fredag 29 juli 2016

Gitarrzombien Podcast avsnitt 24 med Joakim JJ Marsh

I avsnitt 4, även om vi säger 3 i programmet, möter vi Joakim JJ Marsh från bandet Bridge To Mars och som tidigare spelat in imponerande 9 album med Glenn Hughes. JJ Marsh är förmodligen, som han själv säger, Sveriges mest kända "okända gitarrist". Joakim är en bländande skicklig gitarrist, med stor passion för organiskt spel, och i programmet delar han med sig av en hel del olika sina olika sätt att tänka som musiker. 




Gäst: Joakim JJ Marsh
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson



lördag 23 juli 2016

Man saknar inte yxan förrän "gitarrstället" är tomt

Häromdagen sålde jag en riktigt fin gitarr. En lite ovanlig PRS med  \m/  - mickar med ovanligt hög output för att vara konstruerade hos PRS.  Ett marknadsmässigt illa valt namn på en mick kan jag tycka, eftersom det indikerar en onödigt snäv målgrupp. De har en väldigt tydlig "strängseparation", även på mycket hög gain, vilket gör den utmärkt även för andra genres. Det än mer ovanliga i PRS-sammanhang är att det lanseras en gitarr med Floyd Rose "original" tremolo. Det tycks gå lite på tvärs i PRS-kretsar, lite som att svära i kyrkan. 

Vidare sitter en greppbräda av "ebenholts på halsen av "Curly Maple" och på huvudet sitter högpresterande Phase III tuners, vilket gör gitarren extremt stabil.  Spelmässigt är det en lättspelad historia, och kanske inte så utmanande för dem som kräver en gitarr "att jobba med".

Jag kan uppskatta "både och", och i det här fallet talar vi om en gitarr med särskilt anpassade egenskaper, som vänder sig till andra än den "vanliga PRS kunden". Själv känner jag att det är en utmärkt "tweek" av en i övrigt fantastisk modell, som har funnits med i bilden ända sedan NAMM 1985.

Hur som helst så sålde jag den och köparen gjorde en vanvettigt bra affär, jag hoppas att hen tar hand om den och spelar på den. Gitarren är en riktig "superplayer" på alla tänkbara vis, och sådana skall naturligtvis användas.

Jag hoppas även att köparen inte modifierar den. Specsen är nämligen optimala på denna speciella modell och hela grejen med den här gitarren är att den är perfekt balanserad ljudmässigt, fysiskt och estetiskt med sin "Blood Orange" finish. Men visst kan man ändå vilja byta ut grejer, och sätta en personlig touch på sin gitarr. Jag skulle dock vara försiktig, det kan bli dyrt att göra ändringar på en gitarr i den här prisklassen.

PRS har helt enkelt gjort en supergitarr för professionella gitarrister i den tyngre skolan, PRS Custom 24 Floyd Rose.

I samma ögonblick jag stängde dörren sköljde en bekant obehagskänsla genom magtrakten. Den där känslan av att ha gjort bort sig mer eller mindre totalt. Givetvis är det ett hjärnspöke och hjärnan förstorar händelsen till att handla om liv och död.

"ÅNGEST"

Sist jag var med om detta var runt 2000 då jag sålde 2 stycken Ibanez Jem777, en SK och en VDY. Jag minns att jag förbannade mig själv, och än idag infinner sig en bitter smak i munnen varje gång jag tänker på det.

Den här typen av känsla känner förmodligen varenda gitarrist till. "Man saknar inte hästen förän spiltan är tom", sa alltid mig farfar. Han var skånsk bonde norr om Höganäs. I detta sammanhang kanske det istället heter:

"Man saknar inte yxan förrän "gitarrstället" är tomt"

Varje gång detta inträffat har jag förr eller senare skaffat en ny likadan gitarr, och denna gång gick det mindre än en dag. På "Deluxe Music" i Stockholm hängde en i samma serie från samma år 20014, men med en ännu vackrare finish.


Även om "Blood Orange" var väldigt snygg så är just den färgen lite svårkombinerad, med sin tuggummi- eller teletubbiessignal. Den som hängde på Deluxe var klädd i "Black Gold Wrap Burst", kanske en lite tråkigare färg för många men för mig passar den faktiskt ännu bättre. Dessutom är den klassad som "10 top", dvs med extra definierad "figure", ådring, med båda sidor i synk.

En gitarrs färg är ju såklart helt och hållet en fråga om personlig smak och i sak inte det viktigaste för en gitarr. Det man gillar det gillar man, och sen skiter man i vad andra tycker. Det brukar vara en god regel. Det mer intressanta med den här gitarren är mickarna är i perfekt harmoni med övriga delar, och låter ordentligt bra för high-gain och presterar även riktigt fina rena ljud. 

Känslan av att ställa allt till rätta igen tog överhanden och dagen efter bytte jag bort en Fender Custom Shop Stratocaster, en fin gitarr i samma prisläge som PRS "Core" Custom 24 Floyd Rose.

Så med mig hem hade jag nu en ännu finare Custom 24 Floyd Rose och ett stilla lugn hade hunnit sätta sig i kroppen när jag pluggade in gitarren och jag kände mig påtagligt nöjd med hela situationen.

"Att man köper en gitarr två gånger brukar vara ett tecken på att det rör sig om ett riktigt bra instrument...eller en psykologisk kris"

Betyg:
5 Zombies (5)



fredag 22 juli 2016

Gitarrzombien podcast 23 med David Castillo om inspelning av gitarr

Marcus och jag gästas av musiksveriges just nu mest intressanta musikproducent, med ett imponerande CV vad gäller gitarrljud. Vi pratar om hela kedjan gitarrist-gitarr-förstärkare-mickning osv. David bjuder på många tips för den som spelar in hemma och även för den professionella gitarristen på väg in i studio.





Gäst: David Castillo
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

fredag 15 juli 2016

Gitarrzombien Podcast om True Temperament

Många känner kanske inte till det faktum att elgitarren ända sedan begynnelsen inte går att "stämma" korrekt över hela halsen. Detta har Anders Thidell löst genom sin geniala uppfinning True Temperament. Här möter vi honom och ber honom ingående förklara hur det hela började, teorin och praktiken bakom det faktum att gitarrister som Steve Vai, Ia Eklund och andra kräsna gitarrister omfamnat lösningen som befriat dem från den sk. "Intonationskrisen"



Gäst: Anders Thidell
Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson

Vi tackar också Daniel Kordelius för fina program och önskar honom lycka till med framtida projekt.


fredag 8 juli 2016

Gitarrzombien Podcast säsong 2 avsnitt 1

Gitarrzombien Podcast är tillbaka med säsong 2 och går till botten med bland annat "Noiseless N4 Pickups", "Fender Elite" och lite historier från förr med Christian Alsing intågad från Fender Scandinavia i Göteborg. Ny sidekick: Gitarristen och producenten Marcus Jidell, från banden Avatarium och Soen.





Programledare: Fredrik Svensson
Sidekick: Marcus Jidell
Gäst: Christian Alsing

söndag 3 juli 2016

Söndagstest: Fender Stratocaster Custom Shop -69

För några dagar sedan bytte jag till mig en ganska speciell Fender Custom Shop. Eller speciell föresten, den har några speciella egenskaper i och runt sig. Gitarren är en reissue av den modell som Jimi Hendrix spelade på under Woodstock, förutom att det var en -68 (aug).

Båda åren, sent 68 och 69 har defakto samma specs. Men då Woodstock var 1969 bestämde man sig för att det helt enkelt var en 69a. Så det här kanske mer är en hyllning till Woodstock om man ska vara petig.

Gitarren är en NOS, som betyder "New Old Stock". Idén är att den ska vara exakt som om den kom från fabrik 1969. Sprillans ny helt enkelt, men långt ifrån modern till sin konstruktion. Det är bara delvis sant eftersom den har compound neck och 9,5 radius för bättre (modernare) spelkomfort. Bortsett från det så ger den starka vibbar om ett nygammalt instrument. Precis som om man hittat caset under sina farföräldrars säng helt oöppnat. Tanken är förstås svindlande om det skulle hända, men det har hänt andra förr har jag hört.

Jag sätter mig och kopplar in den och slår an ett öppet E, och omedelbart märker jag att jag ler. Det är ju så med vissa instrument, att man bara direkt fastnar i dem. Det här instrumentet är inget undantag.

Kanske är det också just därför man lägger lite mer pengar på en Custom Shop (CS) än på en Standard, Deluxe eller Elite etc. I princip samma instrument om man ska vara elak, men CS har noggrannare valda träbitar och lite mer tid nedlagd på finish.

Detaljer som faktiskt spelar roll och som gör att konsistensen i serierna är högre och katastrofex hör till ovanligheten, även om det förekommer även här. Skälet till att det ibland kan bli fel kan vara kombinationen av kvalitén i delarna och träet tillsammans med misstag i slutkontrollen. Det händer i de flesta märkens fabriker, det är trots allt människor som tillverkar dem. Fender Custom Shop numera hör numera till en av de bäst fungerande när det gäller kvalitet, man brukar även tala om PRS som framgångsrika i det sammanhanget.

Eftersom gitarrers värde ofta inte bara ligger instrumentets egenskaper eller träbitarnas pris, utan också i det historiska "vibet" eller "storyn" runt instrumentet så fungerar alla märkens Custom-avdelningar på liknande sätt. Ju mäktigare story ju högre pris. Master Built by John Cruz är, i alla fall för mig, det ultimata. Jag vet inte varför, men jag har alltid gillat honom, ödmjuk kille som verkar helt manisk på det han gör.

Den här gitarren är inte Master Built, inte ens Team Built, utan pretty much "custom shop standard". Mycket är maskinbyggt men mycket är också slutfört för hand. Just det senare gör att instrumentet känns mer, uppträder mycket bättre och låter maffigare, med mer sustain och "kropp".

Kroppen är av al och lackad i Olympic White. Tillsammans med lönnhalsen ser det för många lite tråkig ut kanske, medan den för andra signalerar minimalism och classiness. Jag går på det senare.

Halsen sitter skruvad med 4 skruvar, eftersom den tillhör kategorin "transition" mellan Pre-CBS och CBS era där andra hälften handlade om 3 bolt necks och en annan trussrod (bullet). Jag gillar utseendet och arvet från 60´s strat i kombination med det stora huvudet. Gillar man stora huvudet men inte 3-bolt så är det 65-71 (mid) som gäller.

Halsen är compound dvs lite tjockare upp mot kroppen jämfört med vid huvudet och radien är 9,5" för lite lättare bändningar och minskad risk för fret-outs högt upp. Båda är justeringar jämfört med originalet som jag tycker är både smart och inte konstigt eftersom de inte påverkar utseendet alls.

Det som gjorde att jag fastnade för att byta bort min Gibson Custom Shop mot denna var att den har lönngreppbräda, och inte bara det. Konstruktionen är Maple Cap, dvs en lönngreppbräda limmad på lönnhalsen. Man gjorde detta mellan 1960-1968, mest på "special order" men under 67-68 så gjorde man fler, särskilt under 1967. Dessa är väldigt efterfrågade bland samlare, så här dyker värdet av "story" upp igen. För handen på hjärtat, hör man skillnad på en med maple cap och en med one-piece? Inte om du inte har någon form av autistisk talangfull förmåga, men för oss normalstörda handlar det enbart om "story".

Om du tittar på en maple hals med maple bräda i samma stycke så ser du oftast att det finns en "skunk stripe" på baksidan, en liten ränna där man trycker in dragstången och täcker för med en valnötsbit eller nåt man väljer. På en med Rosewood bräda eller Maple Cap, behövs inte det utan dragstången läggs i mellan grebbrädan och halsen.

Benämningen "skunk stripe" kommer från djuret skunk, för den som inte fattade det.

Här nedan finns en liten film med ett ljudtest av hur halsmicken och stallmicken låter.


Summa av kardemumman är att det kan löna sig att spara lite längre för en Custom Shop, det kan också finnas minst lika bra instrument i standardserier utanför Custom Shop. Sannolikheten att du blir verkligt nöjd är dock, rent statistiskt, att det lönar sig att gå på en Custom Shop.
Maple Cap påverkar inte ljudet, bara att det genom sin ovanlighet bygger "story", vilket ju alla tycker om i fler sammanhang än just gitarrer.

Betyg;
5 Zombies (5)