torsdag 4 februari 2016

Mer om "CBS era", en period som delar gitarrvärlden i två läger

I samband med att Leo Fender sålde sitt företag till CBS 1965 så startades en ny period och på sätt och vis byggdes en serie gitarrer som skulle komma att dela in Fender-användarna i två läger. Ett läger som älskar dessa instruments utseende och ton och ett läger som inte alls attraheras, vare sig av dess estetik, historia, spelbarhet eller tonkvaliteter. Det här är ett området som är djupt fascinerande och jag gjorde en artikel för ett tag sedan i samband med att Halkan satte ihop en Stratocaster 1979 åt mig. 

Personligen uppskattar jag pre-CBS, dvs Stratocasters tillverkade innan ägarbytet, lika mycket som "70-talsstratorna" som de också skulle komma att kallas. Begreppet är i och för sig lite misspekande eftersom instrumenten började förändras redan 1965 med bland annat "stor skalle" och det höll i sig ända till 1981. Faktum är att CBS-eran var betydligt längre än Pre-CBS och gitarrerna gjorde intryck på långt fler än de som i början av 60-talet köpte en Strata för att spela swing, dansmusik och surfrock.

Den första perioden av CBS-era, 1965-1971,  kallas "transition period". Den tiden får anses vara en överfasning mellan det gamla och det nya. Förändringarna skedde stegvis år från år.  Halsinfästningen och den nya dragstångslösningen, den så kallade "Bullet" kom exempelvis inte fören i mitten av 1971.  Transitiongitarrer från 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1971 är värda mer och kommer också från den mest intressanta perioden. Kanske är 1967 den mest spännande eftersom det tillverkades väldigt få gitarrer överhuvudtaget det året, men framförallt eftersom det var sista året då lacken fortfarande är tunn cellulosalack.

Från 1968 använde man polyesterlack, en stenhård och mer "tät" lack som enligt många förhindrade gitarrens trä att andas och som man menade stängde inne sustain. Hur mycket det påverkade tonen ska jag låta vara osagt eftersom det är många led i kedjan som i slutändan påverkar ton och sustain. 1967 är också året då den stora efterfrågan och uppsvinget kommer, efter att Jimi Hendrix förändrade spelplanen helt och hållet från slutet av 1966.

Ända fram till mitten av 1971 anses av många vara CBS tidens bästa år. Antagligen anses perioden vara bäst eftersom det är instrument som fortfarande är rätt så lika de instrument som tillverkades före 1965.

Den kanske mest innovativa förändringen var "tilt neck", en klurig lösning som möjliggjorde justering av halsvinkel utan behöva använda shims, dvs kilformade inlägg som ändrar halsvinkeln, en teknik som för med sig olika typer risker både för ton och långsiktig hållbarhet om man inte gör rätt. Att göra det är både tidsödande och komplicerat. Leo Fender som var ingenjör, och inte alls gitarrist, hade ändå förmågan att komma fram med geniala lösningar med fokus på kundnytta. Han ville att kunden skulle få service utfört snabbt och enkelt. Den här tiltfunktionen var såklart i den meningen genialisk, och även den att flytta justeringen av trussrod till skallen, men konsekvensen blev att gitarren i sin helhet rent estetiskt utvecklades till något helt annat.

Alla företag måste utveckla sina produkter, men de klassiska gitarrföretagen har en svårighet här. Marknaden vill inte se förändringar överhuvudtaget, se bara på Gibsons försök 2015...

Ett bra exempel på att marknaden inte vill ha förändringar är att när Fender 1975/76 bytte från stackade mickar till "flush pole" (flat). Det var verkligen inget som föll traditionalisterna i smaken. Men poängen med det var att försöka öka output utan att behöva öka antal varv koppartråd. Det hela rinner ut i olika spelstil så det kanske inte är så konstigt att en del hesiterar mellan "Staggered" och "Flat". Självklart gillade många överstyrare detta, eftersom starkare signal skjutsas in i förstärkare. Men å andra sidan passar en Staggered ofta vintage-konceptet bättre, de olika micktyperna utvecklar olika beteende hos den som spelar. Det finns mycket att säga om det här men jag lämnar det för nu.

Från mitten av 1971 lämnade Fender bland annat lösningen med 4 skruvar i halsinfästningen till 3.
Om man har de allra minsta kunskaper i hållfasthetlära så inser man ganska snart att 4 skruvar är stabilare än 3 stycken alla dagar i veckan.

Från mitten 1976 flyttas serienumret från neckplate till framsidan av huvudet och det är nu den riktiga problemen startar.

Den nya halsinfästningen och "tilt neck"  i kombination med brister i kvalitetskontroll och att "halsfickornas storlek" ibland varierade gjorde att att vissa instrument blev instabila. Skälet till att man gjorde lite större halsfickor, som var den egentligen problemhärden skulle det visa sig, var att man 1977 började med 11 lager polysterlack och för att inte lacken skulle spricka i det trånga utrymmet så krävdes en lite större halsficka. Konsekvensen ihop med 3-bolt blev ett av CBS-erans större misstag.

Enligt bland annat Peter Rooth, erfaren gitarrtekniker och CBS-vurmare, är det dock så att att strator från den här tiden som var instabila när det kom ut faktiskt genom åren fram till nu "satt sig" betydligt. Därför är det dåliga ryktet numera till viss del oförtjänt, även om kvalitetsbristerna generellt under CBS-era, särkilt från 77 och framåt, var en verklighet som alltfler uppmärksammade. Därom råder ingen tvekan.

1977 införde Fender också "5-way switch", en förvånande sen korrigering eftersom bland annat gitarrister som Eric Clapton under minst 10 års tid experimentera med tändstickor för att hitta mellanlägenamånga bytte ut switcharna till 5-vägs tillverkade av andra företag. 5-vägsswitchen är en förändring som skapade helt nya tonala kvaliteter hos Stratocaster som nu plötsligt fick två mickkombinationer till och därmed blev instrumentet mer mångsidigt.

Vikten på gitarrerna var en annan sån där sak som snabbt hamnade i fokus. Många gitarrer gjordes i Ask som är ett träslag som varierar mycket vad gäller densitet. Vissa väger extremt mycket, medan andra väger betydligt mindre. Det har att göra med att tillgången på tonträ blev alltmer problematisk och man började brista i urvalet i takt med att tillverkningsvolymerna ökade.

Problemen blev också värre ju längre in i 70-talet man kom, när tillverkningsvolymen ökade avsevärt. Att volymen ökade kan man lätt se på andrahandsmarknaden. Att hitta en bra "player" från 1979 till ett vettigt pris är inga problem, och sannolikheten att de idag är bra instrument (rätt justerade) är ganska stor. Det gäller att vara noggrann när man testar dem, vilket jag tycker man alltid ska göra. Att köpa på eBay kan verka vettigt, men att köpa ett lite dyrare instrument över internet är överhuvudtaget tveksamt i min bok. Om man inte är riskbenägen eller har mycket pengar. Att testa instrumentet tycker jag är det viktigaste köpmomentet av alla, i alla fall för mig.

Det enklaste sättet att urskilja en CBS från en pre-CBS är huvudets form och logotypen, som ökade i storlek för att kunna uppfattas tydligare i TV. CBS gjorde för övrigt flera företagsuppköp med sin TV-distribution som plattform, väldigt fiffigt får man ändå säga.

Det stora huvudet ger gitarren en helt annan "vibe" och det här delar gitarrister i två läger. Det är lite som PC och Mac faktiskt. Antingen älskar man det eller så avskyr man det, det finns få mellanlägen i den här världen. Jag tänker att huvudet säger en del om den tid som Fender gick igenom, en tid där större alltid verkar bättre och där synlighet var allt.

Många av de mer mer spännande gitarrister vi har och har haft genom har föredragit stora "skallen". Jimi Hendrix, Eric Clapton (70-tal), The Edge, Yngwie Malmsteen och inte minst CBS-guden Richie Blackmore. Listan kan göras längre. Jag tror personligen att vi kommer att se en revival de kommande åren.

Efter att ha sett en Stratocaster CBS från 1979 som hängde och såg lite dyster ut på Deluxe Music i Stockholm och som ingen tycktes vilja köpa så bestämde jag mig för att testa den. Den var svart och såg fuktskadad ut på nåt sätt.

Den svarta lacken hade spruckit och den såg överlag lite dimmig och gråblå ut istället för svart. Jag hade sett det tidigare på en Fender Lead II som jag hade i tonåren, en gitarr som kom från samma år.

Saken var den att under 1979 så experimenterade man med en ny vattenbaserad lack som skulle fungera som ersättning för den tjocka (11 lager) polyesterlack man använt sedan 1968 men som nu blivit förbjuden. Den här vattenbaserade lacken, var betydligt tunnare, men den fungerade inte alls och gitarren ser minst sagt skamfilad ut, lite som den fula ankungen. För mig har det ingen som helst betydelse, tvärt om. Det är dessutom spännande med gitarrer som är relikade på egen hand. Det är istället ett instruments förmåga att göra jobbet som jag sätter i främsta rummet.

Spelbarheten var det hur som helst inget fel på, tvärt om, så jag bytte bort lite grejer och svansade hem.

Väl hemma bytte ganska omgående det svarta plektrumskyddet som satt på, jag kände att vitt kanske lirar bättre med helheten. Under huven hittar jag allti precis det original som den lämnade fabriken. Det är alltid lika spännande att öppna och se vad man hittar. Att plektrumskyddet är original verifieras genom en liten dekal som sitter på undersidan av plektrumskyddet. Den sitter bara på en del strator från den här tiden, och på den står serienummret.

Hur spelar den då? När det gäller spelkänsla så består ju den av flera saker, både hur instrumentet uppträder rent fysiskt i händerna förstås men också hur det låter. Spelbarheten, stränghöjd och allt det där är lika bra som på min Olympic White från samma år.

Halsmick och Mittmick låter väldigt bra, stort och runt men inte muddigt. Stallmicken låter också bra, men personligen föredrar jag lite mer output och funderar på att byta den. Rosewood-brädan är riktigt mörk och tät, och påminner lite om ebenholts, det verkar vara hämtat ur ett riktigt fint parti.

Hittar man rätt instrument från CBS-eran så är det här riktigt bra instrument för pengarna. Tyvärr saknades original case, men jag har ett gammalt vintage hemma som får duga. Men det drar ned betyget lite sett till helheten.

Betyg:
4,7 Zombies (5)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar