onsdag 25 januari 2017

Gitarrzombien NAMM Rapport 2017

Gitarrzombien rapporterar från NAMM 2017, musikmässan som får allt annat att blekna. Vi pratar Fender Custom Shop, Gibson Gustom Shop, Blackstar, Ehrlund, Elektron, BOSS, Supro, Music Man, PRS, Slipknot, Gus G, Phil Demmel, Rainbow Bar & Grill, Orange och en hel del annat. 



Sidekick: Marcus Jidell, Avatarium och Soen
Programledare: Fredrik Svensson

































lördag 14 januari 2017

Gitarrzombien Podcast Kenny Håkansson

2017 sparkas igång med ingen mindre än Kenny Håkansson, en av sveriges pionjärer inom svensk rockmusik och grundare av Kebnekajse, och dessutom medlem i den klassiska orkestern Dag Vag under smeknamnet Beno Zeno. Vi pratar Jimi Hendrix, Baby Grandmothers, Kebnekajse, Dag Vag men även förstärkare, pedaler och gitarrer. 



Sidekick: Marcus Jidell
Programledare: Fredrik Svensson


torsdag 12 januari 2017

Epiphone, ett många gånger missförstått gitarrmärke...

Epiphone har alltid betraktats som lillebror till Gibson och jag vill påstå att varumärket lite oturligt och orättfärdigt fått agera kanalen ut mot budgetmarknaden. Visst är det så att många Epiphones är rena budgetgitarrer, som fyller sin funktion mot i första hand instegssegmentet, men det finns också riktigt fina instrument. Vi ska återkomma till detta i inlägg framöver, men låt oss börja med att blicka in i Epiphones historia. Det har tagit lite tid att hitta info och det finns garanterat brister i faktaredovisningen, men det är i alla fall en sammanfattning. Mycket nöje...

Det finns mycket att lära av Epiphones resa som branschens "underdog". Jag ska villigt erkänna att jag själv påverkats av dess många gånger dåliga rykte. Jag har nog många gånger sett ner på dessa instrument och inte insett det fina där bakom det lite sargade, men stolta, brandet. Jag har heller inte riktigt lyssnat på de som hävdat motsatsen. Inte så fräsch egenskap...

Anastasious Stathopoulo emigrerade från Grekland till Turkiet där han hade en butik som sålde lutor och violiner, men eftersom Turkiet hade så höga skatter blev det för tungt och familjen emigrerade 1904 till USA. Anastasious var en erkänd instrumentmakare och fortsatte sin verksamhet med att sälja instrument i Lower East Side of Manhattan. De instrument som nu gällde var mandoliner, och butiken låg på 42 Street NY.

Hans son, Epaminondas, var 22 år när han tog över verksamheten efter att pappan dog, och han svängde över till att tillverka och sälja även Banjos vid sidan av Mandolinerna.

Några år efter moderns död, då han blev ensam ägare av bolaget, namnändrade han från "The House of Strathopoulo Quality Instruments since 1873" till Epiphone. "Epi" efter honom själv (nickname) och "phone" från grekiskans "ljud". Snart blev det nya produkter, eftersom gitarren ökade i popularitet.

De första akustiska gitarrerna var inga kioskvältare direkt, mycket för att bolaget initialt inte hade tillräckligt stora artister i stallet och för att produktionsvolymerna  helt enkelt var få små. Det var tufft att slå sig in på marknaden helt enkelt.

Vändningen kom 1931 då han byggde sju customgitarrer för att visa framtidens archtop. Redan då hade gitarrerna väldiga likheter med Gibsons modeller, med bland annat F-hål, och det var tydligt att Epi ville ta upp fighten, och trägen vinner som det brukar heta. I mitten av 30-talet var Epiphones betraktade som de finaste instrumenten i världen och artisterna strömmade till honom.

Han började också exportera gitarrer till England.
För att verkligen ta rygg på Gibson inrättade han ett utvecklingslabb i de nya lokalerna alldeles intill Little Italy i NY. Lokalerna blev snabbt ett ställe dit artister drogs för "jam sessions" allt medan Epi visade upp sina senaste instrument i parti och minut. Epi var en föregångsman när det gäller nätverkande och smartnes, han var också väldigt innovativ och fick flera patent registrerade.

1941 var Epiphone marknadsledande men så 1945, efter kriget, kollapsade allt när Epi dog (1943) i leukemi och hans mindre begåvade bröder tog över. Kvalitetsarbetet blev lidande, och inga nya innovationer kom fram heller. Epiphone tappade snabbt mark, och det är här det hela börjar bli riktigt intressant.

Les Paul, som var involverad i Gibson, var djupt imponerad av Epiphones instrument, föreslog att Ted McCarty skulle kontakta bröderna för att erbjuda sig att köpa Epiphone, och 1957 var köpet klart. Gibson och Epiphone var ett, i alla fall på pappret. Les Paul såg förstås att det fanns värden i bolaget som Epi´s brödern inte klarade av att varken se eller förvalta. McCarty använde varumärket Epiphone först som ett introduktionsmärke för handlare som inte ännu riktigt bevisat att de kunde sälja större volymer och lät dem därför bekänna färg med Epiphones, som nu hade börjat tillverkas i Kalamazoo.

Det är väl egentligen här Epiphone blev just en lillebror och fick stå i skuggan av Gibson under lång tid.

1970 flyttades produktionen till Japan, Matsumoto, fabriken som bland annat var först med CNC maskiner. Japan Epiphones" var egentligen ombrandade kopior av Gibsons modeller som ändå tillverkades i stor skala i fabriken till exempelvis Greco, Yamaha, och Ibanez. Branschen vi ser idag har stora drag av vad som hände redan då.  Flytten handlade förstås om att sänka produktionskostnader och kunna producera billigare instrument för nya kundsegment. Vi glömmer ibland att företag i gitarrbranschen i det ögonblick de skalar upp mot större volymer i första hand börjar drivas av kommersiella intressen där inte kärleken till hantverket längre kan stå främst på agendan. Det ligger ingen värdering i detta utan det är marknadens regler. Därför stannar många små byggare i en kommersiell miljö där de tillverkar extremt fina instrument i små upplagor, just för att inte tappa kontakten den ursprungliga drivkraften.

1983 flyttade Epiphone till Samick i Korea på samma affärsmässiga grunder som vid flytten till Matsumoto, nämligen på grund av stigande produktionskostnader i Japan.
Epiphone hade tappat igen och det såldes väldigt få instrument, konkurrensen var stenhård.

De nya ägarna förändrade mycket i bolaget och flera moderna tillverkningstekniker kom till som gjorde att bolaget lyckades ta fart igen. Matsumoto  fabriken i Japan lades ner 1986, när Epiphone flyttade fanns inte tillräckligt med kontrakt och affärer kvar så stängningen blev oundviklig. Produktionen i Japan, den del som nu blev kvar, gick över till Fujigen som tillverkade "high-end versions" av liknande instrument.

Under 90-talet började man försöka att ta sig ur budgetfällan och marknadsförde sig som en av de mest innovativa varumärkena i branschen. 1993 på NAMM presenterade man sin nya linje, ca 500 instrument som nu tillverkade i USA (Nashville), som blev succé direkt och bolaget, totalt sett, peakade de följande åren. Men man var på det stora hela fortfarande fast i budgetsegmentet.

1996 började en del gitarrer att tillverkas i Bohemia Musico-Delia i Tjeckoslovakien, framförallt Les Paul, SG och Korina Explorer. Instrument som många idag anser vara Epiphones allra bästa, jämförbara kvalitetsmässigt med de bästa versionerna från Japan och starkt eftertraktade i Epiphone-kretsar. Hårdvaran gjordes av Schaller och likt japanerna hade de "Long neck tennon". Pickupsen hade märkts med X och många menar att också de tillverkats av Schaller, mycket troligt faktiskt. Kablage var också tjockare än hos många av de asiatiska gitarrerna, vilket ofta är en hint om bättre kvalitet. De tillverkades Epiphones där till runt år 2000 verkar det som, men av någon anledning hör det kapitlet inte riktigt hemma i Epiphones egna historiebeskrivning. Kanske är skälet att de helt enkelt var för bra för varumärket?

Idag är Epiphone ett mycket starkt varumärke och de gör bland annat många signaturgitarrer, man har  byggt baserade på specs från Ace Frehley, Slash, Zakk Wylde, Tony Iommi, Joe Bonamassa, Joe Perry, Björn Gelotte och många fler. Dessutom är man starka på den akustiska sidan.

Epiphone idag har gitarrer för de flesta från nybörjare till avancerade finsmakare. Kvalitén spänner också från besvärande låg till världsklass, men det ligger kanske i sakens natur. Det beror på helt enkelt vem du frågar, en nybörjare med begränsad erfarenhet eller den avancerade gitarristen med högre krav.

"Man ska aldrig jämföra äpplen med päron". 

En del toppinstrument idag tillverkas visserligen i låglöneländer, men skeppas till USA för montering och kvalitetskontroll. Givetvis då instrument för den Amerikanska och Europeiska marknaden.

Summering
Man kan ledigt säga att bolagets och varumärkets historia präglats av lillebrorstatus och att de i tider av branschnedgång fått plikta märkbart för att överleva på en hårt konkurrensutsatt marknad. Under  många perioder har det dock tillverkats många fina gitarrer, faktiskt av världsklass.  Oscar på Jam Gitarrer berättar exempelvis om ett enastående exemplar som hittades i en lada i USA som fick ny botten som, enligt Oscar, är den bästa akustiska han hört. Gitarren ägs nu av Markus Krunegård.

Man kan inte skriva en sån här artikel utan att ta upp headstocks och problemet Epihone haft genom åren? Vilket problem säger ni? Jo de har i decennier diskuterats varför inte Gibson från början lät Epiphone använda samma headstock som på exempelvis sin modell Les Paul. Någon sanning här är väldigt svår att finna, men en poäng med ett annat utseende är just att det ser annorlunda ut. Att det ska gå lätt att urskilja varumärket. Nu har det ju alltid varit så också att Gibsons "open book" varit förnimmelsebilden i hela elgitarrbranschen sen urminnes tider så vi kanske har "lärt oss" att "det är så det ska se ut", liksom att resten är kopior.

Men Epiphones är inga kopior på det viset, de är egna produkter, ett bolag som idag ägs av Gibson och som innan det köptes var ett av världens mest ledande och uppskattade gitarrmärken.

Efter att ha jobbat med detta blogginlägg har jag mer och mer insett att min tidigare rätt smala syn på Epiphone fått sig ett uppvaknande. Jag har också alltid haft en egen uppfattning om Epiphones headstock, och jag är inte ensam om det, men nu är jag inte lika säker längre. Jag kommer att återkomma med ett test av en modern Epiphone av absolut högsta klass.

Vilken headstock tycker ni är snyggast?


Vilken headstock är finast?

Epiphone
Gibson


Stay Zombied

torsdag 5 januari 2017

Bassbreaker 45 Head "The Brittish Sound"

Så kom då 2016 Fenders svar på the brittish sound till slut. Traditionellt sett har Fender inte handlat så mycket om det brittiska överstyrda förstärkarljudet som erövrade många bluesspelare och classic rock fantaster på sin tid. Fender har mer handlat om skimrade rena ljud och om ett eget överstyrt lite hårdare crunchigt ljud. 

Egentligen har det väl helt enkelt handlat om olika strategier för att plocka de marknadsandelar, gitarristers hjärtan, som man har kunnat. Det fina med det är att det genom historien funnits två väldigt fina men väldigt olika alternativ, Marshall och Fender.

Likt alla produkter med två kombattanter finns också två läger supporters, som båda menar att ens eget läger är bättre än de andras. De flesta av oss inser ju dock att det handlar om vad gitarristen trivs med för förstärkarkaraktär att spela genom. Men tillhörigheten spelar också roll för människan, varumärkenas förmåga att skapa identitet som vi kan ty oss till i en i övrigt rörig värld. Ett varumärke som representerar det som vi själva står för, och därför generaliserar vi gärna till förmån för de val vi gör. Vi gillar Marshall eller vi gillar Fender, ofta oavsett vilka modeller vi talar om.

Detta trots att vi vet att alla Marshalls eller alla Fenders är inte låter likadana. Det handlar istället om branding och positionering av företagens varumärke. Många classic rockers håller sig fast vid sina Marshalls eller sina Orange och många i rock/blues genren i sina Fender och sina förstärkare med Fenders DNA i sig. Det är så det blivit och så som det förmodligen kommer vara för de flesta länge länge...

En Marshall kan liksom inte låta som en Fender och en Fender kan inte låta som en Marshall, det är liksom en sanning som brett ut sig genom åren. Och "whats the point", undrar man kanske? Ska verkligen en Fender låta som en Marshall? Är det verkligen rimligt i vår kontrollerade värld? Men i dagens diverserade samhälle är det faktiskt inte alls lika konstigt att tänka sig det faktiskt. Saker och ting har en tendens att ändra sig, utom vår kontroll. Vilket är nåt fint i det här sammanhanget.

Bra att komma ihåg här är att en av de de första Marshalls som gjordes, JTM45 och Bluesbreaker, ju var kopior, eller replikas, på en Fender Bassman krets. Jim Marshall ändrade en del komponenter, bland att likriktaren (rectifier) och satte i andra rör (KT66 som senare byttes EL34). Förstärkarna var ämnade för brittiska marknaden och var nästan en tredjedel så dyra som sina konkurrenter VOX och Fender.

Det finns mycket historia kring det här med förstärkare, och historia ger ofta intressanta förklaringsmodeller över nutida fenomen, som till exempel uppkomsten av en Fender som låter som en Marshall. Fender Bassbreaker, ett intressant projekt där man visar att man inte gett upp hoppet om dyrkarna av "the british sound".

Bassbreaker serien innehåller flera olika förstärkare, alla med olika karaktär. Det är rätt olika överhuvudtaget, men det som håller dem samman i någon mån är att de alla på sina egna vis riktar sig mot det där varma brittiska rörljudet.


Den jag spelat rätt mycket på sista tiden är Bassbreaker 45 "head". För det första är den väldigt snygg i sin sparsmakade klädsel och den gamla loggan gör sig helrätt i sammanhanget också. En vintage touch av en modern förstärkare under huven. Samtidigt en väldigt enkel förstärkare med tydlig varm botten och extremt mycket headroom, vilket är bra för pedaler.


Detta varma åstadkoms i hög utsträckning av de två rören, EL34or.  Pressar man den så hårt att rören börjar dista så märker vad utvecklarna haft i åtanke, det låter mycket 60-70-tal. Volymtark är den också, de 45 watten är tillräckligt för att gigga med på de flesta scener skulle jag gissa.

Vill man spela lite lägre och ändå jaga rören till överstyrning så skruva ner ratten märkt med "output", som är Fenders svar på powerscale. Då får du ned den ända till 1 watt, men en mycket kraftfull sådan.

Jag har spelat den genom  Marshalllådor och MESA-lådor och det har fungerat fantastiskt fint hela vägen. Det påminner naturligtvis rätt mycket om en varm Marshall, men den har ändå en egen touch.

En cool sak är att det finns 2 kanaler, "Normal" och Bright" och 1 ingång som kombinerar båda så du kan ställa volym på båda samtidigt. En modern lösning för "jump cables", som man annars brukar behöva för att koppla ihop flera kanaler.

Det finns däremot ingen effects-loop, vilket i sanningens namn inte behövs i den eftersom alla pedaler funkar utmärkt att matas framifrån. Men jag förstår om folk saknar det. Inget reverb heller, eller Tremolo. En sak man kan säga är ju att ju mer elektronik man stoppar i förstärkare ju mer påverkat blir grundljudet, och jag tror man tryckt ner gadgets till förmån för ljud. Bra val där...

Sammanfattning Fender Bassbreaker 45
Bassbreaker är, för mig och mitt tonideal, en riktigt bra förstärkare om man gillar det brittiska soundet. Den är liksom som en riktigt bra frukostmacka, tillräckligt med pålägg för att ge optimal njutning men inte för mycket så den daggar igen, och prisbilden på drygt 7500 kr är förstås också intressant. Att den sen heter Bassbreaker är ju väldigt roligt dessutom, om man nu väljer att se det som en blinkning till det andra företaget på andra sidan Atlanten.

Nu får vi snart se vad som händer på NAMM nu  i januari.

Betyg:
4,8  Zombies (5)




tisdag 3 januari 2017

Gibson Explorer Lzzy Hale "Lady Evil", en riffmaster utan like....

Jag tycker det är smart av Gibson att som i Lzzy Hale fallet att göra en signatur utan att förevigt rista in det i själva gitarren, och istället sätta signaturen på dragstångsluckan. Byter man den så är det bara en ovanligt snygg Gibson Explorer. Svenskar generellt verkar nämligen vara rädda för signaturgitarrer, det får man ofta höra när man samtalar med handlare. Men utomlands är signaturer tvärtom väldigt attraktivt. 

Varför vi svenskar inte gillar signaturgitarrer handlar sannolikt inte om själva gitarrernas kvalitet, det verkar handla om oss själva faktiskt. Vi vill vara unika i vårt land, det tycks handla om vår uppfostran etc. Kanske vill man inte verka fånig, influerad, påverkansbar eller nåt sådant. Lite tråkigt är det ju dock, särskilt för de som inte vågar pröva signaturer med ett öppet sinne, eftersom man går miste om många spännande instrument med i vissa fall samlad artistkunskap.

Jag gillar idén med signaturer av den enkla anledningen att de ofta hintar om gitarristers preferenser och det bidrar därmed till ökad förståelse för hur gitarristen ifråga tänker. Nyttan med det är ju högst individuellt naturligtvis, men personligen tycker jag att det är intressesant. Fredrik Åkesson i Opeth hade en signatur hos PRS, och en ny på gång ryktas det om. För mig är det väldigt intressant att se vad Fredrik har för idéer med en gitarr som specialdesignats efter hans önskemål, i alla fall i den mån artisten nu verkligen kan påverka, det varierar nog. Jag har haft  många signaturer genom åren, Malmsteen, Gus G, Hendrix, Vai, Åkesson, Jeff Beck, Slash, Eddie Van Halen m.fl och alla har de bidragit till både fantastiska stunder, till ny kunskap och stillad nyfikenhet.

Förförra sommaren var jag i New York och besökte förstås ett gäng gitarrbutiker, alltid lika spännande. Några månader innan hade jag träffat och intervjuat Lzzy Hale i bandet Halestorm och då fått känna lite snabbt på hennes "main tour guitars".


Hennes favorit baseras på en fantastisk customgitarr Gibson byggde till henne runt 2010, och som de inte haft några planer på att tillverka för massmarknaden. 2012 fick hon däremot sin signatur, även den custom made "one shot" och ingen signatur för konsumentmarknaden.

Men så, sent 2014, så kom det plötsligt en. Rykten hade florerat redan året innan att det var något på gång. Nu hängde det ett ex i en butik vid Time Square i New York och jag satte mig ned för att testa den genom en Friedman förstärkare.

Det är förstås omöjligt att avgöra hur lik den är hennes customgitarr, men den kändes verkligen bra och utseendemässigt fantastisk. En helt klart påkostad Explorer med fint sjungande akustiskt grundljud och bra fläsk genom förstärkare. Enligt Gibson själva ska det handla om "selected tonewood", men det är förstås svårt att avgöra på så kort tid i en affär. Men den lät mycket bra, så varför inte?

Nu snart 1,5 år senare fick jag tag i en som jag bytte till mig genom en firma i Västerås. Nypriset när den gavs ut låg på lite drygt 18500 kr och helt klart värd sina pengar om man beaktar vad man får för stålarna.

Jämför man med en liknande serietillverkad Explorer, 2016 (T) exempelvis, så är "Lady Evil", som Lzzy själv kallar den, ett snäpp upp kvalitetsmässigt. Både när det gäller tonträ, utsmyckning och hårdvara som till exempel stämskruvarna som är låsbara grovers med pearlrattar, nitro lack, bindings, block-inlays och andra mickar (57 Classic och 57 Classic Plus).


Praktiskt taget en annan gitarr om man vill, även om formen är densamma som vanliga Explorers, och dessutom levereras den i ett klassiskt brunt Explorer Hardcase istället för gigbag (2016).

Slutomdöme
Jag skulle vilja säga att det här är en gitarr som känns "lite mer" än en vanlig modern Explorer. En gitarr som har en unik karaktär och personlighet utan att för den skull dra iväg åt det vulgära hållet. Det är en balansgång att hamna rätt här skulle jag vilja säga, en liten detalj till och det skulle kännas överproducerat. Guldmekaniken och block inlays bidrar förstås till att ge den en touch av flärd och det känns lite som att gå på fest när man sätter sig ned med "Lady Evil". Framförallt så låter den fantastiskt bra med Classic och Classic Plus som gör gitarren till en "riffmaster". Det enda jag skulle vilja påpeka, och som drar ner betyget en tiondel, är att de skippat bindings på huvudet, det hade gjort gitarren till ett komplett mästerverk.

Betyg:
4,9 Zombies (5)