fredag 30 december 2016

Nyårsfest i Gitarrzombien Podcast

Nyårsprogrammet tar tag i nya regler för Rosewood, Doomsday Kingdom, Wolf, carbon copy, Shadows, skägg och träskor, låtsnickeri, POD, orange tiny terror, hjärnans anpassning, gitarråret som gick och massa nyårslöften. 


Gäst: Niklas Stålvind
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 23 december 2016

Gitarrzombien Podcast 39 Erik Almström

Erik Almström, mest känd som fd gitarrist i Bullet, bygger egna gitarrer under märket "Sgt Doom". Bland annat bygger han två stycken åt Niclas i In Flames. Vi pratar gitarrbyggen, aktiviteter på julafton, julklappstips och vikten av att träna flitigt framför spegeln. 



Gäst: Erik Almström
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson




fredag 16 december 2016

Gitarrzombien Podcast 38 Hakim Krim

Hakim Krim är inte bara gitarrist i det hårt turnerande bandet Dead Lord utan en av sveriges vassaste gitarrmeckare på Guitar Labs som tidigare jobbat på Helges Håla i mörkaste Småland. Vi pratar om hur en junior blir custom, varför det är bättre att samla på Marshalls än gitarrer och The Band...



Gäst: Hakim Krim
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

onsdag 7 december 2016

Gitarrzombien 37 Tobias Lindberg levererar gitarren han byggt

Tobias Lindberg, TLL Guitars, levererar den gitarr som Gitarrzombien beställt och följt under tillverkningen. Ett fantastiskt bygge där också Lundgren Pickups bidragit samt Magnus Rammel Inlay Works. Vi pratar konstruktion och hantverket som sådant. Lite av en crash course i gitarrbygge....



Göst: Tobias Lindberg
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


fredag 25 november 2016

Gitarrzombien Podcast 36 "Drömgitarren" och EVH Lunchbox

I veckans avsnitt möter vi Christian Alsing från Fender Scandinavia igen och pratar om Eddie Van Halen, hans förstärkare och gitarrer samt tittar på den specialbeställda Custom Shop gitarr som beställdes i februari. 

Klippen i programmet är inspelade med En Custom Shop strata genom en EVH LBX 15 watt, SM57 och en 4x12a med Greenbacks. Första klippet "blå kanal" och andra klippet röd kanal, båda med 50% gain.



Gäst: Christian Alsing
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson



söndag 20 november 2016

Så låter modden av min JCM800 -89

Nu har jag äntligen färdigställt de ljudklipp som tydligt avslöjar resultatet av Sven Ericssons mod av min Marshall JCM800 från 1989. Det rör sig om tre ljudklipp. Inspelningen är gjord med en Les Paul med stallmick, en Lundgren Heaven 77. Mickad Greenback med en SM57, en mick som huvuddelen av all gitarr spelats in med genom åren och därför ganska representativ.


Först ska förstås påpekas att detta är inspelning, och det går förstås inte att jämföra med hur det låter i "rummet".

Inspelning är en "representation" av det ljud som kommer ut ur högtalaren, men du kommer ändå att få en bild av skillnaderna i dessa ljudklipp.

En god ide är också att lyssna på podcasten med Svens Ericsson, det ger dig en bild av hur han tänkt under processen.



Det första klippet spelades in dagen innan Sven kom på besök och får givetvis bli "innan" i denna jämförelse. Dagen innan levde jag i en idévärld där jag tyckte att förstärkaren lät bra. Det gjorde den verkligen, det var ett bra ex. Jag var väldigt nöjd med den.



Klipp nummer två är inspelat efter modden med identiska inställningar i frontpanelen som "innan". Man kan tydligt höra skillnaden, mer sträng och mindre spretigt. Bara här hör man hur förstärkaren vecklat ut sig "mognat" betydligt, man kan även höra den mjukare gainen nu när dioden hållits tillbaka lite, den är fortfarande där men har inte lika framträdande roll. Jag ville ha den kvar ska också tilläggas.



I klipp nummer tre har jag tweakat lite på "Mid" och Treble", de har helt enkelt dragits upp lite. I övrigt samma settings som de två första. Här hör man hur förstärkarens EQ plötsligt blir responsiv, något som Marshalls normalt sett inte är i jämförelse med andra förstärkare.



Resultatet av detta får ni naturligtvis bilda er en egen uppfattning om. Alla har olika ljudideal och hör saker och ting annorlunda jämfört med andra. Det intressanta här är att jag som köpte denna mod av Sven är mycket nöjd och att det defakto låter bättre "i rummet" vittnar även några bekanta om, som varit förbi och lyssnat.

Det är högst intressant, tycker jag, att det går att förbättra orginalförstärkare från fabrik så pass mycket till en billig peng. Jämför man med att köpa en ny förstärkare, som många gånger bränner iväg bort mot 15000 kr, så är detta både kostnadseffektivt och bra. Dessutom blir din förstärkare anpassad efter dig och ditt ljudideal  och därmed väldigt personlig.

Vi gjorde gjorde detta projekt, jag och Marcus Jidell, för att lyfta relativt okända leverantörer som är "på gång", och som många gånger är minst lika skickliga och begåvade som de man kanske allmänt sett först tänker på. Jag hoppas få återkomma med fler moddare framöver, om det nu är några som är intresserade.

Mer om ZvenAmp´s https://www.facebook.com/zvenamps/?fref=ts

Stay Zombied

torsdag 17 november 2016

Gitarrzombien Podcast - Moddade förstärkare med Sven Ericsson

I Gitarrzombien Podcast 35 ger vi oss i kast med modifierade, "moddade", förstärkare. Sven Ericsson går lös på en Marshall JCM 800 -89 och gör den mer "strängig" och med mer umpf + lite mer gain. Vi lär oss att vi inte alltid ska använda "stand by knappen" på rörförstärkare, PPIMV, om trafons betydelse, olika rör och hur de hänger ihop med slutljud och mycket mera. Julafton för dig som gillar förstärkare...




Gäst: Sven Ericsson, SvenAmp
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium & Soen
Programledare: Fredrik Svensson

Mer om Sven på https://www.facebook.com/zvenamps

onsdag 16 november 2016

Gibson Explorer - Från ordentlig flopp till airbourned

Ted McCarty på Gibson hade Cadillac som förebild när man designade Explorer, eller Futura som den kallades först. Samtidigt utvecklades också "Flying V" och en annan med namnet "Modern" som dock inte gavs ut fören 1982. 1957 -ish när dessa skapelser blev till var en tid då det amerikansk samhället var i stark förändring och medelklassen formligen exploderade. Folk fick mer pengar och instrumentbranschen, som många andra, såg en möjlighet att tälja lite stålar. 

Bilen, "amerikanaren", och rymden var två symboler för hela den amerikanske drömmen som var fylld till bredden av framtidstro. Att McCarty därför tog intryck av dessa starka signalvärden i sitt designande av företagets kommande storsäljare var kanske ingen tillfällighet. Hela projektet blev däremot inte någon kioskvältare, i alla fall inte initialt. Istället blev det ett skolexempel på hur man starkt överskattar marknaden.

När Explorer kom ut 1958 levererades endast 19 exemplar och fram till det att man la ner modellen helt 1963 räknar man med att hela serien omfattade totalt ca 50 instrument. Ingen succé som det verkar. De första tillverkades av "Korina", ett lättare afrikanskt träslag som påminner om Mahogny.  De är de mest eftertraktade och idag värda någonstans mellan 25-30 MKR på vintage scenen.  Totalt gavs det ut 22 Korina Explorers mellan 58-59, en del säger 21. Det finns ingen exakt vetenskap här då dokumentationen var undermålig, men det betyder att det mellan 1960-1963 skepades endast ca 28 gitarrer.

Från 1964 och framåt tillverkades inga Explorer alls, men 1976 återuppstod modellen i Explorer Limited Edition, en replica i Mahogny istället för Korina. Det pratas om att 2 av de 380 som gjordes det året var Korina men att de inte lät bra alls och att man därför bara gjorde Mahogny. The Edge i U2 sägs ha varit inne i en butik för att köpa en Les Paul men gick ut med en Explorer 1976. Under 76, 77, 78 och möjligen 79 gjordes runt 3000 gitarrer. Bara en del av de från 1976 kallades för Limited Edition och de förefaller också vara något annorlunda.  Halsarna var ganska tjocka, jämfört med de som senare dök upp och det sägs att träet var ovanligt lätt och resonant trä.

Under 80-talet kom Explorer II och sen också Explorer III som då hade svängt av helt från originalet.

Sen dess har de givits ut reissues på bredden och tvären, med olika bestyckning ända till nutid.

För några veckor sedan sålde jag nån grej och köpte en Gibson Explorer 2016 T på Deluxe i Stockholm, dvs en modern Explorer som är "inspired from". Den har naturligtvis väldigt lite att göra med originalen och även Limited Edition -76, utan är istället en "tolkning" av de gitarrerna. Modernare skulle man kunna säga, eller så kan man tycka att de är själlösa om man nu jämför med vintageinstrument. Jag tycker dock jämförelserna är omotiverade och väljer att inte bry mig de olika utgångspunkterna utan sätter den i sitt rätta element istället, dvs i en förstärkare med spetsade öron. En bra gitarr låter bra och ger något tillbaka rent fysiskt, det handlar om att instrumentet korresponderar med mig när jag spelar på den. Den uppför sig bäst i en skitig förstärkare, för det är i huvudsak, med en hel del undantag, en "rockmachine" och inte en finlirgitarr. I det sammanhanget får den det liv och tillför det som en rockgitarr ska, attityd och fet ton.

I 2016 års modell sitter 496R och 500T humbuckers. Två mickar som ska efterlikna de gamla P.A.F ikonerna. 496R och 500T kom ut i gränslandet 89/90 och är high output pickups. Det finns uppgifter om att 496 kom redan 1971, men sannolikt är det inte alls så eftersom keramiska mickar inte kom fören senare. De flesta som gillar dessa mickar tycker de passar i samband med förstärkare som levererar high gain. MEN man ska också ha i beaktande att skillnaderna mellan tex en 57 Classic Plus och en 500T är hårfina, även om man kan kan höra det om man anstränger sig. De skiljer sig mer i hur de responderar med ditt spel, och då menar jag dynamik och i anslag etc, där kan man faktiskt lättare avgöra. I alla fall så är det så för mig. Frågan om olika mickar och deras karaktär är och kommer alltid vara en fråga om "tycke och smak" och bör inte handla om "vilken som är bäst". 496R och 500T humbuckers är för mig bra mickar sett ur perspektivet att de sitter i en rockyxa.

Jag har fram tills nu tyckt att Explorer är en klumpig historia, men ännu en gång ska mina fördomar spela mig ett spratt. Den är balanserad och är inte alls i vägen som jag tyckt många gånger.

Det enda är möjligen att jag inte förstår trevägsswitchens placering, lite out of reach för min smak. Troligtvis bara en vanesak som allt annat. Men bortsett från det har den just det som behövs för att riva loss de där rock n roll riffen man har inom sig.

De mest frekventa användarna av Explorer är tveklöst rockare, och framförallt hårdrockare av olika slag.  De verkar både gilla formen, attityden och tonen. Saken är den att många Explorer-användare menar att den faktiskt levererar särskilt bra ton för den lite hårdare musiken. Generellt kan man säga, även om en del kanske inte gillar analysen, att Les Paul har mer "bas och mer komplex mid" och helt enkelt "mer bredd i registret" medan Explorer är mer lik SG men här med huvudfokus på ett "bra bett" inte så komplex i tonen och ganska "mörk" och "fet". Naturligtvis handlar det också i hög grad om vad för hårdvara som sitter i den, men att de skiljer sig emellan råder ingen som helst tvekan. Vilken som är bäst är en helt meningslös diskussion. Gitarren är en del i kedjan, om nog så viktig, men den totala tonen har med fler parametrar att göra. Och sen skiljer de sig naturligtvis också från ex till ex.

En kille som vet en hel del om vad Explorer går för i rocksammanhang är Joel O'keefee i Airbourne. Jag träffade honom för ett tag sen och han gick igenom sina gitarrer och förstärkare med mig. Hans "story" om "Blended Scotch Whiskey Tone" må vara rolig men om man tänker efter när han pratar så förstår man att han tar sin ton väldigt seriöst. Dessutom är hans sätt att förenkla avrullning på volymkontrollen magnifik.



Slutomdöme Gibson Explorer 2016 T
En bra gitarr som håller bra kvalitet för den pengen, dock saknas hardcase. En kul grej är att du får en ett foto medskickat från slutkollen på fabriken.

De är just nu billiga i väntan på de lite dyrare 2017 modellerna, som har lite annorlunda mickspecar och kommer med hardcase. Runt 10 000 kr eller strax under på Deluxe Music i Stockholm, men den finns förstås lite överallt.

Stay Zombied

Betyg:
4,5 Zombies (5)

lördag 12 november 2016

Gitarrzombien Podcast 34 Robert Pehrsson's Humbucker

Gitarrzombien Podcast gästas av skivaktuella Robert Pehrsson och pratar gitarrljud, influenser, tips för att utvecklas som gitarrist, HM-2 och förstås nya rockplattan Long Way To The Light. 



Gäst: Robert Pehrsson; Robert Pehrsson's Humbucker
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium ocg Soen
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 4 november 2016

Gitarrzombien Podcast 33 med "Strängen" Robert Dahlqvist

I veckans avsnitt av Gitarrzombien Podcast möter vi Robert Dahlqvist, alias "Strängen", från bland andra Hellacopters, Thunder Express och Dundertåget. Vi djupdyker i ämnen som ljudideal, riff-skapande, Freddie King och vi pratar också om hans nya projekt som går under namnet "Strängen". 



Gäst: Robert Dahlqvist, Strängen
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson

måndag 31 oktober 2016

Gitarrzombien Podcast 32 "Andras Novak och trashade gitarrer"

I Gitarrzombien avsnitt 32 möter vi Andras Novak, som byggt, reparerat och servat gitarrer innan de flesta av oss var födda. Marcus undersöker om den trashade gitarr han ärvt överhuvudtaget går att rädda. 



Gäst: Andras Novak
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson


söndag 23 oktober 2016

Lite "förspel" till kommande blogginlägg om Joel O´Keeffe från Airbourne

The Blended Whiskey Tone

För er som inte trott att Airbourne har alla 12 toppar och 24 lådor inkopplade. Joel O´Keefee blåser bort alla tvivel innan soundcheck på Ericsson Globe Arena Lördagen 22/10. Det kommer en hel Gear Walkthrough och inte minst en intervju så småningom. Håll till godo...


Stay Zombied

fredag 21 oktober 2016

Gitarrzombien Podcast 31 "Mera mickar med Johan Lundgren"

Programmet gästas återigen av Johan Lundgren som avslöjar hur P90 mickarna på "Red Dragon" kommer fungera, hemligheten bakom den beryktade lindningsmaskinen samt en hel del om sina helt nya humbuckers vid namn "Heaven 77". 




Gäst: Johan Lundgren, Lundgren Pickups
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson




fredag 14 oktober 2016

Gitarrzombien Podcast 30 "Återbesök av Maja från Heavy Tiger"

Vi får återbesök av Maja Linn Samuelsson från Heavy Tiger och vi snackar om hennes signaturgitarr från Italien, nya plattan, frustrerande ljudtekniker. "när olyckan är framme" och en av både Marcus och hennes favoriter Ry Cooder.




Gäst: Maja Linn Samuelsson
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 7 oktober 2016

Gitarrzombien Podcast 29 "Lyssnarfrågor med Sebastian Nylund"

I veckans avsnitt låter vi lyssnarna ställa frågor om pedaler till Sebastian Nylund på TheseGoTo11. Vi grottar ordentligt i olika pedalers karaktär och lyfter frågan om "strumptrampade pedaler", det otyg som vräker sig in i våra liv. 




Gäst: Sebastian Nylund, TheseGoTo11
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson

torsdag 29 september 2016

Gitarrzombien Podcast 28 - Mikael Strömqvist

I programmet möter vi gitarristen Mikael Strömqvist i det hårdast turnerande bandet i Sverige, nämligen dansbandet Donnez. Vi prövar våra fördomar och lär oss vad "sjögräset" och "vandrande pinnar" har med chicken-pickin, pedalbord och handbender att göra.




Gäst: Mikael Strömqvist, Donnez
Sidekick: Marcus "the one and only" Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


fredag 23 september 2016

Gitarrzombien 27 Fender Bassbreaker m.m

Vi gästas ännu en gång av Christian Alsing från Fender Scandinavia, inom ramen för vårt kunskapssamarbete. Denna gång pratar vi förstärkare genom historien, och dessutom djupdyker vi i vattnen kring Fender nya serie "Bassbreaker". En förstärkare som mer eller mindre är en homage till "The Brittish sound". Vi grattar även Avatarium till det fina priset som delades ut på Metal Hammer Awards förra veckan. 




Gäst: Christian Alsing, Fender Scandinavia
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson


lördag 17 september 2016

Förstärkare som "tar pedaler bra" & Fender Hot Rod Deville ML

För en tid sedan var jag på jakt efter en förstärkare som var extra bra på att "ta pedaler". Ett uttryck som naturligtvis kan verka märkligt, men saken är den att alla förstärkare inte klarar det lika bra. Det handlar bland annat om frekvensomfång och grundkaraktär.

Tveklöst är det så att en del förstärkare tar emot pedaler bättre än andra och det är naturligtvis bra för dem som bygger stora delar av sitt sound på enbart effektpedaler men kanske inte så intressant för den som baserar sitt sound på en särskild förstärkarkaraktär som i sig utgör en betydande del av den totala "tonen". MEN tänk på att hela kedjan mellan din hjärna, gitarren, pedalerna, stärkaren och inte minst högtalaren spelar stor roll.

Man kan förändra en förstärkares sound helt och hållet genom att bara byta högtalarelement. Jag tror också att den del i kedjan som den vanliga gitarristen laborerar med allra minst är just högtalaren, den delen som faktiskt är närmast lyssnarens öron. Mer om detta i en kommande artikel.

Pedalförstärkaren, givet att du har din förstärkare som plattform för pedaler, bör ha ett ganska neutralt "sound", vara kontrollerad i hela tonregistret och inte fladdra iväg nånstans och färga pedalerna på ett oönskat vis. Detta gäller främst de pedaler som förvränger/överstyr/distar, och kanske inte så mycket modellerande pedaler även om det spelar roll där också. Det är därför du kanske ibland upplever att vissa distpedaler låter annorlunda i olika förstärkare, och i vissa låter de bättre i än andra. Det kan ha med din personliga smak att göra men lika ofta så spelar valet av förstärkare och högtalare stor roll för pedalbordets återgivning.

Bor du i lägenhet och mest spelar "neighbour friendly" kan man stanna där, men så fort du flyttar in i replokal med ett band eller live med ansenligt stark volym kommer en ytterligare parameter in i bilden, nämligen betydelsen av headroom.

Headroom
Att det finns gott om "headroom" i förstärkaren är också viktigt. Headroom tycker många är lite svårt att förstå vad det är, men det är ganska enkelt. Headroom handlar om hur mycket volymregister man har innan rören börjar dista, alltså hur starkt du kan spela med rent fint ljud utan att det "spricker upp" eller förändras, och det märker du tydligt om du drar på ordentligt. I det här fallet vill man inte att slutrören ska dista och påverka pedalerna och därför bör man hitta en förstärkare som "spricker upp sent", eller enkelt utryckt som har "mycket headroom".

Vill man tvärtom ha hederlig rördist istället för pedaler väljer man med fördel en förstärkare som spricker upp tidig, och kanske väljer man då hellre en 50w topp än en 100 w. Bäst är ju om du har två kanaler, en clean och en lead och ser till att förstärkaren har en effects-lopp som du kör delays och reverbs i etc.

Headroom kan skilja sig mycket mellan förstärkare överlag och har med förstärkartyp, byggkvalitet och med vilken typ av rör man har att göra med.

Att hitta en sådan förstärkare kräver både tid och pengar. De bästa pedalförstärkarna hittar man i boutique-landskapet, oftast handgjorda och därför lite dyrare. Eller klassiska vintage-förstärkare, som inte heller är så billiga.

Headroom, och andra egenskaper, handlar mycket om byggkvalitet. Olsson Amps och Mad Professor är svenska skapelser som "tar pedaler" bra. Hiwatt 200 är en klassisk förstärkare som ofta kommer upp i sammanhanget.  De relativt nya märket Victory har också klivit in på arenan för schyssta pedalförstärkare.


Det finns många andra naturligtvis, och det gäller att vara noggrann i butiken och inte vara rädd för att spela starkt och testa "headroom". En del förstärkare låter nämligen väldigt bra på låg volym men så fort du drar på visar den helt andra egenskaper.

Fender Hot Rod Deville ML 2x12

Daniel Kordelius på Deluxe Music i Stockholm visade mig för ett tag sedan en Fender Hot Rod Deville ML 2x12. En förstärkare som utvecklats i samarbete  med Michael Landau (inspired by series), just för att köra pedaler genom.
Hot Rod Deville ML är byggd utifrån kusinen Hot Rod Deville III, men är i grunden en helt annan förstärkare.

Förstärkaren levererar enbart rent ljud, har en kanal men två volyminställningar att växla mellan, allt styrs med en enkel footswitch. Det gör att den skiljer sig dramatiskt från Hot Rod Deville III som har ytterligare två "drivekanaler". Högtalarna (2x12) är av typen Celestion V-type istället för G12-80 i Hot Rod Deville III.  Grundljudet är stort, väldigt "Fendrigt" och med en strata kan du ratta in verkligt fina rena ljudbilder bara med hjälp av EQn. Det finns även ett reverb, som låter riktigt bra. Den är också väldigt stark, de 60 watt den levererar räcker för alla situationer du möter, oavsett du sitter hemma eller spelar på arenaliknande tillställningar.

Den låter som en Fender förstärkare förväntas göra, men framförallt fungerar den utmärkt med pedaler. Bäst låter den med en strata, men det är nog mer att det sitter en förväntning kring det. När jag kopplar in en Les Paul och PRS låter det också fint, annorlunda men fint.

Jag tycker ofta att förstärkaren är den svagaste länken när man kör overdrives/distpedaler eller  "fuzzar". Med Hot Rod Debile ML känns det verkligen bra. Det blir tydligt också när jag testar många olika pedaler flera förstärkare jag har hemma, Hot Rod Debile ML sticker ut. Inte bara för att den låter så bra, återger pedaler så fint utan också för att den med tanke på kvalitet inte kostar skjortan, strax under 10 000 kr.

Det är lätt att förlora sig i ett mustigt rent ljud kryddat med lite reverb och delay, för att ögonblicket senare kräma på med en overdrive man gillar. Den enda nersidan är kanske vikten, den väger en hel del, med det struntar man i när man kopplar in den.

Betyg:
4,8 Zombies (5)



tisdag 13 september 2016

Gibson SG Original 2013 - Trogen orginalet

Många är vi som gillar gitarrer med koppling till de gamla originalen, men vi inser samtidigt att vi inte riktigt har plånbok för att gå hela vägen. Vi får nöja oss med det näst bästa, reissues.  Riktigt fint tillverkade reissues ger vibbar från den där gyllene eran utan att vi behöver pantsätta arvegodset och betala hundratusentals kronor. 

Reissues kan dessvärre inte göra anspråk på att vara "exakta", både tillverkningsteknik och tillgång på tonträ som användes när det begav sig är ett minne blott. Däremot kan man komma hyfsat nära har det visat sig genom åren, det finns gott om exempel.


Under många år har många undrat och diskuterat varför Gibson inte släppt orginaltrogna reissues av tidiga SGs i mellanprisläge, alltså utanför Custom Shop. Tittar man bakåt i katalogen hittar man naturligtvis många reissues, men de flesta är "baserade på" eller "inspired by". Det betyder att man, av olika skäl, gjort små förändringar eller anpassningar. Ett vanligt skäl till dessa ändringar är spelkomfort, den moderna gitarristen vill tex ha det mer lättspelat eller moderna features pakerat i vintage-look. Andra vill hellre se så tidstrogna instrument som möjligt.

SGns historia är kantad av ändringar som ofta gjordes parallellt och alla tidiga är kan ses som transitions när det gäller specs. Det finns inga tydliga gränser mellan år, allt går in i varandra.

2013 gav Gibson överraskade ut två modeller som troligtvis hade till uppgift att göra upp med den här kritiken. Den ena med namnet 1961 Les Paul Tribute 2013 och den andre med namnet SG Original 2013 och priserna låg på mellan 1600 - 1800 dollar. Bland annat hittade man saker som att huvudet hade "ursprungsstorlek", att hornen var lite mer spetsiga och vinklade annorlunda samt att gitarrens "bevels" (de unika fasningarna) återigen var djupa som på 60-talet. SGs blev ju bland annat kända för sina fina djupa bevels, som i mångt och mycket är det som ger gitarren sitt unika karakteristiska utseende förutom "hornen" som sådana. Med form och design kom också ett väldigt speciellt sound som många gitarrister tyckt mycket om, eftersom de skilde sig från tex Les Paul.

Kanske handlar detta om detaljer för de flesta men det finns intressanta perspektiv här att förstå. Likt många andra märken förändrades elgitarrers utseende, framförallt under 70-80-90-talen, och ofta "little by little" på grund av produktionstekniska men främst kostnadsmässiga skäl. Ändringar gjordes för att sänka produktionskostnad och därmed öka vinstmarginal per sålt exemplar. Förmodligen sökte man även hitta nya försäljningsargument, särskilt på 80-talet, och bli mer moderna i sin approach.

Vintage-trendens intåg gjorde sedan att intresset för "äldre instrument" ökade och det i sin tur öppnade nya affärsmöjligheter för tillverkarna. Tricket man verkar använt sig av är att hela tiden göra "inspired by" istället för 100% knockoff så man sedan kunde göra ytterligare "inspired by" och sälja konceptet ytterligare en gång till de som ständigt ville åt de gamla originalens känsla. Intelligent affärsmodell får man ändå tillstå, och samtidigt var det troligtvis ett led i mytbyggandet kring de gamla anfäderna från i detta fall 60-talets början.

1961 Les Paul Tribute fick ett Sideways Tremolo, vilket satt monterade på 1961/1962 versionerna. Idén var att man styrde tremolot med rörelser i sidled. De var dock i princip värdelösa och stämde allt som oftast ur sig. Därför valde man att på 1961 Les Paul Tribute designa om det från grunden tills det fungerade bättre. På bilden till höger ser du ett skäl till att det inte fungerade, nämligen fjädrarna som helt enkelt inte tålde användning. Hela konstruktionen var dessutom konstigt komplicerad i sig. Snygg och futuristisk design men helt obrukbar. Sideways fasades ut så sent som under 1963.

SG Original fick istället ett Maestro Vibrola Lyre Tremolo, som i slutet av 1962 ersatte Sideways i vissa SGs. Ett betydligt enklare tremolo rent konstruktionsmässigt men som trots allt fungerade och som inte stämde ur sig på långa vägar så ofta och mycket som Sideways. Därför kan vi utgå ifrån att SG Original är "reissues" av 1963 års modell, förmodligen som komplement till 1961 Les Paul Tribute. De båda berättar en historia om de allra första SGs, nästan. En renodlad 1960 års modell återstår vad jag kan se. De absolut första eden som gjordes sent 1960 innan launch 1961. Gitarrerna med de extremt tunna halsarna och halsinfästningarna. Så tunna att det knappt finns nån hel kvar idag. Hur många som tillverkades tvista de lärde om.

Hur tidstrogna?
Exakt går inte att säga, det beror på vilken modell man jämför med.  Den enda gemensamma avvikelsen, vid sidan av elektroniken, hos båda reissue-modellerna från 2013 jämfört med dess anfäder är att det sitter ett Nashville Tune-O-Matic istället för ett ABR1, vilket inte har någon som helst praktisk betydelse i min värld. Vissa menar dock att Nashville är "lättare" att justera och andra vill hävda att ABR1 är bättre rent tonmässigt. Nashville är något större och sitter på de flesta gitarrer, även Custom Shop. ABR1 sitter numera bara på "Historic" om jag inte har helt fel. Ni får gärna rätta mig.


Bakgrunden till att jag skaffade mig en SG Original var att jag reste till Umeå 2014 för att besöka Guitar The Museum. Har ni inte besökt detta museum så måste ni absolut göra en höstresa dit, en större källa till historisk kunskap finns inte. 

I samband med besöket testade jag en 1961 Les Paul Tribute 2013 i en av stans butiker, och gitarren kändes väldigt spännande och gedigen. Tyvärr svarade butiken inte på de mail jag senare skickade om ett eventuellt köp. Märkligt i sig.

Två år senare såg jag en annons på en SG Original 2013 och började genast googla på den och ganska snabbt bestämde jag mig för att köpa. Detta trots att jag precis införskaffat en SG Standard 120th Anniversary som jag är väldigt nöjd med. Men eftersom jag sålt av en del grejer så kände jag att min nyfikenhet kunde få bli för stor.


När gitarren väl anlände hemma så visade det sig vara ett bra beslut och ett helt annat "djur" än en vanlig "standard".

Gibson SG Original spec:
Heritage Cherry Finish
Mahogany Kropp
Mahogany Hals
Rosewood greppbräda
Slim SG Neck Profile
24-3/4" skallängd
12" radie
22 band
Bandstavar Jumbo (PLEAK) (fret-end-binding)
'57 Classic Humbuckers
Två Volume och två Tone Controls
3-vägsswitch
Tune-O-Matic Bridge (Nashville)
Lyre Vibrato Tailpiece (Maestro)
Det "större huvudet"
Vintage-Style Tuners
Chrome Hardware


En alldeles utmärkt spelande gitarr. Om det är exemplaret jag haft tur med vet jag inte, men med tanke på vad som skrivits i olika forum om den så tror jag att Gibson faktiskt lyckats med konsistensen i denna serie. Klädd i en vacker Heritage Cherry med handsprayad nitrolack och det lika vackra svajet gav den ett bombastiskt intryck från första ögonkast. Ett fint hantverk rakt igenom och inga misstag som jag kunde se. Det större huvudet oroade en smula, men balansen fungerade. Ingen neck-dive. En ganska fet rundad hals får man ändå säga, med tanke på att SGs annars är kända för sina smala runda halsar, som satt på de tidiga från 61-62. Det är klart att om du jämför med en Les Paul så är den smal, men ändå inte för smal. Halsen salufördes som "The Fastest Neck in the World" när den kom.

Att SG Original har fret-end-binding (nibs) är bara bra tycker jag, undercut-over-binding hade varit för modernt för denna gitarr. De flesta nya Gibsons från 2014 och framåt har annars undercut-fret-over-binding, en lösning där bandstaven helt enkelt lägger sig fint fasad över bindingen. Gibson anger att syftet är att ge gitarrister mer spelyta och mer frihet med undercut fret-over-binding och visst får man lite mer bendspace även om det är marginellt och det hela är väl mer en konstruktionsfilosofisk fråga.

Fret-end-binding (nibs) är avsevärt mycket snyggare, tycker jag, men spelmässigt känner jag ingen skillnad alls. Båda lösningarna känns gedigna. Dock ska man komma ihåg att det finns kritik, och att fret-end-binding (nibs) är något som Gibson tidigare hållt högt och som särskiljt dem från kopiorna från Asien.

Ljudmässigt
Förutom att dessa gitarrer är fint originaltrogna så låter de dessutom väldigt bra i mina öron, faktiskt vida överstigande de flesta "modernt byggda SGs". Det är faktiskt så att man hajar till. Kanske har man hittat ett osedvanligt bra parti mahogny som tonmässigt fungerar bra med formen som sådan och med hårdvaran? Jag vet inte, den bara låter bra helt enkelt.

Mickarna, 57 Classic, ger ett mäktigt intryck också i denna gitarr, precis som i 120th Anniversary. 490R och 498T är som jag tidigare skrivit inga dåliga mickar, och sitter i de flesta modernare Standards. 57orna är dock lite mer vintage träiga, eller organiska och lite fetare.

Jag tror inte att Maestro svajet påverkar tonen, i alla fall inte till det bättre, men det fungerar väldigt bra till lättare vibratofärgningar. Det är ju också det spelet som var poppis typ 1963, lite "mystremolo" helt enkelt.

Slutfundering
Återigen börjar jag faktiskt ifrågasätta de återkommande diskussionerna om Gibsons allt sämre kvalitet. Visst finns det, och har funnits, en del att anmärka på genom åren, men min erfarenhet på senare år är att den kritiken är en smula överdriven. Alternativet är att Gibson de senaste åren faktiskt skärp till sig, undantaget alla misstag 2015, välj själv.

På Blocket ligger nu en Gibson SG från 1965  för 85 000 kr samt en från 1964 för 115 000 kr. Vill man nu inte lägga så mycket pengar så är "Gibson SG Original 2013" ett riktigt bra alternativ och kan fås för mellan 10 000-15 000 kr begagnat. Det är mycket pengar för många det också och då kan man med fördel välja en 120th Anniversary istället, även det ett mycket fint instrument.

2016 instrumenten har jag för närvarande ingen erfarenhet av.

Betyg:
5 Zombies (5)




lördag 3 september 2016

Gibson SG Standard 120th Anniversary (2014) och begreppet "Keepers"

Häromdagen landade en ny Gibson SG i huset, och jag tror det är den sjätte i ordningen. De flesta har varit ok instrument, samtliga begagnade, men inga "keepers". Keepers för mig är gitarrer som helt enkelt får stanna kvar. Det finns många skäl till att gitarrer får gå, men tillskruvat kan man säga att de helt enkelt inte skapar en så stark relation som en riktig "keeper" gör. Detta känner sannolikt många av er redan till.

Vad är det rent konkret som skapar en "keeper"? Ja det är kanske svårare att förklara. Det handlar sällan om en enskild pickup eller någon annan detalj utan mer om något subtilt som att den "korresponderar" med mig och mitt sätt att spela. Det har heller ingenting med pris att göra, men min erfarenhet är att att dyrare mer noggrant tillverkade instrument ökar sannolikheten att nå statusen "Keeper". Gitarrer är väldigt personliga och det är ofta svårt att säga att en särskild modell "är på det här eller det andra viset". Givetvis är modelltyp viktigt, vissa föredrar strats, andra single-cuts, men varje modell eller t.o.m. årgång kan trots allt innehålla exemplar som skiljer sig avsevärt. Enda sättet att vara säker är alltså att testa många individer, eller hoppas på en ren och skär lottoträff.

Träinstrument är ju som bekant oftast tillverkade i organiskt material. Gemensamt för organiska material är att de som individer uppförs olika   beroende på vilka träbitar som valts och i vilka miljöer de vistas i och inte minst hur de kommunicerar med tex metalldelarna etc.

Däremot kan man säga att val av specifikationer mellan modeller har tydligare "sanningar" kring vad som kan uppfattas som bra eller dåligt, men även här spelar den personliga smaken stor roll, om inte störst. Ett typexempel är Fenders svaj kontra Floyd Rose.

Lägg sedan på rastret kring musikstil och hur gitarren låter i kombination med övriga delar i kedjan mellan dina händer och öron och det hela blir nästintill omöjligt att förklara eller beskriva, men det skapar å andra sidan den magi som gör detta med gitarrer så otroligt intressant.

Gitarrer är som människor,

"there are good people and freakin assholes in every culture"

Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo det jag och många av er kommit fram till är att en "keeper"  inte alls behöver hänga samman med hur dyr gitarren är. Det handlar om vilka du väljer att "hänga med" i ditt musicerande. Ungefär som vilka vänner du väljer att vara i närheten av. En gör dig till en bättre person medan andra gör dig till en sämre person, oftast märker man det efter ett tag.

Jag har haft gitarrer som när de köpts spelar väldigt bra men som efter en tid "blivit sämre". Om det är för är att den defakto förändrats eller om det är jag som inte helt riktigt kommit vidare i relationen ska jag låta vara osagt. Många gånger är ju gitarrer beroende av att man spelar mycket på dem. Flera Custom Shop instrument jag ägt har jag sålt, inte för att det varit dåliga instrument, men de har inte fått den speltid de förstjänat. En "keeper" däremot spelas ofta och håller sig kvar länge, det är väl det man kan konstatera.

Nu har jag köpt en Gibson SG -61 Standard 120th Anniversary. En gitarr många kanske skulle säga är ett medelmåttigt instrument från 2014. "En ytterligare jubileumsmodell", det tar liksom aldrig slut när det gäller försäljningsargumenten på säljavdelningen.

Den kallades "Standard" när den kom men var ju naturligtvis allt annat än standard eftersom den hade Min-Etune monterat på baksidan av huvudet. En stämrobot som för många inte bara var avskyvärt ful utan som framförallt inte fungerade särskilt bra. Vidare hade man begåvat modellen med ett anniversary inlay på band 12. Både dessa features minskade naturligtvis attraktionen på gitarren, vem vill ha ett jubileums-inlay egentligen? Och för att inte tala om Min-Etune, föregångaren till den robot som sedan dök upp ett år senare på 2015 serien. Som tur var kunde man eftermontera vanliga stämskruvar, vilket den tidigare ägaren till min gjort. Plötsligt blir gitarren sig själv igen...

När jag köpte den resonerade jag som så att eftersom folk gapade överallt om att "kvalitén hos Gibson nu nått lågvatten" så borde jag kunna hitta en billig 61 reissue och har jag tur spelar den bra. Det var en player jag sökte och valet föll på den här. Den är dock inte så trogen de första SGs som tillverkades, vilket ofta drar till sig kritik av puritister. Huvudets storlek är tex mindre jämfört med en tidig 60-talare.

Men bortsett från Min-Etune och jubileumsinlayet håller sig specarna ändå tillräckligt nära det vi brukar förvänta oss av en SG Standard -61, tex det lilla plektrumskyddet.

I gitarren sitter det 57 Classic pickups. De är lite annorlunda än de 490R och 498T som sitter i många modernare SG Standard. Ljudet blir stort, varmt och mulligt i min Marshall och det låter mycket  classic rock. 490R och 498T är inga dåliga mickar alls, de passar high-gain ypperligt men är lite klen på rent, 57orna är lite fetare. Mickar kan vara svårt, man måste på något vis veta vad man är ute efter och först försöka hitta en gitarr som lyfter den mick man gillar, eller omvänt. Nu råkar denna gitarr som helhet  matcha Classic 57 väldigt väl, och ha dessutom begåvats med coil split, vilket gör gitarren lite mer mångsidig. Det fanns inte på de tidiga 60´s.

Slim Tapper hals med 22 band. En nyhet på denna modell var också Black TekToid grafit översadel, som lättare ska låta strängen glida i skåran och därmed minska risken för urstämning. Många tycker den är ful, men jag är pragmatisk här, och tycker stämning går före. Men visst, det ser inte alls "vintage" ut.

Förra ägaren bytte också trussrod-cover, eftersom det stod ETune ingraverat på den. Kanske den mest idiotiska idén efter den härdsmälta som kom året efter när man firade nästa jubileum, nämligen Les Pauls 100-årsdag, och graverade in det i huvet på de flesta gitarrer. ETune trossrod-luckan kan man ju som tur är snabbt byta ut utan att göra åverkan på gitarren.

Låter jag gnällig? Ja kanske, men i själva verket är det här en helt fantastik gitarr.

Som instrument betraktat skulle jag säga att det här pratet om sämre kvalité hos Gibson inte alls visar sig här, och är förmodligen är det hela överdrivet. 

Den här gitarren är riktigt bra. I alla fall om man tar bort Min-Etune. Kvalitén i övrigt är tveklöst hög, inte minst när man tänker på priset. Idag kan du hitta en motsvarande för mellan 10 000 - 12000 kr ny, en bit lägre än den billigaste Les Paul Standard. Dock utan case, troligtvis en konsekvens av den allt hårdnande konkurrensen på gitarrmarknaden.

Hur som helst är det en fantastisk fin Heritage Cherry finish, fina bindings på halsen, rattarna sitter rakt, greppbrädans Rosewood är hyfsat mörk m.m.

Framförallt så låter den hur stort som helst och halsen är utan anmärkning. Rent spelmässigt är det en av de bästa gitarrer jag har och definitivt en "Keeper".

Caset är ett brunt standard med rosa innanmäte, jag gillar de bruna casen, de bryter av fint.

Om kvalitén skiljer sig för att den är en 120th Anniversary håller jag för osannolikt. Jag tror snarare de lyckats med detta exemplar helt enkelt, och säkert finns många därute. Jag tror också att de lyckas med de flesta exemplar faktiskt om jag ska vara ärlig, men det är det där med att om man misslyckas ibland och kanske till och med ofta så skapar det problem med missnöjda kunder. Det är ingen tvekan om att man gjort en del misstag i modern tid, och jag försöker inte tona ned det. Idag får de missnöjda kunderna stor åsiktsspridning på nätet, något som inte fanns i samma utsträckning för 20 år sedan.  Jag är också rätt säker på att 2016 gitarrerna är bättre än på länge, särskilt i jämförelse med 2015. Efter regn kommer solsken heter det ju.

Jag har redan börjat kalla den här för "ankan", eftersom den är lite som den "fula ankungen" som växte upp till en vacker svan. Står man ut med de fula inlayet på 12e band och byter ut Min-Tune så är detta ett mycket bra köp.

Runt 8000 kr begagnad och modellen har tyvärr slutat att tillverkas. Men det finns ju andra...

Betyg:
4,5 Zombies (5)



måndag 22 augusti 2016

Gitarrzombien Podcast 26 med Lasse Johansson från Candlemass

Gitarrzombien gästas av Lasse Johansson från ikoniska och EP-aktuella Candlemass. Vi pratar om bland annat om Lasses vurm för SGs, hans signatur från Framus, refräng-böjen, en ny smart noise-gate samt favoritbandet Mountain.




Gäst: Lasse Johansson Candlemass
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium m.m
Programledare: Fredrik Svensson

Vidare kan vi avslöja ett samarbete mellan Gitarrzombien och grymma Maria Vikhammar från grannlandet Norge. Gitarrzombien och Maria har börjat göra seristrippar och har har planer på en seriebok om gitarrkultur och de konstigheter vi faktiskt ägnar oss åt emellanåt. Maria är även gitarrist, gitarrtech och djupt involverad i den norska gitarrfestivalen Larvik Guitar Festival. En festival som är ett måste för alla "hardcore" gitarrentusiaster.

Här kommer ett smakprov på våra serier:








fredag 12 augusti 2016

Gitarrzombien Podcast 25 om pedalbord och switchsystem

Den här gången gästas Marcus och jag av Göran Elmquist som hjälper oss gå till botten med bland annat Voodoo Lab, och andra leverantörers, switchsystem och fördelen med s.k "rig building". 


Gäst: Göran Elmquist, Sound Of Silence
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Soen m.m
Programledare: Fredrik Svensson

Mer om Sound Of Silence HÄR

tisdag 9 augusti 2016

Tobias Lindberg TLL scalloperar en greppbräda

Tobias Lindberg som just nu bygger en av sina modeller "Marvin" till mig fick frågan om man kanske skulle kunna scallopera de översta banden. "Jovisst", sa han glatt samtidigt som han sa att han aldrig gjort det förut, men att det naturligtvis inte kan vara så himla svårt. Och det stämmer naturligtvis, om man är utbildad och erfaren gitarrbyggare.

För att testa något nytt som jag aldrig provat så föreslog Tobias att två av banden kanske kunde vara "halvt scalloperade". Jag tyckte det verkade intressant, inte minst blev jag nyfiken på hur det skulle kännas att spela på det.


Nästa gång blir det "inlays" med Magnus Ramel, även det rör hur enkla idéer lätt blir till spännande utmaningar. Efter det skall gitarren lackas och sen börjar den gå in i detaljläge där allt finslipas och justras för att sedan bli klar :) 

Stay Zombied

lördag 6 augusti 2016

Nu är det sluttrampat bland pedaler - Switchsystem är grejen

Jag har trampat pedaler sedan 1980 eller nåt sånt. Skälet till att jag stått ut med det förstår jag egentligen inte riktigt. I synnerhet inte sen jag blev lite äldre och faktiskt haft råd att skaffa lösningar som underlättar. Möjligen hittar vi svaret i att jag aldrig spelat professionellt och turnerat i nån större utsträckning. Men nu har jag sett ljuset, och det tack vare att jag har fått behov jag tidigare inte haft. Nej då jag ska inte turnera, jag ska testa pedaler professionellt.

Tänk att du kan byta en eller flera pedaler med ett trampstryck, en önskan ALLA haft fnågon gång, sannolikt fler. Metaforen "tap dancing" känner nog de flesta igen, proffs som hemmalirare. Med ett switchsystemslipper du det och kan "koppla" ihop pedaler, tex i dina favoritkombinationer, i en eller flera "presets" och "banker". Slutresultatet blir att du kan gå tex från ett gainat sound med en boost + overdrive till cleant med reverb + phase + delay nr 2 med ett enda tryck. Switchsystem är långt ifrån nytt och har funnits sedan 80-talet i olika former.

Jag skaffade förra veckan Voodoo Lab GCX Audio Switch och Ground Control Pro, ett midistyrt och programerbart switchsystem som styr pedalerna anordnade i enskilda loopar, en loop för varje pedal. Dessa loppar kan sedan kombineras och GCW Audio Switch hanterar sammanlagt 8 loopar. Har man fler pedaler kan man addera en ytterligare GCX. Ground Control Pro är ett pedalbord som via en midikabel kallar upp de loopar du vill ha. Det betyder att du i en livesistuation kan ha alla pedaler alldeles intill förstärkaren och bara ha ditt Ground Control Pro framme vid scenkanten. Det betyder att du INTE har någon lång kabel eller kanske tre stycken om du kör effects loop och det ger i sin tur mindre signaltapp. Det hela lät komplicerat och var troligtvis en av hörnstenarna till att jag inte gått in i den här dörren förrän nu, alltså den obefogade rädslan för att detta:

1. Är komplicerat
2. Dödar ton

Både 1 och 2 är helt hållet nonsens. Allt som inte är 0,5 m kabel rätt in i förstärkaren äter förvisso ton i någon mening, ju längre kablar ju mer signaltapp. Problemet är dock marginellt om man gör saker och ting på ett optimalt sätt, gör man det inte genomtänkt kan det ätas ordentligt med ton, det är helt klart. Göran Elmquist (www.soundofsilence.se) är en person som ägnat större delen av sitt liv kring dessa frågor och är en av dem i branschen som med skärpa behärskar området, och genom att följa honom på Facebook och lyssna till hans råd har du inget att oroa dig för. Men det är klart, vill du undvika att påverka signalen överhuvudtaget så vänj dig vid att stå alldeles intill ingången i förstärkaren med < 0.5 m kabel.

Förutom det uppenbara med switchsystemet fördelar så gav det också en annan helt oväntad effeket, mitt gitarrspel har på bara några dagar fått mer fokus. Det kan kanske låta överdrivet, men saken är den att pedaltramp tar fokus från ditt spel, du riktar din inneboende kraft och energi i fel riktning så att säga.

Mitt eget syfte med det hela var att med "ett knapptryck" med foten kunna switcha mellan tex två distpedaler, när jag framöver filmar mina tester, så att man kan höra skillnader i "real tid". Ljudminnet är kort och ett uppehåll på någon sekund är tillräckligt för att störa ditt lyssnande. Dessutom satte jag upp som krav att jag ville kunna testa objekten tillsammans med en uppsättning andra pedaler och, återigen, kunna växla med "ett tryck".

För mig blev valet Voodoo Lab, det system med mest möjligheter att växa i, men det finns också fullgoda alternativ med färre funktioner som är betydligt billigare. Men det gäller att se upp, alla system är inte lika bra på att behålla signalen, och äter ton om man nu väljer att kalla det så. Detta ska vi ta upp på fredag i nästa avsnitt av podcasten då Göran Elmquist besöker oss på temat "switchar" och "rig building".

To be continued....

Betyg:
5 Zombies (5)

fredag 29 juli 2016

Gitarrzombien Podcast avsnitt 24 med Joakim JJ Marsh

I avsnitt 4, även om vi säger 3 i programmet, möter vi Joakim JJ Marsh från bandet Bridge To Mars och som tidigare spelat in imponerande 9 album med Glenn Hughes. JJ Marsh är förmodligen, som han själv säger, Sveriges mest kända "okända gitarrist". Joakim är en bländande skicklig gitarrist, med stor passion för organiskt spel, och i programmet delar han med sig av en hel del olika sina olika sätt att tänka som musiker. 




Gäst: Joakim JJ Marsh
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson



lördag 23 juli 2016

Man saknar inte yxan förrän "gitarrstället" är tomt

Häromdagen sålde jag en riktigt fin gitarr. En lite ovanlig PRS med  \m/  - mickar med ovanligt hög output för att vara konstruerade hos PRS.  Ett marknadsmässigt illa valt namn på en mick kan jag tycka, eftersom det indikerar en onödigt snäv målgrupp. De har en väldigt tydlig "strängseparation", även på mycket hög gain, vilket gör den utmärkt även för andra genres. Det än mer ovanliga i PRS-sammanhang är att det lanseras en gitarr med Floyd Rose "original" tremolo. Det tycks gå lite på tvärs i PRS-kretsar, lite som att svära i kyrkan. 

Vidare sitter en greppbräda av "ebenholts på halsen av "Curly Maple" och på huvudet sitter högpresterande Phase III tuners, vilket gör gitarren extremt stabil.  Spelmässigt är det en lättspelad historia, och kanske inte så utmanande för dem som kräver en gitarr "att jobba med".

Jag kan uppskatta "både och", och i det här fallet talar vi om en gitarr med särskilt anpassade egenskaper, som vänder sig till andra än den "vanliga PRS kunden". Själv känner jag att det är en utmärkt "tweek" av en i övrigt fantastisk modell, som har funnits med i bilden ända sedan NAMM 1985.

Hur som helst så sålde jag den och köparen gjorde en vanvettigt bra affär, jag hoppas att hen tar hand om den och spelar på den. Gitarren är en riktig "superplayer" på alla tänkbara vis, och sådana skall naturligtvis användas.

Jag hoppas även att köparen inte modifierar den. Specsen är nämligen optimala på denna speciella modell och hela grejen med den här gitarren är att den är perfekt balanserad ljudmässigt, fysiskt och estetiskt med sin "Blood Orange" finish. Men visst kan man ändå vilja byta ut grejer, och sätta en personlig touch på sin gitarr. Jag skulle dock vara försiktig, det kan bli dyrt att göra ändringar på en gitarr i den här prisklassen.

PRS har helt enkelt gjort en supergitarr för professionella gitarrister i den tyngre skolan, PRS Custom 24 Floyd Rose.

I samma ögonblick jag stängde dörren sköljde en bekant obehagskänsla genom magtrakten. Den där känslan av att ha gjort bort sig mer eller mindre totalt. Givetvis är det ett hjärnspöke och hjärnan förstorar händelsen till att handla om liv och död.

"ÅNGEST"

Sist jag var med om detta var runt 2000 då jag sålde 2 stycken Ibanez Jem777, en SK och en VDY. Jag minns att jag förbannade mig själv, och än idag infinner sig en bitter smak i munnen varje gång jag tänker på det.

Den här typen av känsla känner förmodligen varenda gitarrist till. "Man saknar inte hästen förän spiltan är tom", sa alltid mig farfar. Han var skånsk bonde norr om Höganäs. I detta sammanhang kanske det istället heter:

"Man saknar inte yxan förrän "gitarrstället" är tomt"

Varje gång detta inträffat har jag förr eller senare skaffat en ny likadan gitarr, och denna gång gick det mindre än en dag. På "Deluxe Music" i Stockholm hängde en i samma serie från samma år 20014, men med en ännu vackrare finish.


Även om "Blood Orange" var väldigt snygg så är just den färgen lite svårkombinerad, med sin tuggummi- eller teletubbiessignal. Den som hängde på Deluxe var klädd i "Black Gold Wrap Burst", kanske en lite tråkigare färg för många men för mig passar den faktiskt ännu bättre. Dessutom är den klassad som "10 top", dvs med extra definierad "figure", ådring, med båda sidor i synk.

En gitarrs färg är ju såklart helt och hållet en fråga om personlig smak och i sak inte det viktigaste för en gitarr. Det man gillar det gillar man, och sen skiter man i vad andra tycker. Det brukar vara en god regel. Det mer intressanta med den här gitarren är mickarna är i perfekt harmoni med övriga delar, och låter ordentligt bra för high-gain och presterar även riktigt fina rena ljud. 

Känslan av att ställa allt till rätta igen tog överhanden och dagen efter bytte jag bort en Fender Custom Shop Stratocaster, en fin gitarr i samma prisläge som PRS "Core" Custom 24 Floyd Rose.

Så med mig hem hade jag nu en ännu finare Custom 24 Floyd Rose och ett stilla lugn hade hunnit sätta sig i kroppen när jag pluggade in gitarren och jag kände mig påtagligt nöjd med hela situationen.

"Att man köper en gitarr två gånger brukar vara ett tecken på att det rör sig om ett riktigt bra instrument...eller en psykologisk kris"

Betyg:
5 Zombies (5)



fredag 22 juli 2016

Gitarrzombien podcast 23 med David Castillo om inspelning av gitarr

Marcus och jag gästas av musiksveriges just nu mest intressanta musikproducent, med ett imponerande CV vad gäller gitarrljud. Vi pratar om hela kedjan gitarrist-gitarr-förstärkare-mickning osv. David bjuder på många tips för den som spelar in hemma och även för den professionella gitarristen på väg in i studio.





Gäst: David Castillo
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 15 juli 2016

Gitarrzombien Podcast om True Temperament

Många känner kanske inte till det faktum att elgitarren ända sedan begynnelsen inte går att "stämma" korrekt över hela halsen. Detta har Anders Thidell löst genom sin geniala uppfinning True Temperament. Här möter vi honom och ber honom ingående förklara hur det hela började, teorin och praktiken bakom det faktum att gitarrister som Steve Vai, Ia Eklund och andra kräsna gitarrister omfamnat lösningen som befriat dem från den sk. "Intonationskrisen"



Gäst: Anders Thidell
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

Vi tackar också Daniel Kordelius för fina program och önskar honom lycka till med framtida projekt.


fredag 8 juli 2016

Gitarrzombien Podcast säsong 2 avsnitt 1

Gitarrzombien Podcast är tillbaka med säsong 2 och går till botten med bland annat "Noiseless N4 Pickups", "Fender Elite" och lite historier från förr med Christian Alsing intågad från Fender Scandinavia i Göteborg. Ny sidekick: Gitarristen och producenten Marcus Jidell, från banden Avatarium och Soen.





Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Marcus Jidell
Gäst: Christian Alsing

söndag 3 juli 2016

Söndagstest: Fender Stratocaster Custom Shop -69

För några dagar sedan bytte jag till mig en ganska speciell Fender Custom Shop. Eller speciell föresten, den har några speciella egenskaper i och runt sig. Gitarren är en reissue av den modell som Jimi Hendrix spelade på under Woodstock, förutom att det var en -68 (aug).

Båda åren, sent 68 och 69 har defakto samma specs. Men då Woodstock var 1969 bestämde man sig för att det helt enkelt var en 69a. Så det här kanske mer är en hyllning till Woodstock om man ska vara petig.

Gitarren är en NOS, som betyder "New Old Stock". Idén är att den ska vara exakt som om den kom från fabrik 1969. Sprillans ny helt enkelt, men långt ifrån modern till sin konstruktion. Det är bara delvis sant eftersom den har compound neck och 9,5 radius för bättre (modernare) spelkomfort. Bortsett från det så ger den starka vibbar om ett nygammalt instrument. Precis som om man hittat caset under sina farföräldrars säng helt oöppnat. Tanken är förstås svindlande om det skulle hända, men det har hänt andra förr har jag hört.

Jag sätter mig och kopplar in den och slår an ett öppet E, och omedelbart märker jag att jag ler. Det är ju så med vissa instrument, att man bara direkt fastnar i dem. Det här instrumentet är inget undantag.

Kanske är det också just därför man lägger lite mer pengar på en Custom Shop (CS) än på en Standard, Deluxe eller Elite etc. I princip samma instrument om man ska vara elak, men CS har noggrannare valda träbitar och lite mer tid nedlagd på finish.

Detaljer som faktiskt spelar roll och som gör att konsistensen i serierna är högre och katastrofex hör till ovanligheten, även om det förekommer även här. Skälet till att det ibland kan bli fel kan vara kombinationen av kvalitén i delarna och träet tillsammans med misstag i slutkontrollen. Det händer i de flesta märkens fabriker, det är trots allt människor som tillverkar dem. Fender Custom Shop numera hör numera till en av de bäst fungerande när det gäller kvalitet, man brukar även tala om PRS som framgångsrika i det sammanhanget.

Eftersom gitarrers värde ofta inte bara ligger instrumentets egenskaper eller träbitarnas pris, utan också i det historiska "vibet" eller "storyn" runt instrumentet så fungerar alla märkens Custom-avdelningar på liknande sätt. Ju mäktigare story ju högre pris. Master Built by John Cruz är, i alla fall för mig, det ultimata. Jag vet inte varför, men jag har alltid gillat honom, ödmjuk kille som verkar helt manisk på det han gör.

Den här gitarren är inte Master Built, inte ens Team Built, utan pretty much "custom shop standard". Mycket är maskinbyggt men mycket är också slutfört för hand. Just det senare gör att instrumentet känns mer, uppträder mycket bättre och låter maffigare, med mer sustain och "kropp".

Kroppen är av al och lackad i Olympic White. Tillsammans med lönnhalsen ser det för många lite tråkig ut kanske, medan den för andra signalerar minimalism och classiness. Jag går på det senare.

Halsen sitter skruvad med 4 skruvar, eftersom den tillhör kategorin "transition" mellan Pre-CBS och CBS era där andra hälften handlade om 3 bolt necks och en annan trussrod (bullet). Jag gillar utseendet och arvet från 60´s strat i kombination med det stora huvudet. Gillar man stora huvudet men inte 3-bolt så är det 65-71 (mid) som gäller.

Halsen är compound dvs lite tjockare upp mot kroppen jämfört med vid huvudet och radien är 9,5" för lite lättare bändningar och minskad risk för fret-outs högt upp. Båda är justeringar jämfört med originalet som jag tycker är både smart och inte konstigt eftersom de inte påverkar utseendet alls.

Det som gjorde att jag fastnade för att byta bort min Gibson Custom Shop mot denna var att den har lönngreppbräda, och inte bara det. Konstruktionen är Maple Cap, dvs en lönngreppbräda limmad på lönnhalsen. Man gjorde detta mellan 1960-1968, mest på "special order" men under 67-68 så gjorde man fler, särskilt under 1967. Dessa är väldigt efterfrågade bland samlare, så här dyker värdet av "story" upp igen. För handen på hjärtat, hör man skillnad på en med maple cap och en med one-piece? Inte om du inte har någon form av autistisk talangfull förmåga, men för oss normalstörda handlar det enbart om "story".

Om du tittar på en maple hals med maple bräda i samma stycke så ser du oftast att det finns en "skunk stripe" på baksidan, en liten ränna där man trycker in dragstången och täcker för med en valnötsbit eller nåt man väljer. På en med Rosewood bräda eller Maple Cap, behövs inte det utan dragstången läggs i mellan grebbrädan och halsen.

Benämningen "skunk stripe" kommer från djuret skunk, för den som inte fattade det.

Här nedan finns en liten film med ett ljudtest av hur halsmicken och stallmicken låter.


Summa av kardemumman är att det kan löna sig att spara lite längre för en Custom Shop, det kan också finnas minst lika bra instrument i standardserier utanför Custom Shop. Sannolikheten att du blir verkligt nöjd är dock, rent statistiskt, att det lönar sig att gå på en Custom Shop.
Maple Cap påverkar inte ljudet, bara att det genom sin ovanlighet bygger "story", vilket ju alla tycker om i fler sammanhang än just gitarrer.

Betyg;
5 Zombies (5)





torsdag 30 juni 2016

Mad Professor "1" - Brown Sound in a box

Det är kanske ingen nyhet att Mad Professor tillverkar välljudande pedaler med hög kvalitet, och pedalen jag fick i händerna häromdagen inne hos Sebastian på These Go To 11 är inget undantag.  Mad Professor "1" är en pedal man inte riktigt vill stänga av och som inbjuder till att spela mer än vad man hade tänkt. Vissa gitarrer, förstärkare eller pedaler har ju den förmågan att beröra oss djupt inne i gitarrsjälen.


Pedalen har letat sig till Europa efter att ha funnits exklusivt i USA via Guitar Center. Tydligen strulade Guitar Center till det och Mad Professor tog sig friheten att avbryta samarbetet och sälja den även här i Europa.

Vad är då "1"? 
I grunden är det en overdrive med karaktären "Brown Sound". Soundet som  i slutet av 70- och i början av 80-talet satte stora avtryck i gitarrkretsar genom Eddie Van Halens gitarrljud.  I grunden rör det sig om "hot-roded Marshals". Just Eddies gitarrljud har diskuterats decennier och var länge en hemlighet. Han ljög många år om hur han fick till det genom att säga till journalister, på bland annat Guitar Player Magazine,  att han ökade volten till 140, vilket resulterade i att folk sprängde sina förstärkare på löpande band. I själva verket var det precis tvärt om. Förstärkaren var begagnad från England ställd på 220v, han ställde ner volten så lågt han kunde och kunde på så sätt köra sin 100 wattare på full volym på bland annat klubbar etc.

"I bought one through the recycling or the newspaper that was from England, and it was set on 220 volts. I didn’t know.” He ended up buying what amounted to a “super duper light dimmer” — a Variac transformer — to get around the problem. On the dial you could crank it up to 140 volts or down to zero. So I figured, if it’s on 220 and it’s that quiet, if I take the voltage and lower it, I wonder how low I can go and it still work. Well, it enabled me to turn my amp all the way up, save the tubes, save the wear and tear on the tubes, and play at clubs at half the volume. So, my Variac, my variable transformer was my volume knob. Too loud,  I’d lower it down to 50". 

Det förklarar väl kanske inte allt kring Brown Sound, det finns naturligtvis andra parametrar också. Faktum är att när Eddie använde termen så pratade han faktiskt inte ens om sitt gitarrsound. Det han gjorde var han beskrev sin brors virveltrummas ljud som han tyckte lät organiskt och brun är en organisk färg. Men i branschen blev det i alla fall synonymt med Eddies gitarrljud.

Sedan dess har det gjorts många försök, en del bra och en del mindre bra.

Mad Professors pedal på temat är ett utomordentligt bra alternativ till dig som vill ha det bruna ljudet utan att släpa omkring på en moddad 100 watts Marshall på tex flyget eller i bilen till gigget.

Dessutom sitter det ett fenomenalt reverb, som styrs i mängd med ratten "Reverb".
Mängden gain styr du bäst med din volymkontroll på gitarren, däremot ställer du karaktären och speciellt i de högre registren i distortionen med ratten "Brown". Presence fungerar i princip som på en förstärkare. "Level" styr som man anar volymen ut.

Är man en avskalad gitarrist och inte behöver mer än en bra distortion och ett bra enkelt reverb  för att trivas med sitt spelande så stämmer namnet på pedalen rätt bra. Man behöver liksom inget mer än pedal. Här nedan finns ett ljudtest som kanske passar i sammanhanget.


Den är heller inte jätteberoende av en speciell mick eller gitarr, den låter utmärkt med det mesta. Pratar vi förstärkare så är den väldigt resilient i den meningen att den fungerar bra utan att tappa för mycket i de flesta förstärkare du sätter den i. På det viset är den ju väldigt praktisk för den giggande gitarristen som sällan kan ta med egen rigg.

Om du oroar dig för att låta som Eddie Van Halen med den här så kan jag avdramatisera det, det kommer du inte att göra. Däremot får du en väldigt fint "distorted sound" för de 1795 tänder den kostar.

Mad Professor "1"  hamnar i kategorin "keeper" så den kommer finnas här i kryptan väldigt lång tid framöver.

Betyg:
5 Zombies (5)