Gulnande gitarrer, charmigt eller bara fult?
Många är vi som någon gång undrat över varför vissa vita gitarrer med åren blir gula, eller varför blåa med tiden kan bli gröna. Jimi Hendrix vita Strata är för många förebilden medan andra tycker bättre om Yngwie Malmsteens gulnade. Även om två gitarrer från början är vita, så kan färgen ihop med klarlacken (clear coat) oxidera och förvandlar en oskyldigt vit gitarr till en "smutsigt gul".
Fenomenet kan hittas på flera märken, varken Fender,Gibson eller Gretch går fria, så det är inte märkesspecifikt heller.
På tidiga gitarrer användes "nitrocellulose" under klarlacken och över tid så oxiderar alltså färgen och förändras. Även senare när vissa märken bytte till polyester hände det att också den ihop med klarlacken ändrade ton, även om det tog betydligt längre tid. Blåa gitarrer blev gröna och vita blev gula, vi har alla sett det i något sammanhang. Det verkar däremot inte vara en naturlag, vissa gitarrer klarade sig bättre och gitarrer som senare lackades i polyester var mer motståndskraftiga än de i nitro. Nästan all finish i dessa sammanhang består av beståndsdelarna pigment, bindmedel och lösningsmedel i kombination och det är den här kombinationen som ibland blir knepig
Riktiga gitarrfinsmakare älskar nitro, eftersom det var det man ofta använda i begynnelsen. Samtidigt hatar en del polyester och säger att det dödar ton. Vad som i praktiken låter bäst, nitro eller polyester, är inte riktigt lika enkelt att föra i bevis eftersom gitarrers ton bestäms av 20-30 andra variabler också. Men det tycks råda en viss enighet om att väldigt tjockt lager polyester hämmar ton, genom att påverka träets resonans.
Rent estetiskt kan man ju såklart ha lite olika uppfattning, det handlar om tycke och smak. Nitro blir kanske lite mer organiskt i sin framtoning, men å andra sidan väldigt ömtålig. Att nitro inte är så hållbart visar sig också i sammanhang där det förekommer stora temperaturskillnader, då träet kan röra sig och få lacken att spricka eller "krackelera". En del gillar det, andra får rysningar. Det är huvudskälet till att många gamla vintage gitarrer faktiskt ser så slitna ut som de gör, för att nitro var ett rätt dåligt val sett ur hållbarhetssynpunkt, och alltså inte enbart för att de spelats ofta. Numera har det å andra sidan blivit att betrakta som "attraktiva" i vissa läger, särskilt sedan "Relic-trenden" startade i mitten av 90-talet.
Polyester blev tåligare för yttre påverkan. På Fender började man med polyester 1968 och under senare delen av 70-talet lade man på så mycket som 11 lager och finishen blev mer eller mindre som granit, och såg samtidigt lite plastig ut en somliga. Ofta kan du avgöra om det är polyester genom dess fantastiska högglans som sitter i länge.
Tillbaks till färgförändringen. Det är många faktorer som påskyndar den här förändringen från exempelvis vit till gul, men klarlacken i kemisk reaktion med grundfärgen, tex nitro, är den starkast bidragande orsaken. Jag har förstått att opåverkade gitarrer är mer åtråvärda för samlare än till exempel gulnade om vi pratar Olympic White i Fenderkretsar eller Alpine White i Gibsonlägret. Är man ute efter bra players så kanske det inte spelar riktigt lika stor roll.
Vad tycker ni om fenomenet att en Les Paul eller Fender med exempelvis nitro finish "gulnar" med tiden?
Fenomenet kan hittas på flera märken, varken Fender,Gibson eller Gretch går fria, så det är inte märkesspecifikt heller.
På tidiga gitarrer användes "nitrocellulose" under klarlacken och över tid så oxiderar alltså färgen och förändras. Även senare när vissa märken bytte till polyester hände det att också den ihop med klarlacken ändrade ton, även om det tog betydligt längre tid. Blåa gitarrer blev gröna och vita blev gula, vi har alla sett det i något sammanhang. Det verkar däremot inte vara en naturlag, vissa gitarrer klarade sig bättre och gitarrer som senare lackades i polyester var mer motståndskraftiga än de i nitro. Nästan all finish i dessa sammanhang består av beståndsdelarna pigment, bindmedel och lösningsmedel i kombination och det är den här kombinationen som ibland blir knepigRiktiga gitarrfinsmakare älskar nitro, eftersom det var det man ofta använda i begynnelsen. Samtidigt hatar en del polyester och säger att det dödar ton. Vad som i praktiken låter bäst, nitro eller polyester, är inte riktigt lika enkelt att föra i bevis eftersom gitarrers ton bestäms av 20-30 andra variabler också. Men det tycks råda en viss enighet om att väldigt tjockt lager polyester hämmar ton, genom att påverka träets resonans.
Polyester blev tåligare för yttre påverkan. På Fender började man med polyester 1968 och under senare delen av 70-talet lade man på så mycket som 11 lager och finishen blev mer eller mindre som granit, och såg samtidigt lite plastig ut en somliga. Ofta kan du avgöra om det är polyester genom dess fantastiska högglans som sitter i länge.
Tillbaks till färgförändringen. Det är många faktorer som påskyndar den här förändringen från exempelvis vit till gul, men klarlacken i kemisk reaktion med grundfärgen, tex nitro, är den starkast bidragande orsaken. Jag har förstått att opåverkade gitarrer är mer åtråvärda för samlare än till exempel gulnade om vi pratar Olympic White i Fenderkretsar eller Alpine White i Gibsonlägret. Är man ute efter bra players så kanske det inte spelar riktigt lika stor roll.
Vad tycker ni om fenomenet att en Les Paul eller Fender med exempelvis nitro finish "gulnar" med tiden?
Vad tycker ni om tex "gulnande Les Pauls & Fender Strats?
Kommentarer
Skicka en kommentar