Söndagstest: Fender Stratocaster Custom Shop -69

För några dagar sedan bytte jag till mig en ganska speciell Fender Custom Shop. Eller speciell föresten, den har några speciella egenskaper i och runt sig. Gitarren är en reissue av den modell som Jimi Hendrix spelade på under Woodstock, förutom att det var en -68 (aug).

Båda åren, sent 68 och 69 har defakto samma specs. Men då Woodstock var 1969 bestämde man sig för att det helt enkelt var en 69a. Så det här kanske mer är en hyllning till Woodstock om man ska vara petig.

Gitarren är en NOS, som betyder "New Old Stock". Idén är att den ska vara exakt som om den kom från fabrik 1969. Sprillans ny helt enkelt, men långt ifrån modern till sin konstruktion. Det är bara delvis sant eftersom den har compound neck och 9,5 radius för bättre (modernare) spelkomfort. Bortsett från det så ger den starka vibbar om ett nygammalt instrument. Precis som om man hittat caset under sina farföräldrars säng helt oöppnat. Tanken är förstås svindlande om det skulle hända, men det har hänt andra förr har jag hört.

Jag sätter mig och kopplar in den och slår an ett öppet E, och omedelbart märker jag att jag ler. Det är ju så med vissa instrument, att man bara direkt fastnar i dem. Det här instrumentet är inget undantag.

Kanske är det också just därför man lägger lite mer pengar på en Custom Shop (CS) än på en Standard, Deluxe eller Elite etc. I princip samma instrument om man ska vara elak, men CS har noggrannare valda träbitar och lite mer tid nedlagd på finish.

Detaljer som faktiskt spelar roll och som gör att konsistensen i serierna är högre och katastrofex hör till ovanligheten, även om det förekommer även här. Skälet till att det ibland kan bli fel kan vara kombinationen av kvalitén i delarna och träet tillsammans med misstag i slutkontrollen. Det händer i de flesta märkens fabriker, det är trots allt människor som tillverkar dem. Fender Custom Shop numera hör numera till en av de bäst fungerande när det gäller kvalitet, man brukar även tala om PRS som framgångsrika i det sammanhanget.

Eftersom gitarrers värde ofta inte bara ligger instrumentets egenskaper eller träbitarnas pris, utan också i det historiska "vibet" eller "storyn" runt instrumentet så fungerar alla märkens Custom-avdelningar på liknande sätt. Ju mäktigare story ju högre pris. Master Built by John Cruz är, i alla fall för mig, det ultimata. Jag vet inte varför, men jag har alltid gillat honom, ödmjuk kille som verkar helt manisk på det han gör.

Den här gitarren är inte Master Built, inte ens Team Built, utan pretty much "custom shop standard". Mycket är maskinbyggt men mycket är också slutfört för hand. Just det senare gör att instrumentet känns mer, uppträder mycket bättre och låter maffigare, med mer sustain och "kropp".

Kroppen är av al och lackad i Olympic White. Tillsammans med lönnhalsen ser det för många lite tråkig ut kanske, medan den för andra signalerar minimalism och classiness. Jag går på det senare.

Halsen sitter skruvad med 4 skruvar, eftersom den tillhör kategorin "transition" mellan Pre-CBS och CBS era där andra hälften handlade om 3 bolt necks och en annan trussrod (bullet). Jag gillar utseendet och arvet från 60´s strat i kombination med det stora huvudet. Gillar man stora huvudet men inte 3-bolt så är det 65-71 (mid) som gäller.

Halsen är compound dvs lite tjockare upp mot kroppen jämfört med vid huvudet och radien är 9,5" för lite lättare bändningar och minskad risk för fret-outs högt upp. Båda är justeringar jämfört med originalet som jag tycker är både smart och inte konstigt eftersom de inte påverkar utseendet alls.

Det som gjorde att jag fastnade för att byta bort min Gibson Custom Shop mot denna var att den har lönngreppbräda, och inte bara det. Konstruktionen är Maple Cap, dvs en lönngreppbräda limmad på lönnhalsen. Man gjorde detta mellan 1960-1968, mest på "special order" men under 67-68 så gjorde man fler, särskilt under 1967. Dessa är väldigt efterfrågade bland samlare, så här dyker värdet av "story" upp igen. För handen på hjärtat, hör man skillnad på en med maple cap och en med one-piece? Inte om du inte har någon form av autistisk talangfull förmåga, men för oss normalstörda handlar det enbart om "story".

Om du tittar på en maple hals med maple bräda i samma stycke så ser du oftast att det finns en "skunk stripe" på baksidan, en liten ränna där man trycker in dragstången och täcker för med en valnötsbit eller nåt man väljer. På en med Rosewood bräda eller Maple Cap, behövs inte det utan dragstången läggs i mellan grebbrädan och halsen.

Benämningen "skunk stripe" kommer från djuret skunk, för den som inte fattade det.

Här nedan finns en liten film med ett ljudtest av hur halsmicken och stallmicken låter.


Summa av kardemumman är att det kan löna sig att spara lite längre för en Custom Shop, det kan också finnas minst lika bra instrument i standardserier utanför Custom Shop. Sannolikheten att du blir verkligt nöjd är dock, rent statistiskt, att det lönar sig att gå på en Custom Shop.
Maple Cap påverkar inte ljudet, bara att det genom sin ovanlighet bygger "story", vilket ju alla tycker om i fler sammanhang än just gitarrer.

Betyg;
5 Zombies (5)





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

"Justera halsar är lite läskigt..."

Intonering av gitarr

Snårskogen kring Fender Stratocaster, MIA och MIM