tisdag 3 januari 2017

Gibson Explorer Lzzy Hale "Lady Evil", en riffmaster utan like....

Jag tycker det är smart av Gibson att som i Lzzy Hale fallet att göra en signatur utan att förevigt rista in det i själva gitarren, och istället sätta signaturen på dragstångsluckan. Byter man den så är det bara en ovanligt snygg Gibson Explorer. Svenskar generellt verkar nämligen vara rädda för signaturgitarrer, det får man ofta höra när man samtalar med handlare. Men utomlands är signaturer tvärtom väldigt attraktivt. 

Varför vi svenskar inte gillar signaturgitarrer handlar sannolikt inte om själva gitarrernas kvalitet, det verkar handla om oss själva faktiskt. Vi vill vara unika i vårt land, det tycks handla om vår uppfostran etc. Kanske vill man inte verka fånig, influerad, påverkansbar eller nåt sådant. Lite tråkigt är det ju dock, särskilt för de som inte vågar pröva signaturer med ett öppet sinne, eftersom man går miste om många spännande instrument med i vissa fall samlad artistkunskap.

Jag gillar idén med signaturer av den enkla anledningen att de ofta hintar om gitarristers preferenser och det bidrar därmed till ökad förståelse för hur gitarristen ifråga tänker. Nyttan med det är ju högst individuellt naturligtvis, men personligen tycker jag att det är intressesant. Fredrik Åkesson i Opeth hade en signatur hos PRS, och en ny på gång ryktas det om. För mig är det väldigt intressant att se vad Fredrik har för idéer med en gitarr som specialdesignats efter hans önskemål, i alla fall i den mån artisten nu verkligen kan påverka, det varierar nog. Jag har haft  många signaturer genom åren, Malmsteen, Gus G, Hendrix, Vai, Åkesson, Jeff Beck, Slash, Eddie Van Halen m.fl och alla har de bidragit till både fantastiska stunder, till ny kunskap och stillad nyfikenhet.

Förförra sommaren var jag i New York och besökte förstås ett gäng gitarrbutiker, alltid lika spännande. Några månader innan hade jag träffat och intervjuat Lzzy Hale i bandet Halestorm och då fått känna lite snabbt på hennes "main tour guitars".


Hennes favorit baseras på en fantastisk customgitarr Gibson byggde till henne runt 2010, och som de inte haft några planer på att tillverka för massmarknaden. 2012 fick hon däremot sin signatur, även den custom made "one shot" och ingen signatur för konsumentmarknaden.

Men så, sent 2014, så kom det plötsligt en. Rykten hade florerat redan året innan att det var något på gång. Nu hängde det ett ex i en butik vid Time Square i New York och jag satte mig ned för att testa den genom en Friedman förstärkare.

Det är förstås omöjligt att avgöra hur lik den är hennes customgitarr, men den kändes verkligen bra och utseendemässigt fantastisk. En helt klart påkostad Explorer med fint sjungande akustiskt grundljud och bra fläsk genom förstärkare. Enligt Gibson själva ska det handla om "selected tonewood", men det är förstås svårt att avgöra på så kort tid i en affär. Men den lät mycket bra, så varför inte?

Nu snart 1,5 år senare fick jag tag i en som jag bytte till mig genom en firma i Västerås. Nypriset när den gavs ut låg på lite drygt 18500 kr och helt klart värd sina pengar om man beaktar vad man får för stålarna.

Jämför man med en liknande serietillverkad Explorer, 2016 (T) exempelvis, så är "Lady Evil", som Lzzy själv kallar den, ett snäpp upp kvalitetsmässigt. Både när det gäller tonträ, utsmyckning och hårdvara som till exempel stämskruvarna som är låsbara grovers med pearlrattar, nitro lack, bindings, block-inlays och andra mickar (57 Classic och 57 Classic Plus).


Praktiskt taget en annan gitarr om man vill, även om formen är densamma som vanliga Explorers, och dessutom levereras den i ett klassiskt brunt Explorer Hardcase istället för gigbag (2016).

Slutomdöme
Jag skulle vilja säga att det här är en gitarr som känns "lite mer" än en vanlig modern Explorer. En gitarr som har en unik karaktär och personlighet utan att för den skull dra iväg åt det vulgära hållet. Det är en balansgång att hamna rätt här skulle jag vilja säga, en liten detalj till och det skulle kännas överproducerat. Guldmekaniken och block inlays bidrar förstås till att ge den en touch av flärd och det känns lite som att gå på fest när man sätter sig ned med "Lady Evil". Framförallt så låter den fantastiskt bra med Classic och Classic Plus som gör gitarren till en "riffmaster". Det enda jag skulle vilja påpeka, och som drar ner betyget en tiondel, är att de skippat bindings på huvudet, det hade gjort gitarren till ett komplett mästerverk.

Betyg:
4,9 Zombies (5)








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar