fredag 28 augusti 2015

Vad skiljer i regel billigare gitarrer från dyrare

Vad som skiljer en "bra" elgitarr från en "sämre" kan man förstås diskutera ur många olika perspektiv. Det kan handla om ren byggkvalitet, men det kan också handla om hur man faktiskt upplever den när man spelar på den. Bra gitarrer lägger man ogärna ifrån sig, och inte så bra instrument tråkar ut en ganska fort. Om man precis börjat spela eller om man är erfaren proffsgitarrist spelar i sak ingen roll, en gitarr som känns bra är förmodligen också en bra gitarr. 

Med det sagt så kan man ändå fundera över vad som skiljer elgitarrer i olika prisklasser och vad man får med en dyrare gitarr som man inte får med en billig. Vad som är att betrakta som en "dyrare" gitarr eller vad som är "billigare" är givetvis individuellt, det har med det ekonomiska värdet att göra. En dyr gitarr behöver inte alltid betyda ett bra instrument för dig och en billigare behöver inte nödvändigtvis vara en sämre gitarr generellt sätt. Man måste låta upplevelsen av instrumentet gå före när man bildar sig en uppfattning om det.

Generellt sett kan man nog säga att de dyrare gitarrerna oftast är instrument med högre kvalitet, men vad gör att en gitarr har högre kvalitet? Med högre kvalitet menar vi ju vanligtvis att något är tillverkat av delar med bättre egenskaper och längre hållbarhet. Vi utelämnar den spekulativa delen av Vintagemarknaden här nu, det blir för komplicerat och är mer av samlarkultur och kapitalinvestering.

1. Ursprungsland
Man kan se att de flesta billiga instrument tillverkas i länder med billigare arbetskraft. Arbetskraftskostnaden är en avgörande konkurrensfaktor. Japan är det land som redan på 70-talet började utveckla kunskaper och färdigheter i gitarrtillverkning, och med sitt försprång leder de också kvalitetsligan i Asien. Korea, Indonesien och Kina är några exempel på länder som tillverkar billigare instrument idag, även om det också kommer fina dyrare custom shop instrument även får dessa länder, kanske med Kina som undantag. Kina är dock på gång, och är det land som många tillverkare nu intresserar sig för. Även Mexico brukar räknas till dessa låglöneländer. Amerikansk arbetskraft är dyrare, och kvalitetskontrollen är ofta högre och mer kostsam utanför Asien, med några undantag. I takt med att lönerna ökar i låglöneländer måste tillverkarna successivt börja se sig om efter nya tillverkningsländer. Jag tror att nästa region där man kommer tillverka elgitarrer är Afrika. DuncanAfrica tillverkar redan nu högkvalitativa akustiska gitarrer, kolla in filmen här:


Ett annat exempel är oljefatsgitarrerna ni säkert hört talas om från http://www.townshipguitars.com
Dessa tillverkas i Sydafrika, Kapstaden. Det finns många luthiers i Sydafrika så förutsättningar har de alla gånger. Men ännu dominerar Asien tillverkningen av billigare elgitarrer.

2. Träkvalitet
De billigare gitarrerna är i regel tillverkade av trä som som har sämre egenskaper när det kommer till resonans, alltså gitarrens klang som gör att "tonen" är omfångsrik inte dör för snabbt. Träkvalitet är det enskilt viktigaste att säkra upp om du ska göra en toppgitarr.

Det är i trävalet tillverkaren bestämmer sig för vilken prisklass gitarren kommer hamna i. De högresonanta träbitarna går helt enkelt till gitarrer man kan ta mer betalt för. Sen spelar typen av träslag också roll för ljudet, men det är mer en smaksak beroende på vad man tycker om.


3. Estetiska detaljer
Gitarrer med fina yttre trädetaljer som lönntoppar som "burst" eller "flametop" är givetvis också dyrare än de enfärgade med enkomponents färg, som är enklare att tillverka. Med de enfärgade tar man helt enkelt bort två faktorer, dyrbara trädetaljer och arbetet det tar få till det. Fina lönntoppar skapar också en individuell signatur för ditt instrument, eftersom ingen är den andra lik. Ofta är de också väldigt vackra, och det får man förstås också betala extra för. "Inlays" i greppbrädor är ett moment som också påverkar priset, om det är riktig pärlemor eller plast etc. Utseendet i sig gör faktiskt att folk köper flera gitarrer, för de är så fina. Lönntoppar och dess kvalitet påverkar också öjudet i gitarren, men ändå marginellt i sammanhanget.

4.Hårdvara
Kvaliteten i hårdvaran är en annan viktig detalj. Tveklöst är det så att mekaniken påverkar "tonen" i instrumentet. Högre kvalitet i både metallen som sådan men också i konstruktionen spelar roll för hur din gitarr låter. Paul Reed Smith visar detta tydligt en bit in i detta TEDx tal han gjorde för ett tag sedan.


5. Hantverksskicklighet
Själva hantverket är nästa parameter. Instrument som det lagts ned mycket arbetstimmar på, givet att de vet hur och vad man gör, är i regel bättre instrument eftersom gitarrens delar harmoniserar bättre med varandra utifrån ett resonansperspektiv och de känns också mer genuina. Man kan se på ett instrument om det är omsorgsfullt tillverkat genom att granska detaljer och hur de passar ihop sinsemellan. En sak som jag själv snabbt brukar reagera på är om banden sticker ut på sidan om halsen och känns kantigt och vasst. Ofta går det att rätta till av en yrkesman, men det kostar förstås därefter. På dyrare instrument är det ovanligt även om det kan hända om gitarrer som hänger länge och träet börjar röra sig.

6. Elektronik
Elektroniken spelar i hög grad roll för hur gitarren slutligen låter. Vissa billigare modeller har extremt dålig kvalitet i elektronik och man hör det ofta när man kopplar in gitarren. Det brummar och lanserar och i värsta fall så låter det fjuttigt. De lite finare gitarrerna har mer omsorgsfullt valda komponenter som syftar till att bidra till instrumentets totala ljudbild, men även att gitarren ska hålla över tid. Mickar är också något som påverkar priset, och framförallt ljudet, och det är samma sak där som med övrig elektronik. Har de till exempel handlindats med omsorg låter i regel de mycket bättre än masstillverkade billigare "stock pickups".

7. "Reliced"
En faktor som faktiskt också betyder att gitarren blir dyrare är "road worn", dvs att gitarren ser att ha turnerats i 40 år. Man kallar det för "reliced"och någon behöver ju  lägga tid på att göra den "gammal" och det kostar pengar. Vi konsumenter betalar också gärna mer för en reliced, eftersom de ofta ser rätt coola ut. Egentligen är det ju på ett sätt märkligt, men man ska komma ihåg att halsar kan kännas lite mer tillgängliga när de slitits. Helst ska de ju ha spelats ner av någon människa i 30 år, men vissa nytillverkade relics känns faktiskt väldigt autentiska.

8. Brand
En inte helt betydelselös faktor för dyrare gitarrer är märket. En stor del av priset ligger i märket, det är ingen tvekan om det. Också undermärken spelar roll. Custom Shop är till exempel ett undermärke många använder för att tydliggöra vissa instruments ursprung i syfte att kunna ta lite mer betalt.
Både Gibson, Fender, PRS och Music Man är märken som kostar lite mer även om de har billigare gitarrer också. Även andra märken försöker tränga sig in med högkvalitativa instrument. Det finns ganska många mindre gitarrbyggare som gör fantastiska instrument men som inte har kraft nog att leverera dem i stora volymer. Det är ofta riktigt fina instrument i små upplagor vilket i sig gör att de blir ännu mer kostsamma att tillverka. Pensa från New York, ett märke som Mark Knopfler var med att utveckla, de gör bara 30 instrument per år till ett styckepris från 50 000 kr och uppåt.
Fender och Gibson är tveklöst störst hos svenskar, som verkar vara lite mer traditionella i sin val än exempelvis amerikaner eller britter.

Så det är mycket som avgör priset på en gitarr, och det finns också fler faktorer än de jag tagit upp här. Även om priset är en mycket stark fingervisning om kvalitet så betyder inte det att ett billigt instrument är ett dåligt instrument. Men om det håller i 30 år är en annan sak, eller om den efter ett par år börjar visa åldersvaghet och gå sönder. Kvalitetsinstrument håller betydligt bättre och det är ett starkt argument för att tänka igenom sitt köp. Gitarrer tycks idag vara mer av konsumtionsprodukter än långsiktiga investeringar, och de kommer väl sig antagligen av att fler spelar gitarr idag än på 50-talet, och att det i sig driver fram en massmarknad. Baksidan på detta kan förstås bli att många nöjer sig med massproducerade gitarrer och väljer bort de riktiga kvalitetsgitarrerna. Kortsiktigt är det inga problem, men kanske långsiktigt för en del tillverkare och för professionen gitarrbyggare, Luthiers eller Master Builders som de ibland kallas. Ännu så länge är många beredda att betala priset av vad det kostar med riktigt fina byggen.

Jag har själv några lite billigare gitarrer och några dyrare som alla perfekt möter sina syften, det gäller bara att lägga förväntningarna rätt. Det är naturligtvis omöjligt att jämföra en 3000 kronors gitarr med en som är 10 ggr eller ännu dyrare, men båda har sin plats. Billigare instrument behöver man inte vara så rädd om som man kanske ska vara med en dyrgrip, å andra sidan kan en dyrgrip vara funktionsmässigt värdefull för den som turnerar och spelar mycket eftersom de håller bättre över tid.

Så vad skiljer då sammanfattningsvis ett dyrare instrument från ett billigare? Det självklara svaret är att det ytterst beror på dig, vem du är, vad du ska ha instrumentet till, vad du föredrar och hur mycket du är villig att betala. Ett väldigt billigt instrument kan mycket väl vara mer värdefullt än den peng den betingar. Glädjen att spela på ett schysst instrument är obetalbar.

Häromdagen provade jag en gammal Silvertone från 1955, som trots att den såg lite konstig ut så kändes så bra att den fick följa med hem från butiken. En omedelbar förälskelse kan man kalla det, och kärleken till gitarrer är ju som ni vet en väldigt komplicerad, månghövdad och långsiktigt kostsam historia.

Det som känns rätt är oftast rätt...

tisdag 25 augusti 2015

Köpläge på Gibson 2015 och Paul Reed Smith

Efter att ha strosat en del i gitarrbutiker kan jag konstatera att det redan nu vankar 2016. Inte minst därför att butiker nu söker köpare för att få ner lagerkostnader inför 2016. Därför är det nu köpläge på nya instrument, rent generellt och synnerhet när det gäller Paul Reed Smith och Gibson.

När det gäller Paul Reed Smith så finns nu ordentligt bra priser i den fysiska butiken på Deluxe Musik i Stockholm. Du kan spara åtskilliga tusenlappar, mellan 8000-10000 kronor för både singlecut och doublecut. Delvis beror det på att de varit prissatta från början på en lägre dollarkurs men också för att man vill få lite rulle i lagret.

Så har du gått och funderat på PRS en längre tid är det dags att göra ett besök på Deluxe och prova igenom modellerna de har inne. Jag är lite sugen på en av dem själv faktiskt.

Sen kommer vi till Gibsons årsmodell 2015. Som jag misstänkte går försäljningen av de nya modifierade instrumenten sisådär som de verkar. Gillar man den nya bredare greppbrädan, de nya systemet för översadel och G-Force stämningsrobot så kan man göra ordentliga kap nu lite varstans i Sverige. Les Paul Traditional för 12495 kr eller Classic Vintage för 11995 kr har jag hittat på bland annat 4Sound.

En liten fågel viskade i mitt öra att man vill bli av med Gibson 2015-lagret i väntan på den nya gitarrerna i 2016-serien, av skäl vi inte riktigt vet än, men man kan ju anta att det handlar om att efterfrågan på innovationerna inte riktigt mött förväntningarna. 2015 seriens förändringar blir nog kvar i sig skulle jag tro, men kanske som tillval för den som vill.

Den klassiska designen kommer med stor sannolikt tillbaka, det är i alla fall vad jag tror. Den som överlever får se...

Undertiden kan man alltså fynda både PRS och Gibson, i synnerhet PRS, men skynda er in och testa för priserna som nu är satta gör dem mer än attraktiva. Jag lovar.

måndag 24 augusti 2015

Ibanez RGIR20BK -Prisvärt Metalverktyg

För ett bra tag sedan recenserade jag en Ibanez Iron Label 7-strängad (RGIR20BK). En gitarr jag gillade väldigt mycket. Jag tyckte att det var ett bra bygge, man märker det ganska direkt när man sätter sig och lägger den över knät och börjar spela. En bra gitarr svarar som man har tänkt sig och man lockas att spela på ordentligt. En sopig gitarr brukar jag ganska omgående lägga undan. Tyvärr sålde jag den, många gitarrer passerar här hemma, och det är ofta först långt senare man ångrar sig.

När jag därför var ute efter en referensgitarr inom metalområdet och var nere på Deluxe Musik så fastnade jag för en likadan, men denna gång 6-strängad. Jag slog till direkt och efter lite justerande och anpassande så bar det av hemåt mot Zombie Cave.

Iron Label är en serie gitarrer som ligger under Prestige-serien i kvalitet och hamnar också prismässigt i en helt annan prisnivå. Man har bland annat skippat flådiga toppar och allt sånt och istället gjort den i en blank svart klädsel, benvit bindning och cosmo black mekanik. Attityd är bara förnamnet, och det är inte frälsningsarmen vi pratar. Vi pratar tuffa tjejer och killar med riffande som främsta vapen. Den är liksom tuff men ändå sofistikerad.

Kroppen som sådan är av Basswood, eller Lind på svenska.

Halsen, Nitro Wizzard, är gjord av Lönn och Bubinga, som är ett afrikanskt träslag som är väldigt hårt. Det betyder att det är två träslag som tillsammans ger en ordentlig styrka.

Greppbrädan är av Rosewood, som inte är så mörk som man kanske hade önskat. Den är snarare ljusare brun, men det är ju en smaksak naturligtvis. Banden är jumbofrets. Som helhet är halsen stabil, tunn och lättspelad.

Mickarna är inte helt oväntat EMG 81/60, en klassisk uppsättning aktiva mickar, som drivs av ett 9-volts batteri, och har hög output. Halsmicken (EMG 60) är lite fetare, middigare och rundare medan stallmicken (EMG 81) ger en mer distinkt grundton med mycket high-end och rätt så tät.

Det som slår mig efter en stunds spelande är stallmickens sustain, den fullständigt vräker ur sig levande gain. Vist påverkar förstärkaren här men det är ändå påtagligt att mickarna harmoniserar med gitarrens övriga delar. Ibland kan man stöta på gitarrer med EMG som inte alls är ett med helheten, gitarren blir då enbart tråkig och inte alls inspirerande att spela på.

Mickarna styr du med en trevägsswitch och dessutom har de satt i en en "kill switch", som är robust och gjort för att verkligen användas.

Svajet är Ibanez egna Edge Zero 2 som gör sitt jobb på det sätt det är tänkt. Hur mycket du än dive-bombar så återgår den till samma läge som innan och håller stämningen.

De flesta Floyd-liknande svaj idag håller stämningen bra, men inte alla svarar på det sätt som detta gör.

Den observante har naturligtvis sett att jag inte justerat svajet riktigt än, det är inte helt plant med gitarren. Trots detta känns det mycket bekvämt, även om det i nuläget inte sitter som det ska.

Det jag gillar är att man plockat bort allt lull lull och satsat på att göra en gitarr som inte ska passa något annat än rockgitarrister i den tyngre skolan.

Slutomdöme
Att den är tillverkad i Indonesien är ytterligare ett exempel på hur att asiatiska länder vinner mark när kommer till kvalitet. Den är väldigt snygg i sin nakenhet med det svarta och den gräddvita fint gjorda bindningen på sidorna. Den här gitarren kostar betydligt mindre än den kvalitet man får.

Normalt hade jag gissat att den skulle kosta en bit över 10 000 kr, men prislappen hamnar på dryga 5500 kr. Ett kap skulle jag säga, om man gillar Ibanez och söker en gitarr som inte gör mycket mer än skapar ordentligt rockiga vibbar och ljud. En "kött och potatis gitarr" skulle jag vilja säga.

Ska jag klanka på något så är det att det skulle vara ballare med en mörkare Rosewood, eller ännu hellre av Ebenholts. Jag är ändå väldigt nöjd med den.

Betyg: 4,5 Zombies (5)




lördag 22 augusti 2015

Hederlig rörförstärkare eller Kemper?

Efter att ha träffat en hel del gitarrister det gångna året så har mitt intresse och nyfikenhet för Kemper, alternativet till en schysst rörförstärkare, tilltagit. Det hela är inte helt okomplicerat för mig eftersom jag, likt många andra, egentligen väljer en rörförstärkare som BlackCat, Marshall, Mesa, Fender, Olsson, Peavey, EVH framför en digitalt reproducerad dito varje dag i veckan. Det är något visst med en riktig rör-rig, håll med om det? 

Problemet är att jag vill prova alla förstärkare som finns här i världen, vilket naturligtvis är omöjligt även om jag hade riktigt mycket stålar. Om jag gigade mycket med spelställen i Europa, eller t.o.m i Sverige, så skulle fullrörsrigg i princip också vara omöjligt på grund av fraktkostnader.

Baksidan på en riktig rörförstärkares härliga ljudupplevelse är att de är tunga, skrymmande och att de kostar en del. Därför hopar sig skäl till att börja titta på digitala lösningar som Line6, Fractal och Kemper.

Jag är egentligen väldigt glad....
Jag har nu köpt en Kemper för att en gång för alla på egen hand ta reda på vad det är som gör att den ena gitarristen efter den andra väljer Kemper framför riktiga rörlösningar. Jag ska inte säga att jag är skeptisk längre till digitala lösningar, långt därifrån. Det finns mycket inom detta område som kan vara av intresse beroende på vad du är intresserad av och vilka behov eller styrande förutsättningar som finns.

Jag är övertygad om att det är Kemper som är den produkt som idag bäst "profilerar" riktiga förstärkare, och det är här det blir extra intressant. Både skickliga gitarrister och erfarna ljudtekniker har vittnat om att en bra "profilerad" förstärkare gjord i Kemper är svår eller till och med omöjlig att skilja från den riktiga, även i A/B-test.

Jag förstår att det är så, men jag har så svårt att ta in det bara genom teori och läsning. Jag måste prova, höra, spela och testa, och kan hända är du likadan som jag?
Hur som helst så är det den delen av Kemper som jag är mest nyfiken på, dvs det kallas "profilering", vilket innebär att du själv ganska enkelt kan skapa en digital kopia av din favoritförstärkare och ta med dig den överallt.

Jag ska nu i ett antal blogginlägg ta er med på min resa i sökandet i och omkring Kemper.

Stay Zombied

måndag 17 augusti 2015

Pelle Holmberg, en svensk bluesgitarrist att hålla koll på...

Det finns många intressanta bluesgitarrister i Sverige. För ett tag sedan dök namnet Pelle Holmberg upp lite varstans och efter att ha kollat igenom vad som fanns på nätet om honom bestämde jag mig för att kontakta honom och föreslå en intervju. 

Pelle Holmberg är en svensk bluesgitarrist som från början kommer från Karlskrona.  Han startade Pelle Holmberg Group som släppte en platta 2011 och en uppföljare 2015 med titeln "Ghost Ship". Han är också involverad i bandet HPD, "Hopplockade delar" och frilansar som "guns for hire" för en hel del svenska artister i samband med skivinspelningar etc.

Jag gillar Pelles spel, det är nyfiket och experimentellt samtidigt som det är totalrotat i blueskulturen. Han spelar på Fender  50th anniversary Deluxe Staratocaster och Suhr. Förstärkarmässigt har han valt Olsson Custom 36 Reverb - http://www.sv.olssonamps.se Custom Audio Electronics OD-100 standard plus Elmwood 2x12 cab med vintage 30 speakers Additional Olsson 2x12 cab med selektion creamback.

Pedalbordet består av:Maxon SD-9 JHS Charlie Brown Budda Wah Strymon Timeline Boss FV-500H volume pedal Drybell Vibe Machine Fulltone Octa-fuzz TC Electronics Polytune Voodoo Labs 2 plus

Med vetskapen om detta blev jag intresserad av hur han förhåller sig till ton inom sin genre, det är tydligt att han varit seriös i sitt jagande av ton.

Här finns ett exempel där han demar Olsson Amps:



Och här ett annat exempel med Pelle Holmberg Group med mer bluesrockfunkyfusion...



Vad är det viktigaste att tänka på när man ska skapa sig ett blues-sound?
Jag tror det viktigaste är att man måste börja med att lyssna på blues och komma in i det tänket. Skaffa dig en uppfattning om vad du tycker om, vilket sound du är ute efter och jobba efter att få det låta så. Testa spela på olika sätt på din gitarr. Spela med fingrarna, testa ha plektrumet uppe där halsen börjar eller nere vid stallet. Utrustningen du har är viktig men soundet sitter inte i din gitarr eller förstärkare. Det kommer från dig själv, dina fingrar och sättet du spelar på.

Vad spelar du själv mest på?
På elgitarrsidan spelar jag på Suhrgitarrer. Jag har en Suhr Classic strata som jag spelar mest på, men även en Suhr Classic tele som passar som handen i handsken till funk och blues. Jag diggar verkligen Suhrgitarrerna. De är mycket välbyggda och har ett bra allround sound. Jag började använda det Svenska förstärkargeniet John Olssons förstärkare i höstas. Han har många modeller i sitt urval och mitt val föll på en Olsson custom reverb 36. På pedalbordet så har jag en del pedaler men de som används dagligen är Strymon Timeline, JHS Charlie Brown som är en skön overdrive som smutsar till soundet och slutligen Maxon SD-9 som används då det behövs mer dist. I övrigt så sitter det en Buddah Wah, Polytune, Fulltone Octafuzz, Deja Vibe och en Boss FV-500H volympedal.

Vilken är den mest optimala bluesstärkaren tycker du?
Jag har haft en del förstärkare genom åren. Det har varit Rivera, Engl, olika twins samt en Custom Audio Electronics OD-100 som jag fortfarande har kvar, men sedan jag började använda Olssons förstärkare så har jag varit helt såld på den. Till blues så passar den helt klockrent, och andra genrer också för den delen. Du kan gasa på volymen och få den att spricka upp, samtidigt som den har ett mycket ärligt sound samt tar pedaler väldigt bra. För mig är det den optimala bluesförstärkaren!

Om du fick välja 3 favoritmickar, vilka skulle du välja då?
Hmm svår fråga, men FL (fletcher/landau) som sitter på min Suhr är fantastiska, riktigt krispiga och goa. Lindy Fralins mickar är också bra, mycket varmt sound. Innan jag började använda Suhr så var det James Tyler som gällde och de single coil mickarna som satt på var riktigt fina, jag tror de hette JTS2250.

Strängtjocklek, har det betydelse och i så fall hur?
Jag tror det är helt beroende på vilket sätt man spelar. Steve Lukather kör på 009 och Stevie Ray körde på 013. Bådas ton är skitbra, fast på sitt egna vis. Jag kör själv på 010 vilket funkar bra för mig. Bekvämt att benda toner men ändå lite motstånd och bra sustain. Jag tror man ska hitta den storlek som passar sitt egna spelsätt och smak, då är man hemma!
De mest inflytelserika och spännande bluesgitarristerna för mig är de som använder ett lite större vokabulär än bara mollpenta chorus efter chorus, även om det “i rätt händer” kan vara helt genialiskt såklart. Jag diggar gitarrister som Scott Henderson, Kirk Fletcher, Matt Schofield, Robben Ford och Michael Landau. De kan lira på ett varierat och nyskapande sätt inom bluesen och ibland sväva ut lite, men ändå hålla sig inom bluestraditionen och feelingen.

Vilka tips skulle du ge till de som vill utveckla spelteknik vad gäller blues?
Planka olika gitarrister som du tycker om, ta lite här och där från var och en. Jobba med fraserna, vrid och vänd på dem. Testa spela dem i olika positioner, är rytmen i shuffle så testa spela den i raka åttondelar istället, dur istället för moll osv. Jobbar du med detta tillräckligt så har det helt plötsligt förvandlats från något du “lånat” till din egna grej som du sedan kan använda i olika situationer. Den stora utmaningen för mig med att lira över en blues 12:a är få tonerna att betyda något, att behålla en röd tråd genom hela solot.

Några exempel?
Scott Henderson och Robben Ford är verkligen mästare på detta! Det är mer fokus på “hur” man spelar, inte så mycket “vad”. Som gitarrist är det vanligt att spela för mycket, att man bara köttar på och kanske tappar den röda tråden. Jag tjatar ofta på mina gitarrelever att upprepa sina fraser samt ta pauser i sitt spel. Ett naturligt sätt att pausa mer under dina solon är att sjunga det du lirar, då måste du ta paus och hämta luft annars svimmar du. De gitarrister som också är sångare har jag alltid diggat, de spelar på ett speciellt vis. Exempelvis BB King som sjöng lika mycket med sin gitarr som med sin röst. Hans smakfulla gitarrspel var ju som sång fast utan ord.

Vad händer här närmast? Mitt fusionband PHG har under våren varit på en releaseturné för vår nya skiva “Ghost ship”, så nu ska vi erövra nya marker. Nu bokas det nya spelningar med PHG inför hösten. 
I sommar har det varit spelningar med olika projekt och band, bland annat med bluesbandet HPD (hopplockade delar) där vi göra ett par spelningar med blueslegenden Bill Öhrström, som lirat med bland annat Jimi Hendrix, vilket ska bli riktigt kul!


Tack för att du gav Gitarrzombien lite av din tid.
Tack själv!

Länkar: www.pelleholmberg.se www.facebook.com/pelleholmberggroup www.youtube.com/pelleholmberggroup






torsdag 13 augusti 2015

Wolf Hoffman pratar gitarrer och ton....

Gitarrzombien har varit på festivalen Getaway Rock i Gävle. Tre dagar med bara fokus på gitarrister och ingenting annat, som resulterade i en intervju med bland annat Wolf Hoffman från det anrika tyska metalbandet Accept. Bandet som fick mig och mina kompisar att närapå gå i bitar när plattan "Restless and Wild" kom ut 1982, framförallt när vi hörde låten "Fast as a Shark" första gången. Gitarrerna och dubbeltrampet efter den minst sagt kufartade raspiga "Ein Heller und ein Batzen" i inledningen fick oss att tappa hakan. Det visade sig sedan att samma melodi användes av Nazizterna i deras stöveltramp, föga charmigt men något bandet inte hade en aning om. 

Visst är det så att Accept på ett sätt är ett eko från 80-talet men man ska inte förringa dagens version och inte heller deras påverkan på dagens hårdrock. Många av Accepts äldre låtar är ikoniska riffpjäser och det märks också tydligt live. Det nyare materialet är ur ett gitarrperspektiv intressant det också, kanske till och med mer intressant, särskilt Blood of the Nations och framåt. Feta gitarrer och Wolf Hoffmans bitvis ordentligt fiffiga melodispel gör Accept till en spännande akt för alla strängbändare.


Wolf Hoffman har som gitarrist inspirerat många talanger genom åren. Jag tror inte finns en enda gitarrist i den tyngre skolan som inte vaggat någon gång till Balls to the Walls.
Bandet som sådant levererar klanderfritt live och de ser ut att ha roligt också. Det är inte alla band som ser ut att ha kul efter 30-40 år. Det är tight och det lekfullt, utan att för den skull bli nostalgiplatt. Hoffman själv har ett imponerande stort och fett gitarrljud som bryter igenom tydligt i lead-partier.

Jag träffar honom strax innan spelningen och vi börjar genast prata om "tone chasing" och han definierar sig själv som en utpräglad sökare när det gäller gitarrljud. Han menar att gitarrljudet är helt avgörande för så mycket i alla sammanhang, i synnerhet i livesituationer.

Har du likt många andra i din generation stannat i rörförstärkarvärlden eller har du börjat röra dig mot det digitala?
Nej jag har helt gått över till Kemper. Jag fick den visad för mig på NAMM för säkert 4 år sedan och vi började genast använda den i studio, redan under "Stalingrad" 2010. Jag minns att vi "profilerade" en rörförstärkare och gjorde A-B test på den och en riktig rörförstärkare. Vi kunde inte höra någon skillnad.

Vad var det för förstärkare ni testade mot?
Jag tror det var en EVH 5150.

Vad använde du i början?
Jag var från början en typiskt Marshall kille, vi använda tidiga modeller utan master och körde dem så hårt vi kunde och gärna i kombination med MXR dispedaler. De förstärkare som fanns att få tag i när vi började var HIWATT och Marshall utan mastervolym, det var långt senare som master dök upp och senare även hot-roddade förstärkare. Det var en ständig jakt på mer distortion.

Var du tidigt inne på pedaler?
Ja jag byggde pedalbord som blev större och större och sen med olika typer av switchingsystem. Till slut blev det alldeles för mycket, det brummade en hel del och var otympligt och dyrt. Idag har jag ingenting alls, bara min Kemper och Cat 5 kabel ut till scenen.

Vad tycker du är poängen med Kemper?
Att du kan ladda den med precis den "tone" du vill ha, tex som just din favoritförstärkare låter, och du kan ta med den när du reser eller använda den i studion. Den är på det sättet väldigt flexibel.

Idag kan vem som helst hitta vilken gitarrists ljud de vill, tror du att det på ett sätt hämmar gitarristers utveckling av den egna tonen?
Ibland tänker jag faktiskt på det, och att när vi startade fick vi kämpa med olika typer av uppfinningsrikedom eftersom det inte så mycket på marknaden som idag. Jag tror att vi på det viset utvecklade vårt gitarrspel på ett annat sätt än vad unga gör idag, även om det tog längre tid för oss. Idag ser man å andra sidan yngre gitarrister på YouTube som spelar helt fantastiskt, det är en annan tid bara, man har det man har när man växer upp liksom.

Annorlunda är det ett bra ord? Inte nödvändigtvis bättre eller sämre?
Exakt så är det nog.

Jag avundas dem lite, när jag startade så körde jag genom farsan stereo......
Ja ha ha ha...min första riktiga förstärkare var en Dynacord, om du vet vad det är ha ha ha?

Jodå, men är det lätt att glömma att det bara är verktyg?
Det är nog väldigt lätt att glömma det, till slut handlar det om att skriva sin musik och utveckla en egen spelstil, och det mesta sitter ändå i händerna när det kommer till ton. Du kan inte köpa Randy Rhoads "tone" eller om du tar min gitarr så kommer du nödvändigtvis inte låta som jag, kanske liknande men där stannar det.

Det leder oss in på din signaturgitarr från Framus?
Jag precis ha ha ha. Den bästa gitarr jag någonsin haft. Man har gjort många gitarrer till mig genom åren efter mina specar men nu äntligen har man satt ihop en som helt och fullt möter mina behov.

Vad var det du sökte?
En Flying V med karaktäristiken hos en strata med 25" skallängd, för jag är egentligen en stratakille. Alla spelade på strata när vi började men vi byggde lite av Accepts varumärke på Flying Vs för att sticka ut lite. Jag har alltid tyckt att de ser coola ut. Det Framus gjorde var att göra kroppen lite curved och formad bekvämt på baksidan, Flying V brukar annars vara som plankor bara och inte särskilt bekväma för mig. Det sitter ett Floyd Rose med FU-Tone block och EMG mickar.

Har du dem med dig live?
Ja jag har min silverfärgade och min röda live ikväll. Jag har dem i studio också så det är inte en scengitarr eller så, jag använder dem jämt. De har satt in LEDs i greppbrädan också så jag vet var jag ska sätta fingrarna när det är mörkt ha ha ha.

Några planer på nytt album?
Nej vi har inte skrivit något ännu men det ska väl inte ta för lång tid hoppas jag. Vi turnerar fortfarande med senaste plattan Blind Range (2014).

Tack så mycket för att du pratade lite gitarr med Gitarrzombien, och lycka till med resten av turnén.
Tack själv, jag gör det gärna igen.

onsdag 12 augusti 2015

Är du en Weekend Warrior?

Ett begrepp som beskriver en stor grupp gitarrister som man sällan talar om är "weekend warriors". Gitarrister som drömt om eller fortfarande drömmer om en artistkarriär men som av olika skäl slutat och tvingats ta ett vanligt jobb och bildat familj. Gitarren har förpassats till ytan under sängen och förstärkaren samlar damm i garderoben.

När jobbkarriären väl betalt sig sisådär 30 år senare plockas gitarrerna fram, dammas av och justeras. Det gamla intresset får nytändning och helgerna förvandlas till rena gitarrorgier, surfande på nätet och besök i butiker, när förstärkaren inte går på högvarv i gillestugan. Mängden gitarrer är inte sällan fler än man egentligen har behov av, men vad gör det? Man lever bara en gång. Beslutet om en ny gitarr är ofta betydligt kortare än till en ny soffa för de flesta.

"Det finns alltid rum för en gitarr till"

Weekend Warriors är ofta mycket pålästa och erfarna när det gäller olika typer av gitarrer och har prövat det mesta på marknaden. På den punkten är de faktiskt ganska lika både professionella och semiprofessionella gitarrister.

Utan tillgång till ett eget band har många Weekend Warriors tagit till sig digitala verktyg för att ändå kunna spela in och skapa musik på sin dator.
Ett alternativ som passar Weekend Warriors bra med tanke på att livet i övrigt mest handlar om jobb och familj. Dagens utbud av mjukvara har de senaste åren exploderat och Weekend Warriors hugger ofta tidigt på dessa nyheter och fyller sina hårddiskar och iPads så fort de kommer åt. Nyfikenheten är stor och den stora tillgängligheten ett plus om man vill testa nya ljud och spela in på egen hand.

Den Australiensiska organisationen http://weekendwarriors.org.au, ett lokalt nätverk för målgruppen,  beskriver det så här:

If your guitar has been gathering dust under the bed, your bass is consigned to the attic, your drum kit is in boxes in the garage, the only place you sing is in the shower then Weekend Warriors is for you. Meet other musicians, join a band and make some noise.

En Weekend Warrior är alltså en person som mestadels spelar hemma, kanske jammar med några kompisar då och då. Eventuellt gör hen något enstaka gig över långa perioder, men det är i hemmet det mesta händer.

Jag älskar Weekend Warriors eftersom många av dem verkligen lever sitt intresse och njuter fullt ut av det finaste som finns, nämligen musik och gitarrer i alla dess former.

Faktum är att Weekend Warriors som målgrupp betraktat är ganska stor världen över, jag har inga siffror på det så därför tänkte jag att vi kunde se efter hur många "Weekend Warriors" det finns i läskretsen här i Sverige.


Är du en weekend warrior?

Ja jag är en stolt Weekend Warrior
Delvis
Nej jag ser mig som professionell eller semiprofessionell
Poll Maker

måndag 10 augusti 2015

Gitarrzombien är tillbaka med besked i ny säsong (SE04)

Efter en tids nödvändig återhämtning,  sedan 15 juni, är nu Gitarrzombien tillbaka med full kraft, och dessutom med planer på att utveckla bloggen framöver. Jag har sedan det senaste inlägget hunnit med att besöka festivalen Getaway Rock i Gävle där jag intervjuat gitarrister från en hel del band.

Black Label Society, Spiders, Graveyard, Suicide Silence, Deathstars, Carnifex, Captain Crimson, Electric Boys, Accept och Saxon är några av de band vars strängbändare uppsöktes för snack om gitarrer, förstärkare och ton.

En brokig blandning gitarrister tänker du. Det är helt korrekt, så pass skilda genres som rock ´n roll, blues, classic rock & metal, NWOBHM och mer modern death core. Spännande möten och intressanta diskussioner utlovas.

Runt hörnet väntar också en intervju med en spännande bluesgitarrist, en artikel om Guitar Labs plus en hel del förstärkar-, effekt- och gitarrtester.

Undertiden får ni hålla tillgodo med en bild tagen på Getaway Rock.  Den får fungera som aptitretare och som signalmarkör att Gitarrzombien är tillbaka. Med besked.