måndag 15 juni 2015

PRS Tremonti Signature - Utmanaren till Gibson Les Paul?

2001 utmanade PRS det betydligt större Gibson med en singlecut-modell, och det var lite som "David möter Goliat" på ett sätt. Bland annat så handlade det om modellen Tremonti Signature, en gitarr som formmässigt tog sig an konkurrenten men också genom att tillföra en del nya perspektiv. Egentligen handlar det bara om formen, för konceptmässigt står PRS Singlecut och en Gibson Les Paul en bra bit ifrån varandra. Det tyckte dock inte Gibsons styrelse som stämde Paul Reed Smith och en fyra år lång fejd tog vid, en fejd som Gibson till slut förlorade. 

Att de förlorade var kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Skillnaderna dem emellan blir tydliga när man har båda gitarrerna bredvid varandra och om man synar dem mer noggrant så inser man att det faktiskt handlar om två olika koncept, det är som att jämföra äpplen med päron. Men genom formen i sig konkurrerar de så klart om liknande målgrupper. Gibsons mainstream-utföranden, Standard, Classic, Traditional etc är överhuvudtaget inte jämförbara med PRS singlecust, man får kliva upp på Gibsons Custom Shop för att kvalitetsmässigt hamna rätt.

PRS Tremonti Signature
Det exemplar jag har köpt för denna artikel är tillverkad 2013, och inköpt på Deluxe Music i Stockholm, en av de butiker som har stor kunskap om PRS. Den är iklädd en enastående vacker Fire Red Burst, inte 10 top men ändå väldigt fin. Förstahandsintrycket är att den har allt man kan önska sig av en ordentlig rockgitarr, precis som en Custom Shop Les Paul. Det som skiljer dem åt är att Tremonti Signature i allt väsentligt följer det speciella koncept som PRS byggt sitt namn genom, nämligen 25" skallängd, 10" radius, egenutvecklade mickar och en detaljkvalitet som imponerar.

Foto: Gitarrzombien
SPECS
Kropp: Mahogny
Top: Lönn
Finish: Fire Red Burst
Hals: Mahogny
Halsprofil: Pattern Thin
Greppbräda: Rosewood bird inlays
Band: 22
Skallängd: 25"
Stämskruvar: PRS Phase III Locking Tuners
Stall (svaj): PRS Tremolo with Trem-Up Route
Mekanik: Nickel
Halsmick: Tremonti Bass
Stallmick: Tremonti Treble
Switch: Three-way

Foto: Gitarrzombien
Tremonti Signature är lika välgjord som en "high end" Gibson Les Paul Custom Shop och när man plockar upp den får man genast känslan av kvalitet rakt igenom. Varje detalj i den här gitarren är övertygande, och det ska man också förvänta sig när ett instrument går lös på dryga 36 000 kr. Mycket pengar kan man tycka, men samtidigt ska det ställas i ljuset av vad man får på både kort och lång sikt. Priset handlar om val av trä, kvalitet i hårdvara men framförallt  hur mycket omsorg och tid man lagt ned på att få allt perfekt anpassat i förhållande till varandra. En PRS och en Gibson Custom Shop handlar om att investera i långsiktig hållbarhet och pålitlighet.

"The Tone Is In The Details"...

Vi ska i sammanhanget komma ihåg att den globalisering vi idag lever i, där låglöneländer tillverkar stora mängder instrument till låg kostnad, gör att marknaden svämmas över av billiga och allt bättre instrument. Detta gör att priset har blivit en större faktor för köparen än tidigare. Kvaliteten är, även i de billigare gitarrerna, högre idag än på 80-talet.  Konkurrensen på marknaden är mördande. Det riskerar på sikt, tyvärr, att påverka tillverkare som gör riktigt fina instrument. Gibson och Fender Custom Shop, PRS, Music Man Petrucci och andra andra "customhantverk" är instrument i en klass för sig. Jag skulle önska att fler kunde få tillgång till den här typen av hantverk, för "hantverk" är precis vad det handlar om. Ingenjörskonst på absolut högsta nivå. Det är lätt att glömma det när man ser de 10 000-tals gitarrer på websida efter websida.

De flesta som anammat PRS vittnar om att de är gitarrer för turné, eftersom de håller att kuskas runt med och att spelas ofta och mycket. Det finns givetvis många andra gitarrer som också gör det och gemensamt för dem är att det handlar omsorgsfullt tillverkade instrument. De flesta av de billiga gitarrerna kroknar efter en tid och det är mycket därför som gamla vintage Les Pauls och Strator från 50 och 60-talen fortfarande idag är lika bra som när de tillverkades, och många gånger till och med bättre eftersom de samtidigt är ordentligt inspelade.

Det PRS lyckas med är att bibehålla en hög kvalitet över hela linjen över tid oavsett gitarrmodell, måndagsexemplar hör till extremundantagen och Tremonti Signature är inget undantag. Allt är "flawless" in i minsta lilla detalj.

För de som har en mer korthuggen budget finns en PRS Tremonti Custom SE , en gitarr som  påminner om USA-modellen och som sticker ut i sitt prissegment. Jag ska recensera den i ett kommande inlägg. 

Några intressanta detaljer dyker upp efter en stunds bekantskap:

Foto: Gitarrzombien
Rattarna sitter annorlunda än vad man är van vid, men samtidigt mer logiskt på ett sätt. De två övre och därför närmast högerhanden är två volymrattar. Det är egentligen mest volym man använder, även om tonkontrollerna har sina användnimngsområden de också.

Den främre volymratten är halsmicken och den bakre är stallmicken. De flesta skulle nog säga att "de sitter fel", men jag väljer att se det som en smaksak och man vänjer sig väldigt fort.


Foto: Gitarrzombien

Mickparet är en Tremonti Treble och en Tremonti Bass, två mickar som skapar det som Mark Tremonti söker för ett glimrande rent ljud och fet distortion.

Treble, stallmicken, är en väldigt het och pushig rackare med en output på över 15,4K. I den sitter en stor Alnico V magnet. Fokus ligger på bas och diskant och "mid" är lite tillbakadragen.

Trots att den har väldigt hög output så är förhållandevis tyst och framförallt levererar den ordentligt med sustain. De ligger väldigt nära PRS andra high-gain mick "PRS \m/ Metal Pickup", kanske att \m/ har lite mer diskant. De är hur som helst rätt så lika i sina beteenden.

Foto: Gitarrzombien
Halsmicken, Bass, ligger på 7,8K och mer vintagedark så att säga och levererar finfina stora rena ljud. Mitt intryck är att den inte är så muddig som många andra halsmickar och det finns väldigt fin avrullning även här. Halsmicken är kåpad till skillnad från stallmicken som är öppen och det ger gitarren ett lite speciellt utseende.

Gemensamt för båda är att avrullningen städar upp mot crunch även på mycket high-gain och till och med rent ljud om man spelar dynamiskt. De är väldigt "svarande" och reagerar för hur du spelar och vilket anslag du använder, en detalj väl värd att ta hänsyn till tycker jag.

En annan sak är att Tremontimickarna strängseparerar väldigt väl, även om du har ordentligt med gain så hör du strängarna tydligt i ackorden. Motsatsen med en sämre mick brukar vara att du med mycket gain bara hör en matta eller ett "gainsurr".

Om man lyssnar på Creed, Alter Bridge och Tremonti så kan man faktiskt höra att Mark ofta kompar med "open chords" med ganska mycket gain. Det skulle inte vara möjligt med andra mickar tror jag.

Mickarna kan också köpas separat om man vill hotta upp sin PRS SE och kostar runt 1500 kr

Här nedan finns ett filmklipp där du kan höra en del av hur mickarna låter på clean, crunch och high-gain. Att komma ihåg är att high-gain bara är på 5an på förstärkaren. Inspelningen är gjord genom en Marshall JVM Satriani och The Box of Doom isolation cab.




Foto: Gitarrzombien
Svajsystemet, PRS Tremolo with Trem-Up Route, är ett flytande stall med urgröpning i kroppen så att du kan svaja även uppåt (bakåt). I kombination med PRS Phase III Locking Tuners är det i princip lika pålitligt som ett Floyd Rose och man kan svaja både upp och ned utan problem med stämningen. Det håller dessutom för ganska aggressiva manövrar som dive-bombs och så vidare.

Om man jämför med Floyd Rose, som sitter på min PRS Custom 24, så är det klart att Floyd tål ännu mer extrema svajaktiviteter eftersom den har en "låst sadel" men när jag hårdtestar Tremonti-svajjet så håller det stämning under förvånansvärt tuff behandling. Jämfört med ett svaj från tex Fender så är det en helt annan högre division vi pratar om här, även om det som sitter i den Jeff Beck Strata jag skrev om för ett tag sen också är riktigt bra.

Foto: Gitarrzombien
Den största kritiken som Floyd Rose brukar få är att det reducerar sustain, eller "ton". Med PRS Tremolo har du i jämförelse betydligt mer sustain.

Jag tror faktiskt inte Paul själv hade tolererat kompromisser mellan ton och svajfunktion, PRS handlar ju i grunden bara om ton. Till och med de rejäla stämskruvarna, som inte bara är vackra i sig, bidrar också till tonen på sitt sätt. Stämskruvarna är framtagna från scratch för att just hålla stämningen bättre än vanliga lösningar, även om det såklart också handlar om en estetisk fråga enligt Paul Reed själv.

Hur är den då att spela på?
En viktig sak med bra gitarrer är att de inte är hindrande, utan presenterar sig själv utan att märkas.  Tremonti Signature är väldigt välbalanserad och inte heller särskilt tung, den gör att den hänger fint över axeln utan väga åt ena eller andra hållet.

Halsen är "Patern Thin", vilket innebär att den tillhör de tunnare halsarna i PRSs sortiment. Det gör att den väl anpassad till solospel utan att förlora stabiliteten i en tjockare hals för kompmanövrar. Spelmässigt är den brilliant och inbjuder till experimenterande, som alla lättspelade gitarrer gör.

Greppbrädan, av Rosewood, skapar en lite varmare och mjukare touch än ebenholts. Normalt sett brukar gitarrer för hårdrock bestå av ebenholts eftersom de ger en hårdare karaktär, men jag tycker Rosewood i det här sammanhang ändå är helt rätt val.

Inlaysen är de för PRS så speciella "Birds Inlays", som lär ha tillkommit för att Paul Reeds mamma var fågelskådare. Det sägs till och med att de från början klipptes ut ur en amerikansk fågelskådarbok.

En märklig historia förstås, men det är väl så det går till med innovationer. Man tar det som flimrar förbi och gör något bra av det. Fåglarna sitter numera på de flesta PRS gitarrer förutom de modeller med vanliga dots eller halvmånar.


Slutomdöme
Den stora frågan jag ville ha besvarad var om PRS Tremonti verkligen konkurrerar med till exempel en Gibson Les Paul Custom Shop? Det var ju nämligen så det började när de släppte sina första singelcuts.

Svaret blir på ett sätt ja och på ett annat sätt nej. Om man ser på det ur ett rent instrumentperspektiv så är det en helt annan gitarr. Båda har sina unikiteter, men formmässigt ja. De liknar varandra varandra tillräckligt mycket för att PRS Tremonti, och andra PRS singlecuts, attraherar gitarrister som gärna identifierar sig med singlecut.

Foto: Gitarrzombien
Jag skulle däremot säga att likheterna stannar där, jag ser egentligen ingen anledning till jämförelser i övrigt. Bra gitarrer är just bra gitarrer. PRS Tremonti är ett rockmonster, precis som bra Les Pauls, men samtidigt får man PRSs unika hantverk och unika känsla som man inte möter hos en Gibson. Det behöver inte betyda att den är bättre eller sämre, men de är annorlunda och olika till sin natur.

I det här fallet handlar det om ett riktigt fint hantverk med kvalitet in i minsta detalj och ljudmässigt finns överhuvudtaget inget att klaga över, tvärt om.

Det kan kanske låta en smula märkligt men trots prislappen, drygt 36 000 kr, är det här en mycket prisvärd gitarr, om du är en kräsen instrumentalist eller turnerar mycket och behöver något som håller för det mesta. Man ska komma ihåg att den höga dollarkursen påverkar gitarrer i den här prisklassen ganska mycket.

Man ska naturligtvis se dessa gitarrer som en investering för framtiden som ska kunna ge spelglädje i kanske bort emot 30-50 år. Å andra sidan är det såklart mycket pengar för de allra flesta, även mig, men hellre en sån här gitarr än tre medelbyggen.

Betyg:
5 Zombies (5)

lördag 13 juni 2015

Carvin Legacy VL100 -Inga krusiduller här inte...

Signaturförstärkare blir allt vanligare, och bäst blir det när de är framtagna i nära samarbete med artisterna själva. Steve Vai har använt Carvin sedan 1980-talet, redan med Frank Zappa faktiskt, så det var väl ingen överraskning att hans signatur hamnade just hos dem. Carvin Legacy är en av de mer intressanta förstärkarna du kan hitta, mest på grund av sin mångsidighet i all sin enkelhet. Svår att få fatt i men det lönar sig att leta. 



Carvin grundades i San Diego på 40-talet av Lowell Kiesel, fast då under namnet Kiesel Company. De tillverkade tidigt pickups och senare började de även instrument, mestadels gitarrer och basar, men även rörförstärkare. Företaget bytte sen namn till Carvin, efter de båda sönerna Carson och Gavin.

På 70-talet gjorde de custombyggda instrument direkt till kund. Under 80-talet blev Carvin ett stort märke och man gjorde bland annat bland annat gitarrer till Jason Becker och artister som Frank Zappa såg något speciellt med deras förstärkare. Framförallt så var det rörförstärkaren X100B som föll många på läppen och den finns fortfarande i sortimentet som reissue faktiskt.

Även Steve Vai uppmärksammade den och de tidiga inspelningarna efter Zappa-perioden är inspelade med X100B, bland annat Blue Powder på plattan Flexables.

Ur detta samarbete växte sedan samarbetet fram som resulterade i en signatur-förstärkare med namnet Carvin Legacy VL100.

Calvin Legacy VL100
Carvin Legacy VL100 är den första serien och är väldigt intressant. I grunden är den ganska okomplicerad, och låter som rörförstärkare ska göra. Återigen blir det tydligt att ju enklare och ju färre komponenter, generellt sett, ju bättre låter det eftersom allt ska igenom färre moment som naturligtvis suger ton. 

VL100 har en bra grundkarraktär och skulle kunna ses som en "kött och potatis förstärkare", en arbetshäst utan krusiduller.

Vist kan du ratta in Steve Vai's ljud men du behöver då addera en del av hans kompression och attack genom effekter, och den viktigaste är en Boss DS-1 mellan gitarren och förstärkaren, och helst då en med Kealey-Mod. Den har, i olika skepnader, följt honom genom hela hans karriär på ett eller annat sätt.

Sen handlar det mycket om vilken del i Vai´s katalog vi pratar om, eftersom hans gitarrljud med Frank Zappa eller med David Lee Roth skiljer sig ganska mycket från det ljud han hade i början av sin solokarriär och inte minst med den mer processade ton han har idag. Men vist kommer man långt med Carvin Legacy om det nu är det man ute efter. Jag började lyssna på Vai någon gång på 80-talet, och såg honom med Zappa, och det är där jag tycker hans sound var som bäst, dvs mer organiskt än idag.

Men att man kan ratta in Steve Vai´s ljud är inte den här förstärkarens stora grej faktiskt. Det är en ordentligt bra förstärkare i sig med sina två kanaler, en ren och en high-gain.

Det är ganska ovanligt att en high-gainförstärkare har både ett bra rent ljud och ett bra gainat, men det finns lysande undantag, och VL100 är ett lysande sådant. Tillverkare har ofta lagt utvecklingskrutet på ju leadkanalerna, eftersom det är det som de flesta söker i en high-gainstärkare. Här tycks man hörsammat Steve´s krav på båda sidor om overdrive.

Vi som känner till Steve Vai vet att han har en förkärlek till rena ljudbilder för att snabbt växla till en fet gain för både komp och lead. Det rena ljudet i VL100 är inte åt det varma fluffiga hållet, snarare kristallklart och lite klocklikt med mycket headroom, lite som en gammal Fender. Den låter fantastiskt och tillsammans med det inbyggda reverbet och inte minst med olika typer av delay, chorus eller flangers blir ljudbilden mäktig.

Den gainade kanalen är genomarbetad och enkel. Många gånger blir det enkla bra, Legacy har ett utmärkt grundljud som står för sig själv men som kan förfinas med exempelvis en Boss DS-1 före som boost.  Du kan få rejält mycket gain men också en väldigt fin crunch med välartikulerad strängseparation.

Karaktären i grundljudet är väldigt organiskt och inte alls konstlat på något sätt, mer åt gammal Marshall än åt Mesa Rectifier om man nu kan säga så.

Det betyder att Legacy med fördel kan användas för classic-rock, jag skulle däremot inte rekommendera den till nedstämd extrem-metal.

En kul grej är att när man successivt ökar gainen över 6-7 så ändrar den karaktär och blir mer komplex i ljudbilden med ännu mer saturation och sustain. Funktion kallas "Vai´s hidden feature". Faktum är att det här gör förstärkaren mer flexibel än man först kanske tror.

Två kanaler (clean & overdrive)
Separat Volume, Bass, Mid, Treble & Presence varje kanal
Master Reverb för båda kanalerna
50/100W output switch
Bias switch för 5881, 6L6GCÍs eller EL34 rör
Högtalare 4, 8 or 16 ohm
Effects Loop
4 st EL34, 5 st 12AX7A
Footswitch

En annan bra grej är att den har en 100/50 watts switch, vilket gör att man inte behöver mosa alla i ens närhet om man vill optimera rörkraften i gainen. Legacy delar nämligen samma egenhet med många Marshalls, nämligen att den är extremt volymstark. Den gör sig inte på låg sovrumsvolym, såvida du inte ansluter någon typ av powerscaling. Men å andra sidan så växer den fantastiskt ju starkare man kör den.

De här förstärkarna är inte helt lätta att hitta faktiskt, de flesta verkar behålla dem. Men de finns ett fåtal på Ebay för drygt 1000 GBP, dvs runt 13 000 skr. Mycket pengar kanske, men jag tror det speglar lite vad man får tonmässigt, för VL100 levererar verkligen kvalitet i tonen, det är det ingen som helst tvekan om.

Slutomdöme
Carvin Legacy är en av de mer intressanta high-gainförstärkarna på marknaden, och lite unik med sitt fina klara rena ljud med mycket headroom och sin kraftfulla välartikulerade overdrive.
Den är också väldigt volymstark och jag skulle kanske önska att man kunde köra den på lite lägre volym, men det är en ganska oväsentlig detalj i sammanhanget. Den ska köras starkt, då spinner den.

Sammantaget gör detta Carvin Legacy till en mångsidig men enkel förstärkare som passar de flesta skulle jag vilja säga. Självklart kan du få den att låta som Steve Vai, men den riktiga styrkan ligger istället i mångsidigheten att kunna erbjuda en klockrent clean och stor maffig gain i samma låda.

Betyg:
4,9 Zombies (5)



lördag 6 juni 2015

Premier Guitar har anmält Gitarrzombien - "Det känns lite medeltida"

Häromdagen fick jag ett mejl från YouTube´s juristavdelning där dom meddelar att den välkända tidningen Premiere Guitar har lämnat in en anmälan mot mig, en s.k "Trademark Complaint", för att jag använder begreppet Rig Rundown i mina videos. De menar att de äger ordkombinationen ifråga och att de uppenbart blivit störda av att jag använder begreppet som mig veterligen inte är skyddat i Sverige. 

Det gör nu att YouTube strypt mina filmer för de som bor i USA, men inga andra länder. Då jag givetvis respekterar lagar så kommer jag nu att ändra mina "artistfilmer" till ett annat namn, nämligen:

”The Guitar Zombie Gear Walkthrough"

Jag tycker det finns en stor portion humor i att en global gitarrtidning som Premiere Guitar reagerar så kraftfullt på vad en liten bloggare i iskalla norr sysslar med om dagarna. Men det är väl lite symptomatiskt för hur "Big Corporation" förhåller sig till den lilla, genom att hota om att gå till domstol.

- Det hela känns lite medeltida om du frågar mig.

Om jag hade varit dem hade jag istället kontaktat vederbörande och sagt "grattis kan du inte göra nånting åt oss". Det hade ju varit lite trevligare och samtidigt hade det stärkt deras varumärke.

Uppsidan på detta är ju att mitt namn på avsedda videor faktiskt är mycket coolare och fräschare, så tack Premier Guitar.

 Betyg: 0 Zombies (5)

onsdag 3 juni 2015

Undersökning förstärkarljud och hörselminne

Det här med hur gitarrljud och förstärkarljud faktiskt låter är ett spännande område. När jag funderar över hur tex en specifik förstärkare låter brukar jag, precis som alla andra förmodligen. blunda och försöka minnas audiellt, dvs använda mitt "hörselminne". Det är väldigt intressant, tycker jag, och man kan slå ihjäl ganska mycket tid på att försöka minnas hur en förstärkare låter i jämförelse med någon annan. 

Givetvis har man också praktisk nytta av sitt "hörselminne" när man ska ratta in ett favoritljud på en lånad förstärkare, eller när man diskuterar gitarrljud med sin "fellow neurd" etc.

Jag jämför själv ofta med min favoritförstärkare när jag hör en förstärkare eller snackar "ton", rörtyper eller olika typer av högtalare etc.

Vist är det sannolikt så att vi alla hör och uppfattar olika saker i en förstärkares ljudbild, men till att börja med ska vi koncentrera oss på "om" vi överhuvudtaget "minns" olika förstärkare, och i så fall hur bra minns vi dem?

Frågan blir alltså hur det står till med ditt "hörselminne"?


Vad tycker du stämmer in på dig gällande "hörselminne"?

Jag har ett väl utvecklat hörselminne och minns tydligt hur min favoritförstärkare låter
Jag minns på ett ungefär hur min favoritstärkare låter
Jag minns inte så mycket hur min favoritstärkare låter, men jag vet att den låter bra
Poll Maker