torsdag 5 januari 2017

Bassbreaker 45 Head "The Brittish Sound"

Så kom då 2016 Fenders svar på the brittish sound till slut. Traditionellt sett har Fender inte handlat så mycket om det brittiska överstyrda förstärkarljudet som erövrade många bluesspelare och classic rock fantaster på sin tid. Fender har mer handlat om skimrade rena ljud och om ett eget överstyrt lite hårdare crunchigt ljud. 

Egentligen har det väl helt enkelt handlat om olika strategier för att plocka de marknadsandelar, gitarristers hjärtan, som man har kunnat. Det fina med det är att det genom historien funnits två väldigt fina men väldigt olika alternativ, Marshall och Fender.

Likt alla produkter med två kombattanter finns också två läger supporters, som båda menar att ens eget läger är bättre än de andras. De flesta av oss inser ju dock att det handlar om vad gitarristen trivs med för förstärkarkaraktär att spela genom. Men tillhörigheten spelar också roll för människan, varumärkenas förmåga att skapa identitet som vi kan ty oss till i en i övrigt rörig värld. Ett varumärke som representerar det som vi själva står för, och därför generaliserar vi gärna till förmån för de val vi gör. Vi gillar Marshall eller vi gillar Fender, ofta oavsett vilka modeller vi talar om.

Detta trots att vi vet att alla Marshalls eller alla Fenders är inte låter likadana. Det handlar istället om branding och positionering av företagens varumärke. Många classic rockers håller sig fast vid sina Marshalls eller sina Orange och många i rock/blues genren i sina Fender och sina förstärkare med Fenders DNA i sig. Det är så det blivit och så som det förmodligen kommer vara för de flesta länge länge...

En Marshall kan liksom inte låta som en Fender och en Fender kan inte låta som en Marshall, det är liksom en sanning som brett ut sig genom åren. Och "whats the point", undrar man kanske? Ska verkligen en Fender låta som en Marshall? Är det verkligen rimligt i vår kontrollerade värld? Men i dagens diverserade samhälle är det faktiskt inte alls lika konstigt att tänka sig det faktiskt. Saker och ting har en tendens att ändra sig, utom vår kontroll. Vilket är nåt fint i det här sammanhanget.

Bra att komma ihåg här är att en av de de första Marshalls som gjordes, JTM45 och Bluesbreaker, ju var kopior, eller replikas, på en Fender Bassman krets. Jim Marshall ändrade en del komponenter, bland att likriktaren (rectifier) och satte i andra rör (KT66 som senare byttes EL34). Förstärkarna var ämnade för brittiska marknaden och var nästan en tredjedel så dyra som sina konkurrenter VOX och Fender.

Det finns mycket historia kring det här med förstärkare, och historia ger ofta intressanta förklaringsmodeller över nutida fenomen, som till exempel uppkomsten av en Fender som låter som en Marshall. Fender Bassbreaker, ett intressant projekt där man visar att man inte gett upp hoppet om dyrkarna av "the british sound".

Bassbreaker serien innehåller flera olika förstärkare, alla med olika karaktär. Det är rätt olika överhuvudtaget, men det som håller dem samman i någon mån är att de alla på sina egna vis riktar sig mot det där varma brittiska rörljudet.


Den jag spelat rätt mycket på sista tiden är Bassbreaker 45 "head". För det första är den väldigt snygg i sin sparsmakade klädsel och den gamla loggan gör sig helrätt i sammanhanget också. En vintage touch av en modern förstärkare under huven. Samtidigt en väldigt enkel förstärkare med tydlig varm botten och extremt mycket headroom, vilket är bra för pedaler.


Detta varma åstadkoms i hög utsträckning av de två rören, EL34or.  Pressar man den så hårt att rören börjar dista så märker vad utvecklarna haft i åtanke, det låter mycket 60-70-tal. Volymtark är den också, de 45 watten är tillräckligt för att gigga med på de flesta scener skulle jag gissa.

Vill man spela lite lägre och ändå jaga rören till överstyrning så skruva ner ratten märkt med "output", som är Fenders svar på powerscale. Då får du ned den ända till 1 watt, men en mycket kraftfull sådan.

Jag har spelat den genom  Marshalllådor och MESA-lådor och det har fungerat fantastiskt fint hela vägen. Det påminner naturligtvis rätt mycket om en varm Marshall, men den har ändå en egen touch.

En cool sak är att det finns 2 kanaler, "Normal" och Bright" och 1 ingång som kombinerar båda så du kan ställa volym på båda samtidigt. En modern lösning för "jump cables", som man annars brukar behöva för att koppla ihop flera kanaler.

Det finns däremot ingen effects-loop, vilket i sanningens namn inte behövs i den eftersom alla pedaler funkar utmärkt att matas framifrån. Men jag förstår om folk saknar det. Inget reverb heller, eller Tremolo. En sak man kan säga är ju att ju mer elektronik man stoppar i förstärkare ju mer påverkat blir grundljudet, och jag tror man tryckt ner gadgets till förmån för ljud. Bra val där...

Sammanfattning Fender Bassbreaker 45
Bassbreaker är, för mig och mitt tonideal, en riktigt bra förstärkare om man gillar det brittiska soundet. Den är liksom som en riktigt bra frukostmacka, tillräckligt med pålägg för att ge optimal njutning men inte för mycket så den daggar igen, och prisbilden på drygt 7500 kr är förstås också intressant. Att den sen heter Bassbreaker är ju väldigt roligt dessutom, om man nu väljer att se det som en blinkning till det andra företaget på andra sidan Atlanten.

Nu får vi snart se vad som händer på NAMM nu  i januari.

Betyg:
4,8  Zombies (5)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar