torsdag 25 maj 2017

FUZZFACE "Band of Gypsys"

Det finns många exempel från rockhistorien där fuzzen spelat avgörande roll för episka riff, trasiga melodier och oförglömliga låtar. Jimi Hendrix och Leslie West är några i högen av stilikoner som lyft fuzzen till den position den har haft sedan 60-talet och fram till våra dagar. 

Själv har jag aldrig riktigt fångats av Fuzz här  i min egen lilla bubbla, förmodligen har jag inte hittat rätt fuzz i kombination men rätt gitarr och förstärkare. Jag har alltid när jag entusiastiskt taggad tagit hem en fuzz landat i att jag tycker de är alldeles för vasst och kantigt för min smak, dessutom har jag alltid tyckt att det saknats fettma. Tills nu. Det är också ett exempel på hur smal man kan bli i huvudet och hur lång tid det faktiskt kan ta att öppna sinnena igen när de rostat ihop. "Fuzz aficionados" tycker nog att jag genom åren missat hela grejen och att det finns massor bra pedaler därute, och det är säkerligen helt sant.

Utbudet av Fuzz- pedaler är närmast oöverskådlig och lägger man sen till det utbud som handlar om hemtillverkade dito så blir man helt matt.

Några av de pedaler som ständigt återkommer i diskussionen ända sen 60-talet är Tone Bender och FUZZFACE. Båda är kopierade genom historien i otaliga versioner, vilket visat sig vara ganska svårt. Kravet på komponenter tycks, som i alla sammanhang, vara helt avgörande. I detta fall gamla germanium-transistorer av typen NKT275. Dessa användes i de första serierna, men de byttes sedan ut mot silicon-transistorer av skäl som hade att göra med att germanium grejerna defakto var så olika mellan exemplar så pedalerna också lät annorlunda (konsistens). Silicon var mer helt enkelt mer konsistenta.

För ett tag var nere i Ghost Ward Studios och såg en liten rund röd pedal, FUZZFACE Band of Gypsys. David Castillo, som är en pålitlig prick, sa att den lät grymt. Det handlar om en nyutgåva i miniformat som Dunlop konstruerat med fokus på hur Hendrix sound lät på aktuell platta. Varför man valt den som utgångspunkt har sina skäl, ett det låter grymt, Men faktiskt också för att han bytte till pedaler med silikon transistorer, vilket ger ett annat sound.

Väl nere på Deluxe Music i Stockholm pratade jag med Peter Rooth som gav samma omdöme och efter att han kopplat in den och lät mig höra hur den lät blev jag övertygad och slog till. Drygt 1800 kr på Deluxe och även på 4Sound.

Väl hemma testade jag den på en massa olika sätt i olika förstärkare men fastnade i att den uppträder allra bäst i pressad Marshall. Hänget är där, värmen och den eftertraktade trasigheten utan att göra ont.

Hemligheten ligger i noga utvalda germanium transistorer. Plötsligt så gillar jag nu FUZZ och siktar på att försöka hitta en Tone Bender också. Nedan finns ett litet hastigt klipp som ger dig en hyfsad bild av hur Band of Gypsies kan låta. Full full (garn) och nära halv volym genom en Marshall YJM Plexi med fullt blås, spelat med en Strata 1968, i stallet sitter en 1965 pickup.




Betyg:
5 Zombies (5)

tisdag 23 maj 2017

Gibson Les Paul Standard 2017 - Mångfald

När Chris Andersen, produktspecialist på Gibson, kom förbi i samband med att vi skulle göra ett podcastavsnitt på temat Gibson så hade han med sig två Les Paul 2017 för att visa upp. Det var en Standard och en Traditional, båda bra exemplar och enligt Chris i princip nyss uppackade ur kartong. Det roliga är att om man är ute efter "vanlig Les Paul" med 2 pickuper, en trevägsswitch, 2 volym- och 2 tonkontroller , dvs det som i produktvärlden brukar kallas "standard", så är det en Traditional man är ute efter. Jag återkommer till detta. 

 2017 serien består av 2 huvudspår:

Traditional (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

High Performance (6 modeller)
- Faded, Tribute, Studio, Classic, Traditional, Standard

Det finns naturligtvis all anledning att ägna denna mångfald en liten tanke, för det är verkligen mångfald det handlar om här. Om valmöjligheten 2015 kändes som noll så är den 2017 raka motsatsen och omfattar i princip 12 modeller och 14 olika färgval, alla finns dock inte i varje modell, men ändå.

Färgerna är Honey Burst, Blueberry Burst, Heritage Cherry Burst, Bourbon Burst, Antique Burst, Gold Top, Green Ocean Burst, Black Cherry Burst, Ebony, Wine Red, Faded Honey, Satin Gold, Worn Brown, Worn Cherry.

Lägg sen på nästa lager av variation, nämligen den som omfattar musikaliska och tekniska features som split-pickups etc, olika pickupval, vanliga stämmisar eller G-Force, bredare eller vanlig greppbräda, vanlig sadel eller Zero-Fret, weigh relief eller inte. Dessa skillnader delar Gibson in Traditional (T) eller High Performance (HP).

Det är det lätt att förstå att Gibson 2017 strategiskt valt att erbjuda en Les Paul för alla smaker och plånböcker.

Skillnaden i stort mellan Traditional (T) och High Performance (HP) spåren är att HP har Zero-Fret (Titan numera), improved G-Force autotuning, bredare greppbräda och ett aluminium case, i princip samma som 2015 serien.

Chris hade med sig en "Traditional Traditional" och en "Traditional Standard", alltså två gitarrer ur "traditional spåret". Båda bra gitarrer men jag fastnade direkt för Standard, och det av lite olika personliga smakskäl. Någon annan skulle så klart gjort andra val.

Dels har den en halsprofil jag inte alls kunde känna igen. Det visade sig att den var asymmetrisk, vilket betyder att den har en avfasning i höjd med de tunnare strängarna och därför ligger betydligt bättre och ergonomiskt i handflatan. Smart eftersom hela idén utgår från hur en handflata ser ut och uppträder i samband med gitarrspel. Det låter kanske som en detalj, men faktum är att det gör stor skillnad. Inte nödvändigtvis "bättre" än någon av mina andra Les Pauler, men annorlunda och väldigt bekvämt.

Det andra skäl till att jag fastnade för Traditional Standard är splitbara mickar, fasvändning av halsmick (Peter Green) och Pure Bypass.

Mickarna i sig är Burstbucker Pro med Alnico V magneter och är egentligen av modernare variant av Burstbucker (1, 2, 3) med lite mer high end och lite mer bett. Något som jag tycker märks väldigt väl, utomordentligt vid "riffande", men å andra sidan finns möjligheten att via split och fasvändning gå från väldigt vintage till väldigt modernt.

Att kunna ändra ljudkaraktär genom att
splitta humbucker till single-coil ger förstås en ytterligare färg i paletten och genom att labba med volym och tonkontrollrna kan man verkligen få gitarren att ändra uttryck för olika typer av musik.

Fasvändningen av halsmicken genom att ställa 3-vägsswitchen i mitten och dra ut ena tonkontrollen ger ytterligare en karaktär, ett tydligt mid-honk som jag gillar skarpt. Peter Green vände medvetet eller omedvetet sin mick bakvänt och det är därifrån det kommer.

Pure Bypass innebär att du exempelvis vid kompspel kan ha volymen på stallmicken avrullat till typ 7 och när du ska spela ett soloparti så drar du ut tonkontrollen och "förbikopplar stallmicken från all elektronik" och får därmed fullt ställ in i förstärkaren. När du trycker in den igen hamnar du tillbaka till exakt samma volym som innan. Smart på många sätt faktiskt.

Anser man att detta med Pure Bypass, Coilsplit och Fasvändning etc är för krångligt kan istället välja Traditional T och få det som det var på den gamla goda tiden, med två volym- och två tonrattar.

En annan detalj, som som för en del inte spelar någon som helst roll är flektrumskyddet. Många har tagit bort plektrumskyddet på sin Les Paul för att det störde den fina toppen, och nu kommer plekskyddet omonterat (ligger i caset) och på trevägsswitchen har man bogserat bort den runda plattan som sa: "Rythm" och "Lead". Det hela gör gitarren lite mer plain och i princip hela toppen syns utan störande moment. Eller så tänker man att det är synd, eftersom de detaljerna är en stor del av utseendet, och i så fall är det väldigt lätt åtgärdat tänker jag: "Sätt din det igen).

Stämmisarna är låsbara Grovers som bidrar till stabilitet och att gitarren håller stämning.

Slutomdöme
Pure Bypass, coil-split och fasvändningen gör Traditional Standard till en modern mångfaldsgitarr utan like utan att tappa vare sig magi och arv från svunna tider. Halsen passar mig utomordentligt bra, det blir lite annorlunda än en vanlig Gibsonhals men å andra sidan känns det mer ergonomiskt utifrån hur handen är skapt. Intressant också att man inte längta kan säga att en Les Paul är en gitarr med ett antal featurs, Les Paul är numera ett samlingsnamn på en typ av gitarr många skepnader. Jag tycker om det tänket....

Stay Zombied

Betyg:
5 Zombies (5)

"Vill du veta mer så lyssna på podcasten med Chris Andersen"



måndag 22 maj 2017

Gitarrzombien Podcast "Fender Talk Show", Urban Cone och Andras Novak

Vi åker till Göteborg och FUZZ Guitarshow och gör Fender Talk Show tillsammans med grymma popbandet Urban Cone och pratar gitarrens plats i musiken. 
Dessutom gör vi återbesök hos gitarrbyggaren Andras Novak.


torsdag 11 maj 2017

Gitarrzombien Podcast - Blade Guitars och Gary Levinson

Gitarrzombien Podcast träffar Ulf Lindsten och pratar Blade Guitars 30th anniversary samt intervjuar fysikern och gitarrbyggaren Gary Levinson som uppfunnit två intressanta features, VSC och Falcon tremolo. 




Gäst: Ulf Lindsten
Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium, Doomsday Kingdom & Son
Ptogramledare: Fredrik Svensson