lördag 24 juni 2017

Test av Blade RH4 -Fint hantverk med många möjligheter...

I mitten av 90 talet hade jag en lila Blade RH4, en Schweizisk historia byggd av Gary Levinson. Gary kom ur fysikersfären och hade identifierat en del detaljer som gjorde RH4 till ett "annorlunda djur" än både Fender Stratocaster och Gibson Les Paul när den äntrade scenen 1987. Faktum är att Gary´s idé liknade Paul Reed Smith`s (PRS) i den meningen att båda försökte lägga sig mitt emellan, men Gary utgick utifrån ett annat perspektiv. Båda ville dock göra en s.k "PaulCaster". 

Blade lanserades i en tid när "superstrats" blev ett hett ämne bland gitarrister, helt enkelt upphottade Strator. Superstrats landade i knät på moderna highgain-gitarrister, som hade andra behov än sina föregångare. Oftast handlade det om greppbrädor med högre radius (>12") och betydligt hetare pickups. Blade lyckades hitta sin plats kvalitetsmässigt och kunde tränga sig in emellan de stora och hitta en liten del av marknadskakan. De fann en tillräckligt stor marknadsandel för att kunna överleva ända till idag, 30 år senare.  I år är det alltså 30-årsjubileum, och Blade släpper i samband med detta en exakt likadan modell som 1987. Det är också deras flaggskep, RH4.

Blade är ett märke som av många förknippas med hög kvalitet, och de har högt anseende hos 50 plussare som var med redan 1987. Med kvalitet kommer som ni förstås vid det här laget vet också tillverkningskostnader och ett högre pris ut till kund. Pratar vi om Blades premium-modeller, tex RH4, så ligger de helt klart i den högre prisklassen, men allt handlar om pris kontra vad man får såklart. Blade´s filosofi är att bygga gitarrer omsorgsfullt och sen i första hand variera hårdvara och elektronik m.m. Ofta är Gary själv närvarande under tillverkningsprocessen och kvalitetskontrollerar personligen när det passar honom.

Det man bör ha i bakhuvudet är att trots att den ser ut som en strata inte alls är vad det ser ut som. Att jämföra en Fender Stratocaster med en Blade RH4 är faktiskt helt poänglöst. Man måste börja med att fundera på vilka bevekelsegrunderna som ligger till grund för vilken typ av gitarrmodell är, eller enklare utryckt

Vad är det du vill att gitarren ska göra för dig?

Blade erbjuder ett modernt instrument och det är det man måste ha i åtanke här. Modernt i den meningen att den avviker från vintagenormen. Något tillverkare som Fender och Gibson också måste göra för att utveckla sig med samtiden. Blade ser sig själva som "moderna men med vintage känsla", och kanske att man kan se det så om man vill, i alla fall visuellt. Men rent krasst är det inte mycket som är vintage i RH4 modellen.

Man måste också fundera över några grejer som inte syns, men som märks tydligt när man testar en RH4 i skarpt läge. Mensuren, eller skallängden som man ibland säger, är exakt den som Gibson Les Paul, nämligen 24,75". En strata har 25,5" och är alltså något längre. Det gör att den för en stratan gitarrist känns helt annorlunda men för en Gibson-person som hemma.

Man skulle kunna säga att RH4 och en RH2, som skiljer ca 13000 kr i pris, annars är i princip är likadana gitarrer DNA-mässigt. Undantaget att RH4 har Ebony och RH2 har Rosewood greppbräda. Det som ytterligare skiljer dem åt, och som kraftigt påverkar priset, är elektronik och hårdvara. Om du aldrig spelar
särskilt avancerat med svaj så finns det i princip ingen anledning att välja RH4 som har Blades egna patenterade Falcon Tremolo, som tål hårdare spel än ett vanligt "stratasvaj". Då väljer du istället en RH2 med ett FT-3 tremolo som mer uppträder som ett klassiskt svaj. Så bara där kan man tjäna mycket pengar om man bara funderar igenom vad man faktiskt egentligen behöver.

Pickuperna är HSS, dvs humbucker H55 & stacked V3 single coil x2 och de är tillverkades av Blade själva. Humbuckern är splitbar med push/push via tonkrontrollen.

De klassiska unika funktionerna som Blade RH4 har är annars:

Falcon Tremolo
VSC (Variable Spectrum Control)

Falcon Tremolo är ett tvåblocks svajsystem som tål att svaja med på nästan exakt samma vis som ett Floyd Rose, men utan att påverka tonen som vissa gitarrister upplever. Det är heller inte låsbart vilket gör att om en sträng går av så kan du fortsätta spela, svajet hanterar alltså varje sträng separat. Svajet är mycket bra, men hade kunnat vara lite lättare att svaja uppåt med kan jag tycka. Kanske är det en justeringssak, jag ska låta det vara osagt.

VSC är en boost som styrs med en trevägs-switch.  Ett neutralläge, ett midboost läge och ett bass-treble läge. Iden är alltså att boosta olika frekvenser och därmed få variation i ljudbild. Det innebär att du kan få ett vintageliknande sound med switchen i mitten och sen växla över till ett mer "drive midboost" läge med switchen neråt eller superklingande stort rent med switches uppåt, bass-treble boost. Själva boosten kan också ställas in i mängd baktill på gitarren. Visst är det lite mer komplicerat än en vintage 3-vägswitch, men som vi sa så är det ju också ett helt annat sätt att tänka här och därför meningslöst att jämföra. Det finns även en coilsplit som gör om humbuckern till singelcoil. Detta betyder att ljudvariationerna är totalt 18 till antalet. En funktion som säkert skrämmer många, men en oväntat bra grej med detta, har jag märkt, är att jag kan kompensera för vilken förstärkare jag spelar på. Till exempel om du turnerar mycket och möter olika typer av låneförstärkare med olika ljudkaraktär. Men främst handlar det om att ge gitarristen fler tonala möjligheter, och jag tycker det är väldigt intressant att utforska vad detta betyder i olika sammanhang. och olika förstärkare etc.

Här nedan finns två exempel på  två av de olika ljudkaraktärer som VSC möjliggör. Det första handlar om rent ljud. Det inledande du hör är spelat med switchen i neutralt läge (mitten) och det efterföljande (14s) med switchen uppåt, dvs Bass/Treble boost.



Det här andra är ett crunchigt ljud som visare först neutralt lägen och sen (9s) midboost läget, dvs switchen nedåt.


Nivån på boosten kan ställas på baksidan av gitarren och den drivs med ett batteri, som är frikopplat i neutralläge.

Blade RH4 byggs idag i Europa och Japan, den jag har köpt är tillverkad i Europa. Specsen är desamma helt och fullt, men som med alla gitarrer handlar det om individer. Jag hade förmånen att testa ett flertal olika gitarrer, från både Europa och Japan, innan jag fastnade för en. Det finns några få återförsäljare därute som har Blade i sitt utbud och där brukar det finnas gott om exemplar att testa igenom.

Slutomdöme
Blade RH4 är ett väldigt välbyggt instrument i den högre prisklassen, RH2 hamnar däremot i mellanprisläge. Spelar du begränsat med svaj är RH2 att rekommendera, sett ur ett strikt monetärt perspektiv, spelmässigt är de däremot väldigt likvärdiga. Gillar du svajspel så är det absolut värt att satsa på en RH4. Svajet på RH4 är nämligen väldigt bra, och rätt justerat håller det stämningen väldigt bra. Kanske att det skulle kunna vara lite lättare att svaja uppåt, en detalj som troligtvis mer handlar om personlig smak.

Gitarren är väldigt lättspelad och VSC är för den som behöver många tonala möjligheter ett mästerverk, men helt onödigt om du inte bryr dig om mer än vad som erbjuds i en vanlig 3- eller 5-vägsswitch på en Stratocaster eller Les Paul.

Caset som gitarren kommer i är litet och lätt till sin vikt, bra vardagsgrej men kanske inget man lastar på bandet till flygplanet.

Betyg:
4,8 Zombies (5)

Stay Zombied


onsdag 21 juni 2017

Podcast 56 - Niclas Engelin In Flames

Vi träffar Niclas Engelin från In Flames i 4Soundtältet på Sweden Rock Festival och pratar Gibson RD, Sgt Doom, Fender EVH förstärkare och olika inspelningsmiljöer samtidigt som Biff Byford passerar förbi och skapar nostalgiska vibrationer. 


lördag 10 juni 2017

Gitarrzombien Podcast - The Haunted + VA Rocks

Vi rapporterar från 4Sound tältet nere på Sweden Rock Festival och samtalar med två spännande gäster, nämligen Patrik Jenssen The Haunted och Ida Vollmer VA Rocks. Vi pratar gitarrljud, Gothenburg Sound, EVH, förberedelser för gig, kärleken till Explorer och att At The Gates första skiva "Slaughter of The Soul" spelades in med en Marshall Valvestate....(Stoppa pressarna)


onsdag 7 juni 2017

Gitarrzombien Podcast om att bygga egna förstärkare hemma

För dig som undrat över hur man gör? Hur bygger man egna förstärkare, vilka är utmaningarna, hur funkar tonstacken, transformatorernas roll, hur jobbar man med frekvenserna och hur farligt är det? Är det lätt att bygga wha wha pedaler och tidstyrda pedaler?
Anders Sundström reder ut grunderna i självbyggandet….

söndag 4 juni 2017

Gibson Les Paul Standard (T) 2016 Fire Burst & träbitar som gör skillnad

Varför, undrar ni kanske? Varför skaffar han en nästan likadan gitarr? Närapå exakt samma specs och bara ett år äldre. Ja frågan är såklart relevant, det förstår jag, men det är faktiskt långt ifrån hela svaret. Svaret handlar mer om att förstå mer om gitarrer. 

Vi har hela tiden pratat om att gitarrer är individer. Variationer i spelbarhet, sound och feeling ligger i valet av träbitar och hur de kommunicerar med hårdvara, pickups och gitarristens spelteknik etc. För att riktigt förstå detta på djupet så måste man testa ordentligt och mycket. Men också för att förstå vad som driver förändringar i konstruktion och materialval mellan gitarrer av samma modell men olika år.

Förra veckan såg jag att Kalle Sjöstrand i Skövde ville byta bort sin Les Paul Standard (T) 2016 som han köpt ny några månader innan. En verkligt snygg "fire burst" med "black back", en kombination som verkligen håller ihop det visuella. Standard (T) 2016 har nästan samma specs som 2017. Likadan halsprofil (asymmetrisk), likadana pickups (Burstbucker Pro), likadan elektronik (coilsplit, Pure-Bypass, och Phaseshift). So far so good. Borde typ teoretiskt låta hyfsat likadant.

Det som skiljer är att -17 har "Ultra Modern Weight Relief" och ett Aluminium Tune-o-Matic. -16 har "Modern Weight Relief" och ett Tone Pro Tune-o-Matic av Zamak, som är något tyngre. Det handlar alltså mycket om vikt i skillnader mellan -16 och -17. Detsamma gäller gitarrernas "stopbar" (Tailpiece), Zamak på -16 och Aluminium på -17.

Weight Relief
Låt oss titta på weight-relief för ett ögonblick.  -16 har "Modern", som i sig skiljer sig mycket från det gamla "Traditional Weight Relief",  och -17 har "Ultra Modern". Ultra Modern sägs vara en ännu något utvecklad weight relief, men exakt vad det konstruktionsmässigt innebär kan jag inte hitta, men det pratas om förändringar som gjorts för att också bättra på tonaliteten...

Det skiljer 0,45 kg mellan de båda kropparna och man ska se detta i sammanhanget "kroppen", dvs utan stopbar och bridge som har det lite lättare materialet aluminium (-17).

Tittar man på halsen så väger den 200 gram mindre på -17 och det är väldigt oklart vad man gjort för att vinna så mycket vikt faktiskt.

Det hela kan ses som helt obetydligt kanske men 0,65 kilo gör naturligtvis en del på ett tvåtimmarsgig, eller för den som har begynnande ryggproblem.

Verkligheten ser aldrig ut som teorin
Nu är detta specifikationer (varudeklarationen) på pappret, som bortser ifrån det faktum att olika träd har olika densitet, så även om dimensionerna är samma så kan gitarrer väga högst olika i tex vikt mellan individer och också låta olika.

I fallet med dessa två exemplar blir det sällsynt tydligt. Om 2017 års modell handlade om jakten på vikt, som i allt väsentligt är superbra idéer, så kan råmaterialet för den enskilda köparen vara helt avgörande. Kolla här:

2016: 4,0 Kg
2017: 4,2 Kg

Sådana skillnader kan det alltså handla om när vi jobbar med produkter tillverkade av trä. Man skulle kunna anta, efter att ha läst ovan redogörelse, att 2017 skulle väga en bit under 4,0 kg. Rent teoretiskt skulle man kanske förvänta sig 3,5-3,6 kg. Så trots att man jobbat med weight relief på ca 0,5 kg så verkar träbitarna i lagret vara särskilt tungt just nu? Eller hur ska man annars förklara det hela?
Kanske är träet i mitt exemplar från 2016 ovanligt lätt och i 2017 trots arbetet med vikten ovanligt tungt?

Vad betyder då detta?
Om man nu bortser från två saker, dels det rena viktskillnaderna och det faktum att de tillverkats av två olika träd med olika tonala kvaliteter (exakt vilka skilda kvaliteter det rör sig är dessutom svårdefinierade). Men om man nu för ett ögonblick bortser från dessa konstanter så kan man faktiskt skilja gitarrerna från varandra också i verkligheten.

Trots att de alltså tillhör samma serie så låter dessa två snarlika exemplar närmast helt olika. 2017 låter brightare både akustiskt och inkopplad och 2016 låter lite mindre bright och mer fokus på fettma. Att man gjort något med halsen har förmodligen en ganska stor betydelse tror jag, ja kanske till och med mest betydelse. Det är i alla fall min känsla (helt ovetenskaplig och subjektiv förstås). Även weight-reliefen, som är annorlunda på 2017, spelar troligen stor roll och såklart både bridge och tailpiece.

Men "brightare" ska ändå ses i kontexten humbucker och Les Paul, det låter Les Paul om båda, men det blir verkligen tydligt när man splittar till single coil. Och brightare är verkligen inte något negativt i detta sammanhang. En brightare gitarr kan kompensera för en stärk som låter lite basdov och dessutom kan gitarrens sound i sig bli utgångspunkten i ett gitarrljud som du gillar. Så när jag säger "brightare" betyder det istället "annorlunda", och det ligger ingen värdering i ordvalet.

Skiljer det mycket? Nej inte alls, vi pratar tonala skillnader i karaktär. 

Men tillräckligt mycket för att faktiskt göra det hela intressant ur ett annat perspektiv. De båda Les Paul gitarrerna kan passa i olika musikstilar och/eller musikaliska landskap, och det gör dem faktiskt till tvillingar. Inte enäggstvillingar, utan vanliga tvillingar. Tillräckligt lika men också olika och kan därför inte blandas ihop till en och samma.

En annan viktig sak:

När någon säger "en Les Paul Standard" så säger det begreppet inte längre särskilt mycket om gitarren ifråga...

Vilket gillar jag bäst? Svårt att säga, båda gitarrerna är fina hantverk, bra spelbarhet och låter mycket bra. Men en sak kan jag säga, hittar du en från 2016 så är den ett par tre tusen kronor billigare för att ge plats åt 2017. Det i sig gör 2016 till en vinnare, OM du testar den och gillar den, annars blir den till en förlorare.

En annan slutsats av detta lilla jämförande är att jag lätt kan konstatera att Gibson nu visar en trend som pekar uppåt när det gäller att förändra/förbättra sin kvalitet och sitt sätt att lägga örat mot marken och lyssna på gitarrister och vilka behov de har, särskilt de många yngre "upcomming" tjejer och killar därute.

Sen är det ju så att alldeles oavsett detta så är ett instrument man får feeling av förmodligen alltid det bästa, trots specs och när den tillverkats. Det som känns bra är också bra och "if there is a doubt, there is a doubt..."

Betyg:
5 Zombies (5)




fredag 2 juni 2017

Gitarrzombien Podcast - Roger Nibeland, gitarrtech

Vi träffar Roger Nibeland som varit gitarrtech åt storheter som Yngve Malmsten, Motörhead och en bunt andra genom åren. Vi pratar om hur en dag med Yngwie kan se ut, stretchning av strängar, hur man får ett stratasvaj att stämma, trådlösa system, Anders Wikströns gitarrspel, hur en looperpedal kan rädda ditt gig, Strängens sätt att lösa signalproblem, hur luftkonditionering kan sabba det mesta. Vi pratar också om Avatariums nya platta och Marcus delar med sig av lite teknik och feelingtips.