torsdag 29 oktober 2015

Fullerton reissues -62 Stratocaster & "The True Black"

Gitarrer har flera spännande dimensioner, vid sidan av det uppenbara att fungera som verktyg för att skapa fantastiska toner. En sån dimension är historien som alla instrument bär på, och som hela tiden byggs på för varje ägare. Att få reda på en "äldre gitarrs historia" är i regel  väldigt svårt, om den nu inte haft en enda ägare eller nåt sånt. Lägg sen till ändringar, moddningar och allt annat spännande som kan inträffa längs vägen och frågan "när slutar ett instrument vara det som det var från början"... 

För ett tag sen såg jag en klurig annons på Vend, det var en kille som sålde en "Fender Stratocaster 62 reissue Fullerton" som han kallade "player snarare en samlarexemplar". Fullerton reissues  tillverkades 1982-1984 och är några de mest välbyggda nyutgåvorna av Fenders klassiska gitarrer.

I början av 80-talet började man inse att moderniseringen av Fenders instrument innebar att fler och fler började efterfråga gitarrer som var tillverkade före CBS-eran, s.k pre-CBS. Många pratade om att "vintage-instrumenten" helt enkelt var bättre och mer genuina. Detta i sin tur ledde till att handlarna insåg att de kunde ta lite mer betalt för dessa jämfört med nya.

För Fender betydde detta naturligtvis långsiktigt problem av förödande proportioner och man var tvungen att hitta på något. Svaret blev helt enkelt att börja göra kopior på sig själv, och kalla dem American Vintage Reissues (AVRI) Gitarrerna byggdes av en "reissue shop", en särskild avdelning i Fullertonfabriken. Man gjorde allt för att hitta tillbaka till de fina hantverk man en gång förknippades med. De kom i standard 2 color sunburst (-57 RI)  och 3 color sunburst (-62 RI) och custom colors. Endast 5-7% av den gjordes i Custom Colors. Man gjorde endast 6-7 Strator per dag och man använde samma verktyg som Leo använde på 50- och 60-talen. Dessa första reissues anses idag vara mycket fina och inte sällan går det för mellan 20 000 kr - 30 000 kr på Ebay.

Den gitarren jag köpte är stämplad -82 i kroppen och därmed byggd i Fullerton, men halsen är bytt någon gång på vägen, troligtvis 90-tal. Den är istället handbyggd av Philippe Dubreuille på Denmark Street i London. Säljaren kom över gitarren i samband med att han jobbade i en av butikerna på Denmark Street. Det är en väldigt fin lönnhals, lättspelad C-shape med väldigt mörk Rosewood och passar perfekt till kroppen resonansmässigt. Stämskruvarna ser ut att vara original och så också plektrumskyddet.

Det som designmässigt skiljer AVRI från senare reissues (efter 1985) är bland att det är lite är lite djupare och lite längre "body contour" på baksidan.

Foto: Theres Stephansdotter Björk
Mickarna som satt i ser visserligen ut som "Fender Pickups" men som lindats om av samme Dubreuille, men troligtvis inte orginalmickar som hade röd bottenplatta. De låter helt ok, men jag bytte dem nyligen mot de Fender Noiseless single-coil jag lyfte ur min Jeff Beck Stratocaster. De passade mycket bättre ihop med kroppen och halsen. Skälet till att jag bytte mickar på min Jeff Beck Strat var att de inte lät bra, men i den här AVRI gitarren lät de helt fantastiskt. Kablage och pottar är helt original.

Orginalmickarna gjordes av Abigail Ybarra som handlindat det mesta av Fenders Pickups "in the old days" och många av de som satts i Custom Shop instrument. Hon började på Fender 1966 och är kvinnan bakom bland annat Custom 69 som satte lite av standard för Start Coils tonmässigt. Har du en äldre Strata finns stor chans att just hon lagt trådarna rätt. Hon slutade på Fender 50 år senare. Här nedan kan du se lite av hur hon resonerar kring handvirat versus maskinvirat.


Vidare är kroppen på min gitarr omlackad någon gång i slutet av 80-talet, och har fått en "relic touch" genom år av turnerande och spelande enligt säljaren. Stallet är ett Wilkinson med tungt block, och alltså inte original. Det tunga blocket bidrar dock till "lite mer ton".

Vad den varit med om vet jag inte, och det är heller inte relevant. Det relevanta är snarare att inte veta, det ger instrumentet en egen historia, mystik och karaktär.

Huruvida man egentligen kan kalla den en "Fullerton AVRI" är förstås helt en definitionsfråga. Somliga räknar kroppen som identiteten och andra halsen, dessutom är ju stallet ett annat osv. Jag väljer att se kroppen som identifikation, men självklart är den extremt långt ifrån en pjäs med samlarvärde.

När det gäller de rent spelmässiga kvalitéerna så är det en "killer", jag testade den live häromdagen med Pelle Holmbergs Custom Audio Electronics OD-100 och de båda "gifte sig" ungefär som en god öl och en välkomponerad hamburgare.

Min slutsats när det gäller den här gitarren är att "hopplockade delar" (HPD) mycket väl kan mäta sig med bra serietillverkade original och att stratans geniala konstruktion möjliggör oändliga möjligheter om du orkar pilla lite och testa. Men så fort du gör det så finns en baksida, få tar den på allvar. Särskilt de som håller original högt. Jag gör det också men gillar dessutom avvikelser.

Jag har döpt gitarren till "True Black".

Stay Zombied


fredag 23 oktober 2015

Fender Classic Player 60's Stratocaster® -Mexare förtrollad av Custom Shop

Jag skulle vilja hävda att företaget Fender är väldigt kreativt, även om det ibland verkar som precis tvärt om. En Stratocaster är ju exempelvis en relativt enkel uppfinning, en påskruvad hals på en träkropp, stämskruvar, stall och 3 pickuper. Mer än så är det ju faktiskt inte. Men om man dyker ner under ytan så upptäcker man genast att verkligheten är en helt annan. De verkar kunna variera receptet i det oändliga utan att tappa kontakt med sin historia. Det är imponerande i värld som i övrigt kräver förnyelse och innovation.

Tiden då gitarrer faktiskt ökade i värde är nog i stora drag förbi. Inte så att gamla vintagegitarrer från 50-60-talet sannolikt sjunker i värde med tiden, inte alls så, tvärt om skulle jag tro. Men dagens massproducering i enorma upplagor gör att andrahands- och samlarvärdet på "nyare" instrument är nästan hopplöst lågt. En vanlig serietillverkad gitarr kommer du aldrig få tillbaka pengarna på, så ser det ut. Ju dyrare den är när du köper den ju mer faktiska kronor tappar den i värde när du ska sälja den. Det hela följer andra konsumtionsvaror i spåren. I sak är det inget problem om du köper en klassisk välbyggd gitarr för att spela på och som dina barnbarn sen kan ärva mystiken och historien kring när du sätter näsan i vädret. Men det ekonomiska värdet är i de flesta fall mer än begränsat. Visst kan man göra klipp på vintage- och andrahandsmarknaden även idag men då bör man vara påläst och ha näsa för affärer. 

Ett annat sätt att se de på det här med gitarrer är att de just är vad de är byggda för, nämligen som instrument att spela på. Men även här knallar vintagebegreppet in. Det bästa instrument jag provat genom åren är tillverkade under de gyllene åren och då menar jag 50-60-talen. Gitarrer som tillverkades av entusiaster i betydligt mindre upplagor än idag och som slår benen av vilket modernt instrument som helst om det är välbehållet." Ju mer spelat ju bättre" tycks vara en regel, lite tvärt emot bilar. Kvalitén på dessa instrument är helt enkelt outstanding och har också fått stå modell för i princip allt som både Gibson och Fender har gjort därefter. Det var magiska recept i händerna på skickliga hantverkare som la ner hela sin själ på att skapa instrument för att spelas på, inte i första hand att spekulera i pekunjärt. Det kom långt senare. 

En gitarr har sitt största egentliga värde i hur det passar gitarristen ifråga. Ett billigt instrument som inspirerar är lika musikaliskt värdefullt som ett dyrt. Ett instrument behöver heller inte upplevas "bra" för alla, vi är ju trots allt olika. 

Därför blir det än mer intressant med Fender Stratocaster, denna gamla uppfinning som i sin enkelhet tycks kunna varieras så att den passar alla plånböcker. Det är något utstuderat vackert i det tycker jag. Att skapa spelglädje för alla, oavsett rik eller fattig, amatör eller professionell. En gitarr gör ingen skillnad på vem eller hur du är, den är helt fördomsfri. Kanske det enda i dag som är det. Sen att det trots allt är sista raden på årsredovisningen som är det egentliga syftet med att tillverka gitarrer är snarare ett symptom på den värld vi lever i och den enskilt största förklaringen till att det tullas på kvalité här och där. En önskan om att mjölka ur en gyllene ko i evighet, men trots det finns förstås ambitionen att tillverka fina instrument.

När jag var i Umeå senast så hade jag fått korn på ytterligare en Stratocaster. En variant som tar 60-talets enastående format till en spelmässigt "mer modern inriktning". Förmodligen är det också på grund av kombinationen gammalt-modernt som den kanske gått många gitarrister förbi. Att den dessutom är tillverkad i Mexico har förstås bidragit till ett liv i farstun till finrummen. En fabrik som av många anses vara "low class". Mexico har också periodvis svajat betänkligt med kvalitetskontrollen, så ryktet är självförvållat. Men inte i det här fallet.

För det är här som säcken knyts ihop kring Fenders kreativitet, som jag inledde med. Hur gör man en ny paketering av ett instrument som inte kan/får ändras särskilt mycket för att tappa attraktion och som dessutom ska kunna inhandlas av kund för mindre än 10 000 kr? 

Jo man använder förstås den Mexikanska fabriken, med något lägre produktionskostnad. Men man vaskar fram de i personalen som "mer skickliga än andra", låter några "master builders" från Custom Shop lista vad de anser vara de bästa lösningarna och ger sen uppdraget till en erkänt skicklig formgivare och "master builder", Greg Fessler, att göra jobbet som om den skulle kunna produceras på Custom Shop. 

"The masterbuilders went down there and showed the people who would be building these instruments how to do things their way: finishing the custom shaped necks, softening some of the blends, and so on. It was a true collaboration from start to finish."
Justin Norvell, Fender

Att migrera kunskap och erfarenhet utanför Custom Shop på det här sättet är både ett smart och vågat drag i min bok.

Greg Fessler har jobbat de senaste 25 åren på Fender och har gjort gitarrer åt bland andra Robben Ford, Rhonda Smith, Neil Schon och Jeff Healey. 

Gregs utgångspunkt är att vila i arvet från den gyllene perioden men samtidigt addera tweaks och anpassningar efter hur han tycker det borde vara. Och det är precis det som Classic Player 60´s handlar om.

Fender Classic Player 60's Stratocaster®
Classic Player är tyvärr lite bortglömd i ett hav av varianter och jag tycker den förtjänar att lyftas fram i ljuset, så pass bra är den. I grunden är den byggd efter Classic 60´s, som också produceras i Mexico, men med några ordentliga uppgraderingar som gör den till en "killer shark".

A) Ett 2-punkts vintage stall (svaj) som tidigare aldrig levererats utanför Custom Shop och som klår det mesta i sin väg. Följsamt och stabilt på en och samma gång. Samma som sitter bland annat på svajfenomenet Jeff Becks strata. Åsikterna går förstås i sär när det gäller den här typen av dramatiska förändringar. Många föredrar det mer klassiska 6-punktsstallet, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Båda fungerar, men kanske att den som använder svaj mycket faktiskt uppskattar 2-punkts mer, en klassisk smaksak skulle jag säga. 

B) Tjockare band än på vanliga Classic 60's, medium jumbo, som sitter på en Rosewood greppbräda med 12" radie. 12" radie ger en tydligt ökad spelbarhet och tar bort problemet med bändningar som en del upplever på 7,5", som på de gamla hederliga Stratorna från 60-talet. "För modernt" skulle nog en del tycka, men jag tycker det är fenomenalt. 

C) Mickarna är kanske de mest uppseendeväckande. Istället för Tex-Mex har de monterat Custom Shop '69 Single Coils. Elektroniken är också ett snäpp upp till customnivå. De är lite hetare och låter betydligt större överlag. På köpet får man såklart det vanliga brummet som hör till. Dessa mickar är förmodligen i häraden Lundgren Vintage 60's och jag frågar Johan Lundgren om det skulle kunna stämma:

"Det skulle jag kunna tänka mig. Borde rimligen vara så. Jag har inte minutkoll på deras custom 69. Borde vara alnico 5 magneter och AWG 42 Plain enameltråd precis som vi änvänder till 60's Vintage".

D) Finishen är "Thin Skin Polyester", alltså lite tunnare, men som fortfarande är väldigt hård. Thin Skin valdes förmodligen för att få kroppen att sjunga lite mer än vanliga MIM. Polyester har annars den effekten att den "den dämpar resonans". Resultatet är mycket bra skulle jag vilja påstå.

Detta ex är i finishen "Apple Candy Red" (CAR), som hämtat sitt namn från "kanderade äpplen" och ger associationerna till söckersött. Leo Fender använde ofta orginalfärger inspirerande av färger som användes på bilar, men de första gitarrerna med CAR såg sitt ljus 1963 och är alltså ett undantag. Ford började nämligen inte använda färgen fören 1966. Candy Apple betyder inte bara färgen i sig utan begreppet beskriver också "processen" med en silver sparkle grundfärg och över den en transparent färg, i detta fall röd. Färgen var en av de populäraste under 60-talet. Här i en Mexikansk polyester-tappning då förstås, men efter design och under överseende av Custom Shop. Halsen är lackad med Polyurethane.

E) För att skilja den från andra Mexare och förmodligen för att ge den lite högre värde har man monterat en särskild Neck Plate som säger "Custom Shop Designed". Ett sätt att kapitalisera ytterligare på ett känt undervarumärke såklart, men å andra sidan är detta en gitarr med uppseendeväckande karaktär som skiljer sig från andra "mexare".

Utöver detta så har den en kropp av Al, en hals av Lönn i modern C-shape, "vintage green" plektrumskydd med aged knobs.

På håll är den ganska trogen en vintage 60's gitarr med allt vad det står för, men den uppträder på ett helt annat sätt i händerna. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att Classic Player spelmässigt är i klass med, och bitvis bättre, än många amerikanska standard modeller.

Vissa instrument ger den där känslan av att man vill spela mer och tänja sina gränser, ett trögt instrument gör i alla fall mig passiv i mitt spel, och den här gitarren flyger. Om det är det unika exemplaret jag hittade uppe i Umeå eller om det är stringent rakt igenom vet jag inte. Men enligt Daniel Kordelius på Deluxe Music har Fender ökat kvalitén i sina Mexico-gitarrer de senaste åren och många serier är numera mycket prisvärda. Jag har en Raodworn 60´s också och även den ligger i linje med Daniels analys. Fenders Mexare kliver fram.

Summering
Classic Player 60´s är ett fynd och att den är tillverkad i Mexico betyder inte att det är ett sämre instrument, tvärt om. Mexico gör idag bättre och bättre gitarrer och Classic Player, som pimplats av Custom Shop, är ett bevis på att de kan göra finfina instrument. Mikrofonerna gör naturligtvis sitt till när det kommer till tonen men det är inte hela svaret. Det enda som jag inte förstår är varför man envisas med att ha justeringen av dragstången vid halsens klack under plektrumskyddet? Ok för att 60´s hade de det, men det är inte skäl nog för att göra det omständigt att justera.

Jag skulle gissa att om man går ut i butiker runt om i landet och letar lite så hittar man säkert nån som köpts in till butik innan dollarn gick upp för drygt ett år sen, och som därför borde vara ett skutt billigare än riktpriset strax över 9000 kr.

Betyg:
4,9 Zombies (5)



torsdag 22 oktober 2015

Zombie Guitar by Fridged Custom Guitars börjar ta form

Jag har tidigare berättat om Anders Ohlsson som just nu bygger en Zombie Guitar, och nu börjar den ta form i Fridged Custom Guitars verkstad. Det är en fröjd att så här nära följa en gitarrs födelse och även om jag inte styr honom alls så känner jag mig delaktig i dialogen. Anders är en klippa på att hålla mig underrättad, och kollar hela tiden av med mig så att jag är med på tåget. Dessutom är det väldigt intressant och lärorikt för mig som inte själv bygger gitarrer att följa arbetet från ax till limpa.

Som jag förstått det har det mesta hittills handlat om att såga ut kropp och huvud.Det kanske inte så förvånande att det handlar om att såga, däremot har Anders valt att gå "all in" när det gäller "handmade" och sågat allt med fogsvans. Att ta sig igenom den där poppelbrädan har tagit tid, mycket tid.

Dessutom har firman SNA Europe uppfattat att Anders sågar Zombie Guitar och har lovat sponsra honom. En väldigt komisk och rolig twist.

Poppel som ju liknar Al är billigare och har används förr i gitarrer, bland annat av Fender. Det har lite middigare ton som jag förstått det och inte så "diskantig" . Detta kommer förstås avgöra vilka mickar som kommer låta bäst, planen är en humbucker och single-coil av märket Lundgren Guitar Pickups. Vilka det blir är alltså inte alls klart, Johan Lundgren får ju säga sitt som är proffs på den biten.

Huvudet har också börjat få form. Det påminner om Strata men det vore främmande både för mig och Anders att kopiera rakt av.

Han säger så här:

"Har format skallen grovt med japansåg, rasp och 80 papper nu. Vill undvika att exakt kopiera Fenders form, så detta blir en egen variant men det syns att Fender har inspirerat. Sågspån sparar jag utifall jag behöver det till att reparera något misstag. Att såga i Mahogny är som att såga smör om man jämför med popen. Den ska ju sandas lite finare och sedan blir det en "peghead" i annat träslag så småningom. Men det blir efter att hela halsen har betsas en gång. Jag inväntar dock stämskruvar som inte kommit ännu, jag vill inte borra hålen innan jag har dem.  

När det kommer till stallet så har han tänkt till lite på temat "Zombie" rent estetiskt:

"Tänkte plocka ihop ett stall idag, men trots att jag dubbelkollade måtten hos leverantörena via mejl så funkade det inte så bra som jag hade hoppats på. Imorgon får jag försöka modifiera sadlarna och göra dem lite smalare. Funkar det inte så blir det de gamla tråkiga kromade helt enkelt".

Tonmässigt?

"Rent tonmässigt så blir den lite större plattan i kombination med "string through body" lösning bra för sustain. Graphftech sadlarna är bra för bästa ton och utseendemässigt påminner de om tänder...zombie tänder".

Det låter ju som en galet bra idé att stallet blir Zombie Teeth.

Fortsättning följer.....

måndag 19 oktober 2015

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM

Det tog lite tid innan jag greppade huvuddragen i Fenders utbud av Stratocasters, jag resonerade länge att en strata ju är en strata. Det är inte så att jag är obildbar på något sätt men jag tyckte det var snårigt. Att det var ett enda sammelsurium av modeller med liknande specs och när jag försökte sätta mig in i det blev jag bara ännu mer förvirrad. 

Skälet till förvirringen är delvis att specsen varierat mellan olika decennier och till och med mellan år plus att olika specialserier rör till det ordentligt. Lägg sedan till olika tillverkningsländer och det börjar bli "lätt rörigt". Därför får ni gärna kommentera om jag missat något i detta arbete, jag är ingen expert på det viset.

Jag har tidigare skrivit en hel del om Japan-strator och historien runt dem, men American och Mexican är lika spännande det. Att Fender tillverkar många varianter kan kanske exemplifieras med det faktum att bara Custom Shop mellan 2009 och 2014 tillverkade 48 olika limited runs baserade på olika vintagegitarrer eller på kända gitarristers favoritspecs och att Fender bara i år har 17 huvudmodeller av Stratocaster i olika varianter, 20 om man räknar in Squire.

Det är kanske för de flesta av er läsare välkända fakta jag nu kommer diskutera, i så fall får ni ursäkta, men har man bara koll på grundmodellerna som är i produktion NU så går det mycket lättare att ta det vidare bakåt i tiden. Lättast är om man  inledningsvis helt enkelt hoppar över alla undantag som finns och som har funnits genom åren, och tar i dem sen. Jag exkluderar Squire just nu, kanske återkommer jag till dem nån gång framöver.

American Standard Stratocaster MIA (Made in America)
Den Strata som är själva grunden till allt när det kommer till Stratocaster tillverkade i USA. American Standard. Mellan 2000-2008 hette de American Series. Denna modell är förstås den vanligaste och har stått för kvalitet under lång tid, men inte alltid. Vissa perioder har det slarvats med kvalitetskontrollen, men begreppet "Made in America" är ett så kraftigt "brand" att de tål perioder av bristande kvalitetskontroll utan större problem. Långsiktigt är det förstås förödande för varumärket. American Standard är dock i de flesta sammanhang lika med hög kvalitet i både träval, hårdvara och hantverk. De tillverkas till stor del i CNC maskiner men slutarbetet sker för hand. Arbetet med grebbbräda och bandstavar är ofta väldigt noggrant utfört.



American Standard består i huvudsak av 3 single-coils med Alnico (5) magneter, 2-bitars Ask eller Al i kroppen, som har lite olika tonalitet. Kroppen har en urethane-finish, hals av lönn i "modern C-shape" med 22 band och greppbräda av Rosewood eller Lönn och en radie på 9,5". Stallet är ett 2-punktsstall med "bent steel saddles". (Innan 2008 satt ett 6-punktsstall monterat).

Serienummer sitter i regel bakom huvudet och fram sitter "Made in USA" under Fender-loggan.

Även om de som nu tillverkas har dessa drag så har American Standard förändrat detaljer genom åren, och här kan det kanske röra till det så pass mycket att det blir svårt att reda ut. Skälet är förmodligen att tillgång på material styr snarare än designstrategi.

Ur en Fender American Standard kan man sedan härleda specialversioner som American Deluxe, American Special, American Vintage, Custom Shop, Artist, Re-isues av olika slag etc.

Fender Standard Stratocaster MIM (Made in Mexico)
Den "billigare" varianten av American Standard tillverkas i Mexico och är som synes förvillande lik. För en oinitierad person som handlar över internet är det så klart mycket svårt att se skillnad.

Den stora skillnaden är att mickarna är keramiska, halsen har 21 band och stallet är ett 6-punktsstall. Träbitarna som används är flera, kroppen kan ha upp till 3-5 limmade bitar och finishen är av polyester.



Serienummer sitter i regel baktill på huvudet, utom på särskilda serier.

Ur en Fender Standard kan man sedan härleda specialversioner som Classic 60´s & 50´s, Classic Player 60´s & 50´s, Road Worn 60´s & 50´s etc, gitarrer med högre kvalitet i både finish, hårdvara och spelbarhet.

Ett bättre namn, tycker jag, hade varit Mexico Standard. Det hade minskat förvirringen ganska mycket.

Slutdiskussion
Denna förvirring är inte särskilt negativ för Fender eftersom den bidrar till mystik och mångfald, men för kunden kan det ju vara lite knepigt till en början. Kan man då säga att Fender American Standard är en bättre gitarr än en Fender Standard? Ett generellt svar får bli att det såklart är så att en American Standard har högre kvalitet, i alla fall på pappret. Betyder det i sig att fabriken i Mexico gör crappy gitarrer? Nej det är väldigt långt i från sanningen, det "beror på" skulle jag vilja påstå. Det är klart att det periodvis producerat usla serier, men det går lite upp och ner kan man säga.

Runt 2006 upptäckte man att det fanns delar av den Mexikanska fabrikens anställda var mer skickliga än andra och man började skissa på möjligheten att kompetenutveckla dem till att göra gitarrer i en kvalitetsnivå över Fender Standard. Resultatet blev Fender Roadworn, Classic och Classic Player som har betydligt högre spelbarhet, bättre finish, bättre mickar etc.

Detta gör att begreppet "Made in Mexico" numera inte längre kan avfärdas med en handviftning, och givetvis är detta ett briljant strategiskt drag. Hur förändrar man sitt rykte och namn? Jo genom att dramatiskt ändra sättet man jobbar på så kunden upplever skillnad.

Det går helt enkelt inte att säga att den ena är bättre än den andra, alla instrument är individer, men generellt så håller amerikanska byggen högre kvalitet. Det intressanta är dock att det mer och mer glider mot att Mexico-gitarrer blir mer och mer prisvärda.

En Fender Classic Player 60´s tillexepel, tillverkad i Mexico, håller samma spelmässiga kvalitet som en bra American Standard, men betydligt billigare. Verkar det som jag har nåt emot American Standard? Inte alls, jag är intresserad av bra instrument och jag är är också intresserad av att ha mat bordet till familjen. Så om jag kan få en lika bra gitarr billigare så: Ja tack.

En av mina favoriter bland strator som jag äger nu är en hopplockad historia av pirat-delar (*MIS), en annan är en Road Worn 60´s (MIM) och en tredje är min 1979 CBS (MIA). Skulle jag vilja ha en Fender Custom Shop Stratocaster tillverkad av "Master Builder" John Cruz? Japp, jag gissar att han gör bra instrument. Men kommer jag tycka att en John Cruz handtillverkad gitarr har lika hög spelbarhet som den kostar? Omöjligt att svara på såklart, det är också möjligt att jag inte alls gillar den, oavsett pris.  

Därför skulle jag rekommendera alla att köpa gitarr i en riktig butik, gärna någon som har många olika modeller och exemplar att testa på plats. Även om skillnaderna tycks vara små mellan MIA och MIM så kan de påverka känslan i instrumentet avsevärt. Jag skriver "kan" eftersom hur man upplever ett instrument är högst individuellt. Känner eller hör du ingen skillnad, ta den billigare.

Detta enorma utbud av olika Stratocasters gör att sannolikheten att du hittar just "din" Strata där ute är mycket stor, bara du letar lite...

Stay Zombied

*= Made in Sweden






lördag 17 oktober 2015

PRS SE Mark Tremonti Custom - En player

År 2001 introducerade PRS en serie gitarrer för mer modesta plånböcker. Skälet var förmodligen helt enkelt att man ville öka sin kundbas och nå även de som inte ville eller kunde lägga pengar på de USA-byggda "high end" gitarrerna. Närapå alla modeller som PRS för numera har en SE variant till häpnadsväckande låga priser med tanke på vilken kvalitet de faktiskt besitter. SE tillverkas i Korea för närvarande, men det ryktas om att några modeller redan tillverkas i Indonesien.  

PRS SE ska förstås jämföras med andra gitarrer från Asien och i samma prissegment, men man bör komma ihåg att PRS är ett företag som inte tummar på kvalitet eller lämnar saker och ting åt slumpen. Att förlägga tillverkning i Asien har naturligtvis sina risker och kan därför straffa sig. Jag tror dock idén inte i första hand varit att enbart kapitalisera på ett redan känt varumärke så där utan vidare. Man är så klart medvetna om att framförallt kinesiska företag redan nu tillverkar kopior och att detta givetvis är ett sätt att dämpa den illegala marknaden genom att göra egna "kopior" som är betydande bättre än piraternas.

Det tror jag är skälet till att SE modellerna håller så hög byggkvalitet som de gör. Visst kan det hända att en och annan ojusterad gitarr slinker igenom men det finns ju en kontrollinstans till, nämligen de fysiska musikaffärerna. Köper man på postorder skär man som kund ned på en kvalitetsstation, även om det finns butiker som heller inte bryr sig om att justera sina instrument. Vi pratar ju om träprodukter här, och allt trä "rör sig", så även en väljusterad gitarr från fabrik kan bli dåligt justerade över tid, särskilt efter transport över halva jordklotet. Det gäller alla instrument. Rätt justerade visar sig kvalitén med sitt verkliga ansikte, och PRS SE klarar sig väldigt bra.

De första SE-modellen, Santana Signature, tillverkades faktiskt först under en kort tid i Japan, men man flyttade tillverkningen av oklara skäl till Korea redan efter något eller några år.

Visst är materialvalen andra än hos sina storasystrar från Maryland USA, men man ska inte låta sig luras av det. Någonstans måste man ju trots allt hitta genvägar för att få ned kostnaden, förutom låga löner i tillverkningslandet. Lönerna ökar successivt även i de Asiatiska länderna.

Jag har eller har haft tre SE modeller, en Fredrik Åkesson SE, Zach Myers SE och en SE Mark Tremonti Custom. Alla tre gitarrerna är utomordentliga instrument för den som inte kan/vill hosta fram 30 000 kr. Jag har köpt mina genom Deluxe Music i Stockholm.

SE Mark Tremonti Custom
Mark Tremonti har faktiskt två SE modeller, en man skulle kunna kalla Standard utan svaj och en Custom med svaj. De skiljer sig en hel del från varandra, dels i halsprofil men också i val av trä i halsen. Den jag har är Custom och har Mahogny rakt igenom, alltså både kropp och hals.

Rent krasst så har SE modellen av Tremonti Signature närapå exakt samma specs som sin storasyster, förutom på tre avgörande punkter. Stämskruvarna och mickarna är annorlunda och svajsystemet är av ett annat material.

Annars har man inte sparat alltför mycket ur ett materialperspektiv, även om träet är troligtvis är hämtat där det är billigare. Det gör att man kommer väldigt nära USA-modellen sett utifrån spelkänsla och finish.


Specs
Kropp: Mahogny
Top: Lönn
Finish: Gray Black
Hals: Mahogny
Halsprofil: Wide Thin
Greppbräda: Rosewood med bird inlays
Band: 22
Skallängd: 25"
Stämskruvar: PRS Tuners
Stall (svaj): PRS Designed Tremolo with Trem-Up Route
Mekanik: Nickel
Halsmick: PRS SE 245 Bass
Stallmick: PRS SE 245 Treble
Switch: Three-way

När det gäller mickarna så är de inte alls fråga om några budgetmickar, även om de uppför annorlunda än Tremontis egna mickar på USA-modellen. Det är samma mickar som sitter på många andra SE modeller, bland annat Fredrik Åkessons SE, och de är lite av SE-stock-pickups. De låter bra och svarar utmärkt. Rent ljud på halsmicken är varmt och fylligt, och stallmicken på high-gain har mer bett än de flesta mickar i den här prisklassen.

Halsen har i princip samma fina spelkänsla som hos sin storasyster, det är dessutom exakt samma halsprofil även om den heter Wide Thin här istället för Pattern Thin.

Stallet, PRS Designed Tremolo with Trem-Up Route, är i princip likadant som hos sin amerikanska storasyster men tillverkat i Korea. Funktionsmässigt håller det för att svaja ordentligt med både upp och ned utan att stämma om sig. Om man dive-bombar extremt mycket i sitt spel skulle jag dock rekommendera Floyd Rose, men det här fungerar ypperligt för normalt svajande.

Ett tips är att på alla gitarrer med svaj lägga i lite blyerts/grafit i sadelspåren. På en del gitarrer kan spåren nämligen vara lite tighta och strängen kan då "fastna" och på grund av det "stämma ur sig". Alternativet är att fila lite försiktigt i skårorna i sadeln.

Svajet skiljer sig lite mot "det riktiga", men jag skulle säga att det mest handlar om val av material och eventuellt någon förenkling. Faktum är att svajarmen är lite coolare på SE modellen, dvs utan den lilla plastgrejen längst ut. Tyvärr passar inte SE-modellens svajarm i USA-modellens stall, så på något sätt skiljer de sig åt i tillverkning.

Stämskruvarna är nog det som skiljer sig allra mest, särskilt utseendemässigt, men de håller stämningen bra och gör sitt jobb. De är av Kluson style tillverkade i Korea.

På huvudet sitter "Tremonti SE" är ingraverat i huvudet istället för Paul Reed Smith autograf på storasyster. Det är förstås mest en fråga om att särskilja SE modellerna från USA-modellerna.

Slutomdöme
PRS SE Mark Tremonti är en förvånansvärt bra gitarr, jag skulle inte kalla den "budgetgitarr".  Visst är det olika instrument och skiljer också ordentligt i pris, men det här en riktig player.

Vist finns skillnader i känsla för den medvetne gitarristen, USA-modellerna är mer gedigna och håller garanterat längre över tid, men de flesta skulle nog faktiskt kalla det för detaljer i sammanhanget. Detaljerna är dock i längden avgörande.

Däremot tycker jag att man borde erbjuda ett hardcase för ett så fint instrument, jag tycker det softcase man skickar med, även om det är rejält, är för dåligt och dessutom i en fruktansvärt töntig odefinierbar färg. Det drar ned betyget nån
tiondel... Men ok, det spelar kanske egentligen ingen roll.

Söker man en bra gitarr och är villig att hosta upp 9000 kronor är PRS SE Mark Tremonti Custom ett riktigt kap faktiskt. Gitarrer i liknande kvalitetsnivå går lös på betydligt mer pengar skulle jag vilja säga.

Betyg:
4,9 Zombies (5)




söndag 11 oktober 2015

"Zombie Guitar" under utveckling av Fridged Custom Guitars

Anders Ohlsson har nu påbörjat bygget av min "Zombie Guitar". Vi träffades för någon månad sen och diskuterade om att göra ett projekt som låter er läsare följa tillverkningen från träbitar till färdig gitarr. Temat vi valde blev förstås "Zombie", på förekommen anledning. Vad det kommer landa i har jag lämnat till Anders att själv stryra över inom ramen för 100% konstnärlig frihet, en frihet jag är fullkomligt lugn över. 

Anders har gjort flera spännande gitarrer, bland annat till Conny Bloom och Stevie Klasson. Läs mer här.

Anders familj är tydligen "Walking Dead-fantaster" och det borgar förstås för att han i familjerådslag hittar en lämplig design. Jag är upp över öronen nyfiken på vad för signaldetaljer de kommer välja.

Ibland rör min fantasi till det och jag får försöka stilla mig för att inte skena iväg. Frågan är ju hur ser en Zombie Guitar ut? Hur blodigt blir det lixom? Hur ser linjen mellan cool och populistisk-galenpanna-gitarr ut? Jag vet inte inte, och inte Anders heller tror jag. Men det bekommer oss inte det minsta. Hur kommer den låta, Zombies stönar ju en del? Det enda jag egentligen har kontroll över är grundformen, som vi diskuterade vid vårt första möte över en kopp kaffe på T-Centralen.


Efter lite diskussioner fram och tillbaka så fastnade jag för grundformen Single Cut med en hals med 24,75" skallängd med med fenderinfluens. Det betyder en blandning av två designmässiga utseenden, nämligen Les Paul och Stratocaster.

Jag funderar fortfarande på mickar, men det lutar åt en hetare Humbucker i stall och Singlecoil i halsen, givetvis Lundgren Guitar Pickups. Vilka det blir exakt återstår att se när vi kommer till det momentet.


Anders föreslog  att vi skulle ta en kropp av Poppel, som enligt honom har oförtjänt rykte och är likvärdigt med Al men lite brightare i tonen. Poppel är väldigt hårt och har fin sustain, och särskilt som Anders idé är string throug body och hardtail. Träbiten och halsen med Rosewoodbräda anlände efter några veckor.

Halsen kom från början med paddel vid leverans, med trussrodjusteringen i huvet. Det första alternativet till hals hade justeringen vid klacken, och det känns ju inte riktigt praktiskt. Så vi valde ett annat alternativ.

Huvudet ska sågas ut i fenderform, men jag tror att det mer blir mer i fenderstil eller kanske att det kommer påminna om fender.

Vi diskuterade ett tag att ha reversed headstock, framförallt eftersom det ser lite fräckare ut, men efter lite eftertanke så valde vi bort det av praktiska skäl.

Häromdagen påbörjades sågarbetet, och det låter verkligen som ett tungt jobb. Anders är lite av den gamla stammen och sågar ut kroppen med hederlig fogsvans, jag hör honom nästan stånka ända hit.

Han beskriver arbetet så här:
"Jag sågade paddelhalsen, sicklade sidorna som limmades ihop och tvingades. På tork till imorgon. Skissade om kroppen för att få linjerna i träets mönster att gå i linje med kroppens kontur. Jag borrade sedan vid insvängningarna på kroppen för att lättare kunna såga. Poppel är hårt men luktar gott. Imorgon blir det riktig oldschool hardcore då konturen kommer att sågas ut med fogsvans och japansåg. Jag kommer dessutom att såga av hela baksidan med fogsvans som en ostskiva för att göra den tunnare. Gjorde så på bygget till Björn Lodin vilket funkade bra men är svårt och framförallt jobbigt. Önskar ibland att jag hade mer moderna verktyg men det är faktiskt roligare med handverktyg tycker jag. Nu vila inför morgondagens tunga arbete."

Anders och Fridged Custom Guitars är KUNG !

Fortsättning följer....

fredag 9 oktober 2015

Lundgren Guitar Pickups, svenskt hantverk när det är som bäst

För ett tag sedan var jag inne på Halkans för att köpa mickar till en Strata som behövde något annat än de som satt monterade. Vi pratade länge om olika alternativ och till slut säger Halkan: "Lundgren gör förmodligen världens bästa mickar" och så rotar han lite i hyllorna och sliter fram ett set. Och Halkan är en man som borde veta tänker jag, han har ju sysslat med gitarrer i hela sitt liv. 

Sagt och gjort, jag gick hem och petade i dom, och det lät förstås betydligt bättre. Det var ett par 60´s Vintage, en av Lundgrens storsäljare, som låter lite åt "Hendrix-hållet" jämfört med exempelvis Lundgrens 50´s Formvar som har mer av det karakteristiska "twanget" vi kopplar ihop med en klassisk Stratocaster. Båda två är ruskigt bra mikrofoner, men med olika karaktär, och det är precis det valet av mickar handlar om: att hitta de modeller som svarar dig och kanaliserar ditt gitarrspel. Det betyder att det inte finns ett facit på "den bästa micken", svaret blir istället högst individuellt. Däremot finns skillnader i kvalitet, som naturligtvis i sig påverkar slutresultatet.

Många gitarrer i de lägre prisklasserna behöver inte vara dåliga instrument bara för att de inte kostar 20 000 kr, många gånger kan till och med ett billigt instrument ha god spelbarhet. Men för att komma ned i pris ut mot kund måste tillverkarna tyvärr skära i sina kostnader. En av många kostnadsbesparingar som görs är valet av mickar. Man sätter i sådant som primärt möter det affärsmässiga behovet och sekundärt ljudmässiga. Det betyder inte alls att dessa medvetna besparingar är "evil acts", idén bygger på att göra gitarren mer tillgänglig för de som inte kan/vill lägga 20 000 på sitt instrument. Därför kan ett spelmässigt bra instrument som inte låter tillfredställande "räddas" genom att uppgradera hårdvara, exempelvis ett klokt mickbyte. Att byta mickar är naturligtvis billigare än att köpa ett helt nytt instrument.

Att testa sig fram kan vara tidsödande och krångligt. Just av det skälet har Johan Lundgren en testgitarr med snabbkopplingar som man enkelt kan prova olika mickar med. Jag hoppas få låna hem den och en uppsättning mickar framöver  för att kunna testa igenom Lundgrens utbud. Mer om det längre fram.

Häromsistens köpte jag en ny Fender Jeff Beck Artist Stratocaster, och i den sitter Fenders Noiseless mickar. I min förra Jeff Beck lät de mickarna fantastiskt, men i den nya lät de av någon anledning lite fattiga och nästan lite "själlösa". Antingen skiljer sig träet i instrumenten i sig så pass mycket att de låter annorlunda eller så är det "inkonsistens" i tillverkningen av mickarna? Jag vet inte, kanske hade jag en dålig dag också som förstärkte det hela. Det störde mig i alla fall och jag började maila med Johan Lundgren och jag bestämde mig ganska snabbt att jag ska byta ut Noiseless mickarna mot någon kombination av Lundgrens.

Lundgren Guitar Pickups startade 1990 och har sedan dess avancerat fram på marknaden och fått idel lovord från både musiker och bransch som sådan. Man tillverkar single-coils, humbucker, P.A.F. och numera även pickuper till både 7- och 8a strängat. Så vare sig man är intresserad av klassiska strataljud eller extrem high-gain så ska man absolut ta med Lundgren i gruppen kvalitetsleverantörer. Detta är också ett exempel på svenskt hantverk när det är som allra bäst, och som konkurrerar med betydligt äldre och mer välkända varumärken. Det är inte för intet som Lundgren är underleverantör gitarrtillverkare som Ibanez Custom Shop, Jackson, Vigier, Hagströms, Halkans Guitars m.fl. och produkterna används av gitarrister som Fredrik Thordendahl & Mårten Hagström (Meshuggah), Scott Gorham (Thin Lizzy), Chrissie Hynde (The Pretenders), Charlie Sexton (Bob Dylan), Pugh Rogerfeldt, Claes Yngström (Sky High). Listan kan göras lång och finns att läsa här på hemsidan.

Lundgrens websida är för övrigt riktigt bra på det viset att man kan lyssna och jämföra dem sinsemellan. När det gäller Stratamickar kan man höra hur de låter på alla lägen hals, hals/mitt, mitt, mitt/stall och stall vilket gör översikten god. Det är ändå svårt att jämföra eftersom vårt hörselminne inte är som en dators. Men hemsidan var en otrolig hjälp för mig i alla fall och jag fastnar efter en stunds vrakande för Lundgren´s 50´s Formvar i hals och mitt. Eftersom jag ofta vill ha en stallmick med lite mer klös i eller bättre uttryckt "som passar distortion bättre" blir valet lite knepigare. Jag kan tycka att vanliga singlecoils blir gärna lite tunna med distortion. Men jag vill ju å andra sidan inte ha en high-gain mick gjord för metal heller, det är ju trots allt en fin strata. Jag hittar BJFE  som är lite rundare, biffigare och med lite mer attityd samtidigt som den även fungerar fint på rena ljud. Kombinationen av 50´s Formvar och BJFE är ett exempel på hur man kan kan tänka, om man inte vill ha färdigpaketerade set från början och Johan Lundgren kommer gärna med råd och tips.

Lundrens slogan tycker jag mycket om vilket perspektiv de valt fokusera på, vi borde alla fundera mer över varför vi spelar och samtidigt då hur vi vill låta när vi spelar.

Johan Lundgren är en ödmjuk kille, och som dessutom är väldigt stolt över vad de har åstadkommit. De flesta i branschen är också helt överens, Lundgrens mickar är av extremt hög kvalitet. Hur kan det komma sig att en småländsk firma knockar en hel värld när det kommer till gitarrljud? Jag får tag i Johan och frågar honom lite kring det och annat.

Hur kom det sig att du började tillverka mickar till gitarr?
Jag fick min första akustiska gitarr 1975. Det var en Ahlander, tillverkad av Hans Persson i Lugnås. Hans son Lennart bygger fortfarande gitarrer, värd att kolla upp. Jag spelade i band hela 80 talet mestadels i Punkbandet Sixten Redlös i vilket jag också skrev mestadels av musiken till. Sen spelade jag i band hela 90-talet också i olika konstellationer.

Vad använde ni får mickar i Sixten Redlös?
Mestadels Humbucker-gitarrer, men sen köpte jag en strata från 1979, en gitarr som jag fortfarande har kvar. Jag fascinerades av de extremt stora ljudskillnaderna mellan humbucker- och singlecoilgitarrer. Gitarrernas uppbyggnad är ju en förstärkning av olika saker som karakteriserar respektive koncept.
Gibson: kortskalig, limmad mahognyhals och humbuckers.
Strata: långskalig, skruvad hals av lönn eller al med singlecoils.

Verkligen olika perspektiv när du utrycker det så...
Ja och micken måste ju passa med grundkonstruktionen och aktuellt trä osv. Jag köpte en tjutande telemick en gång, och det var väl inget större fel på den, förutom att den just tjöt. Jag hade fått med vax från leverantören när jag köpte den, så jag vaxade den tre gånger men den tjöt ändå. Efter lite funderande noterade jag att det kanske vore smart att göra fast bottenplatta i plåt så att den inte låg och skakade. Problem solved!

Så du sporrades att utveckla egna idéer?
 Ja det dröjde inte länge förrän jag kom på iden att trimma mickar med ett ytterligare lager koppartråd och göra en tappning på den. Vips hade jag två ljud. Jag minns att jag tänkte att det kan ju inte sluta här så jag började köpa egna magneter och egen koppartråd för att tillverka mickar från scratch. Detta var som sagt tidigt 90 tal och internet hade inte ens börjat, så det var lite krångligare att hitta information än idag och mycket av det hårda jobbet var just att få tag på delar. Och för att inte prata om tester och lyssnande. Jag tror jag bytte mickar ett dussin gånger på min strata på en och samma kväll, dag ut och dag in oavsett det var helg eller röda dagar.

Hur kom det sig att du fastnade så tror du?
Det kan nog vara en mix av min experimentlusta, "pillmani" och D:I:Y: mentaliteten från punken och en enveten känsla av att aldrig ge upp, som drivit mig. Det kanske kommer från mina föräldrar också.

Hur tog det fart?
Med tiden började ryktet om en duktig mikrofonbyggare spridas och mickarna hittade ut till gitarrister runt om i landet. Med tiden började gitarrtillverkare och multinationella företag höra av sig och idag säljer vår lilla firma mickar till sex världsdelar sedan många år tillbaka. Antalet mick-modeller vi har idag torde vara ca 75 stycken och antalet olika custom mickar vi gjort går knappt att räkna.

Vilket enskilt moment är mest kritskt när man utvecklar en mick?
Det är mycket som skall stämma. Samspelet mellan magneter, poler, bobiner och tråd. Även passform, och design förstås. Vad som är enskilt svårast är litet knivigt att svara på, på rak arm. Prio ett är alltid ljudet, och där finns det faktiskt ingen som slår oss på fingrarna. Vi har gitarrtillverkare som ringer hit och har testat allt annat och säger att vi låter bäst. Med marginal. Det känns rätt bra.

Hur lång tid tar det få en custom mick?
Varierar från 2 veckor till 2 månader beroende på om delar skall göras helt från scratch eller man kan nyttja sånt vi redan har hemma.

Vilka gitarrer sitter dina mickar i "stock" så att säga?
Vi samarbetar med Ibanez, Hagström och vi har sålt mickar till Fender, Jackson, Conklin, Ran, Mayones, Stenback, Vigier med flera.

Vilken är din egen favoritmick?
Heaven 57® Humbucker, '50s Formvar Singlecoil och Vertigo för Tele. Klassisk design med lagom utsignal. Heaven 57® har ett träigt ljud med en bra diskant och relativt tjockt, eftersom det är en humbucker men med ett relativt brett frekvensomfång utan för bumlig bas som en del humbuckers kan ha. '50s Formvar har trots excellent strängseparation också en "kropp", mycket tack vare den dubbel-lackade Heavy Formvar tråden. Det kan var skönt till en strata som är relativt tunn och diskantig. Vertigo set har en härlig balans emellan hals och mittmick och angående Tele s"tallmick" så gör plåtplattan under mycket bra grejor med ljudet då den fungerar som en magnetisk reflektor och som en "booster".

Era varianter av P.A.F är uppskattade, hur tog ni fram dem?
Det var Göran Malberg som hade två banankartonger med P.A.F mickar som folk plockade ut tidigt 80 tal för att ersätta med Distorton mickar. Av dessa plockade jag ut ett särskilt välljudande exemplar som jag och Roffe Wikström, en gammal kund, analyserade i detalj. Det som var extra spännande på detta välljudande exemplar var att det var olika många varv tråd på respektive spole. Låt oss säga som ett exempel att det var 4800 varv på den ena spolen så var det 5800 varv på den andra för att du skall förstå skillnaden. Detta ojämna lindningsförfarande kan man få som tillval/option till Heaven 57®. Jag tycker de låter bättre än Gibsons egna faktiskt, törs man säga så?

Absolut får man det, något annat unikt med Heaven 57®?
Vi använder exakt samma sorts plast som Gibson gör, en gammal plast som heter "buteyrate" och den är lite mjukare och ser helrätt ut. Det luktar lite som sur mjölk faktiskt, precis som det ska vara. .

Du gör 7 och 8-strängat också?
Ja gitarrbyggaren Fredrik Thörnkvist frågade sent 90 tal om vi ville göra 7-och 8-strängade mickar till Meshuggah och när skivan "Nothing" kom ut var våra mickar exklusivt använda vid inspelningen. Även Ghost använder våra mickar. Sedan ett år tillbaka är de med i vårt team och på senaste Meliora så är det Smooth Operators och Heaven 57® du hör.

Hur kom du över lindningsmaskinen det talas om i branschen?
Innan vi började använda en fabriksgjord lindningsmaskin använde vi allt ifrån rullbanspelare, skivspelare och till och med hemmabyggen. Men sen kom vi över en gammal lindningsmaskin från sent 50 tal som mycket väl kan vara en maskin från P.A.F- eran som kan ha lindat mickar en gång i tiden, det vet inte jag. Var den kommer ifrån får kanske hållas hemligt då vi ser det som en industrihemlighet, men vi har haft den i vår ägo i tjugo år nu. Den har uppenbarligen fungerat i minst 57 år, och det finns ingenting som säger säger att den inte skulle fungera i 57 år till.

Jag har gjort ett litet test som visar hur Lundgrens 50´s Formvar och BFJE låter i en Stratocaster Artist Jeff Beck i kontrast till några andra liknande gitarrer med andra mickar i. De andra gitarrerna är en Fullerton Start 1982 med okända mickar i och en nyare Stratocaster Roadworn. Liknande gitarrer konstruktionsmässigt och trämässigt, men alla gitarrer låter förstås olika, och det är viktigt att komma ihåg. Egentligen skulle jag monterat alla mickarna i samma gitarr, men det är inte direkt praktiskt. Vi kan ändå höra skillnader skulle jag vilja säga.  Inspelat med samma förstärkare med exakt samma settings. Håll till godo och avgör själva, det ger i alla fall en bild av hur olika mickar uppför sig.
.



söndag 4 oktober 2015

Fridged Custom Guitars -Helt efter dina önskemål

Anders Ohlsson är just nu en av Sveriges mest spännande gitarrbyggare. Han har bland annat custombyggt gitarrer till personligheter som Stevie Klasson och Conny Bloom, och Fridged Custom Guitars har utvecklats från experimentverkstad till ett blivande eget företag, som nu är under konstruktion. 

Affärsidén är enkel, att tillverka instrument efter kundens önskemål, även om han också bygger om befintliga instrument och servar också. När vi ses nämner han det finns många som gör standardgitarrer ruskigt bra och att hans eget intresse mer landat i att göra annorlunda gitarrer.

De flesta som bygger gitarrer bygger Stratocasters eller Telecasters, förmodligen eftersom de är så pass väletablerade i gitarristers medvetande. Bröderna på Guitars The Museum i Umeå menar att man  byggde gitarrer utifrån en uppfinning som redan från början var ultimat för ändamålet och att den tillhör en av få uppfinningar i världen som i princip inte förändrats.

Hos Anders Ohlssons "Fridged Guitars", ett namn som i sig signalerar något annorlunda, är standardinstrument snarare något att kliva bort från i allt väsentligt än efterapa.

För något år sen var jag inne på Halkans och träffade på Stevie Klasson som var utom sig av nöjdhet över en ny gitarr. En utstuderat udda fågel med lampor, switchar, slangar, kugghjul och allt möjligt som han kallade "Steampunk Guitar"

Han berättade att det var en kille han kände som gjorde specialbyggda gitarrer under namnet Fridged. En vanvettigt ball gitarr som Stevie gick lös på med slide och det lät skitbra om den.

Efter ett tag dök bilder på Stevies andra gitarr tillverkad av Fridged, med liknande huvudform och greppbräda men lite annorlunda kropp. Inte lika spejsad som "Steampunk", mer en sofistikerad vintage touch med en alldeles egen utstrålning.
Ett i ögonfallande instrument som uppenbarligen fallit en av Sveriges kunnigaste på området gitarrer i smaken. För mig betydde det att Anders Ohlsson inte bara gör balla gitarrer utseendemässigt utan också är kapabel till att få till bra gitarrer rent spelmässigt och inte minst ljudmässigt.

Det gick en tid och jag tänkte inte så mycket på det hela, innan Conny Bloom dök upp på Getaway Rock med en gitarr i precis samma stil. Jag testade den lite kort, vi hade inte tid för mer, och den kändes väldigt bra och med samma imponerande design. Jag minns att jag tänkte att ett sånt instrument skulle man ha, formgivet för "Guitar Zombie" då naturligtvis.

Väl hemma efter festivalen var jag och handlade på ICA när jag så hörde jag någon ropa mitt namn framme vid kassan. Där stod Conny Bloom och vevade med ett gitarrcase och ropade "Fredrik, du måste se den här ordentligt nu".

Sagt och gjort så tog vi fram den där på ICA, jag tror vi var lite i vägen faktiskt. Den kändes precis lika bra även denna gång. Jag frågade om jag kunde låna den för ett test och det gick bra. Så någon dag senare fiskade jag upp den och begav mig hemåt för att prova den.

Det är en singelcutliknade kropp med en typ Fenderskalle, vilket inte är så märkligt eftersom Conny alltid varit en stratakille.

Den har en kombination av vanliga mickar med separat volymratt och en uppsättning specialbyggda stereomickar med varsin volymratt (de två nedre). Att det är två volymrattar beror på att stereomickslösningen är sådan att du kan justera volymen för de tre tjockare strängarna och de tre tunnare separat. Kopplat till detta så finns också två utgångar, ett vanligt och ett stereo-jack.

När jag testar så får jag ett väldigt unikt ljud. Det blir liksom lite bredare med en alldeles speciell klang i mixen.

Mickarna är specialtillverkade av Johan Lundgren, Lundgren Guitar Pickups, i Jönköping. En herre vi har anledning att komma tillbaka till framöver.

Halsen är lättspelad och känns verkligen bra i handen. Det satt 009 på men jag bytte faktiskt till 010, som ju gör att gitarren få lite lite mer motstånd i spelandet. En smaksak förstås.

Stallet är ett hardtail-stall och lösningen är en string-through-body som ger gitarren lite mer sustain. Det känns solitt och gediget hela vägen. Stallet har sina fördelar, framförallt ökad sustain men det går inte att justera i höjdled. Detta gör att man måste shimsa halsen för att få till halsvinkeln till önskad stränghöjd, i denna sitter mässingshims. Att shimma en hals handlar om att justera halsen i höjdled så att den får rätt höjd och rätt vinkel, och syftet är att hitta lämplig stränghöjd. För att Conny skulle få det som han ville höll Anders på en hel dag med bara schimsen. Men eftersom det är en gitarr enbart för Conny så är det inga problem, han byter sällan stränghöjd. Resultatet med stallet är en gitarr med mycket "ton i sig själv", vilket ju är målet.

Detaljer är viktiga för utseendet, vilket inte är att underskatta när det gäller custombyggda gitarrer. Stämskruvarna är riktigt speciella, men som skulle verka löjligt på en annan gitarr. I det här sammanhanget blir det dock perfekt, att de dessutom är sköna att vrida på gör inget heller.

Gitarren har utseendemässigt involverat Conny i allra högsta grad. Conny har varit med i varenda del i processen och valt ut de delar som tillsammans skapar ett helhetsutseende ät knappt vilja ta bort blicken från.

Huvudet är ett konstverk i sig, och naturligtvis märkt "Steam Funk".

Jag kommer osökt att tänka att om Jack Sparrow spelade elgitarr så skulle hans gura se ut typ så här.

I ren övertygelse om att Fridged Custom Guitars är en gitarrtillverkare med framtiden för sig, av flera olika skäl, så kontaktade jag Anders för att beställa en "Zombie Guitar". Vi kom överens om att det kunde vara ett spännande projekt och i dagarna sätter han igång med "mental formgivning", att köpa träbitar och välja hårdvara.

Fridged Custom Guitars är ett himla coolt namn, hur kom du fram till det? 
Fridged betyder ju kylt/kylvara och eftersom jag ville göra coola gitarrer så tyckte jag att namnet var passande. En liten lek med ord helt enkelt.

Hur startade det hela?
Det hela började 2012 med att jag själv ville ha en telecaster som kunde leverera både det klassiska twangljudet och fet hårdrocksdist. Jag hittade inget som passade mig riktigt på marknaden så jag byggde " Emerald ". En tele med monkeygrip, Fender/Bigsby B5 i stall och DiMarzio Chopper i stalläget. Den blev bra och jag upptäckte en ny hobby som snart övergick i ren besatthet. 2013 registrerade jag varumärket Fridged Custom Guitars.

Det finns en hel del gitarrbyggare i Sverige?
Ja och jag grundade Facebook-gruppen "Svenska Gitarrbyggen" i november 2014 och vi är faktiskt redan 813 medlemmar nu.

Vilken del i processen den mest kritiska och svåra?
I mitt fall är nog arbetet med halsen det mest komplicerade eftersom jag inte har gjort någon från scratch ännu. Jag brukar använda mig av paddelhals som modifieras och som jag byter ut sadeln på. Annars är väl elektronik det svåraste tycker jag.

Vilka var utmaningarna med Stevie Klassons senaste gitarr, alltså den efter Steampunk?
Stevie Klassons "Scrapheap" var ett rent nöje att bygga då jag hade helt fria händer. Det svåra var väl att få till halsvinkeln så att stränghöjden blev exakt i samma höjd som på Stevies tidigare "Steampunk" som nu skrotades men jag tog halsen från.

På Conny Blooms då?
På "SteamFunk Mojo " var stereomickarna den största utmaningen. Johan Lundgren gjorde ju två halva mickar som tar upp tre strängar var med varsin volympott och sedan ut i ett stereojack. Ingen av oss hade erfarenhet av detta tidigare så det var ju att testa sig fram många gånger innan det funkade. Jag blev gråskäggig när jag lödde.

Du använder främst delar från Sverige?
Det är ju alltid roligast att använda svenska delar. Det finns många duktiga tillverkare i vårt avlånga land och jag tycker att man ska handla lokalt när det går. Allt finns ju tyvärr inte och då får man använda sig av utländska leverantörer och Ebay.

Som jag förstått det samarbetar du gärna med Lundgren Guitar Pickups, hur ser det samarbetet ut?
Jag kontaktade helt enkelt Johan då jag visste att han gör de bästa mickarna i landet och även står stark i jämförelse med de världsledande märkena. Johan Lundgren är ju dessutom en väldigt trevlig människa som är lätt att samarbeta med. På kommande zombiebygge gör Lundgren också mickarna och jag ser fram emot samarbetet.

På tal om det, hur långt har du kommit med The Zombie Guitar?
Ämne för kropp är beställd och borde levereras vilken dag som helst. Samma sak med paddelhals. En del hårdvara har redan kommit och jag planerar mycket i huvudet och bollar idéer fram och tillbaka innan jag bestämmer mig för en slutgiltig plan.

Looking forward :)

Vill du ha ett alldeles eget och speciellt instrument efter dina specar, kontakta Fridged Custom Guitars.

Stay Zombied