torsdag 30 juni 2016

Mad Professor "1" - Brown Sound in a box

Det är kanske ingen nyhet att Mad Professor tillverkar välljudande pedaler med hög kvalitet, och pedalen jag fick i händerna häromdagen inne hos Sebastian på These Go To 11 är inget undantag.  Mad Professor "1" är en pedal man inte riktigt vill stänga av och som inbjuder till att spela mer än vad man hade tänkt. Vissa gitarrer, förstärkare eller pedaler har ju den förmågan att beröra oss djupt inne i gitarrsjälen.


Pedalen har letat sig till Europa efter att ha funnits exklusivt i USA via Guitar Center. Tydligen strulade Guitar Center till det och Mad Professor tog sig friheten att avbryta samarbetet och sälja den även här i Europa.

Vad är då "1"? 
I grunden är det en overdrive med karaktären "Brown Sound". Soundet som  i slutet av 70- och i början av 80-talet satte stora avtryck i gitarrkretsar genom Eddie Van Halens gitarrljud.  I grunden rör det sig om "hot-roded Marshals". Just Eddies gitarrljud har diskuterats decennier och var länge en hemlighet. Han ljög många år om hur han fick till det genom att säga till journalister, på bland annat Guitar Player Magazine,  att han ökade volten till 140, vilket resulterade i att folk sprängde sina förstärkare på löpande band. I själva verket var det precis tvärt om. Förstärkaren var begagnad från England ställd på 220v, han ställde ner volten så lågt han kunde och kunde på så sätt köra sin 100 wattare på full volym på bland annat klubbar etc.

"I bought one through the recycling or the newspaper that was from England, and it was set on 220 volts. I didn’t know.” He ended up buying what amounted to a “super duper light dimmer” — a Variac transformer — to get around the problem. On the dial you could crank it up to 140 volts or down to zero. So I figured, if it’s on 220 and it’s that quiet, if I take the voltage and lower it, I wonder how low I can go and it still work. Well, it enabled me to turn my amp all the way up, save the tubes, save the wear and tear on the tubes, and play at clubs at half the volume. So, my Variac, my variable transformer was my volume knob. Too loud,  I’d lower it down to 50". 

Det förklarar väl kanske inte allt kring Brown Sound, det finns naturligtvis andra parametrar också. Faktum är att när Eddie använde termen så pratade han faktiskt inte ens om sitt gitarrsound. Det han gjorde var han beskrev sin brors virveltrummas ljud som han tyckte lät organiskt och brun är en organisk färg. Men i branschen blev det i alla fall synonymt med Eddies gitarrljud.

Sedan dess har det gjorts många försök, en del bra och en del mindre bra.

Mad Professors pedal på temat är ett utomordentligt bra alternativ till dig som vill ha det bruna ljudet utan att släpa omkring på en moddad 100 watts Marshall på tex flyget eller i bilen till gigget.

Dessutom sitter det ett fenomenalt reverb, som styrs i mängd med ratten "Reverb".
Mängden gain styr du bäst med din volymkontroll på gitarren, däremot ställer du karaktären och speciellt i de högre registren i distortionen med ratten "Brown". Presence fungerar i princip som på en förstärkare. "Level" styr som man anar volymen ut.

Är man en avskalad gitarrist och inte behöver mer än en bra distortion och ett bra enkelt reverb  för att trivas med sitt spelande så stämmer namnet på pedalen rätt bra. Man behöver liksom inget mer än pedal. Här nedan finns ett ljudtest som kanske passar i sammanhanget.


Den är heller inte jätteberoende av en speciell mick eller gitarr, den låter utmärkt med det mesta. Pratar vi förstärkare så är den väldigt resilient i den meningen att den fungerar bra utan att tappa för mycket i de flesta förstärkare du sätter den i. På det viset är den ju väldigt praktisk för den giggande gitarristen som sällan kan ta med egen rigg.

Om du oroar dig för att låta som Eddie Van Halen med den här så kan jag avdramatisera det, det kommer du inte att göra. Däremot får du en väldigt fint "distorted sound" för de 1795 tänder den kostar.

Mad Professor "1"  hamnar i kategorin "keeper" så den kommer finnas här i kryptan väldigt lång tid framöver.

Betyg:
5 Zombies (5)


söndag 26 juni 2016

DJ Ashba och Sixx:A.M. på Gröna Lund

Dj Ashba och Sixx:A.M. tog sig till Gröna Lund härförleden och levererade ett tight fartfyllt  gig. Jag har skrivit om Ashba tidigare och meningarna tycks vara delade om hans kvalitéer. som gitarrist Kanske inte så mycket hans spel,  men en del tycker att han är en posör. 

I oktober 2014 publicerade jag en intervju med huvudpersonen ifråga  och i våras jag träffade honom  igen. Vi pratade bland annat om hans tonala utveckling, om tiden i Guns N Roses och hur det är att nu enbart fokusera på Sixx:A.M.

- Jag är ju i första hand en låtskrivare så jag trivs ju egentligen inte med att spela andras låtar. Axl har varit väldigt supportande i min karriär och jag har mycket att tacka honom för, men nu är jag äntligen på väg på egen hand, säger han märkbart nöjd. 

Med sig hade han sin Schecter signatur som jag under begränsade förutsättningar fick testa lite snabbt. Mitt intryck var att att det är ett välbyggt vidunder, väldigt speciell på många punkter.

- Gitarren är helt och hållet min egen design från början till slut och jag är extremt nöjd med den, säger han och ler. 

Det kan hända att det kommer en djupgenomgång av hans gitarr framöver, det finns nämligen några saker med den som är smått unika och som skulle kunna vara intressant för mina läsare.

Vidare berättade han att han gått över till Kemper och att han använder sin egen profilering, dock oklart av vad för förstärkare.


Sixx:A.M. spelar en modern variant av hårdrock blandat med rötter i 80-talet. Bandet i sig spelar bra tillsammans och de har en del hits som träffar en bred målgrupp. Mycket handlar förstås om Nikki Sixx, men för min del handlar alltihop om DJ Ashba.
I Sixx:A.M. har han en helt annan roll än den i Guns N Roses, och det är tydligt att låtarna passar hans gitarrspel mycket bättre. Bitvis bländade teknik och känsla.

Bland annat imponeras jag av hans sätt att använda sustainern och förstås wha-wha-pedalen. Hans melodisinne och aggressiva spel passar ypperligt till den musik bandet spelar.


Hans showmanship är utstuderat och han far runt som en toppad hankatt över scenen och slänger gitarren över axeln på det "korrekta sättet" , dvs "guitar flip backwards"(2.02 sek in i filmen nedan). En inte helt okomplicerad manöver om man sedan direkt ska in i spelet igen. Det är lite enklare att slänga den framåt så att säga, och man bör ha straplocks. Många är väl de som bittert fått erfara att gitarren flyger sin kos och hamnar i golvet.

Ni som inte sett Sixx:A.M. live bör passa på nästa gång, även om det inte är er favoritmusik, för Ashba är i sanning en underhållande och egen gitarrist. Alltid kan man lära sig något, det kan man av alla gitarrister.


Stay Zombied

fredag 24 juni 2016

Steve Vai visar skåpets position

För någon vecka sedan arrangerade Live Nation ett minst sagt imponerande nummer på Debaser i Stockholm. 25-årsjubileet för Steve Vai´s andra platta "Passion and Warefare". Vi som var där bjöds på diverse överraskningar, inte minst en Steve Vai själv med band som imponerade i spelglädje och skicklighet och lite gitarrnyheter.























Det blir väldigt tydligt live att Steve Vai tillhör historiens mest innovativa gitarrister, det som förefaller mer eller minera omöjligt på skiva presenteras utan någon som helst ansträngning. Frågan är dock inte okontroversiell i gitarrkretsar, många tycker att det blir "för mycket". En och annan journalist har väl sen spätt på det hela genom recensioner där man utryckt sig som att: "Jag tyckte det var lite väl mycket gitarrsolon". Uppenbart lämnar den här typen av omdömen en del frågetecken gällande om vederbörande överhuvudtaget förstått vad det hela handlar om.

Tremanna bandet bakom honom är välrepeterat och medlemmarna är minst lika skickliga musiker som huvudpersonen själv. Dave Wiener´s gitarrspel är ofta lika svindlande som kapellmästarens eget och basisten Philip Bynoe spelar bas som om det vore det sista han gör på jorden varje kväll. Den hårdslående Jeremy Colson spelar trummor i samma anda som Frank Zappas trummisar på 70-80-tal. Bandet är extremt tight och känner varandra musikaliskt väl, det märks tydligt i deras kommunikation.

Första set blir som en uppvärmning med Bad Horsie, Crying Machine, Gravity Storm och Whispering a Prayer. Låtvalet är intelligent då de representerar olika delar av karriären och fungerar lite som en uppvärmning inför set två. Whispering a Prayer har för övrigt utvecklats över åren och visar att Steve Vai´s musik lever sitt eget liv och inte leveras kliniskt.

Andra set blir helt tillägnad albumet Passion and Warfare (1991). Det är fantastiskt roligt att höra låtar som aldrig spelats live tidigare, som Alien Waterkiss och Love Secrets. Passion and Warfare är en komplicerad platta med mycket pålägg, därför inte helt enkel att göra rättvis live. Några av låtarna är så pass komplicerade och svåra för honom att man riktigt ser hur han koncentrerar sig och pustar ut efteråt. Stycket Ballerina trodde jag inte ens gick att spela live om jag ska vara ärlig.

Då och då plockar han in andra gitarrister på storbild och låter dem spela med, bland annat Joe Satriani, John Petrucci och inte minst Frank Zappa med låten Stevie´s Spanking från turnén 82.

Passion and Warfare spelades in parallellt med Whitesnakes Slip of The Tounge och man kan höra likheterna och vibbarna om man lyssnar med det örat. Plattan var också det första steget in i en lite nedtonad experimentperiod  jämfört med första albumet Flexable (1984) där det gränsöverskridande helt tagit överhanden. Vai förklarar det själv med att han under denna period var extremt influerad av Frank Zappa. En grundinfluens som följt med hela karriären på ett eller annat sätt.


Med passion and Warfare slog Vai igenom ordentligt som en av de mest inflytelserika gitarristerna i historien och det var också en platta där han använde sig av Ibanez Jem och Universe, som han var med att utveckla och designa. Favoritgitarrerna, de flesta baserade på Jem7VWH, har lite olika bestyckning för olika uppgifter. Gitarrerna bär namnen EVO och FLO. Att han namngivit gitarrerna har från början att göra med att de prototyper Ibanez skickade honom under turné för att testa så likadana ut och ville kunna skilja dem åt i livesituationer. Bland annat handlade det om Jem777 DY som bar namnet "Moon" eller en annan av hans flitigt använda JEM7BRM kallad "MOJO". 
EVO fick namnet efter de pickuper man installerat, DiMarzio Evolution, i en av testgitarrerna. 

Numera är namngivningen mer eller mindre en gimmick. De två favoritgitarrerna till trots, EVO och FLO, så hittar vi nu ytterligare en som användes flitigt under gigget på Debaser i Stockholm. 



Gitarren har fått namnet XAVIA med samma sustainer monterad som FLO.  Sustainer är något Steve använder flitigt, och som möjliggör längre toner som påminner om "feedback".
Det kanske mest uppseendeväckande med XAVIA är att hela greppbrädan scaloperad, vilket är förvånande men i vissa stycken begripligt. Vai arbetar intensivt med sitt vibrato och en av uppsidorna med scaloperade band är just att det gör vibratot lite lättare. Jag kommer att återkomma till detta i ett inlägg längre fram. Volymkontrollen är tejpad, vilket enligt honom själv är för att lättare få grepp och för att han ska se den bättre i snabba moment.

När EVO kommer fram på scenen hittar vi en ny en detalj, nämligen TRUE TEMPERAMENT, som han förvisso haft tidigare på andra gitarrer, men att se det på EVO är lika förvånande som scaloperingen på XAVIA. Jag kommer förmodligen återkomma till detta med TRUE TEMPERAMENT i senare inlägg.

Sammanfattningsvis kan man säga att spelningen på Debaser innehöll en hel del finfina återblickar, en och annan låtmässig nyhet och framförallt intressant med allt det nya runt gitarrerna.

Steve Vai visar de som tvivlat att han vet var han ska ställa skåpet.

Tack Live Nation!

Betyg:
5 Zombies (5)



lördag 11 juni 2016

Steve Vai Stockholm Debaser 13 juni och Pustervik Göteborg 15 juni

Nästa vecka kommer Steve Vai till Sverige igen för ordinarie shower, och inte som så vanligt så här års 45 min festivalgig i solsken för mest ointresserade. Denna gång spelar han på De baser i Stockholm och Pustervik i Göteborg. Turnén fokuserar på 25 årsjubileet av plattan "Passion and Warfare" från 1990. En platta som började planeras 1982 och som satte ribban för Steve´s kommande karriär. Snyggt inspirerad av tiden med Frank Zappa, och inte som de två tidigare plattorna, Flexable och Leftovers, där galenskapen var total och bara uppskattades av lika galna hardcore-fans. 

Med Passion and Warfare lyckades Steve skala ner galenskapen och paketera det tillräckligt kommersiellt för att nå en försäljningsframgång. Och när han samtidigt sansade sig lite så blommade han plötsligt ut och visade gitarrvärlden vad man kan skapa för vackert med en elgitarr.

Det blir med ett spännande band han celebrerar "Passion and Warfare", bland annat Dave Weiner gitarr, Jeremy Colson trummor och klassikern Philip Bynoe på bas. Vilka övriga som deltar vet jag inte i nuläget.

Passion and Warfare är till stora delar en komplex skiva, mer komplicerad än man kan tro. Därför ska det bli jäkligt spännande att höra hur de lyckas live med några av de låtar som aldrig spelats live förrän nu under denna turné .

Dessutom verkar det som Frank Zappa själv dyker upp på video i låten Stevie´s Spanking. Bara det känns lite som att återgå igen till början av 80-talet och den del av Vai´s karriär som kanske satt djupast spår i honom.

Jag har en känsla av att dessa konserter kommer bli något utöver det vanliga för alla gitarrfreaks. Missa inte detta.

Köp biljetter här:

fredag 10 juni 2016

Tobias Lindberg TLL Guitars formar en hals

Då har det blivit dags för Tobias att forma halsen på min Custom Marvin. Vi valde en kombination av C-shape uppe vid huvudet som sedan blir till D-shape. ju längre vi kommer.  Skälet är att kunna få lite mer att jobba med på högre banden.

Som vanligt jobbar Tobias på frihand och det är lika fascinerande varje gång jag får se honom jobba med gitarren. Det ser så lätt ut, men när jag tänker tillbaka på mina smörknivar i slöjden så inser jag att det är en illusion. Det krävs naturligtvis specifika kunskaper och erfarenhet för att det ska se så här enkelt ut.


Vi bestämmer också efter inspelningen av filmen att innan vi gör i ordning för lack och låter Magnus Rammel sätta dit en minst sagt spännande "inlay" så ska vi scalopera de högsta banden.

Så håll ögonen öppna på nästa film ;) 

Stay Zombied Folks


söndag 5 juni 2016

Victory VX The Kraken

För ett tag sedan köpte jag en Victory Kraken på These Go To 11 i Stockholm. En butik, som de flesta vet, har fokus på allt som rör effektpedaler. Det som inte alla är lika bekanta med är att de även letar fram nya spännande förstärkare att erbjuda marknaden. Det gäller i synnerhet märket Kraken.  TGT11 är de enda i Sverige som säljer förstärkare från Victory, ett förhållandevis ungt engelskt märke med framtiden för sig. 

Victory Amplifiers gör en hel serie, ofta handbyggda, rörförstärkar. Alla med olika karaktär naturligtvis men även för alla plånböcker. Det finns tre produktlinjer kan man säga:

Handwired Series, deras premiumprodukter
Compact Series, som det låter av typen lunchbox
Heritage Series, för den mer vitageintresserade kan man säga

Det innebär sammantaget att de producerar förstärkare med "alla" eller "de flesta" som målgrupp.

Victory vill bygga enkla förstärkare med stor soundmässig flexibilititet och hög kvalitet och för att visa att man menar allvar med kvalitet har man kastat in 5 års garanti på alla produkter. Det är naturligtvis idag viktigt för alla att inte slarva med kvalitet, det finns inget utrymme för slarv i den här branschen längre.

Victory VX The Kraken
Problemet jag ibland kan uppleva som kund är att jag har svårigheter att hitta förstärkare med bred ljudreportuar. Om man som jag valt att inte stanna i ett sound utan tycker om att spela allt från -clean blues, -vintage rock upp mot mer eller mindre metal blir kraven omfattande eftersom jag vill ha tonkvalitet i alla läger.

När det gäller Kraken så är det först och främst en high-gain förstärkare, men du kan också få fantastiska rena ljud. Som bluesförstärkare, njae det skulle jag kanske inte säga.

Det grå chassit innehåller 4 st 12AX7 och 2 st 6L6 rör (option EL34), som tillsammans producerar ett extremt brett gainregister genom de två 2 gainkanalerna, "Gain 1" och "Gain 2".

Gain 1 är en kanal för "British" gainkaraktär, inte helt olikt Marshalls  JCM etc och Gain 2 låter mer "American",  mer gain och mer kompression. Det som gör det riktigt intressant är avrullningen, dvs att du kan rulla av volymen på gitarren och på så vis justera mängden gain. Det fungerar på ett ypperligt sätt, i synnerhet på Gain 1. En på intet vis unik förmåga för Kraken, det är det många som fixar, men Kraken gör det väldigt väl.

Lyssna på ljudklipp här nedan. Den första delen är Gain 1 inställd på 50% och den andra delen är Gain 2 inställd på 100%.


Klippet är inspelat genom min Box Of Doom med en Celestion V30 i. Förstärkarens effekt är justerad till 0,3w med Master på "fullt", se nedan.

Saken är den att trots att  Kraken i första hand är ett gainmonster så klarar den också av rena ljud bra, vilket är ganska ovanligt när det kommer till förstärkare. Vanligtvis är en förstärkare bra på antingen det ena eller det andra, men här kliver Victory in på arenan och gör en påfallande mångsidig förstärkare.

Volymen kan ställas på båda kanalerna individuellt med hjälp av 2 masterrattar, Master 1 och Master 2, som kan styras med en enkel footswitch.

Footswitchen kan även kan kopplas in på baksidan så den styr Master och Effects Loop av/på. Smart !

Spännvidden hittar man också i det faktum att den kan köras "High" eller "Low" med en toggle switch och därmed få ut 50w eller 8w enligt "user manual".

Som om det nu inte var nog så kan man få ned den ytterligare till 0,3w genom en liten switch på baksidan. En lösning som är fullständigt lysande.

På baksidan finns också en liten push/push switch så kan koppla i och ur "Bass Focus", en snygg grej som låter dig utnyttja EQn, Bass, Mid, Treble, lite extra.

Dessa förhållandevis enkla funktioner gör Kraken till en extremt mångsidig förstärkare för den kräsne gainmurveln, och det faktum att den är paketerad som en lunchbox gör den också möjlig att enkelt  ta med på gigget om man kan tänka sig låna en låda.

Finns inga minus då?
Jo det finns en liten drawback, och jag skulle gissa att det är en framtvingad lösning för valet konstruktion. On/Off sitter på baksidan och gör det lite knöligt tycker jag.  Spelar det någon roll? Nej det gör det ju inte i praktiken, ett så kallat i-landsproblem.

Detta är en fantastiskt byggd förstärkare som borde passa många. Vill ni höra hur den låter i verkliga livet så ta er ned till Sebastian på These Go To 11 och testa.

Läs mer om Victory Kraken: http://www.victoryamps.com/vx-the-kraken.html

Betyg:
4,5 Zombies (5)