Inlägg

Visar inlägg från januari, 2017

Gitarrzombien NAMM Rapport 2017

Bild
Gitarrzombien rapporterar från NAMM 2017, musikmässan som får allt annat att blekna. Vi pratar Fender Custom Shop, Gibson Gustom Shop, Blackstar, Ehrlund, Elektron, BOSS, Supro, Music Man, PRS, Slipknot, Gus G, Phil Demmel, Rainbow Bar & Grill, Orange och en hel del annat.  Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen Programledare: Fredrik Svensson

Gitarrzombien Podcast Kenny Håkansson

Bild
2017 sparkas igång med ingen mindre än Kenny Håkansson, en av sveriges pionjärer inom svensk rockmusik och grundare av Kebnekajse, och dessutom medlem i den klassiska orkestern Dag Vag under smeknamnet Beno Zeno. Vi pratar Jimi Hendrix, Baby Grandmothers, Kebnekajse, Dag Vag men även förstärkare, pedaler och gitarrer.  Sidekick: Marcus Jidell Programledare: Fredrik Svensson

Epiphone, ett många gånger missförstått gitarrmärke...

Bild
Epiphone har alltid betraktats som lillebror till Gibson och jag vill påstå att varumärket lite oturligt och orättfärdigt fått agera kanalen ut mot budgetmarknaden. Visst är det så att många Epiphones är rena budgetgitarrer, som fyller sin funktion mot i första hand instegssegmentet, men det finns också riktigt fina instrument. Vi ska återkomma till detta i inlägg framöver, men låt oss börja med att blicka in i Epiphones historia. Det har tagit lite tid att hitta info och det finns garanterat brister i faktaredovisningen, men det är i alla fall en sammanfattning. Mycket nöje... Det finns mycket att lära av Epiphones resa som branschens "underdog". Jag ska villigt erkänna att jag själv påverkats av dess många gånger dåliga rykte. Jag har nog många gånger sett ner på dessa instrument och inte insett det fina där bakom det lite sargade, men stolta, brandet. Jag har heller inte riktigt lyssnat på de som hävdat motsatsen. Inte så fräsch egenskap... Anastasious Stathopoulo emig

Bassbreaker 45 Head "The Brittish Sound"

Bild
Så kom då 2016 Fenders svar på the brittish sound till slut. Traditionellt sett har Fender inte handlat så mycket om det brittiska överstyrda förstärkarljudet som erövrade många bluesspelare och classic rock fantaster på sin tid. Fender har mer handlat om skimrade rena ljud och om ett eget överstyrt lite hårdare crunchigt ljud.  Egentligen har det väl helt enkelt handlat om olika strategier för att plocka de marknadsandelar, gitarristers hjärtan, som man har kunnat. Det fina med det är att det genom historien funnits två väldigt fina men väldigt olika alternativ, Marshall och Fender. Likt alla produkter med två kombattanter finns också två läger supporters, som båda menar att ens eget läger är bättre än de andras. De flesta av oss inser ju dock att det handlar om vad gitarristen trivs med för förstärkarkaraktär att spela genom. Men tillhörigheten spelar också roll för människan, varumärkenas förmåga att skapa identitet som vi kan ty oss till i en i övrigt rörig värld. Ett varumär

Gibson Explorer Lzzy Hale "Lady Evil", en riffmaster utan like....

Bild
Jag tycker det är smart av Gibson att som i Lzzy Hale fallet att göra en signatur utan att förevigt rista in det i själva gitarren, och istället sätta signaturen på dragstångsluckan. Byter man den så är det bara en ovanligt snygg Gibson Explorer. Svenskar generellt verkar nämligen vara rädda för signaturgitarrer, det får man ofta höra när man samtalar med handlare. Men utomlands är signaturer tvärtom väldigt attraktivt.  Varför vi svenskar inte gillar signaturgitarrer handlar sannolikt inte om själva gitarrernas kvalitet, det verkar handla om oss själva faktiskt. Vi vill vara unika i vårt land, det tycks handla om vår uppfostran etc. Kanske vill man inte verka fånig, influerad, påverkansbar eller nåt sådant. Lite tråkigt är det ju dock, särskilt för de som inte vågar pröva signaturer med ett öppet sinne, eftersom man går miste om många spännande instrument med i vissa fall samlad artistkunskap. Jag gillar idén med signaturer av den enkla anledningen att de ofta hintar om gitarriste