fredag 26 februari 2016

Gitarrzombien Podcast avsnitt 12

I Avsnitt 12 möter vi Johan Lundgren som driver ett svenskt internationellt erkänt företag inom tillverkning av gitarrmikrofoner, Lundgren Guitar Pickups i Jönköping. Vi pratar om det mesta rörande olika typer av mickar, och hur man bör tänka när man väljer pickup till sin gitarr. Avsnittet innehåller delar som kan uppfattas som "nördigt", och man bör hänga med från början till slutet.




Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel Kordelius
Gäst: Johan Lundgren


tisdag 23 februari 2016

Tobias Lindberg om tre vinklar som har betydelse för spelkänsla

Arbetet med Marvin Custom ångar på riktigt bra och nu börjar man verkligen se att det händer saker där nere i verkstaden. För några veckor sedan påbörjade vi arbetet och jag gjorde några filmer på uppstarten. När jag besökte honom igen höll han på med huvudet och hade fått till en huvudvinkel på 11 grader, en vinkel han har på alla sina elgitarrer.

När vi sitter där och språkar föreslår jag att vi kanske skulle ge läsare och tittare lite tips på vägen, så vi la in ett avsnitt i filmen nedan om 3 vinklar på en gitarr som faktiskt spelar stor roll för hur en gitarr uppträder rent spelmässigt i meningen känsla.  Det kommer mot slutet av filmen nedan.

Vi talade också om mickarna, och jag har väl inte riktigt landat än i vad det är jag är ute efter. Jag gillar ju mickar med lite högre output, utan att gå över styr så gitarren tappar karaktär. Men vi är inte där riktigt än i produktionen så jag får fundera vidare.

Håll till godo:


Läs mer om TLL Guitars.

fredag 19 februari 2016

Gitarrzombien Podcast avsnitt 11 om "pedaler"

I Gitarrzombien Podcast avsnitt 11 ger vi oss i kast med pedaler och träffar den förnämlige Sebastian Nylund, som dels är en av landets mest anlitade sessionmusiker men som även driver pedalbutiken "TheseGoTo11" i Stockholm.

Vi pratar grundljud i allmänhet och pedaler i synnerhet och dessutom listar Sebastian de 10 mest ikoniska pedalerna genom tiderna.



Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel "Professorn" Kordelius
Gäst: Sebastian Nylund


måndag 15 februari 2016

Custom Audio Electronics Boost/Overdrive och Bob Bradshaw

Om man samtalar om effekter av olika slag så kommer man till slut alltid osökt in på något som är direkt eller indirekt kopplat till Bob Bradshaw, Custom Audio Electronics. En tillverkare som kopplas samman med hög kvalitet och lösningar där "endast det enkla är möjligt". Även om Bradshaws lösningar många gånger sett komplicerade ut genom åren så är det faktiskt den filosofin som måste regera, eftersom när vi pratar signalkedjor så har varje komponent och moment i någon mening en påverkan på ljudet. 

Custom Audio Electronics har tillsammans med MXR gjort en serie pedaler som är mycket intressanta, men först lite om Bradshaw själv.

Bob Bradshaw byggde upp sin verksamhet i LA under 80-talet och blev känd som pedalbord- och rackbyggare (rig builder). Han tog sig in i musikbranschen genom tekniken och likt Leo Fender är han i första hand en genial ingenjör och inte alls en gitarrist i grunden. Faktum är att när båda startade sina karriärer kunde ingen av dem i stort sätt ta ett ackord på en gitarr.

Bradshaw levererade effektsystem för storheter som Van Halen, Duran Duran, Steely Dan, Madonna band, Gloria Estefan, Dokken, Aerosmith, Motley Crue, Def leppard, Steve Vai och i stort sett alla andra i branschen vid den tiden. Ingen har byggt så många effektlösningar, loop-switchar, åt artister som Bob Bradshaw. Han är en legend och många gånger förebild i sin egen bransch. Sveriges bästa pedalbordsbyggare referat ofta till Bradshaw som pionjär och än idag en av världens skickligaste och jobbar bl.a med Dweezil Zappa.

Bobs switchsystem förenklade för gitarrister som han ofta såg fick steppa omkring på sina pedalbord och kröka rygg för att ändra inställningar under gig. Med switchsystemet kunde man via en styrenhet på scenen "byta pedaler" och "pedalkombinationer" som fanns stationerade i ett racksystem bakom scenen. Även idag använder många dessa typer av racksystem, även det numer finns digitala inslag i dem. Då när allt var under upprullning var allt analogt.

Fredrik Åkesson i Opeth använder bland annat ett system som byggts här i Sverige, ett bygge med traditioner ända tillbaka till Bradshaw på 80-talet. Ett syfte med dessa system är dels förstås att förenkla för gitarristen men också att bygga något som håller signal och inte brusar.

Bob Bradshaw började för en tid sedan samarbeta med Dunlop MXR kring en serie pedaler till massmarknaden. Bradshaw hade tidigare byggt custompedaler till artister sedan lång tid och några av dem blev utgångspunkterna när samarbetet med MXR startade. I serien finns Wha Wha (MC404), Boost/Liner MC401, Buffer MC406,  och en Boost/Overdrive (MC402).  För två år sedan köpte jag Wha Wha MC404 och det är min favorit tillsammans med Cantrell Wha Wha.



Nu tänkte jag att vi kunde titta närmare på MC402, boost/overdrive. Men först ett allmänt resonemang om boost och overdrive.

En boost kan ju lösa flera behov, den kan dels "stärka signalen" och feta till det rent allmänt i din kedja och den kan också öka signalen (volymen) in i förstärkaren och på så sätt användas som lead-tone när du vill sticka fram lite mer. Mer signal in i förstärkare ger också mer överstyrning i det förstärkaren levererar, det blir mer och fetare gain helt enkelt.

En boost på rent ljud fungerar på samma sätt som på gain, du adderar mer till din ljudkaraktär och du kan få den rena förstärkaren att "spricka upp" eller "nästan spricka upp" och bli överstyrd.

Det är också här som mina problem med olika boostpedaler, nämligen på det sätt de låtar och påverkar slutresultatet. En boost ska bibehålla gitarrens och förstärkarens grundkaraktär tycker jag, dvs den ska vara transparant, och inte förändra ljudets "fingeravtryck".

En overdrive (soft-clipping) kan fylla flera olika syften, antingen addera karaktär den befintlig ljudbild i din förstärkare eller bara addera "gain", "sustain" och "lite mer punch". Overdriven, precis som distpedalen (hard-clipping), tillför en överstyrd signal in i förstärkaren och med mer överstyrning kommer ofta mer sustain, dvs att din gitarrton "håller i sig lite längre". Ofta är det sustain man söker och inte nödvändigtvis mer gain. Overdrives tillför det plus en överstyrning som har lite mjukare karaktär än distboxen. Gränserna dem emellan är idag mer flytande. Läs mer här...

Om du lyssnar på tex Blackmore, eller Yngwie, gitarrister med mycket sustain så kommer du höra att deras gain/distortion många gånger är förvånansvärt låg. Sustain är till stor hjälp när du spelar solospel eftersom tonen inte "dör ut" så snabbt, du kan så att säga hänga eller vila i tonen. Bra sustain genom att överdriva gain är ingen konst att få till, men att med låg gain få riktigt bra sustain kräver flera saker som tex gitarrens beskaffenhet och förstärkarens karaktär och högtalare med mera. Men en overdrive-pedal kan absolut bidra till ökad sustain.

Väldigt få overdrivepedaler och även distpedaler låter bra i sig själva, jag skulle säga att de flesta behöver en bra gainstruktur i förstärkaren att jobba med.  Några som jag kan rekommendera är OKKO DiAblo och Olssons The Wizzard och när det gäller distpedaler så har Mesa ett par riktigt bra och även Marshall för ett tiotal år sedan. Det finns naturligtvis fler men det är mer undantag än regel att de på egen hand kan ersätta en förstärkargain. Jag använder dem mest till att addera värde i en befintlig bra gain i förstärkare, men jag vet att andra har helt andra erfarenheter.

Men helt sant är att olika overdrivepedaler gör lite av samma sak men på olika sätt, och man bör därför vara på det klara med vad det är man söker. Innan jag fattade det kunde jag inte riktigt begripa varför en del lät bra och andra faktiskt riktigt dåligt. Jag hade liksom inte klart för mig vad det var jag var ute efter. Nu har jag en fantastiskt förstärkare, som jag för allt i världen inte vill ska börja låta på ett annat vis bara för att jag lägger till en overdrive för att få lite mer av det goda. Jag skriver lite mer av det goda eftersom för mycket av det goda lätt blir till illamående, i många sammanhang. Min favoritfärstärkare är Marshall JVM Joe Satriani, en väldigt mångsidig historia med riktigt bra kvalitet i ljudet.

En overdrive kan alltså bli ett problem om du har en förstärkare du verkligen gillar, många overdrives har en alldeles för stor påverkan på ljudbilden i det fallet. Omvänt kan en overdrivepedal låta på ett sätt i en förstärkare och påtagligt annorlunda i en annan. Bra att veta det, eftersom den vetskapen gör att det tex blir svårt att säga hur en särskild overdrivepedal låter. Det beror på brukar jag säga. Det bästa man kan göra är att ta tillfället i akt och prova så mycket man kommer åt, det utvecklar ditt "ton-öra" och du lär dig att avgöra kvalitet som det betyder för dig. Vad andra tycker är nog intressant men inget man kan lita blint på.


Custom Audio Electronics MC402 Boost/Overdrive
Bob Bradshaw och MXR har skapat en ganska enkel lösning på en boost och en overdrive i samma paket, det är liksom inga konstigheter. Overdriven påminner om och kan användas som en Tubescreamer, dvs en klassisk "supportive overdrive" och kanske inget man utgår ifrån om man vill bygga en egen ton, mer som "add on" till en din förstärkares grundsound. Gemensamt med båda funktionerna är just att de är transparenta och inte påverkar förstärkarens grundljud särskilt mycket.

Boosten använder jag på både ren kanal och lead kanal, för olika syften men den klarar båda uppgifterna bra. Mitt rena ljud kliver fram och får lite mer kropp och mitt gainade blir bara mer det också.

Overdriven använder jag bara på leadkanalen för extra sustain och lite mer saturation, särskilt på en crunchig förstärkarinställning. Då kan en overdrive tillföra vanvettig mycket för spelglädjen utan att missfärga ljudet på något sätt.

Med bara den här pedalen kan jag få fram bra tidig Jimi Hendrix "Little Wing clean" med boost-delen av pedalen och om jag kör lite crunch på förstärkaren förvandlas det till Stevie Ray Vaughan style.

Men jag kan också få fram från 70-tals Blackmore-ish via 80-tals metal till mer moderna tongångar med leadkanalerna.

När jag fick hem den glappade den i en boostfunktionen, men det visade sig bero på att batteriet inte var inkopplat och baterifästet hängde ned på kretskortet och skapade kaos. Om man inte är van problemsökning så kan det hända att man tror den är trasig. Jag tycker nog att man kan vara lite mer noggrann i hopsättningen.

Det här är en pedal jag sålt en gång, men som jag köpt en ny av. Det brukar vara ett bra betyg.

Betyg:
4,9 Zombies (5)


fredag 12 februari 2016

Gitarrzombien Podcast avsnitt 10 "CBS-era"

Efter blogginlägget häromsistens på temat CBS och det stora intresset som följde så beslutade vi att bjuda in en expert på området och göra ett fokusprogram, nämligen Peter Rooth.

I programmet går vi igenom alla viktiga årtal under Fenders CBS-era, men också en hel del djupdykningar i mickar, maple cap, string trees, olika lacker, halsar, dragstänger och mer därtill.

Avsnitt 10 är kanske det mest råpackade programmet hittills. Det är sällan man har två så kunniga personer. Daniel Kordelius är ju en av de mer kunniga inom Fender pre-CBS och senare delen av produktionen och dessutom Peter Rooth.

Peter Rooth är en av Sveriges mer erkända experter på CBS-era. Peter har jobbat med både Ritchie Blackmore och Yngwie Malmsteen, två gitarrister som förknippas med CBS Stratocasters. När det gäller Yngwie så var Peter starkt involverad i processen då Yngwie fick göra en av sina signaturmodeller, "The Duck", hos Fender. En gitarr som också blivit synonymt med gulnade 70-talsstrator, eller "Yngwie-gula" som de också kallas.

Peter har också hjälpt till med specarna i en custombeställd Fender Custom Shop 1967 till Gitarrzombien. En gitarr som har en del modifieringar jämfört med standardmodellen. Gitarren blir en s.sk "teambuilt" gitarr, dvs det är flera personer som bygger gitarren jämfört med masterbuilt som är byggd av en och samma person. Modifieringarna är annorlunda mickar, Antic Relic (gulnad), olackad och skitig baksida av hals och "look for dark Rosewood" m.m.

Här är avsnitt 10:


Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel Kordelius
Gäst: Peter Rooth, gitarrtekniker


onsdag 10 februari 2016

Gulnande gitarrer, charmigt eller bara fult?

Många är vi som någon gång undrat över varför vissa vita gitarrer med åren blir gula, eller varför blåa med tiden kan bli gröna. Jimi Hendrix vita Strata är för många förebilden medan andra tycker bättre om Yngwie Malmsteens gulnade. Även om två gitarrer från början är vita, så kan färgen ihop med klarlacken (clear coat) oxidera och förvandlar en oskyldigt vit gitarr till en "smutsigt gul". 

Fenomenet kan hittas på flera märken, varken Fender,Gibson eller  Gretch går fria, så det är inte märkesspecifikt heller.

På tidiga gitarrer användes "nitrocellulose" under klarlacken och över tid så oxiderar alltså färgen och förändras.  Även senare när vissa märken bytte till polyester hände det att också den ihop med klarlacken ändrade ton, även om det tog betydligt längre tid. Blåa gitarrer blev gröna och vita blev gula, vi har alla sett det i något sammanhang. Det verkar däremot inte vara en naturlag, vissa gitarrer klarade sig bättre och gitarrer som senare lackades i polyester var mer motståndskraftiga än de i nitro. Nästan all finish i dessa sammanhang består av beståndsdelarna pigment, bindmedel och lösningsmedel i kombination och det är den här kombinationen som ibland blir knepig

Riktiga gitarrfinsmakare älskar nitro, eftersom det var det man ofta använda i begynnelsen. Samtidigt hatar en del polyester och säger att det dödar ton. Vad som i praktiken låter bäst, nitro eller polyester, är inte riktigt lika enkelt att föra i bevis eftersom gitarrers ton bestäms av 20-30 andra variabler också. Men det tycks råda en viss enighet om att väldigt tjockt lager polyester hämmar ton, genom att påverka träets resonans.

Rent estetiskt kan man ju såklart ha lite olika uppfattning, det handlar om tycke och smak. Nitro blir kanske lite mer organiskt i sin framtoning, men å andra sidan väldigt ömtålig. Att nitro inte är så hållbart visar sig också i sammanhang där det förekommer stora temperaturskillnader, då träet kan röra sig och få lacken att spricka eller "krackelera". En del gillar det, andra får rysningar. Det är huvudskälet till att många gamla vintage gitarrer faktiskt ser så slitna ut som de gör, för att nitro var ett rätt dåligt val sett ur hållbarhetssynpunkt, och alltså inte enbart för att de spelats ofta. Numera har det å andra sidan blivit att betrakta som "attraktiva" i vissa läger, särskilt sedan "Relic-trenden" startade i mitten av 90-talet.

Polyester blev tåligare för yttre påverkan. På Fender började man med polyester 1968 och under senare delen av 70-talet lade man på så mycket som 11 lager och finishen blev mer eller mindre som granit, och såg samtidigt lite plastig ut en somliga. Ofta kan du avgöra om det är polyester genom dess fantastiska högglans som sitter i länge.

Tillbaks till färgförändringen. Det är många faktorer som påskyndar den här förändringen från exempelvis vit till gul, men klarlacken i kemisk reaktion med grundfärgen, tex nitro,  är den starkast bidragande orsaken. Jag har förstått att opåverkade gitarrer är mer åtråvärda för samlare än till exempel gulnade om vi pratar Olympic White i Fenderkretsar eller Alpine White i Gibsonlägret. Är man ute efter bra players så kanske det inte spelar riktigt lika stor roll.

Vad tycker ni om fenomenet att en Les Paul eller Fender med exempelvis nitro finish "gulnar" med tiden?


Vad tycker ni om tex "gulnande Les Pauls & Fender Strats?

Det ökar värdet för mig och det är snyggt
Det minskar värdet och är högst irriterande
Jag bryr mig faktiskt inte om det alls
Do Quizzes



måndag 8 februari 2016

TLL Guitars och bygget av en Marvin Custom

Häromledes hade jag det stora nöjet att stöta på Tobias Lindberg som driver TLL Guitars. En liten hårdsatsande gitarrbyggare som tagit fram egna modeller, både archtops och elgitarrer. Tobias har utbildat sig på Musikinstrumentakademien i Upplands Väsby, där hantverk och musik möts. Hans elgitarr heter i sitt basutförande för Marvin och har lite "vintage look" runt en "modern player". 

Jag träffar honom i hans verkstad på söder i Stockholm i närheten av Vita Bergen, en kall lokal som ugnseldas till fungerande temperatur.

I verkstaden finns det mesta som behövs för professionell gitarrutveckling, slipmaskiner, bandsåg, CNC-maskin.

Tobias kollega, Magnus Ramel, som också sitter och jobbar i lokalen gör professionella inlays både för hand och med CNC maskin. Verkstaden möter besökare med en välkomnande kreativ miljö och det knastrar hemtrevligt i den pelletseldande ugnen.

Jag får testa en av Tobias Marvins som han har i lokalen och vi resonerar om hur en eventuell gitarr till mig skulle kunna se ut.

Gitarren kastar min hjärna tillbaka till 50-talet och det är verkligen ett gediget hantverk och de sparsmakade detaljerna är mycket vackert utförda.

Mekaniken är i guld, vilket faktiskt spelar roll för vissa gitarrer och det ger den ett påkostat intryck. Det speciella när det gäller hårdvaran är mickkåporna som är väldigt unika till utseendet och innanför sitter ett par mickar av typen P90, lindade av Tobias partner i lokalen. De är "medel" i output och efter lite testande hemma också bestämmer jag mig för att i min ska det sitta samma mickar men om möjligt lite hetare.

Halsen, i lönn, har en typ C-shape och känns skön i händerna direkt, en viktig egenskap som många gånger fäller avgörande om "do or die". Greppbrädan i ebenholts sätter ytterligare ett starkt intryck och viskar om vad den här gitarren kan prestera. Jag gillar ebenholts, det är vackert och det svarar tydligt när fingrarna gör utflykt.

Det karrakteristiska huvudet sätter pricken över i:et och formgivningsmässigt gillar jag det genomgående temat med runda former. Det känns genomtänkt och konstnärligt, istället för att som många gör "sejfa" med klassiska utseenden. Tobias försöker verkligen sticka ut med sina instrument i en annars ganska konform och förutsägbar miljö. Det är dubbelt det här, jag gillar samtidigt vissa instrument för vad de just är. Uppfinningar som som håller designmässigt efter 60 år, är det förstås inget fel på alls. Men mångfalden som Tobias och andra bidrar till skapar nyfikenhet och tänjer en del förutfattade meningar. Det gillar jag.

Det är ett lättspelat instrument, det moderna perspektivet är tydligt, och den är inte alls tung. Tobias har satt strategiskt placerade reliefhål inuti mahognykroppen. Dess placering påverkar inte tonen säger Tobias, inte som vissa andra tekniker som bland annat Gibson använt och lämnat genom åren.

Jag bestämmer mig för att jag vill ha en Marvin Custom. En gitarr att ställa bredvid "Zombie Guitar". De båda kommer rama in varsin del av vad jag gillar med handbyggda instrument.

Men jag vill att den ska vara svart, med samma ebeholts greppbräda, C-shape halsprofil, lite hetare "P90" och scalopped vid det högre banden. I övrigt önskar jag den i linje med vanliga Marvin-gitarrer. Det blir som en "vintage-classic-rock-modern-playing-axe". Lite av det bästa ur flera världar.

Jag tänker att det är just det här som är uppsidan med instrument byggda på kundens specifikationer, att man får en gitarr som möter det man vill ha, eller i alla fall upplever att att man vill ha. Det finns inga garantier, så samtalen om vad man förväntar sig är viktiga. Att vara överens är i början är viktigt, så både tillverkare och kund delar vision. Den biten missar man ju själv när man köper serietillverkade instrument, man lägger liksom den biten i tillverkarens händer helt och hållet. Jag upplever många gånger att det stora utbudet av serie-gitarrer i sig är en chimär. eftersom det är få som uppfyller de krav du har på en gitarr. Visst händer det, jag har flera som jag menar är perfekta instrument för mig, men allt för sällan.

Jag tänker att ni nu får följa med till TLLs verkstag framöver, och se hur arbetet går. Den första filmen beskriver lite av arbetet med kroppen och halsvinkeln. Missa inte Tobias i Gitarrzombiens Podcast också om ni är mer mer nyfikna på honom.




Den andra filmen berättar om Tobias sätt att göra "binding" och fräsa "pickup cavities".

fredag 5 februari 2016

Gitarrzombien Podcast 9 med supergitarristen Jan Granvik

Vi har nu 20 000 nedladdade program och varje program får ca 3500 hårdkokt intresserade lyssnare. Vi är smått förstummade och samtidigt väldigt stolta över att numera kunna kalla oss "sveriges största podcast" på temat gitarrer. Dessutom funderar vi på hur vi utvecklar det hela mot att bli en kanal för gitarrister av gitarrister och vi söker hela tiden dialog med våra lyssnare. Att vara störst är en högst temporär position och i sig inget eftersträvansvärt. Det vi vill är att göra spännande program för våra lyssnare och oss själva.

I avsnitt 9 möter vi supergitarristen Jan Granvik, som numera är ordförande i Musikerförbundet, i ett samtal om övningsdisciplin, utrustning, gitarrljud och musikerbranschens framtida öde.





Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Daniel Kordelius
Gäst: Jan Granvik, Musikerförbundet och tidigare Glory

torsdag 4 februari 2016

Mer om "CBS era", en period som delar gitarrvärlden i två läger

I samband med att Leo Fender sålde sitt företag till CBS 1965 så startades en ny period och på sätt och vis byggdes en serie gitarrer som skulle komma att dela in Fender-användarna i två läger. Ett läger som älskar dessa instruments utseende och ton och ett läger som inte alls attraheras, vare sig av dess estetik, historia, spelbarhet eller tonkvaliteter. Det här är ett området som är djupt fascinerande och jag gjorde en artikel för ett tag sedan i samband med att Halkan satte ihop en Stratocaster 1979 åt mig. 

Personligen uppskattar jag pre-CBS, dvs Stratocasters tillverkade innan ägarbytet, lika mycket som "70-talsstratorna" som de också skulle komma att kallas. Begreppet är i och för sig lite misspekande eftersom instrumenten började förändras redan 1965 med bland annat "stor skalle" och det höll i sig ända till 1981. Faktum är att CBS-eran var betydligt längre än Pre-CBS och gitarrerna gjorde intryck på långt fler än de som i början av 60-talet köpte en Strata för att spela swing, dansmusik och surfrock.

Den första perioden av CBS-era, 1965-1971,  kallas "transition period". Den tiden får anses vara en överfasning mellan det gamla och det nya. Förändringarna skedde stegvis år från år.  Halsinfästningen och den nya dragstångslösningen, den så kallade "Bullet" kom exempelvis inte fören i mitten av 1971.  Transitiongitarrer från 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1971 är värda mer och kommer också från den mest intressanta perioden. Kanske är 1967 den mest spännande eftersom det tillverkades väldigt få gitarrer överhuvudtaget det året, men framförallt eftersom det var sista året då lacken fortfarande är tunn cellulosalack.

Från 1968 använde man polyesterlack, en stenhård och mer "tät" lack som enligt många förhindrade gitarrens trä att andas och som man menade stängde inne sustain. Hur mycket det påverkade tonen ska jag låta vara osagt eftersom det är många led i kedjan som i slutändan påverkar ton och sustain. 1967 är också året då den stora efterfrågan och uppsvinget kommer, efter att Jimi Hendrix förändrade spelplanen helt och hållet från slutet av 1966.

Ända fram till mitten av 1971 anses av många vara CBS tidens bästa år. Antagligen anses perioden vara bäst eftersom det är instrument som fortfarande är rätt så lika de instrument som tillverkades före 1965.

Den kanske mest innovativa förändringen var "tilt neck", en klurig lösning som möjliggjorde justering av halsvinkel utan behöva använda shims, dvs kilformade inlägg som ändrar halsvinkeln, en teknik som för med sig olika typer risker både för ton och långsiktig hållbarhet om man inte gör rätt. Att göra det är både tidsödande och komplicerat. Leo Fender som var ingenjör, och inte alls gitarrist, hade ändå förmågan att komma fram med geniala lösningar med fokus på kundnytta. Han ville att kunden skulle få service utfört snabbt och enkelt. Den här tiltfunktionen var såklart i den meningen genialisk, och även den att flytta justeringen av trussrod till skallen, men konsekvensen blev att gitarren i sin helhet rent estetiskt utvecklades till något helt annat.

Alla företag måste utveckla sina produkter, men de klassiska gitarrföretagen har en svårighet här. Marknaden vill inte se förändringar överhuvudtaget, se bara på Gibsons försök 2015...

Ett bra exempel på att marknaden inte vill ha förändringar är att när Fender 1975/76 bytte från stackade mickar till "flush pole" (flat). Det var verkligen inget som föll traditionalisterna i smaken. Men poängen med det var att försöka öka output utan att behöva öka antal varv koppartråd. Det hela rinner ut i olika spelstil så det kanske inte är så konstigt att en del hesiterar mellan "Staggered" och "Flat". Självklart gillade många överstyrare detta, eftersom starkare signal skjutsas in i förstärkare. Men å andra sidan passar en Staggered ofta vintage-konceptet bättre, de olika micktyperna utvecklar olika beteende hos den som spelar. Det finns mycket att säga om det här men jag lämnar det för nu.

Från mitten av 1971 lämnade Fender bland annat lösningen med 4 skruvar i halsinfästningen till 3.
Om man har de allra minsta kunskaper i hållfasthetlära så inser man ganska snart att 4 skruvar är stabilare än 3 stycken alla dagar i veckan.

Från mitten 1976 flyttas serienumret från neckplate till framsidan av huvudet och det är nu den riktiga problemen startar.

Den nya halsinfästningen och "tilt neck"  i kombination med brister i kvalitetskontroll och att "halsfickornas storlek" ibland varierade gjorde att att vissa instrument blev instabila. Skälet till att man gjorde lite större halsfickor, som var den egentligen problemhärden skulle det visa sig, var att man 1977 började med 11 lager polysterlack och för att inte lacken skulle spricka i det trånga utrymmet så krävdes en lite större halsficka. Konsekvensen ihop med 3-bolt blev ett av CBS-erans större misstag.

Enligt bland annat Peter Rooth, erfaren gitarrtekniker och CBS-vurmare, är det dock så att att strator från den här tiden som var instabila när det kom ut faktiskt genom åren fram till nu "satt sig" betydligt. Därför är det dåliga ryktet numera till viss del oförtjänt, även om kvalitetsbristerna generellt under CBS-era, särkilt från 77 och framåt, var en verklighet som alltfler uppmärksammade. Därom råder ingen tvekan.

1977 införde Fender också "5-way switch", en förvånande sen korrigering eftersom bland annat gitarrister som Eric Clapton under minst 10 års tid experimentera med tändstickor för att hitta mellanlägenamånga bytte ut switcharna till 5-vägs tillverkade av andra företag. 5-vägsswitchen är en förändring som skapade helt nya tonala kvaliteter hos Stratocaster som nu plötsligt fick två mickkombinationer till och därmed blev instrumentet mer mångsidigt.

Vikten på gitarrerna var en annan sån där sak som snabbt hamnade i fokus. Många gitarrer gjordes i Ask som är ett träslag som varierar mycket vad gäller densitet. Vissa väger extremt mycket, medan andra väger betydligt mindre. Det har att göra med att tillgången på tonträ blev alltmer problematisk och man började brista i urvalet i takt med att tillverkningsvolymerna ökade.

Problemen blev också värre ju längre in i 70-talet man kom, när tillverkningsvolymen ökade avsevärt. Att volymen ökade kan man lätt se på andrahandsmarknaden. Att hitta en bra "player" från 1979 till ett vettigt pris är inga problem, och sannolikheten att de idag är bra instrument (rätt justerade) är ganska stor. Det gäller att vara noggrann när man testar dem, vilket jag tycker man alltid ska göra. Att köpa på eBay kan verka vettigt, men att köpa ett lite dyrare instrument över internet är överhuvudtaget tveksamt i min bok. Om man inte är riskbenägen eller har mycket pengar. Att testa instrumentet tycker jag är det viktigaste köpmomentet av alla, i alla fall för mig.

Det enklaste sättet att urskilja en CBS från en pre-CBS är huvudets form och logotypen, som ökade i storlek för att kunna uppfattas tydligare i TV. CBS gjorde för övrigt flera företagsuppköp med sin TV-distribution som plattform, väldigt fiffigt får man ändå säga.

Det stora huvudet ger gitarren en helt annan "vibe" och det här delar gitarrister i två läger. Det är lite som PC och Mac faktiskt. Antingen älskar man det eller så avskyr man det, det finns få mellanlägen i den här världen. Jag tänker att huvudet säger en del om den tid som Fender gick igenom, en tid där större alltid verkar bättre och där synlighet var allt.

Många av de mer mer spännande gitarrister vi har och har haft genom har föredragit stora "skallen". Jimi Hendrix, Eric Clapton (70-tal), The Edge, Yngwie Malmsteen och inte minst CBS-guden Richie Blackmore. Listan kan göras längre. Jag tror personligen att vi kommer att se en revival de kommande åren.

Efter att ha sett en Stratocaster CBS från 1979 som hängde och såg lite dyster ut på Deluxe Music i Stockholm och som ingen tycktes vilja köpa så bestämde jag mig för att testa den. Den var svart och såg fuktskadad ut på nåt sätt.

Den svarta lacken hade spruckit och den såg överlag lite dimmig och gråblå ut istället för svart. Jag hade sett det tidigare på en Fender Lead II som jag hade i tonåren, en gitarr som kom från samma år.

Saken var den att under 1979 så experimenterade man med en ny vattenbaserad lack som skulle fungera som ersättning för den tjocka (11 lager) polyesterlack man använt sedan 1968 men som nu blivit förbjuden. Den här vattenbaserade lacken, var betydligt tunnare, men den fungerade inte alls och gitarren ser minst sagt skamfilad ut, lite som den fula ankungen. För mig har det ingen som helst betydelse, tvärt om. Det är dessutom spännande med gitarrer som är relikade på egen hand. Det är istället ett instruments förmåga att göra jobbet som jag sätter i främsta rummet.

Spelbarheten var det hur som helst inget fel på, tvärt om, så jag bytte bort lite grejer och svansade hem.

Väl hemma bytte ganska omgående det svarta plektrumskyddet som satt på, jag kände att vitt kanske lirar bättre med helheten. Under huven hittar jag allti precis det original som den lämnade fabriken. Det är alltid lika spännande att öppna och se vad man hittar. Att plektrumskyddet är original verifieras genom en liten dekal som sitter på undersidan av plektrumskyddet. Den sitter bara på en del strator från den här tiden, och på den står serienummret.

Hur spelar den då? När det gäller spelkänsla så består ju den av flera saker, både hur instrumentet uppträder rent fysiskt i händerna förstås men också hur det låter. Spelbarheten, stränghöjd och allt det där är lika bra som på min Olympic White från samma år.

Halsmick och Mittmick låter väldigt bra, stort och runt men inte muddigt. Stallmicken låter också bra, men personligen föredrar jag lite mer output och funderar på att byta den. Rosewood-brädan är riktigt mörk och tät, och påminner lite om ebenholts, det verkar vara hämtat ur ett riktigt fint parti.

Hittar man rätt instrument från CBS-eran så är det här riktigt bra instrument för pengarna. Tyvärr saknades original case, men jag har ett gammalt vintage hemma som får duga. Men det drar ned betyget lite sett till helheten.

Betyg:
4,7 Zombies (5)