onsdag 30 september 2015

Electric Boys visar gitarrer på Getaway Rock 2015

På Getaway Rock i år träffade jag Electric Boys och passade på kolla in deras gitarrer. Electric Boys är ett band som betytt en hel del för mig och säkerligen också för många andra. Jag minns att jag stod helt häpen framför stereon när plattan Funk-O-Metal-Carpet-Ride kom i slutet av 80-talet. Hela den skivan är faktiskt ett utmärkt kapitel att studera mer än noga. 

Låten "Lips and Hips" sätter på ett snyggt sätt fingret på Conny Bloom's och Franco Santunione's unikiteter som gitarrister. Kombinationen av Francos tighta humbuckeriff och Connys stratasolo är ett av svensk gitarrmusiks mest geniala ögonblick och tillhör en av mina egna absoluta favoriter, i fint sällskap med andra gitarrister förstås.

Electric Boys är idag precis lika spännande och alerta som de var när de startade 1988, då som duo. Jag såg en spelning i Linköping 1989 på Arbis, en sån där klassisk rockscen som bara fanns då. Trångt, svettigt och ett sväng som bara "The Alley Cats" i Aristocats möjligen kan mäta sig med.

Nu, 25 år senare, ser jag dem igen på Getaway Rock. Trots att de spelar på festivalens mest otacksamma tid, nämligen mitt på dagen i gassande solsken, lyckas de väcka en trög publik till liv genom att mer eller mindre tvinga folk att gunga med. Det svänger som bara den och det finns gott om finurligheter för den som söker idéer för sitt gitarrspel.

Det hela bådar gott inför Funk-O-Metal-Carpet-Ride 25th Anniversary Tour 2015 där de har tre datum i Sverige och resten ute i Europa. 11/11 Malmö, 12/11 Stockholm och 19/12 Linköping. Ett hett tips är att kolla in dem på något av dessa ställen, det är värt varenda cent skulle jag säga.

Hur som helst, här är en liten filmsnutt där Conny och Franco  berättar lite om sina gitarrer. Det är en intervju i all enkelhet som gjordes bakom stora scenen så ljudet är lite kackigt. Notera gärna custombygget från Fridged Custom Guitars. Vi kommer återkomma till den en bit fram.

 

Missa för allt i världen inte Electric Boys I Malmö, Stockholm och Linköping i vinter, det lär finnas tillräckligt med elektricitet för att värma ett riktigt nedkylt rock-hjärta mitt i smällkalla vintern.

Stay Zombied Folks!

söndag 27 september 2015

Gibson gör helt om och lämnar det innovativa spåret från 2015

I dagarna blev det känt att Gibson ger upp sina försök att revolutionera gitarrmarknaden med saker som zero nut, G-force, bredare greppbräda och annat. Man återgår helt enkelt till specifikationer "från förr" över hela linjen. Dessutom sänker de priserna enligt rykten med 20-25%.

Det var inte tillräckligt många som uppskattade de nymodigheter man införde 2015, och kanske har man insett vilket arv man faktiskt sitter på och därför valt att ta vara på det istället för att kasta bort det. Man kallar hela serien för "Traditional", T. Rent krasst är de mycket lika gitarrerna från 2012. Explorer och Flying V återinförs också.


Här är specarna för Standard T Gold Top:

Tuners: Traditional locking Grover tuners
Neck width: Historic original 1 11/16" neck width
Nut: Graph Tech™ nut
Neck heel: Classic Les Paul heel
Case: Traditional brown hard shell case
Body: Carved maple top on mahogany body with modern weight relief
Pickups: Burstbucker Pro™
Fingerboard: Thicker rosewood fingerboard
Setup: Comprehensive hand-finished setup
Top: AAA maple top with translucent finishes



Rykten säger också att man planerar reparera misstaget genom att sänka priserna på gitarrerna med mellan 20-25%, dvs den hämning de petade in på 2015.

Jag hoppas få tag på ett provex så snart som möjligt för att testa, hur det nu ska gå till, och min nyfikenhet vet inga gränser. Jag gissar att man i och med denna återgång satsar lite extra på kvaliteten i byggena, nåt annat har man inte råd med varumärkesmässigt. Den tjockare greppbrädan, som trots allt är kvar från 2015, verkar mycket intressant tycker jag.

Grattis Gibson till ett klokt beslut!


ESP LTD EC-1000 Deluxe RDB Floyd Rose

Jag har tidigare gjort ett inlägg om LTD EC-1000 Deluxe BLK, den Koreatillverkade motsvarigheten till ESP Eclipse, som byggs i USA och Japan. Denna jag nu bytt till mig, EC-1000 Deluxe RDB FR (2013) är en på ytan likadan som min gamla, bortsett från några detaljer. För det första så har den Floyd Rose istället för hardtail och det var skälet till att jag bytte till mig den. Jag ville se hur modellen gör sig med Floyd Rose. 

ESP har gjort moderna Les Paul gitarrer ett bra tag nu, som definitivt har utmanat Gibson med instrument i hela prisspannet. LTD är undermärket som riktar sig till oss med tunnare plånbok. LTDs finns i flera modeller från någon 1000-lapp upp till 12000 kr beroende på vilken kvalitet man vill ha. Det gör att det nu fullkomligt dräller av LTD EC-1000 och ESP Eclipse numera. Det finns goda möjligheter att skaffa sig ett riktigt bra LP till en billig peng om man söker något annat märke med andra egenskaper än vad Gibson står fört. LTD EC-1000 är precis som ESP Eclipse, som kostar runt 20 000 kr och uppåt, extremt lätsspelade gitarrer helt gjorda med rock-och metalövningar i sikte.

EC-1000 RDB FR (mars 2013) har en finish de kallar Reindeer Blue, vilket ju är synnerligen märkligt eftersom jag aldrig sett en blå ren och dessutom är färgen snarare lila än blå. Bortsett från det så är det en väldigt snygg och välgjord lönn top med samma binding som på sina föregångare.


Set-neck construction
24.75” scale
Mahogany body
Flamed maple top
Mahogany neck
Rosewood fingerboard
42mm locking nut
Thin U neck contour
24 XJ frets
Black nickel hardware
LTD tuners
Floyd Rose
Bridge EMG 81 (B) / 60 (N) active pickups
3-way toggle
Bridge volume
Neck volume
Nut: Molded (plast)

Den här gitarren är ett rockmonster helt i mahogny som har allt du behöver för att imponera på bandpolarna, om de är inne på modern hårdrock och metal. Jag har personligen gillat EC-1000 sen de kom och jag har fortfarande kvar min första från 2004. Den nya är spelmässig i stort sett lika fin som min gamla men med skillnaden att cutawayen är lite djupare och greppbrädan sitter lite annorlunda i förhållande till kroppen. Den från 2004 har greppbrädan lite mer "in i kroppen", det skiljer ca 1 cm till den från 2014. Det medför ökad åtkomst till de högre banden på den nya. Det gör att den nya faktiskt skiljer sig lite från den gamla i konstruktionen, trots att det är samma modell. Det intressanta är också att de låter olika, den nya lite mer topp och mellan och den gamla lite tätare/tightare och lite mulligare.

Inspelat med samma förstärkare, Marshall JVM JS samma settings och en Box of Doom med Celestion V30.


Att de låter lite olika är kanske inte så värst förvånande egentligen, gitarrers ljud skiljer sig ofta mellan individer. Här är det mer sannolikt att skillnaderna ligger i stallen, Hardtail vs Floyd Rose. Två olika system som korresponderar olika med sina respektive värddjur. Hur som helst så låter båda tillräckligt snarlikt för att inte skapa oro i lägret.

Bateriluckan har snabblucka istället för skruvar som på de gamla. I övrig är det i princip likvärdiga.

Halsen på EC-1000 är Set-neck och är en jämförelsevis tunn hals, även kallad Thin U. Den är tillverkad av mahogny, precis som kroppen. Gillar man tunna halsar är detta himmelen på jorden, och mängder av metal heads har anammat ESP/LTD bland annat av just det skälet. De första att plocka upp märket i större skala var Thrash-metal band från USA, som naturligtvis insåg att byggkvalitén var tillräckligt hög till ett överkomligt pris. Den extremt snabbspelande halsen gjorde ju sitt till också förstås. Att band som Metallica tog märket till sin famn gav ESP/LTD en ordentlig market-boost och sen dess har deras position i metal-världen vuxit sig sig mycket stark.

Greppbrädans radie är på drygt 13" och den är tillverkad av Rosewood. En grej med EC-1000, eller föresten ESP generellt, är att de lyckas väldigt bra med låg action, eller stränghöjd. Rätt justerad kan du ha extremt låg stränghöjd utan rassel, till och med med ett Floyd Rose.

Floydet fungerar som det ska och eftersom den har låsbar sadel har de kunnat kliva ner ett snäpp vad gäller stämskruvar, min gamla EC-1000 har Sperzels Locking Tuners och den här har LTD tuners. De är lite enklare i sin konstruktion och finsmakare skulle nog hellre välja Sperzels eftersom de är snyggare plus att de adderar lite mer till tonen pga av dess något större massa. Marginellt skulle man kunna hävda men saken är den att alla delar på en gitarr påverkar på sitt sätt också tonen.

Gitarren levererar en tät och tight ljudbild och inbjuder till spel på ett utmärkt sätt. Det är en gitarr för shredders och gitarrister som letar ett instrument som gjort för high gain och aggressivt spel, även om den absolut klarar av rena ljud också. EMG 81 i stallet och EMG 60 i halsen är ett beprövat och klassiskt set för den som gillar hög output i mickarna.

ESP Eclipse II (I), den amerikanska/japanska systern, har 22 band och LTD EC-1000 har 24, vilket funktionsmässigt är den största skillnaden, men det finns fler. Att ESP Eclipse görs i USA och i Japan visar sig tydligt i priset eftersom produktionskostnaden där är högre än i Korea. Det finns tydliga skillnader som den oinvigde kanske inte lägger märke till direkt, specsen ser nämligen överlag ut som "samma".

Bindingen är tjockare och utan "Abalon" i inläggen, vilket många ser som en fördel faktiskt och greppbrädan är av det lite hårdare träslaget ebenholtz istället för. Tittar man på övre sadeln så är den av ben, på LTD EC-1000 är det "molded nut type" som i praktiken är formgjuten plast, på gitarrer med Floyd Rose är det givetvis låsbar sadel i stål.

Skillnader mellan plast och ben är ett kärt samtalsämne och även om det skiljer i ton skulle jag nog säga att det är marginellt i de flesta fall, men eftersom alla delar sammantaget skapar ton så är det förstås så att det spelar roll. Hur mycket kan ni debatera vidare, men ben är exklusivare. När det gäller metall eller ben så vist spelar det roll men även om det har marginell så länge du spelar solo eller baréackord eftersom bandstavar är av metall. Men ok, det spelar roll.Vi stannar där.

Det finns också ytterligare en variant, nämligen Eclipse Custom. Ett instrument som handbyggts från scratch och som är ESPs Flaggskepp i genren. Oftast byggs de på uppdrag av kund men det finns också en del limited series av dessa custom instrument.

Det som skulle tala för Eclipse Custom är att de byggts av mer omsorgsfullt valda träbitar och att den har en "neck through body" konstruktion, det vill säga att halsen inte är limmad utan löper genom hela gitarrkroppen. Det gör att Eclipse Custom ger ifrån sig en fylligare ton, i alla fall i teorin. Det som avgör är återigen träets klangmässiga egenskaper. Men en neck-through har bättre förutsättningar, det är ingen tvekan om det. Att specs ser ut att vara likadana gör inte omedelbart att gitarrer låter likadant eller känns bättre spelmässigt. ESP Eclipse Custom ligger i samma kvalitetsmässiga nivå som Gibson Custom Shop eller Fender Custom Shop, därmed inte sagt att de är lika eftertraktade.

ESP Eclipse I och II i de flesta fall ett bättre instrument än LTD EC-1000, även om vi här talar om skillnader på decimalens gräns. EC-1000 håller nämligen i sammanhanget löjligt hög kvaltet, så hög att man kan undra varför? ESP Eclipse håller däremot ett högre andrahandsvärde, vilket kan vara skäl nog att beakta. Spelmässigt har jag personligen svårt att motivera en dubbelt så dyr ny Eclipse, även om det i detaljerna handlar om en snäppet bättre gitarr.

Priset på en begagnad LTD EC-1000 är idag chockerande lågt med tanke på vad man får, nämligen en väldigt fin modern Les Paul med mycket muskler. Man kan idag hitta en LTD EC-1000 med stoptail för dryga 4500 kr på Blocket och en ny med Floyd kostar drygt 12000 kr.

En begagnad ESP Eclipse I är nästan lika billig den just nu och du hittar den för mellan 8000-12000 kr beroende på skick. Om du är på jakt efter en LTD EC så sök efter en "tidig", typ innan 2009, för då får du Sperzels Locking Tuners.

LTD EC-1000 med Floyd Rose gör jobbet för både weekend warriors och hårt turnerande gitarrister och de har dessutom en finish som man har svårt att inte beundra.

Betyg:
4,5 Zombies (5)

fredag 18 september 2015

Gitarrister med diagnosen SGAD och deras främsta tillgång...

Jag började spela akustisk gitarr när jag var 12 år och när jag skulle fylla 15 fick jag välja mellan elgitarr eller moppe. Ett tufft val för en tonåring men valet föll på elgitarr, och sen dess har det varit kört. Periodvis har det varit hyfsat kontrollerat, men det har alltid kommit tillbaka, det där helt okontrollerbara suget efter gitarrer. 

Jag tror att jag har ägt mellan 300-400 gitarrer genom åren, och jag har ofta funderat på vad det är som skapar en sån oerhört svår störning. Det måste handla om enorma psykiska kosmiska krafter, eller någon medicinsk diagnos, jag vet inte. Länge trodde jag att jag var ganska ensam om detta, men jag har nu förstått att vi är många därute som inte kan motstå ett vackert välljudande instrument. Den enda kraften som jag rimligen kan komma på är "passionerad kärlek", så stark att vi helt enkelt inte kan stå emot. Man kan göra i princip vad som helst för att hitta en väg till att kunna köpa den där gitarren, nästan samma symptom som långt gågna pundare.

Att sälja andra gitarrer är den vanligaste finansieringsmodell vi använder, eftersom få av oss har obegränsat med pengar. Men att sälja en gitarr för att köpa en annan kan vara smärtsamt, och om man tänker på alla fina gitarrer man ägt genom åren blir det nästan olidligt. Vist har man köpt tillbaka vissa instrument, eller likadana efter att man ångrat sig och tomrummet blivit svårt att hantera, men de flesta är borta för alltid.

Men å andra sidan har vi valt ett nytt instrument i butiken som kommer tjäna oss länge, det är i alla fall vad vi tror. I själva verket övergår vi ganska snart till att besöka ytterligare affärer, eller följa utvecklingen på Blocket eller var vi nu ägnar nästkommande abstinensperiod. Jag förordar butiker av det enkla skälet att det kan vara svårt att testa en gitarr över internet...

Många av oss som lider av SGAD, Serious Guitar Attention Disorder, har också valt partners som har tvingats utveckla stort tålamod med oss och vårt missbruk. Inte bara med att det passerar mängder av gitarrer genom dörren utan framförallt de verkar också stå ut med vårt favoritriff när vi använder då vi testar en ny gitarr vi släpat hem. Vi har ju alla våra figurer längs greppbrädan som ger oss svar på om gitarren verkligen är så genuin som vi hoppats. Drruiiiieeenemmenemmenemmmatwaaaaangh, om och om igen timma ut och timma in. Särskilt bändningar ger oss de svar vi söker. Det är bara att inse att 100 bändningar i följd på en och samma sträng, oftast G, inte är musik med särskilt stor variation. Hur mycket vi än försöker intala oss det så är det inte musik. De må låta vackert för den invigde men det är inte musik en fredagskväll. Men allt måste ju testas noga, det ingår i vår sjukdomsbild, och gärna i olika förstärkare, högtalarlådor och pedaler och helst hela kvällen.

Sår här kan det låta när vi testar gitarrer, exemplet är från Rudy´s Music i New York där jag fastnade en stund:


Nu har jag funderat på våra partners, i den mån de är kvar? Vi kanske aldrig ens funderar över hur mycket de faktiskt tvingas stå ut med och genomlida. Jag har kommit fram till att en gitarrists viktigare tillgångar, förutom det uppenbara då alltså, är eventuella partners, kompisar, grannar och allt möjligt löst folk som vi har omkring oss, och som vi gör klokt i att betrakta som just det de är, nämligen "Medberoende".

Nu är det fredag igen och många av er ska nu ut på obligatorisk helgjakt. Lägg en tanke på dem därhemma, och variera er riff när ni kommer hem med bytet och planerar sitta uppe hela kvällen.

Stay Zombied


fredag 11 september 2015

GuitarLabs är som ett SPA för gitarrer - Briljant helt enkelt

En gitarr som har några år på nacken, som spelats mycket eller som inte tillverkats med nödvändig noggrannhet kan uppvisa brister som man till slut inte står ut med. Banden kan vara slitna eller greppbrädan kan vara ojämn så pass att det kan behövas en ordentlig genomgång. GuitarLabs i Blackeberg gör just detta och man har många välkända gitarrister som kunder. Jag begav mig till vampyrbyn Blackeberg för att träffa Ulf Schmidt, få en av mina PRS-gitarrer PLEKad och själv se hur det går till när magi uppstår.

En gitarr är ett precisionshantverk där alla delar måste leva i symbios med varandra. Intoneringen av en gitarr är beroende av strängens position och längd i förhållande till hals och bandstavar. En liten "grads förskjutning" någonstans kan åstadkomma stora bekymmer med din gitarrs förmåga att stämma korrekt. Det är i princip detta PLEK handlar om, att rätta till och ytterst noggrant justera gitarren till perfektion.

Maskinen man har på GuitarLabs är en CNC maskin, Computer Numerical Control, och är helt byggd för att finjustera gitarrer så att bandstavarna inte stör strängens vibrationer vid önskad stränghöjd och att samtidigt göra gitarren mer spelbar. PLEKade gitarrer med hög spelbarhet låter i allmänhet bättre eftersom man kan spela mer obehindrat och för att intoneringen också blir bättre. Har du någon gång spelat på ett illa justerat instrument så vet du exakt vad jag menar.

I praktiken går det till så att maskinen scannar gitarrens hals (greppbräda) och jämnar sedan till bandstavarna med extrem noggrannhet. Är de alldeles för slitna så kan en ombandning vara enda utvägen. PLEK kan låta enkelt men det tar sin lilla tid och man måste veta vad man gör. Automatiserade processer är inte fullt så automatiserade som man kan tro, en hel del moment i opererandet av maskinen kräver mångårig erfarenhet av gitarrservice, annars riskerar man att helt förstöra instrumentet.

GuitarLabs kunder är många och på kundlistan finns: Jojje Wadenius, John Norum, Tommy Körberg, Clabbe, Mats Ronander, Mikael Åkerfeldt, Fredrik Åkesson, Marcus Jidell, Pontus Norgren, Nicke Andersson och så där håller det på. De flesta som PLEKar en gitarr vill ha sina andra instrument i samma skick. Ett PLEKAT instrument är också en tydlig signal om att det fungerar när du ska sälja det.

GuitarLabs utför även andra servicejobb, förutom PLEK, och Ulf har två anställda som har fullt upp. Hakim Krim och Erik Almström som också bygger egna gitarrer.

Hur kom det sig att ni körde igång med PLEK?
Från början startade det med att jag mekade med mina polares gitarrer. Sen blev det mer och mer och jag gjorde även bandjobb. I och med det började jag fundera över compound radius, dvs att det inte funkar så bra med en helt cylindrisk radie eftersom strängabredden är smalare vid sadeln jämfört med sista band. Det är snarare em konform som halsar har.

Tidigare löste man det traditionellt med mer relief, dvs släppa dragstången. Men jag fick aldrig till det utifrån ett geometriskt perspektiv utan fastnade för att compound radius nog trots allt är en bra grej, dvs att radien är olika vid sadel och sista band. Warmoth har tex 10" vid sadeln och 16" vid sista band och det borde då ge 18" vid stallet eller nåt sånt. Skälet till det var att Floyd Rose på 80-talet bara hade 10" i låsmekaniken och de populära Jackson-gitarrerna hade 16" radie, så det bara blev så att Warmoth gjorde det också. Det funkade ju men jag tyckte ändå att det var nåt som inte stämde. Jag hade en polare som var matematiker och han hjälpte mig att räkna och göra stora excel-ark för analys och efter det så började jag för handfila greppbrädor i compound radius.

Hur övergick du till att köra en CNC maskin?
Jag googlade och läste mycket böcker om ämnet, och så plötsligt dök det upp en artikel om en maskin som hette PLEK Basic. Den var tillverkad av A+D Gitarrentechnologie of Berlin

Vad tänkte du då?
Först tänkte jag att det måste vara nån dåre som byggt nåt helt galet men sen började jag tänka efter och bestämde mig för att undersöka det lite mer. Jag kontaktade Arne Arvidsson som är äldst i gemet och som jag har stor respekt för. Det är liksom han man ska fråga om man vill veta hur det verkligen är med saker och ting. Han tyckte det lät kul så jag tog med honom ner till Tyskland med två guror för att kolla om det funkade.

När var detta?
2003 måste det varit. Vi åkte i alla fall ner till dem och de var så trevliga och visade oss allt de hade kommit fram till sedan starten 2000. Gerd Anke, uppfinnarjocke själv, hade gjort den första prototypen hemma i sitt vardagsrum och han är en en helt genialisk professortyp. Arne och han kom väldigt bra överens eftersom Arne är väldigt intresserad av maskiner,  så de började prata om styrväxlar och fiffiga tekniska lösningar. Så PLEKade vi de två gitarrerna och insåg att det faktiskt funkade. Det fanns två maskiner i England, fyra i USA och den i Tyskland så vi tänkte att vi borde ju skaffa en till Sverige. Så jag drog ihop två kompisar och lånade en del pengar och hösten 2004 startade vi GuitarLabs. Från början satt vi på Söder men så flyttade vi hit till Blackeberg istället.

Hur många maskiner har de sålt nu?
Jag vet inte exakt men det borde ju vara bortåt 40-50 stycken. Det är en rätt spännande företag det där, man betalar ju för att använda deras maskin och för service och mjukvara. Samtidigt sker allt online och alla instrument som PLEKas i världen, även hos Gibson, finns i deras databas. Databasen använder de sen för att förfina mjukvara och ge oss bra stöd. Det är en stor apparat.

Vad är den stora poängen med PLEK?
Den största poängen är att den mäter upp instrumentet så att man för en exakt bild av hur det ser ut. Man kan se om ett band sticker upp lite jämfört med de andra, eller om gitarren ojämn stränghöjd vid sadeln. Väldigt detaljerat som inte ett öga kan se på egen hand.

Vad gör PLEK mer?
Det handlar ju om att tex få en gitarr att intonera bättre, och kännas bättre när man spelar, och det gör det med en mer exakt och optimal bandning. Den talar också om ifall dragstången fungerar som den ska. Varje gitarrist vill ha olika stränghöjd och det gäller att få till detta och halsen samtidigt agerar efter det.

Så man kan se om en gammal gitarr har börjat röra sig?
Ja precis det här är ju levande material på ett sätt, men inte sällan även nya instrument, det beror ju på välgjorda de är.

Hur mycket automatiseras?
Mycket men man måste alltid finputsa lite för hand efteråt.

Hur lång tid tog det för marknaden att acceptera tanken med PLEK?
Vi fick jobba ganska hårt dom tre - fyra första åren faktiskt. Vi var på alla mässor och pratade och pratade. Vi hade till och med maskinen med oss för att visa på plats. Det var först när Gibson började som det lossnade kan man säga. det var liksom inte lika intressant att ifrågasätta det när Gibson själva använde tekniken.

Vilka var det som ifrågasatte?
Många i branschen men också gitarrister kunde vara skeptiska, men mest i branschfolk naturligtvis, som alltid är när ny teknik kommer och nån känner sig hotad. Vi hade faktiskt fler basister som PLEKade i början, det verkar som att basister är mer öppna för nya idéer än gitarrister.

Men sen lossnade det?
Vi hade det rätt kämpigt i början faktiskt. Vi trodde väl lite naivt att folk skulle komma springande direkt, men de gjorde de ju inte. Vi gnetade på ändå och bestämde oss för att inte ge upp och istället kämpa på. Efter ett tag märkte vi att det blev fler och fler och runt 2008 började det tuffa på så vi inte riktigt hann med själva och vi timanställde en kille.

Hur många gitarrer hinner ni PLEKA i veckan?
Vi mäktar med runt 6 gitarrer på 4 dagar då vi har öppet. Om vi hade öppet mer så kanske vi skulle kunna köra det dubbla. Jag hoppas att jag ska kunna ta ut lön själv längre fram, jag har fortfarande ett deltidsjobb vid sidan av, men mina anställda tar ju ut lön och skatteverket får sitt så det känns väldigt bra. Snart är maskininvesteringen återbetald.

Den typiska kunden?
Det är allt från proffsmusiker och studios till amatörmusiker och weekend warriors. En del musikaffärer också ibland och ett fåtal mindre byggare som vill ha dem PLEKade innan leverans.

Är det engångskunder eller återkommer de?
De återkommer alltid med fler instrument när de väl har testat.

Ok, låt oss PLEKa min PRS McCarty.
Ok.

Här finns en film som beskriver processen med min PRS:



Avrundning
Resultatet av PLEKningen var att gitarren mycket riktigt blev ännu mer spelbar och intoneringen blev klockren. Nu var detta kanske inte en optimal testgitarr eftersom den inte hade så stora avvikelser, men jag märkte klar skillnad än innan. Jag kan tänka mig att med en gitarr som verkligen behöver vård så är resultatet än mer häpnadsväckande.

Alla som har gitarrer med många speltimmar och som börjar bli lite trötta borde PLEKa dem istället för att ställa undan. GuitarLabs är som ett SPA för dina gitarrer, och det ger dem nytt liv. En PLEKning kostar inte mer än 2200 kr och det är en billig investering för att få den gamla trotjänaren på hugget igen.

Betyg:
5 Zombies (5)

onsdag 9 september 2015

PRS SE Zach Myers -Chockerande bra och billig

Zach Myers, gitarrist i amerikanska Shinedown, är inte bara en begåvad gitarrist utan också en oerhört skicklig gitarrutvecklare. Hans senaste signatur från PRS är något helt annat än den 3-mickade historien som kom för några år sedan. Zack Myers SE är ett tonpaket som passar allt från jazz och blues till lite tuffare rock n roll och till och med metal.

Jag träffar Zach Myers under hans promotionbesök för Shinedown´s nya album "Threat to Survival". En platta där Zach spelar det mesta på sin nya signatur, bland annat kan man se den i första singeln "Cut The Cord".

Shinedown har sålt förbluffande många plattor, över 6 miljoner. Det är hur stora som helst i USA medan vi här i Sverige knappt har hört talas om den.

Bandet startade 2001 i Jacksonville och Zach Myers började samarbeta med bandet 2005, då som kompgitarrist och körsångare. 2008 började han spela lead i bandet på heltid, sedan Jasin Todd lämnat bandet.

Innan intervjun tyckte jag det skulle vara kul att ha med hans signatur och på plats prata om den, så jag tog en sväng förbi Deluxe Musik och köpte en. En kul idé, men inte bara det. Det visade sig vara ett av de bästa gitarrköpen jag gjort den senaste tiden. För runt 8000 kr får man en gitarr helt i klass med instrument betydligt högre upp i näringskedjan.

Zach Myers SE är tillverkad i Korea, precis som alla SE modeller.  Det kanske mest intressanta med SE serien är att de lyckats med kvalitetssäkringen på samma imponerande sätt som i USA-fabriken. Även om delarna som gitarrerna byggs av inte är av samma kvalitet som sina amerikanska systrar så är slutresultaten ofta fenomenalt bra.

Just Zach Myers SE har en stor runt ton, mycket beroende på att den är semihollow men också för att den skiljer sig lite från andra SE. Den är också väldigt lättspelad och väldigt speciellt utseende, med sin gröna färg, genomskinliga rattar och ett snyggt välplacerat "f".  Här berättar han själv om den:

Zach är en utpräglad "tone chaser" och har ägnat stora delar av sin karriär åt att inte bara spela gitarr utan också designa gitarrer och han har dessutom varit gitarrtekniker åt artister i många år. Kanske är det just därför hans nya SE har så fina kvalitéer. Jag frågar honom om hans förhållande till "tone chasing".

Jag tror alla seriöst satsande gitarrister hela tiden försöker återskapa den där tonen de har i sitt huvud, vilket ju är omöjligt skulle jag säga. 

Har du sökt samma ton under hela din karriär eller har den förändrats?
Den har absolut förändrats, jag menar allt du hör varenda dag gör att du omedvetet förändrar din hörselbild av den ton du söker. Vi hade med oss ett band senaste turnén som heter "Nothing More" och gitarristen där gjorde en specifik grej i en av låtarna, en lite detalj som påverkade tonen, och jag kände att jag bara var tvungen att lista ut vad det var. Jag blir inspirerad varje dag av nya gitarrister. 

Vad påverkar tonen allra mest?
Ju äldre man blir ju mer inser man att det sitter i händerna. Jag var en gång på en gitarrmässa hemma där jag växte upp, jag tror jag var 16 år. Jag testade en förstärkare där, en helt omöjlig förstärkare som lät ruskigt illa. Vad jag än spelade så lät det dåligt. Jag lämnade "testrummet" men glömde min jacka och när jag återvände för att hämta den satt det en kille spelade på samma förstärkare och det lät himmelskt. Han som satt och spelade var Eric Jonsson. Jag insåg att jag var en skitdålig gitarrist. 

Vad mer påverkar tonen?
Jag tycker gitarrens akustiska kvalitéer spelar stor roll, inte mickarna i sig, utan hur gitarren är byggd av, vad den består av och hur den låter i sig själv. Jag äger säkert runt 170 gitarrer och har som mest ägt 210 stycken, en hel del Gibson och massor Fender Custom Shop. 90% av dem har jag aldrig pluggat in i en förstärkare innan jag köpt dem. Om en gitarr låter bra akustiskt så är det skäl nog att köpa den eftersom det betyder att den kommer låta bra med rätt pickups in i en förstärkare. Det är därför jag varit med PRS så länge, för Paul tror, som jag,  på idén om "good in - good out".

Hur började din relation till PRS?
Jag bytte in två bra gitarrer mot en PRS tidigt, jag älskade PRS men då visste jag inte varför. Jag tyckte bara att de kändes bra att spela på. Nu har jag varit på fabriken 100-tals gånger och jag har känt Paul Reed Smith i 16 år, så nu vet jag det mesta om vad som gör ett bra instrument just bra. 

Vad är det, tycker du, som gör PRS unika?
Det som gör att så många älskar dem är för att det ligger så mycket omsorg i tillverkningen och människorna som bygger dem brinner för sin uppgift.  I Gibsons fabrik i Memphis, där de gör alla hollowbodies och andra specialgitarrer, jobbar 150 anställda och i stort sett ingen spelar gitarr. I PRS fabrik jobbar 60 anställda och alla spelar gitarr, och det gör att de bryr sig mer om slutresultatet. Paul själv reser personligen runt för att hitta resonanta träbitar, och det är klart att det också spelar in.  

Hur noga är han?
Till en gräns nära frustration, i alla fall för mig. Jag älskar honom intill döden men när det kommer till jagande av kvalitet så kan det bli jobbigt. De har en gitarr som heter NF3, som är en stratamodell kan man säga. Jag fick en av de ursprungliga prototyperna som lät fantastiskt bra och jag använde den ofta live. En kväll hade jag en sån där dålig dag som alla kan ha och jag kastade den i marken och kroppen sprack. De skickade mig då en ny, men den lät inte i närheten så bra som den första. Jag frågade min rep och ha sa att Paul ändrat 8 grejer på gitarren.  Jag bad dem då skicka en NF3 kropp så min rep kunde sätta på den gamla halsen, de gamla mickarna och så vidare. Den nya de skickade var också fantastisk men den lät helt annorlunda än min gamla. Så vist, han är noggrann med kvalitet. 

Hur ser kulturen ut i USA kring gitarrtillverkning och kvalitet idag?
Det är helt galet, människor verkar inte bry sig längre utan det är girighet som styr. Det innebär att storföretagen med sina kedjor tar över och småhandlare får lägga ner, och det har pågått länge. Det finns ingen liten och bra gitarraffär i Mamphis längre, vilket är helt sjukt. Memphis är liksom "home of the blues" och där finns nu bara Guitar Center. Jag gillar Guitar Center, det är inte det, men de fina gamla butikerna lägger ner, och det är tråkigt.

Stämmer det att mängden billiga gitarrer gör att människor verkligen inte längre uppskattar instrument av riktigt hög kvalitet?
Både ja och nej, min gitarr är billig och håller hög kvalitet. Det finns många andra också som är billiga med hög kvalitet. Samtidigt köper en del, som har pengarna, väldigt dyra gitarrer som ska vara kvalitetsgitarrer men som de skär sig på för de har så usla band. Jag har själv skurit mig på en Custom Shop för 10 000 dollar. Jag tycker det är ett minst lika stort problem för branschen. 
Om du tänker ta ordentligt betalt och har resurserna att göra det bästa, varför inte då göra det bästa? Det handlar om att vara stolt över det du presterar och gör och inte luras ta genvägar av ren girighet. 


Jag har några US made PRS och ett par SE, men innan jag skulle träffa dig så var jag nere och köpte en av dina nya SE modeller.
Cool.

Jag bytte strängar på den från 0.09 till 0.10...
Ja jag har 0.11 på mina... Wow den där toppen är fantastisk. 

Den sticker ut bland SE modellerna när det kommer till ton?
Ja och när vi filmade en grej för PRS Archon Amp så hade jag min gitarr därnere och Mark Tremonti trodde det var en Private Stock, en gitarr för 20 000 dollar. Det var den bästa komplimang jag kunde få. Faktum är att om du justerar den som du gillar att ha det och sätter på strängar som du är van vid så spelar den i princip lika bra som en Maryland PRS. 



Mickarna, är de SE stock?
Ja det kan man säga med stallmicken är lite hetare och hallsmicken är en Standard 245, och det är den första SE modellen med dem på och det är också den första med amerikanska stallet på. Ett stall som är det bästa stallet som någonsin gjorts, tycker jag alltså ha ha.

Den låter väldigt varmt...
Ja och det beror främst på F hålet. Men också hur alla delar hänger ihop. Att den sen har lackad mahogny på baksidan och olackad satin hals, bidrar till helhetsintrycket. 

Vad är det man vill med sin egen modell?
Man vill ha en gitarr som man inte ställer undan, utan när man ätit middag så plockar man upp den igen det första man gör.  Helt ärligt så la vi ned mycket ansträngning för att få det så bra som jag ville. Jag är faktiskt lite nervös över att designa en ny, för jag vet inte vad jag ska göra för att toppa den där.


Den här skiljer sig ganska från din första signatur.
Ja den första jag gjorde var en tremickad historia och när den är helt utifrån vad jag gillade och hur jag spelade, så den gitarren är strikt utifrån mig själv.  Jag älskade Ace Frehleys gitarr och han hade tre humbuckers, det var först senare jag insåg att de flesta faktiskt föredrar två eftersom den mittersta mest är i vägen. Jag själv använder den mittersta mycket. Den nya är gjord med andra gitarrister i åtanke och vad de skulle vilja ha och gilla. Därför blev det något helt annat, mer vintage-feel, det var därför jag valde tulip stämskruvarna.

Hur involverad var du i designarbetet?
100% från strapknoppen här till sista stämskruv. Det enda jag inte gjorde, och som kom som ett förslag, var färgen. Jag hade lite egna idéer men så fanns det en kille, Jeff Trampas, som jobbar med lackjobb och han kom upp med den här nyansen, så de namngav färgen efter honom. Trampas Green passar perfekt med det naturligt träfärgade på baksidan och den klassiska bindingen. Sen fick den ljusa genomskinliga rattar, som inte stör eller tar för mycket fokus från den fina toppen. Så jag var helt och hållet involverad, jag till och med fightades för F hålet eftersom de aldrig gjort en SE med F hål tidigare. 

Tack för att du tog dig tid att prata lite gitarr med Gitarrzombien.
Tack själv, det var kul. 

Betyg:
5 Zombies (5)














söndag 6 september 2015

Gibson Les Paul Tradional Pro II - En udda fågel i boet

För några år sedan bestämde sig Guitar Center i USA att ge Gibson uppdraget att göra en Les Paul som bara skulle finnas till försäljning i deras butiker, en ganska cool idé kan jag tycka. Gitarrerna gjordes två år mellan 2012-2014 och fick namnet Les Paul Traditional Pro II. Ett namn som i det här fallet syftade på att specsen skulle hämtas från 80- och 90-talets Standard, vilka i sig var modifierade modeller med utgångspunkt från 1960. Gibsons terminologi för modeller har en hel del att önska faktiskt, det är och har varit både inkonsekvent och rörigt.

Hur som helst är den förvillande lik en vanlig Traditional Pro, fast med en "Super 57" i stallet, äkta coil-split och en 10dB boost i gitarren. Det blev bara för intressant så jag höll lite utkik och vips så dök den upp.

Det var tänkt att den bara skulle säljas på Guitar Center i USA, men pga av överproduktion hittade en hel del hit till Sverige också. Mitt ex är från November 2013, dvs mitt i produktionen, och tillverkad i Nashville.

Man försökte hitta en prisnivå som var något lägre än andra Standard Les Paul, och bland annat så skippade man att lacka baksidan av kroppen och halsen som istället är "satin", eller matt kanska man ska säga. Det är absolut ingen nackdel eftersom det gör gitarren både skön i handen och mer lättspelad. När den kom ut i handeln kostade den 1999 dollars, vilket får anses vara ett mycket bra pris med dollarkursen som den var då.

Kroppen och halsen är av Mahogny och ovanpå har man lagt en fin "Carved Maple" och runt om sitter en fin "antique binding". Kroppen har traditional weight relief (9-hålstekniken och inte chambered), vilket gör att den kan bäras utan att framkalla ryggskott men utan att göra avkall på ton alltför mycket. Weight Relief har förstås diskuterats till leda vid det här laget, så vi skippar den versen.

Greppbrädan, som är PLEKad,  är gjord av två bitar Rosewood, och inte ett stycke som på den gamla goda tiden. För min del spelar det ingen roll, och om du inte deltagit i den debatten också så är det nog ingen issue för dig heller. Jag vet inte om det kanske spelar roll när man eventuellt ska banda om den, men det är inget jag hört talas om. Det blev i alla fall ett jäkla liv när det läckte ut att Gibson ändrat och numera gör Gibson Custom Shop greppbrädor i ett solitt stycke. Hur som haver så har den halsen samma fina binding som ramar in allt snyggt och elegant.

22 band, 24,75" skallängd och 12" radie. Inga konstigheter här, ur det perspektivet är den traditionell kan man säga.


På huvudet som inte pajats med någon speciell limited märkning sitter Grover Locking Tuners, vilket är intressant eftersom de lätt hade kunnat sänka kostnaden på gitarren med lite enklare stämskruvar. Men bra för gitarren håller stämning utan krångel, vilket i och för sig hänger ihop med stallet och resten.

Halsen har en 60-profil och med satin finishen känns den om möjligt än mer smäcker. Om man gillar 60-halsen så kommer den verkligen till sin fulla rätt här. För den som föredrar 50-neck så finns det också till denna modell.

Killen som hade gitarren innan mig har antagligen inte justerat den någon gång, verktyget för dragstången låg kvar i caset i plastpåsen oöppnad. Därför är jag ganska säker på att den kom i detta skick när den lämnade fabriken. Detta känns viktigt för att det säger något om kvalitetssäkringen den dagen den lämnade Gibson Nashville. Den är nämligen väl justrad men däremot har halsen rört sig framåt en smula. Efter åtgärd är det inget rassel och jag kan konstatera att Gibson gjort ett bra jobb, det är överhuvudtaget inga detaljer som brister.

Stallet är ett klassiskt Tune-O -Matic som på de flesta Les Paul, inget konstigt alls. Stabilt, tryggt och gör sitt jobb.

Mickarna är en 57 Classic i halsen och en Super 57 i stallet. Båda har utgått från PAF original men Super 57 har några extra varv. Den påminner om Burstbucker, men är lite bredare i registret och har mer output.

Båda mickarna har  "Straight Split", dvs äkta coilsplit, till skillnad från andra Les Paul och Studio som har "Super Tap". Den lösningen har fortfarande lite humbucker kvar i sig. "Straight Split" aktiveras av push/push, som är väldigt smidigt om man vill splitta och låta lite mer "fenderish", eller lite "tunnare gibsonish".

Dessutom finns en 10 dB boost som faktiskt är mycket användbar om man någon enstaka gång behöver boosta på i solon eller så. Boosten är aktiv och drivs av ett 9V batteri, och lucka finns där bak. Boosten går även att justera om man vill.

Använder man boost mycket bör man kanske titta på en annan lösning med pedaler, men jag gillar den hur som helst. Den trycker absolut på i gainat, på rent ljud kan det bli lite väl häftigt kanske, men ok det finns tillfällen för det också. En bra detalj med designen i samband med boosten är att det inte är någon löjlig liten "mini-switch", som på de nya, som stör gitarrens utseende och tar 9V batteriet slut omvandlas den istället till killswitch. Fiffigt.

Ljudmässigt är det ett instrument med otroligt många karaktärer, inte bara de tre kombinationerna av mickar utan och lägg därtill coilsplit som adderar värde plus en 10 dB boost. Utnyttjar man alla kombinationer så har man att göra kan man säga, och det är väl möjligen det som rör till det för oss traditionalister. Vi gillar ju enkelhet i den här världen.

Slutbedömning
Jag skulle säga att detta är en gitarr som är en lite udda fågel i boet, och udda är som bekant ofta bra.

Trad Pro II är en förvånansvärt fin Les Paul, och inte alls en "budgetvariant för en musikkedja" som en del säger. Tvärt om så verkar det som man lagt lite mer krut på denna limiterade upplaga av den klassiska modellen, och det i en tid då Gibson får en hel del smörj vad gäller kvalitet. Utgår man från det här exemplaret har de inte alls problem med sin kvalitet, tvärt om så är det här en väldigt fint instrument. Jag har egentligen inga direkt negativa synpunkter alls. Den spelar bra, är snygg och låter bra.

Det är å andra sidan inte en gitarr som blir klassisk i den meningen att den kommer öka i värde eller nåt sånt, även om det är ett fint byggt instrument. Den är alldeles för modern för det, med sin boost, "straight coilsplit" och udda stallmick. Det är en bra bruksgitarr helt enkelt, och det är väl egentligen det en gitarr först och främst ska vara.

Betyg:
5 Zombies (5)




torsdag 3 september 2015

Kemper Profiling Amplifier, en första analys...

Jag har nu testat igenom min nya Kemper Profiling Amplifier, det vill säga en ny form av digital "förstärkare" som orsakar stora diskussioner i gitarrvärlden eftersom den gör anspråk att kunna konstruera närapå exakta återgivningar av riktiga rörförstärkare. Ny och ny föresten, den har funnits några år, och har hunnit vinna en hel del artisters förtroende. 

Den sura traditionalisten i mig rynkade på pannan när jag hörde talas om den första gången, medan den del i mig som är mer nyfiken av sig till sist tog över. Så jag köpte en KPA på Deluxe Musik i Stockholm, och jag valde den utan inbyggt slutsteg. Jag har nu testat den på höjden och på tvären med fokus på befintliga profileringar och en del andra som jag hittat på nätet. Det har varit väldigt roligt och inspirerande, som att kliva in i en ny värld på sätt och vis. Jag har gått från skeptisk till imponerad på bara några dagar.


Eftersom jag genom åren har testat en hel del digitala lösningar för gitarr, inte allt förstås, så kan jag konstatera att en del produktrer låter nära "riktiga förstärkare", men det där lilla sista har nästan alltid saknats. Många har kroknat ganska tidigt och den där så viktiga autentiska karaktären. Det ska å andra sidan inte överanalyseras eftersom diskussionen i gitarrkretsar tycks handla om ifall "digitala förstärkare" ersätter "riktiga förstärkare". Och den frågan är inte alls  relevant tycker jag, för hur man än gör jämförelsen så förblir den frågan omöjlig att ge svar på det. Jag har testat bra digitala förstärkare, eller simuleringar om ni så vill, och jag har testat ruggigt bra "real amps". Det är två olika världar som ibland möts, men de harbåda  också sina tydliga för- och nackdelar. Det är utifrån vad man har för behov som värderingen måste ta sin utgångspunkt. Ovanpå det måste man också lägga varje persons referens, tycke och smak. Det finns inga rätt och fel.

Hur låter Kemper då?
Jag uppdaterade Kempers operativ-system till 3.1.2 ganska omgående och genast tillkom flera bra grejer, bland annat "Pure Cab" som förenklat filtrerar bort en del frekvenser som läggs till då du mickar en förstärkare. En del kallar det en "harchness" som tillkommer jämfört med "bara ur 4x12an". Idén med pure cab är helt enkelt att efterlikna förstärkaren som den låter "i rummet". Med vissa profiler märks det tydligare än med andra kan man säga. Du hittar den direkt under "output" som en "soft button". Med sammantaget så låter många profiler ordentligt bra, tydligt bättre än Positive Grids Bias eller någon annan av de tidigare klassiska produkterna.

Med vissa profiler tycker jag mig uppleva ett mer spelmässigt dynamiskt utrymme, och ett mer rättframt gitarrljud. Jag menar verkligen "vissa profiler" här, eftersom det är mycket svårt att egentligen säga "så här låter en Kemper". Kemper bygger ju på att man profilerat riktiga förstärkare, vilket man gör genom att micka dem och låta Kemper analysera ljudbilden och sedan skapa en replica av den. Därför är själva profileringen avgörande för hur replican blir. Inställningar på förstärkaren, mickningen i sig spelar förstås roll här men också hur du finjusterar det kemper åstadkommer genom att själv spela i sista momentet innan profileringen är klar. Jag återkommer med ett inlägg om hur detta går till, men själva processen verkar vara löjligt enkel i terorin.

Fabriksriggarna
Fabriksriggarna, som är komponerade av bland annat förstärkare, högtalare och effekter, är en blandning av högt och lågt. Vissa låter bra, andra ok och en del ger inget större intryck alls.

Det du däremot kan göra är att importera andras "riggar" som du kan dela i sann internetanda, eller köpa några från någon de otaliga proffs som ägnat sitt liv åt att skapa profileringar. Och redan här växer konceptet på många intressanta plan. Jag kommer förmodligen aldrig att äga eller ens testa en riktig Trainwreck, en ikonisk och eftertraktad boutique-förstärkare som finns i väldigt få exemplar.

Men det jag kan göra är att koppla min Kemper till ett slutsteg, antingen ett externt eller genom "reuturn" i en förstärkares effect-loop, och sen till en extern högtalare. Stänger jag då av Kemperns högtalarsimulering kan jag komma väldigt nära med en Trainwreck-profil.

Som ett test jämförde jag en "Marshall Silver Jubilee 2555 reissue" som jag har med en profil på densamma, och jag tyckte det lät väldigt likt. Även min Marshall AFD fick sig en jämförelse med goda resultat. Det torde innebära att om du hittar en välgjord profil på en Trainwreck eller en gammal Plexi så kommer du sannolikt mycket nära, inte tu tal om saken.

Flera gitarrtekniker och musiker jag talat med vittnar om i stort sett samma sak. Att Kemper är signifikant bättre än digitala kombatanter på marknaden. Andra ställer helt vid sidan av den diskussionen och tycker Kemper låter lika illa som allt digitalt. Jag kan mycket väl förstå båda sidor. Vi har alla olika öron, och vi har också olika preferenser kring vad vi tycker om. Det måste vi ha respekt för.

Effekterna i Kemper
Utöver att en hel del riggar imponerar så utgör effektavdelningen, som i sin sinnrika konstruktion, en ytterligare ett trumfkort i Kemper. Delay, reverb och även modellerade effekter som chorus och flanger låter ordentligt bra. Om nu inte det är tillräckligt så finns möjligheten att koppla till pedaler i effects-loopen, en wha wha kan ju alltid vara bra. Jag har inte testat deras footswitch, Kemper Remote, men jag ser med nyfikenhet fram emot hur

Kemper Live
Det som givetvis ställer till det live är vilken högtalartyp du använder, om du väljer den lösningen framför att koppla Kemper rakt i mixern. Varje högtalartyp färgar ljudet på sitt vis, men å andra sidan kan du profilera din förstärkare hemma och ta med den i din Kemper och din högtalare och på så vis slippa kånka på 25 kg topp. Väljer du att köra rakt in i PAt så kom ihåg att ett PA i allmänhet inte är en optimal gitarrhögtalare. Jag tycker oftast gitarrljud förvanskas i PA, därmed inte sagt att det behöver låta dåligt, men det låter annorlunda. Jag hade nog tagit med mig min 4x12a och spela genom den. Men samtidigt finns de som tycker Kemper fungerar alldeles utmärkt rakt in i PAt. Jag vill inte argumentera mot det.

Många säger nämligen att de numera bara kör Kemper live och att de helt valt bort att ha sina högtalare i ryggen. Att moderna in-ear-lösningar ändå skapar en acceptabel scenupplevelse tillsammans med sina bandkamrater. Det vet jag inget om, men jag utgår ifrån att de som ändå väljer att ha sina cabs bakom sig inte kan tänka sig att förlita sig på in-ear eller enbart scenmonitorer under turné. Alla möjligheter finns och det är inte konstigt att vissa går "all in" och andra stegvis eller inte alls. Vi är alla olika, och det är väl bra tänker jag.

Perfekt för studio
Det behöver kanske inte nämnas att en Kemper i studion kan vara till nytta, och även om du normalt kör mickade förstärkare. Ett trick som en del gör är att när man hittat det gitarrljud man vill ha vid inspelningen så profilerar man förstärkaren så att man har exakt samma gitarrljud när man ger ut live, och det är klart att det kan vara smart.

Slutomdöme
Summan av kardemummen är egentligen att en Kemper kan låta fantastiskt med rätt profil, givet att du använder Kempern på det sätt den är avsedd för och när den kommer till sin rätt. Om du kör Kemper med slutsteg, eller genom din förstärkare i returnjacket med högtalarsimulering av kan du få ordentligt bra ljud genom din vanliga 4x12a och i hörlurar låter det också bra, givet att grejerna är bra såklart. Även här är, som i alla sammanhang, är den svagaste länken gränssättande. I datorn med högtalarsimuleringen påslagen låter det förbluffande likt mickade riktiga förstärkare, så för studiobruk måste det vara helt fantastiskt.

Det man förstås inte får med Kemper är känslan av att sparka igång en riktig rörförstärkare. Att känna värmen från rören och knäppet när den startar upp, men det är en helt annan historia.

Väljer jag en rörförstärkare eller Kempern en vanlig dag hemma? Det beror nog på tror jag. Jag är egentligen en inbiten rörgubbe. Jag säger gubbe eftersom en del i mig klamrar sig fast likt en gammal gubbe i hederligheten som en gammal rörförstärkare levererar medan en pojke i mig inspireras och förundras över den nya teknologins framsteg. Det ena utesluter inte det andra säger jag och försöker få "gubben och pojken" att enas.

I kommande inlägg ska jag försöka mig på att själv profilera några av mina förstärkare.

Betyg: 5 Zombies (5)