärade med de gamla kycklingnäbbarna som rattar på panelen.

De 15 watten leds ut genom ett 8 tums Bulldog Speaker. Bulldog elementet är tillverkat med de klassiska Alnico Blue högtalarna som förlaga, vilket givetvis borgar för ett ordentligt fylligt ljud. De senare modellerna, Pathfinder 15R, fick ett annat element, ett svart Celestion 8".

Som i alla sådana här situationer blir diskussionerna höga omkring vilken som låter bäst, de med "blue Bulldog" eller de med de "black Celestions". Jag tror det är hugget som stucket om jag ska vara ärlig, däremot verkar alla vara överens om att reverbet i 15R inte är överdrivet bra, i alla fall inte jämfört med Vox överiga "reverb tanks".

Det som däremot är högst intressant är dess tremolo. Precis som på många andra "nyare vintage amps" har man paketerat denna klassiska till synes enkla effekt. Faktum är att den är i samma klass som de som sitter på Vox betydligt dyrare modeller. Det hela regleras i sedvanlig ordning med rattarna för "Speed" och "Depth".

På kontrollpanelen hittar vi rattar för Gain, Volume, Treble och Bass. En udda lösning är att panelen av någon anledning är riktad åt fel håll, och för gitarristen blir det "bak o fram o upp o ner". Jag kan inte riktigt begripa varför man valt den lösningen faktiskt. Men det finns säkert någon mer eller mindre fiffig förklaring. På Pathfinder 15R är panelen rätt vänd...

Hur låter den då?
Rent ljud låter väldigt fylligt och kristallklart i mina öron och jag blir faktiskt förvånad över hur bra det låter, i synnerhet tillsammans med tremolot. Man sitter där och önskar att förstärkaren var större, men volymmässigt preseterar den trots allt väldigt bra med sin 15W. Många förstärkare i den här klassen låter ju sämre ju högre de drivs men det är inte riktigt sant i fallet Pathfinder. Istället spricker den upp fint, precis som om den tror att den är "rör". Ljudtestet nedan är inspelat med en Fender Stratocaster -79 på halsmick och mer eller mindre rent och tremolo.


Vidare finns en "Gain Boost" som förvandlar 60-talsljudet till 70-tals classic rock. Disten kanske inte får en metal-räv att tappa hakan direkt, men den är helt ok utefter övningssyften. Man måste komma ihåg att detta inte är en förstärkare avsedd att generera high gain, den har sin styrka i rent och/eller sprucket blues-rockljud skulle jag säga. Om man vill ha mer modern gain gör man klokt i att kika på exempelvis Blackstar HT-5 istället, för här är det vintage som gäller.

När jag däremot kopplar in effektpedaler så visar det sig att Pathfinder tar till sig effekter alldeles utmärkt, allt från distpedaler, delay, reverb och chorus funkar klockrent.

Slutomdöme
Helhetsintrycket är att Pathfinder har ett brett register, trots sin litenhet, och det är nog därför många musikaffärer haft dem som "teststärkare". Tremolot är utsökt och den tar pedaler mycket bra. Pathfinder är helt enkelt en av de bättre övningsstärkarna jag har testat.

Så sitter du på en Pathfinder 15 och aldrig riktigt givet den en chans, packa upp den igen och ratta in...

Betyg:
4,5 Zombies (5)

lördag 2 maj 2015

PRS Custom 24 "Floyd" - En modern PRS för den kräsne...

PRS flaggskepp PRS Custom 24 i en variant för för hårdrockare, är det möjligt? I min research om PRS uppkom tidigt frågan om varför PRS inte haft någon renodlad hårdrocksgitarr i sitt utbud. När jag tittade efter lite mer noggrant så insåg jag att frågan var fel ställd. Jag hittade en tidig modell som lanserades med namnet "Metal", och den tillverkades 1985-1987. 

Det var en heavy metalversion av PRS Custom, fast med 25,5" skallängd och med PRS standard Bass mickar i halsen och Treble i stallet. Den fanns dessutom med bland de 20 gitarrer som lanserades på NAMM 1985 och var riktad till målgruppen 80-talshårdrockare.

Det blev ingen succé och modellen gick i graven efter 1987. Målgruppen såg Jackson, Kramer, senare ESP och naturligtvis Fender och Gibson m.fl som mer lämpade och framförallt var de märkena betydligt starkare på marknaden. Möjligen spelade även priset en viss roll eftersom den här målgruppen inte var så köpstark i början av 80-talet. Dessutom hade pudelrocken pikat och Grungen stod för dörren och inom den odlades helt andra värderingar och ideal. Så modellens korta historia fick förmodligen ett avslut i besvikelse för PRS. Modellen är däremot mycket eftertraktad nuförtiden, som samlarobjekt, och det lär vara en fantastisk gitarr att spela på.

PRS har i vissa kretsar en rykte om sig att inte vara så "hårdrock", och om det är på grund av att man missade positioneringen 1985-1987 och helt enkelt inte sett målgruppen som intressant efter det, det vet jag inte. Eller så är det kulturgeografiskt kopplat, det vill säga att vi här i Sverige inte ser märket som särskilt "metal".

Hur som helst tycker jag själv att denna "stämpling" inte alls stämmer. Dels eftersom om man granskar gitarrernas egenskaper spelmässigt och tonmässigt så finner man resonanta och spelvänliga instrument som borde intressera flyhänta ekvilibrister i den tuffare genren.

Det kanske mest talande argumentet hittar vi hos användarna själva. Många gitarrister i det tyngre området, framförallt amerikanska, har fått upp ögonen för PRS. Bland dem som trakterar märket hittar vi namn som Mark Tremonti Creed, Joey Belladonna Anthrax, John Kempainen Black Dahlia Murder, Alex Lifeson Rush, Brad Delson Linking Park, Dave Navaro Jane´s Addition, Orianthi fd Alice Cooper Band, Dave Weiner Steve Vai Band, Chris Robertson Black Stone Cherry, Lizzy Hale Halestorm, Myles Kennedy Alter Bridge, Phil Campbell Motörhead, Neal Schon Journey, Pat Travers Pat Travers Band. Jag har säkert glömt många, men det råder ingen tvekan om att den hårdare genren tagit till sig PRS och många ovan  nämnda är erkänt skickliga gitarrister.

I Sverige däremot har man inte lyckats kila i sig lika bra. De som verkligen kan PRS utrycker det som att vi skandinaver, i synnerhet svenskar, tar längre tid på oss att prova något nytt och håller lojalt fast vid våra trotjänare av andra märken.

Dock använder sig Fredrik Åkesson och Mikael Åkerfeldt i Opeth, som bekant, PRS. Både sina egna signaturer och olika custommodeller. Både Fredrik och Mikael är också makalöst skickliga på sina instrument. Nu kanske ni säger att det inte spelar någon roll vem som använder märkena, men där ska man nog tänka efter en gång till. Vad hade Les Paul varit utan Jimmy Page, Slask, Joe Perry och Zakk Wylde m.fl och vad vore Fender utan Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Eric Clapton, Yngwie Malmsteen m.fl. Relationen gitarrister och märken kan göras längre än så och det är naturligtvis ingen slump. Möjligen är det tuffare idag när vi inte har riktigt lika tydliga gitarrhjältar längre, jag menar förr fanns det ett tiotal och idag är 10 000 som konkurrerar om förstaplatsen på prispallen och oftast vinner de välkända gamla varumärkena. Detta är förstås, tror jag, ett problem eller utmaning för PRS och alla andra utmanare.


PRS Custom 24 "Floyd"
När jag strosade runt en dag upptäckte jag en udda PRS på Deluxe Music, den butik i Sverige som har flest ex i butiken och som är mest kunniga inom området PRS. I ett ställ stod den udda fågeln Custom 24 "Floyd" med sitt förföriska utseende, och som jag naturligtvis inte kan motstå. Jag bestämde mig direkt för att köpa den.

Jag fick förklarat för mig att den hade ett par mickar som kallades Metal som hade en intressant liten symbol bredvid sig i produktbeskrivningen:

 \m/

\m/ är mickarnas egentliga namn, och jag tyckte det var sanslöst humoristiskt och smart av PRS att sno den symbolen. Jag tog upp gitarren och satte mig för att känna på den. Efter att ha testat kunde jag ganska snabbt konstatera att de som påstår att PRS inte är "hårdrock" borde rekonstruera sin uppfattning, i synnerhet när det gäller den här modellen.

Custom 24 "Floyd" har nämligen flera intressanta lager om vi ser till vad en gitarr är och kan vara. Den ligger liksom nära det man skulle kunna kalla den ultimata moderna kvalitets-PRSn. Bara det att den har Floyd Rose svaj är unikt, och det i sig är förmodligen vattendelaren för hur PRS-gitarrister tar emot den jämfört med en vanlig Custom 24.  Floyd Rose på en Custom PRS är ungefär lika otänkbart som att sätta det på en Akustisk Martin. När jag häromveckan berättade om gitarren för Mark Tremonti, vi sågs för en kommande intervju, så sa han: "oh, I didn´t see that comming".

Men när jag sitter där och testar så känns det som det mest naturliga i världen och systemet är perfekt justerat och "smälter" liksom in i den. Det är ett Floyd Rose Original och är tillverkat i Tyskland av härdat stål, och som ni vet flitigt använt sedan 80-talet. Så att använda ordet modernt i sammanhanget är kanske inte helt rätt.

På SE modellen av Custom 24 "Floyd" sitter det ett likadant men som är tillverkat i Korea.

Även om den i grunden är en PRS Custom 24 så har den, förutom Floyd Rose, även  ett annat träslag i halsen, annan grebbbräda plus ett par högoktaniga mickar. Det är liksom en Custom 24 fast samtidigt ändå inte kan man säga. Jag tror själv att det är de här skillnaderna som skulle kunna tilltala både "shredders" och "heavy rockers".

Nu ska vi komma ihåg att detta inte är första gången PRS provar Floyd Rose på sina gitarrer. 2010 lanserade man till exempel en SE modell, Torero, som hade låsbart svaj. Den hade dessutom EMG 81/85. Torero finns fortfarande i produktion.

Jag skulle gissa att detta test på marknaden gav de svar man ville ha, och för att blidka de som gärna skulle vilja se en "high end" Custom 24 för speed och svajakrobatik så gjorde man slag i saken. Däremot så kan naturligtvis en Custom modell inte ha aktiva EMG mickar. Så därför tog man helt enkelt fram en egen mick för "high-gain" med namnet \m/.

Det är lite olyckligt att mickarna bär namnet "metal" kan jag tycka, eftersom de begränsar våra hjärnor att tro att de bara klarar det. I själva verket är de väldigt allround skulle jag vilja säga, lite som PRS mickar är överlag men här med ett "added value" eftersom de har hög output.

I stallet sitter en  \m/ Treble (ACC 3408). Den svarar otroligt skarpt på "high gain" och strängseparationen är väldigt tydlig. Resultatet blir en en tät omfångsrik gain samtidigt som den inte förlorar kvalité i de rena ljuden alls, tvärt om så kommer det ut ett krispigt rent ljud med stora möjligheter.
Keramisk Alnico med 15,7k, alltså ganska hög output.

I halsposition sitter \m/ Bass (ACC 3409) och den påminner om Treble men har 8,5k och ger betydligt mer bas i karaktären, vilket passar halsposition utmärkt och i kombination med  \m/ Treble får du faktiskt precis det du behöver i tuffare sammanhang.

Jag funderar själv på att skaffa några  \m/ och sätta i andra gitarrer jag har. Det brukar vara ett bra tecken på att man gillar en mick.

Kroppen är precis som en vanlig Custom 24 gjord av Mahogny och färgen på just den här är Blood Orange. Ni kanske undrar varför jag väljer en sån färg, och dessutom en "Eriza Verde Green" på P22an jag skrev om häromdagen? Svaret är: jag vet inte, jag avskyr all form av färg annars faktiskt. Men de här tycker jag är vansinnigt vackra. Annars brukar jag svara det som Lasse Åberg alltid svarade när han fick frågan varför han alltid bar svarta kläder. "Jag bär svart tills det kommer nåt mörkare".


Halsen är av Lönn, de kallar den "Rock Maple" och är egentligen samma som "Curly Maple", ett ovanligt fint ådrad Lönn. Det ger gitarren en särskilt utseende och eftersom den också är obehandlad så känns det väldigt mycket "trä" när man spelar och man glider smidigt och snabbt mellan positioner.

Custom 24 "Floyd" kommer med halsprofilen "Pattern Thin" medan vanliga Custom 24 har "Pattern Thin" eller "Patern Regular" valbart. Det innebär att man här bestämt sig för att den lite tunnare halsen är det som målgruppen kommer vilja ha. "Pantern Thin" är nästan samma som den gamla beteckningen "Wide Thin", man har valt ett annat namn eftersom man justerat den lite med åren.

Valet av "Pantern Thin" är ett bra val och jag tackar och bugar med hatten av. Jag älskar ju även exempelvis Ibanez Jem:s Wizzard Neck, och möjligen är det åt det hållet man velat gå den här gitarren.


Stämskruvarna är av typen Phase III och alltså öppna, "open back, så att man ser kugghjulen. Bortsett från att det är snygga så är det också så att Phase III sköter stämningen med beröm, och det är minst lika viktigt på en gitarr med Floyd som utan.

Idén bakom "open back tuners" är att Paul Reed Smith själv alltid förknippat det med bra gitarrer, framförallt gamla akustiska gitarrer.

Phase III är en utveckling av Phase II och främst när det gäller materialval av olika slag för hållbar stämning, vilket ju är huvudsyftet.

Greppbrädan är också lite ovanlig för PRS Custom 24, normalt kommer de med Rosewood, men här har man valt Ebenholts.

Ebenholts är hårdare och känns lite mer. Ebenholts är också ett träslag mer lite mer resonans i, givet att det har kvalitet såklart. Det gör att "taping" blir en fröjd och tonen blir lite mer distinkt.

Med Ebenholts får man också en fint svart bräda som kontrasteras av de klassiska halsinläggen  "fåglarna", gjorda i vad som ser ut som pärlemor.


Slutomdöme PRS Custom 24 "Floyd"
det här en av de mer moderna PRS gitarrer du kan hitta och jag skulle drista mig till att säga "helt perfekt". Balanserad, smidig och helt otroligt lättspelad och med en ton att mörda för. Den kommer i ett case med de tillbehör man behöver. Pris? Ja närmare 37 000 kr får man hosta upp. Men som en bekant sa för några år sedan: "Buy Quality, Cry Once". Har du inte råd med USA-modellen, även kallat "Core", så testa SE varianten, en gitarr som i sitt prissegment toppar i kvalitet och recensioner på nätet och som kostar runt 10 000 kr.

Betyg:
6 Zombies (5)